Kyrkohandboksfrågan - en levande fråga

Det är väl bra att handboksförslaget diskuteras och ingen ska väl pikas för insända remissvar, tycker jag. Lugnt och stilla skulle somlig kritik kunna läggas åt sidan. Men läsning av remissvar kräver lyhördhet.

Själv funderar jag över om det är en bra siffra att 44% av kyrkoråden där ingen församling varit försöksförsamling har svarat. Motsvarande siffra för de andra kyrkoråden är 62%. Är det inte egentligen låga tal? Är entusiasmen för handboksarbetet egentligen begränsat?

Språkfrågan ställdes till Johannes Hellberg. Hur är det med det där att Herren välsignar?
Hans svar kom nu:

"Hebreiskans jussiv i t.ex. välsignelsen är en volitiv form, en form som uttrycker vilja eller önskan till skillnad från indikativen som uttrycker ett faktiskt påstående.

Vid översättning till andra språk, som t.ex. grekiska föreligger flera alternativ, optativ (Num 6), eller konjunktiv, eller t.o.m. imperativ i 3:e person, men aldrig presens indikativ!

I äldre svensk grammatik kallades önskeformen presens konjunktiv, Svenska akademin använder idag presens optativ. Det är en ovanlig men ändå levande form i svenskan (ja må hon leva, leve konungen etc)

Bibelkommissionens argument för presens indikativ i välsignelsen är inte att innebörden i hebreiskan är indikativ utan att optativ/konjunktiv inte är levande i svenska språket (se dock Rut 2:4!).

En annan gång som bibelkommissionen valt bort optativ/konjunktiv är skapelsen med effekten att det icke existerande tilltalas för att bli till, vilket är något annat än att det genom jussiv framkallas och skapas."

Så nu vet vi. 
Jag skulle gärna vilja säga något om performativa satser också. Det som sägs, händer. 
Det är därför jag lyfter tassen och välsignar, men inte jag utan Herren själv.
Jag då?
Jag utbringar ett leve:
Leve kyrkohandboksarbetet, det leve!
Ni säger, nylärda som ni är, med Svenska Akademien: presens optativ.

Kyrkohandboksförslaget

Jag ser problem. Inte problem med att det skrivs i remissvaren i första hand. Där ska ju kritiken föras fram. Mitt problem gäller de som upprörs över kritiken och på grund av kritiken i remissvar berövas - gudstjänstglädje. Tröttheten har infunnit sig "och redan nu är på något sätt gudstjänstglädjen borta". Debatten tycks "smutsa ner det finaste vi har", detta att få fira gudstjänst tillsammans, heter det. Lösningen är den gamla vanliga. Vi ska se framåt och sätta en gräns för "misstroendets tid". Det har tydligen grälats färdigt. Jag ser att vägen framåt "är att lita på den egna stora kontaktytan i samhället och den egna teologiska och kontextuella tolkningen av samtiden."
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/hur-far-vi-tillbaka-gudstjanstgladjen

Det hela framstår som så dumt, att jag kanske inte längre tror att man kan göra satir på kyrkohandboksarbetet.
Får hänvisa till Youtube likväl
https://www.youtube.com/watch?v=ooCebjkyk7A&app=desktop

Det kan invändas, att detta är en gammal goding. Men ändå. Repetitio mater studiorum est. Att dagen efter remisstidens utgång ärkebiskopen, TD och DD noga angivet, gav Akademien å moppo, kan man notera. Nu kan vän av ordning säga att remissvar knappast kan "tillbakavisas" men också att kritik, som riktar sig mot sådant som bibelöversättarna 2000 kom fram till skulle kunna vara välkommen. Bibeln 2000 är inte huggen i sten och bibelöversättningar styr inte rakt av det liturgiska språket.
Den statliga Bibelkommissionen kan och ska ifrågasättas här och var.
Den var kyrklig bara så att staten snodde Svenska kyrkans pengar för att betala översättningen, som ni kanske minns. 27 miljoner i dåtidens penningvärde. Men jag ser uppställningen nu: för eller emot Antje. I denna situation av motstridigheter ska det alltså samlas till en gemensam kyrkohandbok. De flesta kommer att missa det mest intressanta, Antjes litteraturförslag till Svenska Akademien. När jag ser vad hon läser, kan jag säga: Detta tror jag inte på.

Vad bör göras?
° På grundval av positiva remissvar fortsätta arbetet efter tidsplan
° På grundval av negativa remissvar fortsätta arbetet efter tidsplan
° På grundval av negativa remissvar i text, alltså inte fylleriövningen, bestämma att den här processen är körd och får djupfrysas några år
° Oavsett remissvaren visa beslutspotens. Tidsplanen ska hållas. Längtan efter en ny kyrkohandbok är så stark att processen måste fortgå och det snabbt
° Kyrkohandbokskonceptet läggs ner.
Kyrkohandboken 1986 är den sista gemensamma för Svenska kyrkan. Härefter är det fritt fram att publicera gudstjänstmaterial på nätet eller trycka som det passar. De liturgier som kommer till, kan publiceras som Gudstjänstbok, inte Kyrkohandbok, och i praktiken en mängd gudstjänstböcker. Församlingarna bestämmer vad de vill ha. Ingen präst kan fällas för bristande handbokstrohet, däremot för läroavvikelser, förstås. I princip är det fritt fram för många variationer utifrån devisen "Låt tusen blommor blomma".

Jag ger inga stalltips om hur det kommer att bli.
Men kanske skulle vi för klarhets vinnande göra reda i de två paradigmen.

Marcus J (trist att han inte fick namnet Göte) Borg drar i sin bok Kristendomens hjärta upp linjerna, som ni vet. Givet att han har rätt, är det här vi kan förstå konflikten om kyrkohandboksförslaget: Det tidigare paradigmet och det framväxande paradigmet.

Somliga slår vakt om det tidigare paradigmet.
De ställer frågor om hur liturgin på ett riktigt sätt gestaltar vad tron håller för sant (själva vissheten, Hebr 11:1) och frågar om rätt eller fel. Den lyssnar på Bibeln och uppfattar att Bibeln är Guds ord. Är. Den ser ut så som Gud vill att den ska se ut för att vi ska bli frälsta.

De som omfattar det tidigare paradigmet går till Gamla och Nya testamentets skrifter (den judiska bibeln uppfattar de höra samman med evangelierna och de apostoliska skrifterna och talar därför om Gamla och Nya testamentet för allt är just ETT testamente från Gud). De för en dialog med Kyrkan i alla tider, uppfattar viktiga mönster och nedslag i fromhetslivet som högaktuella för oss.
En del av deras glädje ligger i insikten att de deltar i en lovsång genom sekler, sjunger melodier som kan vara 1000 år och mer, de sjunger psalmer som kan vara nästan 1800 år, upprepar bibeltexter i liturgin och lyssnar på läsningar av de mycket gamla bibelorden för att inte påminna om hur de läser Psaltaren och ber med alla som står samman i det tidigare paradigmet i en glad insikt att det de möter i allt detta är sant. På vanligt sätt sant. Gud har ett ärende till oss i gudstjänsten.

Andra slår vakt om det framväxande paradigmet.
Då blir gudstjänsten en mänsklig respons på erfarenheter av Gud. Fokus ligger på det närvarande och här och nu ska människans transformeras genom relationen till  Gud. Allt är metaforiskt. Bibeln är mer än bokstavlig och mer än faktisk. Detta är en sakramental syn, för  Bibeln har en förmåga att förmedla det heliga. Bibeln är helig genom sin status och funktion, inte genom sitt ursprung. Vi söker efter en tro som känns rimlig och meningsfull. Bibeln är vår berättelse som ska forma vår vision, hur vi ser på Gud och på varandra.

Det framväxande paradigmet är fromt. Det var den gamla liberalteologin också. Minns Rydbergs psalm om stjärnan från Betlehem, den som leder inte bort men hem. Den sjunger vi. Men Rydberg trodde aldrig att det faktiskt fanns en sådan stjärna. För honom fungerade det utan sakligt ursprung.
Det framväxande paradigmet, det som har framtiden för sig, hade framtiden för sig också för 150 år sedan.

Hur en kyrkohandbok formuleras efter det tidigare paradigmet, vet vi. Det blir som i KB 1986 eller som i Christer Pahlmblads bok Mässa för enhetens skull en betoning av mässans grundstruktur, argument som handlar om igenkänning och ekumeniska framsteg men också om ett vaktslående av gudstjänsten mot trivialisering.

En kyrkohandbok som motsvarar det framväxande paradigmet kan vi se i förslagen, 2012 och 2016. Det metaforiska är att "se som om" och då blir formuleringarna programmatiskt öppna. Somliga tidigare uttryck, som kan missförstås, måste utmönstras. Herre hör dit. Fader likaså. Gud blir ett öppet begrepp. Vi kanske ska säga "hen" om Gud.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/ar-det-dags-att-borja-saga-hen-om-gud

Hur gör vi nu?
Vi kan väl diskutera paradigmen och bestämma vilket vi håller oss till.
Det ena är inte frommare än det andra. Men sannare?
Och så kan vi se fram emot två typologier för gudstjänstböcker: tidigare och framväxande. På kyrkdörren kan man få info om vad man kan förvänta sig för det fall man stiger in i leken.

Hur vore det förresten om vi börjar etikettera varandra lite mer precist. Jag menar, etiketterandet är ju en kär syssla. "Högkyrklig" eller "kv*nn*pr*stm*st*nd*r*" är goda exempel. Så vad med "realister" respektive "metaforiker" så att vi vet var vi har varandra?
Ska vi inte börja bli tydliga om motsättningarna nu.
Jag är realist.
Antjes litteraturlista består av bidrag från metaforiker.
Här är motsättningen. Hoppa här!

Identitetspolitik

Identitetspolitik är ställningstaganden som grundar sig på egenintresse och/eller en social grupps intresse. Det är människor som identifierar sig en identitet utifrån ideologi eller sexuell läggning, ras om ni vill eller tro för att inte säga kultur. HBTQ-rörelsen är identitetspolitisk. Men ligger fröet till upplösning av det identitetspolitiska i de stora uppställningarna där alla antar någon slags identitet eller har det identitetspolitiska i stället tagit över det allmänna och blir totalitärt, en total syn, en helhetssyn, som inte får ifrågasättas. Jag vet inte.

Jag funderar över vad som hänt, när Pride-flaggan vajar över Växjö stifts institutioner på Östrabo. Flaggstången står framför det som nu kallas Biskopens hus och biskopen är den biskop som vandrar i Prideparaden under plakatet "Stolt Biskop". Stolt över vad? Ps 101:5 och Jes 2:12 kunde man tänka på liksom Ordspr 16:18. Helt enkelt är verkligen inte detta. "Förbryllande" är ett ord som anmäler sig.

Står biskopen bakom Pridefestivalens i Växjö grundsats att "all kärlek är bra kärlek"?
Noga taget är väl det slagordet ohållbart. All kärlek är alls inte bra kärlek. Det borde biskopen ha kläm på. Kärleken till pengar är väl inte bra. Egenkärlek inte heller. Kärlek som kallas kärlek men som inte är det, ska inte utan vidare definieras som bra. Och en del sexuella varianter som kallas kärlek, brukar Kyrkan ta avstånd från. Rätt eller fel? Det är inte utan man skulle vilja veta.

Blir det inte konstigt med identitetspolitik i demonstrationståg om väldigt många deltagare är barn (om vi håller på definitionen 18 år som när det gäller flyktingbarnen) och somliga av barnen går på lågstadiet om ens det? Hur formad är deras identitet? Är ärendet kanske just att genom paraden forma den? Ett genomtänkt ideologiskt syfte, som maskeras. För den hårda kärnan i Pride har ju ett lösare hölje kring kärnan, det som inte bara handlar om all kärlek utan parollen om alla människors lika värde.Vad ska jag svara dem som påstår att här pågår en ideologisk maskerad? Egenintresset, identitetspolitikens själva grej, ställs fram som ett allmänintresse. Men syftet är att egenintresset ska komma på den politiska dagordning där ingenting sedan får ifrågasättas. Till framgångsrika identitetsrörelsers kännetecken hör ofrånkomligt ett totalitärt drag. Den egna identiteten värnas med morot och piska.

