"Hullut päivät" betyder inte kyrkodagar, som jag tänkte när jag såg Helsingfors så prytt under kyrkodagarna. Det betyder "galna dagar" - och det är väl liktydigt med dagarna från Skärtorsdag och påsktiden ut, kan jag förmoda men också en beskrivning av vad kristen tro är. Tack för era påpekanden! 1 Kor 3:18, 2 Kor 12:11 var bibelställena jag anförtroddes.
"Haskala Paskala" betyder i år som alla år GLAD PÅSK. Och jag har från säker källa klart för mig att Kristus har uppstått och att inget är hopplöst mer. Jag kan fortsätta blogga. Om det man inte kan blogga, måste man tiga, eller hur Wittgenstein skrev i Tractatus.
Riktigt glad är jag dock inte. Jag är i bryderi. Vilket är värst? Fel färg på mässhaken i högmässan på Jungfru Marie Beb eller fel anamnes, fel melodiserie och usla psalmer i Skärtorsdagens mässa? Jag märker att vår kyrkas klassiska läropsalmer, de lutherska om ni vill, får jag inte sjunga längre under fastetiden. Vilket är annars värst? Det iskalla golvdraget i den väldigt sällan använda kyrkan, som alltså inte alls hunnit bli uppvärmd till Skärtorsdagen eller orgel på Långfredagen, klockringning på Långfredagen eller bröllopsmusik inför säsongen med vigslar på Påskafton? Kanske de många aktiviteter (också i kyrkan) som kallas "Äggröran" på Påskafton skulle plats på värstinglistan också? Jag inser att jag i praktiken blir alltmer kyrklös och det beror inte på att jag är den ende norrmannen på regementet som går i takt och alla andra i otakt. Jag undrar dock över de präster som i urval uppträder högkyrkligt tänker - för högkyrkligt, kyrkligt medvetet, tänker de inte. Är det professionaliteten som brister eller vad? Mästaren röjer sig i detaljerna, i det konsekvent genomtänkta och utförda. Detta sagt så återgår vi till påskens glädje och låter påskens glädje vara en del av livsmönstret också när vi är kyrkokritiska. Själv roar jag mig med följande!
söndag 20 april 2014
torsdag 17 april 2014
Mitt gamla stift, Stockholms stift
Manfred Björkquist var mitt livs förste biskop och jag fick - ett antal år senare - försiktigt ta honom i hand på Sigtunastiftelsen och bocka. Jag inser att de som styr och ställer i Stockholms stift i de flesta fall inte är från stiftet i egentlig mening. Det är jag.
Så glad jag blev när domprosten sände mig underlagen för presidiekonferenserna så att jag förstår vad som sker i mitt gamla hemstift. Det passar bra. Skärtorsdagen är ju en festdag när den börjar. Först sent i kväll drar det ihop sig. Och fest hör till det träliga konferensandet, som vi förstått. Innan det drar ihop sig, som det gjort och gör!
Finessen fattade jag inte förrän i går, tack vare domprosten. Församlingarna betalar för att skicka sina presider och kyrkoherdar. 2013 for man till Tallinn för 734 000:- men fick in 677 000:- från församlingarna. resten delade stiftet och arbetsgivarorganisationen på. Men, hallå! Kan arbetsgivarorganisationen ge samma favörer till alla stift? Vad säger Helén Källholm? Eller är det extra favörer för Stockholm?
I en drapa redovisas också varför det blev underskott. Specialkost och några uteblivna ställde till det.
2014 är vad som nu gäller. Summa intäkter var i budget 975 000:- men prognosen i mars sa 822 900:-. 854 866:- skulle enligt prognosen allt kosta. Lokalhyrorna för Stadshuset och Pieperska Muren gick på 138 473, förbrukningsmaterial 20 000:-, trycksaker 94 875:-, externa kostnader (summa) 54 750 och 10 000:- kostade den övriga personalen. I de 138 473:- ingick väl garderobsavgiften om 12 500:-
Käket då, hon-oxfilén från Tyskland med oxkind och allt det där? Budget 331 375:- men prognosen endast 236 500:-.
Vad blev det egentligen? Här återstår för en ambitiös kyrklig journalist lite efterforskningsarbete.
Finessen är förstås att intäkterna om 975 000:- kommer in med 250 deltagare där församlingarna betalar. Nu beräknades förresten kostnaderna för inbjudarna till 3540:- men 3 900:- skulle arrangören ha. Jag är inte säker på att jag fattar domprostens översända material men OM jag fattat rätt gick middagskalaset på 1800 spänn per deltagare. I heliga fastetider.
Några frågor återstår. Först den där om det personliga ansvar Eva Brunne nu tar - hon twittrade så glatt den 1 april om att "Idag bygger vi morgondagens kyrka. Bo Larsson vid Stockholms stift" och allt var så glatt. Det blev inte riktigt så, när bygget hamnade i det offentliga och de präster som facebookat om festen greps av eftertankens klara blekhet. Ska Eva Brunne stå där alldeles ensam? Det var ju andra som undertecknaden välkomstbrevet.
Helén Källholm har en av de högsta lönerna i Svenska kyrkan och fanns tidigare på Ersta, men fick lämna biträdandetjänsten där med omedelbar avgång, och dessförinnan var det turbulent på den ekonomiavdelning hon basade för. Finns här några frågetecken? Birgitta Ödmark är stiftsdirektor och Martin Fogelberg biträdande. Ska de gå nu? Eller ska alla sitta kvar som om inga missförhållanden avslöjats?
När det nu är som det är - vore det möjligt för församlingsbor att någonstans besvära sig över beslutet att skicka folk till presidiekonferensen? Kan man i församlingarna kräva ut ansvar av dem som for för församlingsmedel? Och vad gör Stiftsstyrelsen med de tjänstemän som planerat och genomfört konferensen? Städar och ber dem se sig om efter andra tjänster?
Min vän domprosten tackar jag för informationen. Min vän komministerns i ett annat stift fundering tuggar jag på. Han menade nämligen att detta påminner om den stora jubileumsfesten i DDR år 1989 innan allt föll samman i november samma år. Har han rätt, att det är förfallsfenomen vi bevittnar? Som på Skärtorsdagen när det börjar med fest och så rasar allt ...
Detta skrivet ska jag nu följa min Frälsare. så gott det går med den kyrkliga hjälp som erbjuds, och inte blogga förrän jag fått säkert besked att Jesus uppstått och lever. Får jag inte klart för mig att det är så, finns det ingen anledning att blogga, så då lägger jag av. Vi får se.
Så glad jag blev när domprosten sände mig underlagen för presidiekonferenserna så att jag förstår vad som sker i mitt gamla hemstift. Det passar bra. Skärtorsdagen är ju en festdag när den börjar. Först sent i kväll drar det ihop sig. Och fest hör till det träliga konferensandet, som vi förstått. Innan det drar ihop sig, som det gjort och gör!
Finessen fattade jag inte förrän i går, tack vare domprosten. Församlingarna betalar för att skicka sina presider och kyrkoherdar. 2013 for man till Tallinn för 734 000:- men fick in 677 000:- från församlingarna. resten delade stiftet och arbetsgivarorganisationen på. Men, hallå! Kan arbetsgivarorganisationen ge samma favörer till alla stift? Vad säger Helén Källholm? Eller är det extra favörer för Stockholm?
I en drapa redovisas också varför det blev underskott. Specialkost och några uteblivna ställde till det.
2014 är vad som nu gäller. Summa intäkter var i budget 975 000:- men prognosen i mars sa 822 900:-. 854 866:- skulle enligt prognosen allt kosta. Lokalhyrorna för Stadshuset och Pieperska Muren gick på 138 473, förbrukningsmaterial 20 000:-, trycksaker 94 875:-, externa kostnader (summa) 54 750 och 10 000:- kostade den övriga personalen. I de 138 473:- ingick väl garderobsavgiften om 12 500:-
Käket då, hon-oxfilén från Tyskland med oxkind och allt det där? Budget 331 375:- men prognosen endast 236 500:-.
Vad blev det egentligen? Här återstår för en ambitiös kyrklig journalist lite efterforskningsarbete.
Finessen är förstås att intäkterna om 975 000:- kommer in med 250 deltagare där församlingarna betalar. Nu beräknades förresten kostnaderna för inbjudarna till 3540:- men 3 900:- skulle arrangören ha. Jag är inte säker på att jag fattar domprostens översända material men OM jag fattat rätt gick middagskalaset på 1800 spänn per deltagare. I heliga fastetider.
Några frågor återstår. Först den där om det personliga ansvar Eva Brunne nu tar - hon twittrade så glatt den 1 april om att "Idag bygger vi morgondagens kyrka. Bo Larsson vid Stockholms stift" och allt var så glatt. Det blev inte riktigt så, när bygget hamnade i det offentliga och de präster som facebookat om festen greps av eftertankens klara blekhet. Ska Eva Brunne stå där alldeles ensam? Det var ju andra som undertecknaden välkomstbrevet.
Helén Källholm har en av de högsta lönerna i Svenska kyrkan och fanns tidigare på Ersta, men fick lämna biträdandetjänsten där med omedelbar avgång, och dessförinnan var det turbulent på den ekonomiavdelning hon basade för. Finns här några frågetecken? Birgitta Ödmark är stiftsdirektor och Martin Fogelberg biträdande. Ska de gå nu? Eller ska alla sitta kvar som om inga missförhållanden avslöjats?
När det nu är som det är - vore det möjligt för församlingsbor att någonstans besvära sig över beslutet att skicka folk till presidiekonferensen? Kan man i församlingarna kräva ut ansvar av dem som for för församlingsmedel? Och vad gör Stiftsstyrelsen med de tjänstemän som planerat och genomfört konferensen? Städar och ber dem se sig om efter andra tjänster?
Min vän domprosten tackar jag för informationen. Min vän komministerns i ett annat stift fundering tuggar jag på. Han menade nämligen att detta påminner om den stora jubileumsfesten i DDR år 1989 innan allt föll samman i november samma år. Har han rätt, att det är förfallsfenomen vi bevittnar? Som på Skärtorsdagen när det börjar med fest och så rasar allt ...
Detta skrivet ska jag nu följa min Frälsare. så gott det går med den kyrkliga hjälp som erbjuds, och inte blogga förrän jag fått säkert besked att Jesus uppstått och lever. Får jag inte klart för mig att det är så, finns det ingen anledning att blogga, så då lägger jag av. Vi får se.
onsdag 16 april 2014
Hej Judas, det är nog din dag idag
Onsdagen i Stilla veckan funderar vi över Judas. Jag funderade över svenskkyrkliga frågor i boken Farligt, 1997. Den får man söka på biblioteket om den inte återfinns i den egna bokhyllan. En del iakttagelser tycks förargelseväckande exakta också efter dessa 17 år. Jag skrev den dag för dag under Stilla veckan, vilket inte var en dålig prestation också om man ser att jag arbetade in sådant jag sagt eller skrivit i något sammanhang tidigare.
Jag funderar över Judas, för jag deklarerade i förrgår och såg vad jag betalar i kyrkoavgift. Mer än ärkebiskopen, sa han, i tanke på att jag är förmögen. Nu var det inte så. Kyrkoavgiften på norra Öland är hög. Men jag ska inte förneka att jag kan undra vad jag får för dessa pengar. Inte riktigt vad jag egentligen vill ha och understundom något som alls inte har med kristen tro att göra. Judas lyckades bra, tycker jag. 30 silverpenningar för en så liten insats. Jag får betala mer för somligt jag alls inte vill ha. Ibland ser jag det tydligare än annars.
Jag läser sålunda Kyrknyckeln från Svenska kyrkan i Luleå. Jag fick den INTE genom min avhållne vän Torbjörn Lindahl, ingen skugga ska falla över honom. Jag fick den via en småländsk präst och den ligger väl på nätet - leta ni som gitter.
Först gör jag en okulär besiktning av pastoratsbladet och ser att bland alla bilderna finns tre bilder på män, en föreställer kyrkoherde Marklund, den andra en docka, som ska illustrera hur en ung man söker sin väg till ena pigo och den tredje är en teckning på en sovande man med en kvinna som förnöjt ligger bredvid och stickar. Fantasin får fylla i resten. Sammantaget är det 22 bilder, 21 på personer, dvs 18 bilder på kvinnor. Den ende man som ståtar ensam utan en kvinna i bild är just kyrkoherde Marklund, hur nu detta ska tolkas. Han har varit på Kuba och funderat, får vi veta. Jag har inget emot bildvalet. Det illustrerar eftertryckligt Svenska kyrkan som en kvinnlig domän och rätt långt från jämställdhet.
Jag har en vän som är jämställdhetsexpert - och en dotter som är detsamma - ingendera behöver hjälpa mig att se den bristande balansen. Om jag bott i Luleå hade jag kanske undrat varför denna domän ska ha mina pengar för jag är för jämställdhet och tror att den kan fungera också i det kyrkliga. Jag har dessutom en uppsättning begåvade frågor och invändningar om hur biskops- och prästämbetet transformerats i Svenska kyrkan, men det är en annan fråga.
Det andra jag ägnar mig åt är Kyrknyckelns tema. "Sex och samlevnad". Jag har inte något emot vare sig det ena eller det andra. Omslagsbilden och en artikel handlar om paret som gick från vänskap till äktenskap, Anna Maria träffade Malin och båda ska tydligen bli präster. Tänker jag tillbaka hade denna artikel för alls inte länge sedan varit omöjlig och för lite längre tid tillbaka löjlig och för rätt många i Luleå stift förargelseväckande. Nu är den fin och framåtsyftande. Men den fromma publikationens insats gör att val där de heterosexuella och deras små enkla vigslar på 22-27 minuter hamnar i skuggan av det enkönade bröllopet med nattvard som tar en timme. Är det valet så klokt eller introvert och avgränsande? Svaret är inte självklart. Men det är uppenbart vad Svenska kyrkan frontar med.
Nu tar jag till det enkla. Jag letar efter Jesus i Kyrknyckeln. Inte efter honom som fördold gud utan uppenbarad. Hans namn kanske skulle kunna återfinns och några rader om hans sakramentala närvaro i våra liv, också i detta med bröllop och äktenskap? Jag är inte road av korrekturläsning, men det borde fungera. Står namnet över alla namn i Kyrknyckeln ska jag se det. Men icke! Förgäves! Här är Kyrknyckeln, som för varje kristen lärjunge uttrycker funktionell ateism. Och vi följer Stilla veckans händelser och förbereder oss att fira påsk.
Ska jag vara ledsen. Nej, jag ska vara glad för min kyrkoavgift går inte till administrationen av Svenska kyrkan i Luleå. Då hade jag varit ledsen. Fast kanske lite glad för i Luleå blir det Pride-vecka den 13-15 maj, ser jag i Kyrknyckeln. Det finns ett kyrkligt tält och det erbjuds queerteologi, regnbågsmässa (i brist på regn var då?) samt föreläsning med Ann-Christin Roxberg från Växjö. Och slagordet gläder mig. "Störst av allt är kärleken". Jag blir glad vid tanken på aposteln Paulus och vad han sagt om hur hans ord missbrukas. Ty se, Paulus var en liten hetlevrad karl. Tanken på den kulturkrocken upplivar. Fast min reaktion kan vara desperationen när man ser sönderfallet och inser att det ter ohjälpligt.
