torsdag 2 juli 2015

Så illa är det nog

Det började redan i går morse med en överläggning med en präst, som jag inte hade på tråden, men väl hördes hans röst i mobilen. Och då är det trådlöst. Och lur-löst, fast det är en telefonlur som symbol, dvs just en sådan man inte använder.
Det är lika underligt som att symbolen för "tåg" är ett ånglok. Finns i detta en teologisk eller blott en existentiell problematik eller utmaning?
Nå, den trådlöse och jag talade kyrkostatistik. Det är rätt allvarligt. På landet där befolkningsminskningen slår och där sekulariseringen är lika utbredd som i stan - men också i städerna. Några siffror är i överkant, nämligen om en kyrka i församlingen drar extra mycket i Allhelgonatid eller 1 Advent. Då förrycks besöksantalet per söndag - och är det lågt redan är det i verkligheten lägre.

Det fortsatte under dagen med att jag funderade över vilka som blir kyrkoherdar. Några är a priori bortsorterade, däribland erfarna kyrkoherdar som inte kan flytta för söker de en tjänst kommer de att befinnas obehöriga - eller, som det visat sig i ett domkapitel, faktiskt obefintliga. En erfaren präst sökte tjänst och fann att pastorsadjunkter fick förord. Han fanns inte. Kyrkoherde har han varit och omtyckt är han där han nu tjänstgör som vikarie på en komministertjänst. Det kan tyckas vara en resursrik kyrka som kan förfara så med sitt folk. De, som 1958 fattade det beslut som bekräftade de föregående riksdagsbesluten, hade inte kunnat tänka sig denna utveckling. Eller avveckling.

Men jag tänkte vidare: Kan det vara så att en del präster inte gillar det vanliga församlingsknoget. De vill egentligen vara präster sine cura, utan församlingstjänst. Sinekur. På sin tid kunde den sortens präster bli hejare på folkbokföringsområdet. När folkbokföringen försvann, kom datorerna. Då kunde de sitta där. Och så kunde de bli just kyrkoherdar. Har vi i verkligheten två slags präster - församlingspräster och präster sine cura? Nog mödar sig också dessa men de har inte den drivkraft som är församlingsprästernas. De är inte så ivriga, handlägger hellre än handlar. Visst befolkar de scheman men frågan vart det kyrkliga arbetet tar vägen har de inte kläm på. Och människor och deras knepigheter åstundar de inte. Ordning och reda, papper och paragrafer.

I dessa tider behöver prästerna sine cura särskilt fundera över hur gudstjänsterna ska ransoneras. De säger inte så, men i församlingen har förändringen skett. När jag var student i Lund vet jag att det i ett område varje söndag fanns fem (5) gudstjänster. Så fortsatte det att vara, men för några år sedan blev gudstjänsttillfällena två (2), ibland tre (3). Vid riktigt högtidliga men sällsynta tillfällen kunde det kanske rentav bli fyra (4). Vad händer nu? Nu ska det bli gudstjänst varannan söndag vilket i normalfallet måste betyda en (1) söndag i månaden. I kyrkorna har 300 gudstjänster på ett år blivit kanske 60 och detta på ett sätt närmast omärkligt. Gudstjänst i lokalkyrkan var sjätte vecka eller en gång i månaden. Så kan tron inte leva, inte växa, inte bli något. Men ingen har tro nog att bråka om saken. Inte församlingsprästerna heller, tycks det. Lite mindre att göra på söndagar. Att det på rätt kort sikt betyder personalneddragningar, ska man kanske inte påpeka.

På sina håll kan man strunta i den kyrkliga överbyggnaden och bygga församling nerifrån, har  jag tänkt. Det förutsätter en kyrkoherde, som ger fritt spelrum att göra just det och ser till att det finns relevanta resurser. Annars går det inte. Så illa är det. För kyrkoherdar som i djupet av sina hjärtan inte är församlingspräster utan systemadministratörer kommer aldrig att förstå utmaningen och ge utrymme för byggandet nerifrån. Och då bortser jag från ett antal komplicerande faktorer som handlar om prästrekryteringen, prästutbildningen och prästers (pastoral-)teologiska reflektioner. Så illa är det nog.

