Ingen kan säga sig vara ovetande för nu är det bara att läsa på. Lödigheten i anmälningarna kan prövas av var och en. Och om det nu var Karl Marx och han fritt tillskrivit Hegel citatet eller om det verkligen är Hegel, debatten rasar, så håller det. Historien utspelar sig i två faser. Först som tragedi och sedan som komedi. Torbjörn Lindahl förmår uppenbart uppfatta komiken i den uppkomna situationen. Men för biskop och domprost är det knappast lustigt nu heller. Tänka sig att vara chef för en arbetsledare som drar i härnad mot en medarbetare så som pedagogen Eriksson gjort.
Nu går den som så önskar in på kyrkligdokumentation.nu för där finns de senaste aktstyckena.
Vad gjorde vi innan det fanns ett så snabbt informationsmedium som kyrklig dokumentation? Då fick man nöja sig med små referat i Kyrkans Tidning. Och det var oftast inte något nöje.
På söndag skulle jag rätteligen ha setat i Luleå domkyrka och avhört Tornbjörn Lindahls förkunnelse och själaryktats därigenom. Nu är det ett problem. Luleå ligger för långt bort. Jag skulle rätteligen ha varit i Liverpool och firat en där timad födelsedag men sakförhållandet är detsamma. För lång bort. Men vilken plats ligger egentligen längst bort från Moheda? Där är jag i alla fall.
fredag 7 augusti 2015
Snipers
Tänk er en situation där det sitter en krypskytt, sniper, för att komma åt någon i församlingen - en präst, en diakon eller en lekman, kanske allihop. Då och då kommer ett skott och någon skadas eller dödas. För en sniper är det som en syssla på skjutbanan. Snipern ser mål, inte människor. Men snipern är dödlig.
Nu pågår detta krypskytte mot någon i församlingen, tänker vi oss. Låt oss säga en komminister, bara för att konkretisera? Vad gör kyrkoherden och biskopen då? Det är här vi ser fyra olika typer av präster och de agerar utifrån fyra olika strategier.
1. Väntar på att snipern ska gå hem
Detta är den vanliga prästerliga hållningen. Vi väntar på bättre tider och ingen behöver göra något annat än just vänta. Be lite kanske eller förstås, för det sägs så. "Gode Gud, gör så att snipern går hem" är en konstruktiv bön i sammanhanget.
2. Väntar på att snipern ska ramla ner från sitt gömställe
Denna hållning är mer ovanlig bland präster för krypskytten skulle ju kunna slå sig om han/hon föll ner och vi vill vara vänliga. Men också präster kan tappa tålamodet och hoppas på att snipern ska ramla. Kanske kan prästen be om att det ska inträffa men i grunden inget mera. Hoppas och vänta, alltså. Men kan prästen be "Gode Gud, gör så att snipern trillar ner"?
De två första hållningarna är passiva och framstår självfallet som fromma.
Den tredje är mer aktivistisk:
3. Beväpnar sig och försöker se var snipern befinner sig för att skjuta krypskytten
Don Camillo skulle göra så men annars är det nog inte ens 15% av prästerna som är beredda att ta till våld för att skydda sin församling eller en ämbetsbroder. De kan hitta bibelord för en sådan hållning. Snipern behöver inte vara så rädd. När det verkar farligt heter det ofta i Skriften att man inte behöver vara rädd.
Skulle det komma en präst med vapen i hand, ökar risken för krypskytten även om det är svårt att uppfatta var en krypskytt befinner sig och vart han flyttar sig för att skjuta ett precisionsskott då och då. Men det tar tid och kräver tålamod att försvara sig mot en sniper på det viset. Och risken är att den beväpnade prästen/kyrkoherden blir nästa mål. Vem vill dra på sig eld från en precisionsskjutande krypskytt?
Det finns ett fjärde alternativ:
4. Kyrkoherden ringer efter eldunderstöd och artilleriet skjuter bort hela dungen där krypskytten befann sig
När i somlig krigföring soldater spejar för att se och bekämpa en krypskytt tar de rejäla till artilleriet och skjuter helt enkelt bort snipern genom att lägga allt under eld. Hur många präster är beredda till sådan eldkraft? Och finns det ett artilleri?
Det skulle vara biskop och domkapitel, förstås, som ser till att hoten undanröjs effektivt.
Snipern skulle kunna uppfattas vara en anonym anmälare som ser till att prästen skandaliseras på en tidnings förstasida. Vi talar om en skandalpräst, folk ska veta. Biskop och domkapitel gör ingenting annat än registrerar inkomna ärenden och börjar behandla dem. Prästen ska få försvara sig. En anonym anmälan kunde annars, kunde man tänka, snabbt läsas igenom i sökandet efter substantiella anklagelser. Finns de inte, blir det inget ärende och därmed ingen (fortsatt) massmedial uppmärksamhet.
Vad med en anmälan från en på arbetsplatsen. Den tas upp, förstås. Visar sig anmälan inte hålla, får det konsekvenser för den arbetsplatsen. Granskning av arbetsmiljön och samarbetsklimat, kontroll av hur förtroendemannaorganisationen fungerar visavi personal och mycket annat sådant. Detta är en verksam insats av artilleriet. Hela dungen med buskage och allt skjuts bort.
Varför så krigisk? Jag var i går i mitt gamla förbands ansvarsområde, det påverkar. Jag tänkte på en del goda militära kamrater. Jag såg naturens skönhet och beundrade allt som vi knyckt från danskarna. Det är våldet som försett oss svenskar med dessa vackra tillgångar. Blod har flutit, människoliv gått till spillo, kvinnor skändats, barn blivit föräldralösa och egendom förstörts. Människan är människans varg och en ovän går omkring som ett rytande lejon. I allt detta är de kristna kallade till något annat, att vara tecken på en ny mänsklighet som har sin lust och sin lek inför Guds ansikte. Jag ser inte så mycket av det. Det jag ser, motiverar närmast ett samtal till staben för att begära artillerield över den dunge som anges.
Jag kom till Lund där bokhandeln Arken finns och kunde kolla min fina telefon. Jag fick då klart för mig att Torbjörn Lindahl fått ännu en anmälan mot sig. Anonym. Den kommer, får vi hoppas, att läggas ut på kyrkligdokumentation.nu i dag. Att det pågår kampanj mot Tobbe fattar alla. Vad biskop och domprost sysslar med, fattar ingen. Men jag antar att de satsar på något av alternativen 1 och 2.
Nu pågår detta krypskytte mot någon i församlingen, tänker vi oss. Låt oss säga en komminister, bara för att konkretisera? Vad gör kyrkoherden och biskopen då? Det är här vi ser fyra olika typer av präster och de agerar utifrån fyra olika strategier.
1. Väntar på att snipern ska gå hem
Detta är den vanliga prästerliga hållningen. Vi väntar på bättre tider och ingen behöver göra något annat än just vänta. Be lite kanske eller förstås, för det sägs så. "Gode Gud, gör så att snipern går hem" är en konstruktiv bön i sammanhanget.
2. Väntar på att snipern ska ramla ner från sitt gömställe
Denna hållning är mer ovanlig bland präster för krypskytten skulle ju kunna slå sig om han/hon föll ner och vi vill vara vänliga. Men också präster kan tappa tålamodet och hoppas på att snipern ska ramla. Kanske kan prästen be om att det ska inträffa men i grunden inget mera. Hoppas och vänta, alltså. Men kan prästen be "Gode Gud, gör så att snipern trillar ner"?
De två första hållningarna är passiva och framstår självfallet som fromma.
Den tredje är mer aktivistisk:
3. Beväpnar sig och försöker se var snipern befinner sig för att skjuta krypskytten
Don Camillo skulle göra så men annars är det nog inte ens 15% av prästerna som är beredda att ta till våld för att skydda sin församling eller en ämbetsbroder. De kan hitta bibelord för en sådan hållning. Snipern behöver inte vara så rädd. När det verkar farligt heter det ofta i Skriften att man inte behöver vara rädd.
Skulle det komma en präst med vapen i hand, ökar risken för krypskytten även om det är svårt att uppfatta var en krypskytt befinner sig och vart han flyttar sig för att skjuta ett precisionsskott då och då. Men det tar tid och kräver tålamod att försvara sig mot en sniper på det viset. Och risken är att den beväpnade prästen/kyrkoherden blir nästa mål. Vem vill dra på sig eld från en precisionsskjutande krypskytt?
Det finns ett fjärde alternativ:
4. Kyrkoherden ringer efter eldunderstöd och artilleriet skjuter bort hela dungen där krypskytten befann sig
När i somlig krigföring soldater spejar för att se och bekämpa en krypskytt tar de rejäla till artilleriet och skjuter helt enkelt bort snipern genom att lägga allt under eld. Hur många präster är beredda till sådan eldkraft? Och finns det ett artilleri?
Det skulle vara biskop och domkapitel, förstås, som ser till att hoten undanröjs effektivt.
Snipern skulle kunna uppfattas vara en anonym anmälare som ser till att prästen skandaliseras på en tidnings förstasida. Vi talar om en skandalpräst, folk ska veta. Biskop och domkapitel gör ingenting annat än registrerar inkomna ärenden och börjar behandla dem. Prästen ska få försvara sig. En anonym anmälan kunde annars, kunde man tänka, snabbt läsas igenom i sökandet efter substantiella anklagelser. Finns de inte, blir det inget ärende och därmed ingen (fortsatt) massmedial uppmärksamhet.
Vad med en anmälan från en på arbetsplatsen. Den tas upp, förstås. Visar sig anmälan inte hålla, får det konsekvenser för den arbetsplatsen. Granskning av arbetsmiljön och samarbetsklimat, kontroll av hur förtroendemannaorganisationen fungerar visavi personal och mycket annat sådant. Detta är en verksam insats av artilleriet. Hela dungen med buskage och allt skjuts bort.
Varför så krigisk? Jag var i går i mitt gamla förbands ansvarsområde, det påverkar. Jag tänkte på en del goda militära kamrater. Jag såg naturens skönhet och beundrade allt som vi knyckt från danskarna. Det är våldet som försett oss svenskar med dessa vackra tillgångar. Blod har flutit, människoliv gått till spillo, kvinnor skändats, barn blivit föräldralösa och egendom förstörts. Människan är människans varg och en ovän går omkring som ett rytande lejon. I allt detta är de kristna kallade till något annat, att vara tecken på en ny mänsklighet som har sin lust och sin lek inför Guds ansikte. Jag ser inte så mycket av det. Det jag ser, motiverar närmast ett samtal till staben för att begära artillerield över den dunge som anges.
Jag kom till Lund där bokhandeln Arken finns och kunde kolla min fina telefon. Jag fick då klart för mig att Torbjörn Lindahl fått ännu en anmälan mot sig. Anonym. Den kommer, får vi hoppas, att läggas ut på kyrkligdokumentation.nu i dag. Att det pågår kampanj mot Tobbe fattar alla. Vad biskop och domprost sysslar med, fattar ingen. Men jag antar att de satsar på något av alternativen 1 och 2.
torsdag 6 augusti 2015
Utblick och inblick
En avhållen vän på Bali har vid något tillfälle försökt lära mig hur en själisk människa tänker. Jag får återge tanken så som jag förstått saken, kanske genom en inblick inte bara i andra människor utan som en samtidsanalys.
En själisk människa är en människa med egot som centrum. Det jag nu skriver innebär i och för sig inget klander. Jag försöker beskriva fenomenet och det finns en rätt kärlek till sig själv som är förutsättningen för att vi ska kunna älska andra. Men det finns alltså själiska - själviska - människor.
Denna själiska människa är fånge i sina egna ord och föreställningar. Världsbilden ligger fast och allt som skulle kunna rucka på den världsbilden är något ont som måste bekämpas. Det onda är människor, inte sällan män och de bär namn. Torbjörn Lindahl t ex. Eller Dag Sandahl. Eftersom de säger något annat, ironiserar och dekonstruerar språkkonstruktioner är de grundläggande ondsinta. Så ter de sig, när de betraktas genom det galler som finns i det egna knutna jaget, inknutet i språk och föreställningar. Skulle den själiska människan drabbas av en aning om att något kan tänkas vara problematiskt, blir det furiösa den hållning som ter sig nödvändig - i det bästa syfte, förstås.
Då når vi fram till insikten att den själiska människan är känslostyrd. Paulus kunde inte riktigt förstå det, Apostlagärningarna 19, utan ville argumentera. Hans kloka medarbetare fattade att den uppgiften inte bara var omöjlig utan livsfarlig. Det fortsatte så för Paulus. Bara när det kom folk utifrån som inte drabbats av den upphetsade känslostyrda stämningen, kunde han räddas. Apg 21:27ff och Apg 23:12ff.
De kyrkokristnas världsliga hopp står nog till att hederligt folk har ett sensorium för de kristligas ohederlighet. Finns inte den hederligheten, kan de utsatta inte förlita sig på de kristliga. Inte ens de som ogillar vad som sker, vågar stå upp. Inte prästerna heller. "Kaftanbärarna är små och krypande", som dr Goebbels sa. Och Gud nåde den som rubbar lugnet för den som är känslostyrd.
När jag tänkt över "ärendet Torbjörn Lindahl" har jag funderat över de heliga värdena som kastas över ända och ersätts av andra. Det har jag lärt av Karl Marx. Må vara att de gamla heliga värdena - Ord och sakrament - omprövas och hur det gått beskriver den europeiska historien från 1700-talets slut och framåt. En del av oss har tenterats på vad som hände. Men har vi inte försummat analysen av det som kom i stället och som hålls lika heligt - eller heligare? Vilka grundvärden, som inte får sättas ifråga, hålls vi med? Och vad händer med den som så mycket som petar på ett sådant värde?
Nog är det lite konstigt att vi inte riktigt tagit på allvar det som hör 1900-talets politiska historia till? Massor med människor har hamnat i situationer om vilka de tänkt att de inte varit möjliga. Lagen tillät inte sådant. Men tåget var punktligt när de, berövade sin egendom, fördes till exterminering. Det sägs att de höll fast vid tanken att "efter detta" blir det bättre. "Och nu ska vi få duscha och sedan hämta vårt bagage, det vi skrivit tydliga adresslappar på." Det finns några grundläggande rättsregler som håller barbariet borta men sätts de ur spel, är barbariet över oss. Det gäller i allt. Det gäller det kyrkliga också.
Var de som i vår europeiska samtidshistoria satte de grundläggande rättsreglerna ur spel onda människor? Alls inte. Det är det som är problemet. Skulle de anklagas för personlig illvilja skulle de bli förnärmade. De drevs av ädla motiv.
I kyrkliga uppgörelser handlar det trots allt till sist inte om en strid mot kött och blod. Idéerna är andemakternas arena. Vi lever i en nihlistisk tid. I denna nihilistiska tid finns somliga som tänker att nazismen ska bekämpas med nihilismen som utgångspunkt. De har inte fattat något. Nihlilisten kan inte bekämpa nazismen för nazismen är nihilistisk. Det var en epok som inte tog slut 1945 och som inte kan avslöjas genom att den bär uniform och armbindel. Nihilismen finns mitt ibland oss. Den vill som alltid strukturera våra tankar, ta oss till fånga med sina ord. och förse oss med helighet. Sin egen! Stora marscher, medialt genomslag, egna flaggor - you name it.
I NSD 4/8 läste jag: "Maria Johansson Berg säger att han (Torbjörn Lindahl alltså, DS) inte kan förvänta sig att folk ska tolka hans blogginlägg som han vill.
- Det är bara han som har tolkat det på det sättet. Det är 2015 och då håller det inte att säga att man skämtar om sådant heller. Det här är inte någonting som vi diskuterar, vi har redan en formell och gemensam syn på de här grejerna, säger hon."
Läs det hela en gång till.
Så skriver en i grunden totalitär ordförande.
Jag skrev detta omdöme försiktigt.
Jag hade lika väl kunnat skriva att precis så här kunde en nazist i tyskt 30-tal uttrycka sig. Men så skrev jag inte.
Dock: Nihilister i alla länder, förenen eder!
Vad Torbjörn gjort med hennes anmälan i svaret till Luleå domkapitel kan man se på kyrkligdokumentation. nu
Och så får man väl läsa hans egen blogg också, antar jag.
En själisk människa är en människa med egot som centrum. Det jag nu skriver innebär i och för sig inget klander. Jag försöker beskriva fenomenet och det finns en rätt kärlek till sig själv som är förutsättningen för att vi ska kunna älska andra. Men det finns alltså själiska - själviska - människor.
Denna själiska människa är fånge i sina egna ord och föreställningar. Världsbilden ligger fast och allt som skulle kunna rucka på den världsbilden är något ont som måste bekämpas. Det onda är människor, inte sällan män och de bär namn. Torbjörn Lindahl t ex. Eller Dag Sandahl. Eftersom de säger något annat, ironiserar och dekonstruerar språkkonstruktioner är de grundläggande ondsinta. Så ter de sig, när de betraktas genom det galler som finns i det egna knutna jaget, inknutet i språk och föreställningar. Skulle den själiska människan drabbas av en aning om att något kan tänkas vara problematiskt, blir det furiösa den hållning som ter sig nödvändig - i det bästa syfte, förstås.
Då når vi fram till insikten att den själiska människan är känslostyrd. Paulus kunde inte riktigt förstå det, Apostlagärningarna 19, utan ville argumentera. Hans kloka medarbetare fattade att den uppgiften inte bara var omöjlig utan livsfarlig. Det fortsatte så för Paulus. Bara när det kom folk utifrån som inte drabbats av den upphetsade känslostyrda stämningen, kunde han räddas. Apg 21:27ff och Apg 23:12ff.
De kyrkokristnas världsliga hopp står nog till att hederligt folk har ett sensorium för de kristligas ohederlighet. Finns inte den hederligheten, kan de utsatta inte förlita sig på de kristliga. Inte ens de som ogillar vad som sker, vågar stå upp. Inte prästerna heller. "Kaftanbärarna är små och krypande", som dr Goebbels sa. Och Gud nåde den som rubbar lugnet för den som är känslostyrd.
När jag tänkt över "ärendet Torbjörn Lindahl" har jag funderat över de heliga värdena som kastas över ända och ersätts av andra. Det har jag lärt av Karl Marx. Må vara att de gamla heliga värdena - Ord och sakrament - omprövas och hur det gått beskriver den europeiska historien från 1700-talets slut och framåt. En del av oss har tenterats på vad som hände. Men har vi inte försummat analysen av det som kom i stället och som hålls lika heligt - eller heligare? Vilka grundvärden, som inte får sättas ifråga, hålls vi med? Och vad händer med den som så mycket som petar på ett sådant värde?
