Det är Albert O. Hirschman som beskrivit de två sätten att uttrycka sitt missnöje. Exit och voice. Lämna det man inte gillar eller stanna för att påverka, uttrycka sin mening. Beröva de andra sitt engagemang eller öka det, kunde man kanske säga. Och beröva är detsamma som att bli privat - den som är privé har ju berövat de andra sig själv eller avgränsat en sektor dit de andra inte har tillträde.
När vi kritiker manas att lämna Svenska kyrkan blir väl svaret antingen att göra som dom säger - hur kul nu det kan vara - eller helt enkelt att tala högre, öka engagemanget. Det är ju för att vi inte ska göra det och dom ska slippa besvär, som dom vill bli av med oss. Fast nya konstellationer kan bildas av människor som är tillräckligt kloka för att se att mycket av det som nu genomförs fakiskt inte skapar framtid.
Exit är i Svenska kyrkan en mycket vanlig strategi. Inte så att väldigt många lämnar. Vi har under årens lopp åderlåtits på en uppsättning begåvade präster och en än större uppsättning begåvade lekmänniskor, det vet jag. Men de allra flesta går i inre exil. De lyfter sin lön och harvar runt med minskat engagemang. "Jag gör vad jag ska, sen får det va."
Somliga tycks öka sitt engagemang genom att få högre tjänster. Det betyder att de ökar kvoten av sammanträdestimmar. Det tycks framgångsrikt men inte så engagerat för den verklighet som är, kan man befrukta. Ödet för de dissidenter vi håller oss med - kvinnomotståndarna och homofoberna, som deras ställningstaganden i sak sammanfattas på ett personalistiskt sätt - är förstås att de som blivit kyrkoherdar inte kommer någonstans. De sitter där de sitter, obehöriga till allt annat. Och för komministrar är det ungefär lika illa. Minns biskop Thidevall som meddelade mig att jag inte blvit prästvigd om jag inte redan varit det och inte kunde få några tjänster heller utom möjligtvis "jag säger möjligtvis" på norra Öland. Bortom ära och redlighet, betydde det. Finns det någon lagom omvänd MC-klubb i närheten av Örebro, där Thidevall numera framlever sina dagar?
Jag kan fatta att många väljer exit som väg. De struntar i det mesta. Men så här på Hans Majestät Konungens födelsedag, när fanskapet vajar på sin stång, kanske man ska drabbas av ett stycke kampanda? Lite "Framåt, ni bussar blå" och "Lappri", som de konungsliga orden i vår historia fallit? Alla ansträngningar är inte, som biskop Beijer påpekat, förgävliga.
Frågan om exit eller voice får bli en personlig fråga.
I morgon firar vi arbetarrörelsens internationella böndag. Då ska jag ut till flaggstången också. Ingen ska kunna komma på mig med att brista i respekt vare sig för kungen eller arbetaren. "Voice" kallas det. Engagerad flaggstångsinnehavare betyder det.
måndag 30 april 2012
söndag 29 april 2012
Banditväsendet
Vi hade varit ute och rest för att överlägga och återvände till Värtrahamnen. Viss brådska - tågen skulle gå - så det fick bli taxi. Jag satt inte i höger framsäte. Det gjorde min vän E. Han fick betala taxiresan. 750:-. Han trodde taxichauffören skojade - för när han for på andra hållet hade resan kostat under 200:-. Passa er för Älvsjö Taxi. Det finns ingenting att göra när man stiger av. Tallink kan väl inte heller röja upp. Nu var frågan om det hutlösa i taxibranschen uppe i riksdagen. Det var väl got och väl fast jag inte riktigt förstått vad som kom ut av riksdagsbehandlingen. Men ska man inte läsa av vad som händer i samhället just i detaljer som denna - banditväsende. Man kan stava banditväsendet "Alvsjö taxi" och man kan notera att chauffören var en kristen invandrare. Men saken handlar om en mentalitetsförändring, en samhällsomvandling. Banditväsendet är värre än det i förstone ter sig.
En av banditledarena heter Christer G Wennerholm och är moderat landstingsråd i Stockholm. Han basar för trafikroteln och snor pengar från mig och många andra. Jag undrar om det är någon idé att anmäla honom till åklagarkammaren.