I Kyrknyckeln är det mesta så bra framställt att det knappast kan bli bättre. Heja Stiglund - det är ditt stift! Och i Stockholms stift avslöjas att presidiedagarna kostade 700 000, ser jag i Kyrkans Tidning. Heja Brunne! I Växjö stift fick biskop Thidevall avgå för betydligt mindre rundhänta ekonomiska svängar. Hur blir det nu med det personliga ansvaret? Säger de elaka att det är bättre betalt att förråda Jesus i Stockholm än i Jerusalem?
Jag funderar över Judas, för jag deklarerade i förrgår och såg vad jag betalar i kyrkoavgift. Mer än ärkebiskopen, sa han, i tanke på att jag är förmögen. Nu var det inte så. Kyrkoavgiften på norra Öland är hög. Men jag ska inte förneka att jag kan undra vad jag får för dessa pengar. Inte riktigt vad jag egentligen vill ha och understundom något som alls inte har med kristen tro att göra. Judas lyckades bra, tycker jag. 30 silverpenningar för en så liten insats. Jag får betala mer för somligt jag alls inte vill ha. Ibland ser jag det tydligare än annars.
Jag läser sålunda Kyrknyckeln från Svenska kyrkan i Luleå. Jag fick den INTE genom min avhållne vän Torbjörn Lindahl, ingen skugga ska falla över honom. Jag fick den via en småländsk präst och den ligger väl på nätet - leta ni som gitter.
Först gör jag en okulär besiktning av pastoratsbladet och ser att bland alla bilderna finns tre bilder på män, en föreställer kyrkoherde Marklund, den andra en docka, som ska illustrera hur en ung man söker sin väg till ena pigo och den tredje är en teckning på en sovande man med en kvinna som förnöjt ligger bredvid och stickar. Fantasin får fylla i resten. Sammantaget är det 22 bilder, 21 på personer, dvs 18 bilder på kvinnor. Den ende man som ståtar ensam utan en kvinna i bild är just kyrkoherde Marklund, hur nu detta ska tolkas. Han har varit på Kuba och funderat, får vi veta. Jag har inget emot bildvalet. Det illustrerar eftertryckligt Svenska kyrkan som en kvinnlig domän och rätt långt från jämställdhet.
Jag har en vän som är jämställdhetsexpert - och en dotter som är detsamma - ingendera behöver hjälpa mig att se den bristande balansen. Om jag bott i Luleå hade jag kanske undrat varför denna domän ska ha mina pengar för jag är för jämställdhet och tror att den kan fungera också i det kyrkliga. Jag har dessutom en uppsättning begåvade frågor och invändningar om hur biskops- och prästämbetet transformerats i Svenska kyrkan, men det är en annan fråga.
Det andra jag ägnar mig åt är Kyrknyckelns tema. "Sex och samlevnad". Jag har inte något emot vare sig det ena eller det andra. Omslagsbilden och en artikel handlar om paret som gick från vänskap till äktenskap, Anna Maria träffade Malin och båda ska tydligen bli präster. Tänker jag tillbaka hade denna artikel för alls inte länge sedan varit omöjlig och för lite längre tid tillbaka löjlig och för rätt många i Luleå stift förargelseväckande. Nu är den fin och framåtsyftande. Men den fromma publikationens insats gör att val där de heterosexuella och deras små enkla vigslar på 22-27 minuter hamnar i skuggan av det enkönade bröllopet med nattvard som tar en timme. Är det valet så klokt eller introvert och avgränsande? Svaret är inte självklart. Men det är uppenbart vad Svenska kyrkan frontar med.
Nu tar jag till det enkla. Jag letar efter Jesus i Kyrknyckeln. Inte efter honom som fördold gud utan uppenbarad. Hans namn kanske skulle kunna återfinns och några rader om hans sakramentala närvaro i våra liv, också i detta med bröllop och äktenskap? Jag är inte road av korrekturläsning, men det borde fungera. Står namnet över alla namn i Kyrknyckeln ska jag se det. Men icke! Förgäves! Här är Kyrknyckeln, som för varje kristen lärjunge uttrycker funktionell ateism. Och vi följer Stilla veckans händelser och förbereder oss att fira påsk.
Ska jag vara ledsen. Nej, jag ska vara glad för min kyrkoavgift går inte till administrationen av Svenska kyrkan i Luleå. Då hade jag varit ledsen. Fast kanske lite glad för i Luleå blir det Pride-vecka den 13-15 maj, ser jag i Kyrknyckeln. Det finns ett kyrkligt tält och det erbjuds queerteologi, regnbågsmässa (i brist på regn var då?) samt föreläsning med Ann-Christin Roxberg från Växjö. Och slagordet gläder mig. "Störst av allt är kärleken". Jag blir glad vid tanken på aposteln Paulus och vad han sagt om hur hans ord missbrukas. Ty se, Paulus var en liten hetlevrad karl. Tanken på den kulturkrocken upplivar. Fast min reaktion kan vara desperationen när man ser sönderfallet och inser att det ter ohjälpligt.
I Kyrknyckeln är det mesta så bra framställt att det knappast kan bli bättre. Heja Stiglund - det är ditt stift! Och i Stockholms stift avslöjas att presidiedagarna kostade 700 000, ser jag i Kyrkans Tidning. Heja Brunne! I Växjö stift fick biskop Thidevall avgå för betydligt mindre rundhänta ekonomiska svängar. Hur blir det nu med det personliga ansvaret? Säger de elaka att det är bättre betalt att förråda Jesus i Stockholm än i Jerusalem?
tisdag 15 april 2014
Anti Borg
Traditionen med anti-skrifter är urgammal. Anti Celsus (eller Kelsos), Anti Latomus eller Anti Dühring lika i det stycket. Uppfriskande var det att läsa Mattias Irving på Dagens Seglora, med betydande subsidier från Stockholms stift och den kyrkliga nomenklaturan, hantera Annika Borgs krönika om den fasliga fastliga festligheten i Gyllene Salen. Det måste, trots allt, bli en "anti-Borg". Intresset ljuger aldrig eller alltid!
What's the fuss about?
Inte att det inte var komplicerat med presidiemiddagen i Gyllene salen - för det var det. Osnyggt och osmakligt, menar Irving - vilket inte ska tolkas att maten smakade dåligt. Tyska feminina oxfiléer smakar gott. "Taffligt och korkat" var det också - (fast uppkorkat, DS) lyder omdömet när Dagens Seglora tar upp ämnet och finner att biskopens svar andas "en defensiv och passiv hållning". Detta svar missar kritikens kärna att kyrkans beslutsfattare inte ska festa för 337 000:- i heliga fastetider. Biskopen borde förtydliga sig genom ett nytt pressmeddelande - och så skedde. Vad är problemet då?
Borg, ständigt denna Borg som dyker upp lika förtretligt som Ville Vessla i Åke Holmbergs dokumentära skildringar av privatdetektiven Ture Sventon. Vad har hon gjort, vari består det förgripliga?
Det kommer knappast "som en överraskning för någon som varit insatt i debatten i stiftet att det är just Annika Borg som nu fattar pennan (? DS) för att i skarpast möjliga ordalag fördöma konferensen."
Jag läste krönikan i Kyrkans Tidning en gång till och finner att Annika Borg inte ägnat sig åt några värdeomdömen. Hon har beskrivit ett skeende men inte kallat det osmakligt, osnyggt, taffligt och korkat, som Mattias Irving gör. Men vi fortsätter läsa Dagens Seglora om Borg, ständigt denna Borg:
"Hennes långa och stundtals bisarra kampanj mot Stockholmsbiskopen förtjänar att omnämnas i sammanhanget: Mycket av det etter som bränner i Kyrkans Tidnings ledare (krönika, DS) har betydligt äldre ursprung än ärendet för dagen, och hon tar givetvis tacksamt emot denna chans att spinna vidare på sin egen privata kampanj."
Då vet vi. Men är kampanjen privat - och är den ens kampanj? Annika Borg förde ett offentligt samtal om Åttonde budet och förde fram belägg. Det gick att se ett ämne som inte var privat utan offentligt angeläget och ämnet handlade om hur man dribblar med fördelar, som anskaffas genom förtal, eller var det något jag inte förstod? På Kristen Opinion las hela genomgången ut.
Var kampanjen eller icke-kampanjen bisarr? Var inte sammanhanget det bisarra? Påpekades inte att biskopen beskrev samtal som hon, när allt kom till allt, inte fört? Och var inte en av de viktiga frågor som Annika Borg ställde den om hur pengar och fördelar fördes över till Seglora Smedja, där Mattias Irving blir en av förmånstagarna? Follow the Money!
Nu kan man förstås förstå tekniken. Det är uppenbart att Annika Borg grävt fram något som Eva Brunne helst skulle vilja ha oavslöjat, icke uppenbarat. När det är som det är, måste Irving se till att lite skit hamnar på Annika för det är med orena motiv - läs: hämndgirighet - som hon skriver. Så kan det vara. Men Irving saknar förmåga att se vad som finns i Annika Borgs hjärta, det vet bara Den Helige Ande. Det skulle förstås till äventyrs kunna vara så, att Annika Borg är en hederlig person som ogillar skumrask och har något att säga eller skriva när hon snavar över lögner, frosseri, förställning och vad det kan vara. I de kyrkliga sammanhang där man ägnar sig åt uppställningar flockvis, har man dock bestämt vilka som ska få rätt och heder av att öppet ha talat. Annika Borg ska inte tillhöra den flocken, förstår vi. Flocken är anti-Borg och trygg i denna sin identitet. Och kanske kan påhoppet på Borg resultera i lite mer pengar från Eva Brunne och stiftsstyrelsen?
Hur det än är med kampanjen "Anti Borg" så nog vilar något av stämningarna från Ankeborg över Stockholm just nu. Lite Joakim von Anka och rätt mycket av Gröngölingarna. Eller Björnligan?
What's the fuss about?
Inte att det inte var komplicerat med presidiemiddagen i Gyllene salen - för det var det. Osnyggt och osmakligt, menar Irving - vilket inte ska tolkas att maten smakade dåligt. Tyska feminina oxfiléer smakar gott. "Taffligt och korkat" var det också - (fast uppkorkat, DS) lyder omdömet när Dagens Seglora tar upp ämnet och finner att biskopens svar andas "en defensiv och passiv hållning". Detta svar missar kritikens kärna att kyrkans beslutsfattare inte ska festa för 337 000:- i heliga fastetider. Biskopen borde förtydliga sig genom ett nytt pressmeddelande - och så skedde. Vad är problemet då?
Borg, ständigt denna Borg som dyker upp lika förtretligt som Ville Vessla i Åke Holmbergs dokumentära skildringar av privatdetektiven Ture Sventon. Vad har hon gjort, vari består det förgripliga?
Det kommer knappast "som en överraskning för någon som varit insatt i debatten i stiftet att det är just Annika Borg som nu fattar pennan (? DS) för att i skarpast möjliga ordalag fördöma konferensen."
Jag läste krönikan i Kyrkans Tidning en gång till och finner att Annika Borg inte ägnat sig åt några värdeomdömen. Hon har beskrivit ett skeende men inte kallat det osmakligt, osnyggt, taffligt och korkat, som Mattias Irving gör. Men vi fortsätter läsa Dagens Seglora om Borg, ständigt denna Borg:
"Hennes långa och stundtals bisarra kampanj mot Stockholmsbiskopen förtjänar att omnämnas i sammanhanget: Mycket av det etter som bränner i Kyrkans Tidnings ledare (krönika, DS) har betydligt äldre ursprung än ärendet för dagen, och hon tar givetvis tacksamt emot denna chans att spinna vidare på sin egen privata kampanj."
Då vet vi. Men är kampanjen privat - och är den ens kampanj? Annika Borg förde ett offentligt samtal om Åttonde budet och förde fram belägg. Det gick att se ett ämne som inte var privat utan offentligt angeläget och ämnet handlade om hur man dribblar med fördelar, som anskaffas genom förtal, eller var det något jag inte förstod? På Kristen Opinion las hela genomgången ut.
Var kampanjen eller icke-kampanjen bisarr? Var inte sammanhanget det bisarra? Påpekades inte att biskopen beskrev samtal som hon, när allt kom till allt, inte fört? Och var inte en av de viktiga frågor som Annika Borg ställde den om hur pengar och fördelar fördes över till Seglora Smedja, där Mattias Irving blir en av förmånstagarna? Follow the Money!
Nu kan man förstås förstå tekniken. Det är uppenbart att Annika Borg grävt fram något som Eva Brunne helst skulle vilja ha oavslöjat, icke uppenbarat. När det är som det är, måste Irving se till att lite skit hamnar på Annika för det är med orena motiv - läs: hämndgirighet - som hon skriver. Så kan det vara. Men Irving saknar förmåga att se vad som finns i Annika Borgs hjärta, det vet bara Den Helige Ande. Det skulle förstås till äventyrs kunna vara så, att Annika Borg är en hederlig person som ogillar skumrask och har något att säga eller skriva när hon snavar över lögner, frosseri, förställning och vad det kan vara. I de kyrkliga sammanhang där man ägnar sig åt uppställningar flockvis, har man dock bestämt vilka som ska få rätt och heder av att öppet ha talat. Annika Borg ska inte tillhöra den flocken, förstår vi. Flocken är anti-Borg och trygg i denna sin identitet. Och kanske kan påhoppet på Borg resultera i lite mer pengar från Eva Brunne och stiftsstyrelsen?
Hur det än är med kampanjen "Anti Borg" så nog vilar något av stämningarna från Ankeborg över Stockholm just nu. Lite Joakim von Anka och rätt mycket av Gröngölingarna. Eller Björnligan?
måndag 14 april 2014
Personligt ansvar för presidiekonferensmiddag
På väg i Österled läste jag Annika Borgs redogörelse för stiftsledningens fest i Stockholms Stadshus. Jag kom att tänka på vad Tolstoy skrivit om, överdådiga fester för att dra in pengar till de fattiga. Och som vanligt tänkte jag med erfarenheter från folkskolans naturlära. En tall som håller på att dö sprutar kottar kring sig. Ibland förfaller jag till att tänka militärt: vad gör man när allt är förlorat? Super sig full. Ingenting spelar längre någon roll.
Det hindrade dock inte att min tanke snuddade vid att denna luculliska fest hölls i heliga fastetider. Något har gått förlorat. Inte är jag sådan att jag vägrar gå på bjudningar i fastan och jag äter och dricker det som bjuds (i min höga ålder är jag automatiskt dispenserad från fastereglerna), men jag undrar enkelt: "hur tänkte ni nu?" Och är verkligen presidierna de riktigt intressanta att möta? Med det system vi väljer folk, tror jag inte det. Presidierna består grundläggande av ointressanta personer, skulle man kunna skriva med en närmast wingrensk formulering.
