Erasmus

Jag lärde mig att Erasmus i allt undvek konflikter. Han ville inte vara ihop med Luther och han ville inte ta emot kardinalshatten av påven. En dåtida intellektuell som inte kunde hantera sin samtid. Vad har Erasmus från Rotterdam egentligen betytt? Och vad kunde han ha betytt? Ligger hans betydelse i att han kan vara en förebild för präster, som i sin tid sitter och funderar om stort och smått, men sorgfälligt undviker att ta ställning. Det är tryggast så. Man får inga fiender, Vi kanske skulle återupprätta Erasmus just därför att han blir så förebildlig?

 Søren Krarups bok Det moderne sammenbrud. Gyldendal 2 uppl 2001, kom jag att bläddra i och såg att jag någon gång i början av 2000-talet noterat en biskops namn vid ett citat, som egentligen handlade om grundtvigianerna men som jag såg ha en samtida och något längre syftning. Krarup beskriver målande ett kyrkosystem som inte är artskilt från vårt. Ni kan få citatet och sedan är det fritt fram att gissa vilken biskops namn jag skrev där dåförtiden. Ljuda er fram så fattar ni danskan också ni från Mälardalen:

Det grundtvigska frisinnet kan 

"være vanskeligt att skelne fra almindelig modebevisenhet och følgagtighed.  Ånden og livet og friheden blev nemt till andre for trangen till att være, hvor det foregik. Den kritiske instans, forskellen på sanning och løgn, manglede sådanne grundtvigianere, fordi kristendommens forkyndelse af lov og evangelium var blevet till et evangelium uden loven, og således endte det hele i den store, ustandselige glæde - den milde, runde, rare snakkesalghed, som altid vidste at manøvrere sig derhen, hvor det i øjeblikket var fordelaktigt att være." (Krarup s 155)

Søren Krarups ord om evangelium utan lag som blir manövrerande snakkesalighed för att hamna där det fördelaktigt att vara. Satt inte spiken rätt där? Erasmus manövrerade sig inte. Men han hade vett att hålla tyst. Det är ungefär lika illa men mindre underhållande.

Jag funderar som så ofta över präster. I Kyrkans Tidning inhämtade jag att kyrkoherdejobbet är helt annorlunda det där att vara präst. Jag är beredd att obetingat tro det. Men varför ska vi prästviga folk, som ska ägna sig åt helt andra saker än förkunnelse, sakramentsförvaltning, själavård och undervisning? Utvecklingen är dock märklig. Vad är det för kyrkoherdesyssla Svenska kyrkan har fått? Och varför? För att lönearbetet måste organiseras?

Glömminge skola hade avslutning med präst i Algutsrum. Prästens framförande anmäldes till skolledningen för det hölls en predikan och samlingen just i kyrkan kunde ifrågasättas, menade anmälaren. Skolan kommer dock inte att anmäla händelsen till skolverket, säger rektor Sara Brogård: "Detta då prästen visserligen talade om tro och gud, men utifrån ett personligt perspektiv. Det bedöms inte som altartjänst." (Barometern och Östra Småland den 30 juni 2015, Ölandssidan)

Varför utsätter sig präster för detta?
Vad är det för ett system där präster ska anmälas för att de i kyrkorummet är vad de skulle kunna förmodas vara? Erasmus hade dock haft vett att i detta läge säga så lite som möjligt så att anstöt inte skulle väckas - så hur tänkte den personligt talande som talade om "tro och gud"? Det rätta sättet är att tala är så att ingen begriper något annat än det som är evangelium utan lag, manövrerande snacksalighet. Och självfallet utan välsignelse eller med fiffiga omskrivningar som ett "jag önskar er en välsignad sommar". Ibland borde präster sätta sig och skriva ordet "integritet" på ett papper och lägga papperet på skrivbordet och saken på minne.

Att det personliga inte bedömdes som altartjänst, noterar dock den förtjusta delen av läsekretsen, sannolikt en minoritet, den minoritet som vet vad altartjänst är.