Hög tid att agera och kanske reagera

Det "politikerna" i Karlstad beslutat om kyrknedläggning för att kunna behålla personal lockar Bloggardag att tänka.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stora-neddragningar-vantar-i-karlstad-pastorat
Referensen till Erik Eckerdals doktorsavhandling, som levererades av en insiktsfull person i en kommentar, utgjorde ved på den intellektuella brasan i hjärnkontoret. Hög tid att agera!

I Karlstad kan de fatta vilka beslut de vill. Nu borde den kyrkliga forskningsavdelningen i Antjeborg, kanske i samarbete med Karlstads universitet, få till en forskningsprojekt på temat "vad händer?" De kyrkliga reträtterna kommer att bli många så Kyrkostyrelsen borde anslå medel för att vi ska få veta vad som sker i det som sker i Karlstad. Bloggardag kan antyda några frågor:

Hur fattades beslutet och på vilket underlag? Vilka alternativa förslag fanns att ta ställning till? Vilken var hotbilden och hur formulerades de nya djärva målen? Vilka var de drivande aktörerna? Vilken pastoral praxis ledde till de uppenbara nedgångarna? Finns det ett logiskt samband mellan de strategier som gäller i Karlstad och det utfall som leder till kyrkstängningar? Kan man under en generation tillbaka se vilka avgörande beslut som påverkat och lett till ett uppenbart misslyckande – givet att stängda kyrkor ska uppfattas vara ett misslyckande? Var det en folkkyrkoteologi som var ursäkt för pastoral lättja som resulterade i det som nu sker? Rekryterade stiftet helt fel folk till prästeriet? Är det själva den kyrkopolitiskt givna normaliteten i det svenskkyrkliga som blir svenskkyrklighetens fall i Karlstad?

Vilka blir effekterna av stängningarna? Blir folk på plats upprörda och lämnar när de får mindre för sin kyrkoavgift? Blir några upprörda för att mormor eller farmor inte längre enkelt kan ta rullatorn till den kyrka med aktiviteter hon flitigt besökt? Vad gör de? Vad säger facken? Vad skriver lokaltidningarna?

Vilka stadsdelar är det Svenska kyrkan avyttrar lokaler i? Jag kollar Herrhagskyrkan och anar ett svar. Mitt i stadsdelen finns den, men inte i framtiden? Ser vi en historisk reträtt tillbaka till vad då?
https://www.svenskakyrkan.se/karlstadspastorat/herrhagskyrkan-do

Vad säger personalen egentligen om intervjuarna i det forskningsprojekt som behövs kommer och förklarar, att de anonymiserar det som berättas? Får vi höra något annat än budskapet i ett pressmeddelande från kdet eniga kyrkorådet då?
Hur uppfattar personalen egentligen att det är att arbeta i en nedläggningshotad upplevelseindustri? Påverkas rekryteringen av ny personal, dvs får Karlstads pastorat dåligt rykte?

Finns det några trogna kyrkobesökare i de berörda områdena och vad tänker de om situationen? Hur hanteras deras sorgereaktioner pastoralt? Betyder en avyttrad kyrka att en grundbult i deras tro och liv tas bort?

Hur reagerar "politikerna" i stiftet och på riksplanet när de hör om besluten i Karlstad? Blir de mentala effekterna stress och skräck vid tanken att så här ser framtiden ut? Hur tar "politikerna" ansvar för detta? Vill de ens se och förstå situationen?

Medge att en brett upplagd beledsagande, observerande undersökning med ordentliga utblickar när det handlar om pastoralteologi och pastorala strategier (i tiden både framåt och bakåt) skulle kunna visa sig vara något synnerligen värdefullt.

Hur gjordes de ekonomiska övervägandena? Vilka faktorer styrde och fanns det fakta att utgå från eller mest förnimmelser? Medlemstappet har varit 12% i Karlstad. Är det jämförelsevis mycket eller lite? Fattas beslut av detta slag av människor som inte bara befinner sig inom kritcirkeln utan gärna befinner sig där och inte förmår se något mer?

Många frågor går att ställa i ett beledsagande forskningsprojekt. Blir detta projekt någonsin av? Gör kyrkostyrelsen en insats?

I lördags var det tid att ta sig till Bergs kyrka, den nyrenoverade. 6-7 miljoner kostade det att sätta kyrkan i stånd. I den delen av världen bor 300 personer. De präster som kom ut på 1960-70-talen och fick vara med om kyrkbyggen, fick för sig at kyrkor byggdes för att gudstjänst skulle firas. Den gudstjänstfirande församling som i 13 år fått hålla till i en källarlokal visste vad längtan innebar.

På anslagstavlan kunde den intresserade kyrkkonsumenten se att det inte var mycket till gudstjänstliv i kyrkorummet men i alla fall en konsert den 3 juli. Fyra (4) präster stod som resurser för församlingslivet också i Berg. Dessa fyra möter församlingen occasionally, det ska nog heta så. Skulle inte fyra präster tillsammans kunna dra runt ett gudstjänstliv i den för 6-7 miljoner nyrenoverade kyrkan så blir Bloggardag häpen. Men frågan kanske inte gäller prästerna utan något helt annat? Kyrkorummet skulle saneras, renoveras och öppnas. Det var det viktiga. Sedan fylls rummet efterhand med aktiviteter. Gudstjänsten var inte Prio Ett. Vem lurade vem?

På väg till Rydaholms kyrka i går  tog Göran Rosenberg till orda. Ja, han var inte på väg till Rydaholm men i etern kom hans krönikeartade synpunkter. Jag lyssnade lätt fascinerad.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6977893

Varför fascinerad? Han talade som om han beskådade ett nytt fenomen, trodde han. Han kunde ha beskådat Svenska kyrkan och upptäckt en grundhållning i hanterligt format för en journalist att granska som illustrerade precis det som Göran Rosenberg förklarade sig vara emot.

När det gäller frågor om demokrati och minoritetsskydd, det som kännetecknar demokratin och skiljer den från majoritetsdiktaturen, är Svenska kyrkan ett lysande och avskräckande exempel. Frågan är om den kommer att fortsätta vara det. Eller mer precist: frågan är hur länge Svenska kyrkan fortsatt kommer att vara ett avskräckande exempel. Det är ju möjligt att denna struktur är på reträtt bortom räddning och att Wenck aldrig kommer. Kyrkosystem har fallit samman tidigare och löftet gäller inte kyrkosystemens överlevnad utan Kyrkans.

Pröva nu den tes Göran Rosenberg driver i sin krönika: "Demokrati är ett konstitutionellt reglerat majoritetsstyre som förutsätter hänsyn till minoriteter. Ett samhälle där en aldrig så stor majoritet tar sig rätten att fritt undertrycka en aldrig så liten minoritet är inte en demokrati." Det är, menar Rosenberg, ett auktoritärt system. Gäller samma förhållande sålunda när vi skärskådar Svenska kyrkan, en enligt lag evangelisk-luthersk, demokratisk och rikstäckande folkkyrka? Ni kan motivera era svar utan natt behöva redovisa dem. Men en omständighet i sammanhanget var att det gavs utfästelser, löften, som minoriteten litade på och som på något demokratiskt sätt, som alltså inte ska uppfattas som demokratiskt utan som auktoritärt, avskaffades.

Om grundläggande demokratifrågor ställs är det inte säkerrt att allt förblir som majoriteten bekymmerslöst tänkt sig. Det inytressanta blir de nya frågorna som demaskerar det gamla lögnväsendet. Ni vet det där med att driva kyrkosystemet med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Den som lever får se hur det blir. Hur reagerar ni på möjligheten att systemföreträdarna skoningslöst kommer att jagas av hederliga granskare som ser att de förvaltat ett lögnsystem som nu imploderar? Inte heller svaret på denna fråga behöver ni redovisa men det står alla och envar fritt att fundera.

Ja se präster!

Bloggardags problem var insikten att en del som skulle bli präster aldrig skulle komma att leverera, inte få folks förtroende i det andliga men väl kunna använda prästeriet som plattform för än det ena, än det andra egna projektet. Skallet på präster som faktiskt arbetade men var utsatta därför att de i en fråga vidhöll vad som sagts när Beslutet fattades, noterades. Men allra mest kunde de insiktsfulla notera den talande tystnaden. Bloggardag höll detta för att vara förakt för vanliga människor. De borde ha fått rätt information om vad sakfrågan gällde. Det fick de aldrig. De fick inte heller veta vad biskopar var kapabla till bakom skål och vägg, översittarfasoner kan förstärkas hos en biskop. Bloggardag har noga läst den lilla sannskildringen Djävulen älskar biskopar.

Bloggardag älskar sina fördomar. Det är helt mänskligt, kanske alltför, men i alla fall. Det fanns massor med präster som höll igång, gjorde vad de skulle och lät det därmed vara. De drog runt det kyrkliga tröskverket, gick i pension och var nöjda med de hedersbetygelser de höljdes med. Kanske hade de fått vara med när en ny kyrka byggdes. De flyttade in det gamla konceptet i de nya lokalerna och avvisade alla pastoralteologiska utmaningar. De gjorde som de alltid gjort och de högkyrkliga var, det visste alla, fel och därmed hade de fel. Fördomen är närmast banal. Det hade i den tiden gått att göra annorlunda och därmed skapa en levande, folklig kyrka. Det hade också gått att ge "fel" men arbetsdugliga präster de större resurserna för innovationer. Nu skulle de gå kvar som komministrar eller vara inlåsta som kyrkoherdar på landet. Svenska kyrkan betalar ett högt pris för de inlåsningseffekter som åstadkoms. Det var kyrkopolitiskt rätt men kyrkligt sett helt fel.

Minns den tidigare biskopens ord om en församling han besökte: "Någon sådan här församling har vi inte i hela Karlstads stift." Så mycket mer intressant är det då att man just i Karlstad organiserar reträtten, den svåraste militära manövern. Inget säger att den blir enklare i det kyrkliga. Vad händer? I de områden där kyrkor avyttras kommer medlemmar att lämna. De kommer att uppfatta sig illa behandlade när deras kyrka, som de kanske rätt sällan gått in, slår igen. Varför ska de då fortsätta betala. Lägg namnet Harald Cohén på minne. Han kommer att bli herostratiskt ryktbar. Komminister P påpekade att domprosten Cohén talade om "politikerna", so  han prisade. Han kallade dem så, inte förtroendevalda.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stora-neddragningar-vantar-i-karlstad-pastorat

Kyrkoherden som var berusad är en annan ryktbarhet. Nu ryktade domkapitlet honom. Först med en varning för att han tydligen upprepat var full på en resa med konfirmander. Nu med tre års prövotid för att han varit full vid ett dop, om det nu verkligen blev ett dop. Ni som hämtar stimulans genom en kyrklig publikation som utkommer på torsdagar har kunnat läsa skildringen: Efter ett en anhörig till barnet läst en bibeltext ska prästen ha klappat händerna och utbrustit: 'Nu har vi ett barn till döpt!' varpå medarbetaren tänkte 'Hjälp, barnet är ju inte döpt än. När prästen sen ska ha lyft upp barnet fick medarbetaren upplysa om att vatten inte hade hällts ned i dopfunten. Prästen ska även ha hoppat över trosbekännelsen.

August Strindberg eller Selma Lagerlöf hade kunnat göra något åt detta. Blev barnet döpt? Hur vet domkapitlet det? Hoppas man på det bästa, som när Swedenborgsdopet underkändes men på något sätt ändå int. Är det, som den som begär utträde ur Svenska kyrkan, sjunger: "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?"

En kyrkoherde är förman i tjänsten. Hur har hans medarbetare det på jobbet, ja det heter ju så numera? Har biskopen och kapitlet skaffat sig förstahandskännedom om saken eller pustar de ut efter att ha beslutat om tre års prövotid och så hoppas man på det bästa.
https://www.stockholmdirekt.se/nyheter/prast-fran-taby-var-berusad-under-ceremoni/reprfk!2PVPCypXmiffDH5eiqOYg/
https://www.dn.se/sthlm/provotid-for-prast-som-var-berusad-under-dop/

Så tar vi oss till Ludvika, där de politiska partierna skulle intervjuas.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrksnack-stoppas-efter-kritik-mot-nazistintervju
Svenska kyrkan är, som bekant, relevant. Alla partier var välkomna. Eftersom nazisterna är en del av samhället, ska också de intervjuas, tänktes det. Men det hela sket sig och kyrkoherden gjorde avbön med förklaringen att han varit för naiv. Målande uttryckte han saken så: "Jag får lägga mig platt." Han blev lika platt som mannen som blev överkörd av en ångvält och las in på lasarettet avdelningarna 8–13. Men NMR är en verklighet i Ludvika, så vad ska kyrkoherden göra? Det vet han inte. Kanske kunde han läsa på om hur det tyska kyrkolivet omgestaltades på 1930-talet och undersöka vad de som stod nazismen emot skrev? Till det kunde komma en liten studie om vad den ekumeniska rörelsen hade att säga om framväxten av de totalitära systemen. Men inte ens i Ludvika kanske insikten slår till, att Kyrkans plikt att tala för rätten kan leda till martyriet. Det måste Kyrkan vara beredd på. (E. Geismars bidrag Die Totalitätsanspruch heutigen Staates und das christliche Freiheitsverständnis, i Totaler Staat und christliche Freihet, Forschungsabteilung des Oekumenischen Rates für Praktisches Christentum, Geneve 1937,  s 105)

Själva ansatsen för studien var insikten om allvaret i en situation där den ständigt  tilltagande sekulariseringen av människors tankar och handlingar och den totala staten möjligheter blir något som inte går att förena med den kristna förståelsen av det mänskliga livet (aa s 1). Alltså studeras kyrkan, staten och folket. Det är kanske det stora tema som kyrkoherden i Ludvika får ta sig an. När han inte ska intervjua lokalpolitikerna längre blir det väl tid över i sommar? Eller kanske studier i demonologi? Kyrkoherden har konstaterat att Nordiska Motståndsrörelsen driver en djävulsk politik. Med denna infallsvinkel finns det mycket at göra. Exorcism till exempel.