Jag kom glad i hågen en januaridag med min förköpsremsa till SL-spärren. Den hade jag inhandlat för 180:- - men plötsligt dög den inte. Jag hänvisades till en informationsdisk. Där skulle jag få tillbaka pengarna. På remsan hade jag åkt en enda gång, två markeringar. Men icke! Jag skulle i stället ta kontakt med SL och hänvisades därefter till landstinget, där själve banditledaren huserar. Jag menar, hade ett skojarföretag snott dryga 150:- från mig, hade väl saken varit brottslig? Nu gäller saken något mer. Vi hade byggt upp ett förtroende: Jag betalade i förväg och SL skulle leverera. Så var det tänkt. Men banditledaren ville något annat.
Rättelse kan jag knappast få. Gänget hade tydligen i fintsilt text bestämt att mina pengar hade begränsad giltighet. Så tänkte inte jag. Förtroendefullt fick det gäng som visade sig vara ett banditgäng disponera mina pengar som de ville. I sinom tid skulle jag ta ut mina förbetalda resor. Så tänkte jag. Inte dom.
Nu kom det ett mejl. Jag skulle skicka in min remsa till banditgängets medhjälpare med anspråk så skulle en så kallad handläggare "titta på" mina anspråk och "göra en bedömning" Bedömningen avgör, garantier lämnas inte.
Jag har inte skickat in remsan. Jag litar inte på banditgänget. Då snor dom förstås remsan och mina pengar får jag inte se. Jag har däremot lagt pengar, energi och arbete på att här på norra Öland handlägga min del av frågan och dessutom skaffat kuvert och porto. "Lange Nase", skulle banditgänget sedan triumferande kunna utbrista. Jag kan ju knappast vara ensam. Hur många har dom lurat - och till vilket sammanlagt belopp? Man undrar.
Min position är väldigt mycket enklare: Leverera vad jag betalt eller betala tillbaka utan prut vid en disk till vilken jag i Stockholms undre värld - SL - vandrat, stått i kö och sedan avvisats.
Men stod inte finstilt på baksidan vad som gäller? 1. Vem läser det finstilta på en biljett man just köt och sedan stoppat ner för framtida bruk efter att ha rest sin första resa? 2. Det är så finstilt att det i det närmaste är oläsligt.
Nu ska jag fundera över nästa Nigeria-brev. Är det undertecknat Christer G Wennerholm och han ber om mitt bankkonto, så vet jag vem jag har att göra med och tänker inte hjälpa honom att överföra ett stort arv till mig.
Till Finansdepartementet och Riksbanken skulle jag vilja rikta frågan vad det var för fel på de pengar jag anförtrodde SL. Hur kunde de så dramatiskt förlora sitt värde från 2009? Eller är det Statsrådsberedningen som ska fundera över själva systemfrågan - och M-ledningen som ska lösa problemet med banditväsendet som vuxit fram i nationen? Eller är det där som banditerna sitter? Är det inte små händelser som dessa som det stora sönderfallet visar sig?
Var är det lagom omvända MC-gänget nu? Jag har kommit på en ny insats som kallar på dådkraft.
Älvsjö Taxi som uppvärming och landstinget därefter - vore det inte lockande?
Annars är jag på gott humör och ger fåglarna solrosfrö. De lata ska veta att jag inte moraliserar över deras lättja utan belönar den. Smaklig måltid.
En av banditledarena heter Christer G Wennerholm och är moderat landstingsråd i Stockholm. Han basar för trafikroteln och snor pengar från mig och många andra. Jag undrar om det är någon idé att anmäla honom till åklagarkammaren.
Jag kom glad i hågen en januaridag med min förköpsremsa till SL-spärren. Den hade jag inhandlat för 180:- - men plötsligt dög den inte. Jag hänvisades till en informationsdisk. Där skulle jag få tillbaka pengarna. På remsan hade jag åkt en enda gång, två markeringar. Men icke! Jag skulle i stället ta kontakt med SL och hänvisades därefter till landstinget, där själve banditledaren huserar. Jag menar, hade ett skojarföretag snott dryga 150:- från mig, hade väl saken varit brottslig? Nu gäller saken något mer. Vi hade byggt upp ett förtroende: Jag betalade i förväg och SL skulle leverera. Så var det tänkt. Men banditledaren ville något annat.
Rättelse kan jag knappast få. Gänget hade tydligen i fintsilt text bestämt att mina pengar hade begränsad giltighet. Så tänkte inte jag. Förtroendefullt fick det gäng som visade sig vara ett banditgäng disponera mina pengar som de ville. I sinom tid skulle jag ta ut mina förbetalda resor. Så tänkte jag. Inte dom.