Detta tänkt, sörjde jag något över att båten till Helsingfors inte passerade Rindö utan gick södra farleden. Men jag tröstade mig eftersom fasta på intet sätt gäller på internationellt vatten men inte heller på färd mot internationellt vatten.
Väl hemma igen såg jag att saken uppmärksammats i Aftonbladet. Det är då man undrar hur många utträden festligheterna resulterade i eller om folk bara rycker på axlarna och tror att detta är det egentliga kyrkliga livet. "Dom däruppe håller på med sådant..." Man undrar naturligtvis också vad stiftets komministrar diakoner och församlingspedagoger samt kyrkvaktmästare, kanslipersonal m fl tänker. Eller undrar man?
Jag försökte denna morgon uppdatera mig. Först sändes det ut ett pressmeddelande där saken försvarades. Synd att inte undertecknarna angav vad de tjänar per månad, tänkte jag då. Vi hålls med olika kulturer. Som det där att konsumenten måste vara beredd att betala för det ekologiska. Väl att jag är helgad annars hade jag utbrustit i ett "Tacka fan för att man är beredd att betala mer när andra betalar!" Men jag är helgad och tänkte att det var klokt och ansvarsfullt miljömedvetet tänkt. "De är fina kristna, de två undertecknarna." Tänkte jag.
Men det stod tydligen inte på förrän Eva Brunne sände ut ett eget kompletterande pressmeddelande. Något hade hänt. Låt oss analysera pressmeddelande nummer två.
Först: "Jag beklagar och är uppriktigt ledsen när jag ser de reaktioner och den ilska som vår presidiekonferensmiddag har medfört." Men vad beklagar hon - fel som begåtts eller beklagar hon att folk reagerar?
Därefter kommer bekännelsen. Det var fel lokal, fel tid, fel mat, fel dryck - detta beklagar Eva och har, som det oefterhärmligt heter, "full förståelse" för detta. Hon inser i efterhand att de som planerade borde varit klokare. Sen kommer det: "Jag inser att förtroendet för Svenska kyrkan har skadats och ansvaret för det tar jag personligen på mig."
Vad betyder detta? Stig Bergling förrådde den krigsorganisation där jag ingick. Han rymde flera år senare under en permission från sin fängelsevistelse med följden att justitieministern fick ta personligt ansvar. Sten Wickbom avgick. Året var 1987 om jag minns rätt. Men hade Wickbom egentligen misslyckats med att övervaka Bergling på permission? Nej. Hade han personligen förbrutit sig? Jag kan inte se det. Men han fick som statsråd ta de personliga konsekvenserna av ett personligt ansvar. Vilka konsekvenser har Eva Brunnes deklaration att hon tar personligt ansvar? Ska det bli biskopsval nu i Stockholm? Eller ska det bli ingenting? Ord - men eljest intet? Elle4r inget? "Omedelbart" ska man ändra ett antal rutiner kring konferensmiddagarna, det som alltså - lögnaktigt? - försvarades i pressmeddelande ett?
Jag håller före att Annika Borgs krönika satt där den skulle men undrar om inte det som hände efter krönikan är värre. "Cover up" och så ett ansvar som antingen är ett personligt ansvar med personliga konsekvenser eller rent munspel, alltså ett tal utan innebörd.
Vad Jesus sa? Dels försvarade han fester (Matt 11:19), dels talade om precisa uttryck (Matt 5:37)
Vad jag säger? Inte särskilt mycket - för vad ska man säga. Sönderfall ser ut så här. Precis så här. Och när det är som det är ska man väl inte särskilt orda om att köttet de åt var av hondjur och kom från - Tyskland.
Det hindrade dock inte att min tanke snuddade vid att denna luculliska fest hölls i heliga fastetider. Något har gått förlorat. Inte är jag sådan att jag vägrar gå på bjudningar i fastan och jag äter och dricker det som bjuds (i min höga ålder är jag automatiskt dispenserad från fastereglerna), men jag undrar enkelt: "hur tänkte ni nu?" Och är verkligen presidierna de riktigt intressanta att möta? Med det system vi väljer folk, tror jag inte det. Presidierna består grundläggande av ointressanta personer, skulle man kunna skriva med en närmast wingrensk formulering.
Detta tänkt, sörjde jag något över att båten till Helsingfors inte passerade Rindö utan gick södra farleden. Men jag tröstade mig eftersom fasta på intet sätt gäller på internationellt vatten men inte heller på färd mot internationellt vatten.
Väl hemma igen såg jag att saken uppmärksammats i Aftonbladet. Det är då man undrar hur många utträden festligheterna resulterade i eller om folk bara rycker på axlarna och tror att detta är det egentliga kyrkliga livet. "Dom däruppe håller på med sådant..." Man undrar naturligtvis också vad stiftets komministrar diakoner och församlingspedagoger samt kyrkvaktmästare, kanslipersonal m fl tänker. Eller undrar man?
Jag försökte denna morgon uppdatera mig. Först sändes det ut ett pressmeddelande där saken försvarades. Synd att inte undertecknarna angav vad de tjänar per månad, tänkte jag då. Vi hålls med olika kulturer. Som det där att konsumenten måste vara beredd att betala för det ekologiska. Väl att jag är helgad annars hade jag utbrustit i ett "Tacka fan för att man är beredd att betala mer när andra betalar!" Men jag är helgad och tänkte att det var klokt och ansvarsfullt miljömedvetet tänkt. "De är fina kristna, de två undertecknarna." Tänkte jag.
Men det stod tydligen inte på förrän Eva Brunne sände ut ett eget kompletterande pressmeddelande. Något hade hänt. Låt oss analysera pressmeddelande nummer två.
Först: "Jag beklagar och är uppriktigt ledsen när jag ser de reaktioner och den ilska som vår presidiekonferensmiddag har medfört." Men vad beklagar hon - fel som begåtts eller beklagar hon att folk reagerar?
Därefter kommer bekännelsen. Det var fel lokal, fel tid, fel mat, fel dryck - detta beklagar Eva och har, som det oefterhärmligt heter, "full förståelse" för detta. Hon inser i efterhand att de som planerade borde varit klokare. Sen kommer det: "Jag inser att förtroendet för Svenska kyrkan har skadats och ansvaret för det tar jag personligen på mig."
Vad betyder detta? Stig Bergling förrådde den krigsorganisation där jag ingick. Han rymde flera år senare under en permission från sin fängelsevistelse med följden att justitieministern fick ta personligt ansvar. Sten Wickbom avgick. Året var 1987 om jag minns rätt. Men hade Wickbom egentligen misslyckats med att övervaka Bergling på permission? Nej. Hade han personligen förbrutit sig? Jag kan inte se det. Men han fick som statsråd ta de personliga konsekvenserna av ett personligt ansvar. Vilka konsekvenser har Eva Brunnes deklaration att hon tar personligt ansvar? Ska det bli biskopsval nu i Stockholm? Eller ska det bli ingenting? Ord - men eljest intet? Elle4r inget? "Omedelbart" ska man ändra ett antal rutiner kring konferensmiddagarna, det som alltså - lögnaktigt? - försvarades i pressmeddelande ett?
Jag håller före att Annika Borgs krönika satt där den skulle men undrar om inte det som hände efter krönikan är värre. "Cover up" och så ett ansvar som antingen är ett personligt ansvar med personliga konsekvenser eller rent munspel, alltså ett tal utan innebörd.
Vad Jesus sa? Dels försvarade han fester (Matt 11:19), dels talade om precisa uttryck (Matt 5:37)
Vad jag säger? Inte särskilt mycket - för vad ska man säga. Sönderfall ser ut så här. Precis så här. Och när det är som det är ska man väl inte särskilt orda om att köttet de åt var av hondjur och kom från - Tyskland.
söndag 13 april 2014
Hullut Päivät
Kyrkodagar i Helsingfors och överallt ser jag reklam för dagarna. Hullut Päivät betyder nog kyrkodagar, tänker jag. Välordnat, trivsamt, folk i alla åldrar och därtill glädjen att möta medkristna. Det betyder gamla och nya vänner.
Fredagskvällen avslutades med att Boris Salo gav oss Markusevangeliet. Berättade evangeliet och gestaltade det, enkelt och effektivt. Två timmar ungefär med paus. På väg till det enkla hotellet i närheten av kyrkan, Fiskaretorpet heter det och då fattar alla att det måste vara enkelt (fast på skyltarna står det "Hilton"), tänkte jag på vad det jag var med om ska kallas. "Upplevelse" är inte ordet för det är för banalt. "Erfarenhet", kanske. Från augusti är Boris tjänstledig och kan bokas för föreställningar. Kanske kommer han till Bokmässan och kan bokas då? Vill denna bloggs läsare haka på - och lekfolket kan också ta initiativ - får ni mejla honom. Jag avkrävde hans adress som en ren service åt er: boris.salo@vibosa.fi
Evangeliet hört och sett gav perspektiv. Egentligen skulle kyrkomötets presidium tipsas om att detta kunde vara något en kväll. Men risken är att om jag skulle föreslå den saken, skulle den rutinmässigt avvisas.
Nu ska jag intervjuas och därefter blir det högmässa. Göran Skytte predikar. Frågan jag bär med mig handlar om Ukraina. Är inte oförmågan till allvar över situationen påtaglig? Vad är nu möjligt och vad är troligt?
Fredagskvällen avslutades med att Boris Salo gav oss Markusevangeliet. Berättade evangeliet och gestaltade det, enkelt och effektivt. Två timmar ungefär med paus. På väg till det enkla hotellet i närheten av kyrkan, Fiskaretorpet heter det och då fattar alla att det måste vara enkelt (fast på skyltarna står det "Hilton"), tänkte jag på vad det jag var med om ska kallas. "Upplevelse" är inte ordet för det är för banalt. "Erfarenhet", kanske. Från augusti är Boris tjänstledig och kan bokas för föreställningar. Kanske kommer han till Bokmässan och kan bokas då? Vill denna bloggs läsare haka på - och lekfolket kan också ta initiativ - får ni mejla honom. Jag avkrävde hans adress som en ren service åt er: boris.salo@vibosa.fi
Evangeliet hört och sett gav perspektiv. Egentligen skulle kyrkomötets presidium tipsas om att detta kunde vara något en kväll. Men risken är att om jag skulle föreslå den saken, skulle den rutinmässigt avvisas.
Nu ska jag intervjuas och därefter blir det högmässa. Göran Skytte predikar. Frågan jag bär med mig handlar om Ukraina. Är inte oförmågan till allvar över situationen påtaglig? Vad är nu möjligt och vad är troligt?
lördag 12 april 2014
Tunn luft eller "fördel kvinnoprästmotståndare"
I dag ska jag tala på kyrkodagar. Det är att umgås med vanliga kyrkokristna. Må vara att jag får inleda men jag tror dagen blir en fortgående dialog. Det brukar vara så. Vanliga kyrkokristna betyder människor som vet rätt mycket om Kyrkans verkliga läge och vågar tala om det, sakligt och realistiskt. Jag antar att alla inte delar, som det brukar heta "alla åsikter med mig". De säger så. Jag begriper inte varför. Jag delar ju inte alla åsikter med dem, men det brukar jag finkänsligt inte påpeka. Vi docenter med insikter är försiktiga med att markera vårt vetande, som ni förstått. Och jag håller mig hellre med insikter än åsikter.
Välan, jag umgås ibland med kristna som andas den tunnare luften eftersom de kommit så högt upp. Det som då slår mig är deras brist på frågor. De undrar aldrig varför de kommit så högt. Det tycks mig som om de finner saken självklar. Men det är den ju inte. De kom upp i den höga luften för att de släppte några övertygelser, aldrig hade några, undvek insikter och oftast höll käft. Det är också, oss emellan, det råd jag får av dem. "Säg inte för mycket", säger de. Men det gör jag aldrig. Jag säger det som är alldeles lagom.
De menar nog egentligen att det är bäst att hålla käft.
Här är det fördel kvinnoprästmotståndare, som aldrig behöver förställa sig eller ens föreställa sig vara märkvärdiga. De kan vara som de är och behöver egentligen aldrig vara oroliga för att avslöjas som någon slags bluffar, för de är ju redan nere i skiten. Ursäkta franskan men fatta fördelen!
I den tunna luften finns det massor med vanliga kritiska frågor som aldrig kan ställas. Främst frågan "hur i all världen kunde jag hamna här?" Frågar inte kvinnoprästmotståndaren så? Nej, kvinnoprästmotståndaren frågar: hur kunde Svenska kyrkan hamna här. Och det är en helt annan och befriande fråga. Från myllan, där luften går lätt att andas och det doftar vår. Eller?
Om kommentarbehovet blir svårartat så tänk på att lidande är ett av passionstidens teman.
Välan, jag umgås ibland med kristna som andas den tunnare luften eftersom de kommit så högt upp. Det som då slår mig är deras brist på frågor. De undrar aldrig varför de kommit så högt. Det tycks mig som om de finner saken självklar. Men det är den ju inte. De kom upp i den höga luften för att de släppte några övertygelser, aldrig hade några, undvek insikter och oftast höll käft. Det är också, oss emellan, det råd jag får av dem. "Säg inte för mycket", säger de. Men det gör jag aldrig. Jag säger det som är alldeles lagom.
De menar nog egentligen att det är bäst att hålla käft.
Här är det fördel kvinnoprästmotståndare, som aldrig behöver förställa sig eller ens föreställa sig vara märkvärdiga. De kan vara som de är och behöver egentligen aldrig vara oroliga för att avslöjas som någon slags bluffar, för de är ju redan nere i skiten. Ursäkta franskan men fatta fördelen!
I den tunna luften finns det massor med vanliga kritiska frågor som aldrig kan ställas. Främst frågan "hur i all världen kunde jag hamna här?" Frågar inte kvinnoprästmotståndaren så? Nej, kvinnoprästmotståndaren frågar: hur kunde Svenska kyrkan hamna här. Och det är en helt annan och befriande fråga. Från myllan, där luften går lätt att andas och det doftar vår. Eller?
Om kommentarbehovet blir svårartat så tänk på att lidande är ett av passionstidens teman.
fredag 11 april 2014
Flagga vid Örs kyrka
Jag säger inget om att Svenska kyrkans flagga som vajar vid Örs kyrka är sliten och rätteligen borde brännas, men en militär, som låtit den svenska flaggan vaja i motsvarande kondition hade arkebuserats i gryningen. Ör ligger ungefär två mil norr om Växjö och har ett berömt café. Bara så ni vet. Men om detta säger jag alls intet. Däremot undrar jag över flaggandet.
Att man flaggar på slottet när kungen är hemma vet jag. Men då ska man väl inte flagga vid en kyrka om det inte är gudstjänst och två eller tre församlats i Hans namn? Eller är det så att förr i världen när det firades gudstjänst varje sön- och helgdag så behövdes ingen flagga. Den tarvas först nu, när gudstjänstlivet glesats ut? Det skulle kunna vara logiskt. En pervers logik, men logik. Ytan prioriteras när innehållet inte längre är självklart.