I dag kommer vi att notera 5,5 miljoner sidvyer på Bloggardag. Det är uppseendeväckande främst med tanke på att ingen läser bloggen.

Mansdyrkan i Svenska kyrkan

Det har funnits en traktan om en ingående skildring av de decennier då mansdyrkan rådde i Svenska kyrkan. Nu tycks denna traktan bottna i en felläsning av ordet "kvinnokyrkan", som jag hämtat från den feministteologiska litteraturen, så jag borde gå fri. Men kör i vind. Lite om mansdyrkan skadar nog inte. Jag levererar på beställning.

Jag antas ha varit med om den tiden när det var mansdyrkan i manskyrkan. Var det på kontraktsprosten Harry Ljungars tid som kyrkoherde i Moheda då? Eller var det när Gunnar Urselius kom som vice pastor, ni minns i väntan på pastoratsregleringar tillsattes inte tjänsterna med ordinarie innehavare. Skulle Gösta Sundberg, som fick tjänsten som ordinarie, vara den som mansdyrkades? Eller komminister Nils Norrlin? Själva föreställningen om mansdyrkan ter sig som grundfalsk.

Nu har jag dock hört talas om den manlige kyrkoherden som kom in till syföreningsdamerna, slog sitt könsorgan i bordet och sporde: "Känner ni klangen, flickor?" Jag hade gärna återgett denna historia, men avstår. Jag har inte övertygats om att den är sann. Kanske är den inte ens rolig. Bloggardag har alltid så svårt att bestämma sig.

I Moheda, what is local is real, var det i övrigt bortsett från kyrkvaktmästare Fransson, kantor Olsson och söndagsskolläraren Jinnersten inte mycket manfolk. Det fanns förstås gott om karlar i kyrkoråde, men detta fenomen var utanför söndagsskolbarnens synkrets. Pojkarna var i söndagsskolan också en minoritet.Jag var inte särskilt gammal, 7 år kanske, när jag förstod att praktiserad kristen tro egentligen inte var något för riktiga killar. Än mindre för vuxna karlar. Och prästerna rekryterades uppenbarligen bland dem som inte var ljushåriga som jag. Stellan Oltéus, vars fru var lärare i Moheda, såg vi då och då. Han var den unge prästen och mörkhårig. Egentligen hade jag aldrig sett någon präst med lingult hår. Jag säger inte att saken bekymrade mig. Jag konstaterade mest faktum. Jag är lite osäker på om jag, som gillade en del med gudstjänst för söndagsskolbarn, funderade på hur det skulle gå till att som vuxen man hålla på med det där som en kyrkokristen gör på söndagar, för det var ju en kvinnokyrka jag såg och min traktan att bli avvikande var inte så markerad. När jag sedermera skulle bli officer var detta inget större problem. Man kan gå då och då utan att det väcker uppseende. Men man kan förstås inte gå varje söndag om man är man utan att bli avvikande, det fattade jag.

Nå, jag konfirmerades. Farbror Sven var inte exponent för mansdyrkan, det måste man säga. Hans fru Barbro var lärare på Kronoberg och självständigt tänkande varelse. Det gällde i hela folkhögskolemiljön. Henrik Svenungsson och Birgitta, GA Danell och Inga, Nils Bondeson och Inga-Lisa, Bengt Hallgren och Anna-Lisa, Ingvar Hector och Brita, Jan Redin och Lisa, Nils Nicklason och Gudrun, Lasse Rye och Sylvia, jag kunde fortsätta uppräkningen länge. Här fanns gott om prästfruar och hyfsat med prästdöttrar för att mansdyrkan inte skulle vara det som främst slog en som intryck. Några var för ämbetsreformen, Barbro Hultman hade suttit i kyrkomötet 1958, de flesta tycktes dock inte övertygade. Svenska prästmän med normalt friska och pigga döttrar brukar för övrigt inte – nolens volens – vara predestinerade för att dyrkas i sin manlighet. Sådana döttrar är nämligen inte födda i farstun utan oftast på BB..

Hur var det med kvinnokyrkan dåförtiden? Den var verklig, verkningsfull och verkligt billig. Det är en av insikterna i boken En annan Kyrka att kvinnofrågan inte behövde lösas eftersom den redan var löst. Prästfruarna gjorde insatser och det ledde till kyrkliga satsningar på prästfruar med särskilda prästfrudagar, prästfrukurser och prästfruresor i det krigshärjade Tyskland t ex. Prästfruarna skolades för sitt gratisarbete. Och det fanns en bataljon sådana, som kunde hantera alla arbetsuppgifterna genom att inte arbeta heltid i den yrken de var utbildade för. Så hur många kvinnliga insatser gick det på en präst? En prästfru i de flesta fall och så syföreningsdamer och söndagsskollärare. För den som var tillräckligt ung och klarsynt gick det att se den kvinnliga domänen..

De som behövde en annan tillvaro var de kvinnor som inte var prästfruar, men som heltid ville jobba i kyrkotjänst. Margit Sahlin t ex. Hon kunde backats upp bättre, men det var hennes chef Ingmar Ström inte alls intresserad av. Han fann inte heller församlingsprästeriet meningsfullt men gärma en skrivbordstjänst (en präst kan ägna sig åt många olika arbetsuppgifter, hade pappa Tord Ström påpekat) och Ingmar hölls med en hemmafru, utbildad i hushållssysslor. För att inte tala om Gustaf Wingren, för där kan man tala om mansdyrkan. Men det var på den sida som blev "den andra sidan" och där granskades aldrig hur parollerna förverkligades i den så kallade verkligheten.  Det tycks svårt att se entydiga förklaringar till ställningstaganden i ämbetsfrågan kopplade till feminism i prästgenerationerna på 1950- och 60-talen. Varför skulle den kopplingen finnas bara för att någon försöker utröna vad Herren ville med det ämbete han anförtrott Kyrkan för att vi skulle få den saliggörande tron? Bloggardag ber om ursäkt för att han ställer en fråga som ni inte vill ha ställd, men likväl. Ifrågasätt era fördomar.

Det långa talets korta mening?
Bara vid ett ytligt betraktande framstår kyrkolivet i Sverige under de gångna hundra åren som en helt manlig domän. Mansdyrkan tycks inte vara ett grundmönster. Det fanns i realiteten också då en kvinnokyrka. Den drevs av de oavlönade som nu borde avlönas. Enda formen för detta var att införa en ordning med kv*nnl*g* pr*st*r samt därefter en mängd andra tjänster. Senast k*mm*n*k*t*r*r.

Allt detta skrivet bara på grund av en felläsning där "kvinnokyrkan" lästes "kvinnodyrkan". Solen skiner över Småland.

Är kyrkohandboken sämre än jag trodde?

Det enkla svaret är: Jag vet inte.

Jo, processen som lett till förändringarna vet jag en del om och försökte skriva mig fri ifrån i omgångar. Tendenserna, som slår igenom i kyrkohandboken och som illustrerar att vi alls inte är ett i tro i Svenska kyrkan, kan vi se. Somliga gillar, andra ogillar. Uppståndelsen kring Katarinamässan noteras, även om jag inte fattat, att denna mässan tar sommarlov och inte ska firas förrän den 26 augusti, på syster Kerstins födelsedag (en händelse som inte ser ut som en tanke men i alla fall). Det vore faktiskt intressant att få veta vad som sker under sommaren i Katarina församling? Söndagsstängt? Kyrkohandbokstrogen gudstjänst?

Tanken att den nya kyrkohandboken skulle ge större friheter, noterar jag också. I sak handlar det om friheter inom högst bestämda ramar. Utanför ramarna befinner sig till exempel Hippolytos.

Därtill uppmärksammar Bloggardag att ett antal kyrkoherdar är glada och tacksamma att de utifrån den nya kyrkohandboken ser ut ungefär som den gamla och att de då och då läser fel. En "bägare" tar de i dryckeslaget. "Kalken" håller de fast vid som begrepp. "Den helige Ande", säger de också för så heter Anden i trosbekännelsen. I lovsägelsens inledning inför de inte ännu en gud utan sjunger "han", dvs den gud de först manat folket att upplyfta sina hjärtan till. Att den andre guden är "Livets Gud" i lovsägelsens inledning 2 fördunklar. Vem är den då förste guden? Att de inte använder förbön 4 är självklart, det är den förbön där modergudinnan åkallas: "Gud, du som är vår far och vår mor". Gud har avslöjat sig som fader och det är Kyrkan som är vår moder. Vi är faktiskt, självfallet och välmotiverat inte ett i tro, det var själva ärendet för denna betraktelse. Saken formaliseras i kyrkohandboken. Det är nytt. Tidigare har vi kunnat mörka denna omständighet.

I 1942 års handbok var allt statiskt. Det betydde att den som kom till en annan församling fick vara med om en gudstjänst efter samma ordning och på ett sätt vara hemma överallt i Svenska kyrkan. Det fanns olika stuk på en högmässa, men i grunden var den en och densamma. Så är det inte längre. Med skäl kan vi fråga om Svenska kyrkan nu i någon rimlig mening framträder som en kyrka eller i stället ska förstås som ett kongregationalistiskt samfund. I så fall finns dock, kanske övergångsvis, på somliga platser ett autentiskt evangeliskt-katolskt kyrkoliv, dvs autentisk svenskkyrklighet. Och det finns präster som i vanlig kristen mening är just präster, samma ämbete här som där, det Kristus instiftat. Om detta kan man läsa i lärda böcker. Läs t ex Jan Aarts, romersk katolik, Die Lehre Martin Luthers über das Amt in der Kirche (diss) Helsingfors 1972.

Nu var det alls icke allt detta som föranledde frågan om kyrkohandboken är sämre än jag trodde, för allt det som här anförts trodde jag faktiskt. Det är själva handboken, trycksaken, saken gäller.

Den 5 april 1987, 5 söndagen i Fastan, fick jag som gåva 1986 års kyrkohandbok, Den svenska kyrkohandboken. Den hade tagits fram i en omsorgsfull process både när det gällde innehåll, förankring och så utformning av bok. Ruben Baggström och Lars G. Ståhl ledde förlaget Verbum och valde papper och bindning med omsorg. Papperet skulle vara gultonat för att texten skulle träda fram också vid konstiga ljusförhållanden, inte vitt, som skulle kunna blända. Boken skulle  hålla för många års användning och det ställde också sina krav. Så minns jag saken. Jag tror inte att vi på den tiden tänkte oss att präster skulle skriva i handboken eller sätta in post-it-lappar. Sådant har jag sett. Det sliter på boken och det sliter i en bokälskare att se hanteringen.

Nu heter boken Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, anspråket är mer måttligt. Jag blev lite undrande när den s k smutssidan vek upp sig på ett konstigt sätt. Är bindningen för hård? Sidorna är vita. Ruben Baggström hade ställt sig frågande till detta. Kommer texten i somliga fall att bli svårläst? Och hur många år tar det innan boken blir trasig? Dopvatten kan stänka, stearin kan droppa, prästens svettiga hand sätta märken, ja, en kyrkohandbok lever ett utsatt liv. Vad håller den för och hur avgjordes vilket papper som skulle användas?

Nu ska ingens själ bedrövas. Mässboken kommer och den är alls inte olaglig utan högst användbar.  Den är användbar utan en mängd bläddrande, har jag förstått. Det är skillnad på en präst och en bokhållare! Här är det erfarna församlingspräster och teologer som vet vad som behövs för den s k altartjänsten. De är inte på varje punkt kyrkohandboksfundamentalister, har jag fått för mig, men tra sig inga friheter utan framträder som lagens (kyrkohandbokens) görare. Några språkliga inadvertenser går de förbi. Deras arbete är kongenialt med allmänkyrkligt gudstjänstliv, så som vi vill ha det och de mest misstänksamma blir förstås till sig när det i kyrkomötets kyrkohandbok talas om den världsvida kyrkan när det egentligen är något mycket provinsiellt som framställs. I Mässboken glider nog inte ord och begrepp. Dessutom finns kollektbönerna med! Det måste alltså inte vid gudstjänst se ut som om sockenbiblioteket har utställning på altaret.

Borde det gjorts ett mer upproriskt arbete med ett alternativt missale och en ohörsamhetskampanj mot kyrkomötesbeslutet, det som i gudstjänstutskottet i knepfrågorna vanns med siffrorna 8-7? Kanske. Men det kan visa sig vara lika bra att undervisa om gudstjänstens teologi i förtröstan på att de som firar gudstjänst ser sammanhangen och fattar att allt som låter fromt inte är sant. Systemkritik genom liturgi kan bli en ny specialitet, som sätter fokus på frågorna om vad som är kristen tro på riktigt och vad som är liturgiska former för MTD-religionen. Då och då kan med fördel det studiet bedrivas, att 1986 och 2017 års kyrkohandböcker jämförs. Då ser man det som kallats "tendensen". Då inträffar också det lustiga, att så som missalet utformats är det en mässbok medan mässboken egentligen är ett missale.  Så det kan bli! Är det inte noga besett konstigt från början till slut?

Det kan finnas präster som aspirerar på att bli kyrkohandboksmartyrer. Det är det enkla sättet att bli kyrkohistorisk genom en liturgiprocess i ett domkapitel. Liturgiprocess betyder process mot en präst för bristande handbokstrohet. Sådana brukar de kloka prästerna vinna om än inte omedelbart men just när kyrkohistorien skrivs. Kommer den processen så må den komma, men den ska inte provoceras fram. Sökt martyrium gäller inte. Men säger någon att kyrkohandboken visar sig sämre än vad Bloggardag trodde, är det alldeles i sin ordning. Sanningen ska göra er fria!

