Rätten att ha fel

Maktgranskning betyder oftast att någon kommer på något underligt i mötet med en Maktapparat, funderar, undersöker lite och skriver något som ska berätta om ett missförhållande, som väl enkelt borde kunna rättas till.
Missförhållandet torde bero på ett missförstånd, är den underliggande och på sitt sätt begripliga tanken. Men just detta är ett missförstånd!

Maktapparten vet att alltid försvara sig. Den slåss i varje läge för sin existens. Och den backas upp av människor, som tar dess parti. De driver oftast tanken att ingen har rätt att kritisera. Skyldigheten är i stället att tyda och tolka allt till det bästa. Den som inte tycks göra så, mäler sig ut ur gemenskapen.
Det är inte säkert att de som deklarera sig själva som toleranta egentligen är intoleranta mot toleransen. De tolererar inte avvikarna - och de definierar själva vilka dessa är.

Mot dem bör vi proklamera rätten att ha fel.
Jag tror vi ska gå så långt att vi säger: Det är bättre at det blir fel i maktgranskningen än att ingen maktgranskning verkställs.
Och fel blir det nästan alltid. Bara gamla 68:or vet att genomföra maktgranskningsmetoderna och visste att förlägga striderna till maktens territorium, t ex läsa rättsfall i NJA, Nytt Juridskt Arkiv mm. De hade också styrkan att kunna arbeta kollektivt - och med den tidens studieordning också en möjlighet att bilda sig bortom universitetsstudierna.
Nu är problemet att blir granskningen rätt i huvudsak, kommer några av de anställda att söka fel i bisaker. Och som värst visar det sig, att de som gett uppgifter inte är beredda att stå för dem.

En kyrka ,som vill vara något annat än ett kyrkosystem, vet dock att lyssna till kritiken och dess ärende också i de fall när det kan tyckas vara fel i detaljer. Men det kräver nog ett osedvanligt mått av helgelse. Finns det något som heter "kyrkosystemets kritikmajeutik" som ämne i ledarskapsutbildningen?

Det är en allmänmänsklig svårighet för den som har rätt att också få rätt.
Per definition står kritikern mot en trygg och glad majoritet. Alla vill att hästen ska rullas in i Troja, det är utgångsläget. Och kommer någon med dåliga nyheter vill Makten slå ihjäl budbäraren, det är en nedärvd erfarenhet.

För att styra den trygga och glada majoriteten desinformeras.
I våra dagar sker detta mer än någonsin och det blir svårhanterligt. Jag har under det gångna året följt informationerna om desinformationen med hjälp av mina vänner överstarna i Bryssel. Jag förstår också att desinformation kan användas för att försvara sjuka saker när de riskerar att avslöjas. Naturligtvis finns det en uppsjö av offentliga lögner eller ett system där man inte säger "Vi hade fel" utan gör omgrupperingar under obekymrat visslande. Flyktingdebatten i Sverige, där den politik genomförs som de ville, som förklarades ha en annan människosyn, är exempel. Ska vi gå på det? I det kyrkliga läser jag biskopen som avfärdade #mittkors nu skriva vackert om korset på sin blogg. Oordnad reträtt kan det tyckas. Men om vi struntar i reträttens estetik och till och med dess etik, så vad återstod att göra?

De officiella lögnerna genomskådas inte säkert alldeles omedelbart.
De ljuger skamlöst och med from uppsyn.
 Så i bordellhärvan, där Peter Bratt hade rätt men ljögs ner och DN fick betala skadestånd i form av en stipendiefond.
Så i det kyrkliga om de upprepade lögnerna mot person, en Danell eller en Gärtner lika.
Många visste att det som sas var just officiell lögn, men sa inget. Andra stackare gick på det hela.
Det kanske är bäst att vara uppmärksam också i det kyrkliga.

Tillbaka till den eländighetsforskning om det kyrkliga som är nödvändig, men som alltför få bedriver. I den kan det ske missförstånd.
Missförstånd tyder inte på att någon saknar förstånd. Medlet mot missförstånd är det öppna samtalet, det som är så öppet att också det som inte får sägas bli sagt och hört.
Sättet att pröva ett resonemang blir då: "Det var intressant. Berätta mer!" Då följer en större berättelse och frågor som återstår att belysa/lösa eller - alls ingenting. Ni förstår.
Men också om den metoden är mödosam, är den bättre än den gängse metoden, att ingenting säga, ingenting göra och därmed jämna vägen till de större katastroferna.

Inledningsvis proklamerar vi rätten att ha fel.
Med dem som vågar ha fel är det tryggt att umgås. Har de fel så förstår vi det. Har de rätt, förstår vi det också. Det är så man lever samman.

Vill någon som har nära till slå vakt om den hållningen, kan med fördel aKF:s kyrkodag lördagen den 3 sept besökas. Kyrkans gemensamma tro - vår tro. Andreaskyrkan, Högbergsg 31 i Stockholm (T-Slussen, uppgång Götgatan.
Mässa kl 9 sedan föredrag. Medverkar gör Gunnar Weman, Sven-Erik Brodd, John Sjögren, Peter Bexell, Erik Eckerdal, Lilly Sofia Jönsson och allt detta under ledning av aKF:s ordförande Björn Fyrlund.
Här blir en del utmaningar att tugga på, fattar jag. Slut med vesper kl 17. Man kan läsa mer på aKF:s hemsida.
http://www.akf.se/post-51

Vi mot "dom", ett stycke normalitet i Svenska kyrkan

"Dom" betyder egentligen "dom där".
Läge att beskriva Svenska kyrkans normaltillstånd där det verkligen finns ett "dom" att avgränsa mot och en debatt som alls inte handlar om några besvärande missförstånd på senare tid utan avslöjar själva samtalsklimatet.
Jag ska be att få ge ett belysande exempel.
Antagligen har jag skrivit om det tidigare, för det var en svårhanterad erfarenhet för mig. Jag ville helst inte att interiörerna från det kyrkliga skulle visa sig vara dessa.

Nu var det 1994.
Jag går till kapsel nr 58 i mitt arkiv där debatten i den där frågan ni vet för tiden sept-okt 1994 återfinns.
I Lund annonserades en samling om feministteologi och kvinnorfrågor. Den nyblivna litt.studenten, 19 år, var intresserad och gick dit. Det var sju tjejer som samlats under studentprästen Lotta Millers ledning. Alla läste eller hade läst teologi. Presentationsrunda inledde. Studenten var lite otydlig med sitt efternamn. Två av deltagarna visste dock vem hon var, men sa inget.

En av tjejerna (29-35 år kanske) hade hoppat av teologistudierna för hon blev så trakasserad av män. Det mumlades om sådana verkligen kunde kallas "män". Men dom var påpushade av Dag Sandahl, alltså motståndare till kvinnor som såg kvinnor som mycket lägre stående varelser än män.

Littstudenten frågade hur dessa "män" trakasserade och med darrande stämma svarade tjejen att dom alltid ville diskutera.
Studentprästassistenten fyllde på med upplysningen att Dag Sandahl peppade motståndarna på Theologicum.
Studentprästen Lotta Miller visste berätta att när hon läste grundkursen fanns i hennes grupp "mössen från Kalmar" - "när jag säger det menar jag självklart Dag Sandahls anhängare." Det var sådana som var så rädda för kvinnor att de inte vågade säga något om de inte var i majoritet. Det var ett besked som littstudenten hörde tas emot med elaka skratt.
Kvinnorna i gruppen ansåg att motståndarna och deras familjer och anhängare bör lämna Svenska kyrkan. De har inget där att göra.

Efter två timmar frågades varifrån i Växjö stift littstudenten, som frågat och diskuterat, kom, och hon svarade: "Kalmar."
Jag kan citera littstudentens brev: "Då frågade de om jag någonsin hade varit i Dag Sandahls kyrka". Jag sa: Dag Sandahl är min pappa. Mycket pinsam tystnad o vridningar i stolen, skruvande på tekoppar osv i ca 12 sekunder - sen sa jag: Så, JA, jag har varit i hans kyrka. (Vilken rolig syn!)"

Mötet tog ganska snabbt slut, får vi veta.
Littstudenten fick klart för sig att dagens session inte varit annorlunda än de brukade vara. Bortsett från att hon var där, förstås. Once in a lifetime.

Littstudenten skrev minnesantackningar och var på veckomässan, där en av deltagarna, Charlotta Ekelund, kom fram och bad om ursäkt för den elaka stämningen och sa att hon skämdes. På trappan berättade littstudenten för en del äldre kamrater om händelsen - hon var arg, upprörd och hade gråtit och berättelsen var väl livfull. Hon skriver att hon "(tyvärr??) bl a sa: 'djävlar vilket liv det blev på kärringarna'."

Charlotta Ekelund, som tidigare skämts, hade tjuvlyssnat och pusslat ihop och skällde ut littstudenten med anklagelsen att hon gick bakom ryggen på gruppen. Naturligtvis berättade Ekelund för Miller vad som sagts om kärringarna.

Kamraterna tog hand om littstudenten och gick och drack plilsner med henne. Den fromme fadern, som manats ringa sin dotter men var i främmande land, fick inte tag på henne så telefonsamtalet kom rätt sent om aftonen. Man kan säga att littstudenten då hämtat styrka på nytt. Trons gemenskap!

Fadern talade med biskopen KG Hammar, som talade med studentprästen. Sådant ansvarstagande glömmer inte en fromsint fader. (Brev 7 okt från KG och svar från DS 10 okt). I samma pärm i arkivet, om ni vill veta.

Samma höst satte Ulla Bengtsson i Arbetsgruppen för nätverket för kvinnliga präster (där Karin Assarsson och Marianne Witting fanns med som kontaktpersoner) igång en vykortskampanj (brev Lund 1994 08 29) riktad till biskop Jan Arvid Hellström.
Det kom nog 150 vykort med samma text: "Som medlem i Svenska kyrkan undrar jag om Du kommer att prästviga den som inte fullt ut bejakar ordningen med kvinnliga präster t ex Mikael Löwegren, som t o m i massmedia uttalat sitt motstånd mot kvinnliga präster?

Elsy Andersson skrev under ett sådant vykort med någon svarsadress fick inte biskopen. Vi som läste, noterade det extra graverande att Mikael Löwegren intervjuats i radio.

Nätverket, med bas på Stiftskansliet, manade till många vykort. "Tänk er hans reaktion när 100-tals vykort med denna lydelse kommer på hans skrivbord!"

Elsys brev var skrivet på klisteretikett. Hon behövde bara skriva namn. Men alltså ingen adress. I Östra Småland skrev Ulf Carlsson om vykortkampanjen den 4 sept, Vykortkampanj mot Växjöbiskopen, Kvällsposten hade en notis samma dag, Biskop bannas av kvinnopräster, Aftonbladet samma dag Vykortsprotest mot biskop, DN 25 sept Prästvigning kritiseras, Svenska Dagbladet samma dag Biskop måltavla.
I Smålandsposten 26 sept säger biskopen om vykortkampanjen - Storm i ett vattenglas men Synodens ordförande Maud Lundin Ohlson kallar deta hela Tarvlig kampanj mot biskopen.
Till Ölandsbladet sa biskop Hellström den 20 okt att han inte brydde sig om brevkampanjen: "Varför skulle jag bry mig om en sådan kampanj; jag får så många konstiga brev. Jag har slängt breven med kvinnoprotesterna.

Pärm nr 58 är innehållsrik.
Ni minns kanske att Jan Arvid dog den 29 december samma år, så den intressanta fortsättningen följde inte.
Eller är det intressanta att fortsättningen är samma vi mot dom-hållning och samma utnyttjande av institutionens resurser för att anställa /de anställdas/ kampanj mot de misshagliga, en prästkandidat eller en biskop lika.

Några av dem som satt på det där seminariet i Lund är förstås nu präster i Svenska kyrkan. Miller (född 1958) i Lund och Ekelund (född 1973) på stiftskansliet i Härnösand. Ekelund är prost honoris causa, på grund av heder. Vilka var de övriga?
Ägnar de sig åt själavård? Kan de förstå tillvarons komplexitet när de möter människor som tänker på annat sätt än de eller är de för förståelse otjänliga?
Hur kul är det egentligen att möta dem?
Är det generösa personlighetstyper?
Jag tar inte risken och när det handlar om studentprästen Miller som blivit något annat är jag helt klar över hennes bristande kompetens dåförtiden. Den slutsatsen är väl obestridlig.
I littstudentens berättelse fanns det också nedslag i den teologi som var den acceptabla. Det var, för att sammanfatta, knappast det som brukar kallas "vår allraheligaste kristna tro".

Jag fortsätter att bortom slagord fundera över vilka andliga råskinn som vigts in i Svenska kyrkan, maktmänniskor, antar jag och naturligtvis arbetsskygga strebrar. Det har jag sett, tror jag. Annars är det sant därför att jag själv hört någon berätta om det.

Nytt stoff till min kyrkliga eländesforskning fick jag i går kväll.
En kantor har sagt upp sig. Vems fel var det? Mitt!
Varför? För att kantorn och jag umgås då och då (och så är han min fb-vän, vilket kan läggas mig till last?. Kyrkmiljön blir faktiskt alltmer och alltmer skrämmande - sjuk!
Insani sunt christiani!

Insikten är klar.
En grupp som använder kyrkoinstitutionen och den gemensamma kassan för egna intressen och styr dessa intressen mot enskilda, där har ni det. Och detta är ett stycke normalitet i Svenska kyrkan. Ni som ville tro och tänka att kampanjandet sommaren 2016 är ett tillfälligt olycksfall, ni har tagit gruvligt miste. Normalfall!
Denna kyrka vill behålla hederligt folk som medlemmar...