Jag är inte polemisk, allra minst nu när vi har kommentarfasta. Men jag är
nog bekymrad - eller ledsen. Jag ville inte det som är och det jag sett som annalkande och hotande faror har jag skrivit om och beskrivit. Det går Svenska kyrkan illa och det är alldeles logiskt.
Jag har umgåtts med våra vänner biskoparna. På 70-talet debatterade jag folkkyrka med en av dem. Det har nog visat sig att han på alla - samtliga - punkter hade fel. Positioner han då intog är sedan länge förlorade. Men biskop blev han. Det ska man nog notera för det är informationsbärande. Ungefär som den utslitna flaggan vid Örs kyrka är informationsbärande, givet att någon vill se och inse.
Får jag när det fortfarande är kommentarfasta påminna om att vi hade ett folkkyrkoprojekt på 90-talet för att ge innehåll inför relationsförändringen, eller hur man ska säga.
Att man flaggar på slottet när kungen är hemma vet jag. Men då ska man väl inte flagga vid en kyrka om det inte är gudstjänst och två eller tre församlats i Hans namn? Eller är det så att förr i världen när det firades gudstjänst varje sön- och helgdag så behövdes ingen flagga. Den tarvas först nu, när gudstjänstlivet glesats ut? Det skulle kunna vara logiskt. En pervers logik, men logik. Ytan prioriteras när innehållet inte längre är självklart.
Jag är inte polemisk, allra minst nu när vi har kommentarfasta. Men jag är
nog bekymrad - eller ledsen. Jag ville inte det som är och det jag sett som annalkande och hotande faror har jag skrivit om och beskrivit. Det går Svenska kyrkan illa och det är alldeles logiskt.
Jag har umgåtts med våra vänner biskoparna. På 70-talet debatterade jag folkkyrka med en av dem. Det har nog visat sig att han på alla - samtliga - punkter hade fel. Positioner han då intog är sedan länge förlorade. Men biskop blev han. Det ska man nog notera för det är informationsbärande. Ungefär som den utslitna flaggan vid Örs kyrka är informationsbärande, givet att någon vill se och inse.
Får jag när det fortfarande är kommentarfasta påminna om att vi hade ett folkkyrkoprojekt på 90-talet för att ge innehåll inför relationsförändringen, eller hur man ska säga.
torsdag 10 april 2014
Hur kan egentligen någon bli homofob?
Homofobi - vad är det? Och hur konstateras om någon lider av denna fobi? Jag fick ett mejl i skräpposten med rubriken "Make your girl scream in the bed". Jag öppnade det inte, för jag begrep att det säkert var reklam för en plastspindel från Buttericks eller så, som man kan lägga i sängen och då skriker frun garanterat när hon ser den. Och jag får bädda åt mig någonannanstans, som bäst i ett annat rum, kan jag förmoda. Är detta spindelfobi eller bara ovilja mot spindlar i sängen? Jag vet inte. Jag är på intet sätt auktoritet på området. Men jag medger att jag inte öppnade försändelsen. Var det skräppostfobi?
Nu till den andra fobin, den verkliga, den etablerade, den användbara:
En präst säger om äktenskapet vad de engelska biskoparna och den noirska kyrkan säger och vad Svenska kyrkan sa tills helt nyligen - med tillåtelse att man utan vidare fick ha den tidigare kyrkliga övertygelsen (dvs den som rådde när jag döptes, när jag konfirmerades, när jag prästvigdes men också när jag fick min sluttjänst som präst). Ingen behöver vara imponerad av den teologiska begrundningen av Svenska kyrkans nya beslut för den delen. När jag tänker som så om äktenskapet, kan jag plötsligt benämnas homofob. Hur kommer sig det?
Svaret är antagligen att detta endast kan ske genom intellektuell ohederlighet. Frågor blandas och svaret på en fråga blir utan vidare svaret på en annan.
Nå, om jag bara tänker om homosexualitet som det antyds i biskopesbrevet i en folkets livsfråga, och jag uppfattar att det inte kommit något senare, är jag då homofob? Bara med en beghreppsförvirring som vill sjukdomsklassa en ståndpunkt. Det är lite vemodigt. För det finns väl anledning att låta samtalen gälla inte bara våra vänner de homosexuella utan också själva den sexuella läggningen och vad man gör med den utifrån Kyrkans klassiska lära. Inte blir man homofob för att man tänker i samklang med de stora kyrkornas lära? Slagorden dödar debatt och tankeutbyte. Jag fattar väl att detta är slagordens funktion - och jag är emot det.
Kanske är inte människors sexuella läggning heller något stort samtalsämne. Jag minns inte riktigt när det var det i sällskapslivet. Minns ni? Var det sådant vi brukade tala om? Eller var det helt enkelt så att var och en fick ta ansvar för sin sexualitet och ett samtalsämne blev det mest om någon begärde att få prata med en präst eller någon annan om sin sexualitet? Det vi talade om var något annat. Frågan om vad ett äktenskap är enligt kristen syn. Och där hamnade somliga av oss i minoritet i Svenska kyrkan men i samsyn med ett par andra kyrkor i Borgågemenskapen.
Nu är det kanske mest irriterande att texter inte ska kommenteras i passionstiden - men kanske nyttigt ändå?
Nu till den andra fobin, den verkliga, den etablerade, den användbara:
En präst säger om äktenskapet vad de engelska biskoparna och den noirska kyrkan säger och vad Svenska kyrkan sa tills helt nyligen - med tillåtelse att man utan vidare fick ha den tidigare kyrkliga övertygelsen (dvs den som rådde när jag döptes, när jag konfirmerades, när jag prästvigdes men också när jag fick min sluttjänst som präst). Ingen behöver vara imponerad av den teologiska begrundningen av Svenska kyrkans nya beslut för den delen. När jag tänker som så om äktenskapet, kan jag plötsligt benämnas homofob. Hur kommer sig det?
Svaret är antagligen att detta endast kan ske genom intellektuell ohederlighet. Frågor blandas och svaret på en fråga blir utan vidare svaret på en annan.
Nå, om jag bara tänker om homosexualitet som det antyds i biskopesbrevet i en folkets livsfråga, och jag uppfattar att det inte kommit något senare, är jag då homofob? Bara med en beghreppsförvirring som vill sjukdomsklassa en ståndpunkt. Det är lite vemodigt. För det finns väl anledning att låta samtalen gälla inte bara våra vänner de homosexuella utan också själva den sexuella läggningen och vad man gör med den utifrån Kyrkans klassiska lära. Inte blir man homofob för att man tänker i samklang med de stora kyrkornas lära? Slagorden dödar debatt och tankeutbyte. Jag fattar väl att detta är slagordens funktion - och jag är emot det.
Kanske är inte människors sexuella läggning heller något stort samtalsämne. Jag minns inte riktigt när det var det i sällskapslivet. Minns ni? Var det sådant vi brukade tala om? Eller var det helt enkelt så att var och en fick ta ansvar för sin sexualitet och ett samtalsämne blev det mest om någon begärde att få prata med en präst eller någon annan om sin sexualitet? Det vi talade om var något annat. Frågan om vad ett äktenskap är enligt kristen syn. Och där hamnade somliga av oss i minoritet i Svenska kyrkan men i samsyn med ett par andra kyrkor i Borgågemenskapen.
Nu är det kanske mest irriterande att texter inte ska kommenteras i passionstiden - men kanske nyttigt ändå?
onsdag 9 april 2014
Extra, extra, extra
Som något trefaldigt extra publicerades i går nyheten i Östran på första sidan med bild och allt att Barbro Lindgren är för dödshjälp. Varför extra? För att en författare och en barnboksförfattare därtill är för dödshjälp? Med argumentet att djur får dödshjälp...
Det får djur och människan är inget djur. Vi har ansvar för djuren men också för oss själva. Men jag är alls inte förvånad och särskilt "extra" är inte detta. 40-talister är sådana. Vi skulle kanske fråga vad som styr värderingen eftersom samhällen, sammanhang och system gör något med oss. Om vi reduceras till konsumenter och ska vara lönsamma och allt det där, kommer väl tanken på aktiv dödshjälp som ett brev på posten. Vi har lärt oss tänka och värdera så - men är vi något annat än reflexer av tiden då? Omständigheterna tänker för oss när vi tror att vi tänker?
Aktív dödshjälp är en sak. Hjälp vid döendet något annat.
På ett sätt finner jag det underligt att vi med en sjukvård som kan lindra mer än tidigare får en dödshjälpsdebatt. Vad är vi rädda för? Att förlora oss själva långt innan dödsögonblicket, att bli levande döda, kanske. Men är inte väldigt många just deta? Kyrkans samtidskritiska fråga är konstruktiv. Och Belgien skrämmer med sin lag om euthanasi också för barn. Var det upp till 12 år? Vem bestämmer ....
Värderingsfrågan handlar om människans värde och värdighet, förstås. Kkanske skulle vi tala om det andra också, bristen på värdighet när min kropp kommer att svika mig. Också då är jag emellertrid något mer än min kropp, något mer än vad jag åstadkommer och denna min hemlighet är hos Gud, Som den vita stenen i Uppenbarelseboken.
Tid för värderingsfrågor som ett extra. Det andra "extra" imponerar inte stort. Bara för att man får uippmärksamhet och prisbelönas är det inte sagt att allt man tänker är klokt. Det kan visa sig att man är lika mycket reflex som alla andra, säger det som ligger i tiden, styrd av impulser som kallas "tidsandan" utan att fråga om intressen bakom.
Vad annars om döden? Kanske det kyrkoherden sa till Astrid Lindgren, när hon tyckte att dopritualet talade för mycket om döden. Kyrkoherden sa: "Alla vet att vi ska dö, men ingen tror det." När Kyrkan mötte romarna var det för anständigt folk så uppseendeväckande att de kristna sanågot annat om döden och hade ett hopp framöver. Livet är mer. Det vi nu lever är som bioreklamen, underhållande, intressant och roligt på många sätt - men det är ju filmen vi kommit för att se.
Ungefär så.
Extra!
Det får djur och människan är inget djur. Vi har ansvar för djuren men också för oss själva. Men jag är alls inte förvånad och särskilt "extra" är inte detta. 40-talister är sådana. Vi skulle kanske fråga vad som styr värderingen eftersom samhällen, sammanhang och system gör något med oss. Om vi reduceras till konsumenter och ska vara lönsamma och allt det där, kommer väl tanken på aktiv dödshjälp som ett brev på posten. Vi har lärt oss tänka och värdera så - men är vi något annat än reflexer av tiden då? Omständigheterna tänker för oss när vi tror att vi tänker?
Aktív dödshjälp är en sak. Hjälp vid döendet något annat.
På ett sätt finner jag det underligt att vi med en sjukvård som kan lindra mer än tidigare får en dödshjälpsdebatt. Vad är vi rädda för? Att förlora oss själva långt innan dödsögonblicket, att bli levande döda, kanske. Men är inte väldigt många just deta? Kyrkans samtidskritiska fråga är konstruktiv. Och Belgien skrämmer med sin lag om euthanasi också för barn. Var det upp till 12 år? Vem bestämmer ....
Värderingsfrågan handlar om människans värde och värdighet, förstås. Kkanske skulle vi tala om det andra också, bristen på värdighet när min kropp kommer att svika mig. Också då är jag emellertrid något mer än min kropp, något mer än vad jag åstadkommer och denna min hemlighet är hos Gud, Som den vita stenen i Uppenbarelseboken.
Tid för värderingsfrågor som ett extra. Det andra "extra" imponerar inte stort. Bara för att man får uippmärksamhet och prisbelönas är det inte sagt att allt man tänker är klokt. Det kan visa sig att man är lika mycket reflex som alla andra, säger det som ligger i tiden, styrd av impulser som kallas "tidsandan" utan att fråga om intressen bakom.
Vad annars om döden? Kanske det kyrkoherden sa till Astrid Lindgren, när hon tyckte att dopritualet talade för mycket om döden. Kyrkoherden sa: "Alla vet att vi ska dö, men ingen tror det." När Kyrkan mötte romarna var det för anständigt folk så uppseendeväckande att de kristna sanågot annat om döden och hade ett hopp framöver. Livet är mer. Det vi nu lever är som bioreklamen, underhållande, intressant och roligt på många sätt - men det är ju filmen vi kommit för att se.
Ungefär så.
Extra!
tisdag 8 april 2014
The Sleepwalkers
Jag läste Christopher Clarks bok The Sleepwalkers. Jag tänkte att det var läge att uppdatera sig inför sommaren hundraårsjubileum och Clark ger nya perspektiv på upptakten till första världskriget. Sommaren 1914 är den sommar när sömngångarna steg för steg kliver in i kriget. I efterhand klarnar sammanhanget. Då var det enskilda händelser utan besvärande mycket sammanhang. Kaisern kunde båtturista i Norge, Balsfjord närmare bestämt där en staty rests. Tsaren, The King och Kaisern var för övrigt kusiner och kusinerna kunde nog egentligen inte riktigt förstå vad det moderna kriget skulle vara. Det sägs att första världskriget gjorde slut på tanken att politikens förlängning var just kriget.
Clarks bok gav mer än en historisk uppdatering. Den gav också en obehaglig förnimmelse av att det sömngångaraktiga kan vara våra villkor. Kanske är det mänskligt. Det vi anar att vi inte riktigt kan hantera, blundar vi för - och det går oftast bra. Det hör nämligen till det mänskliga att göra sig bekymmer och när vi undviker den böjelsen, blir mycket enklare. Baksidan är att vi inte i tid varsnar det som verkligen är bekymmer.
Ukraina, Krim och Ryssland-frågan kanske man kunde se som en lokal historia men det var väl så vi tänkte om konflikten i Jugoslavien också, den som ledde till ett inbördeskrig med rötter ner i händelserna före första världskriget. Och nu kommer nyheterna om spionage mot Sverige, stora inköp av kartor över Sverige har gjorts, sas i nyheterna. Anfallsformeringen förra långfredagen var en händelse som kanske hör med i ett sammanhang. Och i går skickade min vän Jan över en artikel om krigsrisken. Kan man förstå vad nationalisterna i östra Ukraina åstadkommer med sina aktioner? Att Ryssland griper in, eller? Och vilka åtaganden har Nato när det gäller Ukraina? Finns något som kan börja rulla med obönhörlig logik medan de krafter som skulle kunna moderera står handfallna. Som så ofta tidigare, alltså. Röstas Ryssland ut ur Europarådet på torsdag eskalerar konflikten förstås. Men diplomater talar med varandra! Ja, och det gjorde de hela sommaren 1914 ...
Ett storkrig i Europa är möjligt, nästan troligt, nu, skrev Jan Myrdal. Ryssland värnar sitt närområde när USA driver fram krisen med hjälp av EU. Om detta kan man diskutera. Och lite dystert kan man då fundera över logiska sammanhang, mänsklig kortsynthet och mänsklig aningslöshet samt över det grundläggande villkoret i världen att djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka, 1 Petr 5:8.