Härliga torsdag!

"Meditera!" röt den inre rösten till mig. Det hela var rätt förvirrande, men rösten var envis. "Meditera över bilderna från stiften", fortsatte rösten i rytande ton. Då förstod jag. Det var ett eko av vad den blide sagt mig, att bilderna från vigningarna var värda en meditation. I det inre kan plötsligt yttre försynta röster förvandlas till uppfodrande rytanden.

Naturligtvis är det bilden av en kyrka där ett kön, ett enda, dominerar stort. Bilden av prästvigning som examen och festlig skolavslutning kunde också tona fram för de känsliga. Ragnar Persenius hamnar i bakgrunden och den nyvigda längst fram. Annars är det alltså kvinnokyrkan som står fram för alla.

Nu drar Bloggardag sig till minnes hur docenten Folke T Olofsson för en generation sedan, år 1987, skrev om den kyrkostruktur han tyckte sig se i vardande. "Kall eller kneg" frågade han som en gång Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet. Han fick mothugg. Han hade nämligen, om jag minns rätt, varit oppmålter i tidningen (Kyrkans!) med ett barn i knäet och detta gav associationer till en jämställd man. Professor Ulf Ulfvarson reagerade kraftfullt. Han skrev "Här talar den råa reaktionen, det akademiska snobberiet." Ulfvarson var präst-man men alltså inte präst.

Nu, 31 år och 6 månader (på en dag när) kan vi alltså se att Folke T. Olofsson fick rätt. Det tog en generation, men han såg vad som blivit villkor i vår tid. Min fråga är barnsligt enkel: Varför blir det aldrig som ni säger, bara som vi säger? Har ni problem eller har ni problem?

Svaret är väl att ni inte har problem, för ni vägrar se dem. Ingen vågar utvärdera den ämbetsreform som skulle föra folk och kyrka samman och konstatera att av detta blev intet, intet, intet. Den enda framgången var att den pastoralt orienterade högkyrkligheten, den som tog vid där ungkyrkligheten tappade orken, kunde knäckas genom utnämningsmakten, alltså Makt. Vad Makt skapar? Föga eller intet. Den bara utövas. Med lögnen som vapen och sveket som verktyg har den samtid som nu är skonstruerats. Ingen vill tala löftesbrott heller. Eller se en reforms konkreta resultat. Är det, sett till Svenska kyrkans nuvarande läge, alldeles orimligt att tänka sig att en grundbult ändrats och att detta får konsekvenser?

Bloggardag vet som vanligt inte, men noterar replikerna. En kvinna sa när hon såg bilderna från det senaste kreerandet av biskopar i Uppsala domkyrka: "Detta måste vara fel!"  Bloggardag skulle hellre säga: Detta måste vara rätt, dvs om frågor ställs måste kyrkosystemet visa att detta är i överensstämmelse med apostolisk tro och ordning. Är det så? Vad säger Luther? Vad säger Rom, som nu än en gång kraftfullt markerat mot den sorts ämbetsreform Svenska kyrkan antog. Det skulle inte vara helt ur vägen tänker Bloggardag om Den Ranghögste någon gång kunde markera detsamma som Vatikanen. Det skulle bli något för barnen i himlen att få. Och ett samtalsämne på en kungamiddag där Den Ranghögste sitter finare till än ärkebiskop och biskopar i Svenska kyrkan.

På sin tid gjordes stort nummer av romersk-katolsk respektive luthersk ämbetssyn. Då missades poängen. Själva anspråket är ju att Svenska kyrkan i apostolisk ordning viger till biskops- och prästämbetet och detta ämbete är det av Herren instiftade, alltså samma i Rom och Uppsala. Hic Rhodus, hic salta! Då behöver vi ställa legitimitetsfrågorna, de grundläggande om äkthet. De styr bortom en hel del i den kanoniska lagen och snarare till grundfrågor om ämbetet. Den Ranghögste tycks hålla god min i elakt spel eller vilket spel det nu är. Antingen har han väl egentligen att göra upp med några av våra högt värderade bloggkommentatorer, de som i grund underkänner Svenska kyrkan som en kristen kyrka, eller ta en match med Antje och ifrågasätta alla hennes biskopsvigningar och därtill hennes egen vigning? Alla teologiska invändningar ska väl inte anglokatoliken doktor F i Oxford ensam behöva föra fram?

Det som det minsta mediterar kan väl också fundera över tillströmningen av präster, oavsett ämbetsfrågan. I Västerås stift ingen, en eller två i andra stift och i ett par stift större tillströmning, men vad förslår det när så många går i pension? Har någon räknat på om det blir prästbrist snart och beräknat hur stor den i så fall blir? När präster kliver av och simmar över Tibern är detta nog en allvarlig fråga.

Nu fanns det mer att meditera över när Torsdagsdepressionen slår till. Det har frågats hur Bloggardags morgnar ser ut. Ingen morgon är så skön som torsdagsmorgonen, det är som att pilla av en sårskorpa. Det gör ont, men det går inte att låta bli och så är det torsdag efter torsdag. Vad ger ni mig för attacken mot Antje för hennes predikan i Polen?

Attacken från två skolade teologer, Johansson & Johansson, styrde in på predikan som sågs som heretisk, den strider "så flagrant mot den kristna bekännelsen".
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/har-inkarnationen-upphort
Försvaret är belysande. Antje skiljer mellan "natur" och "kropp". Då stiger doktor H i Lund fram och ställer sin fråga på nytt: Var finns nu den kropp som död låg i graven? Är just den kroppen uppstånden och himlafaren? På den frågan måste Antje svara att i himlen finns "den mänskliga naturen" men passa på frågan om det är den kropp som Jungfrun Maria födde, som växte upp och, ja ni vet allt det andra. Här ställs basala frågor om sakramentalitet och världslighet i kontrast till idealism.

Jag vågar på grund av den upphetsning folk råkar i inte ursprungsmärka denna idealism. Medge dock att det på sitt sätt är mycket glädjande att vi kan upptäcka skillnader i tro och tanke mellan Antje, Johansson & Johansson samt Bloggardag, för att hugga några namn i högen. Kan det vara så att biskopen och professorn Anders Nygren hade rätt i sin analys av de olika lärorna och att just detta visar sig nu? När det pläderas för "livsbärande tro" betyder det att se "att Gud är det i oss som är mer än vi själva är". Den är en tro "bortom Gud". Det är fint sett till uppenbarelsen grundfalskt. Frågan om inkarnationen är inte någon tramsig fråga, den är en fråga om själva Verkligheten mer än en fråga om rätt lära. Men är det inte rätt lära blir det fel, konstigare än så är det nog inte, tänker Bloggardag på sitt enfaldiga sätt.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/livsbarande-tro-soker-inte-svar-i-pastadd-fakta

Och så till sist. Förlagschefen hann fara på välbehövlig vila när klarsynen slog till. Den Abstract som finns i boken En annan Kyrka är inte den slutliga utan en tidigare och med denna version har dr Anna Greek intet att skaffa. Saken får hanteras när förlagschefen är tillbaka. Nöj er med att läsa den svenska texten så länge. Jag tror vi erbjuder slutversionen till New Directions, den teologiska tidskrift som också förser oss med recensioner av ginsorter och nya spännande tonicsorter. Det kan behövas ett tilltugg till de anglokatolskas fromma, tror jag. Fråga kan man alltid göra. Men förarglig är själva missen. Hur kunde det hända?

Annie och Ödets man

Den lärde akademiske läraren vid Lunds universitet hade läst Antjes predikan i Polen och häpnade över hennes utsagor om Kristus (Bloggardag 10 maj). Han var ställd också inför talet om "en tro, som ger henne en osviklig inre kompass" vid dopet av prinsessan Adrienne. De evangeliska brukar inte tala så. Varifrån kommer själva tanken? Annie Åkerhielm (1869-1956) kanske kommer oss till hjälp med sin bok Ödets man, tänkte Bloggardag och tog fram boken med underrubriken "Några tankar om Hitler och hans folk". Holger Schildt, Stockholm 1938. När Annie skriver boken har hon gått ifrån att vara auktoritärt konservativ till att bli radikal nationalsocialist. Nu går jag raskt igenom hennes bok, ger citat och sidhänvisningar. Jag har läst den – icke utan häpnad.

Annie Åkerhielm beundrar Adolf Hitler:
"Ett snille må han väl ha rätt att kallas; hans verk bär vittne för honom." (s 10)
Och så kommer det:
"han har en inre visshet om att gripa rätt" (s 11)
En inre visshet!
Denna tankemodell är densamma som när man tänker sig en tro som ger en osviklig inre kompass, kan Bloggardag förstå.

En osviklig inre kompass i betydelsen en inre visshet hade alltså Adolf Hitler, menade Annie. Men tror vi verkligen det? Eller är hela tanken på en osviklig inre kompass orimlig? Nå, en vän sedan snart sagt 50 år (det slår på några veckor!) menade sig ha just en sådan osviklig inre kompass, men den var illa kalibrerad hävdade hon, för den slog alltid till en sekund för sent. Så var det inte för Adolf, alltså. Jag menar att det nu går att förstå ur vilket trossystem tanken på den inre osvikliga kompassen kommer – och det är inte evangelisk tro och tanke.

Annie fortsätter sin insiktsfulla analys:
 "På denna inre visshetskänsla beror väl också det gigantiska mod, varmed han på en gång utmanat fyra världsmakter: marxismen i alla dess former, judendomen, de båda kristna huvudkyrkorna och den allmänliberala åskådning, som åtminstone under de sista hundra åren präglat allt europeiskt tänkande. De ställde sig alla fientliga mot hans livsverk eller hindrande däremot; gott, han gick till storm mot dem alla."  (s 11)
Finessen är närmast det där osvikliga. Då kan han utmana det mesta. Men lägg märke till att kyrkorna räknas till fienden och att Annie är klar över!

Finns det inte en del problem Annie måste hantera, som det där med judarna och bokbål? Nja, judefrågan såg hon i det närmaste vara eliminerad och därför var hetsen i Der Stürmer knappast nödvändig, än mindre smaklig. Hon var fin och förstående, Annie.
Bokbålet vid Opernplatz? Annie nämner inte specifikt platsen i Berlin men väl bokbålet.
Det var "en reningsbrand, genom vilken den av hitlerrörelsen gripna ungdomen sökte befria sig från de föregående årens dekadenta mentalitet." (s 15) Goebbels kunde inte sagt det bättre. Den skedda skadan var ju ej stor eftersom det inte var hela upplagor som bränts, menade hon vidare. (s 15) Inget att bråka om, kan man säga. Och Annie sa det. Goebbels sa "Fabelhaftig gut organisierte Spontanität!" men det hörde inte Annie. Myten räckte för henne och den räckte hon vidare till sin tacksamma läsekrets.

Militariseringen?
Militärlivet ska genom träning förefalla naturligt och förtroget ända sedan barndomen. "Här kommer tyska folkets alldeles särskilda läggning och lust för disciplin och militärt präglade levnadsformer till hjälp." (s 26)
Kanske det där med "tyska folkets särskilda läggning och lust" är ett ord att bevara i tacksamma hjärtan? Churchill hade svårt för den.

Det där kristendomsfientliga, borde inte det bekymra? Annie vet besked:
"Det må chockera aldrig så mycket, men det är sant: Nationalsocialismen kom och gav den hjälp, kristendomen icke kunde giva. Rasläran kom och gav folket mod att lyfta pannan på nytt." (s 52) Ni kan gärna läsa den meningen en gång till, ni som vet vad som sedan hände.

Annies kritik blir en kyrkokritik:
Kristus själv "har aldrig varit längre bort från denna jord. Och tyska folket vände sin längtan till dessa germanska fäder, hos vilka stoltheten var en oeftergivlig mannadygd och som alsdrig besegrades av romarne..." (s 52)
Annie uppfattar en Kristus skild från denna jord, kanske en som inte längre är, som det heter "incarnated in a human body", en som behövde bli "taken away from the physical world". Detta kan man länge fundera över om man ger sig tid. Kristen tro är det inte men en rätt kvalificerad heresi. Annie kan inte ha så mycket emot tankefiguren Hon har ju sin Adolf. Kyrkorna får skylla sig själva:
"Kristendomen hade svikit det slagna folket – vad under om den i stor utsträckning förlorade det? (s 53)

Annie ser Adolf Hitler som religiös, så som de stora ödesmännen visat sig vara. Hon ser också nya heligheter ta de gamla heligheternas plats och observerar att påven liksom bekännelsekykan är emot de nya. Men egentligen är kyrkokampen inte problematisk. Bara om de öppet protesterar mot den nazistiska staten får präster i Tyskland problem. Om de kritiska är tysta, accepterar staten detta. Bloggardag undrar om han inte sett denna tankefigur om diskretionens betydelse vid dogmatiska skiljaktigheter tidigare, men en något åldrad man kan ha svårt att orientera sig.

Adolf Hitler är alltså religiös på det där nya och för hans del ordkarga sättet. Annie vet vad hon ska tro:
"Så skulle jag tro att Hitler, utan att ha bestämt förnekat eller bekänt några lärosatser, bär inom sig en äkta och oskrymtad religion, som består av Gud och Guds vilja, som utkorat honom till Tysklands återupprättelse." (s 56)
Att detta är en tro utan Jesus som Herren är dock rätt uppenbart, men inte så mycket att dividera om, förstår Bloggardag. Det är i varje fall religiöst. Annie kan tala om Gud och Guds vilja. Hon kan självklart inte i detta sammanhang tala om Herren Jesus Kristus. Hon hade nog menat, Annie, att den nya kyrkohandboken härvidlag är ett framsteg.