Det nya var ett.
Gunnar Sjöberg använde den gängse metoden att misstänkliggöra, men styrde mot ett nytt mål.
Fel mål den här gången. Men i sak inget nytt, inget som avviker från normaliteten.

Kyrka och politik

Jag har väl beskrivit den surrealistiska upplevelsen att möta gänget av teologie studerande av modell 65 och framöver (67 för egen del) samlade för att tala teologi år 2015 men alltså 60 år äldre. Det kunde man se, men jag såg i ett slags dubbelseende också de unga som en gång var.
Jag inser att denna upplevelse av fornt och samtida följer mig.
Det betyder, handen på hjärtat, att jag inte alltid blir så imponerad. Så mycket märkvärdigare än de var för 60 år sedan är de inte. Fina titlar och framgångar till trots. Dumhuvudena har inte förändrats nämnvärt. Inte de andra heller. Och de duktiga fortsätter vara duktiga.

Det är prosten R som påpekat förhållandet, att det alltid finns präster som ska finnas i mitten av Kyrkans skepp. De håller sig i masten i alla lägen (obs! metafor!!). Den lilla omständigheten att skeppet flyttar sig, lägger de inte märke till. De står där de alltid har stått. Fast ändå inte inser vi - men inte dom. Duktiga fortsätter de vara utan att ett ögonblick fundera över vad som hänt och vad de blivit. Den lilla risken finns ju alltid, som ni vet, att någon blir fähund, skäller på skocken som de ska göra men inte varsnar i vems tjänst fähunden idogt sköter sin syssla. Tanken att man kan bli en djävla fähund, förespeglar dem inte. Måste jag påpeka att jag i denna teologiska sats använder en klassisk svensk genitiv?

Sålunda läser jag också Per Eckerdal med kärlek och omtanke. Jag gillade honom när han var teol stud i Lund och jag gillade honom när han var ordförande i Arkens styrelse. Jag hör inte till dem som slutar gilla dem jag gillar. Dock håller jag inte Per för att vara ofelbar.

Per svarar Tomas Appelqvist om reformatorisk teologi.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/kyrkan-är-en-röst-i-etiska-frågor-1.3721087
Det är närmast dumdristigt.
Tomas är expert på området. Han fick medel för att skriva avhandling av Svenska kyrkans forskningsråd och det var biskopen Martin Lind som i Svenska kyrkans forskningsråd drev på att vi behövde sådan forskning. Jag sa inte emot min gamle vän Martin Lind.
Nu driver Per Eckerdal tesen att det andliga regementet kan påtala när de världsliga makten förtrycker de svaga och värnlösa, alltså missbrukar sin av Gud givna makt. Men det har väl ingen haft invändningar emot?

Också för Per "verkar det som om företrädare för kyrkan får mera genomslag i media i dag än tidigare".  Detta fenomen uppfattar han stå för "ett nytt intresse för religionernas röst i samhällsdebatten". Så företrädarna för religion ska till att tala politik - eller vad? Ska de förse politisk ideologi med religiös legitimitet? Kanske. Men det är just då vi behöver fundera över de olika regementena och varna för att snällism och godhetsapostlar kan komma att ägna sig åt skadlig verksamhet när de gifter ihop Kyrkan med tidsandan. Och vi som gärna vill vara lärjungar och efterföljare till Jesus vill kanske ogärna därför ses som "religiösa" och med automatik ingå¨i ett förbund med alla andra religiösa. Vi har läst Bonhoeffer!

De verkligt kritiska insatserna sker kanske inte när "företrädarna" talar genom maffiga uttalanden som när det predikas i sockenkyrkan och folket där reflekterar över evangeliets väg i vår tid och besinnar sina kallelser. Mot detta samfällda kristenansvar kanske man måste ställas aktivisternas strävan att utnyttja Svenska kyrkan för egna goda syften. Biskopar löper då risk att agera som nyttiga idioter, om franskan ursäktas.
Jag nämner denna komplikation endast av det skälet att den visat sig tidigare i Kyrkans historia.

"Hoppet och modet bygger vi tillsammans i bön med korset stolt på bröstet" skriver Kent Wisti.
https://wistikent.wordpress.com/2016/08/25/vad-handlar-debatten-i-svenska-kyrkan-om/
Bygger vi? Vart tog Guds gode Ande vägen? Ska vi förstå reformatorisk teologi, kyrkoteologi, gäller det att ta ut satsdelar och skilja mellan objekt och subjekt.

Ska vi förstå vår tid som Wisti: "Det som nu händer är att identitetsdebatten i Svenska kyrkan kontamineras av det nyfascistiska rörelserna i Europa. Den svans som nu ger livsnäring åt debatten runt svenska kyrkan får själv sin näring från nyfascismen i Europa."

"Fascism" har blivit en ohanterlig term som i debatten mer bottnar i psykologi än politik. Det är Henrik Arnstads uppseendeväckande analys och den är en felförståelse, menar jag. Högervågen och värdekonservatismen är en sak och inte ointressant när det blir populistisk. Min vän Jan påpekade att populism från början är ett vänsterprojekt!
Framgångarna för partier som vet att uppfatta människors insikter är obestridliga och det är som det var. Stackars Ebert! När arbetarrörelsen inte hanterar situationen, gör andra det och de gör det effektivt.

Saken handlar om uppenbara sönderfall. Poliser som inte utreder brott. Människor som inte får den vård de ska ha. En skola som inte presterar och en hel del andra problem. Inte vet jag om de som reviderar Migrationsverket har rätt i talet om curlade som inte klarar jobbet, men den första reaktionen på den nyheten var, märkte jag, inte allmän misstro. Nedlagt försvar och medier som inte hänsynslöst återger vad folk snappar upp på annat sätt om verkligheten i nationen.
Vad säger "Kyrkan" i allt detta? Och vem är "Kyrkan"? Ska vi fråga prästerna i Malmö, kommunen med så katastrofal ekonomi att vi alla hjälper kommunen med skattemedel nu. Frågebatteriet kan bli långt.

Just nu handlar detta inte om fascism och debatten i Svenska kyrkan har sällan handlat om detta. Den har inte heller, som Kent Wisti tror, handlat om att göra Svenska kyrkan svensk igen. Den har handlat om att göra Svenska kyrkan Kyrka igen. I dag kan man läsa om en fråga som återstår att lösa när sommarens frågor klingat av. Kyrkohandboken, frågan om identiteten i och genom gudstjänstlivet.
http://www.dn.se/arkiv/kultur/maria-schottenius-antje-jackelen-sa-nej-till-kyrkohandboken-men-sen/

Det är inte alltid försök till politiska analyser klarnar sikten om kyrkoidentiteten. Denna identitet ligger djupare än så. Bara en radikal kyrkoidentitet kan ha något bidrag att komma med också i politiska frågor genom det Guds folk som hämtar sin näring ur de besked som evangeliet ger.
Där är vi inte just nu.

Bombad ärkebiskop

På Facebook, var annars, uppmanades till en ny kampanj. #kärleksbombaantje. De som berörts positivt av något Antje sagt eller gjort ska skriva det till henne. Samma för den som respekterar henne och gillar det hon står för. De andra ska inte skriva på den Fb-sidan, anges också.

I Svenska kyrkan kan det uppenbarligen bara tänkas kategoriserat.
Vi som gör si och ni som gör så.
Nu är det söndag och snällt blogginlägg, men jag får väl ändå berätta om hur det var när det i Växjö stift år 1967 gjordes stor uppställning för biskopen David Lindquist.

Biskopen var, sas det, utsatt för kampanj och det var synd om honom.
Han var utsatt för en smygande förtalskampanj. Nu skulle det manifesteras. Prosten i Älghult, Lars-Gösta Stensson, tog initiativet. Hundra präster for till Östrabo. Knappt hälften av prästerskapet. Kontraktsprosten Jan Redin for inte dit. Han förklarade varför.

"Egentligen finns i Växjö stift ingen person mera genomträngd av biskopsvördnad än jag."
Det innebar att "något av förskräckelse utströmmar alltid mot mig från en biskops person."
Men Redin for inte till Växjö för han hade svårt att tänka, att en biskop kunde styrkas på det sätt som här förutsatts. Han såg bilderna på de bugande prästerna och undrade vad de sa.
"Beklagade de sorgen? Sa de: Var inte ledsen!
Av ren biskopsvördnad for jag inte till Växjö."

Till denna biskopsvördnad hörde nämligen tanken att biskopen kallats och vigts till sitt ämbete och allt detta ger biskopen möjlighet att klara också svårare ärenden.

"Talet om den smygande förtalskampanjen är osanning. Jagb har inte hört någon sådan. Jag har inte deltagit i den. Jag har tvärtom till egen skada talat alltför fritt ut, vad jag tänkt. Etersom jag inte ville vara statist och med min närvaro bekräfta sådant tal, som det Stensson förde, och eftersom jag i förväg anade dess innehåll, for jag inte till Växjö."

Det som sades vara syftet var inte hela bilden.
Det handlade också om att ta ställning mot domprosten GA Danell.
En kyrkoherde ropade högljutt efter besöket till den församlade prästhopen: "Låt oss nu gå till Danell och kräva hans avgång."
Redin hörs sucka:
"Sådan var stämningen. Och så krävde man mitt deltagande."

Det har gått 49 år sedan dess. Grundmönstret har förblivit i stort och smått. Det finns kontraktsprostar av två slag, noterade Redin. De som har biskopens förtroende och de som inte har det. Och uppspaltningen av prästerskapet är och har under långliga tider varit verklig. De som har makten vet detta bättre än andra. De måste veta, annars kan de inte mota bort de misshagliga, de som hotar deras, ja vad?
Existens?
Illusioner?
Ideologiska trygghet?
Skenbara säkerhet?

Jag citerade fader Jan från boken Kyrklig förargelse Uppsala 1978 ( s 128-130)
Boken återger en del av den kyrkliga förnyelsens polemik åren igenom. Vill någon öka sin klassikerkunskap, kan den boken beställas fram å sockenbiblioteket.

Tänka sig, snart 50 år sedan demonstrationen och snart 40 år sedan boken kom ut. I boken beskrivs motsättningar årtiondena igenom.
Detta är Svenska kyrkans normaltillstånd.
Men det blir värre och värre, därför att prästerna blir alltmer teologiskt okunniga och alltmer osäkra på det svenskkyrkliga. Nu kan vad skit som helst torgföras, reformert teologi t ex, ett teologiskt system som en evangelisk kristen i närmare 500 år avvisat.
Det blir värre och värre för honom vars namn inte får nämnas, eftersom tiden blir kortare och kortare för honom och han blir argare och argare. Vi talar sällan om det, tycks det. Och särskilt inte i dag när bloggen ska vara snäll, förstås.

Det finns fler paralleller som beskriver entusiastiska uppställningar för ledaren.
Å lantegendomen kunde jag hämta Verksamhetsberättelse på XVII kongressen. När den föredras kan kamraten inte tala utan att avbrytas av återkommande hyllningar. Det växlar från"applåder" till "stormande applåder" och så till "dånande applåder" (s 683) för att inte nämna att alla reser sig i slutet av talet och hälsar kamraten med "dånande hurrarop". Det kommer också "tillrop och långvariga applåder" när författningsförslaget läggs fram (s 787). Ja, ni har väl läst, men har kanske inte saken helt present. Jag hänvisade, som ni märkte, till Leninismens problem. Förlaget för litteratur på främmande språk. Moskva 1952.

Jag hör till dem som med Olov Hartman inser vad som måste komma när ett villospår körs till slutet.
(Olov Hartman, Fågelsträck, Rabén & Sjögren, Stockholm 1982 s 174)
Några är mer skyldiga till eländet än andra, men tänker man bort personer (vilket kanske ska göras, trots allt) återstår historiska omständigheter som konsekvent leder dit där vi är och ytterligare lite längre bort.

Det är en illusion att tro att medlemmar i längden är beredda att betala för ett kyrkomedlemskap de inte ser sig ha nytta av. Folk inser och fattar rationella beslut.
Det blir med Svenska kyrkan som med KRISS, som inte längre kunde samla studenterna. Ett litet gäng tog över och misslyckades.  Många medlemmar slutade vara med och alltför få nya kom till. KRISS fick sälja sin fastighet på Tomegapsgatan 8 i Lund till en tandläkare.
Det hela upprepas nu i kolossalformat.
Det går Svenska kyrkan lika illa som det gick KRISS, det blir mest illusioner kvar och andra tar hand om fastigheter och förmögenheter.
Samma lilla gäng från KRISS sitter nu på inflytelserika poster i kyrkosystemet.
Det fanns en tid när jag upprördes över att allt utan vidare skulle överlämnas till skojare, som ville göra det gemensamma till sitt eget - präster och politiker lika. Jag upprörs inte längre. Jag blir alltmer likgiltig. Ska det inte förkunnas evangelium utan bara beskäftig moralism, spelar det faktiskt ingen roll.

Själv avstår jag från att kärleksbomba Antje.
Jag har under våra år tillsammans skrivit brev till henne och skickat böcker. Jag hör till dem som tänker att kärleksbombningen får oavsedda konsekvenser. Den antyder en ledarkris i en kyrkokris, som folk alltså ser och hanterar med kärleksbombning.
När en ledare utsätts för detta, har krisen gått långt.
Jan Redin uttryckte nog detta år 1967.