Nu kom det ett mejl. Jag skulle skicka in min remsa till banditgängets medhjälpare med anspråk så skulle en så kallad handläggare "titta på" mina anspråk och "göra en bedömning" Bedömningen avgör, garantier lämnas inte.
Jag har inte skickat in remsan. Jag litar inte på banditgänget. Då snor dom förstås remsan och mina pengar får jag inte se. Jag har däremot lagt pengar, energi och arbete på att här på norra Öland handlägga min del av frågan och dessutom skaffat kuvert och porto. "Lange Nase", skulle banditgänget sedan triumferande kunna utbrista. Jag kan ju knappast vara ensam. Hur många har dom lurat - och till vilket sammanlagt belopp? Man undrar.
Min position är väldigt mycket enklare: Leverera vad jag betalt eller betala tillbaka utan prut vid en disk till vilken jag i Stockholms undre värld - SL - vandrat, stått i kö och sedan avvisats.
Men stod inte finstilt på baksidan vad som gäller? 1. Vem läser det finstilta på en biljett man just köt och sedan stoppat ner för framtida bruk efter att ha rest sin första resa? 2. Det är så finstilt att det i det närmaste är oläsligt.
Nu ska jag fundera över nästa Nigeria-brev. Är det undertecknat Christer G Wennerholm och han ber om mitt bankkonto, så vet jag vem jag har att göra med och tänker inte hjälpa honom att överföra ett stort arv till mig.
Till Finansdepartementet och Riksbanken skulle jag vilja rikta frågan vad det var för fel på de pengar jag anförtrodde SL. Hur kunde de så dramatiskt förlora sitt värde från 2009? Eller är det Statsrådsberedningen som ska fundera över själva systemfrågan - och M-ledningen som ska lösa problemet med banditväsendet som vuxit fram i nationen? Eller är det där som banditerna sitter? Är det inte små händelser som dessa som det stora sönderfallet visar sig?
Var är det lagom omvända MC-gänget nu? Jag har kommit på en ny insats som kallar på dådkraft.
Älvsjö Taxi som uppvärming och landstinget därefter - vore det inte lockande?
Annars är jag på gott humör och ger fåglarna solrosfrö. De lata ska veta att jag inte moraliserar över deras lättja utan belönar den. Smaklig måltid.
lördag 28 april 2012
Organisation och person
Då och då nås vi av nyheter om folk som köps ut, slutar "på egen begäran" - utan något nytt jobb att gå till - eller helt sonika omplaceras. Det går inte att vid omplaceringsbeslutet leda i bevis att omplaceringen närmast är att se som en straffåtgärd för sådana som inte kan hålla käften. Och när det kommer till utköp är det enkelt att utifrån tillgängliga ekonomiska resurser göra sig ett problem kvitt. Person, alltså. Aldrig organisation. Eller till sist: ALLTID organisation.
Människor fungerar i sin flock. När någon i flocken stöts ut, berövas flocken en tillgång. Oftast en som gett ett bidrag cheferna inte velat ha. "Var positiv - säg nej"-folket uppfattas konstigt nog som en hoper negativa personer. Chefer kan dock bli glada. Deras vardag fungerar. Men fungerar egentligen organisationen, kan den möta de nya utmaningarna? Besinnar någon Pinkers ord om att själva ursynden är självbedrägeriet? En organisation kan leva i sitt eget självbedrägeri. Länge. Men en dag knackar verkligheten på. Antagligen har cheferna då gått vidare till, som det heter, "större uppgifter". Eller inte?
I första hand känner jag med de personer som drabbas men i andra - och nästan i samma mån - med den organisation saken gäller. Det som händer med en, kan hända med alla. Organistionens folk vet det - och följden blir att många drar sig ett litet stycke tillbaka. Arbetsglädjen har fått sig en törn. Osäkerheten är grundhållning. Vad händer närmast? Och arbetsinsatserna sjunker i kvalitet.