"Svenska kyrkan deltog också med ett stort antal personer", heter det. Då har alltså Svenska kyrkan blivit något annat, inte bara något jag inte identifierar mig med i sammanhanget utan en organisation vars medlemmar objektifierats. De, som tillhör Svenska kyrkan men gick i paraden för 4H eller tillsammans med sitt politiska parti, är sålunda inte Svenska kyrkan. Eftersom det är Småland, vore det kul att få veta vilka som gick i paraden, målade plakat och blåste upp ballonger på betald tjänstetid. Kommunikatören för Svenska kyrkan, hon som menar att Pride handlar om att "sprida kärlek och tolerans". Gå en sväng till då! Det behövs verkligen.

På www.smp.se kan vi se filmklipp och den långa paraden. 800 meter och 9000 deltagare säger arrangörerna. "Hela Växjö har tagit till sig Pride", som det heter. Men ryms 9000 i ett tåg som är 800 meter? Modéus II intervjuas när han går i paraden. 51.12 ungefär och framöver. Människor ska få vara olika, säger han. Kv*nn*pr*stm*st*nd*r* välkomna?

Tillbaka till flaggvalet över Östrabo.
Där hänger i vanliga fall en identitetsmarkör, Svenska kyrkans egen flagga. När den ersätts av en annan identitetsmarkör - hur ska det tolkas? Som ekvivalenter? Att nationsflaggan går före på flaggdagar är oproblematiskt, för den signalerar ett sammanhang som är större, har korset tecknat på fanan och fanns för övrigt före Svenska kyrkans eget fanskap.
Så vad är det som signaleras över staden med en Prideflagga?

Vem äger förresten rätten att bestämma vilken flagga som ska upp när Svenska kyrkans egen flagga ska ned?
Om ett företag vill hyra in sig, går det bra? Vem fattar beslutet?
Kan det vara biskopen - men stiftet är mer än en biskop? Har Stiftsfullmäktige antagit en flaggpolicy eller ser vi resultatet av en utomparlamentarisk aktion i en kyrka som signalerar sig vara demokratisk?

Och så till sist:
Hade det över huvud taget varit möjligt att säga att Prideflaggan alls inte ska upp på Östrabo? Om det inte varit möjligt, vad säger det då?

Annars har jag väl inga synpunkter. I Domkyrkan låg en matta i koret, Pride förstås. Och så kom några präster tydligen resande för att delta, men inte så många om jag såg rätt. De kanske en Pingstafton var upptagna med annat?

Själv funderar jag över vem som kan genomlysa Pridekampanjernas hela ekonomiska omsättning, inte minst detta att andra betalar för att brevlådor ska målas om och mattor och flaggor köpas in. Det är väl ändå rätt beundransvärt att få med andra i betalsvängen. Och till det kommer Mellot, det heter så. Det heter Bea också. Infantiliseringen är påtaglig. I Prideparaden också.

När jag ändå funderar, går min tanke som så ofta till Lincolns Gettysburgtal: "För åttisju år sedan skapade våra fäder på denna kontinent en ny nation, avlad i frihet och invigd i grundtron att alla människor är danade som jämlikar."
Det är en sak - men är det samma sak som att säga "alla människors lika värde"?

Nog kan man förstå

Pingstafton startade väl.
Brunch i Kalmar eftersom barnbarnet Alma fyllde 11. Solen sken och foxterriern Grynet skötte sig och umgicks utan problem med mopsen Folke. Katten Sigge lämnade och var katten Märta fanns, begrep inte jag men inte heller foxterriern. Bäst så. Inte så att foxterriern Grynet tycker illa om katter. Det är katter som inte gillar Grynet.

Vi for tillbaka västerut och dirigerades om för nu var det Pridefestival i Växjö. Paraden skulle gå staden runt. Det är något jag inte, med hänsyn till rådande av Strukturutskottet rekommenderade regulationer, kan kommentera en söndag. Jag noterade att en hund deltog i uppställningen, iförd prideutstyrsel. Och så var det väldigt, för att inte säga "påfallande", många som inte uppnått myndighetsålder. Vad säger det?

Aftonen infann sig och jag såg Sveriges Televisions helgmålsbön.
Den var finstämd och ett lysande exempel på det nya paradigm som proklamerats. Allt som sägs var präglat av vilja att förstå svåra sammanhang och en glädje över språket, som kan förena människor och skapa förståelse. Men när jag lyssnat färdigt, till ackompanjemang av Hildegard av Bingen, återstod att föga sagts om annat än det inomvärldsliga. Det var det gamla försiktiga konceptet att tala så att alla inkluderades men ingen utmanades att bli lärjunge. Det var en förkunnelse som ingen enda skulle behövt bli avrättad för i romarriket. Och då var det nog inte nog.

http://www.svtplay.se/video/8467084/helgmalsringning/helgmalsringning-svt-1

Kanske skulle vi denna Pingstdag helt enkelt kräva att få höra prästen säga något som lett till avrättning före år 312? Först då blir det intressant. Om prästen inte säger något som innebär en personlig risk, vad finns det då för skäl att lyssna?

Jag vet att jag varsnar något som gäller oss alla, vi som är präster i "modern" tid. Vi ville så gärna peka på tron som plausibel och viktig att vi talade så väl om den, att den lockade få. Vi la orden så att alla skulle inbjudas och det ledde till att väldig få uppfattade att de var inbjudna.

Nu finns det somliga präster som talade så att alla blev arga. Det var inte heller bra. Få uppfattade att de var inbjudna av den sortens tal. Minns att det i Fornkyrkan inte var en dygd att bråka så med myndigheterna att man blev martyr. Det var en hållning som förbjöds. Martyriet fick inte sökas eller regisseras. Det skulle komma ändå. Men sett i stort tror jag vi måste konstatera att det är för få präster i Sverige som blir ihjälslagna, om vi nämligen ser på kristenheten i stort. Och först av alla skulle det vara några biskopar som i försvar för tron strök med. Det är det vanliga, som den vet, som kan sin blodiga kyrkohistoria. Martyrernas blod är Kyrkans bästa utsäde.

Nu kan jag nog inte utlägga detta tema mer explicit eftersom det är söndag.
Men det räcker att denna Pingstdag förstå att språkfrågan, den som är Andens specialitet, förvandlas till en språkrebus, som styr på att vi ska tala med varandra för att förstå varandra. Problemet är att det är gott så utan att vara gott så. Om ni förstår hur jag menar.

Kan det då inte predikas lite så där allmänt mänskligt?
Jo, för dem som vet det synnerligast kristna. De, hur många de nu är, behöver kanske få de vidgade perspektiven.
Men de som redan har de vidgade perspektiven?
De behöver fokusera. Och det är predikans uppgift att göra det lätt att hitta fokus.

Veni Sancte Spiritus, kom med din eld, som är mer än ett stämningsfullt stearinljus och fagert tal!

Får jag, som gamla män hava för sed, upprepa mig. Det hände att jag en Pingstdag var på Stiftsgården Tallnäs. Till lunch serverades kokt - tunga! Tala om liturgisk och kyrkoårsbestämd matlagning.

Galenskaparna IRL

Lördag och tid för nöje.
Jag antar att en del klagar över vädret i dag. Låt mig då få muntra upp er med galenskaparna IRL. Det kan bara bli underhållande när studenter ska definiera vad de ser och vad de i all korrekthets namn måste föreställa sig.
https://www.youtube.com/watch?v=Qd1SVUXFgr8

Det är roligt gjort, förledande och förödande. Ett hårt slag för någon slags normalitet, hävdvunnen sådan. Är jag man, japan, katt eller vad?

Nu blev det debatt i Studio Ett.
Grundfrågan om vad som är verkligt ställdes fram liksom det för somliga häpnadsväckande påstående att man inte med tankekraft kan säga att något är något annat än vad det är, eller hur saken enfaldigt ska sammanfattas. Kön är i vart fall mer än X och Y, sa företrädaren för Ung Vänster, och det var respektlöst och förenklat att tala om kön utan att komplicera begreppet, menade hon. Det var dessutom obehagligt. Det hela slutade i en plädering för frihet. Att frågan "är jag japan" ställts var uppenbarligen unken nationalism.
Jag tänkte på en annan vänster som på sin tid också var ung. Den kunde tänka, den var påläst. Jag kom på mig själv med att sakna den. En vänster som bara blir samtidsreflex, hur mycket vänster är den? Om den dessutom blir slagordskorkad, vilken glädje har vi av den?
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6429299

Fortsättning följde. Det är uppenbart så, att debatten dagen före inte var tillfyllest, något måste läggas till rätta! Det är lika uppenbart att de förfördelade, transpersonerna, ringt och begärt programtid.
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/718096?programid=1637
Gå in i programmet 1.22.46 så kan ni höra.
Det var hörvärt.
Hörde ni?
Sexologen kritiserade inte endast vad en person sagt utan kritiserade att "man låter en person påstå". Sveriges Radio skulle sagt stopp, det här tillåter vi inte.

Tillåter inte?
Nå, då har vi DDR rediviva. Någon ska bestämma  vad som får sägas och det är just de totalitära, de som sätter sina Prideflaggor på bussar och offentliga (dvs gemensamma) flaggstänger och kräver inordning. Vi ser etablissemanget ordna in sig och journalister bli rädda.
Jag är emot den hållningen.
Man kan påstå vad man vill och bli emotsagd och det var just det som hände i det första Studio Ett-programmet. Om det inte var bra nog, får man finna sig i det och leta efter andra möjligheter att ta upp tråden.

Det är inte identitetspolitiken eller folks sexualitet som är det viktiga. Jag funderar över hållningen att somligt inte ska tillåtas - och jag förfäras. Nu är de farliga igång. Galenskaparna, de som i bästa avsikter underminerar våra lagfästa fri- och rättigheter.

Vad var problemet för dem? Att inslaget "Är jag en katt" var slagkraftigt. Det avslöjade galenskaparna IRL och de som försökte orientera sig när det blev alltmer orimligt var studenter! När folk inser och skrattar, då blir det problem. Och det blev det. Nu är jag en understundom optimistiskt anlagd person. Jag uppfattar frihetspotentialen i dessa skratt.

Jag missar Pride-festivalen i Växjö också detta år. Prideflaggan vid Domkyrkan vajar stolt och kleresiet vet att föra sig. Jag får följa det hela i media men barnbarnet som har födelsedagskalas måste prioriteras. Jag undrar över medias hantering och kunskapsinhämtande. Kommer jag att få se en genomlysning av pengaflödet före, under och efter en Pridefestival? Vad kostar det hela, vem betalar och vem tjänar pengar? Vore det inte intressant att få veta? Och, tror jag, den informationen skulle vara förödande för arrangörerna.

Hur var det man brukade säga?
Man kan lura alla någon tid, några all tid men inte alla all tid.

Själva uppställningen fick mig att fundera över Lögnens fader.
För honom gäller inte verkligheten utan illusionen. Det är själva djävulskapets märke. Borde inte de kyrkokristna ta sig samman nu? Men kanske inte. Över biskopssätet Östrabo, vajar Prideflaggan. Och ingen vill ifrågasätta fanskapet, förstås. Men man kanske borde? Vem bestämmer vilka identitetsmarkörer som vajar över stiftets högkvarter och biskopshus? Och vad hade biskop Sven Lindegård sagt? Hade han tyckt att alltihop var galenskap? Ni minns hans replik om homosexualitet: "Jag tycker närmast det verkar äckligt."

Hästhandlaruppriktighet i det ekumeniska

Systemen fungerar enahanda. De som inte i alla lägen sjunger lovsångerna, blir betraktade som trouble-makers, bråkstakar, allmänt besvärliga eller rentav tvärviggar. Man måste vara positiv. Man MÅSTE se möjligheterna och inte fokusera på problemen. Skulle Kustartilleriet tänkt så? Det är inte ett problem att en invasionsstyrka styr mot vår kust utan en möjlighet! Hur tänker vi nu?

Min egen hållning är knappast sofistikerad. Se vad som är problemet, kliniskt, sakligt, och se därefter till att lösa det eller i varje fall hantera det. "Bota, lindra, trösta"-modellen. Men somligt måste få kräva både tid och arbete.