Uppvaktningen i Växjö slöt med psalmen En Fader oss förenar. I oförsonlig oenighet sjunger en grupp präster kristna psalmer i stället för att ta itu med problemen. Jag fann sådant psalmsjungande okristligt år 1967 redan. Det hade varit bättre att prästerna i stiftet då bestämt sig för att ta itu med motsättningarna.
Vad om dem?
En ovän har gjort detta. Och han blir bara argare och argare ju längre tiden går mot sitt slut.

Efter vippedagen

Vippedagen är onsdag, den dag då veckan vippar över mot helg. Jag vet inte vem som kom på ordet, men det ger positiva känslor.
Torsdagen blev dock svår.

Jag tror den ställde till det redan från början. Jag glömde min telefon när jag for till Växjö för att uppsöka verkstaden. Bilen håller på att ramla ihop. I varje fall släppte listen som bakluckan lyfts med. Å andra sidan fick jag möta kundmottagaren Jonas Schliemann på Toyota. Han är släkt med den världsberömde arkeologen Heinrich Schliemann (1822-1890). Jag frågade, så han skröt inte. Då piggades jag upp, Jonas ordnade mig en verkstadstid och gav ordentliga besked om vad kalaset skulle kosta. Inte ens detta förtog mitt goda humör. Men så mindes jag vad som fällt mig på morgonen. Tidningen Östra Småland.

Jag nåddes av beskedet om sextrakasserier vid biskopens besök i Salvestaden, Kalmar.
Där bor romerna. "Kvinna anstastad på Salve under biskopens besök", löd rubriken.
Som många andra undrade jag förstås förfärad vad biskopen tagit sig för.

Det var inte han, begrep jag efter en stunds läsning. Han och hans följe hade ingenting sett.
Nå, intresseklubben noterade fram till dess, att det varit något som blivit fel i det där lägret. Det noterades,  men inte mer. Modéus II fann det dock angeläget att på Facebook (sociala medier!) ta avstånd från alla sextrakasserier. "Oavsett hur eller av vem de äger rum."

Hade någon tänkt att biskopen skulle vara för sådana?
Inte jag renhjärtade i alla fall.
De som uppenbarligen undrat, måste alltså få ett snabbt besked. "Sexuella trakasserier är aldrig acceptabelt oavsett hur eller av vem de äger rum."
Nähä. Hur är det med andra trakasserier då? Acceptabla om de äger rum på ett sublimt sätt och utförs av - ja, vem?
Modéus II vädjade också om att denna händelse inte skulle leda till att utsatta EU-migranter som grupp skuldbeläggs. Det var torsdagen.

I går fredag körde Östra Småland ännu en sid 1 med rubriken "Biskopen: Sextrakasserier oacceptabla var de än sker".
På sidan fyra löd rubriken: "Biskopen: Upprörande och helt oacceptabelt".
Hur eller hur så går moderaterna i Kalmar ändå ut med kravet på att hela lägret ska stängas. Kraven är gamla, men fick förnyad styrka av det som hände i samband med biskopens besök. Hans ord har sålunda förklingat ohörda. Av de lokala moderaterna i alla fall. Socialdemokraterna försvarar lägret såg jag i Östra Småland denna lördag.

I det stift Modéus II härskar över, har en man sydost om Ljungby förgripit sig på en häst.
Modéus II borde känna sitt ansvar att ta upp den händelsen också. Tidelag är vad som avses. Nu gick ju Modéus II i en parad som fylkats under slagordet att "all kärlek är bra kärlek", men ser jag nyhetsrapporteringen så tycks den kärlek som blir tidelag inte vara bra.
Vad säger Modéus II?
Ska han säga till kvinnan, som äger hästen och såg vad som skedde och fann det hela förfärligt, att hon inte ska vara ledsen? All kärlek är bra kärlek. Vad vill han säga oss andra? Att stoet kan få gå med i nästa Prideparad som Modéus ansluter sig till?

Jag funderar.
Om Modéus II har synpunkter på det ena, som på ett rätt oklart sätt har koppling till honom bortsett från att han var i närheten (betyder det att kvinnor ska akta sig för att komma till folksamlingar där Modéus II är eftersom de är ungefär som riskfyllda festivaler?) men i fallet om stoet faktiskt offentligen har manifesterat för att all kärlek är bra kärlek - kan vi då inte förvänta oss ett uttalande?

Jag ställer således inte fram orimliga önskemål.
I Smålandsposten läste jag i går det stora uppslaget om Modéus II. Han är "en tydlig ledstjärna i kampen för generös flyktingpolitik och homosexuellas rättigheter."
http://www.smp.se/lordag/fredrik-modeus-kyrkan-maste-tala-for-allas-lika-varde/

Tydlig ledstjärna, det är en fint sagt om en biskop.
Fast kanske ledstjärnan skulle gälla Guds rike lite mer explicit?
Det har sitt pris, dock. Det förvånar mig inte. Biskoparna var de första att avrättas i fornkyrkans martyrtid.
"Som offentlig person i humanismens namn får han per automatik sin beskärda del av hat och hot." Här har ni det. Igen.
I humanismens namn uppfattas biskopen agera. Inte i Jesu namn. Perspektivförändringen berättar. Hur det är med hat och hot vet jag inte. Alla biskopar tycks jobba i ett riskyrke numera. Det blir som det var.

Modéus II tittar ut genom fönstret och ser i sensommarkvällens motljus staden och två pampiga tornspiror.  Nu vet han berätta:
"Rädsla skapar oförsonlighet, men det gäller att inte polarisera debatten."
Det är vackert sagt, men är det sant? Är det inte en poäng att i debatten göra alternativen tydliga och i vems intresse ska inte detta renhållningsarbete ske?
Är det annars en poäng att psykologisera?
Rädsla skapar oförsonlighet. Är det verkligen så?
Oförsonlighet skapas väl i normalfallet av kränkningar. Rädslor kan försvinna. Kränkningen sitter djupare.

Modéus II vet vad som nu gäller:
"Just nu är det väldigt angeläget att vi kämpar för demokrati, yttrandefrihet, öppenhet, tolerans, medmänsklighet och fred - värden som vi länge tog för givna men som inte längre känns självklara."
Det är också vackert sagt. Men vad betyder orden? Konkret. Det får vi kanske veta i höst. Modéus II ska fokusera på de stora frågorna som talare i höst. Han är ju, som det heter i Smålandsposten,  "Biskopen som tar ställning".

Så hur ser Modéus Ii på saken. Är all kärlek bra kärlek?
Några fysiska skador kunde veterinären inte upptäcka på den utsatta hästen. Ägaren vet inte om stoet har fått några psykiska. Det verkar inte så troligt. Så vad blir svaret?

I dessa tider kanske vi ska se inte bara den torsdag som gick som en svår dag.
Den slutade dock bättre. Antje hängde inte ut #mittkors som en okristlig provokation.

Innan jag somnade läste jag lite kyrkoanalys. Lugn! Det hela handlade om Church of England.

Antje var lysande. Upplysande.

Det blev en förvirrad debatt i går när #mittkors skulle debatteras.
http://www.svtplay.se/video/9965736/opinion-live/opinion-live-sasong-2-25-aug-22-00?start=auto

Annika Borgs glädje när Antje höll med om kritiken av Gunnar Sjöberg var inte att ta miste på.
Och  då var det viktigaste sagt.
Men nog saknade man Sjöberg, som borde fått förklara hur det blev som det blev och hur det kunde bli så.
Marcus Birro markerade ett par gånger om att den mest förföljda gruppen i världen är de kristna. EU har klassat förföljesen av kristna som folkmord. Han var också glad, "väldigt, väldigt glad" för att #mittkors uttryckte solidaritet med de förföljda kristna.
Ärkebiskopen var "korsfreak" och talade om "det kors vi tecknades med i dopet", vilket för de flesta i Svenska kyrkan döpta fortfarande inte stämmer. Det var högkyrkliga präster som började  korsteckna och korset kom först 1986 in i handboken. I 1942 års handbok korstecknades det inte! Man ska dock inte begära att Antje ska veta allt detta.
Antje gjorde sitt bästa för att sopa ihop och skademinimera.

Riktigt hur den politiska frågan kom in, minns jag inte, men först var det väl frågan om polarisering, där Antje undrade vem som polariserar debatten. Det var väl inte så svårt att förstå. Gunnar Sjöberg - eller en polariserad politisk situation eftersom islamister mördade fader Jacques, kanske är ett rimligt svar.
Antje har fått hundratals tweets av typen "islam dra åt helvete". Det är uppenbarligen ett sätt att uttrycka kritik mot - Antje! Varför skulle folk annars skicka sådana budskap till henne? Frågan om Muhammed är en black om foten på henne sedan länge.
Antje undrade om de som tog intiativet funderade över hur detta kunde missbrukas. Min gissning är att möjligheten till missbruk inte fanns på kartan. Detta är ju inte en kampanj där man skriver på något. Man bär sitt kors och lägger ut en bild av det på en facebooksida.

Birro försökte få in samtalet på glappet mellan elit och folk, det perspektivet tappades bort. Antje fick markera att hon inte var politiker - "jag är teolog". Birro påstod att motståndet mot £mittkors var politiskt varpå Antje genmälde att stödet också till dels är politiskt. Antje hade rätt. Hon är ingen politiker.
Här kunde man grävt vidare. Men då skulle redaktionen ha in en som var emot #mittkors och det var Susanne Wigorts Yngvesson. Korset kan användas som ett varumärke i en kampanj,  som kan öppna dörrar för en politisk extremism, menade hon, Men korset var universellt. Hon placerade det i skapelsen, noterade jag.

Susanness resonemang kunde man spetsat till  med en fråga, för hur det än är, så står korset tecknat på fanan i de nordiska länderna utan att vara varumärke. Lika väl som halvmånen är korset dock ett konfessionellt tecken - och har varit längre än från 600-talet.

Den pastorala omsorgen tyckte jag Susanne gled förbi. Hur ska vi uttrycka vår solidaritet med de förföljda kristna? var frågan. Tydligen på något annat sätt. Så sägs det alltid. Jag går inte på det. Upplägget av #mittkors är enkelt. Tre "tvivelaktiga" (numera efter Antjes insats, Ehrenrettung, väl "fd tvivelaktiga") kom att tänka på att människor bär eller har kors. Uppmuntra dem att se hur vi hör ihop. Det var deras budskap. Så uttrycks solidaritet. Det borde alls inte vara mer märkvärdigt än så.
Å andra sidan har nog Susanne en poäng. De kristna i fornkyrkan var alltid pigga på att se korset överallt. Läs Olivier Cléments bok Källor, det var där jag lärde mig detta. Men det var mindre som ett tecken för alla, utan mer som en insikt att tillvaron är korsmärkt och vi har genom uppenbarelsen fått veta det.  Då skulle det rimligtvis börja bedrivas kristen mission bland muslimer i Sverige.

Mot slutet av kvartssamtalet försökte Antje få med alla kyrkliga insatser för de förföljda. WCC ska vara med och bygga efter kriget.
Vara med och bygga upp? Birros invändning var klockren. Finns det några kristna kvar då?

Vad ska Annika tänka i efterhand?
Det hatiska mot #mittkors måste vara kört nu. Kampanjerna får blåsas av. De tvivelaktiga blev av med stämpeln.

Vad kan Marcus tänka?
Kritiken står fast även om vi inte alls hann prata färdigt om detta. Debatten om "vi och dom" kommer att fortsätta och fortsatt höga utträdessiffror är att vänta.

Vad skulle Antje kunna tänka?
Det blev väl rätt bra det här. Nu har vi fått bort den polariserade debatten om #mittkors. Men vad är det som ligger under? Är det något jag inte förstår? Om kyrkokansliet? Om vad folk tycker och tänker? Har partipolitiseringen i och av Svenska kyrkan tagit sig än tydligare uttryck? Och vem ska jag fråga om allt detta?

Men vänta, Antje!
I dag publicerar Patrik Engellau två brev på Det Goda Samhället. Det är ett brev från en kyrkomedlem som ställer frågor till kyrkoherden och antyder att han betalar men inte vill betala för vad som helst.
https://detgodasamhallet.com/2016/08/26/ett-pagaende-samtal-med-svenska-kyrkan/#more-4984
Kyrkoherden vände sig till Uppsala
Patrik Engellau är uppenbart inte övertygad och ger små interiörer från det gemena prästerskapets i Stockholm tankevärld. Han förser sina läsare med ärkebiskopens brev också.
https://detgodasamhallet.com/2016/08/26/arkebiskopens-brev/#more-4989

Får jag i min egenskap av provinsialläkarson antyda, att det Antje gjort botat symtomen men inte själva sjukdomen. Eller kan det vara så illa som min bror säger: "Vad du än gör så kom inte till sjukhuset med två åkommor. Då botar dom den ena men lägger aldrig märke till den andra." Jag tror min bror menar, att det är då det är kört. Han borde veta. Han är också provinsialläkarson.

Stalltips: Det kommer mera för motsättningarna i Svenska kyrkan är till synes alltmer antagonistiska. Det var det Gunnar Sjöberg lyckades kommunicera.
Kyrkostyrelsen borde kallas in för att analysera läget. Vad hände, hur kunde det hända och vad är det symtom på? Det sammanträdet, som i tid kan få ta vad det motsvarar att åka till en studio i Göteborg och sitta där ett par timmar och sedan åka hem igen, skulle kunna göra skillnad. I tid. Eller innan tiden riktigt runnit ut. För det kommer mera. Inte ens i Oscars församling står Svenska kyrkan stark. Åtskilliga tusenlappar står på spel!