Jag bläddrar i papperen. En domprost skrev på falska intyg. Jag läser dem. De är uppenbart osanna och underskrivna för att skaffa fram anslag till sådant som man inte skulle ha anslag för - för det arbete som uppges ha utförts, har alls inte blivit utfört. När han och hans gelikar sedan blir påkomna, skrivs ett brev där det förklaras att saken är komplicerad att reda ut i brev men kanske kan man träffas och på så vis klara ut alla frågetecken. Det ska tydligen inte vara så svårt, hej och hopp. Jag häpnar faktiskt. Utan besvärande dokumentation ska ett problem sopas under mattan. "Vi där uppe vet att hålla samman." Det är möjligt att det faktiskt fortfarande kan fungera ett varv till - men jag blir alltmer tveksam. Den biskop som var indragen i det hela har nu skaffat sig prästlicens i ett annat land. Å ena sidan det folk man vill bli kvitt - å andra sidan det folk som i sin självbild tror sig vara oumbärliga och oåtkomliga. När prästlicensen utfärdades i det andra landet, insåg jag att grundvalarna dock kan vackla.
Människor fungerar i sin flock. När någon i flocken stöts ut, berövas flocken en tillgång. Oftast en som gett ett bidrag cheferna inte velat ha. "Var positiv - säg nej"-folket uppfattas konstigt nog som en hoper negativa personer. Chefer kan dock bli glada. Deras vardag fungerar. Men fungerar egentligen organisationen, kan den möta de nya utmaningarna? Besinnar någon Pinkers ord om att själva ursynden är självbedrägeriet? En organisation kan leva i sitt eget självbedrägeri. Länge. Men en dag knackar verkligheten på. Antagligen har cheferna då gått vidare till, som det heter, "större uppgifter". Eller inte?
I första hand känner jag med de personer som drabbas men i andra - och nästan i samma mån - med den organisation saken gäller. Det som händer med en, kan hända med alla. Organistionens folk vet det - och följden blir att många drar sig ett litet stycke tillbaka. Arbetsglädjen har fått sig en törn. Osäkerheten är grundhållning. Vad händer närmast? Och arbetsinsatserna sjunker i kvalitet.
Jag bläddrar i papperen. En domprost skrev på falska intyg. Jag läser dem. De är uppenbart osanna och underskrivna för att skaffa fram anslag till sådant som man inte skulle ha anslag för - för det arbete som uppges ha utförts, har alls inte blivit utfört. När han och hans gelikar sedan blir påkomna, skrivs ett brev där det förklaras att saken är komplicerad att reda ut i brev men kanske kan man träffas och på så vis klara ut alla frågetecken. Det ska tydligen inte vara så svårt, hej och hopp. Jag häpnar faktiskt. Utan besvärande dokumentation ska ett problem sopas under mattan. "Vi där uppe vet att hålla samman." Det är möjligt att det faktiskt fortfarande kan fungera ett varv till - men jag blir alltmer tveksam. Den biskop som var indragen i det hela har nu skaffat sig prästlicens i ett annat land. Å ena sidan det folk man vill bli kvitt - å andra sidan det folk som i sin självbild tror sig vara oumbärliga och oåtkomliga. När prästlicensen utfärdades i det andra landet, insåg jag att grundvalarna dock kan vackla.
torsdag 26 april 2012
Verkligheten själv
Jag var på sammanträde med kyrkostyrelsen. Det är intressanta timmar med många tillfällen till utlykter i tankens och reflektionens värld. Oftast undrar jag över hur det som sägs i Kyrkans Hus passar in i min enkla värld. Oftast gör det inte det. Jag inser att det är jag som är oinformerad, självfallet, och att mina erfarenheter av kyrkolivet brister, men ibland dyker det upp något i mitt inre som jag närmast identifierar som en svartalf och påstår motsatsen. Jag försöker tysta svartalfen och säger att du ska inte vara en Messerschmitt. Det är självklart att man på de högre höjderna förstår bättre. Svartalfen är dock idog.
Ponera att svartalfen har rätt - hur ser den kyrkliga verkligheten ut? Har vi sådan klass på kyrkoherdar att några av dem efter strukturreformen 2014 är byxade att hantera ansvaret att vara verkställande direktörer och teologiska inspiratörer? Jag anade att några inte riktigt tror det. Å andra sidan - vilka kyrkoherdar är teologiska inspiratörer? Kan man läsa deras böcker, höra deras strategiska föredrag, lita på deras mångomvittnade teologiska kompetens? Eller har de nyttjat nådatiden till annat?