Jag skrev mig fri när det gäller överenskommelsen med Equmeniakyrkan. Jag tar den bön om enhet som Herren ber på visst allvar. Det borde Svenska kyrkans biskopar och kyrkostyrelse också ha gjort. Så här blev min särskilda mening:

Särskild mening

Enligt min mening är Överenskommelsen med Equmeniakyrkan alls inte så genomarbetad att den kan antas. 

Ett avgörande problem är frågan om dopet. I BEM-dokumentet slogs fast att dopet är en handling som inte kan upprepas. ”Varje praxis, som kan tolkas som ’omdop’, måste undvikas.” 

Här är den klassiska konfliktpunkten med den baptistiska traditionen. När Equmeniakyrkan bildades togs denna konflikt in i det nya sammanhanget. Det borde ha betytt ett djupare teologiskt arbete i dopfrågan. Ekumenik handlar om att söka den enhet Jesus bad om och är en allvarlig syssla med utrymme för rannsakande dialog och inte bara en kyrkopolitisk syssla för fusioner i fromhetsbranschen, när marknadsandelarna sviktar och det därför räcker med hästhandlaruppriktighet.

Vid föredragningen för Kyrkostyrelsen sas att Equmeniakyrkan skulle fortsätta samtala. Det intryck som gavs var att Equmeniakyrkan behövde ett internt samtal. Någon egentlig rapport från Equmeniakyrkans kyrkokonferens kunde dock inte lämnas. Jag ser nu (Världen idag 11 maj) att Equmeniakyrkans kyrkostyrelse la fram ett tilläggsförslag vid debatten om dopet att fortsätta samtalen om hur de lokala avtalen ska se ut när det handlar om det som vi kallar omdop — men inte baptisterna. Det är just den hållningen som i praktiken innebär ett underkännande av Svenska kyrkans dop som ett autentiskt kristet dop. Kyrkokonferensen antog detta tilläggsförslag. 

Hade Kyrkostyrelsen fått veta det, bedömer jag det som mer osäkert att förslaget till överenskommelse kunnat läggas fram. En av ombuden vid konferensen uttrycker saken så:

— För oss känns det märkligt att de som vill ingå avtal lokalt med Svenska kyrkan måste frånsäga sig rätten att ta emot människor som kanske kommer och säger att ’även om jag en gång blev barndöpt, så är det först nu som jag kommit till tro på Jesus Kristus och vill ta steget att döpa mig”.

Tydligare än så kan problemet knappast formuleras.

Min hållning är enkel: Equmeniakyrkan bör lösa de egna frågorna om dopsynen innan en överenskommelse med Svenska kyrkan träffas. Så gestaltas en ekumeniskt ansvarig hållning.

När BEM-dokumentet, som vi nog på den tiden kallade "Lima-dokumentet", kommit, satte vi oss med dokumentet i vårt lilla pastorala kollegium i Dahmska huset, Kalmar. Pingstpastorn Harry Bähr var också med och med start i januari 1984 läste vi uppmärksamt och talade klokt. Harry menade att troendedopet alls inte betydde ett underkännande av barndopet. Det försökte vi hävda. Vi var inte övers om vad vi inte var överens om, om man så säger. Och den oenigheten består.

Om alltså, jag upprepar gärna den tydliga framställningen, Equmenia-pastorn, med ursprung i den baptistiska traditionen, uppsöks av någon som säger: "Även om jag blev barndöpt, så är det först nu som jag kommit till tro på Jesus Kristus och vill ta steget och döpa mig" så vill pastorn döpa. "För oss känns det märkligt att de som vill ingå avtal lokalt med Svenska kyrkan måste frånsäga sig rätten att ta emot dessa människor." Jag noterar subjektivismen.
Equmenakyrkans kyrkostyrelse la ett eget tilläggsyrkande, vilket betyder ett uppdrag att fortsätta samtalen med Svenska kyrkan just här. Det var så Kyrkokonferensen hanterade den baptistiska oppositionen. Det tarvades ett tilläggsyrkande.

Det är knappast ofint att då påminna om att de ekumeniska samtalen mellan Svenska kyrkan och baptisterna misslyckades. Det berodde inte på illvilja utan på att två tankemodeller inte visade sig vara kompatibla.

Hade någon, som plötsligt fattat vad tron går ut, på kommit till mig och frågat om sitt barndop, hade jag leende sagt: "Det är som jag påpekade i predikan i söndag. Du har inte valt Jesus, han har valt dig. Sträck på dig! Barndopet slår radikalt fast ett grundläggande faktum om dig och ditt liv. Du är utvald." Och så hade vi enkelt kunnat ordna en dopbekräftelse, om nu inte påsknattens hade dugt.

Jag kan inte se annat än att jag är just så klok som det framgår av citaten på twitter.
Kyrkostyrelsen? Mindre klok, men 15 i en kyrkostyrelse är fler än en ersättare.

Fördel

På väg från Kyrkostyrelsen uppsökte jag ett vattenhål i Stockholm och där vid ett bord satt professor C. Det mötet blev dagens höjdpunkt. Vi hann avhandla en hel del. Så roligt det är med människor och så roligt med Gud som styr människors möten. Alla möten borde vara så, kunde jag mena. Därmed i princip inget agt om Kyrkostyrelsens möten måndag - onsdag.

Det är, sägs det, inte bara Axel Oxenstierna som ska ha beröm för repliken, som lär återfinnas också mer än 1500, kanske 2000, år före Oxenstierna. Då befinner vi oss i romarriket. Hur eller hur är repliken användbar: "Min son, om du visste med vilken ringa vishet världen styres." Den som äger denna grundläggande insikt, står också lite friare.

Det som gäller styrandet av världen, gäller självklart också styrandet i det kyrkliga. Alla beslut håller inte toppklass. Det stora exemplet är Nils Johanssons berättelse om hur det gick till vid ett remarkabelt kyrkomöte. Berätttelsen kan läsas på kyrkligdokumentation.nu

Det finns fler exempel och de styr förstås på person. Det finns personer som aldrig argumenterar teologiskt i de teologiska frågorna. De snor sig undan med makt och majoritet utan att på minsta sätt besvära sig att reda ut "frågans teologiska implikationer", dvs struntar i Sanning och sammanhang. De petar gladeligt i sådant som hör till Uppenbarelsen, som om de var trons konstruktörer. De fixar och trixar på bara det sätt de kan göra, som gärna vill vara herrar i sin Herres kyrka. Den som har sett dem i aktion har en fördel genom att slippa vara imponerad. Svenska kyrkan är något mer och något annat än detta. Det är detta annorlunda som ska försvaras. Och detta måste de frimodigt göra, som sett det anförtrodda goda.

Hållningen är inte konservativ, som det sägs. Den är radikal. De konservativa är de som med sin kyrkopolitik vill bevara något, maktinnehav till exempel. Eller vunna positioner, dvs människors bevågenhet. Dessa de konservativa backas alltid upp av de räddhågsna. Det är sådana som aldrig vågar tala. När de inser att något är fel, håller de tyst. Denna deras tystnad uppfattas som tecken på klokskap. Det förstår jag egentligen inte. Men det är en fördel att ha sett hur det går till och inse att för många är det roligare att vara på majoritetssidan och rösta på eller med den som vinner. Men vad synnerligt gör de därmed?
Intet, intet, intet.

Ställs frågan om sådant som avslöjats för oss om Guds rådslut, frågor om dop, nattvard, ämbete t ex, och svaret blir kyrkopolitiskt men inte teologiskt, bör svaret ifrågasättas. Ses teologi som något grått, som hanteras genom rörelser med hala tungor, kan man veta att detta är en taktiskt betingad felsyn i specifikt intresse. Sådant behöver ingen vara imponerad av.

Att det finns krafter i höjden (riksdag och regering, EU-parlament...) eller krafter i djupet (osagt vilka) som vill dra nytta av en apparat som Kyrkan i den egna ideologins intresse, kan inte vara svårt att veta, men lite besvärligare att förstå när det händer. Själva agendan när det händer ligger ju i skugga och syftena redovisas inte öppet.

Det är en fördel att vara med i skeendet när personer talar ifall man faktiskt vet vem som säger vad och har grundläggande skäl för (personlig)  misstro. Det pompösa blir inte så imponerande då. Värre blir det när allt detta hopljugna distribueras i namn av att "Kyrkan" beslutat något eller att något ser fint och förnämligt ut och delges allmogen så.
Den som varit med kan genomskåda vad som draperats i vackra ord och står därmed friare.

Den radikala hållningen blir inte att avfärda allt som beslutas för somliga beslut är inte dumma utan behövs och är hyfsat väl genomtänkta. Radikalerna styr på väsentligheterna genom att fråga hur Kyrkans erfarenhet motsvaras av de fattade besluten. Mot, med och för Svenska kyrkan står alltid Evangeliet som kritisk instans. Det är den reformatoriska insikten och den är nödvändig renhållning mot system som blir självförhärligande.

Det långa talets korta mening: Det är en fördel att få vara med och se hur det organisatoriskt självförhärligande byggs upp. Det ger en frihet, de radikalas frihet. Det fungerar avförtrollande.

Jag skriver ett enda: Så skönt det är att slippa bli imponerad.
Och så finns det sådant att imponeras av.
https://carolinajohansson.wordpress.com/2016/05/10/oj-dp/

Kyrkooffensiven

Det har av en flitig kommentator manats till uppställning för ett offensivt kyrkoprogram. Det finns ett sådant. Vad säger ni?

Vi satsar på personer, som veterligen med personlig övertygelse och god förmåga kan utöva en verksamhet i tal och skrift eller på annat sätt, åsyftande att bland Sveriges folk väcka och stärka en kristen livsåskådning, och levandegöra de sedliga uppgifterna för män och kvinnor, framförallt bland den vuxna ungdomen, så att lära sig och förstå sitt eget människovärde samt få lust att leva för hemmets och det lagbundna samhällets höga pliktuppgifter, för allt som kan innefattas i främjandet av Gudsrikets utbredande inom det svenska folket.

Här åsyftas en agitation, så att säga, en missionsgärning i etiskt syfte på evangelisk grund, avsedd att öppna de ungas ögon och värma deras hjärtan för det ärliga arbetets, sedlighetens, hemlivets, äktenskapets och fosterlandstjänandets uppgifter samt verka för förtroende, försonlighet och ömsesidighetskänsla mellan olika klasser samt mellan över- och underordnade.

Jag är osäker om Svenska Riksförbundet för sedlig kultur fortsätter sitt arbete och verkar effektivt och i välsignelserik anda, men är så fallet bör riksförbundet stödjas.

Det finns redan pengar för detta offensiva arbete. 413 866:-
Några anslag har dock inte delats ut. Hur nu det kan komma sig.
Så vad säger ni? Har vi ett program för en kyrkooffensiv? Och vad är det för slags tro som avslöjas genom programmet? Fundera.

Jag har funderat sedan i måndags kväll fast på annat.
Begravningsfrågorna har aldrig synnerligast engagerat mig, men det drar ihop sig. Stockholm med 7 öre i begravningsavgift ska slippa vara med när det blir enhetlig avgift i landet. Stockholmarna ville inte solidariskt höja sin avgift till 24 öre. Det köpte regeringen. Men vad händer när Danderyd, Täby eller Gustavsberg kommer på att där ska begravningsavgiften vara 24 öre medan andra i regionen kommer undan med sju?
Om någon enda kommun då begär att få kommunalisera begravningsväsendet kommer hela systemet att falla ihop.
Ska kommunen förvägras att ta ett sådant beslut?
När det börjar falla ihop, får kanske övriga en begravningsavgift på 30 öre. Det betyder på sluttampen att kommunerna kommer att räkna på vad som lönar sig och ingen kommer att stå solidarisk med Svenska kyrkan, som utan att kunna göra något, får det sämsta utfallet av alla alternativ. Det dyra får vi ha kvar, eller? Och hur regleras kommunaliseringen av begravningsväsendet? Det kan gå lika kvickt undan som när folkbokföringen flyttades. Vår framtidsdag är ljus och lång!