Nog är det lite konstigt att vi inte riktigt tagit på allvar det som hör 1900-talets politiska historia till? Massor med människor har hamnat i situationer om vilka de tänkt att de inte varit möjliga. Lagen tillät inte sådant. Men tåget var punktligt när de, berövade sin egendom, fördes till exterminering. Det sägs att de höll fast vid tanken att "efter detta" blir det bättre. "Och nu ska vi få duscha och sedan hämta vårt bagage, det vi skrivit tydliga adresslappar på." Det finns några grundläggande rättsregler som håller barbariet borta men sätts de ur spel, är barbariet över oss. Det gäller i allt. Det gäller det kyrkliga också.
Var de som i vår europeiska samtidshistoria satte de grundläggande rättsreglerna ur spel onda människor? Alls inte. Det är det som är problemet. Skulle de anklagas för personlig illvilja skulle de bli förnärmade. De drevs av ädla motiv.
I kyrkliga uppgörelser handlar det trots allt till sist inte om en strid mot kött och blod. Idéerna är andemakternas arena. Vi lever i en nihlistisk tid. I denna nihilistiska tid finns somliga som tänker att nazismen ska bekämpas med nihilismen som utgångspunkt. De har inte fattat något. Nihlilisten kan inte bekämpa nazismen för nazismen är nihilistisk. Det var en epok som inte tog slut 1945 och som inte kan avslöjas genom att den bär uniform och armbindel. Nihilismen finns mitt ibland oss. Den vill som alltid strukturera våra tankar, ta oss till fånga med sina ord. och förse oss med helighet. Sin egen! Stora marscher, medialt genomslag, egna flaggor - you name it.
I NSD 4/8 läste jag: "Maria Johansson Berg säger att han (Torbjörn Lindahl alltså, DS) inte kan förvänta sig att folk ska tolka hans blogginlägg som han vill.
- Det är bara han som har tolkat det på det sättet. Det är 2015 och då håller det inte att säga att man skämtar om sådant heller. Det här är inte någonting som vi diskuterar, vi har redan en formell och gemensam syn på de här grejerna, säger hon."
Läs det hela en gång till.
Så skriver en i grunden totalitär ordförande.
Jag skrev detta omdöme försiktigt.
Jag hade lika väl kunnat skriva att precis så här kunde en nazist i tyskt 30-tal uttrycka sig. Men så skrev jag inte.
Dock: Nihilister i alla länder, förenen eder!
Vad Torbjörn gjort med hennes anmälan i svaret till Luleå domkapitel kan man se på kyrkligdokumentation. nu
Och så får man väl läsa hans egen blogg också, antar jag.
onsdag 5 augusti 2015
I jakttider
Jakten på Torbjörn Lindahl kan få det goda med sig att några fler fattar. Det fanns en tid när jag nog kunde förstå att Svenska kyrkan var på väg mot sönderfall men inte fattade hur det skulle se ut. Det begriper jag nu. Kyrkogångssiffror, ekonomi, hetskampanjer, konstiga läror, usel arbetsledning - you name it! - allt ger förlorad arbetslust och en stark känsla av förakt. Det är då jag börjar fundera över om kärleken till Kristus kallnar som mest nu när insikterna om uschlighet slår. Det vill nog till att öva sin fromhet i tider som dessa. Någonstans bland skuggorna står Jesus. Och i vinden vannas säden.
Jag läste domkapitelsledamoten Iréne Gustafsson, S, som i en bloggkommentar noterar att nu är gubbklubben ute efter hennes skalp.
"Dag Sandahl skriver att jag påverkar Domkapitlet och Stig Strömbergsson bloggar om att det inte är trovärdigt att jag är med i Domkapitlet som går ut med mina åsikter om TL i sociala medier. Det rör på sig med andra ord. Intressant är det. Har aldrig varit populär i deras kretsar (småskrattar) och vill inte vara det heller. Det var du som startade det hela. Kan man annat än le?"
Jo, det kan man. För det handlar om rättssäkerhet eller bristande rättssäkerhet när en domkapitelsledamot tar ställning i ett ärende som ska utredas och avgöras just av domkapitlet.
Klart att Iréne Gustafsson försatt sig i en jävssituation.
Men står hennes ersättare höjd över all misstanke nu? Det är knappast självklart. Gustafssons agerande drar tvivelsmål över hela domkapitlet för domprosten kan inte vara med när ärendet avgörs och, oss emellan, biskop Stiglund är gammal vän med Torbjörn Lindahl. Det blir delikat.
Iréne Gustafsson tycks inte fatta situationens allvar när domkapitlets oväld en månad innan sammanträdet måste sättas ifråga - och det är hon som åstadkommit detta, inte någon gubbklubb bestående av två begåvade präster.
Gubbklubb var ordet, sa Bill.
Iréne Gustafsson själv är född år 1940. Stig Strömbergsson 1953 och jag 1948. En så åldrad före detta som Gustafsson kanske borde hålla sig lite när det kommer till åldersfascism? För hur ska hon själv klassificeras om man är gubbe innan 70? Man behöver inte vara emot socialdemokratin. Det är socialdemokraterna som blir problemet. Även om det finns lysande undantag, rejält folk drivna av en politisk vision. Men varför kan de inte skaka lössen ur arbetarrörelsens fana, det undrar jag.
Var kunde jag läsa Gustafssons rader? Jag läste Karl Olav Mathias Engmans blogg. Numera går han under namnet Mió Mathias Evanne. Han är en svensk författare, skådespelare och tonsättare född i Tallberg som ligger så långt borta från allt, så det fattar ni inte. Han bor ömsom i Luleå och ömsom i Nice, men i en lägenhet inne i stan och inte så nära beachen. Det var alltså han som enligt Gustafsson startade kampanjen mot Torbjörn Lindahl. Det kan man förstå. Frisörens sexuella preferenser behöver ingen tveka om. Egenintresse, alltså.
Nu säger jag inget om bögar som är frisörer. Calmarfrisören är inte sådan, Ulli är mamma till Estelle, men min frisör i Aix en Provence har den läggningen/livsstilen. I Provence är det dock inte det finstämda som hos Evanne. Min franske frisör är mer för läder och motorcyklar, kan man se i salongen.
Evanne är av det känslosamma slaget:
"Det känns konstigt och ledsamt att samma kyrka som bad mig och komma och jobba gratis åt dem på Regnbågsgudstjänsten, samtidigt har en präst som listar mig som nr 1 av hans fobier."
Det är något frisören inte riktigt fattat, anar jag, men att han jobbade gratis "åt dem" står klart. Arma Kondomprost, men nej, det får jag inte skriva för då kan de straffa Torbjörn. Jag kallar henne Domprostprofilen i fortsättningen. För det kan väl inte vara nedsättande att ses som Profil? Här försöker hon vara inklusiv och så förstår alla att hon egentligen utnyttjar gratis arbetskraft! Otack är världens lön. "Jag är inte sugen att komma och göra nåt mer i er kyrka förrän ni sett om er boning och kokat mr Fobi." Men hur kunde frisören få för sig att han listats som nr 1 av Torbjörns fobier? Så står det alls inte i texten. Detta är en utomordentligt privat vanföreställning. Det krävs en kvalificerad psykolog för att förklara hur denna kunnat komma till.
Kanske kan man emellertid nu förstå kyrkofullmäktiges ordförande. Mr Fobi måste kickas annars kommer inte den fine Karl Olav Mathias Engman och förgyller den kyrkliga tillställningen.
Den som vill, kan gå igenom bloggen Mon ami Mió. Där berättas "kort om lilla jag" - men lilla jags ego tycks vara av modell större - och i blogginläggen är det enkelt att få en bild av lilla jags värld. I den framstår fixstjärnorna i tydlig elegans.
Jag funderar nu på en hederlig präst i Luleå, rolig, kunnig, vänlig, omtänksam och ibland bekymrad. Han skiljer sig från frisören inte bara genom sin prissättning av tjänster. Han är inte riktigt lika självupptagen på sin blogg även om han berättar om ishockey och motorcykel. I hans hand kan jag utan vidare lägga min själ med dess bekymmer. Hårklippningen anförtror jag Calmarfrisören, dock. Och tro mig, allt detta gör jag rätt i.
I lördagens Norrbottenskuriren (1/8) läste jag rubriken på första sidan. "Skandalpräst utreds för homofobisk text." Det var inte många rätt där.
Med vilken rätt ska tidningen stämpla komminister Torbjörn Lindahl som "skandalpräst"?
Dömd är han inte. Han är anklagad av tre anonyma (av Svenska kyrkan anställda, tycks det) och av två andra (en från arbetsledaren Mona Eriksson, alltså anställd i Svenska kyrkan och den andra av kyrkofullmäktiges ordförande (anges som sådan!) med anklagelser som är oprecisa och svepande och bottnar dels i missförstånd och dels i kyrkopolitiska egenintressen. Hans egentliga brott är - satir! Begåvad satir dessutom, vilket förvärrar saken. Men texten var alls inte homofobisk! Vad Tobbe skrev var några ord om vad äktenskapet egentligen är. Hur kunde detta bli homofobi?
Strunta i Karl Olav Mathias Engman. Det är folk inifrån som anmält. Detta sakförhållande är inte utan intresse. Tänk nu om ni varit chefer för den sortens folk. Roligt hade ni inte haft det. Det är Luleå domkyrkoförsamling som har väsentligen större problem än problemet med den som kallas "skandalpräst". Och sådant hör alltid till chefsansvar att ansvarsfullt hantera.
Min hjärtnupenhet när det kommer till högre kyrkliga chefer är inte så - profilerad. De har bra betalt. Alltför bra. Gör skäl för pengarna nu! Kunde parollen lyda: "Med Torbjörn mot illviljans kolportörer!" - ?
Jag läste domkapitelsledamoten Iréne Gustafsson, S, som i en bloggkommentar noterar att nu är gubbklubben ute efter hennes skalp.
"Dag Sandahl skriver att jag påverkar Domkapitlet och Stig Strömbergsson bloggar om att det inte är trovärdigt att jag är med i Domkapitlet som går ut med mina åsikter om TL i sociala medier. Det rör på sig med andra ord. Intressant är det. Har aldrig varit populär i deras kretsar (småskrattar) och vill inte vara det heller. Det var du som startade det hela. Kan man annat än le?"
Jo, det kan man. För det handlar om rättssäkerhet eller bristande rättssäkerhet när en domkapitelsledamot tar ställning i ett ärende som ska utredas och avgöras just av domkapitlet.
Klart att Iréne Gustafsson försatt sig i en jävssituation.
Men står hennes ersättare höjd över all misstanke nu? Det är knappast självklart. Gustafssons agerande drar tvivelsmål över hela domkapitlet för domprosten kan inte vara med när ärendet avgörs och, oss emellan, biskop Stiglund är gammal vän med Torbjörn Lindahl. Det blir delikat.
Iréne Gustafsson tycks inte fatta situationens allvar när domkapitlets oväld en månad innan sammanträdet måste sättas ifråga - och det är hon som åstadkommit detta, inte någon gubbklubb bestående av två begåvade präster.
Gubbklubb var ordet, sa Bill.
Iréne Gustafsson själv är född år 1940. Stig Strömbergsson 1953 och jag 1948. En så åldrad före detta som Gustafsson kanske borde hålla sig lite när det kommer till åldersfascism? För hur ska hon själv klassificeras om man är gubbe innan 70? Man behöver inte vara emot socialdemokratin. Det är socialdemokraterna som blir problemet. Även om det finns lysande undantag, rejält folk drivna av en politisk vision. Men varför kan de inte skaka lössen ur arbetarrörelsens fana, det undrar jag.
Var kunde jag läsa Gustafssons rader? Jag läste Karl Olav Mathias Engmans blogg. Numera går han under namnet Mió Mathias Evanne. Han är en svensk författare, skådespelare och tonsättare född i Tallberg som ligger så långt borta från allt, så det fattar ni inte. Han bor ömsom i Luleå och ömsom i Nice, men i en lägenhet inne i stan och inte så nära beachen. Det var alltså han som enligt Gustafsson startade kampanjen mot Torbjörn Lindahl. Det kan man förstå. Frisörens sexuella preferenser behöver ingen tveka om. Egenintresse, alltså.
Nu säger jag inget om bögar som är frisörer. Calmarfrisören är inte sådan, Ulli är mamma till Estelle, men min frisör i Aix en Provence har den läggningen/livsstilen. I Provence är det dock inte det finstämda som hos Evanne. Min franske frisör är mer för läder och motorcyklar, kan man se i salongen.
Evanne är av det känslosamma slaget:
"Det känns konstigt och ledsamt att samma kyrka som bad mig och komma och jobba gratis åt dem på Regnbågsgudstjänsten, samtidigt har en präst som listar mig som nr 1 av hans fobier."
Det är något frisören inte riktigt fattat, anar jag, men att han jobbade gratis "åt dem" står klart. Arma Kondomprost, men nej, det får jag inte skriva för då kan de straffa Torbjörn. Jag kallar henne Domprostprofilen i fortsättningen. För det kan väl inte vara nedsättande att ses som Profil? Här försöker hon vara inklusiv och så förstår alla att hon egentligen utnyttjar gratis arbetskraft! Otack är världens lön. "Jag är inte sugen att komma och göra nåt mer i er kyrka förrän ni sett om er boning och kokat mr Fobi." Men hur kunde frisören få för sig att han listats som nr 1 av Torbjörns fobier? Så står det alls inte i texten. Detta är en utomordentligt privat vanföreställning. Det krävs en kvalificerad psykolog för att förklara hur denna kunnat komma till.
Kanske kan man emellertid nu förstå kyrkofullmäktiges ordförande. Mr Fobi måste kickas annars kommer inte den fine Karl Olav Mathias Engman och förgyller den kyrkliga tillställningen.
Den som vill, kan gå igenom bloggen Mon ami Mió. Där berättas "kort om lilla jag" - men lilla jags ego tycks vara av modell större - och i blogginläggen är det enkelt att få en bild av lilla jags värld. I den framstår fixstjärnorna i tydlig elegans.
Jag funderar nu på en hederlig präst i Luleå, rolig, kunnig, vänlig, omtänksam och ibland bekymrad. Han skiljer sig från frisören inte bara genom sin prissättning av tjänster. Han är inte riktigt lika självupptagen på sin blogg även om han berättar om ishockey och motorcykel. I hans hand kan jag utan vidare lägga min själ med dess bekymmer. Hårklippningen anförtror jag Calmarfrisören, dock. Och tro mig, allt detta gör jag rätt i.
I lördagens Norrbottenskuriren (1/8) läste jag rubriken på första sidan. "Skandalpräst utreds för homofobisk text." Det var inte många rätt där.
Med vilken rätt ska tidningen stämpla komminister Torbjörn Lindahl som "skandalpräst"?
Dömd är han inte. Han är anklagad av tre anonyma (av Svenska kyrkan anställda, tycks det) och av två andra (en från arbetsledaren Mona Eriksson, alltså anställd i Svenska kyrkan och den andra av kyrkofullmäktiges ordförande (anges som sådan!) med anklagelser som är oprecisa och svepande och bottnar dels i missförstånd och dels i kyrkopolitiska egenintressen. Hans egentliga brott är - satir! Begåvad satir dessutom, vilket förvärrar saken. Men texten var alls inte homofobisk! Vad Tobbe skrev var några ord om vad äktenskapet egentligen är. Hur kunde detta bli homofobi?
Strunta i Karl Olav Mathias Engman. Det är folk inifrån som anmält. Detta sakförhållande är inte utan intresse. Tänk nu om ni varit chefer för den sortens folk. Roligt hade ni inte haft det. Det är Luleå domkyrkoförsamling som har väsentligen större problem än problemet med den som kallas "skandalpräst". Och sådant hör alltid till chefsansvar att ansvarsfullt hantera.
Min hjärtnupenhet när det kommer till högre kyrkliga chefer är inte så - profilerad. De har bra betalt. Alltför bra. Gör skäl för pengarna nu! Kunde parollen lyda: "Med Torbjörn mot illviljans kolportörer!" - ?
tisdag 4 augusti 2015
Kommentarer
Det tycks omöjligt att skapa kommentarer kring det jag skrivit och inte ge sig in i ändlösa debatter med krav på att alltid få in en replik till. Jag vill ha en debatt och avskyr att ta bort inlägg för vi kan missa något viktigt som ger nya insikter. Det är dock nödvändigt att försöka strama upp debatten. Ta upp vad jag skriver och så får vi se om det räcker för att det ska bli möjligt att i sak debattera mellan kommentatorerna också.
Världen står inte och faller med kommentarerna, om ni förstår hur jag menar. Men nog finns det reflektioner att göra när vi nu avhandlar ärendet Torbjörn Lindahl.
Den debatten handlar i hög grad om bloggande - och om satir. Pastor P påpekade att i TT-referatet hade det noterats att det var ironi när det kom till Skelleftefobi men alltså inte när det handlar om homofobi och islamofobi. Ska vi debattera hur utsatt läget blir om journalister inte fungerar längre - utsatt för oss, som deras journalistkall är till för att värna.
Nu har jag raderat en uppsättning kommentarer. Och hållit fast deklarationen att den tidigare debatten under blogguppehållet avslutats. Har inte saken kommit fram på mer än 300 inlägg måste saken gälla en evighetsfråga.
Solen skiner!
Världen står inte och faller med kommentarerna, om ni förstår hur jag menar. Men nog finns det reflektioner att göra när vi nu avhandlar ärendet Torbjörn Lindahl.
Den debatten handlar i hög grad om bloggande - och om satir. Pastor P påpekade att i TT-referatet hade det noterats att det var ironi när det kom till Skelleftefobi men alltså inte när det handlar om homofobi och islamofobi. Ska vi debattera hur utsatt läget blir om journalister inte fungerar längre - utsatt för oss, som deras journalistkall är till för att värna.
Nu har jag raderat en uppsättning kommentarer. Och hållit fast deklarationen att den tidigare debatten under blogguppehållet avslutats. Har inte saken kommit fram på mer än 300 inlägg måste saken gälla en evighetsfråga.
Solen skiner!
Arbetsgivare och arbetsköpare
Det ska inte bli en marxistisk grundkurs, om någon trodde eller fruktade det. Men kyrkofullmäktiges ordförande drar i härnad mot Torbjörn Lindahl därför att han rakt av skulle brista på samtliga punkter som handlar om lämplighet/välförhållande till arbetsgivaren. Ni hittar ordförandens skrivelse till domkapitlet på kyrkligdokumentation.nu, som ni förstår. Ni förstår förstås också att det som uttrycks där är en annan kyrkosyn än den som format Svenska kyrkan. Här gäller kongregationalismen, kanske till och med så att ordföranden tagit ett eget beslut, alls inte förankrat eller ännu inte förankrat i det kyrkofullmäktige vars ordförande (S) hon är. Hur är det med kyrkorådet? Hur med Torbjörn Lindahls chef? Visste Kondomprosten om detta? Vad händer nu bakom kulisserna?
Ordförande är Maria Johansson Berg, S. Hennes ideal är lydig, lojal personal. Jag måste säga att det socialdemokratiska partiet förfäats, om man nu minns hur det partiet förhöll sig till de uppstudsiga på 1920-talet. "Så förfäade att vi är eniga är vi inte", hette det då.