Den som lite envetet bett sitt completorium har hört det - men har insikterna landat? Demonologi är något vi mer medvetet skulle orientera oss i, läran om det onda. Annars kommer vi att te oss som lika goda sömngångare som de som agerade eller inte-agerade sommaren för 100 år sedan.
Passionstidens andliga övningar tar in det samtida, förstås.
Clarks bok gav mer än en historisk uppdatering. Den gav också en obehaglig förnimmelse av att det sömngångaraktiga kan vara våra villkor. Kanske är det mänskligt. Det vi anar att vi inte riktigt kan hantera, blundar vi för - och det går oftast bra. Det hör nämligen till det mänskliga att göra sig bekymmer och när vi undviker den böjelsen, blir mycket enklare. Baksidan är att vi inte i tid varsnar det som verkligen är bekymmer.
Ukraina, Krim och Ryssland-frågan kanske man kunde se som en lokal historia men det var väl så vi tänkte om konflikten i Jugoslavien också, den som ledde till ett inbördeskrig med rötter ner i händelserna före första världskriget. Och nu kommer nyheterna om spionage mot Sverige, stora inköp av kartor över Sverige har gjorts, sas i nyheterna. Anfallsformeringen förra långfredagen var en händelse som kanske hör med i ett sammanhang. Och i går skickade min vän Jan över en artikel om krigsrisken. Kan man förstå vad nationalisterna i östra Ukraina åstadkommer med sina aktioner? Att Ryssland griper in, eller? Och vilka åtaganden har Nato när det gäller Ukraina? Finns något som kan börja rulla med obönhörlig logik medan de krafter som skulle kunna moderera står handfallna. Som så ofta tidigare, alltså. Röstas Ryssland ut ur Europarådet på torsdag eskalerar konflikten förstås. Men diplomater talar med varandra! Ja, och det gjorde de hela sommaren 1914 ...
Ett storkrig i Europa är möjligt, nästan troligt, nu, skrev Jan Myrdal. Ryssland värnar sitt närområde när USA driver fram krisen med hjälp av EU. Om detta kan man diskutera. Och lite dystert kan man då fundera över logiska sammanhang, mänsklig kortsynthet och mänsklig aningslöshet samt över det grundläggande villkoret i världen att djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka, 1 Petr 5:8.
Den som lite envetet bett sitt completorium har hört det - men har insikterna landat? Demonologi är något vi mer medvetet skulle orientera oss i, läran om det onda. Annars kommer vi att te oss som lika goda sömngångare som de som agerade eller inte-agerade sommaren för 100 år sedan.
Passionstidens andliga övningar tar in det samtida, förstås.
måndag 7 april 2014
Ansiktet
I höstas kom Ingegerd Källströms bok Ansiktets resa. Som vanligt exklusivt, på eget förlag. Man får leta upp Ingegerds telefonnummer i Lund och ringa och beställa. Hon mediterar kring ansiktet på ikonen, Kristusansiktet. Fast jag skulle lika gärna kunna skriva att hon inspekterar ansiktet, tittar in i det, iakttar ansiktet och överraskas av hur ansiktet ser henne.
Ikonen är en sådan bild, en osynlig närvaro med djupa rötter ner i det fattbara, att Gud blir synlig, närvarande, en av oss. En iakttagelse (men inte den enda) jag gör när jag läser en av de korta texterna handlar om hur vi ser varandras ansikten. "Och vi minns inte varandras ögonfärg. Inte i detalj. Det finns en osäkerhet i att titta för länge." Ikonen kan jag titta på länge utan att det blir genant. De närmaste också, till förälskelse hör att se varandra i ögonen. De små barnen kan vi titta länge på också. Annars sveper vi med blicken. Låter den inte stanna "för länge". Inte ens när vi söker någon annans blick i samförstånd över något som just då händer i något socialt sammanhang ("så korkat!", "hör du?", "det kunde man vänta sig", "hon förnekar sig inte", "hur många gånger har vi hört det", "nu rastar han sitt ego igen", "tröttsamt" o s v) är det ögonfärgen som blir det viktiga. "Pupillens rand av bärnstensguld fixerade mig.", skriver Ingegerd. Hon sitter på golvet framför ikonen.
Men Ingegerds berättelse går vidare. "Ikonen log någonstans i mig."
Kunde det vara en insikt att ta med sig?
Passionstidens dagar är dagar när ikonen ler i mig därför att den avspeglar Ordet, evangeliet, beskedet om tillvarons villkor till mig.
"Hjärtats insikt är större än ögonens utsikt", som det heter i något som liknar en aforism i Ingegerds text.
Ingegerd knyter an till berättelsen om den samariska kvinnan. Fenomenet heter serendipity, alltså ett sådant där oväntat sammanhang som livet är fyllt av. Ikonen med den samariska kvinnan såg jag på Diakonicentrum i Växjö i går. Där finns andaktsrummet Oasen med ikonen, som väntar på sin rätta plats i rummet. Så är det med evangeliet. Det skapar en aha-upplevelse för mina olika sinnen. Ord och bild fångar in verkligheten och förändrar den.
Gunnar Hillerdal sa en gång om ikonen: "Det andliga livets Hötorgskonst".
Fast inte bara, säger jag, som dock hade vett att uppskatta hans spetsiga formulering.
Ingegerd Källströms formuleringar är inte lika spetsiga, fast inte uddlösa för det.
Jag levererar inte Ingegerds telefonnummer. Den som skulle vilja skaffa sig boken får visa sig värdig genom att själv söka.
Ikonen är en sådan bild, en osynlig närvaro med djupa rötter ner i det fattbara, att Gud blir synlig, närvarande, en av oss. En iakttagelse (men inte den enda) jag gör när jag läser en av de korta texterna handlar om hur vi ser varandras ansikten. "Och vi minns inte varandras ögonfärg. Inte i detalj. Det finns en osäkerhet i att titta för länge." Ikonen kan jag titta på länge utan att det blir genant. De närmaste också, till förälskelse hör att se varandra i ögonen. De små barnen kan vi titta länge på också. Annars sveper vi med blicken. Låter den inte stanna "för länge". Inte ens när vi söker någon annans blick i samförstånd över något som just då händer i något socialt sammanhang ("så korkat!", "hör du?", "det kunde man vänta sig", "hon förnekar sig inte", "hur många gånger har vi hört det", "nu rastar han sitt ego igen", "tröttsamt" o s v) är det ögonfärgen som blir det viktiga. "Pupillens rand av bärnstensguld fixerade mig.", skriver Ingegerd. Hon sitter på golvet framför ikonen.
Men Ingegerds berättelse går vidare. "Ikonen log någonstans i mig."
Kunde det vara en insikt att ta med sig?
Passionstidens dagar är dagar när ikonen ler i mig därför att den avspeglar Ordet, evangeliet, beskedet om tillvarons villkor till mig.
"Hjärtats insikt är större än ögonens utsikt", som det heter i något som liknar en aforism i Ingegerds text.
Ingegerd knyter an till berättelsen om den samariska kvinnan. Fenomenet heter serendipity, alltså ett sådant där oväntat sammanhang som livet är fyllt av. Ikonen med den samariska kvinnan såg jag på Diakonicentrum i Växjö i går. Där finns andaktsrummet Oasen med ikonen, som väntar på sin rätta plats i rummet. Så är det med evangeliet. Det skapar en aha-upplevelse för mina olika sinnen. Ord och bild fångar in verkligheten och förändrar den.
Gunnar Hillerdal sa en gång om ikonen: "Det andliga livets Hötorgskonst".
Fast inte bara, säger jag, som dock hade vett att uppskatta hans spetsiga formulering.
Ingegerd Källströms formuleringar är inte lika spetsiga, fast inte uddlösa för det.
Jag levererar inte Ingegerds telefonnummer. Den som skulle vilja skaffa sig boken får visa sig värdig genom att själv söka.
söndag 6 april 2014
Kommentera inte. Kontemplera!
Nu stängs kommentarfältet. Somligt hänger i luften, men häng inte upp er på det. Jag skriver fortsatt små kommentarer om den innevarande tiden, men kommentarer välkomnas först på påskdagen.
Passionstid
Nu är det Frälsarens väg till korset vi får följa. Det betyder att en del av det vanliga prioriteras ner. Jag kommer att skriva några blogginlägg men - om ingen kris inträffar - oförargliga sådana, uppbyggliga kanske rentav. Jag tror inte jag skriver varje dag och jag publicerar inga kommentarer. Den debatt som pågår fasar, vi ut i dag. På Påskdagen går vi igång igen under slagordet "Så mycket uppståndelse som möjligt!"
Jag är, som ni vet, lite fascinerad av kommentarer på bloggen och intresserad av yviga debatter. Sanningssökande har något yvigt kring sig och kan ske med stora åthävor. Men sanningssökande kan också vara stillsamt. Bedjande munkar skapade universiteten och hela det västerländska skolväsendet bygger på Kyrkans insatser från kyrkskola (i olika former) till gymnasium och universitet. Det var Kyrkan som lärde européerna att tänka - ja, att bli just européer.
Man måste inte alltid tänka innan man talar eller skriver en bloggkommentar men ibland skulle jag uppskatta om den som skriver gav sig en lite paus och funderade: Vad är han ute efter? Vilken är hans poäng? Som det där med att man i Radio Kronoberg diskuterade om pedofili kunde botas. Somliga sexuella läggningar kan alltså diskuteras i sådana termer. Men en homosexuell som kommer till prästen med den frågan om sig och sitt liv - vad svarar prästen då? Och frågan gällde alls inte effekterna av olika sexuella läggningar och än mindre att personalisera frågan. Saken gällde "das Ding an sich" - botandet och möjligheten att offentligt ta upp frågan om bot mot sexuell läggning. I en kommentar nämndes att Svenska kyrkan skulle ha två öppet homosexuella biskopar. Det var inte korrekt. En biskop, som ingått partnerskap. Men för sakresonemanget är det inte av så stort intresse.
På samma sätt med påskhälsningar. Jag såg pastoratsbladet Trovärdigt från Växjö liksom församlingsbladet i Moheda som kämpade med samma svårighet att göra fastan och passionstiden rättvisa. Det blir i folks medvetande påsk av allt och Stilla veckan blir "påskveckan". Dramat försvinner. Kyrkans påsk får firas på andras villkor. Vad får det till följd?
Jag ställer inte frågan hur detta kan uttryckas med önskningar om en fin Stilla vecka eller så. Jag vill komma åt ett grundläggande strukturproblem. På Youtube vore det möjligt att göra två hälsningar och lägga ut påskhälsningen på påsknatten. I församlingslivet skulle det gå att disciplinera sig och inte exponera påsken flera veckor innan, men verksamhetskyrkan är inte disciplinerad utan följer köpenskapens mönster. Dramat försvinner. Jag gillar inte det.
När en pensionerad kyrkoherde (emeritilön har kyrkoherden inte, det har ingen präst längre) pläderar för att vi ska gilla läget, kan man enkelt konstatera att det brukar kyrkoherdar säga och göra. De avviker därmed från det mönster som var apostlarnas. I utsatta lägen sjöng de lovsånger och bad. Därmed förändrades läget. Och mötte apostlarna ett annat evangelium och auktoriteter som lärde något annat än evangeliet, gillade de inte läget. När kyrkofäderna stod upp för evangeliet gick de inte på fagert tal utan kunde hävda att alla villolärare anförde bibelord och det blev osant ändå. Där finns en del att begrunda.
Man kan göra det denna passionstid genom att ta frågan Pilatus ställer på allvar. "Vad är sanning?" frågar han - och gör ingenting för att ta reda på det. Vi skulle kunna fråga likadant och möda oss lite med frågan. Det gör oss sympatiskt otidsenliga eftersom vi lever i en tid där det inte finns någon Sanning men många sanningar. Ska vi söka Sanningen i denna tid? Och med viss entusiasm ge oss i kast med evangelisternas passionsberättelser, inte bara Lukas alltså. Har ni märkt vilka andliga tillgångar de klassiska fastepsalmerna är? De har något viktigt att säga och gör berättelsen till min berättelse.
Som sagt: en tid för återhållsamhet och tukt. Ha en välsignad passionstid!
Jag är, som ni vet, lite fascinerad av kommentarer på bloggen och intresserad av yviga debatter. Sanningssökande har något yvigt kring sig och kan ske med stora åthävor. Men sanningssökande kan också vara stillsamt. Bedjande munkar skapade universiteten och hela det västerländska skolväsendet bygger på Kyrkans insatser från kyrkskola (i olika former) till gymnasium och universitet. Det var Kyrkan som lärde européerna att tänka - ja, att bli just européer.
Man måste inte alltid tänka innan man talar eller skriver en bloggkommentar men ibland skulle jag uppskatta om den som skriver gav sig en lite paus och funderade: Vad är han ute efter? Vilken är hans poäng? Som det där med att man i Radio Kronoberg diskuterade om pedofili kunde botas. Somliga sexuella läggningar kan alltså diskuteras i sådana termer. Men en homosexuell som kommer till prästen med den frågan om sig och sitt liv - vad svarar prästen då? Och frågan gällde alls inte effekterna av olika sexuella läggningar och än mindre att personalisera frågan. Saken gällde "das Ding an sich" - botandet och möjligheten att offentligt ta upp frågan om bot mot sexuell läggning. I en kommentar nämndes att Svenska kyrkan skulle ha två öppet homosexuella biskopar. Det var inte korrekt. En biskop, som ingått partnerskap. Men för sakresonemanget är det inte av så stort intresse.
På samma sätt med påskhälsningar. Jag såg pastoratsbladet Trovärdigt från Växjö liksom församlingsbladet i Moheda som kämpade med samma svårighet att göra fastan och passionstiden rättvisa. Det blir i folks medvetande påsk av allt och Stilla veckan blir "påskveckan". Dramat försvinner. Kyrkans påsk får firas på andras villkor. Vad får det till följd?
Jag ställer inte frågan hur detta kan uttryckas med önskningar om en fin Stilla vecka eller så. Jag vill komma åt ett grundläggande strukturproblem. På Youtube vore det möjligt att göra två hälsningar och lägga ut påskhälsningen på påsknatten. I församlingslivet skulle det gå att disciplinera sig och inte exponera påsken flera veckor innan, men verksamhetskyrkan är inte disciplinerad utan följer köpenskapens mönster. Dramat försvinner. Jag gillar inte det.
När en pensionerad kyrkoherde (emeritilön har kyrkoherden inte, det har ingen präst längre) pläderar för att vi ska gilla läget, kan man enkelt konstatera att det brukar kyrkoherdar säga och göra. De avviker därmed från det mönster som var apostlarnas. I utsatta lägen sjöng de lovsånger och bad. Därmed förändrades läget. Och mötte apostlarna ett annat evangelium och auktoriteter som lärde något annat än evangeliet, gillade de inte läget. När kyrkofäderna stod upp för evangeliet gick de inte på fagert tal utan kunde hävda att alla villolärare anförde bibelord och det blev osant ändå. Där finns en del att begrunda.