Ska jag fördystra min tillvaro med ekonomi, kan jag också fundera över de 70 miljarder som saknas i välfärden om tre år (Dagens Samhälle #17. 2016) Detta innebär stora skattehöjningar och därmed löper Svenska kyrkan risken att medlemmar i accelererande hastighet väljer att lämna. De kan använda sin kyrkoavgift för att kompensera sig för de höjda skatterna och ska en semesterresa ställas mot kyrkomedlemskap, kan man förstå utfallet. Självfallet ska detta dystra perspektiv inte målas upp, ty det är att måla Fan på väggen, och det är aldrig populärt, allra minst i kristliga kretsar. Men icke desto mindre? Hur stark står egentligen Svenska kyrkan? Hur väl står Svenska kyrkan pall?

Det kanske inte blir så mycket med kyrkooffensiven?

Andliga råskinn

Jag umgås med vänliga biskopar. De är så vänliga att jag ser mig nödsakad påminna mig själv om de andliga råskinnen. De nuvarande kanske inte ska räknas in i den kategorin, men jag är inte rätt man att avge vittnesbörd om dem. Den ende jag är underställd är Modéus II och vi umgås vänligt. Det blir vänligt med sparrissoppa och pocherat vaktelägg samt Upplandskubb, lammytterfilé med crudité på primörer samt rabarerpaj och dryckjom: Avenir, Les Petites Cuvées Chez Paulette, Bronia Rioja samt Fiori di Seta.

Låt mig all vänlighet till trots först förtälja om de andliga råskinnen - eller om råskinnen i det andliga. Det var biskopar som utnyttjade makt mot de värnlösa. Helge Brattgård, PO Ahrén och Ingmar Ström ska räknas in i den skaran. Andra var mer harmlösa och/eller höll sig okunniga om den kyrkliga mobbningen. Några kunde inte ens tänka sig att en biskop skulle utnyttja sin övermakt mot de värnlösa, prästkandidater t ex. Några som inte kunde tänka så, fick ompröva.

Det intressanta med de andliga råskinnen var deras omsvängning när de mötte dem som inte föll undan för dem. Då var de idel plötslig välvilja.

Jag vet inte vilken biskop det var, men hoppas förstås att det var något av de andliga råskinnen i den generation jag presenterat eller någon i den efterkommande.
I den episkopala baudoiren skulle idkas könsumgänge och biskopsparet provade med handbojor, införskaffade för sexpiffets skull. Jag säger inget om det. Det var bara detta avsevärda problem, att nyckeln under sexpysslet gick förlorad och trots idogt letande inte kunde återfinnas. Återstod inget annat än att ringa stiftsstadens polisstation och begära assistans. Assistans anlände och biskopinnan kom loss. Det blev skrattsalvor på polisstationen och med denna information medger jag, att också jag hade svårt med allvaret. Jag säger inget om det där med handbojor. Men att i villervallan förlora nyckeln - och vara biskop! Så hade S:t Petrus inte bedrivit sexliv, det vågar jag påstå. Han var mer mån om nycklamakten än så.

Vad åstadkom denna berättelse från verkligheten hos mig? Det åstadkom att min biskopsvördnad blev modest.
Hur jag vet detta? Jag säger som prosten Edwall. "Det är sant. Jag har själv hört det av en som har berättat det."

Pehr Edwall sa något annat, som jag också kan meditera över när det är biskopsmöte: "Kyrkans största problem har alltid varit dess biskopar."

Jag tror att biskoparna för ett par generationer sedan var värre än de nuvarande.
Det betyder inte att jag är omedveten om att ingen av de biskopar jag äter middag med eller umgås med en halv dag, hur förtjusande de än är, skulle prästvigt mig. Det är ett faktum som står oss emellan. I grund och botten är detta en sanslös personlig förolämpning och värre än så. När jag en gång funderade över min prästkallelse sa diakonissan s Kerstin: "Det är bra att ställa den frågan, det måste varje präst. Men du kan vara lugn. Det har i praktiken visat sig att du har en prästkallelse." Skulle s Kerstin narras? Det måste väl biskoparna mena. Eller blundar de bara och låtsas att prästkallelse är havlighet och inget annat? Vilken havlighet sedan!

Nu vill jag inte förstöra för biskoparna, men jag är samtidigt obenägen att ta skit. Skulle Persenius, Modéus-pojkarna, liksom Eckerdal, Dalman, Stiglund, Tyrberg och Fast våga säga att min prästkallelse var ett sorgligt missförstånd eller skulle de försöka sno sig undan och säga att det för sin tid var en prästkallelse men egentligen inte är det nu?

Båda svaren blir besvärande, för antagligen är båda svaren baserade på en lögn och på ett faktum att biskoparna inte ställer den enda avgörande frågan: Har Gud kallat?

Nu bråkar de inte med mig.Våldsbejakande extremister vill de inte vara. De vet att jag då tar upp frågan vad det är för biskopar som låter andra faktorer än Guds kallelse styra vilka de prästviger. Vi är vänliga, artiga och leende mot varandra. Väpnad neutralitet hanteras så. Men riktigt bekväma med situationen är våra vänner biskoparna nog inte. Som väl är. Hade de varit det, hade de platsat i kategorin "andliga råskinn", om nu inte kategorin i stället ska klassificeras som "råskinn i det andliga".

Om jag är imponerad när jag sitter bland biskoparna?
Självfallet. Fast måttligt. Lagom, liksom.

Kl 15 i dag är vår gemensamma seans över.

Krumelurer

Är det religionspsykologer eller religionssociologer eller båda i kategorierna alternativt psykologer och sociologer i största allmänhet och i skön förening som konstaterar, att de grundvärderingar vi har vid 18-19 års ålder, behåller vi livet ut? Det är då vi har ett mönster för att förstå världen. Vi lär oss mycket mer efterhand, men ett slags grundmönster består.

Svenskkyrklighet är ett sådant mönster.
Den som 18 år gammal genomgått Svenska kyrkans normalutbildning, Lillklass, Mellanklass, Storklass, konfirmerats och varit med i det kyrkliga ungdomsarbetet, kanske i min generation sålt Vår Kyrka och i varje fall läst om pastor David Crane, läst Lars Carlzons deckare om sjömansprästen i San Diego mm och Gunnar Helanders böcker om Sydafrika (barnbarnet Klara, 16, baxnade inför titeln Det nya kom från negern, men så har hon också varit några veckor i Sydafrika), varit på konfirmationsläger och sedan sommar- och vintermöten mm mm och börjat fatta något av trons hemligheter just i Svenska kyrkan, är präglad för livet. Om då församlingsprästen först och stiftsadjunkterna sedan tryckt på om det där att fälten vitnar till skörd och att det behövs präster och det finns en del goda kamrater som ägnar sig åt teologi, kan det bli bakgrunden till prästeri. Det svenskkyrkliga rundmönstret finns där.

Det är kanske inte alldeles ur vägen att fråga präster och biskopar var de fanns i livet 18-19 år gamla. Alla var inte svenskkyrkliga. Somliga var minst av allt svenskkyrkliga. Vi behöver inte vara så imponerade av dem trots deras fina karriärvägar. I grunden har de präglats av annat.

Konstaterar vi detta, uppstår stor veklagan under himmelen.

Plötsligt är det fint att bli präst när man är 50 eller mer, präglad av annat som är minst lika viktigt. Sägs det. Nå, det kanske är värt beundran att somliga så lätt vet att föra sig svenskkyrkligt, imponerande som en prestation. De spelar så bra och är så väl uppklädda i det liturgiska att ingen kan tro att de har kommit från ett helt annat sammanhang med understundom en annan teologi.

Eftersom stor veklagan under himmelen utbryter, ska detta inte påpekas.

Lika löjligt blir det med våra viktiga förtroendevalda, produkterna av demokratin. De vet förstås hur det ska vara i Svenska kyrkan men ibland, om franskan ursäktas, skiter det sig. Så gör det när somliga ägnar sig åt uppgörelser med sitt frikyrkliga förflutna och tror att det de gör upp med var hållningar också i Svenska kyrkan.
Idogt tog en förtroendevald kraftfullt avstånd från syndakatalogen. Vi andra bara glodde på varandra. Till sist samlade vi oss och försökte förklara hur Svenska kyrkan fördelaktigt skilde sig från syndakatalogsmiljön.
Lika illa blir det förstås med de förtroendevalda som känner att de har ett politiskt program och vitala partiintressen att implementera i det kyrkliga. Det är svårare att hålla emot då, för Frimodig kyrka har för få röstat på... Ja, ni förstår.

Varför övermannas jag av detta tänkande kring krumelurer i det kyrkliga?
Därför att jag ska resa till Uppsala.
Blir det för trist de närmaste dagarna ska jag fundera över dem jag umgås med och försöka tänka ut var de befann sig när de var 18-19 år och vad som format dem.
Detta är nog en mer utmanande övning än min gamla, att fundera över vilka på de höga kyrkliga höjderna som fått vara med i patrull Räven (scouterna, alltså) och vilka som inte platsat.

När det var aktuellt, konstaterade jag upprepade gånger för mig själv att Anders Wejryd nog inte fått vara med. Han var för ordentlig. Och räddhågsen. CB Ytterberg hade fått en plats omedelbart.
Av de nuvarande?
Fast och Dalman, båda prydnader för en scoutpatrull av Rävens kaliber. Möjligtvis Bonnier, för patrullen hade hjärta för dem det var synd om. Eckerdal som den ordningsamme, kanske. Han hade fått bli materielförvaltare/kassör. Tyrberg kunde haft en chans också. Jag säger inte heller att det hade varit kört för Stiglund, men hade han varit med hade han utvecklats lite annorlunda. Patrull Räven satt nämligen aldrig riktigt så stilla som avdelnings- och kårcheferna skulle önskat. Eftersom Wejryd varit svag för sådana önskemål, hade han haft det svårt just i patrull Räven.
Nu förstår ni.

Men tjejerna då?
Dom var i patrull Svalan och hur de rekryterade patrullmedlemmar var inte något vi la oss i.
Patrull Räven var dock mån om det goda samarbetet med patrull Svalan.

Får jag påminna om min lillebrors (också patrull Räven) fråga?
"Dom där som kom med äpplen och blommor till fröken när vi gick i skolan, vad blev det av dem?
Jag erkände att jag inte visste.
"Det var dom som blev våra chefer."

Om ni hör något i luften som surrar är det inte jag.
Jag tågar.

Böcker

Dagar då det kommer böcker i brevlådan är högtidsdagar. Jag tog ett grepp i Johan Herbertssons avhandling och fick belägg för en sak jag diskuterat samma morgon med Dr F.
Serendipity kallas fenomenet. Avhandlingen ska jag läsa i veckan som kommer.

Allan Willnys nya själavårdsroman måste jag förstås skriva om denna morgon, när jag ska köra till Hallaryd, där hans far Hugo för nu länge sedan var kyrkoherde. Hugo hörde till högkyrklighetens fäder och dog alldeles för ung. Det känns lite högtidligt att få vara i Hallaryd, måste jag medge. På eftermiddagen blir det Göteryd. Där var Stefan Sträng kyrkoherde. Han började en gång sin predikan så: "Det finns tre ting svenska folket rädes: drag, ljummet brännvin och katolicism. Nu ska jag predika om katolicismen." Men jag förvirrar mig, förledd av en viss entusiasm att få göra sådant jag ägnat mitt liv åt, men nu gör utomordentligt sällan.

Allan Willny skriver själavårdsromaner och den genren kan tyckas ligga minst en generation bort, men vad han skriver är samtida själavårdsromaner, precis det som Bo Giertz eller Olov Hartman skrev på sin tid och som mer nyligen Christian Braw ägnat sig åt.

Allan ligger inte på latsidan och den nya boken Saturnus ringar (Gaudete) handlar om den gömda framtiden och är första delen i en svit. Det är berättelsen om Gunnar, som dömts till fängelse för misshandel och ska avtjäna straffet. Han är lokförare och amatörastronom. Hans samhällsideal ligger före år 1975, året när Sverige förklarades vara mångkulturellt. Det räcker kanske för att ana att Allan Willny kan bygga en berättelse på det här materialet och hantera frågor om självförakt och latent begåvning. Med det menar jag insikterna om en människas liv, det där med att Gud inte skapar något Han hatar. Skapar inte skit, för att tala vanlig svenska.