Nu tror inte jag att det lokala kyrkliga, som betalar lön mm, ska uppfattas vara arbetsgivaren. Här möter i stället en instans som köper tjänster, i detta fall komministern Lindahls tjänst. Den åsätts ett värde och detta värde betalas månatligen ut i pengar. Har han betalt för sin lojalitet? Jag vet inte vad facket säger, men rimligare är väl att tänka att han har betalt för arbete, det arbete församlingen köpt av honom. Maria Johansson Berg är representant för en kund, arbetsköparen.
Vem är arbetsgivaren i det kyrkliga? Gud själv, antar jag. Gud gav oss livet, försåg oss med begåvning och kallelser. Somliga fick sina kallelser bekräftade när de vigdes och denna vigning gav dem en nådegåva, charisma, att använda. För den gåvan, gåvan att bli präst, har kandidaten inte betalat något. Den är just en gåva och handen som viger kan ses vara biskopens hand, men är Guds hand. Så tänker Kyrkan.
Hur ska vi nu hantera att den som köpt något av prästen ställer krav på gåvan och dess givare? Genom en sinnrik anordning med biskopens tillsyn och ett domkapitel. Så markeras att prästen är Kyrkans präst. Kyrkans - inte bara Svenska kyrkans, för att bli noga. Löftena är givna i det sammanhanget. Inte som löften till kyrkofullmäktiges ordförande. Det kanske Luleå domkapitel ska göra brutalt klart? Och inget löfte handlar om lojalitet med arbetsköparen. Inget.
Nu är det intressant med Lindahl-ärendet för i anmälan sägs inte ett ord, inte ett enda, om Gud Fadern. Inte något om Sonen Jesus Kristus. Och alls inget om Anden, som vi lovats som Hjälparen. Anklagelsen gäller utskrivet bristande lojalitet och därvidlag brister Lindahl. Det är bra. Vi kan faktiskt inte hållas med lojala präster. Lojal av franskans loi, vän av den bestående ordningen. Ordförandens ideal är faktiskt alls inte kyrkliga. Läs själva vilka punkter Torbjörn Lindahl brister på och i anmälan heter att han brister i "alla". Ordföranden menar att Torbjörn Lindahl inte är lämplig som präst. Det säger i så fall mer om Svenska kyrkan än om Tobbe.
"Att vara anställd innebär att representera arbetsgivaren bland allmänhet, församlingsbor, kollegor och andra medarbetare.
Att vara anställd innebär att stå för, och förmedla, arbetsgivarens attityder och förhållningssätt.
Att vara anställd innebär att försöka vara så professionell, lojal och ansvarsfull som möjligt."
Jag kan återge ordförandens omdöme en gång till och feta texten. Torbjörn Lindahl brister på alla punkter. Det tycks vara en prestation i sig - och anledning för Hans Stiglund att inte huka utan ryta i. Mot ordföranden. Annars får vi ett kyrkosystem där ingen kan vara präst av flera skäl. Ett för att man inte kan vara kristen präst åt en civilreligion och ett annat för att en präst har förpliktelser genom sina vigningslöften. Att anklagelsen rimligtvis inte är sann, den är inte på något sätt bestyrkt, och ärerörig är en sak att ha i åtanke. En arbetsköpare får inte bete sig hur som helst mot tjänstehjonen, det brukade vara klassisk socialdemokratisk hållning.
Att ordföranden inte tycks ha sammanträtt eller följt gällande lagstiftning och tagit med facket i sin aktion kan man notera. Liksom att anmälan, registrerad 23 juli, inte gick att få fram förrän i går. Den fanns inte, hette det. Här är något lurt. Det ledde till att Torbjörn inte kunde kommentera anmälan när media frågade. Han hade inte sett den!
Till det problem som uppstår när domkapitelsledamoten Irene Gustavsson agerar mot Lindahl och uttrycker gillanden på Facebook med Evanne ska jag återkomma, tror jag. Eller kanske inte. Jag har ju långt tidigare påstått att det inte finns någon rättssäkerhet i Svenska kyrkan. Hade jag rätt eller hade jag rätt? Och så måste jag väl undersöka NSD, som inte riktigt varit med på banan. Kanske kan jag lära mig något nytt om socialdemokratisk arbetsköparhållning? Har inte riktiga socialdemokrater fått problem?
Ordförande är Maria Johansson Berg, S. Hennes ideal är lydig, lojal personal. Jag måste säga att det socialdemokratiska partiet förfäats, om man nu minns hur det partiet förhöll sig till de uppstudsiga på 1920-talet. "Så förfäade att vi är eniga är vi inte", hette det då.
Nu tror inte jag att det lokala kyrkliga, som betalar lön mm, ska uppfattas vara arbetsgivaren. Här möter i stället en instans som köper tjänster, i detta fall komministern Lindahls tjänst. Den åsätts ett värde och detta värde betalas månatligen ut i pengar. Har han betalt för sin lojalitet? Jag vet inte vad facket säger, men rimligare är väl att tänka att han har betalt för arbete, det arbete församlingen köpt av honom. Maria Johansson Berg är representant för en kund, arbetsköparen.
Vem är arbetsgivaren i det kyrkliga? Gud själv, antar jag. Gud gav oss livet, försåg oss med begåvning och kallelser. Somliga fick sina kallelser bekräftade när de vigdes och denna vigning gav dem en nådegåva, charisma, att använda. För den gåvan, gåvan att bli präst, har kandidaten inte betalat något. Den är just en gåva och handen som viger kan ses vara biskopens hand, men är Guds hand. Så tänker Kyrkan.
Hur ska vi nu hantera att den som köpt något av prästen ställer krav på gåvan och dess givare? Genom en sinnrik anordning med biskopens tillsyn och ett domkapitel. Så markeras att prästen är Kyrkans präst. Kyrkans - inte bara Svenska kyrkans, för att bli noga. Löftena är givna i det sammanhanget. Inte som löften till kyrkofullmäktiges ordförande. Det kanske Luleå domkapitel ska göra brutalt klart? Och inget löfte handlar om lojalitet med arbetsköparen. Inget.
Nu är det intressant med Lindahl-ärendet för i anmälan sägs inte ett ord, inte ett enda, om Gud Fadern. Inte något om Sonen Jesus Kristus. Och alls inget om Anden, som vi lovats som Hjälparen. Anklagelsen gäller utskrivet bristande lojalitet och därvidlag brister Lindahl. Det är bra. Vi kan faktiskt inte hållas med lojala präster. Lojal av franskans loi, vän av den bestående ordningen. Ordförandens ideal är faktiskt alls inte kyrkliga. Läs själva vilka punkter Torbjörn Lindahl brister på och i anmälan heter att han brister i "alla". Ordföranden menar att Torbjörn Lindahl inte är lämplig som präst. Det säger i så fall mer om Svenska kyrkan än om Tobbe.
"Att vara anställd innebär att representera arbetsgivaren bland allmänhet, församlingsbor, kollegor och andra medarbetare.
Att vara anställd innebär att stå för, och förmedla, arbetsgivarens attityder och förhållningssätt.
Att vara anställd innebär att försöka vara så professionell, lojal och ansvarsfull som möjligt."
Jag kan återge ordförandens omdöme en gång till och feta texten. Torbjörn Lindahl brister på alla punkter. Det tycks vara en prestation i sig - och anledning för Hans Stiglund att inte huka utan ryta i. Mot ordföranden. Annars får vi ett kyrkosystem där ingen kan vara präst av flera skäl. Ett för att man inte kan vara kristen präst åt en civilreligion och ett annat för att en präst har förpliktelser genom sina vigningslöften. Att anklagelsen rimligtvis inte är sann, den är inte på något sätt bestyrkt, och ärerörig är en sak att ha i åtanke. En arbetsköpare får inte bete sig hur som helst mot tjänstehjonen, det brukade vara klassisk socialdemokratisk hållning.
Att ordföranden inte tycks ha sammanträtt eller följt gällande lagstiftning och tagit med facket i sin aktion kan man notera. Liksom att anmälan, registrerad 23 juli, inte gick att få fram förrän i går. Den fanns inte, hette det. Här är något lurt. Det ledde till att Torbjörn inte kunde kommentera anmälan när media frågade. Han hade inte sett den!
Till det problem som uppstår när domkapitelsledamoten Irene Gustavsson agerar mot Lindahl och uttrycker gillanden på Facebook med Evanne ska jag återkomma, tror jag. Eller kanske inte. Jag har ju långt tidigare påstått att det inte finns någon rättssäkerhet i Svenska kyrkan. Hade jag rätt eller hade jag rätt? Och så måste jag väl undersöka NSD, som inte riktigt varit med på banan. Kanske kan jag lära mig något nytt om socialdemokratisk arbetsköparhållning? Har inte riktiga socialdemokrater fått problem?
måndag 3 augusti 2015
Gudstjänstliv
I dag får väl spaningsarbetet om ärendet Lindahl fortgå men så här i morgonväkten behöver jag nog delredovisa sommaren. Här är jag när jag varit på besök hos överste Salander i Vedborm. Överste Olofsson anslöt. Han låg med sin båt i Sandvik. Överstarna hade med sig en håva till mig. Ni ser den på bilden. Och så finns det tydligen folk som tror att Salander och Olofsson inte finns. Tröjan är bevis på motsatsen. Kolla själva! Det är jag inuti.
Slutsnackat, liksom.
Trosbekännelsen? Läses i varje gudstjänst. Jojo. Har ni varit i Kristberg, där bekänns detta:
Jag tror på Fadern och Modern
som skapat varje människa
med mening i hennes liv.
Jag tror på Sonen
som gick korsets väg
genom lidandet och döden.
Jag tror på Anden
som håller min hand
när jag inte vågar gå framåt
och som leder mig
när jag inte finner vägen.
Det är inte utan att jag längtar efter 300-talets kristologiska strider! Eller i varje fall lite teologisk medvetenhet, medvetenhet om vilka katolicitetsmarkeringarna är, de som markerar var Svenska kyrkan och vår lokala församlingar hör samman och vilka kristologimarkeringar som därmed är självklara. Fast, slår det mig, inte så självklara att de aldrig förklaras/förkunnas förstås.
Och så kyrkohandboksarbetet.
Man kan kolla bunkervideon och förfäras eller uppmuntras men hur eller hur så har nog Svenska kyrkan problem när ett youtube-inslag som detta kan komma till. Ni förstår nog hur jag menar. Jag skrev motion om kyrkohandboksarbetet och vill se gudstjänstarbete i församlingarna, dvs att man tar vara på tillfället att arbeta med det grundläggande. Det är en klok motion. Kommer den att avslås eller kommer den att avslås? I klarhetens intresse: Det är inte jag som är Elof Sundin och det är inte jag som producerat bunkervideon. Men jag erkänner att jag skrattade. Först. Sedan funderade jag. Har vi inte problem när satiren blir denna? Problem att ta på allvar.
https://www.youtube.com/watch?v=ooCebjkyk7A
Nu till arbetet med Lindahl-ärendet! Vad nytt? Jag får kolla Tobbes blogg och så ringa några samtal.
Har ni kyrkligdokumentation.nu present? Nuförtiden gäller att den som vill veta, kan veta. Det är bara att läsa dokumenten.
Slutsnackat, liksom.
Trosbekännelsen? Läses i varje gudstjänst. Jojo. Har ni varit i Kristberg, där bekänns detta:
Jag tror på Fadern och Modern
som skapat varje människa
med mening i hennes liv.
Jag tror på Sonen
som gick korsets väg
genom lidandet och döden.
Jag tror på Anden
som håller min hand
när jag inte vågar gå framåt
och som leder mig
när jag inte finner vägen.
Det är inte utan att jag längtar efter 300-talets kristologiska strider! Eller i varje fall lite teologisk medvetenhet, medvetenhet om vilka katolicitetsmarkeringarna är, de som markerar var Svenska kyrkan och vår lokala församlingar hör samman och vilka kristologimarkeringar som därmed är självklara. Fast, slår det mig, inte så självklara att de aldrig förklaras/förkunnas förstås.
Och så kyrkohandboksarbetet.
Man kan kolla bunkervideon och förfäras eller uppmuntras men hur eller hur så har nog Svenska kyrkan problem när ett youtube-inslag som detta kan komma till. Ni förstår nog hur jag menar. Jag skrev motion om kyrkohandboksarbetet och vill se gudstjänstarbete i församlingarna, dvs att man tar vara på tillfället att arbeta med det grundläggande. Det är en klok motion. Kommer den att avslås eller kommer den att avslås? I klarhetens intresse: Det är inte jag som är Elof Sundin och det är inte jag som producerat bunkervideon. Men jag erkänner att jag skrattade. Först. Sedan funderade jag. Har vi inte problem när satiren blir denna? Problem att ta på allvar.
https://www.youtube.com/watch?v=ooCebjkyk7A
Nu till arbetet med Lindahl-ärendet! Vad nytt? Jag får kolla Tobbes blogg och så ringa några samtal.
Har ni kyrkligdokumentation.nu present? Nuförtiden gäller att den som vill veta, kan veta. Det är bara att läsa dokumenten.
söndag 2 augusti 2015
Bloggandets farlighet
Det är väl lika bra att blåsa av blogguppehållet när nu Torbjörn Lindahl anmälts till Domkapitlet i Luleå.
Sedan jag beslöt mig för att ta en paus tills andan faller på har det kommit 319 kommentarer på bloggen. Dessutom har ett par kommentatorer fört ett animerat samtal på en annan blogg om denna bloggpaus, har jag förstått. Kommentarerna kan leva et eget liv utan bloggposter att kommentera, det är uppenbart. Men avsikten med en blogg är inte att bereda utrymme för allsköns debatter hur informationsbärande de än är. Har man mycket på hjärtat får man blogga på egen sida. Nu blir det kanske inte så mycket hojtande här i fortsättningen eftersom några flitiga kommentatorer deklarerat att de ska avhålla sig från att läsa Bloggardag.
I fortsättningen önskar jag se signaturer under kommentarerna. Jag vet att alla inte kan skriva ut sina namn, mer om detta nedan. Men det kan inte vara farligt att använda en signatur. Ta ett martyrnamn om ni vill.
Hur med kränkande kommentarer? De rensas bort. Hur informationsbärande de än är.
Kommentarer som inte har med blogginlägget att göra tas också bort. Vill någon ha upp ett ämne till diskussion, får jag kanske besked om den saken. Det finns ju brevlådor och e-post kan skickas.
Nu till Lindahl-ärendet. Jag förmodar att ni läser Torbjörn Lindahls blogg. Han skriver med glimten i ögat och rannsakar företeelser i tiden. Det förbryterska bestod i att ha gycklade det medicinska begreppet "fobi" när det du ska användas om något annat. Det var, om nu bilden kan användas i detta sammanhang, att dra ner byxorna på konstruktörerna av nyspråk.
Överstarna Olofsson och Salander tipsade att det fanns handlingar att begära ut. Ni undrar över dem? Det ska ni inte göra. Det var för övnings skull - skojs skull? - de för flera år sedan la in mitt namn i sökmaskineriet för att se vad som skulle hända. Det hände en del. Jag hade klagat över att det hos Domkapitlet i Växjö ansamlats material om mig, som jag inte haft en aning om. Överstarna lovade att ha särskild uppmärksamhet på just domkapitlen. Ibland kommer det ett besked at "du är med igen". Den här gången var det inte bara Torbjörn Lindahl som var på den kyrkliga tapeten. Också jag fick ett omnämnande. Alltså ringde jag för att få anmälningarna. Det dröjde några timmar och sedan fick jag materialet - maskerat! Hänvisningen till Kyrkoordningen gällde "enskilda förhållanden" - och till de enskilda förhållandena räknades namn, mitt också, samt det förhållandet att den ena anmälningen undertecknats "en anställd inom Svenska kyrkan". Enskilt förhållande? Jag gjorde två saker. Anmälde förhållandet till Överklagandenämnden samt ringde överste Salander för att få ut handlingarna med namnen kvar. Det ordnade Salander. Olofsson var ute med sin segelbåt, men vi kom överens att ses på Öland och det gjorde vi också en minnesvärd afton. Mer om detta i en kommande bloggpost.
Mona Eriksson, pedagog och arbetsledare, hade inte bara satt ut sitt namn på anmälan. Minns nu att anmälan gäller att ta kragen av Torbjörn Lindahl, alltså hårda tag. Det gör att leendet på Eriksson när jag kollade porträttgalleriet för Luleå domkyrkoförsamling, leve nätet, blir svårtytt. Vad är hon glad över? Pedagogiskt anges att Torbjörn hänvisar och ibland länkar till Dag Sandahls blig, varmed nog avses Bloggardag. Eriksson "anar" att Torbjörn serverar Dag Sandahl input från Luleå. Input? Därmed torde avses den kondom jag fick och som ligger på mitt skrivbord. Kondomen ligger kvar i förpackningen, den med text "STÖRST av allt är KÄRLEKEN Svenska kyrkan" så vad då med "input"? Eriksson anger med pedagogisk noggrannhet hur det är på denna bloggsida: "BloggarDag hänger ut vår domprost Charlott på ett oerhört nedsättande och kränkande sätt."
Torbjörn då? I sitt ämbete sårar han "kollegor, homosexuella (i och utanför församlingen), transexuella, (det står så, DS, men jag tror mig veta att tranors sexualliv aldrig varit ett ämne på Tobbes blogg, DS) muslimer, unga tjejer som gjort abort etc etc." Lägg märke till det vittfamnande "etc etc". Tar vi den anklagelsen på allvar kanske det skulle påpekats att den som mest blir utsatt på Tobbes blogg är han själv - för självironin är det återkommande.
Eriksson, vars telefonnummer finns på domkyrkoförsamlingens hemsida om ni vill ge henne ert stöd, har läst igenom bloggarna sedan januari 2014 och serverar domkapitlet ett urval av citat. Det blir något för barnen i himlen att få. Nu borde väl alla blogginläggen i sin helhet lämnas till kapitlet som god och nyttig läsning.
Olofsson är ute med båten och Salander sitter i Vedborm så nu vet jag inte hur det är med den anmälan Maria Johansson Berg lämnat in. Hon är S och kyrkofullmäktiges ordförande Har hon skrivit till domkapitlet eller går hon arbetsgivarvägen för att helt enkelt sparka Tobbe? Vi får väl klarhet i morgon, antar jag, men då utan signalspanarnas hjälp. De ska också få ha semester.
Det finns mer pikanta detaljer. Irene Gustafsson, S, sitter i domkapitlet. Hon har på Facebook tagit klar ställning mot Torbjörn. Hur är det med rättssäkerheten då? Om hon avstår från att utöva den dömande makten - hur ska vi veta att hon likväl inte bakom kulisserna kan påverka kapitlet? Det här ter sig allvarligt om man skulle tänka på begreppet "oväld". Tänker man "politisk eller kyrkopolitisk justis" är det inget problem.