Till sist ett ord till kommentatorerna.
Jag har tagit upp ett antal principfrågor om yttrande-, tanke- och trosfrihet när det kommer till PK-frågorna. De kritiska kommentatorerna ägnar sig då åt temat sexualitet och anklagar andra kommentatorer för att vara sexfixerade. Sorgfälligt undviks frågorna som blogginlägget fokuserade. Principfrågor förvandlas till personfrågor,
Varför skulle det vara annorlunda?
Detta är det offentliga samtalets villkor. Men jag beklagar. Det går inte bara illa för Svenska kyrkan. Det går illa på många andra sätt. Men så måste det kanske bli. Jag såg att Antje Jackelén, årets hetaste i Almedalen enligt Westanders PR-byrå och hetast förra året enligt samma företag, hade Westanders som favorit på sitt twitterkonto. Där hamnade vi alltså. Så illa är det nog.

52 kommentarer:

  1. Och skulle någon församlingskyrka i storstaden bli väldigt välbesökt under gidstjänsttid så är det ett så stort problem för kyrkoherden att det får bli en EFS-förening. (S:ta Clara, Hammarbykyrkan).

    Eller berodde det på att gudstjänstfirarna ville ha mer att säga till om än kyrkorådet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att liknande lösningar är vägen frammåt och delar inte f. Dags pessimissm angående storkyrkoherdarnas inställning. Kan man som byråkrat ordna så att en del av organisationen sköter sig själv närmast gratis så är nån av med ett besvär. Kanhända tyder försäljningen av en kyrkobyggnader i Uddevalla för användande av Missionsprovinsen på att fobin mot provinsen på sikt kan släppa. Då torde MPr vara ett alternativ eller komplement till EFS.

      SvKs territorrialförsamlinfar torde bli allt mindre relevanta för det kristna livet i Sverige. Det är naturligtvis tragiskt, men det är likväl sant. Istället för att spilla kraft på att vattna hälleberget får vi leta upp den värdiga jorden utanför de traditionella odlingarna.

      Det är naturligtvis viktigt i detta läge att vi som verkar i de irreguljära sammanhangen vågar gestalta Kyrkan i dess fullhet lokalt och inte ser oss som någon sekt.

      Radera
  2. Alphadeltagaren2 juli 2015 08:18

    Präster sorteras på Arbetsförmedlingens hemsida in under Socialt arbete ihop med socialsekreterare, fritidsledare och boendestödjare. Sök under fliken Präst. Fliken delas med t ex Imamer och Buddhistpräster.

    Kyrkoherdar sorterar in under Administration, ekonomi, personal, vidare in under Chefer och verksamhetsledare, ihop med Bankchefer och politiker. Det är så samhället ser på det och kanske blir det då självbilden. Förr vill jag minnas att allt gick in under Kyrkligt arbete. Den röda tråden var då en annan.

    Den som kräver bevis och dokumentation för mitt oförskämda angrepp hittar det på amv.se

    Själv blev jag en gång anmodad att söka ett arbete som administratör på SvK. - Det finns ett problem, sa jag. Jag är inte säker på om jag är kristen. - De frågar inte efter det blev svaret. Platsförmedlaren höll fram pappret och det var sant. Inte ett ord om det.

    Jag vacklade ut därifrån, med en rejäl förtroendekris och efter den dagen undrade jag vilka Alphamedarbetare som var troende och intresserade och vilka som bara tvingats dit med otur i schemaläggning.
    // Alphadeltagaren

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Den som kräver bevis och dokumentation för mitt oförskämda angrepp hittar det på amv.se"

      Du börjar lära dig vad som kan vara i vänten i de här kommentatorsfälten. :-)

      Radera
    2. Alphadeltagaren2 juli 2015 11:35

      Jag försöker vara receptiv :-).

      Radera
    3. Elisabeth: Var det du som just skrev en kommentar under inlägget "Rätt till"?

      Radera
    4. Nej det har jag verkligen inte gjort!

      Radera
    5. Upplysningvis är Anna inne och trollar med mitt namn. Man trodde ändå att hon skulle hålla sig för god för detta men hon nekar sig tydligen ingenting när det gäller lusten att förstöra denna blogg.