I går hade jag en svår dag för jag frågade präster och diakoner jag talade med något mycket enkelt. Jag frågade: "Vad oundgängligen nödvändigt bidrar kyrkoherdar med? Vad är det de gör som vi enkla komministrar och församlingarna inte skulle klara oss utan?" Bara en kunde svara, de övriga visste inte svaret på en så grundläggande fråga. Den som svarade sa: "Det är kyrkoherden som måste skriva under papperet för att någon ska komma in på Svenska kyrkans bloggportal." Nu har det i mitt fall aldrig varit aktuellt, verkar rätt galet som tanke (hur kunde Anders Wejryd då komma in - skrev Gud själv på?) men detta var sålunda det enda konkreta svar jag fick. Är det inte ett problem när svaren uteblir? Vi har skaffat en kategori vars idoga insatser är av sådan art att de inte syns eller förnimms. Finns de? Och om de finns - ägnas de då åt för Guds rike väsentliga ting? Har vi egentligen byggt en resurskrävande nonsensorganisation? Svartalfen undrar och lockar mig in i detta bryderi.
Nu gäller det att förse organisationen med teologi. Svartalfen (och kanske jag också) tror att det beror på att strukturutredningen behöver ett stycke ideologi. De hårda materiella omständigheterna är att vi inte får fram folk att fylla alla beslutsstolar och ett behov att mer effektivt ta hand om apparaten kyrkan och hantera besparingsbehovet. Ett antal kyrkoherdar rationaliseras bort och blir komministrar. Det blir på sikt lite billigare. Färre gudstjänster blir också billigare och har den fördelen att det faktum att somliga kyrkor samlar väldigt få, kan överskylas. Är det ingen gudstjänst i de flesta av kyrkorna kan man stoltsera med att det kanske är 20-30 i huvudkyrkan och vid de fåtaliga tillfällen de andra kyrkorna har någon gudstjänst kommer fler än de få som kommit om det varit gudstjänst varje sön- och helgdag. Raset i gudstjänstsiffrorna märks inte påtagligt då. Det var fortfarande mycket folk i kyrkan - den värdemätare som är den vanliga. Tjänstgöringsscheman och resurser kan användas med framgång.
Nu kan man tala om de anställda, de ideella och de förtroendevalda. Alla blir nöjda utom de högkyrkliga, som förstås undrar vart vanliga gudstjänstfirare tagit vägen? Är det inte för dessa de vanliga som de andra ska göra tjänst och ska då inte fokus vara på dem, gudstjänstfirare utan nämnvärd fritid och mycket ansvar hemma och på jobbet? För att göra strukturförändringar utan en given teologisk bas krävs ideologi. Man hittar på den verklighet man kan sätta ord på. Hur det är i verkligheten behöver man inte bry sig om.
Jag har sett i bladen att jag aldrig har några positiva förslag att komma med. Nu har jag samlat mig till ett i alla fall: Bygg församling nerifrån med de verktyg Herren försett oss med: Ord och sakrament. För hur det än är, så är väl Verkligheten egentligen Kristus själv. I det storståtliga strukturernas Svenska kyrka behöver vi mycket mer av det grundläggande. Mothållning, alltså.
Plötsligt sken svartalfen upp.
Ponera att svartalfen har rätt - hur ser den kyrkliga verkligheten ut? Har vi sådan klass på kyrkoherdar att några av dem efter strukturreformen 2014 är byxade att hantera ansvaret att vara verkställande direktörer och teologiska inspiratörer? Jag anade att några inte riktigt tror det. Å andra sidan - vilka kyrkoherdar är teologiska inspiratörer? Kan man läsa deras böcker, höra deras strategiska föredrag, lita på deras mångomvittnade teologiska kompetens? Eller har de nyttjat nådatiden till annat?
I går hade jag en svår dag för jag frågade präster och diakoner jag talade med något mycket enkelt. Jag frågade: "Vad oundgängligen nödvändigt bidrar kyrkoherdar med? Vad är det de gör som vi enkla komministrar och församlingarna inte skulle klara oss utan?" Bara en kunde svara, de övriga visste inte svaret på en så grundläggande fråga. Den som svarade sa: "Det är kyrkoherden som måste skriva under papperet för att någon ska komma in på Svenska kyrkans bloggportal." Nu har det i mitt fall aldrig varit aktuellt, verkar rätt galet som tanke (hur kunde Anders Wejryd då komma in - skrev Gud själv på?) men detta var sålunda det enda konkreta svar jag fick. Är det inte ett problem när svaren uteblir? Vi har skaffat en kategori vars idoga insatser är av sådan art att de inte syns eller förnimms. Finns de? Och om de finns - ägnas de då åt för Guds rike väsentliga ting? Har vi egentligen byggt en resurskrävande nonsensorganisation? Svartalfen undrar och lockar mig in i detta bryderi.