Annie, som tydligen ser sig som bildad gudstroende, var klar över sakförhållandet: Gud verkar genom Hitler (s 64). Hon kan elaborera temat: Om Hitler skulle förklara hur han tror, skulle en majoritet av tyska folket göra hans tro till sin tro.
"Stora minoriteter skulle väl stanna kvar inom kyrkorna, men manfallet skulle vara tillräckligt för att slå dem båda (den romersk-katolska och den evangeliska, DS) med förfäran." (s 65)
Lite roligt är argumentet, att medlemstalet används i sammahanget. Tänk om folk skulle tröttna på kyrkorna nu när nationalsocialismen som ett Guds eget verk tar sig fram? Det är ett kraftfullt argument om medlemstal, som kanske fortfarande kan vara gångbart, men då inte som stöd för nazismen, kan Bloggardag tänka. Sannolikt är argumentet trots detta lika klent för den som ställer sanningsfrågor. Men bara för den.

År 1938 är det mycket som väntar, men Annie Åkerhielm funderar över mörker och ljus och finner inte nationalsocialsmen mörk, om man så säger:
"Det är om Hitler och hans Tyskland falla, som världen blir mörk." (s 98-99).
Hur är det då nu år 1938 i Tyskland?
"Eldstoden går ännu framför tyska folket – endast framför detta folk. (s 100)

Det är rätt långt som den osvikliga inre kompassen kan föra en troende människa och inte utan konsekvenser för andra. Men nu har vi varsnat var det egentligen tänks på det viset. Det är inget att säga om mer än säga, att detta är en heresi och vi ser vilka som förföll till den.

Annie Åkerhielm skrev inte böcker efter år 1945. Så det kan bli. Men varför?

Jag ringde min vän i Varberg. Han hade inte detaljkännedom om Åkerhielm, sa han, men såg de nazistiska medlöparna i Sverige fördelade på tre grupper: lindorholmarna, nationalisterna och överklassnazismen.
Linderholmarna, samlade kring styckjunkaren Linderholm, stod emot nazismen när Tyskland anföll Norge. I den meningen var de nordister.
Nationalisterna stod emot nazisterna när Tyskland annekterade Tjeckoslovakien eftersom de var just nationalister. /Rättat! DS/
Överklassnazisterna var det, mitt ordval, klass på. De stod samman med Per Engdahl – (middagsgäst bland annat hos familjen Lind i Malmö ur vilken biskopen Martin Lind kommer). Och Åkerhielm kan nog räknas till denna klass tillsammans med Carl Ernfrid Carlberg och förbundet Manhem. Bara så ni vet. Den här sortens överklassnazister höll fast vid nazismen.

Min vän trodde inte heller på talet om osviklig inre kompass, om jag förstod honom rätt.

Ingen åska! Ett intro Ingen åska!

Det har påpekats att Bloggardags läsekrets borde få ett tips om den video, där Dag Sandahl utfrågas. Dag Sandahl är den skrockande äldre farbrodern i höger i bild. Han har skrivit en bok som introduceras. Risken är förstås att läsekretsen ser filmen utan att köpa boken. Då blir den trevliga förlagschefen ledsen. Men vi tar risken.

Borde detta inte varit en flash? Jag trodde inte det. Alltså presenteras saken som uteblivet åskväder. Ja, vad ska man göra?

https://youtu.be/JvhHfr7SpZ8

Det välmotiverade politikerföraktet

Det fanns en tid när de politiska partierna byggdes nerifrån. Valmansförbund på ena sidan och arbetarkommuner på den andra. Det fanns starka personer i rörelserna men inga ombudsmän och i den miljön kunde Tåbb med manifestet drabbas av de grundläggande politiska insikterna. Det var årsmöten, studiesatsningar, protokoll från styrelsemöten och manifestationer av skilda slag. Kort sagt: det var folkrörelse. I en folkrörelse har lycksökare något svårare att ta sig fram. Något. Folk ser vilka som undflyr praktiskt ansvar som kaffekokande eller knåpet med att bre smörgåsar eller för den delen ta hand om disken efteråt.

När de politiska partierna blir apparater och inte rörelser handlar det om att triangulera, anställa ombudsmän /som inte sällan tar makten om hand/ och ordna underhållning av en publik. Då är det inte i första hand Tage Erlanders talekonst som lockar men kanske Monica Zetterlund? Spin-doctors tar reda på hur valboskapen ska hanteras för bästa utfall och nyheter planteras i media efter en fastställd plan, där små skandaler med lämpliga mellanrum ska exponeras och lockande förslag – utspel– med viss frekvens presenteras för konsumenterna. Detta ger goda möjligheter för den som vill ta sig fram och så har vi plötsligt valt helt fel folk, de som ville upp och inte de som i första hand ville tjäna folket. Visst går detta att se. Det går att läsa om saken i politiska analyser också.

Några kompetenta kvinnor har markerat. Anne-Marie Pålsson med boken Knapptryckarkompaniet och nu Maria Abrahamsson, som säger att hon underkastat sig partikollektivet tillräckligt länge och inte ställer upp i valet. Rubriken i tidningen löd "Nu har jag underkastat mig partikollektivet tillräckligt länge", men på nätet heter det att hon lämnar politiken: "Är klar". Intressant förändring på min ära. Artikeln är låst.

När Maria Abrahamsson skrev ledare på Svenska Dagbladet kallades hon "Brynhilde" och detta inte utan skäl. Ni kanske tror att Bloggardag ogillar moderatkärringar. Icke. I hans föreställningsvärld är moderatkärringar värda all respekt inte minst som de oftast är helt orädda. När sådana kvinnor inte finner riksdagsarbetet så där överväldigande meningsfullt, kanske den som är fallen för välmotiverat politikerförakt ska förstå att det finns undantag men också noga lyssna på vad de som lämnar har att säga.

Regeln är nog en annan. Politiker lämnar sällan. De hanterar skavet mellan ord och verklighet genom att förse sig med själva tolkningsprivilegiet. Det leder till att de efter en tid i sysslan blir helt oförmögna till samtal. De vet ju hur det är. Ju dummare de är, desto mer vet de. De flesta har också vett att inordna sig under partiledningen. I den atmosfären kan det bara bli dumt.

Partiegoismen är grundbult i det parlamentariska systemet, det är inte mycket att säga om. När det förs över till det kyrkliga, innebär det ett avsteg från vad det är att vara communio sanctorum, de heligas gemenskap. I denna gemenskap söker och stimulerar vi kallelser. Vem är så skapad att han eller hon är den Gud vill använda för de behov vi ser? Då spelar grupptillhörigheten inte den avgörande rollen utan dopförbundet. Men så kan en partipolitiserad kyrkostruktur aldrig fråga. Förstår någon hur allvarligt detta bli?

Valet blir begränsat till det fåtal som finns i den nomineringsgrupp som parlamentariskt nu träder fram. När detta gäller på samtliga nivåer och inte bara i fullmäktige (motsvarande) utan i arbetsgrupper och vad ni vill, har något nytt införts och detta nya är okyrkligt. De enda som kan bli glada över detta system är de bossiga politiker som styr och ställer för att de demokratiska besluten ska formas på ett sätt som innebär att folket, demos, inte har en aning om vad som pågår. Ibland sipprar dock information om hur det går till ut och då reagerar demos sunt genom ett välmotiverat politikerförakt. Det vore mycket värdefullt om kyrkoherdarna i fortsättningen inte ska uttala sig i media i allsköns teologiska frågor utan deras överordnade, kyrkorådets ordförande. Det kan bara bli underhållande. Förskräckligt underhållande. Att den som lägger över en samhällsmodell av vårt slag på Kyrkans liv inte förmår förstå vad Kyrkans liv sui generis är, noteras.

Till föraktet för politiker hör också insikterna om hur politiker bestämmer vad som ska diskuteras och formulerar själva frågeställningen. Icke sällan är den så formulerad att svaret följer som en självklarhet. Att frågan därmed skulle kunna antas vara felaktigt ställd, faller inte politikern in. Skulle det därtill happa sig så, att några experter eller lagkloka är av annan mening, kan de enkelt röstas bort. Så löstes problemen!

Kan det välmotiverade politikerföraktet komma ur den omständigheten att dessa politiska trixare aldrig kan ställa enkle sanningsfrågor? De nöjer sig med lämplighetsfrågor och sådana frågor styrs av konjunktur. Sanningsfrågor är besvärligare, men vart tar ett samhälle vägen där sanningsfrågor inte ställs? Det blir ett samhälle där de starkare avgör. Det går. Ett tag. Men det går inte när det samhället ställs inför problem.

Har Bloggardag frågat om parlamentarism och demokrati är förenliga storheter? Kanske. Eller i varje fall frågat hur de ska kunna bli och vara det. Inte minst frågar nog Bloggardag hur den kyrkliga gemenskapens behov av att upptäcka och ta vara på kallelser ska praktiseras. För hur det än är i samhället, i Kyrkan frågar vi efter kallelser och måste bygga system som osäkrar oss för Guds kallelser. Dessa är, som Guds nåd, brokiga. Att Svenska kyrkan har ett styrsystem som gör sig kallelseglädjen kvitt, skulle oroat alla de klassiska folkkyrkoteologerna, Einar Billing inte minst. Och en kyrka som berövat sig kallelseglädjen i gemenskapen, vad har den kvar? Bara det trötta och den trötta rutinen. Inte konstigt att siffrorna går ner. Folk är inte dumma utan fattar när de inte räknas med mer än som en valsedel.

Nej, två moderatkärringar gör ingen sommar. Det gör inte valrörelsen heller. Men några insikter får vi som motiverar oss.

En och annan knepighet

På Facebook gratulerade riksdagsledamoten Paula  Bieler, SD, alla "asylmissbrukare", som nu fått några månaders uppehållstid. Hon mer än antydde att efter den 9 september skulle det bli andra omständigheter. Då utbröt hatstormen mot Paula Bieler. Det var de goda hatarna som tog sig ton. Hon fick utstå rätt många epitet och det gemensamma var att i upphetsningen få kommentatorer  ville skära tunna skivor i hennes resonemang. Det hade gått att göra.

Grundfelet tycks vara att vi inte skiljer mellan flyktingar som har asylskäl och migranter, som kan ha goda skäl att flytta till ett välfärdssamhälle, men riktigt i asylkategorin spelar de inte. Det betyder att vi borde diskutera hur ett framtida Sverige ska se ut och ställa den riktigt viktiga frågan: var kommer barnen in, vilket samhälle ger vi dem och var är de unga flickorna, de som finns kvar i det elände som de unga männen ska räddas från? Naturligtvis måste vi också fundera över Lagrådets svar till regeringen, det som en riksdagsmajoritet struntade i. En så enkel lagens görare som Bloggardag funderar över att vi inte har en författningsdomstol i Sverige, vilket borde betyda att Lagrådets invändningar väger väldigt tungt. Vad blir det annars för ett samhälle? Land ska med lag byggas.

Bloggardag nås då och då av information om hur det är i den svenska skolan. Bloggardags anlete blir då blekt och det beror inte på eftertanke utan på häpenhet. Hur blir det framöver? Ska enskilda  lärare fatta de beslut som dömer elever till en framtida i Sverige eller till utvisning? Och vad gör vi med de ungdomar som nu kanske sympatiserar med SD men som om 10 år satsar på NMR? I dystra stunder undrar Bloggardag om vi inte är på väg till den "clashen" som det talades om men inte mellan kristendom och islam utan mellan det sekulära samhället, den klass som inte hyser någon tillit till politikereliten och inte vill betala till den och som ser migrationens nackdelar på nära håll och islam. Som eleverna som gick till rektorn och förklarade sin avsikt att slå ihjäl "blatten". Rektorn tyckte att det var en dålig idé och ett dåligt språkbruk, men var nog lite stolt över att eleverna gick till rektorn innan de satte sin plan i verket. Tyder på förtroende, tänkte rektorn. Bloggardag anar dock en problemhärva av ohanterliga mått om integration/assimilering misslyckas. Och varför skulle den, givet vad vi vet, inte misslyckas?

Då styr frågorna över på vad Svenska kyrkan menar. Svenska kyrkan uttalar att beslutet om möjlighet till uppehållstillstånd är välkommet. Detta skriver Svenska kyrkans generalsekreterare jur kand Helén Ottosson Lovén. Men frågan har inte varit uppe för beslut i Kyrkostyrelsen. Vem har då tagit namnet "Svenska kyrkan" på entreprenad? De Svenska kyrkans medlemmar som röstat på KD, L, M och SD kanske inte välkomnar uttalandet. Denna omständighet hindrar inte Ottosson Lovén. Är inte det konstigt?

Är inte hela frågan konstig eftersom Svenska kyrkan alltså markerar distans till Lagrådet? Kan den enkla förklaringen vara den, att en elit tagit hand om namnet Svenska kyrkan för egen del? Får den det?

Ingmar Ström avvisade frågan "vad säger kyrkan" med argumentet att "alla var Svenska kyrkan"  och alla kunde alltså uttala sin mening som Kyrkans mening. Det gick jag inte på. Men i ljuset av ett kansli som uttalar sig, blir Ingmar Ströms tanke riktigt söt.

Ottosson Lovén menar, i Svenska kyrkans namn, att ett stort antal ensamkommande unga av olika oraker kommit i kläm i systemet. Nu är den lilla men alls inte obetydliga komplikationen att dessa unga (i skiftande ålder) alls inte borde kommit till Sverige. Enligt Dublinförordningen skulle de sökt asyl i andra länder och kanske, med asylskäl, kommit som kvotflyktingar till Sverige. Nu blev det inte så. Det är inte särskilt överraskande att vårt lands asylsystem då inte kunde hantera frågan, men så pass hanterades den att de 9000 inte befanns ha asylskäl. Statsrådet Anders Ygeman bedömde att kanske 80 000 saknade asylskäl.

