Om luftfuktighet vid läsning

Bloggardag iakttog honom när han läste. Han var inte bara rörd, han var skakad. Först läste han boken snabbt, sedan fördjupade han sig. Talar vi om Den Heliga Skrift? Det hade varit klädsamt för läsaren, men han läste andaktsfullt boken Dags systrar skriver Dag-bok. Gaudete förstås. Andakt betyder "tänka på".

Det vill nog till att beställa boken lite kvickt. Ska namn droppas? Gärna!
Förordet har Debora Salander skrivit. Hon är hustru till översten Salander, som ni förstår. Sedan har vi i bokstavsordning Johanna Andersson, Marie Alvhäll, Annika Borg, Anna Ehde Malmberg, Katriina Fyrlund, Anna Greek, Eva M. Hamberg, sr Inger Johnsson, Sofia Lilly Jönsson, Ingegerd Källström, Ann Lång, Kerstin Persson, Kiki Pettersson och Berit Simonsson.
Fadern och Sonen och den Helige Ande vare tack för dem alla, hördes läsaren/Objektet utbrista tyst och fromt, sin personlighet likmätigt.

En bok som denna har aldrig tidigare sett dagens ljus. Det finns folk som tror att Bloggardags mycket nära vän skulle skriva memoarer under titeln "Bittert". De har ingenting förstått. Alls ingenting.

Nu kunde man förmoda att denna hyllningsskrift skulle hylla Objektet. Det draget är inte framträdande mer än i två inlägg och dessa är egentligen ingen hyllning av Objektet. Det sägs av syster Kerstin och kantor Marie att Bloggardags mycket nära vän fått dem till insatser de själva inte riktigt trott sig om. Så kan det vara, men är det så ska provinsialläkaren Dagny Anna Viola Sandahl hedras, för detta sades vara ett kännetecken för henne (och mödrar präglar sina söner). Omdömet har lektorn, fil lic Kerstin Bergman fällt och vill ni misstro en så trogen kyrkomötes- och kyrkostyrelsefiende? Självklart inte. Ann Lång har noga formulerat sig för att inte genera Objektet, men det gör hon nog ändå. Esaias Tegnér kan slänga sig i väggen och det kan Oelenschläger göra också. En dikt som denna skrev de aldrig!

Söner uppvuxna i en radikalt jämställd miljö tar intryck och tror sig därmed kunna ställa sanningsfrågor utan att smetas ner med sanslösa anklagelser om gynofobi. Om någon skulle just en sådan söndagsskolgosse/man gå fri. Det betyder att det beröm som kan anas i artiklar styr honom förbi och träffar provinsialläkaren. Det kan han faktiskt vara lite glad för. Om denna kvinna sa landshövdingen Bråkenhielm: "Hon var en legend redan i sin livstid." Så hade Bloggardags mycket nära vän det under sin uppväxt.

Syster Kerstin ger några interiörer från en folkkyrka som alls inga pastorala visioner har och som inte lyckats följa folkvandringen ut i miljonprogramsområdena. Marie Alvhäll ger inblickar i några initiativ på norra Öland. Bloggardag ser dem som utslag av verksamheten i tankesmedjan Kyrklig Förnyelse.

Läses boken nogsamt kan man också se att kvinnor återkommer i texterna och inte bara som författare. Inte bara två systrar utan Herrens Moder Maria. Bloggardag noterade med intresse. Hans nära vän hade nog inte riktigt varit medveten om detta drag i hans spiritualitet, men det blev tydligt när andra såg.  Katrina Fyrlunds insiktsfulla Maria-artikel knyter an till vad Marie Alvhäll skriver om Objektet på norra Öland och Guds Moder där. Für Frauen ist das kein Problem. Katriinas artikel ger viktiga perspektiv. Det kan bara den  göra som mycket handfast umgås med Maria genom att meditera och måla ikon. Det finns ikoner som är något annat än "andlig hötorgskonst", för att nu nyttja Gunnar Hillerdals beskrivning.

Ingegerd Källström fångar in den eukaristiska glädjen när hon beskriver hur Objektet springer runt och fångar oblater i Jerusalem. Det ska en filmvetare till för att fånga det filmiska i denna scen; den flygande mässhaken och Objektet som en fjäril!

Syster Kerstin minns och minns i detaljer fel, men slutsatsen kan inte jävas. "Det var en roligare tid". Hon citerar sin mamma Margit. Kerstin berättar om åren i källaren, där ett par då unga kyrkoarbetare slet hårt och oftast motarbetade. Det hör till det grundläggande paradigmet att allt kyrkligt arbete ska dömas ut som elitkyrka. Bloggardag förfaller till fromhet och säger om allt detta det enda fromma som kan sägas: Fy Fan! Vad ska en kyrkokristen annars säga? Men det kanske är i motarbetandet man kan lära sig något basalt viktigt för tron?