Kyrkokansliet fungerar

Kyrkokansliet fungerar som en sammanhållande kraft för hela Svenska kyrkan.
Så är det. Så stod det i beskrivningen, när nu en "redaktör sociala medier" söks. till kommunikationsavdelningen, som "ansvarar för att ge ett effektivt kommunikationsstöd för Svenska kyrkans gemensamma bästa."
https://www.svenskakyrkan.se/655872

40 personer arbetar på avdelningen.
Detta beror på att Svenska kyrkan utökat sin digitala närvaro genom en större synlighet i sociala medier. Det personliga ointresse för sociala medier som biskopen i Härnösand demonstrerade, tycks lite i otakt med detta tänkande, men strunt samma.

"Idag finns en aktiv och kompetent sociala (sic, DS) medieredaktion som finns (sic igen, DS) tillgänglig för medlemmar, anställda och övriga intresserade."
Nu söker vi en redaktör "som kan vara med och bygga vidare på visionen om en 'nätnärvarande' kyrka."
Det är inte utan att jag tycker lite synd om Eva Nordung Byström, som markerade ett sådant personligt ointresse för sociala medier.
På dessa sociala medier ska den som anställs kommunicera "inom flera områden, exempelvis medlemsdialog, opinionsbildning och krishantering". På Facebook, Twitter och Instagram ska personen ifråga (med hjälp av sakkunniga) svara på allmänhetens frågor om Svenska kyrkans verksamhet, lära och tro. Tillträde snarast. På kansliet bildas alltså opinion. Det kan också för ärrade kämpar uppfattas som lite hotande. Vilka opinioner ska dom bilda åt oss? Här finns alltså ett användbart instrument i händerna på ett fyrtiotal. Bra att veta i alla fall.

Vad ska den som söker tjänsten ha för kvalifikationer?
"Du är en god skribent och ditt uttryckssätt i sociala medier präglas av vänlighet och humor. Orden "pigg, käck och munter" är väl ett annat sätt att uttrycka samma sak? "Snabbheten i jobbet är en självklarhet för dig. Det är önskvärt att du har god kännedom om Svenska kyrkan och delar våra kristna värderingar." Jag ställer inte den komplicerade frågan vad just "kristna värderingar" är inte heller vad begreppet "våra" inrymmer.

Den hugade får också några beskrivningar av vad det är att arbeta i Svenska kyrkan.
Spännvidden är stor.
"Vi bedriver ett långsiktigt arbete, både nationellt och internationellt. Här får du chans att göra verklig skillnad och bidra till en hållbar samhällsutveckling med människovärdet i centrum."
Arbetskamraterna är många.
22 000 anställda i Svenska kyrkan "varav ca 550 hör till den nationella nivån - kyrkokansliet i Uppsala".
Detta är människor som, jag kan inte låta bli att upprepa det glada budskapet, får "chans att göra verklig skillnad och bidra till en hållbar samhällsutveckling med människovärdet i centrum."

Det skulle kunna komma uppfattas som att jag nu återfaller till en kritisk hållning, så jag undviker att påpeka den lilla förskjutningen från ordet "evangeliet" till "människovärdet". Och jag ska inte tjata om den fördolde guden i samtida kyrkliga texter. Jag menar, Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg  har ju redan skrivit en symfoni på temat och vem är väl jag att konkurrera med Larsson och Gullberg?

Kunde man inte headhunta Annika Borg eller varför inte övertala Kristen Opinion att flytta in i Kyrkans Hus? Det där med att vara "nätnärvarande" kan de ju. Det var ju det som var - problemet! Har kyrkokansliets kommunikationsavdelning någonsin fått ett personligt gensvar från närmare 9000 personer?

Beskrivningen av arbetsplatsen Kyrkans Hus som "sammanhållande kraft för hela Svenska kyrkan" föder stolthet hos personalen och skapar en självbild. Diakonistyrelsen, som blev Svenska kyrkans Centralråd, kallade sig själv på 1950-talet "Svenska kyrkans vapensmedja". Personalen hade kick-off  i förrgår med Antje. Det var en bra samling, där medarbetarna blev berörda av Antjes mod och sätt att ge styrka åt så många. "Hon är så bra", heter det på Facebook. Och medarbetarna fick Rom 12 att ta med sig. Gunnar Sjöberg blev så glad att han på nytt skrev: "Vi klarar det. Tack." Och då klarnar tanken vilka "vi" han avser. Vi andra ingår nog inte i detta "vi".

Elaka kritiker talar om "bunkermentaliteten" i Kyrkans Hus. Det tycker jag är ett olämpligt språkbruk. Låt oss hellre tala om "Kyrkans Hus-mentaliteten".

I kväll blir det debatt i Svt Opinion.
Antje Jackelén och Marcus Birro ska vara där men också Annika Borg. "Det finns gamla motsättningar kring om det är rätt väg som Svenska kyrkan väljer när man vill ha religionsdialog och vill vara inkluderande." Det var en oprecis tanke, som det hette i beskrivningen inför aftonen i Världen idag i går och som knappast fångar vad saken gäller. "Från den andra sidan finns en rädsla att kyrkan i den här ivern blir urvattnad i kärnbudskapet." Det artar sig till att bli en rätt förvirrad debatt.

Skulle inte frågan ställas mer distinkt om varför Svenska kyrkans företrädare inte förmår att tydligt säga, att det nu pågår en förföljelse av kristna som överträffar martyrtiden i romarriket? "Vi delar våra medkristnas plågor som om det var våra egna", kunde man säga och prisa #mitt kors-initiativet. Bibelstöd för den hållningen? Hebr 13:3

Det måste vara ett teologiskt systemfel när detta inte klart kan utsägas. Ibland måste det talas särskilt om de kristna. När Kyrkan inte gör denna lilla inskränkning,  måste det talas om alla människor, inte bara om religiösa riktningar eller minoriteter. Finessen att Svenska kyrkan gör så väldigt mycket, men genom Mellanösterns kristna råd (MECC), Kyrkornas Världsråd (WFF) och Lutherska Världsförbundet (LWF) må vara, men det var de konkreta insatserna frågorna gällde liksom frågor om den tystnad om förföljelsen, som motiverats av säkerhetsskäl. Om det sägs att de förföljda kristna vill ha det så, fram med namnen!

Det hela kanske kan bli tydligare om riksdagsledamoten Malm besöker Kyrkans Hus "för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen", som det hette i Lyséns inbjudan till honom. Om inte Malm är i tv-studion eller i varje fall kollar programmet....
Kanske Malm ändå frågar vad som synnerligast gäller de kristna, Gal 6:10.
Det finns en kristen prioritetsordning - alla människor och framförallt trosfränderna. Det finns dock ingen särställning för just andra religiösa grupper! Vart skulle i så fall förföljelsen av politiskt oliktänkande och demokratiaktivister ta vägen? Ska inte kraven ställas just som politiska krav på politiker och så får de kristna komplettera med egna insatser just för att det gör så ont när de som delar vår tro misshandlas, våldtas och dödas just för detta?

I kväll kanske vi kan förstå bättre.
Jag har fattat de komplicerade turerna kring den tidigare uteblivna debatten i Aktuellt. Den ersätts nu av ett program med högre hojtarfaktor.

Så här var det:
När Antje inte ställde upp med Annika Borg skulle Mikael Mogren in, men det skulle inte tydliggöra några motsättningar, fattade redaktionen.
Mikael fick stanna hemma och var glad för en frikväll.
Dr Annika Borg stod ståndaktigt kvar.
Då tänkte sig redaktionen att dr Susanne Wigorts Yngvesson skulle in. Motvilligt sa Susanne "ja" till detta. Det tyckte Annika var att debattera med någon som inte företrädde Svenska kyrkan, dvs den institution som utslungat orden om #mittkors som uppviglande.
Alltså fick både Annika och Susanne en frikväll.
Jag förstod att ni ville ha berättelsen så som syster Kerstin brukar säga sig föredra berättelser: "Inga stora drag, bara detaljer!"

Nu undras om inte både Annika och Susanne kommer att återfinnas i kvällens program. "Kom ihåg, Dag, att vi på tv skapar illusioner", som en producent sa mig. En redaktion avgör laguppställningen och har en förförståelse om vilken debatt redaktionen önskar. Den professionella kyrkojournalistiken är dock sedan länge borta från svenska medier.

Kan ur det illusoriska ändå hämtas något informationsbärande?
Jag sitter framför tv-rutan för att få se. Det hugnesamma beskedet kan bli att kyrkokansliet fungerar sammanhållande och att Svenska kyrkan genom ombud är en väldig aktör i Mellanöstern. Men, som det hette i Lyséns svar till Malm, "Svenska kyrkan har själv deltagit i olika resor in i Irak". Det också!

När alla få klart för sig hur det är, då tystnar säkert dvärgalåten.

Härskarteknik

Det är inte ofta man ser en utstuderad härskarteknik från en kvinnlig biskop när hon kommenterar kvinnliga präster, tror jag. Fenomenet ska räknas till sällsyntheterna.
Förr i världen var det en hållning, t ex i Geneve, att i teologiska diskussioner inte ta debatten kvinnor emellan, när det fanns män i lokalen.
Mereth Lindgren upprördes en gång över den hållningen. Hon hade ställt väsentliga frågor som av just detta skäl den kvinnliga ekumenikdirektorn inte ville besvara. Docenten Lindgren häpnade. Hon var inte van vid den sortens jämställdhet, kunde jag förstå. Docenten Lindgren hade fortsatt häpnat om hon läst vad Eva Nordung Byström åstadkommit. Vi läser tidningen Dagen.
http://www.dagen.se/biskop-debatten-kring-mitt-kors-ar-en-storm-i-ett-vattenglas-1.768905?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Vad får vi veta?
Eva har "personligen svårt för kampanjer på sociala medier". Hon är mer seriös än så, förstår jag. Hon vet att "det som utspelas på sociala medier berör ofta en ganska snäv krets av personer som är vana att torgföra sina åsikter". Nå, #mittkors är på väg mot 9000 och det är en ansenlig mängd människor som gjort sig möda att lägga ut sina kors och skriva om dem.
Siffror i den här storleken som har med kristendom att göra, brukar biskopar gilla.
Men Eva Nordung Byström påpekar att "merparten av Svenska kyrkans medlemmar" t ex i Härnösands stift inte skulle lagt märke till kampanjen om det inte "blivit en sådan uppblåst debatt i medierna".
Nä, då hade folk lagt märke till detta i samma utsträckning som man i Härnösands stift bryr sig om söndagens gudstjänstfirande, kan man förmoda.

Kanske hållningen är häpnadsväckande så här långt, men det är som i Västern under 1800-talet: You ain't seen nothing yet!

Eva konstaterar att Svenska kyrkan inte har någon ledning som kan ställas till svars.
"Kyrkomötet fattar beslut om styrdokument, biskopsmötet om tro och lära. I övrigt består kyrkan av självständiga församlingar och pastorat där man fattar lokala beslut." Slutsatsen som biskopen drar är denna:
"Så det finns ingen enda ledning som man kan kritisera eller debattera med, ingen som fattar beslut om att vi ska tycka si eller så."
Riktigt vad som menas med allt detta kan vara svårt att förstå, och det är inte säkert detta beror på att vi inte fattar visheten (2 Petr 3:16), men varför ska vi hålla oss med en kommunikationsavdelning om det inte finns något att säga, eftersom ingen där ovan egentligen har något att säga?

I sak är det fel att biskopsmötet fattar beslut om tro och lära.
Det är den makt kyrkomötet tilldelats, det kyrkomöte som partipolitikerna dominerar.
Kyrkomötet fattar fler beslut än sådana som gäller styrdokument och vad i hela världen fattar stiften beslut om? Det nämns inte i sammanhanget. Församlingarna är inte särskilt självständiga utan styrs av ett omfattande regelverk.

Ska vi då ställa intellektuellt skarpa uppföljningsfrågor till Eva Nordung Byström om benägenheten i Svenska kyrkan att inte särskilt tala om förföljelsen av kristna utan fokusera på förföljelsen av alla människor, det som är hållningen? Jag läser Gal 6:10 och funderar.

Man ska inte fundera, kanske.
Riksdagsledamoten Malm som lämnade Svenska kyrkan får svar av den internationella chefen Lysén. Svenska kyrkan och välkomnas till kyrkokansliet i Uppsala "för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen".
http://blogg.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/2016/08/22/svenska-kyrkan-stottar-dem-som-flyr-och-dem-som-finns-kvar/
Skulle Malm inte hänvisats till den lokala församlingen för detta samtal? Givet vad Eva Nordung Byström hävdar.
Men varför skulle denna tågresa till Uppsala vara bättre än att "fortsätta debatten genom bloggar och sociala medier", det var ju just dessa sociala medier som kommunikationsavdelningen höll fram och Antje twittrar ju?
Förstår någon nu?
Kan församlingsprästerna hänvisa dem som utträder till att besöka Kyrkans Hus i Uppsala eller gäller särskilda villkor för riksdagsledamöter?
Det är svårt att förstå det hela.

Av säkerhetsskäl kan man inte alltid skylta med allt man gör", säger Eva, men det är inte detta saken gällt utan frågan om en försummelse i relation till de medkristna. Det blir en sådan diskussion när man som Lysén ska hjälpa "kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen".
Några menar att det är problematiskt med en sådan beskrivning och vill specifikt att förföljelsen av medkristna ska fokuseras för att inte försvinna i allmänt tal. Gal 6:10 igen. En kristen hör alldeles särskilt samman med andra kristna, våra medkroppsdelar.
Skär vi i resonemangen tunnare skivor än man förmår skära i Kyrkans Hus?