Nu finns det en grupp unga som väntat på beslut. Svenska kyrkan hoppas på att regeringen "fortsätter arbeta för att även dessa ungdomar får en rättvis chans till uppehållstillstånd i Sverige." Vilket är då felen i asylprocessen? Om de prövas och som migranter inte har asylskäl, vad ska vi säga då? Ottosson Lovén talar om dem som "hamnat i kläm i ett allt hårdare samhällsklimat". Det betyder i klartext att allt fler ogillar en generös migrationspolitik eftersom de uppfattar att den har negativa effekter i närsamhället. De kanske har läst Gunnar Sandelin eller Tino Sanandaji?
Vilken effekt får ett uttalande från Svenska kyrkan på dessa misstrogna och överhetskritiska människor? Är det inte helt andra vägar som borde beträdas om Svenska kyrkan, som alltså jur kand Ottosson Lovén i sin helhet uttalar sig för, skulle bidra med något som har med Frälsaren att göra? Om samhällsklimatet hårdnat, borde det finns utrymme för kritisk reflektion och frågor om  hur en folkkyrka egentligen är kritisk mot folket?

Nu undrar Bloggardag i anledning av uttalandet om Svenska kyrkan verkligen menar, att dessa 9000 ungdomar inte fått en rättvis chans till uppehållstillstånd i Sverige? Har Svenska kyrkan haft några synpunkter på de ordningar som gällt för prövning av asylskäl och framfört dem för 5 eller 6 år sedan? Eller är detta en nyvunnen insikt?

Svenska kyrkan förklarar sig ha "ett starkt engagemang för att bidra till ett samhälle där medmänsklighet och humanitära värderingar är ledstjärnor och bedömer att beslutet är ett steg mot ett ökat innanförskap." Hur kan Svenska kyrkan göra den bedömningen? Och är det inte lite av den där åkomman med egenberöm som luktar som när man öppnar surströmmingsburken? Har vi verkligen en så fin kyrka? Bloggardag anmäler en djupt känd tveksamhet till både det ena och det andra.

Bloggardag undviker dock visligen att ta i frågan vad "Svenska kyrkan" nu är. Förr var Svenska kyrkan egentligen tretton (13) stiftskyrkor och det är som stift och församling Svenska kyrkan framträder. Så vad är juris kandidaten talesperson för egentligen? Något som egentligen inte framträder? Det hela blir alltmer förvirrat. Men, som sagt, den frågan ställs inte här.

Finns det några fler frågor där "Svenska kyrkan" kan uttala gillande och ogillande? Vad tycker Svenska kyrkan om en svensk NATO-anslutning och vad tycks om Trump och Putin?

En knepighet till. Man kan önska mycket, men den som önskar en tro som ger en osviklig inre kompass talar inte om kristen tro utan om tron i ett totalitärt system. Der Führer denkt für uns-hållningen. SS-offieren, som lyfter upp den tvååriga flickan, säger "Jag gör detta för att mina barn ska få leva" och skjuter 2-åringen med sitt tjänstevapen, har självfallet en osviklig inre kompass. Han har lovat systemet lydnad och "sam-vet" med det. Han lyder osvikligt. Jag finner detta tal om osviklighet vedervärdigt. ogenomtänkt och farligt. Detta är inte vad kristen tro handlar om.

En kyrkokristens kompass leder till syndabekännelse och förlåtelse just för att den inre kompassen aldrig riktigt går att lita på. Den måste stöttas av den yttre, Skriften: samvetet upplyst av Guds Ord och stöttas i Kyrkans gemenskap. Så var har Antje inhämtat detta totalitära tal om en osviklig inre kompass? Var och en kan gå till sig själv och granska sitt liv. Osviklig inre kompass? Tron ger mig en Frälsare. Det är själva poängen. Han sviker inte. Allt annat sviker och bedrar, det är den dystra knepigheten i tillvaron.

Nådaståndet

Det finns en fantastisk pedagogik när vi först firar Fadern och Sonen och Anden på Heliga Trefaldighets Fest, så dopet i söndags och denna söndag kallelsen till Guds rike, med tydliga markeringar att alla bjuds in, men att vi också får tacka nej. Det gör somliga och detta med hyfsat goda skäl. Andra uppfattar och uppskattar inbjudan och kommer till festen. De är i nådaståndet. Det är syndare som kallats, motståndets människor (de som inte utan vidare köpt/anpassat sig till denna världens villkor) i nådaståndet, de som kommit med för att se och inte nöjt sig med det som är mindre. Min vän satte igång tankarna. Och en bloggpost om nådaståndet berör inte ett nattståndet tema.

Kallelsen till Guds rike är vad en folkkyrka skulle stå för. Det gör självfallet evangelisationsfrågan viktig, saken gäller alla, men lika viktigt är själva ärendet, Guds rike. Om inte det revolutionerande ärendet står klart, varför ska då folk besväras? Är detta något viktigt, manifesteras den hållningen där människor är. Som i stadsdelen Ivry (Paris) där Madeleine Delbrêl levde i och ut sin kallelse i bön och arbete. Blir hon helgonförklarad? Hon framstod på sin tid som en modell för framtidens kristna. Det tror jag gärna. Självironisk, humoristisk, lyssnande inåt och aktiv utåt. I Ivry skulle hon bo för där fanns marxisterna. När Vatikanen skulle blåsa av experimentet med arbetarpräster, satte sig Madeleine på tåget till Rom en kväll, for hela natten, gick till Petersplatsen och bad för påven och för att arbetarprästerna skulle få fortsätta. På kvällen satte hon sig på tåget tillbaka till Paris igen.

Experimentet med arbetarpräster blåstes av trots insikten att Kyrkan förlorat inte bara många arbetare utan hela arbetarklassen. Det hade kunnat motivera den radikala hållningen att söka människor och kalla dem till Guds rike. Ärkebiskop Gunnar Hultgren läste på (tack vare sin fru Astrid, menar jag) och uppfattade att boken som dominikanerna Henri Godin och Yvan Daniel skrivit, La France – Pays de Mission (ed. Cerf, Paris 1950) var en av århundradets profetiska skrifter. "Uppgiften är att göra folk till lärjungar genom sakrament och Ord", hade Hultgren skrivit i sitt herdabrev till Visby stift år 1948 men som efterkrigstiden gestaltades och de kyrkliga initiativen fuskades bort på 1950-talet var det många chanser som gick förlorade, mycket som tänktes fel och många sugar som tappades. Om detta kan man läsa något i en avhandling som heter Folk & Kyrka, Verbum, Stockholm 1986.

Så vad med en folkkyrka som inte seriöst kallar människor till Guds rike, det är den allvarliga frågan. Vilja men inte kunna, suckar missionsteologen och pastoralteologen suckar detsamma. Vad göra med en kyrka som inte har förståndet att försätta folk i nådaståndet utan i stället för fram de enkla parollerna med ett innehåll på ett sätt som ter sig rätt nattståndet? Minns då att Godin och Daniel redovisar att i en stad med 33 000 invånare var det 1300 i mässan på Palmsöndagen. En vanlig söndag var det 900 varav 100 män. Detta betraktades som kris.

I fredags ringde två erfarna präster, den ene 61 år och den andre 90 år. Han som var 90 var inte i tjänst utan kunde lugna nerverna på ett adekvat, läs: buteljerat, sätt. Det handlade om Antjes insatser vid prinsessdopet i fredags. Jag läste doptalet för att utröna själva dopteologin. Den var inte särskilt sakramental.
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/doptal-till-prinsessan-adrienne

Det handlade om Guds kärlek, den kommer till oss människor också genom pussar från storasyster och storebror., sa Antje. Men det gör den dopet förutan, tänkte Bloggardag. Också människor utanför kyrkan pussar! Vad behövs för att det lilla barnet ska få leva i sitt dop? Det behövs att de som finns omrkring henne berättar om Guds kärlek, ger henne tillgång till den stora skatten av berättelser och vishet som finns i Bibeln och som har inspirerat så mycket musik, konst, arkitektur och författarskap ."Ge henne möjlighet att lära sig bönens språk och trons sånger!" Antje gav besked.

Det som slår en är förstås att Antje inte säger ett enda ord om dopet och Frälsaren. Det handlar om tron, fides qua, men föga om trons innehåll, fides quae. Det är typiskt. Jesus ger exempel och tron, – no matter what, som det heter – "ger henne en osviklig inre kompass, som gör henne passionerad och brinnande för kärlek, rättvisa och hopp". Här kan varje evangelisk katolik, som undviker förställning så gott det går, pröva sitt eget hjärta. Nog är jag döpt och nog vill jag hålla mig till Frälsaren, men den där osvikliga kompassen? Ta det en gång till: osviklig inre kompass! Nej, så är det inte och det beror inte på mig, min svaga tro eller så. Antje bluffar genom att förenkla intill förfalskning. Det kristna livet är knepigare än så. Ska det inte sägas? När det sägs fattar vi att kristen tro inte är till för de perfekta, de med en inre osviklig kompass...

Tron blir i Antjes framställning "en utmaning som heter duga". Nyckelordet är "utmaning" på vanligt lagiskt sätt. Det är nämligen, konstaterar Antje, inte alltid "busenkelt att följa Jesus exempel". Nä. Men det är skillnad på scoutlag och kristendom. Det handlar mindre för oss evangeliska katioliker om exemplen och mer om efterföljelse, traska i Frälsarens fotspår och vara hyfsat trygg med det därför att sällskapet är bra. Man kan vissla sv ps 42 under vandringen.

Livet i dopet definierar Antje som att vara älskad och omfamnad – "befrielse och förlåtelse finns varje dag på nytt". Så elegant undvek hon att tala om dopdagens stora gåva, det radikalt nya att Fadern fört flickebarnet in i sin älskade sons rike (Kol 1:13). Antjes teologi är som bäst en teologi från en tysk unierad kyrka, främmande för de bondska övertygelserna i Svenska kyrkan och något annat än sakramental allmogekristendom. Nu är det sagt. Det kan sägas av den som lyssnat till och läst vad Antje förkunnar. Resultatet blir enkel moralism och självfallet MTD. Det var för ett budskap som detta hon valdes, inte för sin pastorala reflektion och sin pastorala möda på basplanet. Nu är det också sagt.

Thomas Holmér, 1960-2018

Thomas Holmér hörde till de unga och väluppfostrade i Kalmar när jag kom dit. Han hade fyllt 11 år. När S:ta Birgittakyrkan var ny (år 1975) var han där förstås, spelade orgel och lockades med på en del hyss av det slag den som spelar orgel kan kosta på sig om prästen ber om det. "Money, money, money" och "Ja, se pengar" som intro till kollektpsalmen, för att nämna något. Han hörde också till dem som läste i Lund men också ägnade sig åt annat, bokhandeln Arken inte minst. Det gav honom teologisk kringsyn att kombinera till det musikaliska.

Thomas kom till Döderhult och startade gospel. Det begrep jag. Däremot fattade jag i förstone inte vad "Finngospel" var vid en konferens i Finland där detta angavs som kvällsunderhållning. Var det finsk bingo? Finngo-spel? Det var finsk gospel, förstod jag när det hela kom igång. Thomas fick ihop en stor kör och var fena på mycket.Han visste att infoga musiken i församlingens liv som en beståndsdel, inte som ett påhak. Inte konstigt att han rekryterades till Dörby-Hossmo. Inte konstigt heller att Frimodig kyrka ville ha honom till ordförande för Oskarshamns folkhögskola.

Thomas dog i går när han var vid sommarhuset på Öland. Hjärtat kan man tänka. Och det är besvärligt, för hans hjärta var alltid gott – men alltså inte på alla sätt. Jag säger som prosten Pehr sa: "Alla snälla människor dör. Snart är det bara du och jag kvar."

Thomas var på ett vinnande sätt en viktig person för många av oss. Änkor och faderlösa i deras bedrövelse får infogas i handfasta förböner. Och jag ska hantera att någon som är yngre än jag går före. Detta skrivet en förmiddag när jag faktiskt börjat städa lite bland papperen...

RIP

Det goda kristliga hatet

Det var i ett kyrkomöte jag inte deltog i men väl besökte för Kyrkofondens styrelse eller au skulle träffas. Berit Simonsson stod i talarstolen och frågan om välsignelse av partnerskap behandlades. Det bör alltså ha varit år 2005 och vad hon sa går att leta upp i protokoll. Det var, som jag minns det, inte så upphetsande, men i universitetshusets trapphall stod upprördheten högt i tak, och takhöjden där är ansenlig. Berit lyckades på sitt milda sätt hetsa upp några ledande tjänstepersoner, som tagit sig från sina moduler uppför backen till universitetshuset, och nu kunde göda varandra genom att dela upprördhet. Delad upprördhet är dubbel upprördhet. Det var fascinerande. Så lite gick alltså att säga, tänkte jag. Man försöker få saken att handla om ordval, och där väljer somliga av oss bättre och mer expressivt än andra, men det är inte detta saken gäller. Saken gäller själva saken. Det tyckte jag var en viktig insikt. Låt inte lura er av dem som ropar "usch och fy" när det handlar om begreppen. De ropar så för att dölja själva ärendet. Det är ett svaghetstecken. Hade de varit starka, hade de styrt på sakfrågan.

"Hata Berit"-kampanjen tedde sig likväl svårförståelig för mig. Jag är främmande för den där hållningen att andra inte ska få säga sitt och få sina argument granskade. Jag lever i föreställningen att detta är livsluften i en demokrati: fri debatt och prövning av argumentens halt. Jag är också av rent akademiska skäl tveksam. Ska vi inte söka Sanning? Är inte invändningarna guld värda just därför? För att inte tillgripa de skäl som en kyrkokristen utifrån läsning av Den Heliga Skrift skulle kunna komma dragande med. Om det finns mothållningar till vanvettet i världen i Guds Ord – är det inte skäl nog för kritiskt lyssnande och lärande? Så ungefär. Och då kan man förstå att Berit inte bara slitit sin bibel genom att bära runt den i väskan utan också använt den som verktyg för att förstå.