      Radera
    6. Elisabeth, vid minsta misstanke om något liknande (även om mina misstankar går åt ett annat håll än dina), så är det dags att överge signaturalternativet Namn/webadress och logga in med Google/Wordpress/OpenId eller något liknande.
      Själv har jag en Androidtelefon, så Google har jag ju ändå till hands. blir en himla massa påminnelsemejl bara, men det går ju att stänga av.

      Radera
    7. Tack för svar, Peter T! Säkerställer en sådan ordning att ens signatur inte kan bli kidnappad? Som jag förstått det kan vem som helst kalla sig vad som helst här.

      Radera
    8. Grejen e den att man kan klicka på namnet och se att man kommer till samma profil.
      Det kan finnas fler profilen med namnet Elisabeth, men de har garanterat olika Bloggprofil.

      Radera
    9. Ok, Peter T, misstänkte nästan att det var så. Det hindrar inte kapning men minskar förvirringen för den som klickar på namnet. Jag kanske borde testa.

      Radera
    10. Upplysningsvis Elisabeth så gjorde jag det för att visa just det Peter T skriver, att ingen kan veta vem som är vem om man inte har en bloggprofil. Upplysningsvis medgav jag genast att jag gjort det under inlägget ovan utan någon tanke på att "förstöra" någon blogg eller försöka lura någon.

      Men din kommentar under inlägget Rätt till tyckte jag var så oerhört märklig att jag inte kunde tro att du skrivit den. Även om vi brukar tycka olika. Och du brukar inte vara djupt ironisk heller, som man kunde tro av den kommentaren.

      Du svarade inte heller på min fråga om du verkligen skrivit detta. Då ville jag visa hur förvirrande det är med alla personer som jag ska "bemöta" kritik från där man aldrig vet vem man diskuterar med eller om det rent av är samma person under olika namn.

      Så var det. Åskådliggöra ett problem var det jag var ute efter.

      Radera
  3. Ibland tror jag att vi bekymrar oss för det vi inte gillar alldeles för mycket.
    Gamaliet var cool i Apostlagärningarna 5:34-40. "Skulle det vara påhitt eller verk av människor så rinner det ut i sanden"'
    I Apg 6 finns ett mönster för hur man tänkte. 1 barmhärtighet "kärlekens språk" kriterier på dom som skulle tjäna. ... Gott anseende, uppfyllda av den Helige Ande, vishet. 2. Guds kraft till tecken och under v. 8. 3.Ordet verkande vishet DHA talade, 4.v14 förvandling ledde till ändring på seder....
    5. Orädda, modiga inför döden.
    Detta är lekmannaiakttageler när jag läser Ordet. Hur stämmer det på oss?
    Var hör vi Gamaliels vishet i dag?

    SvaraRadera
  4. Marginaliseringens och elimineringens krafter kan på sin höjd bara döda kroppen, men vi tror på kroppens uppståndelse.

    SvaraRadera
  5. För en gångs skulle läste jag faktiskt hela inlägget idag. Men så fastnade jag i slutet. Nu förstår jag faktiskt ingenting. För är det någon som sysslar med (homo) sexualitet och personfrågor så är det väl blogginnehavaren! Inte så konstigt då om vi som kommentatorer faller in i samma trall. Fast Antje Jackelén till exempel är kanske ingen person?

