SveK

Några förkortar konsekvent Svenska kyrkan SveK i stället för SvK. Jag gillar det inte men jag förstår och vet att det finns en del sakargument för en sådan markering. Bengt Olof Dike upprörs vid tanken på att något skulle ha varit fel i 50 år. Det med de många åren är inte problemet, skulle man kunna säga. Det är som vanligt själva problemet som är problemet. Och då kan man bara tala om vad som skett som svek.

Var det kyrkan som svek när den statliga utredningen som blev SOU 1950:48 inte omsorgsfullt arbetade med de bibelvetenskapliga frågorna. Nej. Och det värsta är kanske att det jag uppfattat som ohederlighet var oförmåga. Visserligen styrde utredningspresidiet hårt så att utredningen skulle hamna rätt - men de var fostrade i en teologisk tradition så att de faktiskt alls inte kunde se att något nytt hänt i exegetiken. Möjligen var det klerkernas svek att inte hålla sig teologiskt uppdaterade.

Var det kyrkan som svek när 1957 års kyrkomöte sa nej till ämbetsreformen för att få längre betänketid? Menar man det, brukar man mena att Svenska kyrkan svek kvinnorörelsen så som hon tidigare svikit arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Men så ser de som förkortar SveK knappast saken.

Var det kyrkan som svek när 1958 års kyrkomöte sa ja till den ämbetsreform riksdagen beslutat om? Om inte annat svek Svenska kyrkan dels den egna föresatsen att ta nya tag med frågan och nådde så ett beslut som togs på ett osäkert underlag. Vad lärde Bibel och bekännelse om ämbetet, egentligen?
Men samvetsklausulen kom med. Frågan om kvinnor i prästämbetet var en ordningsfråga och om sådana kan man tycka vad man vill och få utrymme att leva efter sin övertygelse. Det var väl inget svek men uttryck för en självständig hållning när kyrkomötet inte riktigt fattade samma beslut som riksdagen.

Var det kyrkan som svek när biskopsvalsordningen  politiserades och regeringen använde politisk makt för att utnämna havliga biskopar? Nej, regeringsmakt används så även om det var uppseendeväckande att förtjänta biskopskandidater konsekvent förbigicks. Pinsamt var det, pinsamt också att detta manövrerande inte hade ett högre pris. För det var denna utnämningspolitik som var starten på det som skulle komma att sprida sig till prästval och mycket annat. Och då ska jag alls inte ta upp frågan om pressens roll i sammanhanget.

Så vad var sveket?
Egentligen att Svenska kyrkan inte kunde stå fast vid sin egen utfästelse. Det gjordes försök till nyansatser. Biskopsmötets bibelkommission under 1960-talet, Graningesamtal under 1970-talet, Kyrka Ämbete Enhet under några år i skiftet 80-tal och 90-tal, en bredare samtalsrunda i slutet av 1990-talet. Det blev föga. Den blev ingenting.

1977 uttalade biskopsmötet att också så kallade kvinnoprästmotståndare borde kunna utnämnas till biskopar. Det var på den tiden biskoparna också vigde kvinnoprästmotståndare i särskilda vigningsgudstjänster. När det kyrkopolitiska trycket ökade upphörde dessa särvigningar och av biskopsfrågan blev ingenting. 1979 och 1982 fick kyrkomötet ta upp den s k kvinnoprästfrågan. Den något sällsamma konsekvensen blev att lagen om kvinnliga präster togs bort. Jag har själv varit med och röstat bort den! Att lagens förarbete - samvetsklausulen - därmed föll, har ni fattat. Faller ett Svenska kyrkan löfte verkligen lika enkelt - för det var ett sådant löfte och alls inte ett förarbete till riksdagsbesluten. Här finns en komplikation.

 1993 gjorde biskoparna sitt famösa uttalande sedan de låtit sig skrämmas av Johanna Almer och Annika Borg. Det blev inga samtal om Kyrka Ämbete Enhet och "det var då för väl att vi fick stopp på de samtalen", som Margit Sahlin sa. Svek är det när en kyrka inte vågar samtalet för just samtalet är den viktiga delen i den så kallade receptionsprocessen. Resultatet den gången var det s k prästvigningsstoppet efter sedvanligt trollande med ord. Nog var det ett svek.

Svek var det förstås när Svenska kyrkan genom sitt kyrkomöte av regeringen begärde än tydligare skrivningar om vigningsstopp. Lite pinsamt, tyckte regeringskansliet för året var 1998 och Kyrkoordningen skulle gälla från 2000. Då kunde Svenska kyrkan själv föra in vad som skulle gälla. Så blev det också. Formaliserat svek.

Men är det "kvinnoprästmotståndarna" som svikits. Jo, visst. Svenska kyrkan har djupare sett svikit sig själv och - om Luther och påven och Paulus har rätt - svikit sin herre. Margit Sahlin ville en annan tjänst än prästämbetet när det begav sig. Vi fick församlingssekreterarutbildning, en intellektuell teologisk utbildning för församlingsbruk. Den avskaffades. Det var ju bara kvinnliga teologer som inte trodde på ordningen med kvinnor som präster som gick den utbildningen!

Klart att jag på generöst humör också kan tycka att Svenska kyrkan svek kvinnorna. Ingen orkade pröva vilka andra former av kyrklig tjänst som borde inrättas, alltså Margit Sahlins tanke. Alla skulle prästvigas. Inom ramen för prästtjänsten kan sedan mycket annat än prästeri utövas. Man kan sitta vid skrivbord eller vara vid akademien. Man kan ha specialtjänster med annat fokus än just altaret. Frågan är om vi inte har en mängd prästvigda barmhärtighetssystrar i tjänst. De gör viktiga insatser just som barmhärtighetssystrar.

Jag ska i dag inte ta upp frågan varför det inte gick som det skulle gå. Det skulle med kvinnor i prästämbetet bli folkväckelse. Det blev det inte. När reformer inte får det förväntade utfallet trots att de genomförts med hårda nypor - skulle det inte kunna vara tid att ställa några konstruktiva frågor då? Hamnade kyrkomötet 1958 rätt med sitt beslut? Hur ska vi veta det? Och hur ska man förklara att Guds gode Ande måste använda lögnen som vapen och sveket som verktyg för att genomföra det goda verket?