Eva redovisar sina intryck: "i den pågående debatten får man intrycket att Svenska kyrkan inte gör någonting. Det är ett mycket nonchalant och sorgligt sätt att hantera fakta på."
Det skulle det vara, men på sittande ända kan jag inte komma på att anklagelsen gällt  något annat än en tystnad om förföljelsen av medkristna.
Här behöver jag få hjälp med exemplifieringen av det nonchalanta.

Kanske Eva inte kan hjälpa mig.
Svenska kyrkan har ju aktivt stöttat Prideparader mm. Frågan vad Eva säger om den kritiken ställs, men svaret blir: "Jag har svårt att svara på den eftersom jag inte har den upplevelsen."
Vi har en upplevelsebaserad biskop i Härnösand.
Så mycket förstår jag, att Eva varit på regnbågsmässor och gudstjänster för minoritetsfolk. För de förföljda kristna ber vi ständigt i våra gudstjänster. Kunde man då tänka sig att inskränka det kyrkliga deltagandet i Pride genom att i stället ständigt be för hbtq-personer i våra gudstjänster, kanske?

Om den "ganska infekterade debatten" ger Eva Nordung Byström besked:
"Jag upplever det här som en storm i ett vattenglas som fått oförtjänta proportioner. Det hela är "en perifer händelse" som ger "ett polariserat debattklimat".
Evas slutsats om detta är av ett slag som Hitchcock skulle satt värde på:
"Det är skrämmande att se att det kan få sådant genomslag. Det vi kan lära oss är att vi inte har plats för en debatt som går såhär fel, där man pucklar på varandra utan att träffas."
Men vem pucklar på vem? Hur förklarar Eva Nordung Byström egentligen det som hänt?
Hon ger ingen förklaring. Hon ägnar sig åt en härskarteknik som förminskar dem som tog initiativet till #mittkors, de som i debatten kallas "tvivelaktiga" och "oförsonliga".

Är det den stackars Gunnar Sjöberg hon egentligen är ute efter, när hon säger att "ger man uttryck för en åsikt ska man inte nedvärdera den som tycker annorlunda".

Men i vilken kyrka har Eva Nordung Byström befunnit sig, när hon menar att vi "länge efterfrågat debatt mellan olika teologiska riktningar".
Det är just denna debatt som sorgfälligt undvikits.
Ärkebiskopen viker undan. Kommunikationschefen likaså.
Annika Borg sitter där i sin ensamhet som ledarskribent mm.
Är det, som min moster och gudmor skulle sagt, kristligt att låta henne sitta så ensam och utan den mänskliga kontakt som en teologisk uppgörelse och ett klargörande samtal i Aktuellt skulle innebära? På detta sätt skulle ju många i den stora folkrörelsen Svenska kyrkan nås direkt utan att  debatten skulle riskera att bli en debatt mellan debatteliten utan en debatt med folkligt genomslag. Bättre än sociala medier är väl en direktaktion i Aktuellt?

Å andra sidan är ju den här debatten egentligen ingenting.
En storm i ett vattenglas, som ingen behöver bry sig om.
Fast vad betyder då det som Eva säger, att vi fått en debatt och "ser vad som händer när den tar skruv" - är det en skruv i vattenglaset eller en lös?
Och varför blir biskopen i Härnösand skrämd av en storm i ett vattenglas, det undrar jag verkligen.
Aposteln hade varit tacksam för en storm i ett vattenglas och kanske för en semester i Säffle också.  Apg 27
https://www.youtube.com/watch?v=1w0l9GNi0OU

Jag har för egen del aldrig debatterat teologi och kyrkoliv i Härnösand.
Ska jag erbjuda mina tjänster för en debatt med Eva Nordung Byström kanske. Hon prästrekryterades av Lennart Koskinen. Jag får säkert ett Koskinen-arvode då.
Har jag något att se fram emot?
Om biskop Fast kommer loss ska jag också till Visby och för ett motsvarande arvode i en dubbelföreläsning beskriva den s k ämbetsfrågan i Svenska kyrkan.

Tills vidare får vi ladda för IBYPABD, som infaller den 9 september. Fast datum från och med i år. Och en fredag!
IBYPABD?
International Buy Your Priest A Beer Day.
Lekman tar ansvar, skulle vi kunna säga.

Tåg är mer än ett transportmedel

I går kom jag att snubbla över prosten Ekedahl i Berg men endast metaforiskt förstås. I verkligheten snubblade jag över honom i tanken. Egentligen sökte jag efter prosten Mozart i Tingsås och insåg då att dessa båda var kontraktsprostar samtidigt. Ekedahl i Kinnevald och Mozart i Konga kontrakt, Växjö stift. De hade det gemensamt att de var noga med läran, det skulle vara äkta kristendom, den apostlarna förkunnat och som sedan förts vidare. De båda såg sig som förvaltare av Guds hemligheter och deras ämbete skulle betraktas så, att de var Kristi tjänare. Hållningen var en: "håll er till Skriften". Jag har nu knyckt ord från 1 Kor kap 4. Jag anger stället så att inte bara de bibelsprängda ska kunna triumfera.

Prosten Ekedahl skötte folkbokföringsärendet när en man kom till prästgården med flyttningsbetyg. Då anställde prosten förhör och undrade om han kom med främmande läror i bagaget. Mannen förklarade att så var inte fallet. "Jag kommer från Halland", sa han. Prosten Ekedahl blev så glad att han tog mannen i hand. Händelsen omtalades i Bergs socken. Tog i hand!

Prosten Mozart var av samma folkaslag, gammalkyrklig. Han ville inte ha järnväg till Tingsryd för med järnvägen skulle just främmande läror (om politik, helnykterhet och sektväsende) finns vägen till Tingssås kristliga församling. Det var just detta prosten inte ville. Men järnvägen kom. Tåg är mer än ett transportmedel. Tåg är kulturförändring.

Det kommer för mig när jag ser kommentarerna i den innevarande korsdebatten att själva faktum inte slagit igenom. Faktum alltså att järnvägsnätet är utbyggt men också att byhålorna nås av främmande läror på andra vägar. Det som gäller i Europa eller i USA eller begränsat till Sverige blir tillstånd i själen hos oss allihop och till det vanliga hör att ingenting längre är vanligt. Präster kan låtsas som om det som händer i Uppsala inte angår församlingsborna eller påverkar dem. Det är en illusion. Folk läser och bildar sig uppfattningar och funderar över vad kyrkoavgiften ger, om det är värt pengarna och nu på sistone om de vill stödja den där verksamheten där det förekommer lyxresor, sprit och svarta pengar. Ja, vad ska de stackarna tro. Detta har de läst själva och journalisterna som skriver måste väl veta?

När prästerna börjar fatta att de förknippas med allt detta, borde de reagera och markera. Till dags dato har det varit alldeles för lugnt utom hos de försiktiga. De har avbokat alla resor med argumentet att "det går inte just nu". Det är ett svagsinne som betalas med generösa löner till kyrkoherdar. Självfallet håller politikerna med. De glider på den såpade brädan men inbillar sig att de medvetet och reflekterat rör sig  av egen kraft. Ingen minns hur det sas en gång, att politik är att vilja. Nu är politik en verksamhet för de viljelösa som har vett att ordna in sig. Minns stiftsfullmäktiges ordförande i Växjö stift och debatten om Prideparader. I det totalitära vet folk att förhålla sig - eller inte.

Vad hade nu prostarna Ekedahl och Mozart sagt om de med tidsmaskin kunnat forslas till den kyrka de tjänade? Om vi inte räknar med möjligheten att de sett och av pur häpnad svimmat, gått in i medvetslöshet och sedan stillsamt kreperat, hade de nog undrat hur vi vill ha det. "Ska vi komma till er med käppen eller med kärlek och mildhet?" Det är 1 Kor 4 igen - men är det inte troligt att de talat bibliskt?

Nu behöver vi inte gå så långt tillbaka i tiden.
Det räcker med att minnas hur Bertil Werkström tänkte. Han såg den andra kyrkan. Han funderade över KG Hammar, som inte ringde och rådslog. Själv hade han ringt sin företrädare Olof Sundby, eftersom ärkebiskopsämbetet var utsatt och ensamt. KG skötte det hela på egen hand. Ibland hjälpte Anna Karin honom. Som när Ecce Homo-utställningen skulle visas i Uppsala domkyrka. Nu var KG inte så road av byråkratin i Kyrkans Hus. Den fick växa fritt. Men längre bort befinner sig inte den svenska kyrka som ter sig i grunden annorlunda än det kyrkosystem som nu  framträder. Inte heller Bertil Werkström skulle vara glad om han såg det vi ser. Det är ett förhållande att förhålla sig till.

Ska vi säga prosten Mozart hur det blev och förklara att det inte bara var problem med att tåg kom och gick? Det visade sig att allt var värre än han kunde tänka. Och det värsta av allt är att kritikerna tycks få rätt. Hur ska ledningen hantera den här situationen?

Jag har några förslag, men ska jag slänga fram dem eller besinna Frälsarens egna ord?
Matt 7:6
Det verkar som om Frälsaren vill att jag ska fundera lite mer.

I dag avser jag att ta mig till en god prästs begravning. Mats Brown begravs i Älmhult.
Han var inte främmande för den tro prostarna och aposteln bekände. Bertil Werkström skulle inte heller haft svårt att känna igen en vanlig svenskkyrklig präst i Mats. Bertil hade haft väsentligen svårare med annat i Svenska kyrkan och kanske med en uppsättning biskopar som han vigde sagt "Vi känner inte igen oss" och undrat "Hur kunde det bli så här?"

Väl hemma hade jag tänkt att bänka mig och se Aktuellt, som skulle låtit Antje Jackelén och Annika Borg debattera #mittkors. Antje ställer inte upp. Det bidde inget. Det var ett felbeslut. Gunnar Sjöberg sägs inte heller ställa upp och ta debatten med Annika Borg. Vi har verkligen fått ett kyrkosystem. Det lider av alla de svagheter som vidlåder allt som blir just system. Det blir ett "vi häruppe" och "ni därnere".
Hållningen känner vi igen: "Tjafsa ni om ert, vi står över sådant och bryr oss inte. "
Det är i sådana lägen folk tar tåget. Demonstrationståget.

Det är måndag morgon

Det blir liksom för mycket.

Jag funderar dagligdags över Svenska kyrkan. Det har jag gjort i mer än 50 års tid, antar jag. Jag är lite glad över att den totala cynismen inte fått makt över mig när jag försöker följa det som nu övergår Svenska kyrkan. Jag antar att det beror på att jag rätt idogt skiljer mellan Svenska kyrkan och kyrkosystemet. Jag har sett Svenska kyrkans storhet och det ger nyttiga perspektiv på kyrkosystemets oförmågor.

Det betyder inte att dessa oförmågor är harmlösa. De har sprängkraft i sig, så mycket att "den gamla stenkyrkan" skulle kunna jämnas med marken. Frågan ställs om hur mycket Gunnar Sjöberg kostat när utträdena tagit fart. Det kan man undra. Jag undrar än mer över hur den lilla manifestationen #mittkors kunde tolkas så fullkomligt befängt. I Kyrkans hus sitter ju inte illvilliga människor. De måste vilja Svenska kyrkan gott. Men i vilken värld lever de när de uppfattar att en kampanj startas,  som kan leda till religionskrig? Vilka ideologiska dimmor skymmer deras klarsyn?

Kampanjen i sig var inte särskilt märklig.
Den ville ge människor en möjlighet att uttrycka vad de kände när fader Jacques brutalt mördats då han firat mässa.
Sociala medier kan fungera - socialt. Man kunde tänka sig att just detta sociala är de sociala mediernas själva vara. Fanns det ett behov att stå upp för korset, kunde kanske 300 skicka bilder på sina kors. Det hade varit framgångsrikt, och människor kunde ha varit glada över att i varje fall få göra något för att stå det onda emot, lite glada över sina fina kors, glada över att korset verkligen är tecknet mot ondskan och inte orimligt insett att det är tid att vara idog i bönen om förbarmande över denna värld. Att tre kvinnliga präster tagit initiativet, skulle utan vidare kunna uppfattas som utslag av en omtänksam själavård. Ungefär så.

Nu är #mittkors något som resulterat i mer än 8000 deltagare.
Det är det märkliga. Inte uppställningen mot och den nu dokumenterade oförmågan att läsa tecknen i tiden. Men varför kunde kommunikationschefens första reaktion bli vad den blev? Om en mängd hatiska namnkristna höttat med sina kors och skrikit arga slagord mot muslimer, hade väl ord om att inte provocera med korset varit på sin plats. Men där var vi inte och där är vi inte.

Jag styr inte på kommunikationschefen Sjöberg.
Det kommer andra att göra. Jag styr mer på frågan om kulturen i Kyrkans Hus, bilderna av verkligheten. Det beror på att jag vaknade innan gryningen med tanken att Svenska kyrkan enligt Kyrkoordningen framträder som församlingar och stift. Vad har hänt när kyrkokansliet framträder som Svenska kyrkan? Ska detta förhållande förstås med Hegels ord att ett samhälles upplösning visar sig däri, att det går annorlunda till i lagen än i verkligheten (eller var det tvärtom?)

Ska vi plädera för en kulturrevolution, där svartgardister brutalt tvingar ut byråkrater från de olika kyrkliga kanslierna till pastoralt hantverk i den pastorala myllan? Ska byråkraterna sedan få stå på knä med röda psalmböcker i händerna och skandera slagord? Vad ska de ropa då? Och ska de utöva självkritik, på knä och under tårar?