Nu är nog inte sista ordet skrivet om fallet Lindahl på denna bloggsida, kan man förmoda. Jag ser att kyrkligdokumentation.nu redan kunnat lägga ut inte bara anmälningarna utan också Torbjörns svar till domkapitlet och alla blogginläggen den aktuella tiden. Frossa! Och fundera över maskeringarna
som gjort texten obegriplig också för mig, som är den som nämns oftast, tror jag. Men i klarhetens intresse är också domprosten Mats Hermansson maskerad.
Saken kan visa sig allvarlig på flera sätt. Ett är förstås att journalister inte längre kan hantera ord och alltså tydligen inte fattar Torbjörn Lindahls sätt att vända på fobibegreppet. Journalister utan ordförståelse - vad ger ni mig för det?
Uppdatering!
www.svt.se/nyheter/regionalt/norrbotten/prast-med-homofobi-anmäld
Kolla vad Maria Johansson Berg säger "i sin roll" - som kyrkofullmäktiges ordförande, alltså. Och så Gunnar Sjöberg sist. Vi gör inte skillnad på kärlek. Men det är väl inte sant? Jag har kläm på en massa kärlekar som brukar kritiseras, inte minst om man får höra ett skriftetal. Och vad sas i det senaste biskopsbrevet om sexualiteten egentligen - Ett brev i en folkets livsfråga - ? Senaste? Ja, det är det väl för har ni sett något nytt från biskoparna?
Sedan jag beslöt mig för att ta en paus tills andan faller på har det kommit 319 kommentarer på bloggen. Dessutom har ett par kommentatorer fört ett animerat samtal på en annan blogg om denna bloggpaus, har jag förstått. Kommentarerna kan leva et eget liv utan bloggposter att kommentera, det är uppenbart. Men avsikten med en blogg är inte att bereda utrymme för allsköns debatter hur informationsbärande de än är. Har man mycket på hjärtat får man blogga på egen sida. Nu blir det kanske inte så mycket hojtande här i fortsättningen eftersom några flitiga kommentatorer deklarerat att de ska avhålla sig från att läsa Bloggardag.
I fortsättningen önskar jag se signaturer under kommentarerna. Jag vet att alla inte kan skriva ut sina namn, mer om detta nedan. Men det kan inte vara farligt att använda en signatur. Ta ett martyrnamn om ni vill.
Hur med kränkande kommentarer? De rensas bort. Hur informationsbärande de än är.
Kommentarer som inte har med blogginlägget att göra tas också bort. Vill någon ha upp ett ämne till diskussion, får jag kanske besked om den saken. Det finns ju brevlådor och e-post kan skickas.
Nu till Lindahl-ärendet. Jag förmodar att ni läser Torbjörn Lindahls blogg. Han skriver med glimten i ögat och rannsakar företeelser i tiden. Det förbryterska bestod i att ha gycklade det medicinska begreppet "fobi" när det du ska användas om något annat. Det var, om nu bilden kan användas i detta sammanhang, att dra ner byxorna på konstruktörerna av nyspråk.
Överstarna Olofsson och Salander tipsade att det fanns handlingar att begära ut. Ni undrar över dem? Det ska ni inte göra. Det var för övnings skull - skojs skull? - de för flera år sedan la in mitt namn i sökmaskineriet för att se vad som skulle hända. Det hände en del. Jag hade klagat över att det hos Domkapitlet i Växjö ansamlats material om mig, som jag inte haft en aning om. Överstarna lovade att ha särskild uppmärksamhet på just domkapitlen. Ibland kommer det ett besked at "du är med igen". Den här gången var det inte bara Torbjörn Lindahl som var på den kyrkliga tapeten. Också jag fick ett omnämnande. Alltså ringde jag för att få anmälningarna. Det dröjde några timmar och sedan fick jag materialet - maskerat! Hänvisningen till Kyrkoordningen gällde "enskilda förhållanden" - och till de enskilda förhållandena räknades namn, mitt också, samt det förhållandet att den ena anmälningen undertecknats "en anställd inom Svenska kyrkan". Enskilt förhållande? Jag gjorde två saker. Anmälde förhållandet till Överklagandenämnden samt ringde överste Salander för att få ut handlingarna med namnen kvar. Det ordnade Salander. Olofsson var ute med sin segelbåt, men vi kom överens att ses på Öland och det gjorde vi också en minnesvärd afton. Mer om detta i en kommande bloggpost.
Mona Eriksson, pedagog och arbetsledare, hade inte bara satt ut sitt namn på anmälan. Minns nu att anmälan gäller att ta kragen av Torbjörn Lindahl, alltså hårda tag. Det gör att leendet på Eriksson när jag kollade porträttgalleriet för Luleå domkyrkoförsamling, leve nätet, blir svårtytt. Vad är hon glad över? Pedagogiskt anges att Torbjörn hänvisar och ibland länkar till Dag Sandahls blig, varmed nog avses Bloggardag. Eriksson "anar" att Torbjörn serverar Dag Sandahl input från Luleå. Input? Därmed torde avses den kondom jag fick och som ligger på mitt skrivbord. Kondomen ligger kvar i förpackningen, den med text "STÖRST av allt är KÄRLEKEN Svenska kyrkan" så vad då med "input"? Eriksson anger med pedagogisk noggrannhet hur det är på denna bloggsida: "BloggarDag hänger ut vår domprost Charlott på ett oerhört nedsättande och kränkande sätt."
Torbjörn då? I sitt ämbete sårar han "kollegor, homosexuella (i och utanför församlingen), transexuella, (det står så, DS, men jag tror mig veta att tranors sexualliv aldrig varit ett ämne på Tobbes blogg, DS) muslimer, unga tjejer som gjort abort etc etc." Lägg märke till det vittfamnande "etc etc". Tar vi den anklagelsen på allvar kanske det skulle påpekats att den som mest blir utsatt på Tobbes blogg är han själv - för självironin är det återkommande.
Eriksson, vars telefonnummer finns på domkyrkoförsamlingens hemsida om ni vill ge henne ert stöd, har läst igenom bloggarna sedan januari 2014 och serverar domkapitlet ett urval av citat. Det blir något för barnen i himlen att få. Nu borde väl alla blogginläggen i sin helhet lämnas till kapitlet som god och nyttig läsning.
Olofsson är ute med båten och Salander sitter i Vedborm så nu vet jag inte hur det är med den anmälan Maria Johansson Berg lämnat in. Hon är S och kyrkofullmäktiges ordförande Har hon skrivit till domkapitlet eller går hon arbetsgivarvägen för att helt enkelt sparka Tobbe? Vi får väl klarhet i morgon, antar jag, men då utan signalspanarnas hjälp. De ska också få ha semester.
Det finns mer pikanta detaljer. Irene Gustafsson, S, sitter i domkapitlet. Hon har på Facebook tagit klar ställning mot Torbjörn. Hur är det med rättssäkerheten då? Om hon avstår från att utöva den dömande makten - hur ska vi veta att hon likväl inte bakom kulisserna kan påverka kapitlet? Det här ter sig allvarligt om man skulle tänka på begreppet "oväld". Tänker man "politisk eller kyrkopolitisk justis" är det inget problem.
Nu är nog inte sista ordet skrivet om fallet Lindahl på denna bloggsida, kan man förmoda. Jag ser att kyrkligdokumentation.nu redan kunnat lägga ut inte bara anmälningarna utan också Torbjörns svar till domkapitlet och alla blogginläggen den aktuella tiden. Frossa! Och fundera över maskeringarna
som gjort texten obegriplig också för mig, som är den som nämns oftast, tror jag. Men i klarhetens intresse är också domprosten Mats Hermansson maskerad.
Saken kan visa sig allvarlig på flera sätt. Ett är förstås att journalister inte längre kan hantera ord och alltså tydligen inte fattar Torbjörn Lindahls sätt att vända på fobibegreppet. Journalister utan ordförståelse - vad ger ni mig för det?
Uppdatering!
www.svt.se/nyheter/regionalt/norrbotten/prast-med-homofobi-anmäld
Kolla vad Maria Johansson Berg säger "i sin roll" - som kyrkofullmäktiges ordförande, alltså. Och så Gunnar Sjöberg sist. Vi gör inte skillnad på kärlek. Men det är väl inte sant? Jag har kläm på en massa kärlekar som brukar kritiseras, inte minst om man får höra ett skriftetal. Och vad sas i det senaste biskopsbrevet om sexualiteten egentligen - Ett brev i en folkets livsfråga - ? Senaste? Ja, det är det väl för har ni sett något nytt från biskoparna?
måndag 20 juli 2015
Fortsatt blogguppehåll
Nu är det fortsatt blogguppehåll men jag läste på twitter och undrar vad detta kan betyda i det sammanhang som Bloggardag utgör:
Dagens Sandahl
"Det är möjligt att lura alla någon tid och några all tid men inte alla all tid." (2014)
onsdag 15 juli 2015
Autoblogg
Vad har jag skapat? En autoblogg spm lever sitt eget liv mina blogginlägg förutan! Hur gick detta till? Min skuld är större, kan jag tänka. Eller min förtjänst? Jag har skapat liv, autoliv. Nu måste väl Kyrkans Tidning utnämna denna helt självgående bloggsida till Årets Blogg 2015?
fredag 10 juli 2015
Blogguppehåll
Jag proklamerade blogguppehåll men kommentarer fortsätter komma in och en något fristående debatt försiggår min medverkan förutan.
Det är väl lika bra vi tar det där uppehållet nu.
Den som verkligen vill veta vad jag kan tänkas mena, hänvisas till
https://twitter.com/sandahlcitat
Hur det blir i fortsättningen?
Det ger sig. Jag har fått reaktioner från sådana som vill ha en fortsättning och från dem som menar att det kan vara bra nu.
Jag funderar.
Kanske ska kommentarerna som nu strömmar in ses som livstecken eller som dödsryckningar. Jag vet inte. Ett vet jag. Allt är nåd.
Trevlig mygg- och bloggardagfri sommar tillönskas alla av hjärtat!
Det är väl lika bra vi tar det där uppehållet nu.
Den som verkligen vill veta vad jag kan tänkas mena, hänvisas till
https://twitter.com/sandahlcitat
Hur det blir i fortsättningen?
Det ger sig. Jag har fått reaktioner från sådana som vill ha en fortsättning och från dem som menar att det kan vara bra nu.
Jag funderar.
Kanske ska kommentarerna som nu strömmar in ses som livstecken eller som dödsryckningar. Jag vet inte. Ett vet jag. Allt är nåd.
Trevlig mygg- och bloggardagfri sommar tillönskas alla av hjärtat!
torsdag 9 juli 2015
Komplexiteternas livsvillkor
Det verkar lönlöst att försöka beskriva komplexa förhållanden. De återförs antingen till det som ses som löjligt eller det som blir väldigt underligt, särskilt i en evangelisk kyrka, det där att majoriteten alltid har rätt.
Jag hade tänkt fundera tillsammans med Hugo Rosén, som jag helt planlöst kom att ta fram när jag flyttade lite böcker å lantegendomen och träffade på festskriften till Pfannenstill. Jag fattar hur Rosén tänker i sitt bidrag, men jag är inte säker på att jag köper resonemanget.
"Den mäktiga kristendomstyp, som framgick ur reformationen, bör väl efter sin bärande religiösa grundövertygelse kallas 'evangelisk' men den är likväl ur moralisk synpunkt 'protestantisk', ty den har utgått från en protest mot all kollektivism, när det gäller samvetet och bär överallt med sig den moraliska individualismens princip".
Hugo Rosen, Tvenne tänkare och deras ställning till protestantismen i Studier tillägnade Magnus Pfannenstill, C.W.K. Gleerups Förlag, Lund 1923 s 146
Det här är inte enkelt. Vart tar Kyrkan som kollektivperson vägen?
Men i den kollektivism vi styrts ut i - fjärrstyrd, kontrollerad - kanske Roséns markering skulle innebära en viktig utmaning? Den gör hur som helst upp med majoritetsresonemang. Alla frågor kan inte avgöras så och det är inte anarkism att påpeka det förhållandet. MPA sa farbror Sven, min konfirmationslärare. Med personligt ansvar. Och så var det det där med samvetet upplyst av Guds Ord. Skivorna måste skäras tunt - men skäras!
Jag tappade emellertid tänkarlusten och skrivarlusten.
I går eftermiddag greps jag av svårmod.
Jag tyckte kommentarerna blev mer än lovligt dumma och styrde bort från blogginläggen.
Jag har tidigare menat att det var viktigt att debatterna kunde få vara yviga och informationsbärande. I går slogs jag av den pretentiösa okunnighet, som avfärdar andras meningar och försök att formulera sig som löjligheter i kombination med stolt deklarerande av egen brist på kunskap.
En fd rektor på en kyrklig folkhögskola som inte vet vad VDM betyder! Det fick vi andra lära oss i realskolan, när klassföreståndaren gick igenom skolkatalogen och lärarkollegiets bildning. Till detta trollandet. Ska vi ha det så? Jag tycker inte det.
Jag vill ha diskussioner på riktigt av människor som försöker förstå - varandra och saken som diskuteras. Annika Borgs inlägg var en lisa för själen. Vi kom vidare, tyckte jag, i förståelse. Och några fler kommentatorer kunde fylla i med sina kunskaper.
Jag väntade med att fatta något beslut om bloggen till denna morgon. Man ska sova på saken. Men nu blir det bloggpaus.
Jag skriver inte i morgon om HBTQI, som det talas om i Kyrkans Hus. Kyrkomötet talar om HBT, längre har KM inte kommit. FÖRTVIVLA INTE! Det kommer. Andens verk kan inte gendrivas, som det heter.
Jag skriver inte heller om den lilla sången som man kan sjunga i Kyrkans Hus. Ni kan få texten, melodin kan ni nog i vart fall om ni varit på Kyrkans barntimmar, på dagis eller så:
Och Homo är här, och Bi har vi här.
Och Transor och Queera är här.
Och i vårt glada lag har vi Intersex idag
Tänk vad roligt att alla är här.
BDSM knackar på dörren och A kanske också. Sjung och le, men utan denna pigga, käcka och muntra blogg.
På lördag skriver jag inte heller om Israels Högsta domstol som tydligen trots allt sagt ja till att en mur får uppföras genom Cremisan-dalen, där klostrets och andras vinodlingar får sig en rejäl smäll. Kan druvor ö h t levereras till klostrets vinmakare? Men det blir alltså inte ett blogginlägg.
Nästa vecka tänker jag inte heller skriva, fast det finns väldigt mycket att fundera över på
http://blogg.svenskakyrkan.se/
Jag kan nog inte se något tydligare tecken på hur det marscherats genom institutionerna och väl på plats produceras ideologi. Den som så önskar, kan räkna efter hur många gånger Frälsaren eller frälsningsverket nämns eller antyds. Den som är politiskt intresserad gör förstås en sådan analys. Men jag skriver inte.
Hur länge varar blogguppehållet?
Jag säger som Tomas på Smålandsbryggan: Tills andan faller på.
Blir abstinensen för svår, får ni väl läsa twitter och #sandahlcitat. Om det läggs ut några citat.
Skriver jag några kyrkomötesmotioner, ska jag lägga ut dem här i alla fall. Det hör väl till mitt ansvar som vald. Sen får vi se.
Jag hade tänkt fundera tillsammans med Hugo Rosén, som jag helt planlöst kom att ta fram när jag flyttade lite böcker å lantegendomen och träffade på festskriften till Pfannenstill. Jag fattar hur Rosén tänker i sitt bidrag, men jag är inte säker på att jag köper resonemanget.
"Den mäktiga kristendomstyp, som framgick ur reformationen, bör väl efter sin bärande religiösa grundövertygelse kallas 'evangelisk' men den är likväl ur moralisk synpunkt 'protestantisk', ty den har utgått från en protest mot all kollektivism, när det gäller samvetet och bär överallt med sig den moraliska individualismens princip".
Hugo Rosen, Tvenne tänkare och deras ställning till protestantismen i Studier tillägnade Magnus Pfannenstill, C.W.K. Gleerups Förlag, Lund 1923 s 146
Det här är inte enkelt. Vart tar Kyrkan som kollektivperson vägen?
Men i den kollektivism vi styrts ut i - fjärrstyrd, kontrollerad - kanske Roséns markering skulle innebära en viktig utmaning? Den gör hur som helst upp med majoritetsresonemang. Alla frågor kan inte avgöras så och det är inte anarkism att påpeka det förhållandet. MPA sa farbror Sven, min konfirmationslärare. Med personligt ansvar. Och så var det det där med samvetet upplyst av Guds Ord. Skivorna måste skäras tunt - men skäras!
Jag tappade emellertid tänkarlusten och skrivarlusten.
I går eftermiddag greps jag av svårmod.
Jag tyckte kommentarerna blev mer än lovligt dumma och styrde bort från blogginläggen.
Jag har tidigare menat att det var viktigt att debatterna kunde få vara yviga och informationsbärande. I går slogs jag av den pretentiösa okunnighet, som avfärdar andras meningar och försök att formulera sig som löjligheter i kombination med stolt deklarerande av egen brist på kunskap.
En fd rektor på en kyrklig folkhögskola som inte vet vad VDM betyder! Det fick vi andra lära oss i realskolan, när klassföreståndaren gick igenom skolkatalogen och lärarkollegiets bildning. Till detta trollandet. Ska vi ha det så? Jag tycker inte det.
Jag vill ha diskussioner på riktigt av människor som försöker förstå - varandra och saken som diskuteras. Annika Borgs inlägg var en lisa för själen. Vi kom vidare, tyckte jag, i förståelse. Och några fler kommentatorer kunde fylla i med sina kunskaper.
Jag väntade med att fatta något beslut om bloggen till denna morgon. Man ska sova på saken. Men nu blir det bloggpaus.
Jag skriver inte i morgon om HBTQI, som det talas om i Kyrkans Hus. Kyrkomötet talar om HBT, längre har KM inte kommit. FÖRTVIVLA INTE! Det kommer. Andens verk kan inte gendrivas, som det heter.
Jag skriver inte heller om den lilla sången som man kan sjunga i Kyrkans Hus. Ni kan få texten, melodin kan ni nog i vart fall om ni varit på Kyrkans barntimmar, på dagis eller så:
Och Homo är här, och Bi har vi här.
Och Transor och Queera är här.
Och i vårt glada lag har vi Intersex idag
Tänk vad roligt att alla är här.
BDSM knackar på dörren och A kanske också. Sjung och le, men utan denna pigga, käcka och muntra blogg.
På lördag skriver jag inte heller om Israels Högsta domstol som tydligen trots allt sagt ja till att en mur får uppföras genom Cremisan-dalen, där klostrets och andras vinodlingar får sig en rejäl smäll. Kan druvor ö h t levereras till klostrets vinmakare? Men det blir alltså inte ett blogginlägg.