Nu gäller det att förse organisationen med teologi. Svartalfen (och kanske jag också) tror att det beror på att strukturutredningen behöver ett stycke ideologi. De hårda materiella omständigheterna är att vi inte får fram folk att fylla alla beslutsstolar och ett behov att mer effektivt ta hand om apparaten kyrkan och hantera besparingsbehovet. Ett antal kyrkoherdar rationaliseras bort och blir komministrar. Det blir på sikt lite billigare. Färre gudstjänster blir också billigare och har den fördelen att det faktum att somliga kyrkor samlar väldigt få, kan överskylas. Är det ingen gudstjänst i de flesta av kyrkorna kan man stoltsera med att det kanske är 20-30 i huvudkyrkan och vid de fåtaliga tillfällen de andra kyrkorna har någon gudstjänst kommer fler än de få som kommit om det varit gudstjänst varje sön- och helgdag. Raset i gudstjänstsiffrorna märks inte påtagligt då. Det var fortfarande mycket folk i kyrkan - den värdemätare som är den vanliga. Tjänstgöringsscheman och resurser kan användas med framgång.
Nu kan man tala om de anställda, de ideella och de förtroendevalda. Alla blir nöjda utom de högkyrkliga, som förstås undrar vart vanliga gudstjänstfirare tagit vägen? Är det inte för dessa de vanliga som de andra ska göra tjänst och ska då inte fokus vara på dem, gudstjänstfirare utan nämnvärd fritid och mycket ansvar hemma och på jobbet? För att göra strukturförändringar utan en given teologisk bas krävs ideologi. Man hittar på den verklighet man kan sätta ord på. Hur det är i verkligheten behöver man inte bry sig om.
Jag har sett i bladen att jag aldrig har några positiva förslag att komma med. Nu har jag samlat mig till ett i alla fall: Bygg församling nerifrån med de verktyg Herren försett oss med: Ord och sakrament. För hur det än är, så är väl Verkligheten egentligen Kristus själv. I det storståtliga strukturernas Svenska kyrka behöver vi mycket mer av det grundläggande. Mothållning, alltså.
Plötsligt sken svartalfen upp.
onsdag 25 april 2012
Svenskkyrkligheten!
Ordet blev kött och tron inkarneras och inkultureras. Vi kan inte göra om vår historia. 1500-talets kyrkoförbättring behöver vi inte be om ursäkt för, en uppsättning missbruk kritiserades och detta kunde inte Rom hantera. Den saken är väl trots allt rätt uppenbar. Lika uppenbart är förstås att man inte enbart på polemik bygger konstruktiva alternativ och skadan efter 1500-talet är förstås att Kyrkan blir kyrkor och nationalkyrkor. Provinsialism i stället för katolicitet, sålunda. Men detta är inte bara en historisk omständighet utan vårt nuvarande läge, som förvärrades av den s k väckelsen. Knottror på ryggen får jag när präster och diakoner och diakoniassistenter och församlingspedagoger sjunger "väckelsetidens sånger och psalmer" men åldringarna på församlingsevenemang - för hur kommer det sig att kyrkosplittringen i Svenska kyrkan - av alla ställen - ska kallas väckelse?
Nu blir det lika illa när jag ser den samtida nomenklaturan i Svenska kyrkan, den där anmälningar och marginaliseringsåtgärder är de vanliga redskapen. Den kan inte åstadkomma särskilt mycket - mer än elände. Men det kan den åstadkomma. Nyprotestantismen använder Luthers namn som ett emblem - men har föga gemensamt med dr Martin Luther, en dåtida tysk universitetsprofessor och präst. Till fromhet maskerad lagiskhet är deras livshållning - och lagiskhetens områden är miljö och genus. Där firar rättfärdigheten triumfer. Nomenklaturan har lagt beslag på namnet Svenska kyrkan - men varför ska det tillåtas? Det är lika märkvärdigt som om endast medlemmar av politiska partier skulle ha verkligt svenskt medborgarskap.
Så - reclaim the Church! Då kan vi se hur fromhetstraditioner kan tvinnas samman. Jag skulle vilja att alla olika fromhetstraditioner vi kan hålla oss med också återvänder till sin historia för någionstans där döljer sig kallelser till vår tid och för framtiden. Blir det väckelse i Svenska kyrkan? Ja - eller nej. Om nej, är det inte mycket mer att snacka om. Då kommer tron att förtvina efterhand och bara hållas vid liv så länge det finns pengar. Somliga bedömer att pengar kommer att finnas länge. De har inte rätt bedömt läget. Utan nytt liv inga nya pengar, det är engagemang som ger resurser mer än resurser som ger engagemang. Men mitt svar är ja.