Självkritik behöver övas i det svenska kyrkosystemet.
Men formerna? Frågorna om vad som hänt och hur det kunde hända, måste Kyrkostyrelsen ställa sig. Ännu har det inte kommit någon kallelse till nyinsatt styrelsemöte om den innevarande situationen.
Det kan visa sig att bedömningen uppifrån är att arbetsutskottet får tala om saken och så möts styrelsen under Kyrkomötet om en månad. Då kommer resultatet av granskningen av SKUT (om den säger min vän juristen att den bedrivs av den advokatbyrå som tar mest betalt av alla...), rimligtvis remissvaren om kyrkohandboken, aktuella kyrkomötesfrågor (där frågor om sommarens kris inte kan tas upp), medlemstappet och en del annat. Hör BDS dit?

Den som läser Kyrkans Tidning nogsamt, ser både att "kyrkans ledning" behöver bygga upp förtroendet och att "kyrkostyrelsen förhalar beslut om kyrkomusiker". Det beslutet vill kyrkomusikerna ha upp som en valfråga och posk-arna reserverade sig. Men vad sa posk i arbetsutskottet? Jag sitter på åskådarplats och noterar att det som au levererade inte var ett utarbetat förslag till kyrkomötet. Det borde det ha varit. Hur kom det sig att det inte var det? Det kanske till och med är en allvarligare fråga än den som ställs från kyrkomusikaliskt håll? Om au-ledamöter i styrelsen kommer med nya frågor om det förslag au lagt fram och föreslår återremiss blir saken svårhanterlig om tiden är kort. Kyrkostyrelsen har mycket att ta i. Skulle ett problem kunna vara att styrelsen inte gör det, inte kan göra det, inte får göra det. Vem styr egentligen i Svenska kyrkan och vad är det där som kallas "kyrkans ledning"? Jag tror jag undrar. Jag kanske är ensam om det?

Är det allvarligaste i tiden inte medlemstappet utan missmodet som sprider sig, ett missmod som har sina rötter i en misstänkliggörandets kyrkliga kultur, som denna sommar visade sig komma från Kyrkans Hus. Är den stora utmaningen att återupprätta en kyrklig samtalskultur? Hur görs det? Och finns viljan? Eller räcker det med att illviljan finns, den som så konsekvent styr på person mot tre "tvivelaktiga" kvinnor och en hel del andra därtill. Ty med illvilja sköts en hel del i det kyrkliga.
Detta kyrkliga vill ha medlemmar!

Solens Dag

Solens Dag, det är jag det.
Och så är det söndag. Solens dag, den dag då kristenfolket för-samlas för att fira gudstjänst. Kristna har den egenheten, att de samlas just så, för att ta emot det som finns att hämta i kyrkhuset: förlåtelse, liv och välsignelse. Det de får, bär de sedan med sig hem och till alla sina sammanhang veckans alla dagar.
Det är så fint att man blir tårögd.
Dessa de tårögdas fäder och mödrar i tron kunde entusiastiskt erövra lagsökningsområdet, socknen, och tolka socken som området för dem som sökte tillsammans - och hittade!
Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.

På söndagar är Bloggardag snäll. Strukturutskottet vill ha det så.
Maxat snällt bör det alltså denna söndag, Diakonins söndag, påpekas att Barbara Tuchmanns beskrivning av tillvaron besannas i Svenska kyrkan.
När det går illa för ett land eller en organisation kan man i efterhand alltid se en minoritet (en individ eller en gemenskap) som haft rätt och som varnat i tid.
Det är roligt att veta.
Tuchmanns maning som historiker var, att vi alltid ska lyssna efter den rösten men göra det i tid. De som säger det vi inte vill höra, kan faktiskt ha rätt. Lämmeltåget hamnar i en annan situation. Vår kanske.

Så vad om det som nu händer i Svenska kyrkan? Skräck från alla sidor?
Nja, det vore ju inte en glad och solig nyhet, så låt oss i stället fokusera på att det funnits folk i Svenska kyrkan, som marginaliserats i syfte att elimineras, och att just deras påpekanden nu slår igenom med full kraft. Det blev verkligen så illa som de sa.

Det har handlat om Svenska kyrkans idenititet.
De kritiska har hela tiden haft kunskap om vad som är kulisser som skyller verkligheten. De känner ju sedan unga år dem som steg fram och blev stora i Svenska kyrkan. De har inte gått på bluffarna. Men de har kunnat fösas undan genom att framställas som något de i all mänsklig svaghet dock inte är.
På en punkt har de odlat sin förvåning, att de medkristna inte sagt ifrån och tagit avstånd från de propagandistiska lögnerna. De lättlurade har då inte haft en chans att genomskåda propagandan och ingen möjlighet att se konsekvenserna av lögnerna. Nu kan det sägas att sådant håller så länge det håller.

Det kan tyckas vara harmlöst att rigga biskops- och prästval med den sortens propaganda som lögner utgör, men det fungerade och resultatet är en omfattande kompetensförlust.
Det kan tyckas vara generöst att rekrytera brett och få in präster med annan bakgrund (som det heter), men när frikyrklighet och okyrklighet samsas, blir det något som i vart fall inte är klassisk svenskkyrklighet. Dessa de havliga identifierar inte katolicitetsmarkörerna (Björn Fyrlund utmärkta uttryck,men så är han också systematisk teolog) eller svenskkyrklighetsmarkörerna (mitt påhak till Björn).

Vad mera var, så kunde få i tid uppfatta vilken kyrkosyn som började torgföras, dvs uppfatta det underliggande paradigmet för religionsutövning i välfärdsstaten.

Lars G Linder, socialdemokratisk ledamot, hjälpte mig förstå vad jag tidigare läst i avhandlingen om Warthegau. Som vanligt är det på Facebook jag hämtar mina djupa insikter. Där finns en offentlig grupp som heter Kyrkomötet. Eva Hulthén ställde frågorna om de politiska kraven för prästvigning, som förs fram i en motion.

"För oss socialdemokrater är det viktigt att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka. Alla människor är skapade till Guds avbild och i Svenska kyrkan ska alla känna sig välkomna."
Detta är en kyrkosyn på första artikelns plan, skapelseplanet.
Jesus då?
Han finns inte med.
Detta blir en kyrka utan klargörandet att Jesus är Herren, för så tänker ju inte alla och då är inte alla heller välkomna. En kyrka utan kristendom, alltså.

Men räcker det inte med att präster tror på och pratar om denne Jesus?
Jag läser Linder:
"Svenska kyrkans tro och lära som den är fomulerad och beslut ska samtidigt vara den som företrädare för kyrkan står upp för när de företräder kyrkan."
Exemplifieringen blir kvinnliga präster och samkönad vigsel. Det betyder att det är "dags att avveckla rätten att inte stå upp för kyrkans tro och lära".
Så är "kyrkans lära" klart framställd i sina essensialiteter.

Om det kyrkavgiftsbetalande folket nu skulle uppfatta ställda krav blir det hela lite komplicerat:
"Var och en får självklart ha vilken uppfattning den vill, och ska varmt och innerligt hälsas välkommen till Svenska kyrkan. Alla ska mötas med respekt och kärlek."
Detta avser de kyrkoavgiftsbetalande, det behöver man inte vara marxist för att fatta. Man behöver inte ens vara kristen för att se att Jesus alls inte nämns.

"Men däremot menar vi att kyrkan inte kan ha företrädare som inte står upp för allas lika rätt och värde och som inte står upp för hennes tro och lära som den är beslutad."
Man behöver inte vara docent i kyrkovetenskap för att inse att det handlar om beslut fattade i en nationalkyrka med den beslutsordning Svenska kyrkan har. Den som läst avhandlingen Folk och kyrka (Verbum, Stockholm 1986) kan förstå lite mer och påminna sig, att denna syn inte delades av t ex Gustaf Wingren.
Den som var med i kyrkomötet 1982 kanske minns reservationen, att beslut fattade i den nya ordningen för beslut i grunden ifrågasattes som kyrkligt legitima.
Motsättningen är en motsä'ttning i sak.

Linders kyrka är en nationalkyrka i ett välfärdssamhälle. Vi har sett en sådan kyrkokonstruktion tidigare. Jag ska skriva mer om den, men boken finns å lantegendomen... Jag kan dock för den internationella läsekretsen markera att "wir haben das früher gesehen".

Nog är det fascinerande att se hur en kyrka med några enkla filosofiskt dunkla tankegångar och några simplicistiska slagord som ledstjärna sekulariseras och ideologiseras.
Troheten mot bekännelsen till den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga, ersätts med att var och en självklart få ha vilken uppfattning den vill.
Det blev resultatet i en kyrka som tydligen bara pro forma vill höra samman med apostlar, helgon och martyrer.
Partipolitiseringen av Svenska kyrkan har lett inte "bara" till substansförlust, som vi sagt tidigare, utan till identitetsbyte. Kyrkkorrigering genom en enkel operation. Kanske bättre så: När substansförlusten var genomförd, var det enkelt att kyrkkorrigera. Märk mina ord! Kyrkkorrigera.

Fördelen med Solens Dag är att den kastar ljus över det som legat i mörker och skugga.
Det går att veta nu. Går det också att förstå, fatta?

Illa kan bli värre

BDS heter det. Bojkott, desinvesteringar och sanktioner. Så ska staten Israel motiveras att arbeta för en rättvis fred. Och det ska vara kännbart.

Vi lever i ett på papperet fritt land. Debatt uppmuntras, Förslag läggs fram. Somliga kloka och andra stolliga. Omdömesgilla medborgare väger för och emot och får understöd av debattörer, som tar fram argument och skärskådar dem. De omdömesgilla har också en förmåga att varsna galningarna, de som tar för sig på tribunerna och framstår som mer betydelsefulla än de är. Pratmakarna, alltså. Ungefär så går det till i en demokrati, som till sin natur är transparent. Institutionernas oväld är självklar. De styrs av beslut, som kunnat debatteras, granskas och ifrågasättas. Ingen kan  förstås i eget intresse få ta över institutionen. Opinionsbildningen bedrivs mer mödosamt än så.

Dock inte när det gäller BDS.
Förkortningen är inte enkel att hantera för snuskpellar, som hela tiden läser BDSM, en förkortning för sexuella tekniker: Bondage och disciplin, dominans och underkastelse, sadism och masochism.  Antagligen är det dock bara de mest fördärvade som skrattar åt risken för begreppsförvirring.
När det gäller BDS traskas trappor på institutionen för att nå sitt mål.
Vi fick inga besked om hur Kairoslägret finansierats men hade misstanken om att det plockats ur gemensamma kyrkliga kassor varit felaktig, hade vi nog fått veta. Det enda besked som lämnades här, var att Bloggardag agerat lågt, för saken skulle tydligen inte alls handla om BDS, eller? Men det gör den.

Från Lunds stift utgick en uppmaning till bojkott. Marie Körner, Revd, Secretary of international and ecumenical affairs Docese of Lund (det var svårt att skriva eftersom jag hela tiden skrev begynnelsebokstäverna korrekt med versaler, men så stod det tydligen inte i presentationen?). Fint låter det. En av bl a Anna Karin Hammar undertecknad skrivelse bifogades. På Facebook reagerade en (1) präst). Han undrade om detta verkligen är ett uppdrag från biskopen. Han kunde undrat om detta är ett av stiftsstyrelsen taget policybeslut. Den lantlige prästen undrade också om skrivelsen sänts i tjänsten. På prästens första fråga fick han svar från den vördnadsvärda handläggaren (Revd) med vesked att Israel inte var en demokratisk stat utan en apartheidstat. Därefter flrorade sig debatten ut i tystnad, förstod jag.

Det är mycket som blir förvirrande. Men kanske inte mer förvirrande än att vi förnimmer en teknik att ta över en institutions resurser och använda dem för eget gott intresse. Kommunikationsdirektören Ejdersten var med på lägret. Hon kanske hade några tips i kommunikationsverksamheten att dela med sig av? Eller klarade Körner med sin placering på ett kansli uppgiften utan kommunikationsexpertis?

På detta enkla sätt har problemformuleringsprivilegiet utövats.
Lantliga prästers invändningar blir hädanefter bara ett uttryck för destruktiv kritiklusta och några präster kommer att tycka illa om att det alls blir bråk (dvs debatt) om saken. De vill ha det "som vanligt i församlingarna" och det betyder oftast en enkel anpasslighet till det som är, utan frågor om vad som borde vara. "Det är ju dessvärre alltid så mycket bråk i det kyrkliga men i församlingen påverkas vi inte", som det heter.
Spelplanen har likväl ritats om. Israelvännerna står kanske oförstående eller griper till bibelord om nödvändigheten att välsigna Israel (utan att fundera över om det är staten Israel som avses med den bibliska maningen) och de som står för den hållningen kan avfärdas som fundamentalister. Nu är det Palestinaaktivism på enkelnivå som gäller. I Svenska kyrkan?

Det var annorlunda när den teologiska medvetenheten om vårt judiska kunde gå hand i hand med medvetenheten om våra medkristna palestinier, de som med böner, gudstjänster och konkret arbete vaktade kristenhetens heliga platser. Gränsåret är antagligen år 1967 om det inte är år 1948. Efter sexdagarskriget förändrades hållningarna och gradvis försköts intresset från dialogen med judendomen till kritik av Israel. Det kunde det finnas god anledning till men det som saknas nu är en tydlig förklaring att Israel har rätt till säkra och erkända gränser. Det skulle det kanske kunna bli med ett tvåstatsavtal, det som den palestinensiska administrationen inte vill ha. Samtidigt finns det ett ryck mot staten Israel, vilket är en omskrivning av det förhållandet att det finns intressenter som vill utplåna staten. Det är sannerligen inte enkelt och de kristna har inget särskilt politiskt förnuft när det gäller att lösa denna fråga heller. Dessvärre uppfattar jag att Svenska kyrkan nu hanterar denna fråga med sämre insikter än när vi hade syföreningar, som folkuniversitet om internationella förhållanden. Då tvingades präster vara pålästa och föredrag hölls av tillresta experter på syföreningsdagar. Några minns.