Man kan göra det denna passionstid genom att ta frågan Pilatus ställer på allvar. "Vad är sanning?" frågar han - och gör ingenting för att ta reda på det. Vi skulle kunna fråga likadant och möda oss lite med frågan. Det gör oss sympatiskt otidsenliga eftersom vi lever i en tid där det inte finns någon Sanning men många sanningar. Ska vi söka Sanningen i denna tid? Och med viss entusiasm ge oss i kast med evangelisternas passionsberättelser, inte bara Lukas alltså. Har ni märkt vilka andliga tillgångar de klassiska fastepsalmerna är? De har något viktigt att säga och gör berättelsen till min berättelse.
Som sagt: en tid för återhållsamhet och tukt. Ha en välsignad passionstid!
lördag 5 april 2014
Antje och Agneta samt ett misslyckat försök att vara luthersk
Jag visste inte om jag skulle larma mina vänner jämställshetsexperterna när jag såg Helsingborgs Dagblad-rubriken: "Kvinnlig biskop på stadsbiblioteket". Det var Lunds stifts biskop som skulle till Kultursällskapet på Ängelholms stadsbibliotek. Vad hon talade om fick läsekretsen inte veta, bara att hon är kvinnlig. Och det markeras att hon är Sveriges första kvinnliga ärkebiskop. Hon valdes till biskop i Lund år 2007 "med större majoritet är någon före henne", heter det också. "Hon har gjort sig känd som en flitig samhällsdebattör och menar att religion och samhälle hör ihop." Det sista kan jag gå förbi men det där med "känd som en flitig samhällsdebattör" fick mig att fundera. Var ses denna aktivitet? Jag frågade en omdömesgill präst vad han läst av Antje i samhällsfrågor men svaret blev oprecist och styrde mot tanken att sådant ska sägas oberoende av referenser. Vi ska ha bilden klar för oss. Det är det hela. Nå, jag gick till Lunds stifts hemsida och upptäckte samma harang om "flitig samhällsdebattör" och tänkte att detta var nog den säck som Helsingborgs Dagblad nyttjat men där fanns också biskopen artiklar förtecknade. Jag försökte förstå vari det flitiga i samhällsdebatten bestod. Särskilt mycket var det inte.
Det verkade på en fåkunnig fäskalle (som jag naturligtvis är) förbryllande. Men i veckan kom Agneta Adeen mig till hjälp. Hon är murvel - i ordets ädlaste mening - på Östran. Hon har näsa för sådant det bör grävas i.
Nu var det Earth Hour, som Kalmar kommun och Kalmar Energi satsade 21000:- på. Besparingen var 6000:-, konstaterar Agneta, för det var så mycket pengar Kalmar Energi efter utfästelse ska skicka till Afrika. Och folk hade sparat motsvarande tre glödlampor per hushåll.
Var inte detta resultat ett misslyckande? kan man undra. Svaret från informatören på Kalmar Energi löd: "Det var ett event", själva händelsen var det viktiga, inte resultatet eller verkligheten. Målsättningen var att vi ska tänka över vår energiförbrukning.
Samtidigt ökade koldioxidutsläppen under Earth Hour eftersom folk tänder brasor och stearinljus, vilket man kan tycka motverkade ett gott syfte, men vi tröstar oss. Det var ett event.
I det stora hela, berättar Agneta, gick energiförbrukningen ner som ett knappt synligt hack på diagrammet. Det motsvarar den ökning som inträffar fredag kl 17, när många av oss slår på spisen (om vi inte äter råbiff eller ostron, alltså).
Verkligheten är en annan än myten och myten är inte kopplad till verkligheten. Agneta hjälpte mig nog att förstå talet om Antjes flitiga samhällsdebatterande. Det är som Earth Hour. Ett event. Men varför går folk på det?
Biskop Antje önskar den 1 april just oss alla Glad Påsk: http://youtu.be/zODDzlPD3hI
Nog blir det ett svår hanterligt problem när passionstiden egentligen blir ett ingenting i vår kulturkrets och allt fokus blir på påsken. Krämarkulturen har ett fokus. Mat och dryck i påsk-helgen. Och påskhelgen är all inclusive, från Skärtorsdag och framåt.
Kan man, undrar jag, ö h t önska "Glad Påsk" före påsknattsmässan?
Men det fattar ni väl att våra vänner kommunikatörerna inte tidigt på påskdagens morgon kan bege sig till sina datorer för att innan solen gått upp lägga ut en autentisk påskhälsning!
Kommunikatören Ewa Almqvist rättar min uppgift om att Kyrkokansliet larmat stiften om Uppdrag Granskning. Detta var ett ärende i mängden, inte mer än så, får vi veta i en bloggkommentar. Fel hade jag alltså när jag tänkte att Kyrkokansliet insett frågans allvar (tystnadsplikten) och agerat resolut. Jag försökte bara vara vänlig dock och ville tolka allt till det bästa.
Nu ser jag att allt var som vanligt och om detta kan man mest framgångsrikt bedriva det som kallas eländesforskning.
Men det var personligt tillfredsställande att för en kort tid tro något annat även om det var fel. Lite pinsamt dock att jag kunde missuppfatta saken. Pinsamt för mig, alltså. Hur kunde jag få för mig att frågan om tystnadsplikt och fejkade själavårdsfrågor skulle vara något annat än ett ärende i mängden. Jag som fick för mig att detta var grundläggande viktiga frågor. Fy på mig!
Det verkade på en fåkunnig fäskalle (som jag naturligtvis är) förbryllande. Men i veckan kom Agneta Adeen mig till hjälp. Hon är murvel - i ordets ädlaste mening - på Östran. Hon har näsa för sådant det bör grävas i.
Nu var det Earth Hour, som Kalmar kommun och Kalmar Energi satsade 21000:- på. Besparingen var 6000:-, konstaterar Agneta, för det var så mycket pengar Kalmar Energi efter utfästelse ska skicka till Afrika. Och folk hade sparat motsvarande tre glödlampor per hushåll.
Var inte detta resultat ett misslyckande? kan man undra. Svaret från informatören på Kalmar Energi löd: "Det var ett event", själva händelsen var det viktiga, inte resultatet eller verkligheten. Målsättningen var att vi ska tänka över vår energiförbrukning.
Samtidigt ökade koldioxidutsläppen under Earth Hour eftersom folk tänder brasor och stearinljus, vilket man kan tycka motverkade ett gott syfte, men vi tröstar oss. Det var ett event.
I det stora hela, berättar Agneta, gick energiförbrukningen ner som ett knappt synligt hack på diagrammet. Det motsvarar den ökning som inträffar fredag kl 17, när många av oss slår på spisen (om vi inte äter råbiff eller ostron, alltså).
Verkligheten är en annan än myten och myten är inte kopplad till verkligheten. Agneta hjälpte mig nog att förstå talet om Antjes flitiga samhällsdebatterande. Det är som Earth Hour. Ett event. Men varför går folk på det?
Biskop Antje önskar den 1 april just oss alla Glad Påsk: http://youtu.be/zODDzlPD3hI
Nog blir det ett svår hanterligt problem när passionstiden egentligen blir ett ingenting i vår kulturkrets och allt fokus blir på påsken. Krämarkulturen har ett fokus. Mat och dryck i påsk-helgen. Och påskhelgen är all inclusive, från Skärtorsdag och framåt.
Kan man, undrar jag, ö h t önska "Glad Påsk" före påsknattsmässan?
Men det fattar ni väl att våra vänner kommunikatörerna inte tidigt på påskdagens morgon kan bege sig till sina datorer för att innan solen gått upp lägga ut en autentisk påskhälsning!
Kommunikatören Ewa Almqvist rättar min uppgift om att Kyrkokansliet larmat stiften om Uppdrag Granskning. Detta var ett ärende i mängden, inte mer än så, får vi veta i en bloggkommentar. Fel hade jag alltså när jag tänkte att Kyrkokansliet insett frågans allvar (tystnadsplikten) och agerat resolut. Jag försökte bara vara vänlig dock och ville tolka allt till det bästa.
Nu ser jag att allt var som vanligt och om detta kan man mest framgångsrikt bedriva det som kallas eländesforskning.
Men det var personligt tillfredsställande att för en kort tid tro något annat även om det var fel. Lite pinsamt dock att jag kunde missuppfatta saken. Pinsamt för mig, alltså. Hur kunde jag få för mig att frågan om tystnadsplikt och fejkade själavårdsfrågor skulle vara något annat än ett ärende i mängden. Jag som fick för mig att detta var grundläggande viktiga frågor. Fy på mig!
fredag 4 april 2014
Uppdrag Granskning
Kyrkokansliet larmade under onsdagen om att Uppdrag Granskning var på gång med frågan om homosexualitet. En reporter hade med dold kamera uppsökt präster och i själavårdssamtal framställt sin situation och undrat om råd och förbön. Jag antar att de kollat den s k kalinlistan för att hitta namn och så svarade prästerna efter bästa förstånd och samvete på det som frågats. Jag antar att de sa ungefär som ärkebiskop Bertil Werkström. Sedan kommer Uppdrag Granskning tillbaka och berättar om tilltaget samt vill ha en kommentar. Vad har prästen för chans då?
1. Svara att det var och förblir ett själavårdssamtal under absolut tystnadsplikt och så förblir det och därmed framstå som en som har något att dölja
eller
2. Svara så gott det går och därmed bryta tystnadsplikten. Det har föreslagits att biskopen i fall som detta skulle kunna befria prästen från tystnadsplikt med argumentet att det trots allt inte rörde sig om själavård, men det tror jag inte går. Och man kan väl inte i efterhand säga "april, april - det var fejkat själavårdssamtal" och därmed hävda att fejket inte ligger under tystnadsplikten?
Allt blir fel.
Prästen åker dit, alltså.
Och följden? Präster avböjer fortsättningsvis samtal med konfidenter de inte känner. Man kan hävda att själavård har sin utgångspunkt i den själavård som predikan är och den som inte återfinns bland dem som firar gudstjänst behöver prästen inte bry sig om, för ett samtal utgör en risk för både prästen och prästfamiljen och leder till en rimlig så kallad arbetsmiljö (som om prästen hade ett arbete!). Detta drabbar i slutänden en människa i nöd, för det kan finnas någon som faktiskt inte är en nödig journalist utan en som på allvar ställer sitt livs allvarliga frågor. Då vill det till att prästen inte drar sig undan. Konsekvenserna av Uppdrag Gransknings tilltag betalar de svagaste, inte prästerna, inte ens de homofobiska prästerna (vad nu sjukdomsklassifikationen homofobi består av).
Tydligen hade, hörde jag i Radio Kronoberg, Uppdrag Granskning i senaste inslag tagit upp frågan om pedofiler. I Radio Kronoberg diskuterades möjligheten att bota pedofiler. Bota? Det var svårt för pedofilen uppfattar sitt intresse för barn som genuin kärlek. Men om man om en sexuell variation inför botandebegreppet - hur resonerar man då? Hur var det med den homoerotiska initieringen i det gamla Grekland, var pederasterna friska eller i behov av bot? Och vad med Muhammed och Fatima?
Var går gränserna för vad som ska botas och vad som ska accepteras? Har vi inte snubblat in i ett problem? För om någon kommer till en präst och frågar om han kan bli botad från sin homosexuella läggning - vad ska prästen svara då? Att just detta inte ligger under försoningen? Och vad säger prästen om konfidenten vill ha förbön för att bli kvitt sin sexuella orientering? "Jag vägrar be!" -? Ska det vara svaret till pedofilen och den som är pengakär (girig) också? Eller är det bara en enda kategori kärleksfulla som en präst inte kan be att de ska befrias från det de själva säger vara ett problem i livet?
Hur var det med Janne Josefssons årsinkomst? Var det en lukrativ syssla att bli huvudskallejägare?
Nu kan förstås präster jagas och vara nöjda, för lärjungen får vara nöjd om det går honom som hans mästare. Hittills har vi klarat oss jämförelsevis väl, alltså. Men problemet när präster blir rädda att våga vara nära människor som kommer med problem bekymrar mig. Jag är väl för hjärtnupen, kan jag tro. Jag skulle hellre blivit en hänsynslös journalist som i de höga principernas namn alltid kan låta bli att se konsekvenserna av sina aktioner.
1. Svara att det var och förblir ett själavårdssamtal under absolut tystnadsplikt och så förblir det och därmed framstå som en som har något att dölja
eller
2. Svara så gott det går och därmed bryta tystnadsplikten. Det har föreslagits att biskopen i fall som detta skulle kunna befria prästen från tystnadsplikt med argumentet att det trots allt inte rörde sig om själavård, men det tror jag inte går. Och man kan väl inte i efterhand säga "april, april - det var fejkat själavårdssamtal" och därmed hävda att fejket inte ligger under tystnadsplikten?
Allt blir fel.
Prästen åker dit, alltså.
Och följden? Präster avböjer fortsättningsvis samtal med konfidenter de inte känner. Man kan hävda att själavård har sin utgångspunkt i den själavård som predikan är och den som inte återfinns bland dem som firar gudstjänst behöver prästen inte bry sig om, för ett samtal utgör en risk för både prästen och prästfamiljen och leder till en rimlig så kallad arbetsmiljö (som om prästen hade ett arbete!). Detta drabbar i slutänden en människa i nöd, för det kan finnas någon som faktiskt inte är en nödig journalist utan en som på allvar ställer sitt livs allvarliga frågor. Då vill det till att prästen inte drar sig undan. Konsekvenserna av Uppdrag Gransknings tilltag betalar de svagaste, inte prästerna, inte ens de homofobiska prästerna (vad nu sjukdomsklassifikationen homofobi består av).
Tydligen hade, hörde jag i Radio Kronoberg, Uppdrag Granskning i senaste inslag tagit upp frågan om pedofiler. I Radio Kronoberg diskuterades möjligheten att bota pedofiler. Bota? Det var svårt för pedofilen uppfattar sitt intresse för barn som genuin kärlek. Men om man om en sexuell variation inför botandebegreppet - hur resonerar man då? Hur var det med den homoerotiska initieringen i det gamla Grekland, var pederasterna friska eller i behov av bot? Och vad med Muhammed och Fatima?
Var går gränserna för vad som ska botas och vad som ska accepteras? Har vi inte snubblat in i ett problem? För om någon kommer till en präst och frågar om han kan bli botad från sin homosexuella läggning - vad ska prästen svara då? Att just detta inte ligger under försoningen? Och vad säger prästen om konfidenten vill ha förbön för att bli kvitt sin sexuella orientering? "Jag vägrar be!" -? Ska det vara svaret till pedofilen och den som är pengakär (girig) också? Eller är det bara en enda kategori kärleksfulla som en präst inte kan be att de ska befrias från det de själva säger vara ett problem i livet?
Hur var det med Janne Josefssons årsinkomst? Var det en lukrativ syssla att bli huvudskallejägare?