Nästa vecka tänker jag inte heller skriva, fast det finns väldigt mycket att fundera över på
http://blogg.svenskakyrkan.se/
Jag kan nog inte se något tydligare tecken på hur det marscherats genom institutionerna och väl på plats produceras ideologi. Den som så önskar, kan räkna efter hur många gånger Frälsaren eller frälsningsverket nämns eller antyds. Den som är politiskt intresserad gör förstås en sådan analys. Men jag skriver inte.
Hur länge varar blogguppehållet?
Jag säger som Tomas på Smålandsbryggan: Tills andan faller på.
Blir abstinensen för svår, får ni väl läsa twitter och #sandahlcitat. Om det läggs ut några citat.
Skriver jag några kyrkomötesmotioner, ska jag lägga ut dem här i alla fall. Det hör väl till mitt ansvar som vald. Sen får vi se.
onsdag 8 juli 2015
Svekets språk
De kristna är väl, får man förmoda, rätt införstådda med svekets språk. Det har ett syfte men är oklart och orden finns till för att dölja, inte för att avslöja sammanhang. Det är till sin natur persuasivt, övertalande. "Inte skulle väl Gud ha sagt?" Antar man svekets språk som sitt eget, har man också antagit en uppsättning tankar som sina. De totalitära systemet fungerar så. I grunden fungerar, det vet en kristen, ondskan så. Med språket klär sig Ondskan i änglakläder.
Svenska kyrkans svek ska alltså drapera sig i ett språk. Men detta språk kan inte säga rent ut vad som avses. Först berodde det på samvetsklausulen. Den slog fast att också den som inte omfattade beslutet om kvinnor i prästämbetet utan reservationer kunde avlägga sina prästlöften, också det om Kyrkans ordning. Det var dåförtiden inga problem med att det fanns två parallella ordningar. För somliga berodde det på att den gamla ordningens folk snart nog skulle ändra sig - eller vara så gamla att de pensionerades bort. Mest var det en praktisk ordning. Hade reformen slagit igenom omedelbart, hade många stift hamnat i svår prästbrist för då hade Svenska kyrkan under några år inte fått särskilt många nya präster. När kandidaterna som skulle prästvigas kring jul 1958 frågade, fick de försäkringar.
De stod kvar en halv generation innan dessa försäkringar öppet ifrågasattes, men det skulle dröja ytterligare några år innan samvetsklausulen uppfattades som borta. Under tiden kunde biskoparna ha två prästvigningar, vilket uppfattades som en skandal och gick att göra något av i media. Biskoparna stannade år 1975 för den hållning biskop Gert Borgenstierna intagit. Allvarliga invändninghar i sakfrågan skulle ge möjlighet till s k särvigning. Några år senare fann biskoparna denna hållning omöjlig på grund av denna negativa uppmärksamhet. Det uttrycktes också som en omtanke om prästkandidater som fick starta i medial motvind. Samvetsklausulen var dock fortsatt en besvärlig faktor och genom att lagen togs bort, försvann den, Sas det. En gång till: hur kan ett Svenska kyrkans eget löfte försvinna så enkelt?
Den andra komplikationen är förstås att frågan om kvinnor i prästämbetet aldrig avgjorts som en bekännelsefråga. Den avgjordes som en ordningsfråga. Och fortsatt har Svenska kyrkan inte avgjort frågan som en bekännelsefråga. Gjordes det, skulle det stå fullt klart vad som måste gälla. Nu gäller de grundlagsfästa åsikts- och yttrandefriheterna. I ordningsfrågor kan man nämligen öppet tycka olika.
År 1993, då Kyrka Ämbete Enhet gick i graven närmat prematurt, uttalade biskoparna hur de skulle hantera prästvigningarna i fortsättningen. Det de sa belyser svekets språk. Det ska till lite fromma svassande formuleringar kring den hårda kärnan:
"Som biskopar har vi ansvar för enheten i kyrkan och för att alla skall kunna känna absolut trygghet i kyrkans själavård. Det innebär att vi kommer att prästviga endast dem som inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar i vår kyrka. Varje präst är kallad att i liv och arbete söka fördjupas och synlig enhet i bekännelse och gudstjänst."
Inte underkänna? Tja. De trodde inte ordningen. Jag förmodar att det inte fanns någon som sagt: "Jag underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar" men många levde den hållningen eftersom de inte trodde den, inte övertygats om den utan tänkte som Svenska kyrkan tänkt tidigare. Språkbruket var undflyende. I kyrkomötet 1994 blev det klarare. Då ställdes kravet att prästkandidaten skulle bejaka kvinnliga präster. Det var här biskop Jan Arvid Hellström talade om den konstitutionella krisen. Kyrkomötet tog över något som var biskoparnas ansvar. Men denna tankefigur är vad som gäller och alla vigda efter 1994 förmodas bejaka. Nu gör inte alla det. De skriver under en deklaration att de bejakar kvinnor i Kyrkans ämbete - och det är självklart så för den som håller diakonatet högt. Svekets språk fungerar inte bara som Maktens språk, det slår igenom. Tanken att de kristna skulle tala sanning med varandra (Ef 4:25) går inte att praktisera men den var självklar på särvigningarnas tid. Då kunde en prästkandidat tala öppet med sin tilltänkte vigningsbiskop. Det går förstås inte nu. Då blir det ingen vigning. Här finns en del att fundera över.
Joh 8:44 kan läsas av den som vill fördystra sin tankemöda. Svekets språk döljer mycket och avslöjar kanske därmed väldigt mycket mer?
Svenska kyrkans svek ska alltså drapera sig i ett språk. Men detta språk kan inte säga rent ut vad som avses. Först berodde det på samvetsklausulen. Den slog fast att också den som inte omfattade beslutet om kvinnor i prästämbetet utan reservationer kunde avlägga sina prästlöften, också det om Kyrkans ordning. Det var dåförtiden inga problem med att det fanns två parallella ordningar. För somliga berodde det på att den gamla ordningens folk snart nog skulle ändra sig - eller vara så gamla att de pensionerades bort. Mest var det en praktisk ordning. Hade reformen slagit igenom omedelbart, hade många stift hamnat i svår prästbrist för då hade Svenska kyrkan under några år inte fått särskilt många nya präster. När kandidaterna som skulle prästvigas kring jul 1958 frågade, fick de försäkringar.
De stod kvar en halv generation innan dessa försäkringar öppet ifrågasattes, men det skulle dröja ytterligare några år innan samvetsklausulen uppfattades som borta. Under tiden kunde biskoparna ha två prästvigningar, vilket uppfattades som en skandal och gick att göra något av i media. Biskoparna stannade år 1975 för den hållning biskop Gert Borgenstierna intagit. Allvarliga invändninghar i sakfrågan skulle ge möjlighet till s k särvigning. Några år senare fann biskoparna denna hållning omöjlig på grund av denna negativa uppmärksamhet. Det uttrycktes också som en omtanke om prästkandidater som fick starta i medial motvind. Samvetsklausulen var dock fortsatt en besvärlig faktor och genom att lagen togs bort, försvann den, Sas det. En gång till: hur kan ett Svenska kyrkans eget löfte försvinna så enkelt?
Den andra komplikationen är förstås att frågan om kvinnor i prästämbetet aldrig avgjorts som en bekännelsefråga. Den avgjordes som en ordningsfråga. Och fortsatt har Svenska kyrkan inte avgjort frågan som en bekännelsefråga. Gjordes det, skulle det stå fullt klart vad som måste gälla. Nu gäller de grundlagsfästa åsikts- och yttrandefriheterna. I ordningsfrågor kan man nämligen öppet tycka olika.
År 1993, då Kyrka Ämbete Enhet gick i graven närmat prematurt, uttalade biskoparna hur de skulle hantera prästvigningarna i fortsättningen. Det de sa belyser svekets språk. Det ska till lite fromma svassande formuleringar kring den hårda kärnan:
"Som biskopar har vi ansvar för enheten i kyrkan och för att alla skall kunna känna absolut trygghet i kyrkans själavård. Det innebär att vi kommer att prästviga endast dem som inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar i vår kyrka. Varje präst är kallad att i liv och arbete söka fördjupas och synlig enhet i bekännelse och gudstjänst."
Inte underkänna? Tja. De trodde inte ordningen. Jag förmodar att det inte fanns någon som sagt: "Jag underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar" men många levde den hållningen eftersom de inte trodde den, inte övertygats om den utan tänkte som Svenska kyrkan tänkt tidigare. Språkbruket var undflyende. I kyrkomötet 1994 blev det klarare. Då ställdes kravet att prästkandidaten skulle bejaka kvinnliga präster. Det var här biskop Jan Arvid Hellström talade om den konstitutionella krisen. Kyrkomötet tog över något som var biskoparnas ansvar. Men denna tankefigur är vad som gäller och alla vigda efter 1994 förmodas bejaka. Nu gör inte alla det. De skriver under en deklaration att de bejakar kvinnor i Kyrkans ämbete - och det är självklart så för den som håller diakonatet högt. Svekets språk fungerar inte bara som Maktens språk, det slår igenom. Tanken att de kristna skulle tala sanning med varandra (Ef 4:25) går inte att praktisera men den var självklar på särvigningarnas tid. Då kunde en prästkandidat tala öppet med sin tilltänkte vigningsbiskop. Det går förstås inte nu. Då blir det ingen vigning. Här finns en del att fundera över.
Joh 8:44 kan läsas av den som vill fördystra sin tankemöda. Svekets språk döljer mycket och avslöjar kanske därmed väldigt mycket mer?
tisdag 7 juli 2015
SveK
Några förkortar konsekvent Svenska kyrkan SveK i stället för SvK. Jag gillar det inte men jag förstår och vet att det finns en del sakargument för en sådan markering. Bengt Olof Dike upprörs vid tanken på att något skulle ha varit fel i 50 år. Det med de många åren är inte problemet, skulle man kunna säga. Det är som vanligt själva problemet som är problemet. Och då kan man bara tala om vad som skett som svek.
Var det kyrkan som svek när den statliga utredningen som blev SOU 1950:48 inte omsorgsfullt arbetade med de bibelvetenskapliga frågorna. Nej. Och det värsta är kanske att det jag uppfattat som ohederlighet var oförmåga. Visserligen styrde utredningspresidiet hårt så att utredningen skulle hamna rätt - men de var fostrade i en teologisk tradition så att de faktiskt alls inte kunde se att något nytt hänt i exegetiken. Möjligen var det klerkernas svek att inte hålla sig teologiskt uppdaterade.
Var det kyrkan som svek när 1957 års kyrkomöte sa nej till ämbetsreformen för att få längre betänketid? Menar man det, brukar man mena att Svenska kyrkan svek kvinnorörelsen så som hon tidigare svikit arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Men så ser de som förkortar SveK knappast saken.
Var det kyrkan som svek när 1958 års kyrkomöte sa ja till den ämbetsreform riksdagen beslutat om? Om inte annat svek Svenska kyrkan dels den egna föresatsen att ta nya tag med frågan och nådde så ett beslut som togs på ett osäkert underlag. Vad lärde Bibel och bekännelse om ämbetet, egentligen?
Men samvetsklausulen kom med. Frågan om kvinnor i prästämbetet var en ordningsfråga och om sådana kan man tycka vad man vill och få utrymme att leva efter sin övertygelse. Det var väl inget svek men uttryck för en självständig hållning när kyrkomötet inte riktigt fattade samma beslut som riksdagen.
Var det kyrkan som svek när biskopsvalsordningen politiserades och regeringen använde politisk makt för att utnämna havliga biskopar? Nej, regeringsmakt används så även om det var uppseendeväckande att förtjänta biskopskandidater konsekvent förbigicks. Pinsamt var det, pinsamt också att detta manövrerande inte hade ett högre pris. För det var denna utnämningspolitik som var starten på det som skulle komma att sprida sig till prästval och mycket annat. Och då ska jag alls inte ta upp frågan om pressens roll i sammanhanget.
Så vad var sveket?
Egentligen att Svenska kyrkan inte kunde stå fast vid sin egen utfästelse. Det gjordes försök till nyansatser. Biskopsmötets bibelkommission under 1960-talet, Graningesamtal under 1970-talet, Kyrka Ämbete Enhet under några år i skiftet 80-tal och 90-tal, en bredare samtalsrunda i slutet av 1990-talet. Det blev föga. Den blev ingenting.
1977 uttalade biskopsmötet att också så kallade kvinnoprästmotståndare borde kunna utnämnas till biskopar. Det var på den tiden biskoparna också vigde kvinnoprästmotståndare i särskilda vigningsgudstjänster. När det kyrkopolitiska trycket ökade upphörde dessa särvigningar och av biskopsfrågan blev ingenting. 1979 och 1982 fick kyrkomötet ta upp den s k kvinnoprästfrågan. Den något sällsamma konsekvensen blev att lagen om kvinnliga präster togs bort. Jag har själv varit med och röstat bort den! Att lagens förarbete - samvetsklausulen - därmed föll, har ni fattat. Faller ett Svenska kyrkan löfte verkligen lika enkelt - för det var ett sådant löfte och alls inte ett förarbete till riksdagsbesluten. Här finns en komplikation.
1993 gjorde biskoparna sitt famösa uttalande sedan de låtit sig skrämmas av Johanna Almer och Annika Borg. Det blev inga samtal om Kyrka Ämbete Enhet och "det var då för väl att vi fick stopp på de samtalen", som Margit Sahlin sa. Svek är det när en kyrka inte vågar samtalet för just samtalet är den viktiga delen i den så kallade receptionsprocessen. Resultatet den gången var det s k prästvigningsstoppet efter sedvanligt trollande med ord. Nog var det ett svek.
Svek var det förstås när Svenska kyrkan genom sitt kyrkomöte av regeringen begärde än tydligare skrivningar om vigningsstopp. Lite pinsamt, tyckte regeringskansliet för året var 1998 och Kyrkoordningen skulle gälla från 2000. Då kunde Svenska kyrkan själv föra in vad som skulle gälla. Så blev det också. Formaliserat svek.
Men är det "kvinnoprästmotståndarna" som svikits. Jo, visst. Svenska kyrkan har djupare sett svikit sig själv och - om Luther och påven och Paulus har rätt - svikit sin herre. Margit Sahlin ville en annan tjänst än prästämbetet när det begav sig. Vi fick församlingssekreterarutbildning, en intellektuell teologisk utbildning för församlingsbruk. Den avskaffades. Det var ju bara kvinnliga teologer som inte trodde på ordningen med kvinnor som präster som gick den utbildningen!
Klart att jag på generöst humör också kan tycka att Svenska kyrkan svek kvinnorna. Ingen orkade pröva vilka andra former av kyrklig tjänst som borde inrättas, alltså Margit Sahlins tanke. Alla skulle prästvigas. Inom ramen för prästtjänsten kan sedan mycket annat än prästeri utövas. Man kan sitta vid skrivbord eller vara vid akademien. Man kan ha specialtjänster med annat fokus än just altaret. Frågan är om vi inte har en mängd prästvigda barmhärtighetssystrar i tjänst. De gör viktiga insatser just som barmhärtighetssystrar.
Jag ska i dag inte ta upp frågan varför det inte gick som det skulle gå. Det skulle med kvinnor i prästämbetet bli folkväckelse. Det blev det inte. När reformer inte får det förväntade utfallet trots att de genomförts med hårda nypor - skulle det inte kunna vara tid att ställa några konstruktiva frågor då? Hamnade kyrkomötet 1958 rätt med sitt beslut? Hur ska vi veta det? Och hur ska man förklara att Guds gode Ande måste använda lögnen som vapen och sveket som verktyg för att genomföra det goda verket?
Var det kyrkan som svek när den statliga utredningen som blev SOU 1950:48 inte omsorgsfullt arbetade med de bibelvetenskapliga frågorna. Nej. Och det värsta är kanske att det jag uppfattat som ohederlighet var oförmåga. Visserligen styrde utredningspresidiet hårt så att utredningen skulle hamna rätt - men de var fostrade i en teologisk tradition så att de faktiskt alls inte kunde se att något nytt hänt i exegetiken. Möjligen var det klerkernas svek att inte hålla sig teologiskt uppdaterade.
Var det kyrkan som svek när 1957 års kyrkomöte sa nej till ämbetsreformen för att få längre betänketid? Menar man det, brukar man mena att Svenska kyrkan svek kvinnorörelsen så som hon tidigare svikit arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Men så ser de som förkortar SveK knappast saken.
Var det kyrkan som svek när 1958 års kyrkomöte sa ja till den ämbetsreform riksdagen beslutat om? Om inte annat svek Svenska kyrkan dels den egna föresatsen att ta nya tag med frågan och nådde så ett beslut som togs på ett osäkert underlag. Vad lärde Bibel och bekännelse om ämbetet, egentligen?
Men samvetsklausulen kom med. Frågan om kvinnor i prästämbetet var en ordningsfråga och om sådana kan man tycka vad man vill och få utrymme att leva efter sin övertygelse. Det var väl inget svek men uttryck för en självständig hållning när kyrkomötet inte riktigt fattade samma beslut som riksdagen.
Var det kyrkan som svek när biskopsvalsordningen politiserades och regeringen använde politisk makt för att utnämna havliga biskopar? Nej, regeringsmakt används så även om det var uppseendeväckande att förtjänta biskopskandidater konsekvent förbigicks. Pinsamt var det, pinsamt också att detta manövrerande inte hade ett högre pris. För det var denna utnämningspolitik som var starten på det som skulle komma att sprida sig till prästval och mycket annat. Och då ska jag alls inte ta upp frågan om pressens roll i sammanhanget.
Så vad var sveket?
Egentligen att Svenska kyrkan inte kunde stå fast vid sin egen utfästelse. Det gjordes försök till nyansatser. Biskopsmötets bibelkommission under 1960-talet, Graningesamtal under 1970-talet, Kyrka Ämbete Enhet under några år i skiftet 80-tal och 90-tal, en bredare samtalsrunda i slutet av 1990-talet. Det blev föga. Den blev ingenting.
1977 uttalade biskopsmötet att också så kallade kvinnoprästmotståndare borde kunna utnämnas till biskopar. Det var på den tiden biskoparna också vigde kvinnoprästmotståndare i särskilda vigningsgudstjänster. När det kyrkopolitiska trycket ökade upphörde dessa särvigningar och av biskopsfrågan blev ingenting. 1979 och 1982 fick kyrkomötet ta upp den s k kvinnoprästfrågan. Den något sällsamma konsekvensen blev att lagen om kvinnliga präster togs bort. Jag har själv varit med och röstat bort den! Att lagens förarbete - samvetsklausulen - därmed föll, har ni fattat. Faller ett Svenska kyrkan löfte verkligen lika enkelt - för det var ett sådant löfte och alls inte ett förarbete till riksdagsbesluten. Här finns en komplikation.