    SvaraRadera
  6. Redan för 15 år sedan såg svenska kyrkan ohjälplig ut. Och det var inte svårt att se att ohjälpligheten skulle tillta. Frågan är vad man gör med det hela?
    Trots att SveK ser ut att vara över hela landet, så är detta nominellt, och sällan reellt sådan-bortsett från begravningar, och då är det så dags... En kristen behöver de heligas gemenskap och gemenskapen i de heliga gåvorna Vilket oftast inte finns. I härvarande SveK församling firas ingen mässa på hela kvartalet, och skulle den ha firats, så hade den sannolikt inte varit OK ändå: fel materia, fel ordning, fel förståelse. Däremot finns ju en mångfald av vackra byggnader med fina orglar och gamla målningar och fina kyrktorn och dito begrav.. församlingshem. När arianerna på 300-talet jagade bort de ortodoxa ur kyrkorna ställde Athanasios den Store av Alexandria frågan så: De har byggnaderna, vi har tron- vilket är viktigast?! Den kristna tron är idag stark i de ortodoxa kyrkorna. Där har man inte heller fipplat och vattnat ner den, så som man gjort i hela Väst, Rome included (Sorry, Anthony!) De har, och lever den tro som en gång meddelats åt de heliga. Utan motor stannar varje fordon: utan vind seglar ingen. Utan att Den Helige Ande får fylla, upplysa och styra, slutar en kyrka att vara kyrka. Ni har belägget för det framför er. Gud har inte bestämt oss tillta vara kyrkoantikvarier, utan till att leva med hans heliga, i hans gemenskap. Sök Guds Rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er. fm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Insiktsfullt. Oss väntar en lika lång prövning - 70 år (1917-1989)? Frågan är när vår började. Lite nödtorftigt men formellt korrekt räknat 1974+70=2044. 30 år kvar.

      Radera
    2. Varför skulle SveK på något mirakulöst sätt vara bättre om 30 år?
      I öknen gick HERREN före: jag tor inte Antje är lika bra guide, tyvärr! fm

      Radera
    3. Ökenvandringen varade 40 år. Babylonska fångenskapen tänks som en 70-årsperiod. Man visste att man var i främmande land och var inte förvånad över det. T.o.m. Luther skrev en gång om sådana livsomständigheter.

      Radera
  7. Denna selektiva läsning förklarar en hel del och jag tror att vi är många som är tacksamma för denna insikt för att inte tala om självinsikten när det gäller förståelsen.

    SvaraRadera
  8. Du får ursäkta att jag nog oftast finner kommentarerna intressantare än långa inlägg, som många gånger är så fina och intellektuella och teologiskt djuplodande att de inte är skrivna för vanliga kyrkomedlemmar utan endast för det exklusiva, invigda folket!
    Drömmar förklarar ibland! Välkomna till http://lilatankar.blogspot.com inlägget Morgontockar, som kommer att ligga kvar tills LFL har hotat att anmäla mig för förtal! Sådant brukar följa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för länken. Jag är för trög för att jaga runt i diverse olika bloggutbyten. Intressanta första intryck.

      Radera
  9. Funderar på om jag är en av dessa kyrkoherdar sine cure BloggarDag tänker på. Nog försöker jag bygga församling, men det är inte lätt när det som förr fanns att bygga på har vittrat ner av ålder och sjukdom, när bondhustrur och hemmafruar inte längre finns och när alltmer av resuserna går till att hålla våra (ändock nödvändiga) byggnader i stånd.

    Så hur gör en trött kyrkoherde på landet i Sverige idag? Väntar in pensionen och det ofrånkomliga inkorporerandet i ett storpastorat där kyrkorna möjligen kommer att nyttjas för förrättningsgudstjänster men troligen inget gudstjänstliv. Att församlingen ligger i den sekulariserade delen av Mälardalen hjälper ju inte till heller.

    "Vafför kömmer di inte när jag ringer för?"

    Dag, vilken av dina böcker ska jag läsa för att bli en församlingsbyggare? Eller är det kört?

    Trött kyrkoherde

    SvaraRadera
    Svar
    1. I genren "deprimera mera" läser man Inget för någon men vill man pröva blandade uppslag är det Den stora berättelsen man kan kasta sig över. Snart nog kommer Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse i nytryck, 80 år efter det att den skrevs. Den kan man läsa för att fundera vidare, inte för att tro att det nu är 1935. Sedan tror jag regeln är enkel. När prästen följer sin längtan att vaar präst på riktigt och bygga församling (utan att förfalla till professionella positivietsfraser) så blir det bättre om än inte bra. Jag kan min Cornelis Vreeswijk.

      Radera
    2. Inspirera husägarna till mässor på olika ställen i församlingen. Kanske någon av dem inser ett uppdrag och sedan fortsätter be präster komma hem. Församlingslivet behöver nygrundas. Utan hus och hem, ingen församling.