Det blir väckelse - överraskande och omtumlande. Guds egendomliga vana att agera nerifrån och häpnadsväckande talar för att just en nedgången kyrka ska vänta väckelsen - förutsatt att vi vill ha den. Det finns, som det heter om rivningskåkarna, potential i Svenska kyrkan. Mest är frågan vad vi själva vill göra - så att Gud får göra det.
Det drar mot pingst. Väckelsen måste vara Andens verk. Vi är inte i det läget att vi säkert kan konstatera att Guds gode Ande inte vill ge liv i överflöd åt Svenska kyrkan, så som hon ser ut genom historien och nu. Min käre vän Åke har för några år sedan påpekat att ordet som översätts "blåsa liv i" i 2 Tim 1:6 handlar om att blåsa på glöden så att det blir eld igen. Vad väntar vi svenskkyrkliga på? Anden förstås - men annars är det väl bara att dra in luft och börja blåsa - och brinna!
Det fromma ordet till fromma borde vara: Stick och brinn!
Nu blir det lika illa när jag ser den samtida nomenklaturan i Svenska kyrkan, den där anmälningar och marginaliseringsåtgärder är de vanliga redskapen. Den kan inte åstadkomma särskilt mycket - mer än elände. Men det kan den åstadkomma. Nyprotestantismen använder Luthers namn som ett emblem - men har föga gemensamt med dr Martin Luther, en dåtida tysk universitetsprofessor och präst. Till fromhet maskerad lagiskhet är deras livshållning - och lagiskhetens områden är miljö och genus. Där firar rättfärdigheten triumfer. Nomenklaturan har lagt beslag på namnet Svenska kyrkan - men varför ska det tillåtas? Det är lika märkvärdigt som om endast medlemmar av politiska partier skulle ha verkligt svenskt medborgarskap.
Så - reclaim the Church! Då kan vi se hur fromhetstraditioner kan tvinnas samman. Jag skulle vilja att alla olika fromhetstraditioner vi kan hålla oss med också återvänder till sin historia för någionstans där döljer sig kallelser till vår tid och för framtiden. Blir det väckelse i Svenska kyrkan? Ja - eller nej. Om nej, är det inte mycket mer att snacka om. Då kommer tron att förtvina efterhand och bara hållas vid liv så länge det finns pengar. Somliga bedömer att pengar kommer att finnas länge. De har inte rätt bedömt läget. Utan nytt liv inga nya pengar, det är engagemang som ger resurser mer än resurser som ger engagemang. Men mitt svar är ja.
Det blir väckelse - överraskande och omtumlande. Guds egendomliga vana att agera nerifrån och häpnadsväckande talar för att just en nedgången kyrka ska vänta väckelsen - förutsatt att vi vill ha den. Det finns, som det heter om rivningskåkarna, potential i Svenska kyrkan. Mest är frågan vad vi själva vill göra - så att Gud får göra det.
Det drar mot pingst. Väckelsen måste vara Andens verk. Vi är inte i det läget att vi säkert kan konstatera att Guds gode Ande inte vill ge liv i överflöd åt Svenska kyrkan, så som hon ser ut genom historien och nu. Min käre vän Åke har för några år sedan påpekat att ordet som översätts "blåsa liv i" i 2 Tim 1:6 handlar om att blåsa på glöden så att det blir eld igen. Vad väntar vi svenskkyrkliga på? Anden förstås - men annars är det väl bara att dra in luft och börja blåsa - och brinna!
Det fromma ordet till fromma borde vara: Stick och brinn!
tisdag 24 april 2012
Efter frukost
Jag läser kommentarer och det stimulerar matsmältningen. Det vill till. Idag är det kyrkostyrelse i Uppsala med hotellfrukost och trevliga kamrater från (M) och (S) som bordsgrannar. Det blir bara två korta kommentarer.