1993 gjorde biskoparna sitt famösa uttalande sedan de låtit sig skrämmas av Johanna Almer och Annika Borg. Det blev inga samtal om Kyrka Ämbete Enhet och "det var då för väl att vi fick stopp på de samtalen", som Margit Sahlin sa. Svek är det när en kyrka inte vågar samtalet för just samtalet är den viktiga delen i den så kallade receptionsprocessen. Resultatet den gången var det s k prästvigningsstoppet efter sedvanligt trollande med ord. Nog var det ett svek.
Svek var det förstås när Svenska kyrkan genom sitt kyrkomöte av regeringen begärde än tydligare skrivningar om vigningsstopp. Lite pinsamt, tyckte regeringskansliet för året var 1998 och Kyrkoordningen skulle gälla från 2000. Då kunde Svenska kyrkan själv föra in vad som skulle gälla. Så blev det också. Formaliserat svek.
Men är det "kvinnoprästmotståndarna" som svikits. Jo, visst. Svenska kyrkan har djupare sett svikit sig själv och - om Luther och påven och Paulus har rätt - svikit sin herre. Margit Sahlin ville en annan tjänst än prästämbetet när det begav sig. Vi fick församlingssekreterarutbildning, en intellektuell teologisk utbildning för församlingsbruk. Den avskaffades. Det var ju bara kvinnliga teologer som inte trodde på ordningen med kvinnor som präster som gick den utbildningen!
Klart att jag på generöst humör också kan tycka att Svenska kyrkan svek kvinnorna. Ingen orkade pröva vilka andra former av kyrklig tjänst som borde inrättas, alltså Margit Sahlins tanke. Alla skulle prästvigas. Inom ramen för prästtjänsten kan sedan mycket annat än prästeri utövas. Man kan sitta vid skrivbord eller vara vid akademien. Man kan ha specialtjänster med annat fokus än just altaret. Frågan är om vi inte har en mängd prästvigda barmhärtighetssystrar i tjänst. De gör viktiga insatser just som barmhärtighetssystrar.
Jag ska i dag inte ta upp frågan varför det inte gick som det skulle gå. Det skulle med kvinnor i prästämbetet bli folkväckelse. Det blev det inte. När reformer inte får det förväntade utfallet trots att de genomförts med hårda nypor - skulle det inte kunna vara tid att ställa några konstruktiva frågor då? Hamnade kyrkomötet 1958 rätt med sitt beslut? Hur ska vi veta det? Och hur ska man förklara att Guds gode Ande måste använda lögnen som vapen och sveket som verktyg för att genomföra det goda verket?
måndag 6 juli 2015
Hopp(san)
Nog finns det hopp för klimatet när de kristliga mangrant ställer upp på pilgrimsfärd just för klimatet. Visserligen grävdes den där eken ner när den levererades - och det är sex veckor kvar tills pilgrimerna ska inkvartera sig i församlingshemmet just där, tror jag. De får väl vandra ut och titta på eken i alla fall. De kan väl läsa texten om Basans ekar också.
Visserligen är en pilgrimsvandring också något annat - men varför vara kitslig?
Det vandras från olika håll. Norrmännen slår det mesta. De pilgrimsvandrar från Svalbard, ser jag i informationen från Halden kommune. Hur vandrar man från Longyearbyen? Går på vattnet och pausar på Björnön? Eller startade man så tidigt att isen bar? Svalbard ligger, som ni vet, mellan Norge och Grönland och där bor drygt tusen norrmän samt rätt många ryssar. Kolbrytningen är huvudsaklig näring, fortfarande, tror jag. Tala om klimat! Det kunde kanske räckt att pilgrimsvandra för klimatet på Svalbard?
Nasjonalt Pilegrimssenter och "en rekke andre organisasjoner" har arbetat för att mobilisera krafterna inför toppmötet i Paris. Pilgrimerna kommer till Halden den 21 augusti på kvällen och den 22 augusti leder biskop Asle Sommerfeldt vandringen till Busterudparken, där det blir ett "arrangement" till vilket också biskopen i Göteborg ansluter. Per Eckerdal kan ta tåget kl 06.55 från Göteborg och åter någon gång efter 14.30 kanske. Något annat än tåg är väl knappast tänkbart - om han nu inte pilgrimsvandrar motvalls, förstås.
Jag har varit i Halden. En gång var det var ett militärt äventyr - utan målade bilar och utan uniform, något liknande Krim, alltså - så jag vet var Halden ligger. På flera sätt långt bort för Bohuslän är långt. Men pilgrimerna ska traska en bit genom Västsverige för att ta sig till Danmark (vatten, obs!) och så komma till Flensburg. Till Sverige kommer pilgrimerna redan på kvällen den 22 augusti. Per kanske vandrar med innan han per tåg åker hem?
Varför vandra?
"Klimapilegrim 2015 er mer enn en reise og en arena for indre reflkesjon. Det er en politisk og folkelig mobilisering for klimarettferdighet. Klimasaken förener gamle og unge fra et bredt tverkirkelig spektrum. Det å vise engasjement for klimasaken er også å vise respekt for hele Guds skaperverk."
Det är anspråksfullt och sannolikt feltänkt. Varför skulle det finnas ett särskilt kristet klimatmedvetande? Här står väl människor samman oavsett tro - eller? Och är det inte ett trick att använda pilgrimstanken för något som är en demonstration? För att nu inte tala om subjekt och objekt. Mitt engagemang för klimatet är mitt sätt att visa respekt för Guds skaparverk. Gick ni på det? Vart tog Gud vägen? Fromt och fett i formuleringarna blir det. Mann merkt die Absicht und wird verstimmt, som det kan heta i Flensburg. Men bli inte dystra!
Den här sortens uppställningar måste betraktas med den hållning som kännetecknar denna bloggsida. Pigg, käck och munter. Annars blir det för mycket.
Kommer somligt fromt folk att vandra på arbetstid?
Kommer kyrkliga resurser att användas som stöd? Lånas kyrkor och församlingshem ut gratis? Det kan vara så. Vandrandet har ju blivit angeläget och därmed kyrkligt, eller? Ekarna i Sverige har väl prästlönetillgångarna tagit ansvar för och planteringsjobbet gick på lokal vaktmästartid. Transporterades ekarna miljövänligt eller med lastbil?
Jag ska inte neka till att jag gärna skulle vilja veta vilka präster och andra kyrkoanställda som på ledig tid vandrar med. Jag vill kanske också veta vilka som går på tjänstetid. Det beror på att jag i mångt och mycket är smålänning. Eller kanske på att jag läst något som Jesus sa om demonstrativa goda gärningar. Det kan man inte så noga veta, som biskop Malmeström skulle sagt.
De kristliga står upp för hoppet.
Vi andra kanske sotto voce säger ett "Hoppsan". Det som kommer att äga rum blir nog inte så roligt för oss andra. Men missa därför inte underhållningsvärdet. Präktighet har just ett underhållningsvärde, menar jag.
Ska vi inte värna miljö och ta klimatfrågorna på allvar?
Jo, som människor först och främst. Hur var det?
"Intelligenz existiert in positiver Korrelation mit dem Willen zur Selbstbewahrung", läste jag i skuggan av äppleträdet i går. Peter Sloterdijk, Ausgewählte Übertreibungen, Suhrkamp 2015 s 345. Ett och annat har filosofen förstått. När det handlar om klimatet finns det ett positivt samband mellan intelligens och viljan till överlevnad. Det är hopp. Eller realutopi, som jag med en annan tysk tänkare vill säga. Heinz Schürmann, nämligen.
I en intervju med Sloterdijk kommer begreppet Plattfusstheologen (aa s 367) till användning. Plattfotsteologer. Kan det begreppet ha någon bäring på klimatpilgrimer? Hoppsan igen! Men så fel är det inte med hedningarna att de inte har något att säga om klimatfrågor. Det finns inget särskilt kristet klimatförnuft.
Visserligen är en pilgrimsvandring också något annat - men varför vara kitslig?
Det vandras från olika håll. Norrmännen slår det mesta. De pilgrimsvandrar från Svalbard, ser jag i informationen från Halden kommune. Hur vandrar man från Longyearbyen? Går på vattnet och pausar på Björnön? Eller startade man så tidigt att isen bar? Svalbard ligger, som ni vet, mellan Norge och Grönland och där bor drygt tusen norrmän samt rätt många ryssar. Kolbrytningen är huvudsaklig näring, fortfarande, tror jag. Tala om klimat! Det kunde kanske räckt att pilgrimsvandra för klimatet på Svalbard?
Nasjonalt Pilegrimssenter och "en rekke andre organisasjoner" har arbetat för att mobilisera krafterna inför toppmötet i Paris. Pilgrimerna kommer till Halden den 21 augusti på kvällen och den 22 augusti leder biskop Asle Sommerfeldt vandringen till Busterudparken, där det blir ett "arrangement" till vilket också biskopen i Göteborg ansluter. Per Eckerdal kan ta tåget kl 06.55 från Göteborg och åter någon gång efter 14.30 kanske. Något annat än tåg är väl knappast tänkbart - om han nu inte pilgrimsvandrar motvalls, förstås.
Jag har varit i Halden. En gång var det var ett militärt äventyr - utan målade bilar och utan uniform, något liknande Krim, alltså - så jag vet var Halden ligger. På flera sätt långt bort för Bohuslän är långt. Men pilgrimerna ska traska en bit genom Västsverige för att ta sig till Danmark (vatten, obs!) och så komma till Flensburg. Till Sverige kommer pilgrimerna redan på kvällen den 22 augusti. Per kanske vandrar med innan han per tåg åker hem?
Varför vandra?
"Klimapilegrim 2015 er mer enn en reise og en arena for indre reflkesjon. Det er en politisk og folkelig mobilisering for klimarettferdighet. Klimasaken förener gamle og unge fra et bredt tverkirkelig spektrum. Det å vise engasjement for klimasaken er også å vise respekt for hele Guds skaperverk."
Det är anspråksfullt och sannolikt feltänkt. Varför skulle det finnas ett särskilt kristet klimatmedvetande? Här står väl människor samman oavsett tro - eller? Och är det inte ett trick att använda pilgrimstanken för något som är en demonstration? För att nu inte tala om subjekt och objekt. Mitt engagemang för klimatet är mitt sätt att visa respekt för Guds skaparverk. Gick ni på det? Vart tog Gud vägen? Fromt och fett i formuleringarna blir det. Mann merkt die Absicht und wird verstimmt, som det kan heta i Flensburg. Men bli inte dystra!
Den här sortens uppställningar måste betraktas med den hållning som kännetecknar denna bloggsida. Pigg, käck och munter. Annars blir det för mycket.
Kommer somligt fromt folk att vandra på arbetstid?
Kommer kyrkliga resurser att användas som stöd? Lånas kyrkor och församlingshem ut gratis? Det kan vara så. Vandrandet har ju blivit angeläget och därmed kyrkligt, eller? Ekarna i Sverige har väl prästlönetillgångarna tagit ansvar för och planteringsjobbet gick på lokal vaktmästartid. Transporterades ekarna miljövänligt eller med lastbil?
Jag ska inte neka till att jag gärna skulle vilja veta vilka präster och andra kyrkoanställda som på ledig tid vandrar med. Jag vill kanske också veta vilka som går på tjänstetid. Det beror på att jag i mångt och mycket är smålänning. Eller kanske på att jag läst något som Jesus sa om demonstrativa goda gärningar. Det kan man inte så noga veta, som biskop Malmeström skulle sagt.
De kristliga står upp för hoppet.
Vi andra kanske sotto voce säger ett "Hoppsan". Det som kommer att äga rum blir nog inte så roligt för oss andra. Men missa därför inte underhållningsvärdet. Präktighet har just ett underhållningsvärde, menar jag.
Ska vi inte värna miljö och ta klimatfrågorna på allvar?
Jo, som människor först och främst. Hur var det?
"Intelligenz existiert in positiver Korrelation mit dem Willen zur Selbstbewahrung", läste jag i skuggan av äppleträdet i går. Peter Sloterdijk, Ausgewählte Übertreibungen, Suhrkamp 2015 s 345. Ett och annat har filosofen förstått. När det handlar om klimatet finns det ett positivt samband mellan intelligens och viljan till överlevnad. Det är hopp. Eller realutopi, som jag med en annan tysk tänkare vill säga. Heinz Schürmann, nämligen.
I en intervju med Sloterdijk kommer begreppet Plattfusstheologen (aa s 367) till användning. Plattfotsteologer. Kan det begreppet ha någon bäring på klimatpilgrimer? Hoppsan igen! Men så fel är det inte med hedningarna att de inte har något att säga om klimatfrågor. Det finns inget särskilt kristet klimatförnuft.
söndag 5 juli 2015
Om konsten att inte vara med
Min folkskollärare Nils Rubin var noga med att samhällsorientera oss. Demokrati bygger på sakkunniga väljare och engagerade medborgare i partier, menade han. Demokratin är en livsform och den skiljer sig som sådan både från diktaturen och majoritetsdiktaturen. Minns att vi nu befinner oss i skiftet mellan 1950- och 60-tal. Det kan tyckas vara en idealistisk hållning, men rätt sympatisk. Vi är inte riktigt framme hos spindoctors och lobbyister. Politik förpackas inte som vara för att distribueras till konsumenterna, som ska löpa till valurnorna. Politik är något mycket lokalt och tidningarna är viktiga fora för debatt.
Nils Rubin visste nog var de olika familjerna stod för i samhällskunskapen skulle vi skriva vilka tidningar som familjen läste. Det var Smålandsposten (h), Kronobergaren (s), Växjöbladet (bf/c) och så lästes Stockholms-Tidningen av Tage Bengtsson och ibland hade vi Svenska Dagbladet. Morsan läste Idun också. Samt Läkartidningen, förstås. På eftermiddagen kom Expressen och Aftonbladet. Jag köpte AB hos Graningers när jag kom med tåget från realskolan. Det vi läste, diskuterade vi. Livligt. Jag antar att denna fostran i att vara med också som viktig pluseffekt ger insikter i konsten att inte vara med. Varför ska man ropa tillsammans med dem som inte vet? Apostlagärningarna 19:21-40! Och varför agera på kommando?
Vi lever i en totalitär tid, där fjärrstyrning är maktmedel.
Greta Hofsten talade för att tidningarnas ekonomisidor skulle studeras för där kan vi förstå. Jag är inte säker på att jag förstår vad som hände när 26 miljoner människor la färgraster över sina porträtt sedan Högsta Domstolen förbjudit delstaterna att i lag slå fast att äktenskapet är för man och kvinna. Om det handlar om ett psykologiskt experiment får vi väl veta. Att detta också fungerar som åsiktsregistrering, kan man förstå. De som färgar sina porträtt har gjort klart vad de står och de som inte gjort det, kan misstänkas stå för en annan hållning, dvs demonstrerar! De borde gjort som de andra. Varför har de inte gjort det? Så undrade man i de gamla öststatsländerna, där de avvikande snabbt definierades och identifierades. Så sker nu worldwide. Jag finner fjärrstyrningen obehaglig. Vilka intressen får oss att reagera på deras stimuli?
Undersökningsprincipen "Follow the Money" är användbar.
Om Tim Gills fond finansierar LBTG-påtryckningar - hur var det i Irland? - ser vi politik formas uppifrån. Gill fruktar, såg jag i SvD i går, att folk kommer att slå sig till ro. Det ska de inte få. Det ska råda förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Det betyder att alla blomsterhandlare måste binda brudbuketter för enkönade äktenskap och alla konditorer måste baka och dekorera bröllopstårtor. Det är det totalitära igen. Redaktören Karin Henriksson ser nog inte komplikationerna, för hon uppfattar att "motståndarna" - vilka det nu är - "är beredda att kämpa för sina övertygelser med hänvisning till vad de kallar 'religionsfrihet'."
Sug på formuleringen "till vad de kallar"!
Vi talar nu om en av de demokratiska grundpelarna - för att värna just demokratin mot t ex majoritetsdiktaturen. "Till vad de kallar" beskriver en hållning från en som inte förstår att det gäller "till vad som handlar om".
Varför skulle hon förstå? Det totalitära blir själva tankemönstret. Det är just detta som är det totalitära.
Oregon Labor Commissioner Brad Avakian slog fast att Aaron och Melissa Klein ska betala $ 135 000 i skadestånd till det lesbiska par Melissa inte ville baka och dekorera bröllopstårtan till. Han beordrade också Kleins att "cease and desist from publishing, circulating, issuing and displaying, or causing to be published" kommentarer till fallet. Att de intervjuats i det nu stängda bageriet var också ett lagbrott, eftersom de på en plats tillgänglig för allmänheten talat för diskriminering, ett lagbrott i Oregon. Att bageriet numera är stängt, kan vi bortse från. Vi kan också bortse ifrån att i februari 2013, den tidpunkt det lesbiska paret ville ha sin bröllopstårta, same-sex marriage i Oregon inte legaliserats. Däremot kan vi inte bortse från det lesbiska parets situation.
Kleins "unlawful conduct" orskade "acute loss of confidence", "doubt",, "excessive sleep", "felt mentally raped, dirty and shameful", "high blood pressure", "impaired digestion", "loss of appatite", "migraine hedaches", "pale and sick at home after work", "resumption of smoking habitss", "shock", "stunned", "surprise", "uncertainty", "weight gain" och slutligast "sorry".
Vi är i USA och i de amerikanska rättsprocesserna, kan vi förstå. 135 000 dollar i skadestånd kanske ska ses i underkant, när man betänker vad det lesbiska paret utsatts för. Vad är en nedlagd bagerirörelse mot detta?
Kleens taggar inte ner, det var beskedet på Facebook. Därmed kan de ha trotsat ordern som skulle tysta dem. I varje fall är deras inlägg att se som "putting themselves at risk of violating the cease and desist." Vill ni se ett exempel på att de tar risken hänvisar jag till
http://christiannews.net/2015/07/03/christian-bakers-who-declined-to-make-cake-for-gay-wedding-ordered-to-pay-135000-to-lesbians/
Jag kan illustrera med artikeln från SvD igen.
1992 var det folkomröstning i Colorado. En grupp försökte riva upp antidiskrimeringsregler. Här tvekar jag något, för jag kan inte förstå vad folkomröstningen gällde. Hur eller hur. En av de anställda hade skylten "Ja till förslag 2" på sitt skrivbord. Och så säger företagsledaren Gill:
"Alla har rätt att tycka vad de vill, men jag var chockad över att en människa kunde rösta emot rättigheter för den som betalade hennes lön."
Så uttalar sig patron, den med alla $-miljonerna. Chockad. Betalade inte denne kapitalist som andra kapitalister lön för utfört arbete? Kravet vidgas till ett konformitetskrav. Sådan är kapitalismen! Och övertaget beror på pengar, inte på argument som stöts och blöts i en fri opinionsbildning.