      Radera
    3. Läser just nu Ingångar till norrländsk kyrkohistoria. En mycket intressant bok om hur man i de långa avståndens tid utlokaliserade gudstjänsterna genom lekmannaledda byaböner. Man läste predikotexten ur bibeln. Läste sen textutläsningen ur en postilla, sjöng psalmer. Bad en eller två böner.Kunde man då, borde man kunna nu också. Eller något liknande. Kanske genom att bilda hemgrupper? Efter bön om vägledning är det väl bara att sätta igång./Sven-Åke Nilsson

      Radera
    4. Vill någon påminna om vilken andlig kristen väckelse i vårt land som kommit till stånd utan att ha föregåtts av verkligt lidande?/Bartholomeus

      Radera
    5. Allan Edwall tror jag: "Visst är det bätter men int är det bra." Jag tror absolut på byaböner och ff a det där som konventikelplakatet faktiskt uppmuntrade: husandakten. Men såpass högkyrklig eller sandahlsk är jag dock att jag inte tror detta ersätta mässan. Anonym 14:54 har ett intressant förslag. Bara det pålyses minst lika offentligt som mässan i gamla kyrkan. (Subversivt och parakyrkligt lär det väl ändå betraktas som - men nöden, obs nöden, har ingen lag).

      Intressant bloggtext och bloggdebatt, f.ö.!

      Radera
    6. Hur ser gudstjäbstlivet ut i den trötte kyrkogerdens kyrka? Är det temagudstjänster? Är det högmässogudstjänster? Är det söndagsmässa? Sluta då omedelbart ochmed allt detta! Börja sedan med riktig högmässa exakt varje söndag och kyrklig helgdag klockan 11:00. Se till att alltid ha enkelt kyrkkaffe också så att de som dyker upp kan lära känna varandra. Predika också "svårt", dvs inte för nykomlingen. Mjölken kan du dela ut vid andra tillfällen. Till gudstjänsten ska du räkna med att vana kristna kommer och servera fast föda. Det avskräcker nämligen nykomlingen om det verkar simpelt. Tror man dig förstå allt vid första besöket varför komma tillbaka?

      Be Herren om lagom tillväxt. Är ni tio deltagare i snitt nu. Be om 30. Sedan justerar du upp när fler kommer. Som Abraham fast tvärtom.

      Bara några tankar från en lekman till uppmuntran!

      Radera
    7. Vinkelmässor skall nog undvikas men man kan nu som då se de s.k byabönerna eller vad de skulle kunna kallas som utlokaliserade gudstjänster och att man i samband med dessa. Kanske kan kalla en präst i församlingen för just nattvardsgång. Har inte riktigt tänkt klart men vi kan kanske tänka tillsammans/ Sven-Åke Nilsson.

      Radera
    8. Kloka tankar, Populisten. Jag tror att du har rätt i att det är där man måste börja. Samma typ av gudstjänst med samma ordning och vid samma klockslag och inte för mjölkigt utan att kärnan bevaras. (Sedan kanske kyrkorådet har en annan uppfattning, det har jag själv sett en del av.)

      Radera
    9. Finns det en gräns mellan sockenbud och mässa i hemmet? Vinkelmässor var väl sådant som prästen företog på egen hand?
      Problem med den "offentliga pålysningen" - bestämmer prästen vilka som får komma in i besökt hus? Husfolket bestämmer väl ytterst vilka som får komma in? Prästen bestämmer väl om vederbörande vill duka på den aktuella platsen?

      Radera
    10. Anonym2 juli 2015 16:54 Läser just nu Ingångar till norrländsk kyrkohistoria.
      Kan det vara så att ansvaret väcks när avståndet och längtan till gudstjänstgemenskap är tillräckligt stort? Det är inte början bara norrländsk väckelse utan även den i sydsverige, mig veterligt icke skriven som Sune Jonsson(?) skrev om Nådens barn.

      Radera
    11. Instämmer också med Populisten. Att flytta tider, platser och gudstjänsttyp, vilket på många sätt är vanligt idag, borde vara ett utomordentligt sätt att lägga ut snubbeltråd för den nykristne som försöker bygga upp sin stabilitet/vana.