Romanen är samtida. Reflektionerna sker också i förarhytten på SL-tåget mellan Ösmo och Uppsala. Det handlar rätt mycket om förlåtelse och den gömda framtid som ligger i den. Allans drivkraft är förvisso berättarglädje, men han har ett ärende, ett själavårdsärende. Och han avslöjar sig själv. Han tycker om människor. Han tycker om att berätta om dem, också när han konstruerar deras liv. Den här boken kunde i en levande församling vara bok i församlingens läsecirkel.

aKF:s årsbok Om trons källa och mönster, Artos, förgyllde fredagen.
Det är klass på framställningarna, men det som tog mig mest är det geniala greppet att inte lägga ordförandeorden först i boken utan låta detta linjetal möta inne i framställningen. Två sidor reflektion över samtiden och över Kyrkans villkor när tron försvunnit i ett svart hål. Björn Fyrlund påpekar i sitt programtal att innehållet i en bok som eldats upp finns kvar i röken och askan. Det är de svarta hålens hemlighet i världsrymden att ingenting helt försvinner. Är det bilden för vår tid att det som en gång fanns levande ändå finns kvar och vilka är det då att berätta vad som stod i böckerna när de blivit obegripliga i vår kultur och vänta på att de på något sätt återskapas ur aska och stoftmoln.

Trons källa och trons mönster blir en serie vitala föreläsningar om Fadern (Folke T Olofsson, Sonen (Dan Sarkar) och Anden (Biörn Fjärstedt) men också förstås om Kyrkan (Jakob Tronêt) och De dödas uppståndelse (Staffan Ljungman). Jakob Tronêt bidrar också med en föreläsning om Kyrkan och liturgin liksom biskop Biörns predikan vid kyrkodagarna kommer med. Det är klass på allt och jag uppskattar inte minst det goda föredraget om liturgin, obligatorisk läsning för präster och blivande präster.

Jag invänder bara syrligt men vänligt, ty det är söndag, mot Tronêts inpassande i systemet. Han gillar det s k kyrkopolitiska systemet och vill lägga sig platt för de översåtliga i en strävan att hitta bort från shibbolet-frågan i Svenska kyrkan. Han är inte den förste, men har lika fel som föregångarna. Varför finns det en högkyrklig motvilja till att ta djupa tag i problemhärvor? Kan det bero på att det helt enkelt är roligare att ha roligt och tråkigare att ha tråkigt? Men vad sa Jesus om lärjungars villkor?

aKF kanske skulle se en utmanande kallelse här? Finns det sanningsfrågor de som vill den kyrkliga förnyelsen faktiskt inte kommer undan, frågor de inte valde? Jag frågar för jag tror mig i mitt liv också ha sett fenomenet att bli fin också i det politiska. En arbetsgemenskap är just detta och inget mindre. Arbetet återstår uppenbart för gemenskapen. Och styrkan i gemenskapen är förmågan att ställa sanningsfrågor.

Det är då för väl att det kommer trevliga böcker så att jag kan blogga snällt, precis så som Strukturutskottet vill se söndagsbloggandet.

Folkkyrkoproblematiken

Det fanns en tid när Ingmar Ström kunde säga att den som tycker att Jesus är bra, är kristen. Hur eller hur - nu är det en annan tid och Svenska kyrkan har inte kunnat hantera den kulturrevolution som genomförts steg för steg sedan 1789. Ingmar Ström formulerade en minimalism på sin tid som inte fungerar nu. Det stora paradigmet är ett annat än kristen tro i den västerländska kulturen.

Ibland har denna kulturrevolution stannat upp, som när kyrkomöte och riksdag samfällt deklarerade "Den svenska linjen är den kristna linjen" men det var bara ord. Snart nog, dvs 1946, stod det klart att den svenska linjen bortom de fina orden var en annan linje. Fattade biskoparna det? Jag tror inte det, med något undantag, nämligen John Cullberg. Han förstod sig på de politiska skeendena, men jag uppfattar att han var rätt ensam. Bo Giertz? Nej, jag tror inte det. Han saknade det avgörande draget av ohederlighet för att rätt förstå politik.

Att det var de högkyrkliga som slog larm om läroplansförändringen 1962 då kristendomsämnet skulle bort, kan man notera. Svensk Pastoraltidskrift och ingen annan ska ha den äran. Aldrig har så många namn samlats till försvar för kristendomsämnet. Det var, som det heter, en uppehållande försvar. Slaget var förlorat. Vi vet det nu.

Naturligtvis var detta ett hårt slag, en konsekvens av tidigare beslut, som förändrade det som ansetts vara Svenska kyrkans dopundervisning och för en kyrka vars grund är uppfostringskristendom blir detta förödande. Kyrkoledningen ter sig närmast lamslagen och försöker rädda vad som räddas kan, ett mönster som håller från utredningen om katekesens ställning och framgent.

Det är ett värderingsval saken gäller. Allt fast förflyktigas. Nya intressegrupperingar har andra intressen och till dels är de materiellt betingade. En kyrka som var sammanväxt med det agrara Sverige får problem i det nya. Men ett samhälle som skär av sina djupaste värderingsrötter, kan plötsligt se att blomsterkvasten, som man har i handen, vissnar. De vackra orden om "värdegrund"  blir meningslösa, tomma emblem. Har vi i nyegoismens/indivualismens sammanhang kommit dit? Sammanhang - inte samhälle - och till och med ordet "sammanhang" kanske är att ta i för att beskriva situationen.

Nu kan, enligt Einar Billing, en folkkyrka vara folkkyrka också om den inte har folket med sig. Det heter det "folkomfattande syftet". Detta uppstår första gången ett barn döps, eftersom folkkyrkan är familjekyrka. När familjen inte längre är trosmiljö, men alltså inte heller den allmänna skolan, i vilken mening kan då en folkkyrka vara folkkyrka?

Biskop Runestam var tydlig. Folkkyrkan skiljer ingen från sig, inte ens om någon utträder! Det är ett sakramentalt sätt att se på saken. Det betyder att biskopen hävdar att dopet inte kan göras om intet. Rätt har han i det. Svårigheten med det betraktelsesättet är förstås att institutionen hanterar individen och det enskilda valet med överlägsenhet när beskedet blir att "vad du än bestämmer dig för, är du med". Uppfattar man folkkyrkotanken som "förvänd katolicitet" kanske somligt blir lättare att förstå, men det kollektivistiska innebär problem i den renodlade individualismens år 2016.

Församlingslivet gällde för den ungkyrklighet som blev folkkyrkotankens banérförare. "Man begraver sig inte i Guds församling", hette det bland akademiker som ville ut från universitetet till församlingslivet. Det byggdes församlingshem och organiserades mycket. I aktivitetströtthet kom Gunnar Rosendal på att programmet behövde fördjupas. Om detta läser man i boken Kyrklig förnyelse (nyutgåva på Gaudete). Den svenska högkyrklighetens rötter finns dock tydligt i ungkyrkorörelsen och i den ekumenik som därmed öppnades, dvs internationella influenser. Kyrkan är världsvid.

Kulturkampen kunde folkkyrkligheten aldrig hantera.
Det är på sitt sätt konstigt, för det fanns ansatser. John Cullbergs kulturkritiska journalistik har jag berört. Jag antar att det under årens lopp sagts en del från predikstolarna om den innevarande tiden och tidskriften Vår Lösen kunde konsulteras för att se vad som sägs där om den nihilismens revolution, som så segerrikt genomförts i vårt land. Föga, tror jag. Det är som om nihilsmen skulle vara ett mänskligt normaltillstånd. Det är den inte. Rom 1:19-20. Sekulariseringen tog över och blev "normaltillstånd" utan samordnat kyrkligt motstånd i Sverige och fienden kom innanför kyrkmurarna, förstås. Hur skulle en samtida kyrklig kulturkritik se ut i Sverige nu?

Så ställs frågan vad med vårt lands kristna framtid utan Svenska kyrkan. Den kan finnas i kyrkor, numerärt dominerade av kristna med bakgrund i andra länder. Det är domen över Sveriges folk, som levt i fred och välstånd men inte tackat Gud, som är alla goda gåvors givare. Det kan vara kört för Svenska kyrkan och tron bli något för små minoriteter. Om nu världen består. Men tron kanske aldrig varit ett majoritetsfenomen. Alla har ju inte tron (2 Tess 3:2)

Hur hanterar moderna kyrkoledare denna situation? De kommer dragande med relevansen, den förbannade relevansen! Det är räddhågans hållning. Det blir till sist ingenting av det de vill, stackarna. Syster Kerstins analys är nämligen korrekt: "Folk är inte dumma. Dom tar betet men undviker kroken." Ändå läggs all tjänstetid på att beta för att fånga fisk. Det är apostoliskt bara som i Joh 21:3 med det fiskefiasko som där avslöjas. Det som saknas i Svenska kyrkan är en pastoral missionsstrategi för detta land, baserad på rejäl pastoral erfarenhet, men folk som tänker så är just det folk som under flera decennier med sällspord entusiasm eliminerats i Svenska kyrkan.

I en bestämd situation kom Missionsprovinsen till och engagerade människor. Andra, som menar att Svenska kyrkan är på väg åt fel håll, står utanför. Att Missionsprovinsen förvaltar ett autentiskt svenskkyrkligt arv kan inte förnekas. I Missionsprovinsen vigs biskopar och präster och detta är en hållning förenlig med vår kyrkas bekännelse. Här läser man inte bara Om påvens makt och överhöghet i Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter (s 351) utan gärna också i samma bok CA XXVIII  "Om den andliga makten" men också i Apologin art XIV, Om det andliga ståndet. Där finns onekligen en del att bita i
När biskoparna vägrar viga sådana till präster som i vanliga fall skulle ha blivit vigda, måste det troende folket ta eget ansvar. Det är för en kristen rätt självklart att kyrkopolitiska beslut inte kan överordnas en Guds egen kallelse.

Att Missionsprovinsens vigningar är autentiska vigningar är lika uppenbart som att saken utmanar det system som infört drakoniska åtgärder för att hindra människor från att leva i det som Gud kallat dem till. Här är problemet. Det sägs stunda tider av prästbrist. Det gör det på flera sätt!

Så vad händer när Missionsprovinsen säger till Svenska kyrkan: "Vi är det ni slutat vara, svenskkyrkliga. Vi håller uppe det ni tappat bort." Visst kommer det att hojtas högt när detta sägs, men kommer det faktiskt kunna sägas att det är just så? För "in a brave new Church" var det en del som sågs som barlast och som andra tog hand om. Återvinning i det andliga och detta i den välsignade relevansens namn. På två sätt! Somliga kastade något på soptippen som irrelevant och andra såg hur relevant det egentligen är och återbrukar.

Den som vill, kan fundera över Moltmanns konstaterande, att folkkyrkor inte kan stå tidens förhållanden emot. Det är ett förhållande som kanske inte behöver leda till katastrof, men som ovedersägligen understundom har gjort det.

Geoffrey Kirks bok Without Precedent

Ni läser väl Geoffrey Kirk? Det gör jag. Hans bok Without Precedent, Wipf & Stock, 2016, ett US-amerikanskt förlag alltså (Oregon), gör vad förre ärkebiskopen Rowan Williams beskriver: "quite rightly punctures some awful historical nonsense".
Aidan Nichols bedömning är jag mer osäker på. "This elegant survey will no doubt cause quite a stir, and rightly so." Risken med den här sortens kritiska granskningar är att de förtigs.
Professor Ephraim Radner (som jag aldrig träffat) beskriver hur Kirk jagar misstag och "witherly exposes the largely flabby arguments still making the rounds in church debate." Och det är sagt av en man som inte kommer till samma slutsatser som Geoffrey Kirk.