Nu skolas aktivister på ett LGBT-universitet. De ska utbildas av expertis på alla aspekter av kampanjande. Det vi ska tänka, har redan tänkts åt oss. Var inte oroliga. Eller var det. Den oron borde vara något annat än homofobin (en kampanjglosa utan medicinsk täckning). Det handlar nu om konsten att inte vara med, kanske en glömd kristen konst. Brevet till Diognetos kap 5 kan rekommenderas.
Karin Henriksson angav att Gills universitet skulle vara ett HBTQ-universitet. Här är något jag inte fattar. LGBT handlar om lesbian, gay, bi- and transsexual. HBTQ handlar också om det queera. Varför är det annorlunda? Vem bestämde det? Kan man inte vara queer i USA?
Ska vi nu sluta tro att det jag skrivit handlar om sex? Tror ni det, är det ingen idé att kommentera för kommentarerna kommer att styra bort från ämnet, som handlade om konsten att inte vara med. Det är en konst som jag antydde skulle vara en kristen dygd.
Och "dygd" handlar inte detta sammanhang inte heller om sex.
Lika lite som frågan om Marias jungfrudom handlar om sex. Den handlar om kristologin. men numera orkar nog ingen riktigt förklara och när jag förklarat i någon bok, får jag besked att just mina böcker vill den frågande inte läsa.
Detta är INTE konstaterat på ett sätt som behöver kommenteras.
Nils Rubin visste nog var de olika familjerna stod för i samhällskunskapen skulle vi skriva vilka tidningar som familjen läste. Det var Smålandsposten (h), Kronobergaren (s), Växjöbladet (bf/c) och så lästes Stockholms-Tidningen av Tage Bengtsson och ibland hade vi Svenska Dagbladet. Morsan läste Idun också. Samt Läkartidningen, förstås. På eftermiddagen kom Expressen och Aftonbladet. Jag köpte AB hos Graningers när jag kom med tåget från realskolan. Det vi läste, diskuterade vi. Livligt. Jag antar att denna fostran i att vara med också som viktig pluseffekt ger insikter i konsten att inte vara med. Varför ska man ropa tillsammans med dem som inte vet? Apostlagärningarna 19:21-40! Och varför agera på kommando?
Vi lever i en totalitär tid, där fjärrstyrning är maktmedel.
Greta Hofsten talade för att tidningarnas ekonomisidor skulle studeras för där kan vi förstå. Jag är inte säker på att jag förstår vad som hände när 26 miljoner människor la färgraster över sina porträtt sedan Högsta Domstolen förbjudit delstaterna att i lag slå fast att äktenskapet är för man och kvinna. Om det handlar om ett psykologiskt experiment får vi väl veta. Att detta också fungerar som åsiktsregistrering, kan man förstå. De som färgar sina porträtt har gjort klart vad de står och de som inte gjort det, kan misstänkas stå för en annan hållning, dvs demonstrerar! De borde gjort som de andra. Varför har de inte gjort det? Så undrade man i de gamla öststatsländerna, där de avvikande snabbt definierades och identifierades. Så sker nu worldwide. Jag finner fjärrstyrningen obehaglig. Vilka intressen får oss att reagera på deras stimuli?
Undersökningsprincipen "Follow the Money" är användbar.
Om Tim Gills fond finansierar LBTG-påtryckningar - hur var det i Irland? - ser vi politik formas uppifrån. Gill fruktar, såg jag i SvD i går, att folk kommer att slå sig till ro. Det ska de inte få. Det ska råda förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Det betyder att alla blomsterhandlare måste binda brudbuketter för enkönade äktenskap och alla konditorer måste baka och dekorera bröllopstårtor. Det är det totalitära igen. Redaktören Karin Henriksson ser nog inte komplikationerna, för hon uppfattar att "motståndarna" - vilka det nu är - "är beredda att kämpa för sina övertygelser med hänvisning till vad de kallar 'religionsfrihet'."
Sug på formuleringen "till vad de kallar"!
Vi talar nu om en av de demokratiska grundpelarna - för att värna just demokratin mot t ex majoritetsdiktaturen. "Till vad de kallar" beskriver en hållning från en som inte förstår att det gäller "till vad som handlar om".
Varför skulle hon förstå? Det totalitära blir själva tankemönstret. Det är just detta som är det totalitära.
Oregon Labor Commissioner Brad Avakian slog fast att Aaron och Melissa Klein ska betala $ 135 000 i skadestånd till det lesbiska par Melissa inte ville baka och dekorera bröllopstårtan till. Han beordrade också Kleins att "cease and desist from publishing, circulating, issuing and displaying, or causing to be published" kommentarer till fallet. Att de intervjuats i det nu stängda bageriet var också ett lagbrott, eftersom de på en plats tillgänglig för allmänheten talat för diskriminering, ett lagbrott i Oregon. Att bageriet numera är stängt, kan vi bortse från. Vi kan också bortse ifrån att i februari 2013, den tidpunkt det lesbiska paret ville ha sin bröllopstårta, same-sex marriage i Oregon inte legaliserats. Däremot kan vi inte bortse från det lesbiska parets situation.
Kleins "unlawful conduct" orskade "acute loss of confidence", "doubt",, "excessive sleep", "felt mentally raped, dirty and shameful", "high blood pressure", "impaired digestion", "loss of appatite", "migraine hedaches", "pale and sick at home after work", "resumption of smoking habitss", "shock", "stunned", "surprise", "uncertainty", "weight gain" och slutligast "sorry".
Vi är i USA och i de amerikanska rättsprocesserna, kan vi förstå. 135 000 dollar i skadestånd kanske ska ses i underkant, när man betänker vad det lesbiska paret utsatts för. Vad är en nedlagd bagerirörelse mot detta?
Kleens taggar inte ner, det var beskedet på Facebook. Därmed kan de ha trotsat ordern som skulle tysta dem. I varje fall är deras inlägg att se som "putting themselves at risk of violating the cease and desist." Vill ni se ett exempel på att de tar risken hänvisar jag till
http://christiannews.net/2015/07/03/christian-bakers-who-declined-to-make-cake-for-gay-wedding-ordered-to-pay-135000-to-lesbians/
Jag kan illustrera med artikeln från SvD igen.
1992 var det folkomröstning i Colorado. En grupp försökte riva upp antidiskrimeringsregler. Här tvekar jag något, för jag kan inte förstå vad folkomröstningen gällde. Hur eller hur. En av de anställda hade skylten "Ja till förslag 2" på sitt skrivbord. Och så säger företagsledaren Gill:
"Alla har rätt att tycka vad de vill, men jag var chockad över att en människa kunde rösta emot rättigheter för den som betalade hennes lön."
Så uttalar sig patron, den med alla $-miljonerna. Chockad. Betalade inte denne kapitalist som andra kapitalister lön för utfört arbete? Kravet vidgas till ett konformitetskrav. Sådan är kapitalismen! Och övertaget beror på pengar, inte på argument som stöts och blöts i en fri opinionsbildning.
Nu skolas aktivister på ett LGBT-universitet. De ska utbildas av expertis på alla aspekter av kampanjande. Det vi ska tänka, har redan tänkts åt oss. Var inte oroliga. Eller var det. Den oron borde vara något annat än homofobin (en kampanjglosa utan medicinsk täckning). Det handlar nu om konsten att inte vara med, kanske en glömd kristen konst. Brevet till Diognetos kap 5 kan rekommenderas.
Karin Henriksson angav att Gills universitet skulle vara ett HBTQ-universitet. Här är något jag inte fattar. LGBT handlar om lesbian, gay, bi- and transsexual. HBTQ handlar också om det queera. Varför är det annorlunda? Vem bestämde det? Kan man inte vara queer i USA?
Ska vi nu sluta tro att det jag skrivit handlar om sex? Tror ni det, är det ingen idé att kommentera för kommentarerna kommer att styra bort från ämnet, som handlade om konsten att inte vara med. Det är en konst som jag antydde skulle vara en kristen dygd.
Och "dygd" handlar inte detta sammanhang inte heller om sex.
Lika lite som frågan om Marias jungfrudom handlar om sex. Den handlar om kristologin. men numera orkar nog ingen riktigt förklara och när jag förklarat i någon bok, får jag besked att just mina böcker vill den frågande inte läsa.
Detta är INTE konstaterat på ett sätt som behöver kommenteras.
lördag 4 juli 2015
Almedalen
Det är väl inte helt klart vem som Westanders utnämner till årets hetaste men hos Westanders ligger Antje Jackelén väl till. Hon har fär övrigt redan fått utmärkelse som årets femte hedersskåning av #älskasthlm
Vad ger priset. Jo, "för att hon välsignade Skåne med sin närvaro i många år." Vad detta har med Stockholm att göra? Jo, det finns skåningar som gör stockholmarnas liv lite bättre. Antje Jackelén ska tydligen räknas dit.
Almedalen är ett eldorado för PR-makare och lobbyister och det mesta kan tänjas långt innan det brister. Antje Jackelén tar tacksamt emot utmärkelsen, kan man se, och gillar Westanders.
Hon uppmärksammades i DN också.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/antje-jackelen-jag-fick-putsa-skokramsburkar/
"Det tror jag händer när man dör" var en av punkterna att kommentera. Svaret löd: "Ett gränsöverskridande mot det annorlunda som bara kan finnas utanför tiden. Jag hoppas att jag i det ögonblicket kan släppa taget om livet och lämna mig själv i Guds goda händer."
Det tycks finnas en utbredd missuppfattning att jag skulle tycka illa om Antje Jackelén. Det gör jag inte. Men jag är en av hennes få vänner som funderar kring det hon nu säger.
Det är ärkebiskopen som talar.
"De dödas uppståndelse och ett evigt liv" säger vi med trosbekännelsens ord. Och jag tvekar inför talet om att jag ska släppa taget och att jag ska lämna mig själv i Guds goda händer. När jag skulle brutalopereras var insikten en annan. Mitt liv står i Guds hand och Gud tar han om mig. Det där med subjekt och objekt är inte alldeles oviktigt. Ärkebiskopen uttrycker en religiös hållning. Den innefattar inte tanken på Kristi återkomst och domen av levande och döda. Det ska man kanske notera? Bara för att något låter akademabelt är det inte alldeles säkert akademiskt och än mindre är det självklart att det är sant.
En min högt skattade vän utbrast när han läst DN: "Hur bleksiktigt kan det bli?"
Han har nog inte fattat det där med varumärken, kan man förmoda.
Men är problemet egentligen detta, att Svenska kyrkan blivit religiös?
I DN hade Antje solglasögon i pannan. Ad utrumque paratus! Vi vet ju hur rosé det blir i Almedalen. Det är inget att skämta om, vill jag ha sagt. Alltså kollade jag Antjes summering av Almedalen. Är inte hennes näsa dock påfallande röd detta år? Det blir den kanske när man medverkat i tolv (12) seminarier på fem dagar.
http://lifeinthechurchofsweden.ning.com/video/arkebiskop-antje-om-almedalen
Vad ger priset. Jo, "för att hon välsignade Skåne med sin närvaro i många år." Vad detta har med Stockholm att göra? Jo, det finns skåningar som gör stockholmarnas liv lite bättre. Antje Jackelén ska tydligen räknas dit.
Almedalen är ett eldorado för PR-makare och lobbyister och det mesta kan tänjas långt innan det brister. Antje Jackelén tar tacksamt emot utmärkelsen, kan man se, och gillar Westanders.
Hon uppmärksammades i DN också.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/antje-jackelen-jag-fick-putsa-skokramsburkar/
"Det tror jag händer när man dör" var en av punkterna att kommentera. Svaret löd: "Ett gränsöverskridande mot det annorlunda som bara kan finnas utanför tiden. Jag hoppas att jag i det ögonblicket kan släppa taget om livet och lämna mig själv i Guds goda händer."
Det tycks finnas en utbredd missuppfattning att jag skulle tycka illa om Antje Jackelén. Det gör jag inte. Men jag är en av hennes få vänner som funderar kring det hon nu säger.
Det är ärkebiskopen som talar.
"De dödas uppståndelse och ett evigt liv" säger vi med trosbekännelsens ord. Och jag tvekar inför talet om att jag ska släppa taget och att jag ska lämna mig själv i Guds goda händer. När jag skulle brutalopereras var insikten en annan. Mitt liv står i Guds hand och Gud tar han om mig. Det där med subjekt och objekt är inte alldeles oviktigt. Ärkebiskopen uttrycker en religiös hållning. Den innefattar inte tanken på Kristi återkomst och domen av levande och döda. Det ska man kanske notera? Bara för att något låter akademabelt är det inte alldeles säkert akademiskt och än mindre är det självklart att det är sant.
En min högt skattade vän utbrast när han läst DN: "Hur bleksiktigt kan det bli?"
Han har nog inte fattat det där med varumärken, kan man förmoda.
Men är problemet egentligen detta, att Svenska kyrkan blivit religiös?
I DN hade Antje solglasögon i pannan. Ad utrumque paratus! Vi vet ju hur rosé det blir i Almedalen. Det är inget att skämta om, vill jag ha sagt. Alltså kollade jag Antjes summering av Almedalen. Är inte hennes näsa dock påfallande röd detta år? Det blir den kanske när man medverkat i tolv (12) seminarier på fem dagar.
http://lifeinthechurchofsweden.ning.com/video/arkebiskop-antje-om-almedalen
fredag 3 juli 2015
Varumärke och Marx jublar
Antje Jackelén vårdar sitt varumärke, såg jag i Chef, som gjort chefstest på henne. Jag ska väl inte skriva att jag vomerar vid tanken på att någon blir ett varumärke, för det skulle omedelbart missförstås. Alltså skriver jag inte det.
Karl Marx måste där på Highgates begravningsplats närmast jubla, dock, men av lite andra skäl än de i det kyrkliga nöjda.
Marx jublar åt själva varumärkestänket, fetischismen. Allt fast förflyktigas, alla värden omprövas och ärkebiskopen blir till ett varumärke. Marx ser sin analys hålla. Sådan är kapitalismen!
De i det kyrkliga nöjda jublar närmast därför att de inte analyserar vad de ser eftersom de inte ser, om ni förstår hur jag menar.
Antje Jackelén har det skrivits fler artiklar om under ett år än det skrevs om Anders Wejryd under hans år som ärkebiskop, det är känslan Chef har. Det torde inte vara sant, men vi styr inte på fakta här utan på känslor! Det gäller kanske också den chef i något stift som säger: "Det som händer på nationell nivå sipprar ner till oss. Det mediala engagemanget i samhällsfrågor styrker oss, vi blir stolta." Vilken dumfåne som uttalat sig får vi inte veta. Jag förmodar att inte heller detta är sant, i vart fall inte sant för normalbegåvade.
"Kommunikation är mer än en av ärkebiskopens främsta styrkor - det är hennes organisations nya ideal." Men det var väl så "organisationen" tänkte när Vår Kyrka gjordes om - och då var det 1950-tal och Margit Strömmerstedt?
Vart syftar kommunikationsarbetet?
"Varumärket Svenska kyrkan ska göras starkare."
Där var det - kristen tro som vara och får den inte vara vara, finns den inte. Vad säljer vi in nu? Men varumärkesarbetet går enligt Chef bra. Varumärket laddas "till bristningsgräsen" för att "få Svenska kyrkan att hitta en roll som gör att man är relevant i sin samtid, i ett mångkyrkligt och mångkulturellt Sverige."
Antje Jackelén fick 30 av 40 möjliga poäng som chef. 75% alltså. Det säger något men jag vet inte vad. Lagspel påstås inte vara hennes starkaste gren. Nähä. Vad får det för konsekvenser? Är det ett problem när en chef i "bunkern" - i reportaget anförs detta begrepp för Kyrkans Hus!- beskriver Antje som "inte så inkluderande, mer kommenderande" och "hennes nästa finns ganska långt borta från henne." Kommunikationen internt hanteras inte lika elegant som den externa, sägs det också. Nu blir jag orolig. Inte blir jag lugnare av en kyrkoherdes ord: "Att kommunikatörerna har lyckats göra en tysk teolog till en medieikon är någon sorts bedrift."
När Antje själv får kommentera beskrivningen konstaterar hon att nu krävs driftighet. "Och där stämmer det allt att det finns en otålighet hos mig som kan tolkas på olika sätt." Chefer brukar säga så. De brukar beklagande beskriva denna otålighet så att alla fattar att denna brist i personligheten egentligen är en dygd.
Artikeln hittar man på http://chef.se/chef-testar-arkebiskop-antje-jackelen/
Naturligtvis måste Almedalen upp. Jag läste Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet igår. Hon fann att "de vulgära summor 'reklampengar' som myndigheter sorglöst sätter sprätt på är det mest motbjudande." Skattebetalarnas pengar slösas med, menar hon.
Antje Jackelén var i Kyrkans Tidning betydligt mer positiv: "Almedalen är som ett enda jätteseminarium i samhällskunskap där alla som vill, gratis kan ta del av allt." Alla som vill? Gratis? Transport, logi, mat? Eller betyder "alla" egentligen "alla vi" som reser på andras bekostnad och med lön och traktamente eller hur det nu är? Hur eller hur omsätter det lokala näringslivet kring 240 miljoner, ungefär en kvarts miljard. Detta med start i ett tal Olof Palme höll från ett lastbilsflak.
Per Eckerdal konstaterade i samma KT:
"Förväntningarna på oss växer i takt med att de existentiella och etiska frågorna blir allt viktigare." Låt oss inte fördystra denna dag med frågan hur Svenska kyrkan kan leva upp till dessa förväntningar. Eller: varför fördystra? Varumärket Svenska kyrkan stärks!
Biskop Modéus II var i Kristvalla och förstärkte varumärket med en sång som har "ett så starkt evangelium att vi borde sjunga den som gradualpsalm på domssöndagen". Evangelium? Sången var Fattig bonddräng, låten där drängen inte går i kyrkan, där prästen vilar sig hela måndagen efter att egentligen knappast arbetat söndagen. Drängen är trots utebliven kyrkogång välkommen in i himlen för att han mödat sig så väl. Lag alltså. Inte evangelium, faktiskt alls inte kristendom.
Modéus II platsar i Krarups analysschema av grundtvigianerna. Runt och rart och falskt.
Och varumärket stärks, just varumärket!
www.youtube.com/watch?v=5EvTiST_spE
Karl Marx måste där på Highgates begravningsplats närmast jubla, dock, men av lite andra skäl än de i det kyrkliga nöjda.
Marx jublar åt själva varumärkestänket, fetischismen. Allt fast förflyktigas, alla värden omprövas och ärkebiskopen blir till ett varumärke. Marx ser sin analys hålla. Sådan är kapitalismen!
De i det kyrkliga nöjda jublar närmast därför att de inte analyserar vad de ser eftersom de inte ser, om ni förstår hur jag menar.