Jag ser grundmönstret "vi" och "dom" och det är samma "vi" som i de andra identitetsfrågorna som nu står fram i Svenska kyrkan. Vi får återkomma till utmaningen i Kyrkans Tidnings ledare att skapa ett gott helhetsintryck av Svenska kyrkan. Men aktiviteterna på stiftskansliet i Lund hjälper inte till. Inte heller det faktum att de flesta ledamöterna i Kyrkomötet som antog Kairosdokumentet inte hade läst det! De hade inte tillgång till det! Saken påtalades frimodigt i Kyrkomötet.

Vad ska nu Israels ambassadör i Sverige göra?
Ska han resa till Lund och tala med biskopen?
Ska han uppsöka UD och påpeka att den antisemitiska staden Malmö nu tycks ha fått support av Svenska kyrkan?
Ska han skriva ännu en artikel i Kyrkans Tidning?
Eller ska han hoppas på en öppen debatt i Svenska kyrkan, som alltså ska orka med också detta?

Det kan verkligen vara så att anden är ur flaskan och att det blir en sådan öppen debatt, som spänner över många fält. Då har något nytt hänt. Det blir svårhanterligt och som bäst kan detta svåra visa sig vara födslosmärtor. Annars är det bara det smärtfylld i insikten att Olov Hartman hade rätt när han slogs med Ingmar Ström under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem för 60 år sedan. Det går åt helvete. Inte bara punktvis utan rakt över.

Tror ni att Kyrkostyrelsen inkallas för att föra det allvarliga heldagssamtalet med frågan om det finns en systematik i galenskapen - från vårens s k granskningar till det som nu utspelar sig? Eller finns det inte tid för detta? Det är ju trots allt som vanligt i församlingslivet...

Kyrklig debattkultur

Ulla Rickardsson är centerpartist i kyrkomöte och kyrkostyrelse. Hon skrev ett inlägg i Hallands Nyheter den 17 augusti. Från Halland kom statsvetaren professor Hassler och han visade landskapets skönhet för sin efterträdare (Ruin, var det väl). När de betraktade den betagande utsikten från höjden där de stod, sa efterträdaren: "Här har centern sitt kärnområde bland väljarna." Svaret kom: "Det är verkligen inte sånt jag vill tänka på när jag står här." Men ibland måste man tänka på centerpartister. Då är det inte fel att läsa Ulla Rickardsson.

http://www.hn.se/åsikter/ordet-är-fritt/korskampanj-kränkande-för-svenska-kyrkan-1.3703773

Först får vi alltså veta att "Tre kvinnliga präster har satt igång en kampanj som misstänkliggör Svenska kyrkans arbete."
Här är utgångsvärdet.
Detta fastslaget frågar dock Ulla: "Vad är syftet med kampanjen som tyvärr farit fram som en löpeld?" Men var inte syftet det angivna, att misstänkliggöra Svenska kyrkans arbete? Ulla vet och preciserar: "De vill så split och splittring." Hur vet Ulla det? Det får vi faktiskt ett beredvilligt svar på också. Hon har åtskilliga gånger lyssnat på dem i kyrkomötet, "där de gått fram i andra frågor på ett oförsonligt sätt."

Det är nog bra att kyrkomötesprotokollen återger vad som sägs.
Ullas verklighetsbeskrivning kan kontrolleras och en klok läsarkonsument förstår att det är Ulla själv som utifrån sin egen tankevärld uppfattar att de tre  damerna i kyrkomötet gått fram på ett oförsonligt sätt. En klok läsarkonsument kanske då drar sig till minnes att Helena Edlund aldrig varit ledamot av Kyrkomötet. Nån vajsing på resonemanget tycks det vara. Men Ulla läser och uppfattar att de hävdat att Svenska kyrkan inte längre vill vara ett kristet samfund och detta är "det djupt kränkande". Kränkning av vem? Ulla i vart fall och kränkta människor samarbetar inte, vill inte förstå.

Det lilla ordet "tyvärr" innehåller en djup sanning. Det finns de som menar att meningar som strider mot deras egen inte ska få spridas. Det blir så ändå ibland. Tyvärr! Tyvärr farit fram som en löpeld.

Ulla vet berätta att IS inte är någon religion utan en rörelse som "på det grövsta missbrukar Guds namn". Hon är dock inte bara dyster: "Svenska kyrkans medlemmar och ledning gör enorma insatser vid krig, vid svält och katastrofer och ledorden är 'Alla människors lika värde'."
Där satt den.
I söndagsskolan hette det i stället: "Allt vad I viljen att människorna" eller "Allt vad I haven gjort mot en av dessa mina minsta". Söndagsskolbarn kan teminstingens uppfatta ett skifte i argumentationen. Det kunde vara möjligt att, säg, nyansskiftet berättar om en avgörande viktig förändring i kyrkolivet.  Jesus försvann och kvar blev en vacker slogan.
Vid närmare eftertanke är inte ordet "enorma" lite knepigt i sammanhanget? Så stora  som "enorma" är de väl inte?

Naturligtvis är det av intresse att se hur en centerpartistisk makthavare, hon företräder ju partiet i det kyrkliga, argumenterar ad hominem. Partipolitiker gillar sådant. Men kom då inte och dra valsen om samtalstonen i den kyrkliga debatten. Den är precis den ton Ulla Rickardsson anger. Och det har hittills under årtionden inte varit något problem. Det blir det nu.

Varför?
Jo, därför att förhållanden i det kyrkliga uppmärksammas och tillräckligt många drar slutsatsen att i det sammanhanget vill de inte vara och de vill än mindre bidra pekuniärt till det. Det är detta som ställer till det.

Ulla Rickardsson uppträder mot tre kvinnliga präster med svepande och hätsk retorik. Hon vet ju hurdana de är. Hon är uppenbart värre än kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. De kanske skulle vilja argumentera som Ulla, men det gör de inte. Jag tror inte ens att de vill. Men i Ulla Rickardsson har motståndet mot kvinnliga präster, tre till antalet, fått ett ansikte. Det kanske förhåller sig i Svenska kyrkan på ett helt annat sätt än vad folk lurats att tro och tänka?

Ska vi be kommunikationsdirektören i Geneve att analysera Rickardssons text och diskutera vilket samtalsklimat denna kyrkliga makthavare främjar?
Eller ska vi be någon statsvetare analysera vilket organisatoriskt sönderfall som den här sortens debatter avslöjar?

Jag fick frågan om denna människa "har alla getterna hemma".
Jag funderade på om några rymt, men sedan slogs jag av tanken att Ulla Rickardsson nog alls inte har getter hemma. Det är svårt att veta både när det handlar om centerpartister, som vecklar ut sig i text, och getter, som gärna rymmer. Om centerpartister lyder annars det gamla rådet, att ska man äta soppa med dem gäller det att ta med sig sleven med långa skaftet.

Jah håller före att vi ska nära tanken att vi har en kyrklig debatt och en samtalston som på pricken illustrerar Svenska kyrkans nuvarande läge och att det nuvarande varat länge:
Intellektuellt ohederligt, maktstyrt, småsint, ohederligt, svekfullt och allmänt djävligt så fort tillfälle ges. 1 Petr 5:8
Jag har sett och hört.  En del om detta har jag läst i böcker. Det är ett svenskkyrkligt normaltillstånd som nu kläs av inför den alltmer betalningsovilliga allmänheten.

Det finns en annan möjlighet. Är det kyrkligt kaotiska tecken på något annat, ett tidstecken?
1 Petr 4:17?

Och så till näst sist:
Hellre att inte ha getterna hemma, men själv tryggt befinna sig i fårskocken under den gode herdens vård, kan jag tycka. Detta är väl en uppmuntrande  hållning också för en centerpartist.

Sist lugnar jag mig vid Kyrkans Tidnings ledare.
Ledarskribenten har tänkt djupt, för han har varit i sin källare och tänkt. Han kom fram till att "vi "hjälper, vägleder, upprättar, stödjer, driver, firar, samlar in och ber. Vad som återstår är att "kyrkans ledning" behöver bygga upp förtroendet.
I kyrkostyrelsen sitter sålunda Ulla Rickardsson.
Ska jag inte vara lugn då?
Den saken funderar jag på under denna fredag.

Krisanalys

Det första valet är ett enkelt val mellan två alternativ.
Antingen är den innevarande krisen en liten fristående fnurra beroende på sommar, sol och rötmånad och allt återgår snart till det vanliga när hojtandet lagt sig eller så är det en djupgående och kris där delarna hör samman som en helhet, en kris under mycket lång tid, som nu avslöjas på punkt efter punkt.

Det etablerade sättet att hantera konflikter är att se dem som enstaka. Jag tror det är fel. De hör ihop och nu gäller det att definiera ett mönstret,  själva grundbulten. Den handlar om olika tro och inte bara om olika tolkningar. Så sägs det och så passar några på att skaffa sig tolkningsföreträde. Detta företräde gör att de slipper argumentera. Den vanliga metoden är att marginalisera dem som tänker annorlunda i syfte att eliminera dem. Det har fungerat i Svenska kyrkan och det håller just så länge som det håller. Inte längre alltså.

Mattias Lönnebos långa drapa om hans vedermöda med källarrenoveringen blir en illustration av Svenska kyrkans misslyckande på sista tiden. Misslyckandet var att Lönnebo inte hanterat hantverket, kunde inte det han höll på med, "egen klantighet". Han drar dock inte en annan slutsats än att detta styr in på kyrkoledningen. Man kunde ju tänkt sig att allt inte är så väl beställt i församlingarna heller och att förtroendet brister lokalt. Lönnebos analys är poetiskt vacker men  i den ordrika berättelsen om källaren i Uppsala alltför oprecis. Han "skäms faktiskt inte för vår kyrka" (varför han nu fått för sig att han skulle göra det) och den ansatsen är en utgångspunkt för en klinisk analys av det s k läget. Låt oss nu fokusera på sammanhängande faktorer.

Bibel och bekännelse

Illvilja

Karriärlystnad

Rädsla för människor

Problemet att skämmas för evangelium

Förkunnelsen

Lättja

Fel fokus

Församlingsdöden

Den förbannade relevansen

Jobbet

Partipolitiseringen

En biskops förnimmelse, en annans välvilja - men fattar dom inte?

Igår grävde jag skyttegrav på lantegendomen för att försvara den mot sjösidan. Inte brett nog, hette det, men jag bet ifrån. Det är grävt för infanterister i gammal mening, barnsoldater. När kriget kommer, är jag beredd. Bara inte elektrikern kommer innan och lägger ledning så att skyttegraven ska skottas igen. Grävarbete är tänkartid. Det behövs i dessa dagar.

Jag vet att biskopar på ett särskilt sätt har tumme med Gud.
Min gräns går dock vid påståendet att Ragnar Persenius förnimmer Guds tårar. Nu fablar han. Metaforiskt, som bäst, men fabel likväl. Aposteln Paulus är mer trovärdig när han säger att vi inte ska bedröva Guds helige Ande. Det kan vi göra. Det vore uppfriskande att läsa en Persenii utläggning om vad denna bedrövelsekaktivitet mot Anden skulle kunna avse just nu i Svenska kyrkan.

Han är ledsen själv också, biskopen.
Han såg 1988 till att göra drängtjänst så att kvinnor skulle kunna prästvigas i Göteborg och nu går Johanna, som han förklarar sig tycka om. Vad händer med dem biskopen inte tycker om? Vill jag veta?

Jag fruktar att biskoparna inte fattar, att deras passivitet när det gäller att möta präster och diakoner och fånga upp signaler och frustration, deras rädsla att gå in i konflikter och deras oförmåga att uppfatta när nog är nog blir förödande.

Nu tycks de mig inte valda för att sköta den delen av herdekallet. De ska vara trevliga och inte ställa till med något. Detta brukar de kunna leverera till majoritetens belåtenhet. Det räcker i allmänhet men inte när det krisar sig - och det gör det väl nu. Så här utsatt opinionsmässigt under kort tid har inte Svenska kyrkan varit sedan Helander-affären, eller?
Detta sagt är det intressant att biskopen, som skulle vara pastor pastorum, prästernas präst, blivit så mycket mer att det inte just blir något av något. Mer än sammanträden, förstås. Och då den omfattande uppgiften at sitta i Läronämnden och säga obegripligheter. Med "obegripligheter" avses självfallet endast detta enkla, att jag inte fattar. Sammanfattat har dock prästerna förlorat den som skulle vara deras präst. Vad vanns med det? Kommunikationsavdelningar och kanslier.

Mikael Mogrens välvilja är ett grundfundament i hans personlighet.
Mikael är en snäll man och vill ingen syndares död.
Han fick inte vara med i en debatt med Annika Borg i Aktuellt. Hade han fått det, hade han sagt att Europa blivit mångreligiöst och att det märks i medierna. Det kan man kanske mena, men det var inte detta saken gällde när de tre tvivelaktiga blev påhoppade och sedan utmålade som, ja, välj själv vad de tvivelaktiga målas ut som.

Vad är det biskoparna inte fattar?
De fattar inte att kyrkokritiken växlat upp till en högre nivå.
I Expressen målas Antje Jackelén ut som en lögnare. Det har väl inte hänt att en ärkebiskop hanterats så tidigare, inte ens KG? Arga på ärkebiskopar har mediafolket varit, men utmåla en ärkebiskop som lögnare, det är något nytt. Är det sant det som sägs? Det förmår jag inte uppfatta. För att säga det enklare, så tror jag inte att Antje rättfärdigt ska beskrivas som en lögnare. Men en gräns har passerats, som gör att det kan bli gräv om henne utifrån den givna medielogiken. Hur har vi det med beredskap på kommunikationsavdelningen, den vars chef förmådde utlösa en räcka händelser med oanad räckvidd.