      Radera
    12. Alphadeltagaren2 juli 2015 23:04

      Ingenting gör mig så lycklig som en "tung" predikan av en trovärdig präst som förvaltar arv och sakrament väl. Bara för att man är född sekulärsvensk eller ny i sammanhanget måste man inte vara trög eller obildbar. Håll budskapet teologiskt och språkligt högt. Skippa rockabilly-drop-in-vigslar och trams. Då syns kyrkan på riktigt.

      På riksplanet är mitt tips att göra er av med det där förfärliga Seglora smedja som kan få vem som helst att börja googla på "utträde".

      Radera
    13. Det kanske är bäst att förtydliga att mitt försvar för högmässa 11:00 på söndag inte ska ställas mot byaböner. Kontinuitet i tid, plats och form är det centrala. Att det normala är att en kristen huvudgudstjänst är en högmässa får inte hindra att man i en konkret situation av prästbrist går ifrån detta för att upprätthålla kontinuiteten. Jag skulle välkomna en tydlig ordning för liturgiskt korrekta men lekmannaledda högmässogudstjänster. Postillaläsning kan idag ersättas av uppläsning av per epost utskickade predikningar. På sina håll kan det också finnas lämpliga veniater. Då lär sig kyrkfolket tid, plats och det mesta av formen och uppskattar än mer när en präst kommer säg en gång i månaden för firandet av full högmässa.

      Men prästbrist är också det enda skäl som kan vara acceptabelt för en annan typ av gudstjänst en söndag. Särskilt när det råder brist på präster som firar mässa rätt. Där sitter folk i stugorna och längtar efter att räckas sakramenten och präster ids inte ens dela ut dem där de ändå tjänstgör.

      Radera
  10. Allt kyrkligt liv har struktur. Det är uppenbarelsens struktur och språk, den apostoliska ordningen som sedan vecklas ut genom historien. Därför kan man inte börja nya kyrkor, nya församlingar om man inte *ges* detta av den apostoliska kyrkan. Vad kan detta betyda för SveK och den mera traditionella delen därav? Det vet jag inte. Gud kan uppväcka de döda, och han kan få döda stubbar att skjuta skott. Om han gör detta, är det för att den behövs för människors frälsning. Hur mycket av det apostoliska DNA finns i den svenskkyrkliga stubben? Jag tror inte att Den gudomliga Visheten avser att rädda förvaltningsapparater och församlingsutflykter. Därför kan det vara en bra idé att bekanta sig med de östkyrkliga traditionerna och i ljuset från dem göra en utvärdering av det egna arvet och vilka möjligheter detta kan ha för Guds Rike. fm

    SvaraRadera
  11. Dag menar:I genren "deprimera mera" läser man "Inget för någon" Boken heter så, och är tyvärr läsvärd. Den är definitivt något för alla. Det ska bli intressant att se "Kyrklig Förnyelse" i nytryck! Men nog behöver den en introduktion, ett förord? SveK idag ser inte ut som Svenska kyrkan gjorde då. Och långtifrån alla vet om det. De är ju så sällan där.... fm