OAS, det som en gång var RAF, Referensgruppen för Andlig Förnyelse i Göteborgs stift (Royal Air Force sa vi, som inte var Göteborgsstiftare) och sedan blev OAS-rörelsen efter en halv förebild från Norge, där det fanns OASE för präster) hade nyligen möte i Skelleftehamn. Vid detta möte demonstrerade RFSL mot att OAS skulle få ha kyrkodag i församlingen. RFSL hade sin egen agenda, det förstår ett barn på 7 år. Demonstranterna, som ställt upp mot OAS, "fick ta del av väldigt problematiska uttalanden och åsikter i samband med den manifestation som anordnades" i anledning av mötet, kan man inhämta i tidningen Norran den 7 juni. Dessvärre är de artiklar där det förskräckliga återges låsta, men ett budskap från OAS-folket /eller om det var några andra? Det har också uppgetts/ var att de som manifesterade skulle hamna i helvetet. Det tror jag tillsvidare är en upplevelsesanning. Sådana kan inte diskuteras. Det är inte ovanligt att folk vid manifestationer lyssnar in just det de menar sig protestera mot i allt som sägs. Varför skulle de annars manifestera? Det är i grund och botten ett stycke upphetsning som manifesteras. Det får självfallet sina konsekvenser.

OAS-folket kallade det hela en "storm i ett vattenglas".(Världen idag 23 maj). Berit ville framhålla att det var fulla kyrkor vid gudstjänsterna och antydde (eller mer än så?) att detta kunde vara värt att skriva i tidningarna om. Själva protesten var fredlig, ansåg hon. Men den lokale kyrkorådsordföranden Sten-Arne Burman, S, uttalade sig i bilderburken och menade att OAS-rörelsen inte borde få använda byggnaderna.

Kyrkoherden Jan Fredriksson fick göra skäl för sin lön och uttala sig i Norran. Det blev budskapet att Svenska kyrkan ska vara en inkluderande kyrka, där alla ska känna sig trygga och välkomna. "Därför", heter det "jobbar vi aktivt mot diskriminering och för inkludering." Jag tror att kyrkoherden Fredriksson själv verkligen tror detta och inte blåljuger. Men han måtte vara väldigt selektiv i vad han ser just i Svenska kyrkan. Här pågår en mycket bestämd exkludering. Sen blir det nonsensprat om att alla är välkomna i vår kyrkas gemenskap – som om gemenskap vore något statiskt och inte något dynamiskt. Gemenskapen sker när jag kommer med. Är det annars gemenskap i någon vettig mening för mig? Det betyder att gemenskap kan förstöras om någon som inte vill gemenskapen kommer in. Det är lätt gjort. Jag bara nämner förhållandet. Gemenskap är inget statiskt, sålunda. Jag kan vara den som sabbar den. You get my message.

För Berit Simonsson och hennes gemenskap, som kanske inte bara är hennes – men här skärs inga tunna skivor för ögonblicket – torde budskapet stå klart. Ni hör inte hemma här och det är ett besked av den främste företrädaren, utsedd i demokratiska val. Det var insändarskribenten Ulla Martinsdotter som drog frågan ett varv till. Hon har tydligen läst i de skrifter som Israels folk började sammanställa för årtusenden sedan och som "blivit vår bibel". Tydligheten om homosex är diskutabel för Bibeln tycks henne inte riktigt tydlig. Hon läser emellertid att "denna Bibel" säger att alla människor har ett unikt och lika värde och dessutom har vi bibelordet "störst av allt är kärleken", ni minns denna fras från kondomförpackningarna Luleå Domkyrkoförsamling delade ut. Eftersom Martinsson hävdar allas unika och lika värde blir slutsatsen, att talare "med ovannämnda åsikter" inte bör bjudas in.

Är detta till sist bara en storm i ett vattenglas eller berättar stormen om de avgörande skillnaderna när det handlar om tron? RFSL förklarar att "vi tycker att det som hände är oerhört tråkigt och det tydliggjorde att vårt ställningstagande var nödvändigt". Det gick Bloggardag inte på. Provokationen fungerade och gav utdelning medialt. Men Svenska kyrkan går fri. Det är "en kärleksfull och inkluderande kyrka" (vilket inte är sant, fråga dissidenterna) "med personer som brinner för hbtq-frågor". Jo, sådana finns. Ideologiska statsapparater kan inte stå emot. Det motiverar hatet och exkluderingen. Detta är för de klarsynta/klartänkta det riktigt underhållande. Den inkluderande kyrkan ska exkludera dem som inte tänker rätt. Det är själva grejen.

Naturligtvis är detta dumt. Dumheten är djävlig, det vill säga den har sitt upphov hos Lögnens fader, som är listig men i grunden dum. Berit får alltså sträcka på sig i sin fulla längd. Påhoppen säger något om hennes tro och hon får vara nöjd. De som står för det goda kristliga hatet kan också vara nöjda, ty egenrättfärdigheten vet att belöna sig rikt. Också känslomässigt.

Ska man riktigt pigga upp sig har jag en länk där kamrat Burman gör klart vad saken gäller. Att intervjuaren inte riktigt vet hur vi uttalar OAS beror inte bara på den norrländska dialekten utan på ren okunskap, det kan minsta docent förstå. Eller kunskap? Karln tänker att det verkligen är O A S, Organisation de l'Armée Secrète, som kom till för ett bekämpa algeriskt självstyre, ville mörda general de Gaullle och grundades av bland andra general Raoul Salan. Trodde den socialdemokratiske intervjuaren att dessa upproriska generaler skulle ha möte just i Skelleftehamn?

Av intervjun framgår att kamrat Burman alltså inte visste vem Berit Simonsson var. Kamrat Burman valdes in i kyrkomötet 2010 och har gjort två mandatperioder där, bland annat för att anta den nya kyrkohandboken. Han är inte i första hand en muntregök, kan Bloggardag anförtro en undrande läsekrets. Men snäll och välmenande, tror jag.
Roa er nu. Och förstå att kyrkoherden i Skellefteå svettas.
https://www.youtube.com/watch?v=cCxBN4PphY4&t=5s

Egentligen kunde man förvänta sig något bättre av svensk socialdemokrati. Är det partiet längre regeringsdugligt på någon nivå? Och hur kunde det bli så? Det finns ju ändå i partiets bakgrund ett bildningsideal och en kamp för mötesfrihet. Men hat går före och dumhet levereras också av de goda, just av dem. Går ni på det? Bloggardag gör det inte.

En kanins plötsliga död

På självaste nationaldagen dog den lilla kaninen. Hon rymde ut på gräsmatten och tyckte nog att det var inte bara spännande utan helt enkelt roligt, kul. Fanns inga hinder i vägen? Jo, men kaninen var av den sort som tänker att hinder är till för att övervinnas. På gräsmattan fanns två pigga hundar, som plötsligt såg en skuttande kanin. Det  var för dem lika roligt som när en boll kommer rullande. Hundarna satte fart för att leka med kaninen. Lek på hundvis betyder att morra och öppna käften, så gör hundarna inbördes. Det blev för mycket för kaninen, som dog av skräck. Hade kaninen bara suttit ner och inte skuttat runt, hade hundarna inte tyckt att det var så roligt. Det är grundläggande soldatutbildning; rörelsen avslöjar dig. Kaninen hade inte genomgått denna för överlevnad nödvändiga utbildning.

Vad kan vi lära oss av detta?
Kaniner ska vara där de ska vara. Men kanske också att skräcken inuti är farligare än man kan tro.
Beskrivs inte också drevet? Jo, och det får effekt på den som blir rädd. Och rädslan är en grundkategori i mycket. Också i kyrkolivet. Det är rätt skrämmande, om man säger så.

Varje präst vet hur det kan bli för den som ska hantera folks förväntningar men också fattar att det folk begär inte utan vidare är kompatibelt med Kyrkans tro och ordningar. Visserligen är det länge sedan Expressen körde vinjetten med ett tänt stearinljus och texten "Frid på jorden" när kyrkliga nyheter (läs: skandaler) skulle presenteras men grundmönstret finns kvar. Präster vet att de är skyddslösa. Biskoparna uppfattar inte att kräklan är en knölpåk de har för att försvara sina präster. De flesta biskopar är inte heller så konstruerade att de alls lärt sig bajonettfäktningens grunder, något som borde vara en nödvändighet för den som utrustas med kräkla: stick in, vrid om, dra ut. I brist på detta konkreta försvar står prästen skyddslös och måste ackomodera. Prästen blir ceremonimästare och en mästare att vrida och vända på ord och sammanhang. Kunden har alltid rätt och detta förhållande har prästen att hantera. Vi kallar det folkkyrka.

Prästens hantverk beskrevs annars i bönen efter predikan med fyra ord: tröstat, lärt, förmanat och varnat för det är detta Gud har präster till. I bönen stod orden i presens men de med anspråk på predikan tyckte att det i varje predikan skulle finnas något av allt detta. Det var kanske att ta i – men de fyra orden beskriver vad prästen har att göra som Verbi Divini Minister. Trösta går väl an. Lära kan också fungera givet att prästen fortsätter bilda sig genom att läsa. Förmana blir knepigare, men det hör till ämbetet. Gustav Börjessons bok Förmaningens roll i förkunnelsen (Gleerups, Lund, 1969) är väl en klassiker för den som vill vidga sina perspektiv. Varna då? Här är risken uppenbar att de som tänker reformert anar möjligheter. För de evangeliska blir detta alltid svårare eftersom det är en gottköpslösning att varna för klimathot och annat som kan skrämma den tuffaste kanin på flykten. Varningen gäller mer subtila och grundläggande faror i det mänskliga livet. Och i kyrkolivet!

Naturligtvis kunde jag nämna Helena Edlunds bok Konsten att överleva Svenska kyrkan med övningsuppgiften att i den boken analysera maktmekanismerna, alltså ur det specifika ta fram det allmängiltiga. Den bok som fått mig att fundera än mer är förstås Marcantonio Colonnas The Dictator Pope, som nu finns i en helt reviderad och uppdaterad utgåva (Regenery, Washington 2018).

Är det sant att Frasse styr genom rädsla i Vatikanen sedan han sett till att flytta på folk och att det är en argentinsk diktator som försetts med makt och använder den? Ska vi fråga några av kardinalerna? Müller, Burke, Sarah?

Har redaktören Aldo Maria Valli rätt, när han karaktäriserar Frasses uttalanden som präglade av banalisering och konformism i intellektuell utstyrsel? Omges han dessutom av en medioker klick som inte kan varna honom för faror han möter, om vi ska tro Luigi Bisignani? Ouanti errori? Är det så här det normalt går till i alla högre kyrkliga sfärer?

Beror dessa problem på att några kardinaler vid påvevalet gjorde precis det som JPII införde bestämmelser emot, nämligen att några bestämmer sig för hur det ska vara och får de godtrogna med sig. Den som läst Andres Greelys bok Tke Making the Popes 1978 (boken kom 1979) förstår vilka erfarenheter som styrde JPII, tror jag. Han tänkte nog att val i det kyrkliga skulle vara fromma handlingar, omgärdade och genomandade av bön. Uppgiften var inte att välja så mycket som att upptäcka vem Gud redan valt.

Är det så att Gud valt, behövs kanske inte rädslan på kanslierna. Men rädslan är verklig, i Vatikanen sattes en lista med sex möjliga namn på vem det var som dolde sig under pseudonymen Marcantiono Colonna. Alla var fel, konstaterade pseudonymen lite glatt. Annars är det rädsla som råder i Vatikenen, skriver författaren och citerar en kardinal: I Vatikanen gäller inte "not what you know but whom you know" utan allt har förts ett steg vidare: "it is what you know about whom you know". Jag börjar förstå varför kaninen dog av skräck. Var det egentligen en romersk-katolsk kanin?

Marcantonio Colonna beskriver Frasse som en skicklig politiker och statsman, men Kyrkan behöver "higher talents than those of a Peronist boss". Där satt den.  Colonna undrar hur det kunde bli så här.

Bloggardag undrar för sin del om det kan vara sant att Peterspenningen på Frasses order användes för att stötta Hillary Clintons presidentvalskampanj, det verkar mer intressant än den ryska inblandningen. Men det borde väl gå att ta reda på? Och avslöjas detta, så blir nyheten om en kanins plötsliga död inte den mest omskakande. Fast rädslan är en gemensam faktor i båda fallen, tror jag. Stå räddhågan emot!

Mekanikerna

Kunde Bach kan Bloggardag även om variationerna på tema inte blir populärare än vad Bachs musikknåpande var på sin tid. Bloggardag har dock tröst. I en okänd framtid kommer en Felix Mendelsohn och upptäcker både teman och variationer. Då gräver dom upp Bloggardag och begraver honom i Thomaskyrkan i Leipzig eller så.