Antje Jackelén har det skrivits fler artiklar om under ett år än det skrevs om Anders Wejryd under hans år som ärkebiskop, det är känslan Chef har. Det torde inte vara sant, men vi styr inte på fakta här utan på känslor! Det gäller kanske också den chef i något stift som säger: "Det som händer på nationell nivå sipprar ner till oss. Det mediala engagemanget i samhällsfrågor styrker oss, vi blir stolta." Vilken dumfåne som uttalat sig får vi inte veta. Jag förmodar att inte heller detta är sant, i vart fall inte sant för normalbegåvade.
"Kommunikation är mer än en av ärkebiskopens främsta styrkor - det är hennes organisations nya ideal." Men det var väl så "organisationen" tänkte när Vår Kyrka gjordes om - och då var det 1950-tal och Margit Strömmerstedt?
Vart syftar kommunikationsarbetet?
"Varumärket Svenska kyrkan ska göras starkare."
Där var det - kristen tro som vara och får den inte vara vara, finns den inte. Vad säljer vi in nu? Men varumärkesarbetet går enligt Chef bra. Varumärket laddas "till bristningsgräsen" för att "få Svenska kyrkan att hitta en roll som gör att man är relevant i sin samtid, i ett mångkyrkligt och mångkulturellt Sverige."
Antje Jackelén fick 30 av 40 möjliga poäng som chef. 75% alltså. Det säger något men jag vet inte vad. Lagspel påstås inte vara hennes starkaste gren. Nähä. Vad får det för konsekvenser? Är det ett problem när en chef i "bunkern" - i reportaget anförs detta begrepp för Kyrkans Hus!- beskriver Antje som "inte så inkluderande, mer kommenderande" och "hennes nästa finns ganska långt borta från henne." Kommunikationen internt hanteras inte lika elegant som den externa, sägs det också. Nu blir jag orolig. Inte blir jag lugnare av en kyrkoherdes ord: "Att kommunikatörerna har lyckats göra en tysk teolog till en medieikon är någon sorts bedrift."
När Antje själv får kommentera beskrivningen konstaterar hon att nu krävs driftighet. "Och där stämmer det allt att det finns en otålighet hos mig som kan tolkas på olika sätt." Chefer brukar säga så. De brukar beklagande beskriva denna otålighet så att alla fattar att denna brist i personligheten egentligen är en dygd.
Artikeln hittar man på http://chef.se/chef-testar-arkebiskop-antje-jackelen/
Naturligtvis måste Almedalen upp. Jag läste Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet igår. Hon fann att "de vulgära summor 'reklampengar' som myndigheter sorglöst sätter sprätt på är det mest motbjudande." Skattebetalarnas pengar slösas med, menar hon.
Antje Jackelén var i Kyrkans Tidning betydligt mer positiv: "Almedalen är som ett enda jätteseminarium i samhällskunskap där alla som vill, gratis kan ta del av allt." Alla som vill? Gratis? Transport, logi, mat? Eller betyder "alla" egentligen "alla vi" som reser på andras bekostnad och med lön och traktamente eller hur det nu är? Hur eller hur omsätter det lokala näringslivet kring 240 miljoner, ungefär en kvarts miljard. Detta med start i ett tal Olof Palme höll från ett lastbilsflak.
Per Eckerdal konstaterade i samma KT:
"Förväntningarna på oss växer i takt med att de existentiella och etiska frågorna blir allt viktigare." Låt oss inte fördystra denna dag med frågan hur Svenska kyrkan kan leva upp till dessa förväntningar. Eller: varför fördystra? Varumärket Svenska kyrkan stärks!
Biskop Modéus II var i Kristvalla och förstärkte varumärket med en sång som har "ett så starkt evangelium att vi borde sjunga den som gradualpsalm på domssöndagen". Evangelium? Sången var Fattig bonddräng, låten där drängen inte går i kyrkan, där prästen vilar sig hela måndagen efter att egentligen knappast arbetat söndagen. Drängen är trots utebliven kyrkogång välkommen in i himlen för att han mödat sig så väl. Lag alltså. Inte evangelium, faktiskt alls inte kristendom.
Modéus II platsar i Krarups analysschema av grundtvigianerna. Runt och rart och falskt.
Och varumärket stärks, just varumärket!
www.youtube.com/watch?v=5EvTiST_spE
torsdag 2 juli 2015
Så illa är det nog
Det började redan i går morse med en överläggning med en präst, som jag inte hade på tråden, men väl hördes hans röst i mobilen. Och då är det trådlöst. Och lur-löst, fast det är en telefonlur som symbol, dvs just en sådan man inte använder.
Det är lika underligt som att symbolen för "tåg" är ett ånglok. Finns i detta en teologisk eller blott en existentiell problematik eller utmaning?
Nå, den trådlöse och jag talade kyrkostatistik. Det är rätt allvarligt. På landet där befolkningsminskningen slår och där sekulariseringen är lika utbredd som i stan - men också i städerna. Några siffror är i överkant, nämligen om en kyrka i församlingen drar extra mycket i Allhelgonatid eller 1 Advent. Då förrycks besöksantalet per söndag - och är det lågt redan är det i verkligheten lägre.
Det fortsatte under dagen med att jag funderade över vilka som blir kyrkoherdar. Några är a priori bortsorterade, däribland erfarna kyrkoherdar som inte kan flytta för söker de en tjänst kommer de att befinnas obehöriga - eller, som det visat sig i ett domkapitel, faktiskt obefintliga. En erfaren präst sökte tjänst och fann att pastorsadjunkter fick förord. Han fanns inte. Kyrkoherde har han varit och omtyckt är han där han nu tjänstgör som vikarie på en komministertjänst. Det kan tyckas vara en resursrik kyrka som kan förfara så med sitt folk. De, som 1958 fattade det beslut som bekräftade de föregående riksdagsbesluten, hade inte kunnat tänka sig denna utveckling. Eller avveckling.
Men jag tänkte vidare: Kan det vara så att en del präster inte gillar det vanliga församlingsknoget. De vill egentligen vara präster sine cura, utan församlingstjänst. Sinekur. På sin tid kunde den sortens präster bli hejare på folkbokföringsområdet. När folkbokföringen försvann, kom datorerna. Då kunde de sitta där. Och så kunde de bli just kyrkoherdar. Har vi i verkligheten två slags präster - församlingspräster och präster sine cura? Nog mödar sig också dessa men de har inte den drivkraft som är församlingsprästernas. De är inte så ivriga, handlägger hellre än handlar. Visst befolkar de scheman men frågan vart det kyrkliga arbetet tar vägen har de inte kläm på. Och människor och deras knepigheter åstundar de inte. Ordning och reda, papper och paragrafer.
I dessa tider behöver prästerna sine cura särskilt fundera över hur gudstjänsterna ska ransoneras. De säger inte så, men i församlingen har förändringen skett. När jag var student i Lund vet jag att det i ett område varje söndag fanns fem (5) gudstjänster. Så fortsatte det att vara, men för några år sedan blev gudstjänsttillfällena två (2), ibland tre (3). Vid riktigt högtidliga men sällsynta tillfällen kunde det kanske rentav bli fyra (4). Vad händer nu? Nu ska det bli gudstjänst varannan söndag vilket i normalfallet måste betyda en (1) söndag i månaden. I kyrkorna har 300 gudstjänster på ett år blivit kanske 60 och detta på ett sätt närmast omärkligt. Gudstjänst i lokalkyrkan var sjätte vecka eller en gång i månaden. Så kan tron inte leva, inte växa, inte bli något. Men ingen har tro nog att bråka om saken. Inte församlingsprästerna heller, tycks det. Lite mindre att göra på söndagar. Att det på rätt kort sikt betyder personalneddragningar, ska man kanske inte påpeka.
På sina håll kan man strunta i den kyrkliga överbyggnaden och bygga församling nerifrån, har jag tänkt. Det förutsätter en kyrkoherde, som ger fritt spelrum att göra just det och ser till att det finns relevanta resurser. Annars går det inte. Så illa är det. För kyrkoherdar som i djupet av sina hjärtan inte är församlingspräster utan systemadministratörer kommer aldrig att förstå utmaningen och ge utrymme för byggandet nerifrån. Och då bortser jag från ett antal komplicerande faktorer som handlar om prästrekryteringen, prästutbildningen och prästers (pastoral-)teologiska reflektioner. Så illa är det nog.
Till sist ett ord till kommentatorerna.
Jag har tagit upp ett antal principfrågor om yttrande-, tanke- och trosfrihet när det kommer till PK-frågorna. De kritiska kommentatorerna ägnar sig då åt temat sexualitet och anklagar andra kommentatorer för att vara sexfixerade. Sorgfälligt undviks frågorna som blogginlägget fokuserade. Principfrågor förvandlas till personfrågor,
Varför skulle det vara annorlunda?
Detta är det offentliga samtalets villkor. Men jag beklagar. Det går inte bara illa för Svenska kyrkan. Det går illa på många andra sätt. Men så måste det kanske bli. Jag såg att Antje Jackelén, årets hetaste i Almedalen enligt Westanders PR-byrå och hetast förra året enligt samma företag, hade Westanders som favorit på sitt twitterkonto. Där hamnade vi alltså. Så illa är det nog.
Det är lika underligt som att symbolen för "tåg" är ett ånglok. Finns i detta en teologisk eller blott en existentiell problematik eller utmaning?
Nå, den trådlöse och jag talade kyrkostatistik. Det är rätt allvarligt. På landet där befolkningsminskningen slår och där sekulariseringen är lika utbredd som i stan - men också i städerna. Några siffror är i överkant, nämligen om en kyrka i församlingen drar extra mycket i Allhelgonatid eller 1 Advent. Då förrycks besöksantalet per söndag - och är det lågt redan är det i verkligheten lägre.
Det fortsatte under dagen med att jag funderade över vilka som blir kyrkoherdar. Några är a priori bortsorterade, däribland erfarna kyrkoherdar som inte kan flytta för söker de en tjänst kommer de att befinnas obehöriga - eller, som det visat sig i ett domkapitel, faktiskt obefintliga. En erfaren präst sökte tjänst och fann att pastorsadjunkter fick förord. Han fanns inte. Kyrkoherde har han varit och omtyckt är han där han nu tjänstgör som vikarie på en komministertjänst. Det kan tyckas vara en resursrik kyrka som kan förfara så med sitt folk. De, som 1958 fattade det beslut som bekräftade de föregående riksdagsbesluten, hade inte kunnat tänka sig denna utveckling. Eller avveckling.
Men jag tänkte vidare: Kan det vara så att en del präster inte gillar det vanliga församlingsknoget. De vill egentligen vara präster sine cura, utan församlingstjänst. Sinekur. På sin tid kunde den sortens präster bli hejare på folkbokföringsområdet. När folkbokföringen försvann, kom datorerna. Då kunde de sitta där. Och så kunde de bli just kyrkoherdar. Har vi i verkligheten två slags präster - församlingspräster och präster sine cura? Nog mödar sig också dessa men de har inte den drivkraft som är församlingsprästernas. De är inte så ivriga, handlägger hellre än handlar. Visst befolkar de scheman men frågan vart det kyrkliga arbetet tar vägen har de inte kläm på. Och människor och deras knepigheter åstundar de inte. Ordning och reda, papper och paragrafer.
I dessa tider behöver prästerna sine cura särskilt fundera över hur gudstjänsterna ska ransoneras. De säger inte så, men i församlingen har förändringen skett. När jag var student i Lund vet jag att det i ett område varje söndag fanns fem (5) gudstjänster. Så fortsatte det att vara, men för några år sedan blev gudstjänsttillfällena två (2), ibland tre (3). Vid riktigt högtidliga men sällsynta tillfällen kunde det kanske rentav bli fyra (4). Vad händer nu? Nu ska det bli gudstjänst varannan söndag vilket i normalfallet måste betyda en (1) söndag i månaden. I kyrkorna har 300 gudstjänster på ett år blivit kanske 60 och detta på ett sätt närmast omärkligt. Gudstjänst i lokalkyrkan var sjätte vecka eller en gång i månaden. Så kan tron inte leva, inte växa, inte bli något. Men ingen har tro nog att bråka om saken. Inte församlingsprästerna heller, tycks det. Lite mindre att göra på söndagar. Att det på rätt kort sikt betyder personalneddragningar, ska man kanske inte påpeka.
På sina håll kan man strunta i den kyrkliga överbyggnaden och bygga församling nerifrån, har jag tänkt. Det förutsätter en kyrkoherde, som ger fritt spelrum att göra just det och ser till att det finns relevanta resurser. Annars går det inte. Så illa är det. För kyrkoherdar som i djupet av sina hjärtan inte är församlingspräster utan systemadministratörer kommer aldrig att förstå utmaningen och ge utrymme för byggandet nerifrån. Och då bortser jag från ett antal komplicerande faktorer som handlar om prästrekryteringen, prästutbildningen och prästers (pastoral-)teologiska reflektioner. Så illa är det nog.
Till sist ett ord till kommentatorerna.
Jag har tagit upp ett antal principfrågor om yttrande-, tanke- och trosfrihet när det kommer till PK-frågorna. De kritiska kommentatorerna ägnar sig då åt temat sexualitet och anklagar andra kommentatorer för att vara sexfixerade. Sorgfälligt undviks frågorna som blogginlägget fokuserade. Principfrågor förvandlas till personfrågor,
Varför skulle det vara annorlunda?
Detta är det offentliga samtalets villkor. Men jag beklagar. Det går inte bara illa för Svenska kyrkan. Det går illa på många andra sätt. Men så måste det kanske bli. Jag såg att Antje Jackelén, årets hetaste i Almedalen enligt Westanders PR-byrå och hetast förra året enligt samma företag, hade Westanders som favorit på sitt twitterkonto. Där hamnade vi alltså. Så illa är det nog.
onsdag 1 juli 2015
Erasmus
Jag lärde mig att Erasmus i allt undvek konflikter. Han ville inte vara ihop med Luther och han ville inte ta emot kardinalshatten av påven. En dåtida intellektuell som inte kunde hantera sin samtid. Vad har Erasmus från Rotterdam egentligen betytt? Och vad kunde han ha betytt? Ligger hans betydelse i att han kan vara en förebild för präster, som i sin tid sitter och funderar om stort och smått, men sorgfälligt undviker att ta ställning. Det är tryggast så. Man får inga fiender, Vi kanske skulle återupprätta Erasmus just därför att han blir så förebildlig?
Søren Krarups bok Det moderne sammenbrud. Gyldendal 2 uppl 2001, kom jag att bläddra i och såg att jag någon gång i början av 2000-talet noterat en biskops namn vid ett citat, som egentligen handlade om grundtvigianerna men som jag såg ha en samtida och något längre syftning. Krarup beskriver målande ett kyrkosystem som inte är artskilt från vårt. Ni kan få citatet och sedan är det fritt fram att gissa vilken biskops namn jag skrev där dåförtiden. Ljuda er fram så fattar ni danskan också ni från Mälardalen:
Jag funderar som så ofta över präster. I Kyrkans Tidning inhämtade jag att kyrkoherdejobbet är helt annorlunda det där att vara präst. Jag är beredd att obetingat tro det. Men varför ska vi prästviga folk, som ska ägna sig åt helt andra saker än förkunnelse, sakramentsförvaltning, själavård och undervisning? Utvecklingen är dock märklig. Vad är det för kyrkoherdesyssla Svenska kyrkan har fått? Och varför? För att lönearbetet måste organiseras?
Glömminge skola hade avslutning med präst i Algutsrum. Prästens framförande anmäldes till skolledningen för det hölls en predikan och samlingen just i kyrkan kunde ifrågasättas, menade anmälaren. Skolan kommer dock inte att anmäla händelsen till skolverket, säger rektor Sara Brogård: "Detta då prästen visserligen talade om tro och gud, men utifrån ett personligt perspektiv. Det bedöms inte som altartjänst." (Barometern och Östra Småland den 30 juni 2015, Ölandssidan)
Varför utsätter sig präster för detta?
Vad är det för ett system där präster ska anmälas för att de i kyrkorummet är vad de skulle kunna förmodas vara? Erasmus hade dock haft vett att i detta läge säga så lite som möjligt så att anstöt inte skulle väckas - så hur tänkte den personligt talande som talade om "tro och gud"? Det rätta sättet är att tala är så att ingen begriper något annat än det som är evangelium utan lag, manövrerande snacksalighet. Och självfallet utan välsignelse eller med fiffiga omskrivningar som ett "jag önskar er en välsignad sommar". Ibland borde präster sätta sig och skriva ordet "integritet" på ett papper och lägga papperet på skrivbordet och saken på minne.
Att det personliga inte bedömdes som altartjänst, noterar dock den förtjusta delen av läsekretsen, sannolikt en minoritet, den minoritet som vet vad altartjänst är.
Det grundtvigska frisinnet kan
"være vanskeligt att skelne fra almindelig modebevisenhet och følgagtighed. Ånden og livet og friheden blev nemt till andre for trangen till att være, hvor det foregik. Den kritiske instans, forskellen på sanning och løgn, manglede sådanne grundtvigianere, fordi kristendommens forkyndelse af lov og evangelium var blevet till et evangelium uden loven, og således endte det hele i den store, ustandselige glæde - den milde, runde, rare snakkesalghed, som altid vidste at manøvrere sig derhen, hvor det i øjeblikket var fordelaktigt att være." (Krarup s 155)
Søren Krarups ord om evangelium utan lag som blir manövrerande snakkesalighed för att hamna där det fördelaktigt att vara. Satt inte spiken rätt där? Erasmus manövrerade sig inte. Men han hade vett att hålla tyst. Det är ungefär lika illa men mindre underhållande.
Glömminge skola hade avslutning med präst i Algutsrum. Prästens framförande anmäldes till skolledningen för det hölls en predikan och samlingen just i kyrkan kunde ifrågasättas, menade anmälaren. Skolan kommer dock inte att anmäla händelsen till skolverket, säger rektor Sara Brogård: "Detta då prästen visserligen talade om tro och gud, men utifrån ett personligt perspektiv. Det bedöms inte som altartjänst." (Barometern och Östra Småland den 30 juni 2015, Ölandssidan)
Varför utsätter sig präster för detta?
Vad är det för ett system där präster ska anmälas för att de i kyrkorummet är vad de skulle kunna förmodas vara? Erasmus hade dock haft vett att i detta läge säga så lite som möjligt så att anstöt inte skulle väckas - så hur tänkte den personligt talande som talade om "tro och gud"? Det rätta sättet är att tala är så att ingen begriper något annat än det som är evangelium utan lag, manövrerande snacksalighet. Och självfallet utan välsignelse eller med fiffiga omskrivningar som ett "jag önskar er en välsignad sommar". Ibland borde präster sätta sig och skriva ordet "integritet" på ett papper och lägga papperet på skrivbordet och saken på minne.
Att det personliga inte bedömdes som altartjänst, noterar dock den förtjusta delen av läsekretsen, sannolikt en minoritet, den minoritet som vet vad altartjänst är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)