Annika Borgs aldrig skrivna bok och aldrig avsända brev är ett tidsdokument som ingen bör gå förbi. Johanna Andersson insikter är också viktiga, och Bloggardag  ser idealisten Bo Giertz, han som inte vet när bataljen är över och som rationellt vill bevara något som ingen, Bloggardag upprepar: ingen, egentligen trodde skulle påverka. Det skulle bli som i Danmark, 3-4 kvinnor skulle vigas och så var det bra med det. Dumt att stryka "käre bröder" i kyrkohandboken då.  Och kyrkoherdar skulle de inte bli på mången god dag. Bra att Johanna dokumenterar. Bloggardags mycket nära vän vill komma till doktorsdisputationen! Sett i ett kyrkligt sammanhang är det omvälvande att Annika och Johanna återfinns bland skrivande vänner. Objektet måste känna sig smickrad.

Anna Greek lyfter fram den kyrkokritik som, tror Bloggardag, är återkommande i vettigt kyrkoliv. Den Heliga Birgitta alltså! När Kiki Pettersson beskriver trons hjältar och stampar av hos Frodo och Tolkien är det inte hjältar så mycket som människor i behov av Guds nåd och barmhärtighet. Så ska man se också den ampra Birgitta. Det blir alltid lite mer av människor då. Kyrkan består av människor men är större än det mänskliga. Kyrkokamp är också kampen om människan.

Konsten att provocera och ställa till med bråk avhandlar sakkunnigt Sofia Lilly Jönsson och Berit Simonsson. Sofia lyfter fram Jonathan Swift och det är roligt, men än viktigare lyfter hon fram vikten av oenighet. De muntra martyrerna tar plats genom Berits artikel. Båda författarna hör till kategorin kvinnor som kan behålla lugnet fast det är stojigt och stökigt. Det har de lärt sig den hårda vägen – genom att umgås med barn, tänker Bloggardag. Den sortens människor blir bra på underifrånperspektiv på tillvaron.

Eva Hamberg ska man aldrig missa och nu går hon igenom vart partipolitiseringen lett Svenska kyrkan. Hon gör det i all mening insiktsfullt, för vi får inblickar i hur det tänktes när det begav sig på 1990-talet i de s k kretsarna. Eva skär resonemangen och Bloggardag tror att hon har helt rätt i sina slutsatser. Hon delar dem med Olov Hartman för snart sagt en pensionsålder sedan.

Inger Johnsson får avsluta Bloggardags läskavalkad. Den ekumeniska utmaningen håller hon fram, det kan glädja bokmottagaren, som ju disputerade i ämnet missionsvetenskap och ekumenik. Henrik Roelvink står på sr Ingers sida om någon verkligen kan stå i ekumenikens berg- och dalbana. Hur som helst består utmaningarna, det görs besvärande klart. Mycket har spelats bort av den elit som gärna åker på ekumeniska konferenser.

Kyrklig samling ville vid riksmötet 1977 prata feminism. Biskoparna Bo och Bertil satt förtjusta längst fram och nickade bifall. De då 41 år yngre damerna hade mycket klokt att säga. Kyrklig samling ville inte missa feminismen. Varför kunde Svenska kyrkan inte göra mer av det gemensamma? Svaret lyder väl "kyrkopolitik" alternativt "sedvanlig ogudaktighet". Bloggardag fördjupar sig inte i ämnet här och nu.

I boken finns tips på böcker och skivor. Bloggardags mycket nära vän, Objektet, får skärpa sig och börja läsa, kan man förstå. Det var dock väl att det serverades mousserande vin när boken överlämnades så att Objektet inte fick torrt i tårkanalerna. Nu kom det nog en droppe där, tror Bloggardag, men vände diskret bort blicken för att slippa se det elände som en gråtande vuxen karl utgör. Nu kunde det också tänkas att detta var en tår av det slag som vattnar marker öde, men i så fall behövs det fler. Böcker alltså! Men vi har ju fortfarande några ex av En annan Kyrka kvar, men inte många.

Objektets moster skulle om denna lysande hedrande vänbetygelse sagt, att det hela var "alldeles oförskyllt". Precis så! Men roligt. Objektet kanske alls inte grät. Luftfuktigheten kanske kom sig av klimatkatastrofen, den vi kan se med egna ögon? Läs boken själva och fundera er vidare framåt.