Det finns uppenbarligen en klerikal veklagan över att bli uthängd på en bloggsida, enkannerligen Bloggardag. Om detta finns mycket att säga. Bloggardag observerar företeelser i Svenska kyrkan. De flesta företeelser i tillvaron, tsunamis, åskväder och jordbävningar undantagna, är företeelser som hör ihop med personer och företeelser i Svenska kyrkan hänger ihop med personer i tjänst eller med förtroendeuppdrag. Någon har styrt eller ställt till med företeelserna både här och där. Skulle detta inte nämnas och skulle iakttagelser avpersonaliseras? Sådant kan motiveras även om  allt då riskerar att bli komplett obegripligt - men inte när det gäller präster. Här gäller transparens för prästeriet är till största del en offentlig syssla Präster förkunnar från taken vad som viskats till dem. Utom när det gäller själavården, förstås

Vi tar det hela steg för steg.
En uppsättning präster hänger högst gärna ut sig själva. De har något för en präst enligt medie- eller folkmeningen apart intresse, som kan intressera lokalmedia eller så kör de motorcykel, en häftig bil eller är intresserade av tåg. Uppmärksamheten för detta uppskattas.
Kanske redovisas goda siffror i församlingsarbetet, ingen präst säger nej till att hängas ut i media som lyckosam präst. Uppmärksamheten uppskattas.
Understundom görs satsningar och kyrkoherden får uppmärksamhet. Uppskattat förstås.
I fordom tid var den nye kyrkoherden lite generad över att han fick cred, det heter så, för något han alls inte varit inblandad i men som sjösattes just när han blivit kyrkoherde. Det hedrade honom. Han trodde säkert sitt ursäktande att han fick ta berömmet nu, men i framtiden skulle det bli han som fick ta emot klander. Det ingick i kyrkoherdens ansvar. Detta trodde inte komministrarna riktigt på. Det blev inte heller så. Komministrarna fick klandret. Som vanligt. Fast kyrkoherden fick kanske inte så mycket beröm han heller, mer än när han bokade in en lesbisk kv*nnl*g pr*st. Det var folkligt och gav rubriker. Präster vill gärna synas i positiva sammanhang, gå på torgen och bli hälsade på. Ingenting nytt i detta. Ni kan ta kyrkoherde Gunnar Sjöberg som passligt hamnar i centrum. Inget mer sagt om detta. Det är så det går till.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/svensk-prast-forrattade-historisk-vigsel-i-spanien

Skulle nu en präst uppmärksammas i ett mindre smickrande sammanhang uppstår emellertid veklagan. Men präster finns i det publika och granskning/kritik blir därefter. Den styr inte på person när den styr på företeelse och indirekt på präst med frågan vad prästen gör. Ska just präster undgå granskning men till exempel inte nämndemän, som också har en publik roll? Än mer gäller detta förstås uppgiften att bevaka väktarna på Sions murar, de som ska se till att vi inte går evigt förlorade.

Nu är det ont om kritiska bloggar och man får nog vara varsam med de få som finns. Det är nämligen bara i skärningspunkterna något kan utvecklas. Det vill de flesta inte riktigt vidgå. De vill ha det lugnt och stilla och sova gott om natten. Hade det inte varit för en enda dyster omständighet, hade kyrkogården varit dem ett gott alternativ.

Att den som bloggar ska uppfattas "hänga ut" folk kan tyckas vara en egendomlig klagan med tanke på Frälsaren som verkligen hängdes ut. På ett kors. Och lärjungen får väl vara nöjd om det går så? Annars kanske maningen borde lyda: undersök om saken egentligen handlar om en företeelse som någon, namngiven eller inte, åstadkommit.

Det finns en underlig inställning att inte ifrågasätta som om detta vore, säg, livsbejakande. Så är det ju inte. Ifrågasättandet är livshållning. Också ifrågasättandet av kallelser, inte minst egna. Det finns sådana som sjunker ner i vila när de tänker på sin livsuppgift. Det är, oss emellan, en befängd hållning. Frågan om min kallelse är väl alltid dagsfärsk?

I grund tänker Bloggardag att det i prästerskapet finns en rejäl uppsättning storskojare, sådana som gärna vill bli hälsade på torgen och köra det där med tofsar och ni vet vad. Jag nämner inte sällskapen vid namn, räkna mig detta till godo! Huruvida storskojarna får ihop en arbetsdag, en dag med egentligt arbete, kan Bloggardag fundera över. Han kan också fundera över den prästerliga kompetensen. Men det ska medges, är det en annan tro som ska administreras och dramatiseras, MTD-religionen, tarvas inte så mycket arbete just. Tid går det förstås åt.

Bloggardag påstås ha raljerat över en kyrkoherde och detta skedde den 18 juni 2017. Raljerat? Bloggposten går att leta upp. Bloggardag beskrev för snart ett år sedan den nyvunna insikten att vi fått vår egen Padre Pio, en präst som såg in i människor och upptäckte vad annars bara Den Helige Ande kan känna igen. En sådan man måste Svenska kyrkan ta vara på och hans gåvor måste obetingat brukas. Hur kan någon tro att denna seriösa maning skulle vara raljant? Hur tänker man då?

Bloggardag hittar på FB en präst som "tror att han är lite bitter", dvs namngivet Dag Sandahl. Men den prästen har Bloggardag men inte heller Dag Sandahl träffat eller talat med så vi har nog en ny Padre Pio på gång. Det är märkligt vad de kan, prästerna.

En annan präst på FB noterar att "D", som han kallas, "är uppenbarligen klent kompetent vad gäller social samspel". "D" uppfattar Bloggardag vara Dag Sandahl och läste meningen högt samt noterade att högläsningen möttes av skrattsalvor från en som förra veckan minglat i Lund. Nå, den som skrev vet sig Dag Sandahl aldrig ha träffat. Detta är naturligtvis helt underordnat. Den där prästen vet ändå.

Vi faller lämpligast i farstun inför denna kompetens. Ska Bloggardag då avfärdas som "raljant" tarvas  handfasta argument som övertygar om att det raljanta är raljant och inte ohöljd beundran inför andliga gåvor. Bloggardag väljer att tyda allt till det bästa och manar nu stiftschefer och andra chefer att ta vara på personer med så utomordentliga gåvor och fallenhet för kvalificerad själavård. Bloggardag antar att det handlar om präster som utbildats i Lund, där läraren i själavård lärde ut hur det är när någon ville veta relevanta omständigheter: "Här talar vi inte om fakta. Här talar vi om känslor."

En annan man som trodde han förstod vad som finns i en människa var professor Gustaf Wingren. Han sa till sin gamle doktorand, ärkebiskopen Bertil Werkström:
- Bertil, du är en man utan passion.
Då bröt ärkebiskopinnan Brita in:
- Gustaf, det har du ingen aning om.

Ska vi nöja oss med denna inblick i mekanikernas värld och säga att den här sortens mekaniker förmår aldrig laga Svenska kyrkan. De lagar till något annat.

Mekanismerna

Jag ser ett mönster för hur mekanismerna fungerar. En ung man på 17 år börjar ställa frågor om en reform, läser på och tvingas konstatera att de svar han får från reformens försvarare, de han håller sig till, inte håller. Ju mer han kollar storyn, desto ihåligare ter den sig. Men de försöker svara. Frågorna och invändningarna är inte helt korkade. När han sällar sig till frågarna hör han ju hur dessa av de motkristna (motparten) beskrivs som något de faktiskt inte är. Efterhand upptäcker han att deras invändningar tramsas bort och alls inte tillåts handla om en teologisk sakfråga men väl om en mängd andra frågor. Med tilltagande ålder märker han hur majoritetssidan argumenterar alltmer slafsigt. Det som tidigare skrevs i anonyma insändare, uttalas nu som bärande argument av – präster! Långt om länge får han veta att den fråga han ställt klassas som en "icke-fråga". Det förstår han nog inte. För allt vad han kan begripa är det de kallar en "icke-fråga" fortfarande en olöst fråga, som aldrig vederbörligen komplicerats utan förenklats till förfalskning.

17-åringen (eller den fd 17-åringen) ska lära sig att man inte ska fråga som han, men den hållningen vägrar han, av kärlek till sanningen, att inta. Till skillnaderna mellan då och nu hör de tydliga men primitiva uteslutningsmekanismerna. Utsorteringen har i Svenska kyrkan varit omfattande och självfallet personligt kränkande. P-O Sjögren eller Ragnar Ekström kan nämnas som namn liksom Carl Strandberg, CH Martling och självfallet GA Danell men också Bengt Holmberg. Hur det kan fungera? Genom det sekreta regelsystemet för att hålla de icke-havliga nere eller borta från flocken. Detta sker genom att några definieras som något de i all mänsklig svaghet dock icke är och deras hållning vanställs till oigenkännlighet, dvs helt falsk. På dessa falska stimuli kan de finkristna leva sitt flockliv. De förstår dock inte att dteta är primitivt överlevnadsstrategi för en flock som därmed riskerar att kollektivt gå under.

Konkret? Bloggardag skriver en text om kristen tro som uppenbarelse (13 juni 2017). En präst lägger ut den till sina kollegor som en god text för varje präst att läsa. Då reagerar omedelbart någon med deklarationen att på grund av att det ser ut som det gör mellan hennes ben och författaren därför inte håller henne för att vara präst, vill hon inte läsa eller ens tala om saken.

Bloggardag hade kunnat svara att han faktiskt aldrig sett hur det ser ut mellan den kvinnans ben men att detta inte är den omständighet som styrt hans ifrågasättande. Nå, det blev en fortsatt debatt, nu om "kvinnosyn" från en som en gång "tillhört din församling". Detta framstod som obegripligt och saken reddes nödtorftigt ut i en bloggpost den 18 juni 2017. När just denna sak konkretiseras nästan ett år senare minns få bloggposterna, men många tycks övertygade om att de är häcklande och kränkande mot den kv*nnl*g* pr*st*n. Detta motiverar en hel uppsättning epitet riktade mot Bloggardag. Mekanismerna är evidenta, som man säger. På vanlig svenska är det mobbing. Präster sparar sig inte. Domkapitlen kunde få en del att göra om förhållandet anmäldes.

Kanske är det mest intressanta att 1700 präster kan läsa de hialösa inläggen, men de flesta nöjer sig med att vara åskådare. Också präster jag i åratal tjänstgjort med. Att överordnade chefer ingriper mot mobbing är extremt ovanligt och inträffar inte mer frekvent i Svenska kyrkan. Där kan mobbing i subtila former fortgå för det är enklast att fortsätta, allt annat kräver moraliskt mod och mental ansträngning. Utfrysning och inlåsning, aktiv exkludering fungerar i normalfallet och sådana dessa mekanismer inte fungerar på är extremt starka, kanske självförgörande starka. Tystnaden är öronbedövande, men tro mig, de tysta har goda skäl för sin tystnad.

Självklart förgörs all tillit, dvs det går bara att förutom Frälsaren lita på Olov Hartmans ord år 1956: "Det går åt helvete, förstår du väl!" Han menade detta bokstavligen om Svenska kyrkan, som ni vet. I en kyrka är nog tillit en grundkategori, dvs det ska vara hederligt och förutsägbart. Inte konfliktfritt, men rena konflikter, sådana där alla vet vad oenigheten gäller och kan försvara den andra meningen med sakargument eller i vart fall korrekt återge den och nödtorftigt förstå den.

Detta är alls inte situationen i Svenska kyrkan, men kan nog inte vara heller vara. Sakfrågan har konsekvent misskötts. Samtal är vad minoriteten talar för, aldrig majoriteten. Den tror sig trygg genom att undvika samtal. Den som lever den där reformatoriska hållningen "av kärlek till sanningen" vet att en kyrka där denna sanningskärlek inte offentligt praktiseras, kommer att gå under och att det då inte längre är någon förlust. En trygg men ifrågasättande Kyrka däremot har något att bidra med för denna arma värld.

Utsorteringsmekanismerna är verkliga men ibland så subtila att de inte uppmärksammas. Detta är förstås en maktstrategi. Folk ska inte veta hur det egentligen går till och hur samtalet förs internt. Är inte Bloggardag då så hemsk som alla säger? Jag är inte så säker på det. Bloggardag hänger aldrig ut enskilda utan granskar företeelser, dvs vad präster gör och förkunnar i tjänsten. En del kommentatorer blir hätska, det är sant. Då tänker Bloggardag att det är lika bra att sådana stämningar kommer upp till ytan. Det är annars så sällan översåtarna får möta annat än smicker. Visserligen har ingen översåte tackat för dessa inblickar, men det kan Bloggardag leva med.

Till mekanismerna hör förstås att alla vet vad som skrivs på Bloggardag men också att ingen läser. Begär Bloggardag exempel på kränkande texter som hänger ut någon, ges få exempel och skulle det dyka upp något är det mest inläsningar i en bloggpost och inte text rakt av. Det är på sitt sätt informationsbärande. Här är de finkristna som integrerar dem de gillar och ger dem tillhörighet medan de andra utlämnas till skam och nesa. Det drabbar Helena Edlund men också  Annika Borg och Johanna Andersson. Varför vägrar ni se?

Pigg, käck och munter som Bloggardag är, blir uttrycken för detta helt positiva stämningsläge i den andra föreställningsvärlden något som är raljerande och kränkande samt, med Antjes ord, måste stoppas. Hur fungerar folk då? Har de funderat över svensk yttrande- och tryckfrihet eller är deras ideal hämtade någon annanstans ifrån? Har de ens Strindbergsfejden present eller Bengt Lidforss? Vad säger de om Karl Gerhard (från Bäckebo i Kalmar län) eller om Torgny Segerstedt? Har de någon synpunkt på Dr Gormander? Finns det en intellektuell kapacitet att förstå satirens väsen? Vad har de egentligen förstått?

Tror folk på fullt allvar att satiren om Sverige och politiska förhållanden bottnade i ett hat  till nationen? Det sista påpekar Bloggardag i anledning av den fånighet som en nationaldag, byggd på ett borgerligt, nationalistiskt flaggjippo, innebär. Nog kunde det finnas skäl att återupprätta den gamla nationaldagen, Mariadagen! Men kanske en sådan klartext också är opassande och ska hanteras med gängse mekanismer?

Nu gäller ett: jag vet vad saken gäller och jag går inte på den nu heller! Mekanismerna fungerar alltså inte fullt ut. Då blir naturligtvis "mekanikerna" upprörda, rädda, frustrerade. Sådant märks.