    SvaraRadera
  12. Ni vet: det är dyrare, alltså svårare,att restaurera än att bygga nytt.
    I Albanien måste praktiskt taget allting byggas på nytt feer Hoxa-regimens kollaps. En lärd greisk präst och missionär i Tanzania, fader Anastasios Yannoulatos kallades att bygga upp den helt nedrivna ortodoxa kyrkan i landet från botten: alla kyrkor borta, knappt en präst kvar från något fängelse.
    Resten av berättelsen klipper jag ur Wikipedia:
    ( https://en.wikipedia.org/wiki/Anastasios_of_Albania )
    As Archbishop, within huge difficulties, he achieved the restoration, from her foundation, of the Church of Albania –more than 400 parishes were reorganized; He established the Theological Academy «Resurrection» in Durrës (1992) and 2 Ecclesiastical Lycees. He educated and ordained 150 clerics. He established 50 Youth Centres in several cities. He took care of the translation efforts, the edition of liturgical and other religious books. He erected 150 new churches, restored 70 others and repaired 160 more, as well as 45 ecclesiastical centres (Archdiocese and Metropole buildings, schools, medical centres, guest’s houses, youth camps, etc.). The total construction work comes to 425 buildings. He developed the charity work, through the distribution of hundreds of tons of food, clothes, medicine. He founded a monthly newspaper and three periodicals, as well as a Radio station. He took care for the establishment of the Workshops of the Church (printing-house, candle factory, carpenter’s shop, workshops for iconography and restoration of icons). At the same time, he developed pioneer programmes in the areas of education, health, social care, rural development, culture and ecology. (e.g. He established the Medical Diagnostical Centre with 24 specialities in Tirana and three medical centres in other cities; University “Logos” (Tirana), also two Institutes of Professional Formation; a Professional Lycee; three primary schools; a Boarding school for girls, and 17 nursery schools in different cities. He oversaw the construction of roads, aqueducts, bridges, reparation of public schools, etc. During the critical period of Kosovo (1999), he organized a large humanitarian programme, which helped about 33.000 refugees in several parts of Albania. He linked the Church of Albania with international Ecclesiastical organizations. He is founding member of the Interchurch Bible Society of Albania and the Interfaith Council of Albania. During the political tension between Greece and Albania, he contributed to the relaxation and the rapprochement of the two countries. Through his initiatives work was given to thousands of men; serious works of social structure were created and the Orthodox Church of Albania has come to be a multi-dynamic spiritual and developmental factor. At the same time he struggled for the easing of the controversies in the Balkans. In 2000, through the proposal of the Academy of Athens and many personalities in Albania, he was a candidate for the Nobel Peace Prize."

    SvaraRadera
  13. Sedan finns ju detta, att om man, av organisatoriska, läromässiga eller beroendeförhållande skäl inte klart kan säga ifrån när något är fel,
    ja, då är det också svårt att få något rätt. fm

    SvaraRadera
  14. I detta sorgliga kaos som råder i SveK har psaltaren 119:29 blivit en daglig bön.

    "Låt lögnens väg vara långt ifrån mig och ge mig av nåd din undervisning."

    /En i marginalen

    SvaraRadera
    Svar
    1. "En marginalen" har mycket rätt: den som inte bevarar sin trohet mot Herren har inte mycket att komma med, och riskerar själv att gå under. Kyrkokamp och helgelsekamp hör ihop. Det kan nog vara bra att öva konsten att skilja på synden och syndaren, så att den som kommit vilse känner sig välkommen hem, och det onda, inte syndaren, blir dömd.

      Radera
  15. Enligt "Världen idag" (ledaren 24/6) hade SvK 1990 nio miljoner gudstjänst-besökare om året. Idag har man c:a 4,3 miljoner.
    Men är det ingen annan än jag som märkt att vi svennar dör ut? Och vet varför?
    Jo, 25% av barnen tas bort, för riket som helhet.
    1960 var siffran 2,6%.
    Men så kom 'The Pill' 1964, och abortsiffran gick i höjden: 1970 12,7%, 1975 23,8%... Har i princip varit kring 25% sedan 1976. Lite lägre (22%) kring 1990. I Kramfors tar man nu bort 40% av barnen.
    "Sex är ju det som ger mening åt livet!" Då blir det så här.

    Så här i staden är jag som svenne alltid i minoritet numera. (Ja, kanske inte på konserthuset...)
    I min katolska församling finns en (1) man (50+) [utom jag] som har svenska far- och morföräldrar...
    Men: Syrianerna har fyra församlingar här, och två stora kyrkor. Man bygger på en tredje. O.s.v.

    Får jag citera Einstein (1936)? “Every one who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that a spirit is manifest in the laws of nature — a spirit vastly superior to that of man, and one in the face of which we with our modest powers must feel humble. In this way the pursuit of science leads to a religious feeling of a special sort.”
    Men sådana tankar ogillar riktiga svennar. Eller hur?
    / SD