Nå, förlaget T&T Clarks redaktörer och lektörer kanske ska uppfattas vara något snävare i bedömningen. "Snide" betyder att boken är insinuant och mer i den stilen. Riktigt vad som menas med "determinely middlebrow" vet jag inte, men det handlar om något som framstår som intellektuellt utan att vara det. Lika lite förstår jag vad "mere high class journalism" avser och det säger kanske mer om mig än om boken? Jag förstår saken så att T&T Clark avböjde publicering. I England har detta uppfattats vara en rekommendation att läsa boken.

Geoffrey Kirk disputerade i litteraturvetenskap, renässanstidens engelska om jag minns rätt. Det är kunskaper som präglar hans språkbehandling. Förre biskopen Mgr John Broadhurst fick en kommentar om sitt språk. "John, ditt språk är som en obäddad säng." Svaret? "Geoffrey, ditt språk är som en säng med stärkta lakan, och vem kan sova så?"

Det hela handlar om "Scripture, Tradition and the Ordination of Women" och är en argumentationsgenomgång eller kanske än mer en intellektuell renhållningsinsats. När författaren paketerat och slängt soporna, kan han leverera en något cynisk kommentar. Han kollar vad som är Jesus och vad som är Jean-Jacques från Geneve i den samtida debatten. Det gör han rätt i. Samtidens problem är att Jesus nuförtiden måste vara relevant. Det räcker inte längre med att han är är sig själv. (s 46)

Till frågan om Junia/s var en man eller kvinna (Rom 16:7) bidrar Kirk med en genomgång, som han säkert inspirerats till av Jonathan Baker i boken Kvinnor i biskopsämbetet och löser frågan om Junia/s könstillhörighet föredömligt: "s/he was most propably one or the other". Om Junia/s har det skrivits mycket. Om stackars Andronikus i samma bibelvers skrivs inget: "his only crime is being neither a woman nor an interesting textual variant". (s 71)

Sammanfattningen av den intellektuella renhållningsaktionen blir en del skarpa frågor. Om ett manligt prästämbete inte kan representera hela mänskligheten, hur kan då Jesus göra det? "How does his humanity differ from theirs?" (s 130) Det är kanske värt att fundera över.

Geoffrey Kirk har varit med i den kyrkopolitiska smeten och med sakkunnig hjälp av Colin Podmore repeterar han en del av argumenten. Han ser att bibeltolkningen ske utifrån en etisk grundprincip. "We have entered an era in which, even for many Christians, the Bible has authority only when it can be made to seem in agreement with the etical a priori assumptions of the contemporary world." (s 130) Detta konstaterande träffar rätt väl Bibelsyn och bibelbruk, rapportboken från Biskopsmötets bibelkommission 1970.

Argumenteringen om ämbetet följs av samma argument när det handlar om enkönade vigslar. Det kunde en del av debattörerna om ämbetet i början av 1990-talet inte föreställa sig, lika lite som att det konservativa partiet skulle lägga fram ett sådant lagförslag. Ärkebiskop George Carey liksom ärkebiskop Justin Welby har samma argument, den förste om ämbetet och den andre om vigslarna. Risken med ett nej är att Kyrkan framstår som "increasingly irrelevant". De som följt bloggkommentarerna härstädes är inte obekanta med argumentet. När allt kommer till allt blir folkets röst Guds röst. Vox populi vox Dei.

Icke utan uppenbart nöje återger Kirk i bokens sista fotnot hur Careys bild togs bort ur glasfönstret på hans gamla universitet King´s College i London sedan hbtq-studenterna krävt en sådan partiell kulturupprensning. Carey hade dristat sig att i vigselfrågan apropå kön säga: "We are not the same". (s 135)

Efter 40 år som präst och 30 år som kyrkoherde i Lewisham lämnade Geoffrey Kirk Church of England. Den 1 juli 2012 upptogs han i Ordinariatet.

Far och flyg!

På torsdagar kommer Kyrkans Tidning men inte denna vecka. Det är nämligen Kristi Himmelsfärds dag. Jag nämner inget om gudstjänstutbudet. Sålunda drabbade torsdagsdepressionen redan på onsdagen. På framsidan satt i en liten rundel en äldre herre, som såg ut som en skurkaktig polis vi sett i tv (vilken serie det nu var). Påpekandet om likhet var inte mitt även om det just på torsdagar, som är helgdagar, inte införts någon trevlighetsregulation av Strukturutskottet.

Jag läste artikeln av förutvarande domprosten, docent Kjell Ove Nilsson. Hans korta mening till Missionsprovinsen var ett käckt: Far och flyg! Ni hör inte hemma med oss andra. Den öppna folkkyrkan är en sällsamhet, understundom svår att förstå.

Först ett ord om denne Nilsson.
Han är född 1934 och prästvigd våren 1958 i en kyrka vars kyrkomöte sagt nej till förslaget om kvinnor i prästämbetet. Protesterade han mot detta "nej"? 1966 blev han teologie doktor och docent i teologisk etik med religionsfilosofi. Sedan försvann han till USA som professor i S:t Paul (Minnesota). Han återvände för att vara direktor för den teologiska avdelningen inom LVF:s svenska sektion. Sedermera blev han domprost i Göteborg mm mm. Han är mycket intresserad av jakt. Dessutom har han en svårbehandlad lågkyrklig åkomma.

Denne Nilsson skulle debattera kyrkofrågor. Jag återger ånyo ett kärt minne.
Platsen var S:t Sigfrids folkhögskola, Kronoberg (utanför Växjö) och jag var inte med- men motdebattör. Vi skriver den 6 december 1987, jag kollade och häpnade över att jag har ordning på somliga papper. Då var biskopen Sven Lindegård i Växjö 63 år gammal, en omständighet som nog ska noteras. Ämnet var "Folket och Kyrkan". I februari samma år hade jag disputerat på avhandlingen Folk och kyrka, som enligt sakkkunnigt folk på nytt läses (särskilt i Uppsala) och går mot en revival (tillsammans med Daniel Alvungers avhandling).

Debatten var lika förutsägbar som vanligt.
På ena sidan den dörrstängande församlingsprästen,  som i 13 år varit präst i ett källarkapell och först 1984 kommit ovan jord, och på den andra Nilsson. Problemet var bara det lilla att folkhögskolan var min arena. Där hade jag konfirmerats och varit ledare. Några av åhörarna visste. Och så var Morsan där och min Gudmor och en del andra, som visste vad jag slitit med i församlingsarbete. Inte bara jag - men jag också. Temat om de dörrstängande ville inte riktigt ta sig, om jag minns rätt.

Jag ställde emellertid en fråga: "Om du var biskop och jag kom till dig som ung och frågade om du skulle vilja prästviga mig, vad hade du sagt då?
Nilsson är docent i etik och svarade trots eller tack vare detta ärligt: "Nej."
Det var ju bara att brodera på temat.

Morsan såg alltmer moloken ut och inte heller min fromsinta gudmoder, tydlig i sitt ja till ämbetsreformen, tycktes helt bekväm. Ingen ville liksom backa upp Nilsson. Betydande delar av auditoriet kunde uppfattas misstycka med Nilssons besked, inte minst som jag gjorde en lite poäng med att jag aldrig åbäkat mig för att bli präst utan hederligt redovisat vad jag hesiterade inför trots min bakgrund på Kronoberg och vänskap med dem som stod för reformen.
Debatten fortsatte ett litet tag, men Nilsson kände att han behövde komma tillbaka i matchen, om man använder ett uttryck från sportens värld. Han sa: "Jo, dig skulle jag prästviga, men inte de andra." Det var värt ett försök i alla fall. Jag tyckte det var klent. Det var fler som tyckte det. Korteligen var det inte lyckosamt för Nilsson.

Nu kom sig Nilsson och begick sig i Kyrkans Tidning denna vecka.
Missionsprovinsen borde lämna Svenska kyrkan, fick vi veta. Det är provinsens solidaritet mot Svenska kyrkan som sätts ifråga, dvs det handlar om kvinnors rätt (han skriver så, DS) till prästämbetet, om homäktenskap (han skriver så, DS) och om allmän kritik av det kyrkliga, som tydligen är opassande rent allmänt sett. Detta kan tyckas vara en konstig uppsättning anklagelser från en gammal präst på höjderna, som dock är prästvigd i en kyrka som sagt nej till kvinnor i prästämbetet och som alls då vid hans prästvigning inte tänkte sig "homoäktenskap".
Nilsson uppfattar att saken skulle gälla trivsel. "Det verkar inte som om man trivs eller vill acceptera vad Svenska kyrkan står för i tro och liv."
Nilsson, Nilsson, det vill de visst. Fram med Bibel och bekännelse och visa beläggen, så tror de!

Hederligare vore att lämna, menar Nilsson, och anför vidunderligt nog förebilden PP Waldenström, som dock aldrig lämnade Svenska kyrkan. För detta fanns det juridiska argument!

Vad är det för fråga i en öppen folkkyrka som avgör vilka som inte ska tillåtas vara med?
Det här är människor som står på Svenska kyrkans bekännelses grund och det är just detta som är problemet. Kanske då inte med Missionsprovinsen utan med Svenska kyrkan. Men ska de ut, kanske det står en del andra före i kön till utmotningscentralen?
* De som inte alls tror, dvs delar Kyrkans tro på Jesus t ex - ska de ut?
* De som inte ränner i kyrkan vareviga söndag (det heter så) - ska de ut?
* De som inte röstar i kyrkovalen - ska de ut?
* De som röstar fel i kyrkovalen - ska de ut?
* De som på några allmänna eller synnerliga punkter är kritiska  - ska de ut?

Och när alla dessa är ute, kan väl Missionsprovinsen fösas ut också.
A brave new Church!

Trist att det är Folknykterhetens dag denna torsdag, för jag har ingenting att skylla på.
Jag läser i Kyrkans Tidning om insamlingsresultatet.
Givandet ökar igen och det är ett trendbrott. Visserligen är det en nedgång för fasteinsamlingen men denna nedgång är likväl inget trendbrott. Det var 33,6 miljoner och blev 32,5.
Men julinsamlingen?
En framgång. Den var 39 miljoner och blev 2015 45,3 miljoner. Kul. Tills Partyförstöraren kom in med Svenska kyrkans Årsbok 1965. Då var Svenska Kyrkans Missions insamlingsresultat 10 miljoner. Det verkar ha gått framåt? Nja, 10 miljoner då är 94 miljoner nu.
Jag konsulterade Ekonomifakta.
Ibland får man perspektiv - om man nämligen inte förfaller till positiv journalistik utan till vanligt grävande.
Det är väl just detta ingen ska bekymra sig över och diskutera.
Nämns det inte, finns det inte.
Tänk vilka konsekvenser det fått att statskyrkosystemet bytte skepnad år 2000.
Kollektgivandet drabbades!

Great minds drink alike

Nu ska vi inte frestas att göra en lång historia kort.
I går var jag i Kalmar för att bli klippt och uträtta några andra små ärenden, solen sken och jag körde sommarkortklippt västerut. I Växjö skrapade det i bilen sedan jag bromsat. Jag tänkte att de nybytta bromsarna havererat och styrde mot Vianor. Det var inte bromsarna utan skydden under motorn. De är av plast. Vianorkillarna läste saken fermt och jag gick för att tacksam betala. "Det kostar inget" blev svaret. "Är du dum i huvudet?" frågade jag, som i allvarliga frågor (som pengar) gillar klartext. Men saken var att Vianor bjöd på detta, för det var en liten fråga. Jag kunde bara högtidligt deklarera att kring namnet Vianor finns alltid en särskild guldglans. Minns det! Och ta tacksamt emot tipset.

Glad över att jag sparat inte bara fortkörningsböter (genom att köra lagligt) utan också en reparationskostnad, tänkte jag att frun skulle få lite alkohol. När jag ändå var på inrättningen kanske jag skulle få något själv? Det drar ju mot Folknykterhetens Dag, som tydligen blivit en hel vecka. På plats såg jag ett litet parti med reklamen "Great minds drink alike". Klart jag köpte.
I efterhand kanske detta bara ska uppfattas vara en särskilt illistig reklam, en sådan som ambitiösa inte klarar sig undan?
Nå, i går kväll petade jag i mig en stout, Yeti. 355 ml. Inte förrän jag tärt innehållet såg jag att stouten var laddad, 9.5%. Nå, jag är uppe denna morgon och fullt hörker.