Till försvar för Dag Sandahl?

Antagligen ska det hållas hemligt, men det finns ett forum för präster på nätet. Där delas kunnande med okunskap och Bloggardag, som inte är prästvigd, har inga inblickar i vilken kategori som dominerar, men gissar okunskap. Detta beror på en hemmaodlad fördom. Man kan inte utbilda religionsvetare och tänka att de därmed blir teologer. De kan vara trevliga för det.

Nu avhandlades Bloggardags synnerligen gode vän i detta forum. Det var av intresse förstod jag, när jag såg hans uppsyn till lika delar bestående i eufori och i häpnad. Det var som att se Dag Sandahl blicka ut från gästrummet hos Peterson's i New York (Kanaan) och se gryningen över Appalacherna. Ungefär så. Påhoppet på en kvinnlig präst på Bloggardag den 18 juni 2017 upprörde, det kanske vi kan återkomma till, men det var Dag Sandahl som fick kritik, inte Bloggardag. Inlägget förra året var dock alls inte något påhopp utan en redovisning av en dåtida förvirring.

I det prästerliga sammanhanget blev allt förvirrat på det vanliga bibliska sättet. Apg 19:32 I förvirringen behöll några förnuftet och undrade om de kunde få veta vilken avskyvärd bloggpost saken gällde. När detta stod klart,  inlägget identifierats alltså, och nomineringsgruppskamraten gjort sin sakgranskning togs hela tråden bort. Det förvirrade ytterligare. "Som drömmar fly, så illa vår trådar på nätet bort". Nomineringsgruppskamraten hade ganska rättframt markerat, att det hela som riktats mot Dag Sandahl inte känns okej. Det var en välgörande inblick i kamratens känsloliv. Han är inte riktigt så skapad eller helgad på det viset, att han skrev "lögn och förbannad dikt" men "inte okej" kanske ska uppfattas som en definitiv kategori? Omtänksamt var det och rättsinnigt.

- Varför är du då fortfarande euforisk och häpen på ett amerikanskt sätt? sporde Bloggardag.
- Jag läste den vänlige nomineringsgruppskamratens teologiska positionsangivelse:
"Jag tycker och tror annorlunda än Dag om väldigt mycket, bland annat nästan alla aspekter av ämbetsfrågan."
Bloggardag häpnade han också.
 - Läs meningen en gång till är du snäll!
- Det gör jag så gärna: "Jag tycker och tror annorlunda än Dag om väldigt mycket, bland annat nästan alla aspekter av ämbetsfrågan."

Bloggardag kan nu välja att uppfatta utsagan som sakinformation. Om väldigt mycket tycker kamraten annorlunda. Påståendet är svårhanterligt. Om Dag Sandahl skulle säga t ex att Stefan Sträng firade 40-årig prästvigning i Liatorp i går, skulle nomineringsgruppskamraten kunna tycka något annat? Knappast. Firningen var verklig. Det mesta vi "tycker" handlar nog om sådant som faktiskt är. Om då Dag Sandahl skulle hävda att det var högtidligt och trevligt på Stefan Strängs firande kan någon säga emot? Ja, förutsatt att personen ifråga varit med i Liatorp. Miljarder människor i världen kan inte tycka något annat om saken utan får nöja sig med Sandahls besked.

Då uppstår frågan om nomineringsgruppskamraten skulle kunna räkna upp tjugo (20) frågor där han verkligen tycker annorlunda. Tjugo är väl en rätt begränsad mängd sett till ställningstagandet "väldigt mycket", men någonstans får vi dra gränsen. Å andra sidan kunde man tänka sig att de som tillsammans läser den apostoliska trosbekännelsen är överens om häpnadsväckande mycket och överens i allt väsentligt, eller? Det är den första frågan.

Nu har jag skrivit en bok, En annan Kyrka (Gaudete) och det är mycket bok för pengarna. Här kommer fem frågor till:
Har nomineringsgruppskamraten någon mening om den boken, bortsett från att han tycker illa om tryckfelet där det står 1946 men skulle stå 1954?
Kan han tycka något om boken om han inte läst den eller har han läst några andra av mina böcker, avhandlingen till exempel?
Hur kan han alltså veta att han tycker och tror annorlunda än Dag om väldigt mycket?
Har vi talat med varandra mer än två gånger, ena gången när nomineringskamraten ville ta en bild. Är den enkla förklaringen att nomineringsgruppskamraten närmast formulerar en emotiv platthet för att hålla den lämpliga distansen till Dag Sandahl?

Det kan frågas vidare i sak om ämbetet och nästan alla aspekter av ämbetsfrågan: Vi gör det för klarhets vinnande för "nästan alla aspekter av ämbetsfrågan" – vad är det? På vilka punkter skiljer de två sig åt? Elva frågor klargör
Ämbetet som instiftat för att vi ska få den saliggörande tron? Confessio Augustanas och Sandahls mening.
Av Gud? Confessio Augstana tyska texten och Sandahl.
Att rörelser som ställt sig avvisande till kvinnliga präster har gett vitala bidrag till kyrkolivet? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att det finns en förpliktelse till synlig enhet inom och mellan kyrkorna? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att det finns ett behov av fortsatt och förnyad exegetisk och systematisk reflektion kring kyrkans ämbete? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att 1950-talets bibeldebatt aldrig blev slutförd? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att frågan om kvinnliga präster och biskopar främst är en teologsik fråga? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att det finns två möjliga och teologiskt hedervärda huvudståndpunkter när det handlar om ämbetsfrågan? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att traditionsfrågorna behandlats alltför snävt? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att Kyrkans ämbete är Kristusrepresentation? Kyrka Ämbete Enhet och Sandahl
Att det inte bör gå till så som det gjorde i Svenska kyrkan när en ordning ändras som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa källor i Nya testamentet. Bibelsyn och bibelbruk samt Sandahl

Har verkligen nomineringsgruppskamraten andra meningar på nästan alla de aspekter som här återgetts? Det var fråga sjutton. Det kan bli verkligt intressant i nomineringsgruppen, men kamraten får nog slita teologiskt, närmast arbeta som en bäver om han ska precisera.

För att det verkligen ska bli tjugo frågor kanske begreppet "väldigt mycket" också ska preciseras?
Har de två skilda meningar när Sandahl påstår:
Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp har det roligare. Tycker/tror nomineringsgruppskamraten något annat?
MTD-religionen är svenska folkets religion och har en plattform i Svenska kyrkan just därför. Tycker/tror nomineringsgruppskamraten något annat?

Vad skulle Dag Sandahl annars kunna tänkas hävda apropå ämbetsfrågan? Här är ett påstående att ta ställning till – som den tjugonde frågan:
"En kuriös situation uppkommer när en teologisk tolkningsfråga, t.ex. när det gäller kvinnliga präster, avgörs genom ett politiskt beslut och efter påtryckningar från politiska instanser. En liknande oformlighet uppstår när politiker tar ställning till utnämningar av präster och biskopar, trots att de relevanta teologiska synpunkterna i sammanhanget inte ens anses meningsfulla av dem som fattar beslutet eller påverkar det. Detta förefaller vara ett argument i debatten om kyrkans förhållande till staten, om logiska överväganden hade haft någon betydelse i det sammanhanget."

Skulle nomineringsgruppkamraten hävda något annat är det Gunnar Fredriksson som ska få på moppo för citatet kommer från hans bok Det politiska språket, Cavefors, Lund, 4 uppl 1969, s 109.

Har ämbetsfrågan hamnat i limbo så att få numera har en aning om vad frågorna handlar om och skyddsavståndet till frågan och ifrågasättarna därför måste vara ansenligt? Inte konstigt om det blir som det blir. Margit Sahlin och Dag Sandahl skulle kunna vara bekymrade ihop. Där är vi.

Varmt i Oxford

75, sa dr F i Oxford. Bloggardag hajade till, men förstod att det var Fahrenheit dr F talade om och då var det bara 24. I går kväll fick vi en chans att prata om Swedenborgsdopet och biskoparna. Jag återgav vad som hänt. En diakonkandidat vägrades vigning eftersom hon inte var rätt döpt. Hennes moster, prästvigd i Svenska kyrkan Stockholms stift och döpt på samma sättt, fann det hela besynnerligt. Nu har Biskopsmötet gett besked och kommit till slutsatsen att ett dop i Swedenborgsamfundet inte är ett kristet dop.

Dr F flämtade till och det var uppenbarligen inte de 75 graderna som åstadkom detta. - Då är ju denna präst, oavsett vad man kan tänka i frågan om ordinationer i våra kyrkor, alls inte prästvigd i Kyrkans ordning hur mycket de än vigt henne. Hon är alls inte präst och har ingen behörighet att göra något som präst. Mässan hon firar är ingen kristen mässa. Det är yta men alls inget innehåll. Biskoparna grep väl in för att skydda folk mot den sortens präst som inte är präst och inte kan vara präst?

- Inte riktigt. De menade att det är "en god, teologiskt motiverad ordning" att de är döpta och konfirmerade.

- Vänta, ropade dr F i Oxford. God ordning? Om vi inte är infogade i Kyrkan, Kristi kropp, är vi ju utanför! Och Herrens instiftelser gäller för och i Kyrkan när det handlar om sakrament och ämbete.

- För att vi ska få den saliggörande tron har ämbetet instiftat åt oss av Gud, svarade Bloggardag och citerade alltså Confessio Augustana. Vad biskoparna får ur sig är som bäst ett understatement, men antagligen helt fel.

- Dålig formulering, men det kanske kan gå om biskoparna ser till att icke-prästen inte fåt fortsätta göra vad en präst ska göra...

- Well, sa Bloggardag. Biskoparna skriver: "Om det efter prästvigning visar sig att en kandidat inte är döpt i en ordning som godkänns av Svenska kyrkan gäller dock ändå vigningen."

Detta ville dr F höra en gång till. Det fick han. Han kallade biskoparna "maniacs" och det uppfattade Bloggardag först som att han höll dem för att vara manikéer. Så var det inte. Manikéer är mer noga med ontologi. Och det var den kvinnliga prästen också. Bloggardag förföll till klarsyn:

- Min käre vän, vad menar du att biskoparna skulle kunna göra i detta läge?

- De kunde säga vad sant är. Hon är inte på något vis präst och hennes handlingar är null and utterly void på ett sätt som övergår allt. Menar du att hon själv påpekat detta för biskoparna?

- Ja, om man ska förlita sig på den kyrkliga nyhetsförmedlingen. Hon, just hon, menar att detta handlar om Kyrkans trovärdighet och funderar över sitt eget ansvar som präst om hon är en icke-döpt och möter människor som tror att hon verkligen är präst på riktigt. Hon konstaterar att hon skulle kunna fortsätta som om ingenting hänt men uppfattar att det blir mycket problematiskt att vara förvaltare av sakramenten i denna situation.

- Jag hör dina sympatier för den arma kvinnan.

- Hon ställde den begåvade frågan hur en som av biskoparna bedöms som 100% odöpt kan förvalta Kyrkans heliga sakrament.

- Det är en klok och klarsynt kvinna. Vad svarade biskoparna på det?

- Jag har inte sett något svar. Tror du verkligen att de har något? Då skulle väl den odöpta omdelbart ha omplacerats till något annat än en prästtjänst i väntan på dop, konfirmation och prästvigning i rätt ordning? Sub conditione kanske, men i alla fall.

- Har någon kollat hur de som hon döpt nu uppfattar sin situation och hur många som fått problem med  avlösning och mässfirande? Måste församlingen ut och återkalla som stora firmor gör när det till exempel blivit fel i livsmedelsproduktionen och någon produkt är defekt? Det som utlovas, levereras ju inte. Funktionsfel efter biskopars handhavandefel. Dr F lät konsternerad.

- Det blir väl närmast ett ansvar för kyrkoherdarna att följa upp vad den icke-döpta gjort. Om dopet är giltigt, och det kanske man kan tänka sig, så är det dock inte ett dop i Svenska kyrkans ordning om till ordningen räknas att det ska vara en präst som döper eller bekräftar lekmannadopet. Kyrkoherdarna i de församlingar hon tjänstgjort kanske ska skriva ett brev och på så vis bekräfta dopen?

- Vad säger teologerna?

- Inte mycket. Några har inte hunnit. Andra passar sig noga för här är det lätt att trampa fel. Och de teologiska grundfrågorna om vad som konstituerar mässfirande i kyrklig ordning eller vad dopet åstadkommer som en förutsättning för kommunion eller ens prästvigning är frågor att undvika.

- Du vet att jag för 20 år sedan tyckte att Svenska kyrkan var underlig. Nu ser jag detsamma i Church of England och kanske än mer i The Anglican Communion. Frågan om vad som är på riktigt och inte bara bländverk och glansbilder undviks. Den enda som med liv och lust tagit sig an den sortens frågor är Susan Howatch.

- Jag vet, sa Bloggardag dystert. Jag har också läst Kolosserbrevet och tänker inte nöja mig med något mindre än verkligheten själv. Jag har läst Howatch också.

- Det riktigt intressanta är förstås om biskoparna nu bara blundar och låter allt fortgå, det underliga som den odöpta själv påpekade. Ni har det verkligen roligt, ni också, sa dr F i Oxford.

- Nja, sa Bloggardag. Är inte det riktigt, riktigt intressanta hur det verkligen förhåller sig med verklighet, sakrament, ämbete? Håller vi på med något livsviktigt efter Guds vilja eller med ett narrspel efter vår egen vilja?

- Två bra frågor. Jag ska förgylla mina vänner på puben med dessa teologiska quiz, sa dr F. Men jag har en känsla att frågan om biskoparnas fortsatta handlande kommer att tilldra sig störst intresse. Mänskliga naturen, du vet. Vi vill gärna göra det lätt för oss. Hanterligt.