Nu kan förstås präster jagas och vara nöjda, för lärjungen får vara nöjd om det går honom som hans mästare. Hittills har vi klarat oss jämförelsevis väl, alltså. Men problemet när präster blir rädda att våga vara nära människor som kommer med problem bekymrar mig. Jag är väl för hjärtnupen, kan jag tro. Jag skulle hellre blivit en hänsynslös journalist som i de höga principernas namn alltid kan låta bli att se konsekvenserna av sina aktioner.
torsdag 3 april 2014
Nu var det 1978 - och 1945
Forskningsrapport Nr 142 (maj 1978) från Religionssociologiska Institutet bokstavligen hoppade ur bokhyllan. Den handlar om Förväntningar på församlingen. En studie i Skara stift och är gjord av Lennart Tegborg. Det är nöjsam läsning. Tegborg jämför kyrkoherdarnas bedömningar med övriga prästers och finner att de övriga prästerna bedömer församlingarna ligga på en lägre andlig nivå än vad kyrkoherdarna gör.
Hur ska detta förklaras? Tegborg pekar på att kyrkoherdarna är äldre. Alla präster upp till 39 års ålder är mindre positiva. Betänk nu att vi talar om förhållanden en generation tillbaka! Det kan jag gott tänka mig. Och i detta fall ska man inte tro att ålder och klokskap hör ihop. Det handlar hellre om äldre hundars behov av att ligga och sova, antar jag.
De övriga prästerna har också mindre möjligheter att påverka församlingen, tror Tegborg. Därmed känner de sig inte ha så stort ansvar. Det tror jag inte ett ögonblick dock. Tegborg för in begreppet selektiv perception, man ser vad man vill se - och åsyftar övriga präster. Men är det rimligare att tro att kyrkoherdarna ser vad de vill se, det de är ansvariga för och delvis själva åstadkommit. Så kan, menar Tegborg, en förklaring vara att kyrkoherdarna har till uppgift att uppmuntra de andra vilket gör dem benägna till fagert tal, förstår jag.
Lennart Tegborg ser att gruppen "övriga präster" ser på församlingen som andra grupper (heltidsanställda, söndagsskollärare, juniorledare, syföreningskassörer, kyrkobrödraordförande och kyrkorådsordförande) gör. Kyrkoherdarna avviker. Till sist måste han dra slutsatsen att komministern, kyrkoadjunkten eller pastorsadjunkten ser med mera realistisk blick på församlingen än vad deras kyrkoherde gör. Tegborgs lösning på detta problem blir att prästerna måste prata mer med varandra.
Nu, en generation senare, kan man förstås undra vad det betyder för oss att cheferna dåförtiden gjorde orealistiska analyser av läget och fundera över hur det är idag. Vart ledde de orealistiska analyserna oss? Görs också i dag systematiska felanalyser av läget i församlingarna från chefernas sida? Och är förklaringen att så måste det nödvändigtvis vara om cheferna inte har redskap för att ta itu med de verkliga problemen? När cheferna inte vet vad de ska göra, gör de ingenting för då kan det i vart fall aldrig bli fel....
Till andra fynd i veckan hör Ivar Hylanders kartläggning av prästrekrytering och prästerlig befordringsgång från år 1945. Framtidsutsikterna på den prästerliga banan. Jag läser särtrycket men uppsatsen återfinns i Ny Kyrklig Tidskrift, häfte 2, 1945.
Bakgrunden var de yngre prästernas oro för framtiden - fanns det utrymme och möjligheter om man blev präst?. I det trygga statskyrkosystemet vägrade Kungl. Maj:t att utreda den saken, som fick ordnas på privat väg. Så skedde alltså och Ivar Hylander knepade och knåpade på lediga stunder för att försöka se hur framtiden skulle gestaltas.
Vad kom domprosten Hylander fram till? Han räknade prästernas tjänstgöringstid. Emeritilön kunde de få vid 70 års ålder och så försökte han beräkna dödligheten. Den var 0.7% bland prästerna, emeritiprästerna borträknade. När allt räknats, blev resultatet att tillgången på präster nätt och jämt täcker efterfrågan fram till 1954, men därefter kunde kanske prästbrist befaras. Staten ville inte ta fram underlaget. Jag ska inte tjata om detta förhållande som ger en ögonblicksbild av hur det egentligen var - och varför skulle staten vilja främja et alert kyrkosystem?
Jag ser att Växjö stift hade ett, som det heter, formellt överskott på präster. 310 präster. Lunds stift hade 400. Göteborgs stift 305 och Stockholms stift 178. Vi vet nu hur folkomflyttningarna gick efter kriget och det är enkelt att se hur stabil Svenska kyrkan var i små församlingar på landsbygd och hur svagt rustad hon stod i tillväxtområdena Stockholm och Göteborg. Kanske Malmö också om många av prästtjänsterna i Lunds stift fanns på landsbygden. Undersökningen ger inte besked och omflyttningsfaktorerna - folkvandringstiden - var okänd när Hylander utredde år 1944-45. Det var de fåtaliga prästerna i mammutförsamlingar i Stockholm som skulle hantera folkbokföring och församlingsbyggande under statens välvilliga vård och vakt.
Det var i den vevan ärkebiskop Yngve Brilioth skrev boken Vården om kyrkan. Där sägs rent ut att statens omsorg om Svenska kyrkan var en ärkebiskopens sorg. Staten tog helt enkelt inte vård om Svenska kyrkan utan ville styra henne utifrån andra värderingar än Kyrkans. Ja, det var ett elände, om jag läser ärkebiskopen rätt. Och ärkebiskopen hade nog rätt. Sug på den också, statskyrkokramare! Felanalyser 1978 och statlig vedervilja 1945 skapade framtid. Men lite roligt är det att inse att de fina borde lyssnat på oss, vi som var de obefordrade och insiktsfulla prästerna. Den insikten lyser upp pensionärstillvaron.
På tal om statens välvilja: Thomas av Becket dog väl egentligen när han oförsiktigt snubblade i Canterbury Cathedral och inget annat?
Hur ska detta förklaras? Tegborg pekar på att kyrkoherdarna är äldre. Alla präster upp till 39 års ålder är mindre positiva. Betänk nu att vi talar om förhållanden en generation tillbaka! Det kan jag gott tänka mig. Och i detta fall ska man inte tro att ålder och klokskap hör ihop. Det handlar hellre om äldre hundars behov av att ligga och sova, antar jag.
De övriga prästerna har också mindre möjligheter att påverka församlingen, tror Tegborg. Därmed känner de sig inte ha så stort ansvar. Det tror jag inte ett ögonblick dock. Tegborg för in begreppet selektiv perception, man ser vad man vill se - och åsyftar övriga präster. Men är det rimligare att tro att kyrkoherdarna ser vad de vill se, det de är ansvariga för och delvis själva åstadkommit. Så kan, menar Tegborg, en förklaring vara att kyrkoherdarna har till uppgift att uppmuntra de andra vilket gör dem benägna till fagert tal, förstår jag.
Lennart Tegborg ser att gruppen "övriga präster" ser på församlingen som andra grupper (heltidsanställda, söndagsskollärare, juniorledare, syföreningskassörer, kyrkobrödraordförande och kyrkorådsordförande) gör. Kyrkoherdarna avviker. Till sist måste han dra slutsatsen att komministern, kyrkoadjunkten eller pastorsadjunkten ser med mera realistisk blick på församlingen än vad deras kyrkoherde gör. Tegborgs lösning på detta problem blir att prästerna måste prata mer med varandra.
Nu, en generation senare, kan man förstås undra vad det betyder för oss att cheferna dåförtiden gjorde orealistiska analyser av läget och fundera över hur det är idag. Vart ledde de orealistiska analyserna oss? Görs också i dag systematiska felanalyser av läget i församlingarna från chefernas sida? Och är förklaringen att så måste det nödvändigtvis vara om cheferna inte har redskap för att ta itu med de verkliga problemen? När cheferna inte vet vad de ska göra, gör de ingenting för då kan det i vart fall aldrig bli fel....
Till andra fynd i veckan hör Ivar Hylanders kartläggning av prästrekrytering och prästerlig befordringsgång från år 1945. Framtidsutsikterna på den prästerliga banan. Jag läser särtrycket men uppsatsen återfinns i Ny Kyrklig Tidskrift, häfte 2, 1945.
Bakgrunden var de yngre prästernas oro för framtiden - fanns det utrymme och möjligheter om man blev präst?. I det trygga statskyrkosystemet vägrade Kungl. Maj:t att utreda den saken, som fick ordnas på privat väg. Så skedde alltså och Ivar Hylander knepade och knåpade på lediga stunder för att försöka se hur framtiden skulle gestaltas.
Vad kom domprosten Hylander fram till? Han räknade prästernas tjänstgöringstid. Emeritilön kunde de få vid 70 års ålder och så försökte han beräkna dödligheten. Den var 0.7% bland prästerna, emeritiprästerna borträknade. När allt räknats, blev resultatet att tillgången på präster nätt och jämt täcker efterfrågan fram till 1954, men därefter kunde kanske prästbrist befaras. Staten ville inte ta fram underlaget. Jag ska inte tjata om detta förhållande som ger en ögonblicksbild av hur det egentligen var - och varför skulle staten vilja främja et alert kyrkosystem?
Jag ser att Växjö stift hade ett, som det heter, formellt överskott på präster. 310 präster. Lunds stift hade 400. Göteborgs stift 305 och Stockholms stift 178. Vi vet nu hur folkomflyttningarna gick efter kriget och det är enkelt att se hur stabil Svenska kyrkan var i små församlingar på landsbygd och hur svagt rustad hon stod i tillväxtområdena Stockholm och Göteborg. Kanske Malmö också om många av prästtjänsterna i Lunds stift fanns på landsbygden. Undersökningen ger inte besked och omflyttningsfaktorerna - folkvandringstiden - var okänd när Hylander utredde år 1944-45. Det var de fåtaliga prästerna i mammutförsamlingar i Stockholm som skulle hantera folkbokföring och församlingsbyggande under statens välvilliga vård och vakt.
Det var i den vevan ärkebiskop Yngve Brilioth skrev boken Vården om kyrkan. Där sägs rent ut att statens omsorg om Svenska kyrkan var en ärkebiskopens sorg. Staten tog helt enkelt inte vård om Svenska kyrkan utan ville styra henne utifrån andra värderingar än Kyrkans. Ja, det var ett elände, om jag läser ärkebiskopen rätt. Och ärkebiskopen hade nog rätt. Sug på den också, statskyrkokramare! Felanalyser 1978 och statlig vedervilja 1945 skapade framtid. Men lite roligt är det att inse att de fina borde lyssnat på oss, vi som var de obefordrade och insiktsfulla prästerna. Den insikten lyser upp pensionärstillvaron.
På tal om statens välvilja: Thomas av Becket dog väl egentligen när han oförsiktigt snubblade i Canterbury Cathedral och inget annat?
onsdag 2 april 2014
Klarläggande
Det verkar som om ett antal kommentarer försvunnit. Jag plockade bort en kommentar som inte anknöt till något utan var en fri text. Kommentatorsfältet är till för kommentarer, det hör på namnet. Men det antyds eller sägs att något är borta. Det är inte mitt fel. Återkom eller bit ihop och gå vidare. I passionstiden stänger jag kommentatorsfältet. Då följer vi Frälsarens väg till korset. Däremot ska jag skriva lite - Deo volente - men alltså texter som inte kan kommenteras förrän på Påskdagen. Förstår ni finessen? Vi ska få lite tid till den veckorna före Påsk verkligen handlar om.
Växjö nästa för Modéus
Fredrik Modéus förlorade stort i Lund. Det kan man tycka är lite besvärande. Han fick först inte bli domprost i Lund och nu inte biskop. Men det kommer fler biskopsval. I Växjö i september t ex. Risken var nämligen att Växjö stifts investering i Modéus skulle gått förlorad i Lund. Jag menar: Modéus har fått en av stiftet betald doktorandtjänst (5 år, sägs det) från 2009-02-01 och vid utgången av 2013 har stiftet satsat ca 2 740 000 kronor på honom.
Fem år - har inte åren gått då? Jo, det kan tyckas så.
Och någon doktorsav handling har vi inte sett? Nä, det tycks inte så.
Men till biskopsvalet i Växjö kanske den är framlagd och godkänd? Så måste man tänka. Och då var ju investeringen lönsam och pengarna inte bortkastade som de varit om Modéus blivit biskop i Lund.
Jag gläds förstås över att vi såg två biskopskandidater som varit emot samkönad vigsel, som kanske ogillar kyrkoordningsstadgandet som stänger "kvinnoprästmotståndare" ute från prästvigning och möjligen också varit emot ordningen med kvinnor som präster. Jag menar som i varje fall biskop Eckerdal, biskop Bonnier, biskop Stiglund samt biskop Hagberg varit. Mer osäkert är det väl med biskop Fast och biskop Modéus i Linköping och hur var det med biskop Persenius en gång i tiden? Och vad de två i Lund egentligen tycker om enkönade vigslar har jag inte kläm på men detta var inte något annat än en exemplifiering för att hålla glädjen vid liv. Kanske ska den tas ifrån mig, dock.
Jag blev kanske överraskad när Tyrberg kallade Lunds stift "välskött", men det beror på att jag aldrig någonsin tänkt på ett stift i sådana kategorier. Ett svårskött pastorat, ja. Ett välskött stift, nej. Allra minst som jag ser siffrorna. Men det är inte utan att jag skulle vilja höra Tyrberg beskriva vilka stift som inte är välskötta.
Tyrberg tyckte att de röstande varit modiga som röstat på honom. Det skrämde mig något. Måste man vara modig för att rösta så, alltså? Hade det varit mindre modigt att rösta på Modéus och i så fall varför?
Johan Tyrberg blir alltså biskop. Eller inte. Jag frågar inte vad ni tycker utan hur det är. Kan en kvinnlig ärkebiskop vara konsekrator och det hon producerar därmed vara en Kyrkans biskop på riktigt? Om man tänker att det är så, hur lyder argumenten? Eller går den apostoliska successionen förlorad, den som Mgr Cavallin (romersk katolik) hävdar att Svenska kyrkan har - eller haft? Kommer vi under Antje Jackeléns tid att få se idel vigningar av folk som benämns biskopar men som inte i allmänkyrklig mening kan erkännas som det?
En sak är att folk uppträder ekumeniskt vänligt, det är inte det jag fokuserar.
En annan är frågan om något går förlorat och vad det är?
Det är den jag ställer.
Om jag begrep vad en biskop sa, så var det att den apostoliska successionen bevaras i Svenska kyrkan eftersom det är tre biskopar som lägger händerna på. Men apostolisk succession är väl något mer än handpåläggning? Det yttre ska väl visa den inre överensstämmelsen med apostlarnas tro och ordningar. Får vi inte - ekumeniskt sett - problem då? De kommande biskoparna blir som Equmeniakyrkans ledare. Och det kan vara fint och vackert på sitt sätt. Men problemet blir i så fall att dessa vigda kallas något som de egentligen inte är. Och Svenska kyrkan har tappat något som på sin tid gjorde henne till en brokyrka. Nu kan man hävda att detta är nonsensfrågor som vi inte bryr oss om och komma dragande med årtalen från samtalen med Church of England. Det är för oss principiellt oviktigt med apostolisk succession. Says who? Och hur lyder sakargumentet? Att man nöjer sig med att vara protestant och struntar i sitt reformkatolska arv, eller?