Nu lever vårens granskning av Svenska kyrkan sitt eget liv.
Fakta är fastslagna. Medialt, alltså. Folk serveras det som tuggats åt dem - och de sätter i sig detta. Man får inte vara kvackelmagad när man umgås med metaforer, förstår ni. Nu har det botts på 5-stjärniga hotell och ätits lyxmiddagar i aldrig sinande mängd.  Därtill svarta pengar. Alla vet. Riktigt sant är det inte, men vi ska inte vara nogräknade och småsinta, tycks man tänka, och förhåller sig påfallande liberalt till fakta, de fakta som mödosamt utreds av en advokatbyrå för att vi ska få klarhet i allt. Det verkar onödigt för det vets ju redan. I artiklar och inlägg.

Siewert Öholm, som ihop med Per Grevér med sådan glädje på sin tid jagade kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, skriver att det är full storm i Svenska kyrkan. Det är denna fulla storm som en uppsättning präster inte lägger märke till, för hos dom är det som vanligt. "Som vanligt som vanligt", som vi illasinnade kritiker kan konstatera. Siewert ser en kyrka som tar avstånd från sig själv och målar ut Antje som en som har problem med korset. Hon har några veckor fram till kyrkomötet att fundera om hon ska fortsätta leda denna kyrka. "Är tron på korset onödig, oviktig eller rentav död för henne och hennes närmaste medarbetare? Är vägarna till Gud fler än Jesus? I så fall måste Svenska kyrkan få en ny ledare."

Så var den anden ur flaskan.
Då borde biskoparna fatta att det verkligen är så, att kritiken växlat upp til en annan nivå än den var när man enkelt kunde avleda alla problem på Bertil Gärtner och kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a. Och Thidevall fick ju gå.

Antje får väl själv redovisa vad hon tror, men uppenbarligen har hon kommunikationsproblem.
Jag kan förstå om hon blir ledsen, för kritiken riktar in sig på trons kärna i en kristen människas liv.  Efter en twitterafton kunde hon förklara kritiken med att den hade flera orsaker, "bland annat förtal och drev".
Jag tror hon i stället skulle funderat och ställt sig frågan: Hur kunde det bli så?
Situationen tycks kännas ny för Antje. Någon ny samtalston i den kyrkliga debatten förnims dock icke. På det här viset har man tidigare talat om, ja, ni vet vilka. Då var det inga problem!

Finns det en logik i skeendena så att Antje, som lyfts upp av entusiastiska journalister, med samma entusiasm ska störtas?  Vad säger kommunikatörerna om vad som bör göras nu? Det gäller, tror jag, i deras värld att hålla medlemmarna på gott humör. Ska kalabaliken i så fall  skyllas på tre tvivelaktiga damer, som ska antydas ha haft en agenda att komma åt Antje? Det där med "tvivelaktiga" uppskattar jag mest. Det epitetet är det katolska bidraget till debatten, minns jag. Ekumeniskt, liksom.

Men Antje, då?
"Vi hjälper människor inte därför att de är kristna utan därför att vi är kristna", skriver hon på twitter, den afton hon inte var med i Aktuellt men ägnade semesterkvällen åt twitter. Jag känner igen citat någonstans ifrån. Det låter bra, men sätter denna hållning apostelns ur spel?
Syster Kerstin anförde Gal 6:10 när jag frågade. Det finns en första uppgift för de kristna och det är de kristna. I Galaterbrevskommentaren menar Martin Luther att aposteln "åsyftar dem som ha samma tro som vi. Till dem äro i främsta rummet att räkna Ordets tjänare och därnäst alla andra troende." (Stora Galaterbrevskommentaren, SKDB 1954 s 477). Präster och där näst alla troende av samma tro som aposteln och behöver hjälp, är prio ett för Luther och för ärkebiskopar, förstår jag. Men säg då det!

Jag upplystes om att Gunnar Sjöberg tagit bort orden om "vi klarar det" som kan skrev på fejjan efter att ha läst Göran Rosenberg och andats ut. Nu pågår  efter denna retuschering ett omfattande tolkningsarbete i Svenska kyrkan. Ska detta förstås så att vi inte klarar det eller så att Sjöberg inte gör det?

Kalla in Kyrkostyrelsen!

Klart att detta inte går!

I går eftermiddag fortsatte trädgårsarbetet. Jag räfsade upp äpplekart ,men tuggade också på ett omoget äpple från trädet. Som i paradiset alltså. Äpplet var surt eller syrligt av det slag som i barndomen sas att vi skulle få barnförlamning om vi åt. Det skulle vi om vi hoppade i lövhögar också. Provinsialläkarens söner gick inte på det utan bedrev medicinsk upplysningskampanj i befriande syfte bland kamraterna. Vuxenvärlden luras och har en avsikt med det. Avsikten att äpplena ska mogna och de äta upp dem och avsikten att köra bort de hopräfsade löven. Jag tror denna insikt ska sitta i. Vuxenvärlden luras och ska avmytologiseras. Men det blir en del att stå i då.

Dr F ringde. Han undrade om det inte är kyrkosynen som avgör att vi hamnar olika.
Den som tänker Kyrkan som Kristi kropp tänker, att när medkristna världen över plågas och dödas angår det oss, eftersom vi är delar av samma kropp och skulle känna smärtan. Det är bibliskt tänkt. Med en syn på Kyrkan som ett folk på vandring genom tiden, blir det allmänmänskliga viktigt och då är det allas lidande man vill tala om. Kyrkan som ett Guds folk är också en biblisk modell. Svagheten blir att det talas om alla människor och därför politiskt oprecist med risk att "alla" blir "ingen". Det är dock uppenbart att #mittkors ställde fram något som inte blev men som avslöjade ett problem. Dr F sa inte allt detta, men jag hakade glatt på i min lilla tankevärld. Kyrkosynen avgör vad vi ser, helt enkelt.

I trädgårdsarbetet vandrade mina tankar till gårdagens erfarenheter från nätet.
Riksdagsledamoten Fredrik Malm, L, lämnar Svenska kyrkan och en av hans partikamrater ångrar att han lämnade Svenska kyrkan år 1981 så att han inte kan göra det igen. Malm vill hela väl egentligen allt det som levererats kyrkopolitiskt, men ändå inte. Hans partikamrat såg att "Kyrkan är ett hopkok av vänsterinfluerade strömningar". Jag tänkte på Rodney Starks analys. Det som kyrkoledningen i bästa avsikter åstadkommer för att gestalta en relevant kyrka, får motsatt resultat. Det som skulle hålla kvar folk i kyrkan, får dem att gå. Ungefär så.

Nu får Antje bära ansvaret för allt detta.
Naturligtvis är det som sker inte hennes fel men det som inte borde gått tidigare heller, går uppenbart inte nu. I grund handlar det om ett förödande "vi och dom"-tänkande, just detta som alla poliktskyldigast tar avstånd från men som genomförts med stor konsekvens i Svenska kyrkan. Intressena bakom denna "vi och dom"-politik har varit olika men samverkat och kunnat göra så i några kontroversfrågor. Det har fått resultat. Och folket i Kyrkans Hus vet mycket väl vilka "vi" är och vilka "dom" är.  Jag hör till "dom". Det var i KRISS de mötte varandra, de havliga. När organisationen föll samman (som en modell för vad som komma ska i storformat...) fylkades de under slagordet "kontextuell teologi". Karriärvägarna har varit vackra. De har kunnat använda Svenska kyrkan för olika personliga projekt eftersom allt uppenbart varit fint och behjärtansvärt.

Vänta nu!
Jag ser i ett antal repliker samma tänkande slå igenom. Det är ett "vi" och ett "dom" - men nu är "dom" folket i Kyrkans Hus, biskopar och folk på stiftskanslierna. "Då dyker det upp ett "vi" som, jag citerar, "sk*ter" i "dom".
Så blir det en besvärjelse att i församlingarna pågår det vanliga arbetet och allt är som vanligt.
"Kaffe och bullar gör mig glad"-kristendomen går segrande fram.
Att det som är som vanligt betyder, att det är mer sannolikt att möta en 81-åring i kyrkan än en 21-åring, låtsas man inte om.

I Kyrkan heter reorganisering reformation.
Det finns en teologisk tanke bakom det som görs (fast inte i Strukturutredningen, där tanken skulle finnas i själva omorganisationen, sas det). Det blir dock ingen reformation i en kyrkostruktur där problemen inte få synas och där grundhållningen är tystnad och ingen debatt (mer än i det som kallas "debatteliten" och vad de tjafsar om påverkar inte oss i det vanliga... Ja, ni förstår denna perpetuum mobile.)

Ska Antje kunna reorganisera styrkorna?
Kan hon ta biskopsmötet och kyrkostyrelsen till hjälp, finns resurserna i Kyrkans Hus?
Kommer det nu initiativ som frigör arbetslust i kyrkosystemet.
Är det alls möjligt?
Frågar jag så, blir svaret att för Gud är allting möjligt och då ska vi kanske inte behöva oroa oss? Jag menar tänk inte på församlingarna i Uppenbarelseboken, de som inte längre finns. Tänk inte heller på det som var levande församlingar i Nordafrika.

På twitter såg jag förvirringen kring den debatt Aktuellt ville ha mellan Antje och Annika Borg.
Vem tackade nej till att debattera med vem och vem ljuger nu, var frågan.
Förödande.
Klart att detta inte går.
Ärkebiskopens medarbetare tycks ta på sig missen och då blir jag än mer frågande. På Facebook ser jag att Mikael Mogren skulle varit med men fick besked att det var inställt. Den önskade uppställningen i Aktuellt är förstås Antje och Annika. Ska den bli av? Kommer Fredrik Malms genomgång av Svenska kyrkans protester mot förföljelsen av kristna att tas upp då?
http://www.fredrikmalm.nu/2016/08/den-tysta-kyrkan.html

Ingenting tycks riktigt gå rätt väg när det handlar om Kyrkans Hus. Det inleddes i våras med SKUT-eländet  och Ekots lilla kampanj om resandet och så kom debatten om mitt kors nu i sommar. Det som väntar är remissutfallet på Kyrkohandboken. Kan entusiasmen för en ny kyrkohandbok vara utgångspunkten för en nystart, givet att utfallet visar på ett omfattande stöd för handboksarbetet? Vi får se. Om inte, återstår att upprepa: Klart att detta inte går!

Annika Borg intervjuades i Barometern/OT denna onsdag (hittar inte artikeln på nätet). Där heter det att hon fått "både Svenska kyrkan och intellektuella emot sig". Hur är det möjligt? Vad avses då med "Svenska kyrkan" och vad med "intellektuella"? Göran Rosenberg? "Finns det ett genusperspektiv på det här också, ni är tre kvinnliga präster som är initiativtagare?" Det är inte utan att man undrar, svarar Annika. Nu tror förstås läse kretsen att det är kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som varit i farten. Det är det inte och mer än genus handlar detta om tre renegater. Det finns ett "vi" som uppfattar de tre som förrädare av allt det goda som "vi" står för. Det förklarar det kristliga hatet mot Annika, Johanna och Helena.

Biskoparna duckade när Dagen frågade om #mittkors. Mikael Mogren och Modéus II svarade. Det ska de ha beröm för.
Mikaels svar föranleder flera frågor och så kan det få vara. Han tror dock att debatten får loss energi i kyrkan - "det diskuteras som aldrig förr på kyrkbackar, i fikarum och i Expressen". Som aldrig förr? Ånä. Gå till läggen och se, men fatta då också att nu diskuteras med ett än mer markerat främlingskap till Svenska kyrkan och hennes tro men också med en hård kritik av kyrkoledningen.

Mikael vill inte "gradera offer utifrån tro". Då ser vi vilken kyrkosyn som får genomslag. För Dr F och mig skulle det alls inte handla om det Mikael tror.

Modéus II hävdar att vägen framåt alltid är dialog och att lyssna till den andre. Hade kommunikationschefen gjort det i stället för att gå i spinn, hade korskampanjen lockat 300. Nu är det tjugo gånger så många, dvs nästan hälften av antalet som utträder ....
Biskopar som duckar för frågor i den samtida förvirringen? Klart att detta inte går! De verkar ledsna. Hur ska de bli glada igen? Försök med kaffe och bullar!

Mikael kanske skulle bekymra mig.
Han tänker sig att den debatt som pågår får loss energi i kyrkan. Energi hos somliga att beställa utträdesblanketten, Ann Heberlein bland dem liksom Johanna Andersson och många flera.

Jag tror Mikael har fel. Det som nu händer dränerar oss på energi. Varför uppfattar han inte det?
Kan det vara så, att de som inte har några alternativa lösningar på Svenska kyrkans problem, måste vara glada för allt och kan bara uppfatta att energi kommer loss hur illa det än är? Vi andra, som talat alternativ i årtionden, kan vara som vanligt? Ska vi de surmulna försöka stötta Mikael och få loss energi genom att tala öppet om vad vi ser? Kan de pensionerade biskoparna och prästerna, de som faktiskt står alienerade i den kyrka de tjänat, äntligen börja tala öppet? Vore det inte skönt att få tala ut? Det vore något som skulle få loss enerig och - kyrkokritik. För om det samtida kyrkliga läget är ett klart:
Klart att detta inte går!