    SvaraRadera
  16. När det gäller ärkebiskop Anastasios som jag lyfte fram tidigare, så kom han i precis rätt tid, när allt måste börja om från grunden, och med sin kyrkas helhjärtade stöd (patriarkatet i Konstantinopel), Han var tränad munk, utomordentligt välutbildad och hade en lång missionspraktk bakom sig. Så är inte svenskkyrkliga präster rustade, och så ser det ju inte ut i Sverige -Gud ske lov. Men så har vi också den ideologiska utgallring som ser till att det finns hållhake på alla som får viktigare tjänster: de måste ha visat att de är system-lojala. Och då systemet är i väsentliga delar fientligt mot klassisk kristen tradition,så blir urvalet därefter. Vad göra? kanske att öka trycket från andra hållet? "Varför blev du kyrkoherde?" "Hur mycket tro du på Uppenbarelsen?" Salt eller spegel?-ja, här kan många allvarliga frågor ställas. Kom ihåg: förtroende kan man inte förutsätta!-Det förtjänar man!
    -Eller inte! fm

    SvaraRadera
  17. Fader Dag gillar att analysera och se sammanhang, Sådant är värdefullt , men kräver omdöme: konspiraitionsfabulerandet gör vem som helst galen.
    Men nu, i den verkliga världen, och med blick på historien:
    Varför finns det nästa inga riktiga evangeliska kristna men massor av "lutheraner"? fm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad är skillnaden mellan lutheran och evangelisk kristen?!

      Radera
    2. Den äldre lutherdomen. som jag valde att kalla "evangelisk" var i sina bästa yttringar traditionsmedveten och sakramental.(Till exempel läste Axel Oxenstierna kyrkofäder på fritiden.) Men nästa all luthersk tradition tappar dessa båda, Se hur mycket sakrament det finns i drottning Slivias bönbok! Nästan inget alls! Svenska kyrkan har haft en sakarmantal renässans: den försvinner nu, i sällskap med det mesta som är identifierbart som traditionell kristendom. Men Lutherjubileum ska man fira! Jag skulle vilja se f Dags analytiska kniv filea upp det här: vilka är mekanismerna bakom den lutherska instabiliteten? "Staten och kapitalet", javisst men hur? Och vad mera? fm

      Radera
  18. Instämmer med Populisten, men vill gärna tillägga: stabilitet och igenkännlighet måste kompletteras med accentuering av kyrkoårsvariationen! "Samma" högmässa kl. 11 på samma plats ska inte vara - och är inte - samma om den äger rum på Fastlagssöndagen som om den äger rum på Apostladagen. Två högmässor på två Fastlagssöndagar ska inte ens vara exakt lika - olika årgångar, olika präster, olika predikningar. Och den variationen är lika viktig som stabiliteten och upprepningen ("been there, done that"). Jfr årstiderna: både upprepning och omväxling (ingen juni är den andra lik!).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst självklart. Den liturgiska musiken och färgen, antal ljus på altaret osv ska naturligtvis följa kyrkoårets växlingar. Och självklart ska alla tre årgångarna användas.

      Om sedan den mångårige prästen någon gång skulle chansa på att återanvända en nio år gammal predikan så må han vara förlåten. Särskilt som knappast någon kommer märka det. Så bra minne har inte ens vi trogna bänknötare. :)

      Radera
  19. F.ö: bortsett från sockenbud ska en präst inte duka till mässa på en plats dit inte alla (syndare) är välkomna. Därmed inte sagt att han inte, likt Ambrosius, får och ibland bör bruka bindenyckeln, t.o.m. mot kejsaren - men det är en annan femma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast den femman kan ganska omgående bli högaktuell. Det har skett och sker i olika denominationer dit inte alla är eller kan vara välkomna. Vi har lämnat enhetssamhället!
      Visst det blir fråga om själavård, precis som det ska - och typiskt nog helt bortglömt när det gäller sakramentsförvaltningen - i bästa fall i predikoförberedelsens eftertanke. I mikrosammanhanget blir det uppenbart att det i vissa fall är legitimt med familjekommunion, i andra fall lika självklarhet att celebrant föreslår att alla är välkomna med men inte som kommunikanter för man delar helt enkelt ingen tro. Om husfolket kräver kommunion för alla, antagligen outsagt, så blir frågeställningen brännande, tycker jag. Har varit med om att den tänkta mässan avrundades med Fader vår därför att det pastorala situationen blev ohållbar. Tror/tycker också att det har betydelse till vilken plats man kallats.

      Radera