Vad konstituerar Kyrkans biskopsämbete och vad är prästämbetet? - det är mina frågor. Och tills vidare, till dess att någon besvärat sig med att besvara frågor, undringar och invändningar ska jag betrakta Johan Tyrberg som vald till biskop men vad han är efter den 24 augusti skulle jag behöva få besked om. Ska vi nöja oss med att han är stiftschef?
En gång till: det båtar föga att hojta indignerat. Fram med beläggen om den situation som nu råder, att Svenska kyrkan har "some canonical problems", som det heter i det ekumeniska. Ni som tror, visa er övertygelses halt.
Det jag funderar över kan betyda att Johan Tyrberg inte blir biskop lika lite som dagens förlorare Fredrik Modéus. Så nära och så långt ifrån, alltså. Men också att Modéus aldrig blir biskop. Inte ens i Växjö stift. Inte under den tillkommande ärkebiskopens tid. Ingen blir biskop fortsättningsvis. Kanske är det tid att tala teologi och undanröja undringar och invändningar om inte saken ska hanteras - pastoralt! Pastoralt skulle möjligtvis betyda att Tyrberg ber Wejryd ordna vigningen innan han avgår. Alternativet är förstås att vända sig till Missionsprovinsens biskopar och i den fromhetstraditionen har ju Tyrberg fordomdags känt sig hemma, om jag fattat rätt.
Var inte valresultatet dock överraskande?
Min erfarne vän i kuststaden hävdade att den kandidat S och C bestämmer sig för, blir det. Jag tror det stämmer. Och så känns valvinden blåsa och det är mänskligt att vilja vara på det vinnande laget. The Winner takes 71%.
Fem år - har inte åren gått då? Jo, det kan tyckas så.
Och någon doktorsav handling har vi inte sett? Nä, det tycks inte så.
Men till biskopsvalet i Växjö kanske den är framlagd och godkänd? Så måste man tänka. Och då var ju investeringen lönsam och pengarna inte bortkastade som de varit om Modéus blivit biskop i Lund.
Jag gläds förstås över att vi såg två biskopskandidater som varit emot samkönad vigsel, som kanske ogillar kyrkoordningsstadgandet som stänger "kvinnoprästmotståndare" ute från prästvigning och möjligen också varit emot ordningen med kvinnor som präster. Jag menar som i varje fall biskop Eckerdal, biskop Bonnier, biskop Stiglund samt biskop Hagberg varit. Mer osäkert är det väl med biskop Fast och biskop Modéus i Linköping och hur var det med biskop Persenius en gång i tiden? Och vad de två i Lund egentligen tycker om enkönade vigslar har jag inte kläm på men detta var inte något annat än en exemplifiering för att hålla glädjen vid liv. Kanske ska den tas ifrån mig, dock.
Jag blev kanske överraskad när Tyrberg kallade Lunds stift "välskött", men det beror på att jag aldrig någonsin tänkt på ett stift i sådana kategorier. Ett svårskött pastorat, ja. Ett välskött stift, nej. Allra minst som jag ser siffrorna. Men det är inte utan att jag skulle vilja höra Tyrberg beskriva vilka stift som inte är välskötta.
Tyrberg tyckte att de röstande varit modiga som röstat på honom. Det skrämde mig något. Måste man vara modig för att rösta så, alltså? Hade det varit mindre modigt att rösta på Modéus och i så fall varför?
Johan Tyrberg blir alltså biskop. Eller inte. Jag frågar inte vad ni tycker utan hur det är. Kan en kvinnlig ärkebiskop vara konsekrator och det hon producerar därmed vara en Kyrkans biskop på riktigt? Om man tänker att det är så, hur lyder argumenten? Eller går den apostoliska successionen förlorad, den som Mgr Cavallin (romersk katolik) hävdar att Svenska kyrkan har - eller haft? Kommer vi under Antje Jackeléns tid att få se idel vigningar av folk som benämns biskopar men som inte i allmänkyrklig mening kan erkännas som det?
En sak är att folk uppträder ekumeniskt vänligt, det är inte det jag fokuserar.
En annan är frågan om något går förlorat och vad det är?
Det är den jag ställer.
Om jag begrep vad en biskop sa, så var det att den apostoliska successionen bevaras i Svenska kyrkan eftersom det är tre biskopar som lägger händerna på. Men apostolisk succession är väl något mer än handpåläggning? Det yttre ska väl visa den inre överensstämmelsen med apostlarnas tro och ordningar. Får vi inte - ekumeniskt sett - problem då? De kommande biskoparna blir som Equmeniakyrkans ledare. Och det kan vara fint och vackert på sitt sätt. Men problemet blir i så fall att dessa vigda kallas något som de egentligen inte är. Och Svenska kyrkan har tappat något som på sin tid gjorde henne till en brokyrka. Nu kan man hävda att detta är nonsensfrågor som vi inte bryr oss om och komma dragande med årtalen från samtalen med Church of England. Det är för oss principiellt oviktigt med apostolisk succession. Says who? Och hur lyder sakargumentet? Att man nöjer sig med att vara protestant och struntar i sitt reformkatolska arv, eller?
Vad konstituerar Kyrkans biskopsämbete och vad är prästämbetet? - det är mina frågor. Och tills vidare, till dess att någon besvärat sig med att besvara frågor, undringar och invändningar ska jag betrakta Johan Tyrberg som vald till biskop men vad han är efter den 24 augusti skulle jag behöva få besked om. Ska vi nöja oss med att han är stiftschef?
En gång till: det båtar föga att hojta indignerat. Fram med beläggen om den situation som nu råder, att Svenska kyrkan har "some canonical problems", som det heter i det ekumeniska. Ni som tror, visa er övertygelses halt.
Det jag funderar över kan betyda att Johan Tyrberg inte blir biskop lika lite som dagens förlorare Fredrik Modéus. Så nära och så långt ifrån, alltså. Men också att Modéus aldrig blir biskop. Inte ens i Växjö stift. Inte under den tillkommande ärkebiskopens tid. Ingen blir biskop fortsättningsvis. Kanske är det tid att tala teologi och undanröja undringar och invändningar om inte saken ska hanteras - pastoralt! Pastoralt skulle möjligtvis betyda att Tyrberg ber Wejryd ordna vigningen innan han avgår. Alternativet är förstås att vända sig till Missionsprovinsens biskopar och i den fromhetstraditionen har ju Tyrberg fordomdags känt sig hemma, om jag fattat rätt.
Var inte valresultatet dock överraskande?
Min erfarne vän i kuststaden hävdade att den kandidat S och C bestämmer sig för, blir det. Jag tror det stämmer. Och så känns valvinden blåsa och det är mänskligt att vilja vara på det vinnande laget. The Winner takes 71%.
tisdag 1 april 2014
Finessen
Finessen med storpastorat begriper inte +Biörn. Ingen skam över honom - för det han inte begriper, finns inte. Teologin fanns intänkt i hela betänkandet, sas det. och vi fåkunniga läste och letade men fann inget - för det som sas finnas, fanns där i verkligheten alls icke. Det var en besvärjelse, inget annat. Men som besvärjelse fungerade den. Att Frimodig kyrkas ledamöter i kyrkomötet skrev sig fria, kan man notera. Vi trodde icke detta för i detta stycke ville vi vandra i åskådning, inte i tro. Hur organisationen nu råddas ihop kan man se i Malmö eller Växjö. Kyrkoråd, församlingsråd och verksamhetsråd där ett antal funktioner blir fiktioner, det känns som om råden ägnar sig åt något viktigt men egentliga verktyg saknas. Och församlingsrådet i Växjö är valt efter kyrkovalets resultat. Så hade inte alla i Strukturutredningen tänkt sig saken, har jag förstått. Men så blev det på fler ställen, tycks det.
Intresset ljuger inte. Varför behövdes storpastoraten? Därför att i en producentorganisation gives stordriftsfördelar, större beslutsstrukturer, tänkt bättre ekonomi. Som en alls icke oviktig sidoeffekt kommer ett välde med chefer och mellanchefer och prästerskapet, det gemena, proletariseras. Precis som vi kan läsa i Kommunistiska Manifestet, 1848. Så kan också arbetskraften hanteras mer rationellt, skickas dit där den behövs och arbetskraften kan vara nöjd. Man slipper "jobba" så ofta. Varannan söndag, kanske. För vi behöver inte producera fler gudstjänsttillfällen än vad konsumentflertalet efterfrågar. Rationalitet i allt. Och prästerna kan användas bättre - hur de nu kan få ihop 40 svettiga arbetstimmar per vecka utan söndagstjänst. Vad gör de egentligen? 40 timmar!
Rationalitet också i förkunnelsen. När konsumenterna betalar, måste konsumenterna få sådant de vill betala för. Lite gud, dygd, moral, odödlighet och ett markerande att det inte får gå till överdrift med det religiösa är strandardformuläret från det franska 1700-talet. Vi ska förvisso skilja religion och politik åt - men så att en religiös överbyggnad då och då kan vara till nytta i det politiska arbetet. Miljö, fred, rättvisa och jämställdhet, sexuell hälsa ...
Till den änden behövs förstås en politisk kontroll av kyrkosystemet och det är både en ekonomisk och en ideologisk kontroll. Utnämningsmakten tas politiskt om hand, förstås, men också styrningen av utbildningen av religionsfunktionärerna - vi kan vår Weber, Därtill lärokontroll. I den så kallade läronämnden sitter bara de som de politiska partierna satt dit - biskopar och teologer. Vi vet alla exakt vilka som inte fått plats och tydligast nu 2013-2014, när Kjell O Lejon inte fick efterträda Eva Hamberg. Pinsamheten när Eva avgick får inte upprepas. Opposition ska inte förmärkas. Alltså! Professor Lejon kan man inte riktigt lita på, och det sägs närmast till hans heder. Att han i sin lärdomsprofil hade just det som saknades - frågeställningar i skärningspunkten kyrka/samhälle - får man bortse från. Däremot kunde man tänka sig att biskopen em Carl-Axel Aurelius skulle in för det drar mot reformationsjubileum och det tycktes gå bra tills någon la in ett veto. Ärkebiskopen, sägs det. Man kan inte ha pensionerade biskopar i Läronämnden. Allt detta skrivet bara för att eftertryckligt dra ner byxorna på den som till äventyrs skulle hävda att Läronämnden är något annat än den härskande maktens lydiga teologiska redskap. Jag ska inte besvära med att räkna upp de andra som under årens lopp föreslagits men röstats bort. Det har ett gemensamt. De är dissidenter i det dagsaktuella därför att de närmast tror vad Kyrkan alltid trott. Hade dessa de bortröstade teologiska examina? Ja, mer än biskoparna. Men i fattar finessen. Detta kan man sannerligen kallas "Auswahlchristentum"!
En sista finess denna morgon. Den lärde etiske doktorn har avslöjat begreppet "pastoral/pastoralt". Pastoralt handlande är den term med vilken varje allvarligt ställd teologisk fråga dribblas bort. Sanningsfrågor skrivs av - för nu gäller det att handla pastoralt. Kolla själva nästan gång ni ser den kyrkliga överheten använda sig av begreppet! Och "pastoralt" betyder, med biskop Gottfrid Billings ord" närmast att vi gör "än si, än så och än annorlunda".
Intresset ljuger inte. Varför behövdes storpastoraten? Därför att i en producentorganisation gives stordriftsfördelar, större beslutsstrukturer, tänkt bättre ekonomi. Som en alls icke oviktig sidoeffekt kommer ett välde med chefer och mellanchefer och prästerskapet, det gemena, proletariseras. Precis som vi kan läsa i Kommunistiska Manifestet, 1848. Så kan också arbetskraften hanteras mer rationellt, skickas dit där den behövs och arbetskraften kan vara nöjd. Man slipper "jobba" så ofta. Varannan söndag, kanske. För vi behöver inte producera fler gudstjänsttillfällen än vad konsumentflertalet efterfrågar. Rationalitet i allt. Och prästerna kan användas bättre - hur de nu kan få ihop 40 svettiga arbetstimmar per vecka utan söndagstjänst. Vad gör de egentligen? 40 timmar!
Rationalitet också i förkunnelsen. När konsumenterna betalar, måste konsumenterna få sådant de vill betala för. Lite gud, dygd, moral, odödlighet och ett markerande att det inte får gå till överdrift med det religiösa är strandardformuläret från det franska 1700-talet. Vi ska förvisso skilja religion och politik åt - men så att en religiös överbyggnad då och då kan vara till nytta i det politiska arbetet. Miljö, fred, rättvisa och jämställdhet, sexuell hälsa ...
Till den änden behövs förstås en politisk kontroll av kyrkosystemet och det är både en ekonomisk och en ideologisk kontroll. Utnämningsmakten tas politiskt om hand, förstås, men också styrningen av utbildningen av religionsfunktionärerna - vi kan vår Weber, Därtill lärokontroll. I den så kallade läronämnden sitter bara de som de politiska partierna satt dit - biskopar och teologer. Vi vet alla exakt vilka som inte fått plats och tydligast nu 2013-2014, när Kjell O Lejon inte fick efterträda Eva Hamberg. Pinsamheten när Eva avgick får inte upprepas. Opposition ska inte förmärkas. Alltså! Professor Lejon kan man inte riktigt lita på, och det sägs närmast till hans heder. Att han i sin lärdomsprofil hade just det som saknades - frågeställningar i skärningspunkten kyrka/samhälle - får man bortse från. Däremot kunde man tänka sig att biskopen em Carl-Axel Aurelius skulle in för det drar mot reformationsjubileum och det tycktes gå bra tills någon la in ett veto. Ärkebiskopen, sägs det. Man kan inte ha pensionerade biskopar i Läronämnden. Allt detta skrivet bara för att eftertryckligt dra ner byxorna på den som till äventyrs skulle hävda att Läronämnden är något annat än den härskande maktens lydiga teologiska redskap. Jag ska inte besvära med att räkna upp de andra som under årens lopp föreslagits men röstats bort. Det har ett gemensamt. De är dissidenter i det dagsaktuella därför att de närmast tror vad Kyrkan alltid trott. Hade dessa de bortröstade teologiska examina? Ja, mer än biskoparna. Men i fattar finessen. Detta kan man sannerligen kallas "Auswahlchristentum"!
En sista finess denna morgon. Den lärde etiske doktorn har avslöjat begreppet "pastoral/pastoralt". Pastoralt handlande är den term med vilken varje allvarligt ställd teologisk fråga dribblas bort. Sanningsfrågor skrivs av - för nu gäller det att handla pastoralt. Kolla själva nästan gång ni ser den kyrkliga överheten använda sig av begreppet! Och "pastoralt" betyder, med biskop Gottfrid Billings ord" närmast att vi gör "än si, än så och än annorlunda".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)