Till den långa historien hör också att jag förbereder mig för att gå på ärkebiskopens middag, nyklippt och presentabel, nästa vecka. Det är ordnade tillställningar, lokalen fylld av biskopar och kyrkostyrelse. Aldrig har jag sett det bli så som doktor Gormander skildrade ambassadörens olycka i Aftonbladet. Jag återger ur minnet. "Ambassadör Kling var .... som ett ägg och ....... nerför trappan."
Det kan dock lika väl ha varit så här:
"Ambassadör Kling var full som ett ... och ramlade nerför ......."
Jag minns inte.
Doktor Gormander kallades in till tidningsledningen och fick sparken. Det minns jag. Han hade inte fått sparken om han skildrat trapplivet i Ärkebiskopsgården. "Städat" är ordet. Konjak till kaffet serveras inte.

Dagen efter denna vårliga middag ska det överläggas.
På programmet står tre timmar med en myndighet, nämligen Myndigheten mot våldsbejakande extremism. Den tidigare kyrkliga självmarginaliseringens tid är förbi. Nu umgås Svenska kyrkan med myndigheter. Mona Sahlin kommer dock inte. Det beklagar jag. Det hade varit roligt att möta henne, som jag förstår är en produkt av insatser från scoutkamraten i Berg, Thage G. Peterson. Man kan inte få allt.

Den våldsbejakande extremismen är det prioriterande ämnet och förmiddagen ska nog uppfattas uttrycka den kyrkliga relevansen.
Jag kommer att vara idel öra. Aldrig har jag i kyrkostyrelsesammanhang fått umgås med myndighetsföreträdare i tre timmar. Jag har med Kyrkofondens styrelse som bas fått dväljas på konferens med Riksantikvarieämbetet, men detta går utöver. Det kommer att sitta 50 personer i tre timmar, vilket blir 9000 manminutrar, dvs 150 manstimmar (man är här = kvinnor och barn innefattade). I runda slängar läggs här en månads arbete räknat i manstimmar mot den våldsbejakande extremismen. Det är dock en kraftfull kyrklig insats.

Jag tror vi kommer att lära oss mycket som är viktigt att veta och som markerar att Svenska kyrkan är relevant och inte längre marginaliserar sig själv. Nu är Svenska kyrkan mitt i smeten, som den är som umgås just med myndigheter. Men tanken slår mig - var vi inte en gång just myndighet själva?

Jag vet att det finns somliga sura som med bästa illvilja i världen nu vill ifrågasätta och mena att Kyrkostyrelsen och biskoparna borde tala om kyrkohandboksfrågan och akademierna som surar, om gudstjänststatistik och om allmän uppgivenhet i det kyrkliga (det som somliga biskopar kallar "längtan", och det har de nog inte fel i). Nu får vi umgås med myndigheter. Nöj er med det och sjung med en text som borde övervägts till Kyrkohandboksförslaget:

Tag fram det bästa humör du har, var morgon när solen går upp. Försök att hålla det ständigt kvar, fast jorden går runt i sitt lopp.
För om du bara tänker så:
Det här var skojigt det måste gå.
Det finns ingen väg som är svår för dig. Gå fram med ett jublande ”Hej!” 

I går kväll var kaninerna Aslan och Elsa ute i varsin bur i trädgården. Då kom en förvildad kanin utanför staketet som länge satt och betraktade de två kaninerna i bur. Jag undrade vem det var mest synd om - de domesticerade kaninerna i varsin bur eller den fria vilda. Var det till sist en ecklesiologisk fundering, eftersom jag läst Oloph Bexell på kyrkligdokumentation.nu om en kyrka som aldrig varit fri?
Jag vet inte.
Jag sliter med frågan, som Fälldin sa.

Nu blir det morgonkaffe.
Ska jag pigga upp mig med några tankeväckande Sandahl-citat från Twitter?
Kanske bara uppiggande kaffe.
Great minds drink alike.

Det bästa av två världar

Argumentet har återkommit ett par gånger. Som när biskop electus i Karlstad beskriver sin bakgrund i Missionskyrkan, där det finns engagemang och hängivenhet och så lägger han till liturgi och Luther i den kyrka han prästvigts i. I går var det Östra Småland, som berättade om de två världarna när missionsföreningen i Kristdala och Döderhults församling ska samverka mer. "Döderhults församling har resurser och erfarenhet och missionsföreningen har engagemang." Missionsföreningen är en EFS-förening.

Det är inget fel att försöka skapa något nytt i den kyrkliga situation som är, inte i en annan heller, men självbilderna stör mig. Frikyrklighet av olika schatteringar skulle ta över och kristna svenska folket när Svenska kyrkan misslyckats. Det var 1800-talshållningen. Av den blev föga. Visserligen kan självsäkert hävdas att till skillnad från i Svenska kyrkan är 100% i vår församling kristna ("men det händer att jag tvekar om bror min..."). Som bäst kommer Svenska kyrkan undan med 8% kristna, som man kan se. Annars blir det 5%. Sorteringen är redan gjord, så det går snabbt vid himmelens port.

Men, hallå!
Bönhusen har sålts och i många församlingar sitter det gamla gänget. Generationsväxlingen är svår överallt och detta, just detta, var meningen med 1960-talets nya skolpolitik. Sekulariseringen skulle genomföras - och så blev det. Frikyrkligheten står svag och talet om det stora engagemanget måste ifrågasättas. 80-åringar orkar inte hur mycket som helst. Det gäller både här och där.

Jag tror jag ogillar bilden av Svenska kyrkan som en kyrka utan engagemang. Det finns många engagerade i församlingslivet. De lägger tid och kraft i sina församlingar och detta knappast mindre än de fri- eller föreningskyrkligt organiserade. På den sidan har sammanslagningar ägt rum, först i det lokala när gamla församlingar lagts ner, dvs 1800-talsprojektet nått sitt slut. Till sist blev på den kanten Equmenia och i det föreningskyrkliga just samarbetskyrkor. På egna ben hade få församlingar klarat sig. Vi kan förstås kalla det som skett och sker för ekumenik. Vi skulle också, om vi är på det humöret, kunna tala om ekonomiska fusioner i fromhetsbranschen.

Nu har jag alltså på ett upprörande sätt ifrågasatt bilden av den stora hängivenhet som torgförs. Jag kan förstås på samma sätt ifrågasätta bilden av den resursstarka Svenska kyrkan. Det finns pengar fortfarande men avfolkningen och utträdena, de ofrivilliga genom döden och de frivilliga genom eget ställningstagande, sätter spår och konsekvenserna handhas fortfarande så fiffigt att de inte riktigt märks. Främst så, att rekryteringar till tjänster fördröjs (trots fastslagen bemanningsplan). Det sägs att vi inte heller får präster som kan täcka upp avgångarna nu och framöver. Det problemet organiseras bort genom storförsamlingar, som inte behöver fira gudstjänst så besvärande ofta. Vill folk inte fira gudstjänst, behåller vi hela apparaten men ändå inte, lyder framgångsreceptet. Det blir som det svenska försvaret, som sägs ha haft fler överstar än furirer.

Egentligen undrar jag över föreställningen att plocka det bästa från två världar. Är det bästa verkligen bra nog? Har verkligen de fel som ser två system i kris och uppgiften då vara att låta två dåliga världar bli en?

Jag undrar också över det där med två världar. Borde vi inte tala om olika former för Guds rike här ti tiden? Men då skulle vi väl också tala lärofrågor? Luther konstaterade vid religionssamtalen i Marburg att de reformerta var av en annan ande än vi. Kaisern nonchalerade detta och krävde kyrkounioner i Tyskland, men det förändrade föga just när det gäller faktum: de olika lärorna. Det menade i alla fall de medvetna lutheranerna. Visst kan man i ekumeniska dokument skriva sig runt en del svårigheter, men vore det inte vettigare att ta upp dem och söka den sanning som Gud för vår frälsnings skulle ville låta uppenbara?

Det jag hör, stör.
"Vi har olika syn", konstateras lugnt och därmed i sak ointresserat av sanningsfrågan. Eller "vi har två syner", med samma konsekvens. Vi kan ta ämbetsfrågan. Påven deklarerar att ämbetet har en av Herren själv given form, som Kyrkan inte har fullmakt att ändra. Professor P eller W menar att ämbetet lagas efter läge. Är det så ointressant att båda uppfattningarna inte kan vara sanna? Antingen får vi pilla i ämbetets grundstrukturer eller inte. Jag vet att påven Leo X inte fattat ett dyft av dessa teologiska överväganden, men det är just nu inget argument. Det är ointresset för sanningsfrågan som blir enhetens grund, eller?

Allt har sin tid.
Arbetet att underlätta ekumeniken har sin tid.
Arbetet med att göra ekumeniken just så svår som den är, har sin.
Till det arbetet hör den kritiska granskningen av självbilder.

Liberalismen

Jag antar att en majoritet av bloggläsarna denna morgon pustar ut efter gårdagens intensiva demonstrerande, men fortfarande är hågade till politiska uppgörelser. Beskedet att Gustaf Wingren avsjungit Internationalen var det i särklass mest uppmuntrande. "Gustaf begriper sig inte på politik", som Greta sa.  I särskild strykklass ställs väl denna morgon "efter" som vanligt liberalerna, för Gunnar Helén hade ju rätt. "Att vara liberal är att vara kluven". Denna kluvenhet brukar ha en uppiggande effekt på liberalismens motståndare.

Först läste jag Gulan Avcis debattartikel i SvD (30 april).
http://www.svd.se/mangkultur-far-aldrig-ursakta-kvinnofortryck/om/debatt
Hon är ordförande för Liberala Kvinnor. Jag häpnade något för om jag förmår läsa rätt innantill befinner sig de liberala kvinnorna rätt nära Sverigedemokraterna i sin problembeskrivning. Läget är "exceptionellt ansträngt", regeringen är tafatt inför de utmaningar vi står inför och utanförskapet växer i landet. "Liberala Kvinnor är de första att erkänna att det behövs ett radikalt perspektivskifte", jo, men nog var SD först?

Må vara att Liberala Kvinnor har ett något annat program än SD. De liberala ser sina värden utmanas och behöver "mer än någonsin" betona demokratins grundvärderingar. Då är det alltså kris nu? Mer än någonsin?!

Foten ska sättas ner och integrationspolitiken ska sätta kvinnorna i centrum. Så upplöses traditionella makt- och familjestrukturer. Detta får en positiv inverkan, men uppgiften är inte lätt. "Det måste vi erkänna!" Finns det, kan man undra, några risker med denna partiella kulturupprensning? I så fall vilka?

Svårigheten "får inte innebära att vi ursäktar kvinnoförtryck, parallella samhällen och religiösa dogmer som får allt starkare fäste i vårt sekulära samhälle."
Det var det där med religiösa dogmer som jag mest fäste mig vid. Vilka av Kyrkans dogmer är det Gulan Avci inte ursäktar, om frågan ursäktas?
"När vissa sedvänjor krockar med lagstiftningen och de värden om jämställdhet vårt sekulära samhälle vilar på, måste vi sätta ner foten."
Det stundar kanske bistra tiden för hesitörerna, de som förr kallades kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Men då ska också de r*m*rsk* k*t*l*k*rn* passa sig? Och ortodoxer av skiftande slag?

För klarhets vinnande i min tankevärld, läser jag SLA, Skaraborgs Läns Allehanda.
http://sla.se/debatt/kronikor/2016/04/30/ta-seden-dit-hen-kommer-helt

Det handlar om Yasri Khan, men krönikören preciserar:
"I Svenska kyrkan har vi ju också haft den här könsseparerande trenden i det att både en del män och kvinnor har sett det och ser det som omöjligt att ta nattvarden om den tjänstgörande prästen är en kvinna. Numera har många av de så kallade kvinnoprästmotståndarna lämnat Svenska kyrkan och startat eget. Men som Svenska kyrkans högsta beslutande Kyrkomöte och biskopsmöte kanske kan vara till hjälp i debatten om samhällsföreträdande politikers mellanmänskliga uppförande. Sedan flertalet år tillbaka finns regeln att präster måste kunna tjänstgöra med såväl manliga som kvinnliga kollegor. Men ett vanligt medlemskap i Svenska kyrkan innefattar inga andra krav än att vederbörande vill vara med.
Det kanske är så att en politiker som gör anspråk på att företräda ett parti och andra människor måste följa den tradition som är majoritet där hen befinner sig. Ta seden dit hen kommer, helt enkelt."

Blev det klarare?
Finns det inga skov i argumenteringen här? Jag menar, hur enkelt får man göra det för sig? Frågan som ställdes var den om hur Gud vill ha Kyrkans präst- och biskopsämbete och den kan väl få hanteras som just den frågan utan att förvanskas till "den här könsseparerande trenden".
När det handlar om kön, ville ju traditionalisterna ha ett samspel mellan kvinnor och män och slogs för en kvinnlig kyrkotjänst.
Traditionalister, ja. Var det då inte orimligt när politiker på 1950-talet inte ville följa den tradiiton som var Kyrkans majoritet?
Om Svenska kyrkans förhållningssätt i ämbetskonflikten blir allmän migrationspolitik kan vi nog bara konstatera att storsamhället är tillbaka. Och det tycks vara det liberalerna numera slåss för. "Passar inte galoscherna"-politik, alltså.

Vad ska jag säga? Har krönikören i SLA redovisat vad hon fattat eller bluffar hon läsekretsen? Vilket alternativ är noga besett då värst? Worst case scenario?

Så fort det börjar deklareras i ämbetsfrågan och detta får bäring vidare, kan man fatta vad saken gäller. Det totalitära. Det snällism-totalitära.
Jag kanske skulle vakna kallsvettig efter en mardröm där det står klart att jag är den liberale, inte de liberala?

Dagens firningsämne?
49 år sedan jag tog studenten.

Röd 1:a maj

I år går det inte att fira röd första maj eftersom dagen är en söndag. Annars går det utmärkt för detta är en apostladag och därtill Josef arbetarens dag. Det är sådana där små finesser som högkyrkliga präster leende höll på med. Nu ska jag inte förlora mig i prästerliga minnen, men jag måste - så söndag det är - ändå konstatera, att jag hör alltfler informationer från Svenska kyrkans vardag som talar om kris och katastrof än jag riktigt vill höra. Jag börjar röra mig från "veta" till "förstå" och jag vill egentligen inte förstå vad jag alltså vet. Det här håller inte. Borde vi ha en dag när det i församlingar landet runt demonstreras under parollen "Upp till kamp"?

Nu tror ni att jag funderar över biskopsvalet i Karlstad, där det i tätklungan fanns två kvinnor och en man och så blir det mannen. Det gör jag. Denne Sören Dalevi har sin bakgrund i Svenska Missionsförbundet men är präst i Svenska kyrkan och har med sig det bästa från två håll, säger han. Vad är det? spörjer vi med katekesförklaringens ord. Från frikyrkan hämtar han hängivenhet och idealitet och från Svenska kyrkan liturgin och den lutherska traditionen. Vad är det lutherska? "Det enkla och det avskalade", heter det. Det påminner i besvärande hög utsträckning inte om det lutherska utan om det reformerta. Och notera, fast det är söndag, att ingenting sägs om själva läran! Men nog var det hela lite snöpligt rent genusmässig sett?

Alla ska känna sig bejakade av den kyrka de tillhör, menar Sören. "Han tar ett gudstjänstbesök från februari som exempel. Av sex psalmer gick det bara att sjunga med i två. De övriga gick antingen för högt eller så var de okända." Nu blir jag, så söndag det är, undrande. Vilka, exakt vilka, psalmer var okända för biskopen electus?

Kanske blir det så här om man kommer från ett sammanhang med samarbete så att gudstjänsterna hölls varannan söndag i missionshuset och varannan i kyrkan. Då kanske alla psalmer med nummer 326 och däröver känns lite främmande? Inget ont om Dalevi, men kontrasterar han inte något mot föregångaren J.A. Eklund?

Valet i Karlstad påskyndar processen att göra om ordningen för biskopsval. Jag förutsade både utgången av valet och omgörningen. Själv bryr jag mig inte särskilt mycket, utan har sett det som hugget eller stucket om Kyrkostyrelsen väljer eller de lokala elektorerna. Det är riggade val och beslut för ett par decennier sedan slår igenom när vi ser uppsättningen av kandidater. Dalevi ska nu försöka orientera sig i en främmande värld - biskopsmöte, kyrkomöte med utskottsarbete och en hel del annat som blir hans uppgifter också. Det är inte bara det där med Värmland och Dalsland.

Sitter Modéus I nu och bedömer konkurrenterna inför ärkebiskopsvalet? Det kommer nya och de är svagare i konkurrensen. Dalman finns där men ter sig inte Modéus I som stjärnan just nu? Dalman, som var lysande vid Te Deum-gudstjänsten, missade först att hälsa på prinsessan Estelle. Expressen avslöjade pinsamheten. Sådant kostar. Och så förde Dalman kräkla i gudstjänsten. Vad var det öfr kräkla? Var det en kräkla från Strängnäs stift som han förde i Stockholms stift? Det är en utmaning som i ett annat läge kunnat leda till krig. Stalltips: det blir Modéus I efter Antje. Han tyngs av favoritskapet och kommer att matchas fram. Allmogen förväntas att bligande gilla upplägget. Med en ny biskopsvalsordning kommer vi tillbaka till tre kandidater varav Kyrkostyrelsen väljer en. Det blir, som det heter numera, "ordning och reda".

På ett sätt är det lite trist att det är söndag och jag lovat att förhålla mig snäll. Om det varit måndag kanske jag visat mig mer uppgiven inför det kyrkliga. Men det blir måndag om Gud vill och vi får leva!

I väntan på måndagen ska ni få ett lästips.
Oloph Bexell levererar en genomgång, som några av bloggkommentatorerna kommer att ha särskild nytta av.
http://kyrkligdokumentation.nu/bexell2.pdf
Tolle, lege!

Be-tänkligt

"Dela tro - dela liv" är ett 60-miljonersprojekt. Det ska entusiasmera oss, och jag läser twitterflödet som syftar till just detta, men blir jag entusiastisk? Nu handlar det om bönen och om bönen finns det goda skäl att tänka ordnat. Bön är en syssla som förutsätter att det blir be-tänkligt, bönens teologi ska väl kallas så. Men nu undrar jag.

Ni får citatet:
"Att be är att sätta in sig själv i en förändringsprocess, ärlig bön för med sig handling, det är inte att fösa över ansvar på någon annan."
Ber den fromsinta medelklassen så här?
För en kyrkokristen ter det sig väl knappast tänkbart?
Fokus är flyttat från Gud till den bedjande.
Blir detta inte fel, helt fel?

Att be är att sätta in sig själv i en förändringsprocess?
Här förväxlas uppenbart kategorierna, dvs vad bön är och vad bön kan få för konsekvenser eller hur bön förhåller sig till lärjungaskapets grundvillkor, det lärjungaskap som självfallet handlar om en förändringsprocess.

Vi tar det där med att "ärlig bön för med sig handling".
Nu ligger jag på mitt yttersta eller obrukbar på grund av svår nedstämdhet. Jag är som psalmisten när det är som värst. Då kan jag alltså inte be ärligt? Då är det väl lika bra att inte ens försöka? Bön är till för aktivister, sådana som vill sätta in sig själva i en förändringsprocess. Bön är inte till för håglösa och alls inte till för folk som ligger på sluttampen på Långvårdsavdelningen. Men det blev väl inte rätt?

Jag skulle vilja slå ett slag för bönen som verkligen är att fösa över ansvar "på någon annan", dvs på Gud, som lovat mig att vara min käre himmelske far. Det är märkligt med denna förbannade lagiskhet och detta sätt att omdefiniera bön så att den blir "att sätta sig själv i en förändringsprocess". Helgelsen är denna förändringsprocess, men också den är inte något jag gör med mig själv utan något Gud gör genom att ibland vilja och andra gånger tillåta.

Jag har en närmast fånig tågordning för en liten förbön. Jag ber för präster jag känner och som jag uppfattar att jag har ett förbönsansvar eftersom de är sjuka och jag tycker om dem. Jag följer egentligen stambanorna. Tala om tågordning. Jag börjar i norr och hamnar till sist på Malmö C. Det är böner som inte i egentlig mening för med sig handling om man inte med handling räknar något jag kanske någon gång skriver till mina vänner - men det hade jag gjort hur som helst, tror jag. Jag föser helt enkelt över ansvaret till någon annan, för jag är doktor men inte läkare, förstås.

Ibland ber jag för förhållandena i världen och menar att min största insats för freden gör jag som bedjare. Vad annars kan jag göra?
En gång i tiden gjorde jag fredsinsatser genom det militära system som höll Sverige utanför krig tills det i demokratisk ordning bestämdes att vi skulle kriga i Afghanistan och Libyen. Jag var stolt över mitt vapenslag, kustartilleriet. Det var försvar och inte anfall. Vi värnade fosterlandet och fostervattnet. Allt detta är historia. Som mest kan jag värna det statsskick som ger utrymme för medborgerliga fri- och rättigheter, men i det stora hela kan jag göra fredsinsatsen genom att be och det kan inte föra med sig någon synnerlig handling. Är bönen inte ärlig då?

När jag blir som teologiskt dystrast tänker jag: Finns det ett fenomen i det officiösa svenskkyrkliga som inte är något annat än själv-be-fläckelse?

Vad vi möter i denna tweet är det som kallas "funktionell ateism". Den kan se from ut, men krafsar vi lite på orden så upptäcker vi att Gud inte behövs i sammanhanget, inte ens när vi ber. För bön är att sätta in sig själv i en förändringsprocess och det är lika kul som när Gudrun Schyman var i Blentarp för att bli nykter, men inte ville be till "Gud" utan bad till "Gudrun". Det gick också bra. Men, och det är min småländska fråga och inget annat, borde inte Svenska kyrkan för 60 miljoner ha en annan och mer profilerad hållning?

När jag ber är jag för övrigt helt nöjd med att få fösa över ansvaret på Gud.
Det är därför jag ber.
Så enkelspårig är jag. Skamlöst!
Var inte detta den gamla kristna regeln, att "handla som om allt hänger på dig och be som om allt hänger på Gud"?
Det är för en kyrkokristen klart att allt hänger på Gud, som hänger på ett kors.

Ska inte min bön också innehålla en tacksamhetens hållning?
Jodå. I går hittade jag, tack stiftsadjunkten Jens Linder, lösningen på mitt råbiffsproblem. I nästan tre år har jag letat efter någon som maler råbiff i Växjö. I Löttorp finns Rosas Handel. I går eftermiddag hemsökte jag efter en stiftsadjunktstanke, Coop vid Oxtorget, frågade artigt om de kunde mala råbiff och det vänliga svaret med ett leende var ett "ja". På innanlår, för det var bäst, tyckte expediten. Då visste jag att jag hittat en sakkunnig!

I går kväll blev det råbiff med tillbehör, öl, OP,  bröd och ostar samt på sluttampen oliver av lyxmodell. Bordsbön och så rakt på!
Det var en stor dag i mitt liv, "som i prästgården" var känslan, det betyder som på norra Öland. Lycka! Och jag gjorde, om franskan ursäktas, inte ett skit. Jag bara tog emot gudslånet i tacksamhet. Det var säkert för somliga fel livshållning - tacka Gud för råbiff, öl och brännvin utan en tanke på någon annan förändringsprocess än just denna!
Tack gode Gud för att du gett mig gåvan att njuta av livet!
Aj då.
Fel bön. Ansvarslös på alla sätt. Men jag skäms inte!
Jag har lovat återvända till Coop för att köpa mer råbiff.
Tack gode Gud för den elit i livsmedelsbranschen som har vett att mala råbiff av innanlår!
Och tack o Gud för stiftsadjunkten, som funderade och sa: "Jag har inte köpt men skulle kunna tänka mig att Coop på Oxtorget skulle kunna ordna råbiff!"
Att be är att till sist hålla Gud ansvarig för att jag får råbiff en fredagskväll.
Vad skulle bön annars vara?