1. Jag ska uppenbarligen återkomma till frågan om högkyrkluigt-lågkyrkligt-svenskkyrkligt - för det är där det bränner. Jag ser faran i en församlings som blir en längtansgemenskap av likasinnade och jag ser faran av att församlingen blir ingenting men det s k arbetslaget producent av religion åt folket. Jag tror att jag skrivit om det här i böcker frånb 1970-talert, där jag uttryckt mig gillande för en kyrka som tar allas specialiteter till vara. Där är vi inte. Och jag är ju svenskkyrklig - vilket ger mig bekymmer, för det svenskkyrkliga står på avskrivning. Ingen älksar Yngve Frej - och knappast någon heller Svenska kyrkan. Hade de gjort, hade inte små kretsar fått ta över. Då hade en sådan svenskkyrklig professsor som Gustaf Wingren fått rejäla mothugg och inte utrymme att styra framtid genom illvilliga nidbilder av de som han uppfattade som motpart. Ingmar Ström och hans gäng hade inte heller fått använda de gemensamma svenskkyrkliga resurserna till orkestrerad kampanj mot medkristna. Så gick det till. De sådde den vind som nu blir till storm.
2. Leif Ekstedt drar runt med frågan om kvinnliga präster. Jag försöker svara att om den saken finns goda böcker att läsa - och någonstans på Kyrklig Samlings hemsida (jag sitter på hotell Uplandia och kollar inte var) finns den traktat i ämnet, som jag skrev för några år sedan. Jag ser ett problem när man med politiska medel löser en teologisk fråga. Det senaste materialet om hur detta gick till finns i min bok Förnyarna. Dessutom kan man ta sig igenom boken Kyrklig Splittring (som jag blev docent på) eller läsa CA Hessler, Statskyrkodebatten. Ska man in i bibelmaterialet kan man kolla vad biskopsmötets bibelkommission skrev år 1970 i boken om bibelsynen. Det var där de dömde ut sättet att genomföra reformen.
Vill man läsa på om ämbetet i vidare kontext finns det massor med böcker. Men det var just detta man inte ville. Och kamraterna står och stampar och ska gå till Kyrkans Hus, så jag hinner helt enkelt inte bli mer precis. Jag finner bara ett: den problemhärva man låtsades inte fanns 1958, finns. Av respoekt för de kvinnor som prästvigs borde man ta tag i den och inte hålla sig i den okunnighet i sakfråganb som i Svenska kyrkan blir befordringsgrundande.
1. Jag ska uppenbarligen återkomma till frågan om högkyrkluigt-lågkyrkligt-svenskkyrkligt - för det är där det bränner. Jag ser faran i en församlings som blir en längtansgemenskap av likasinnade och jag ser faran av att församlingen blir ingenting men det s k arbetslaget producent av religion åt folket. Jag tror att jag skrivit om det här i böcker frånb 1970-talert, där jag uttryckt mig gillande för en kyrka som tar allas specialiteter till vara. Där är vi inte. Och jag är ju svenskkyrklig - vilket ger mig bekymmer, för det svenskkyrkliga står på avskrivning. Ingen älksar Yngve Frej - och knappast någon heller Svenska kyrkan. Hade de gjort, hade inte små kretsar fått ta över. Då hade en sådan svenskkyrklig professsor som Gustaf Wingren fått rejäla mothugg och inte utrymme att styra framtid genom illvilliga nidbilder av de som han uppfattade som motpart. Ingmar Ström och hans gäng hade inte heller fått använda de gemensamma svenskkyrkliga resurserna till orkestrerad kampanj mot medkristna. Så gick det till. De sådde den vind som nu blir till storm.
2. Leif Ekstedt drar runt med frågan om kvinnliga präster. Jag försöker svara att om den saken finns goda böcker att läsa - och någonstans på Kyrklig Samlings hemsida (jag sitter på hotell Uplandia och kollar inte var) finns den traktat i ämnet, som jag skrev för några år sedan. Jag ser ett problem när man med politiska medel löser en teologisk fråga. Det senaste materialet om hur detta gick till finns i min bok Förnyarna. Dessutom kan man ta sig igenom boken Kyrklig Splittring (som jag blev docent på) eller läsa CA Hessler, Statskyrkodebatten. Ska man in i bibelmaterialet kan man kolla vad biskopsmötets bibelkommission skrev år 1970 i boken om bibelsynen. Det var där de dömde ut sättet att genomföra reformen.
Vill man läsa på om ämbetet i vidare kontext finns det massor med böcker. Men det var just detta man inte ville. Och kamraterna står och stampar och ska gå till Kyrkans Hus, så jag hinner helt enkelt inte bli mer precis. Jag finner bara ett: den problemhärva man låtsades inte fanns 1958, finns. Av respoekt för de kvinnor som prästvigs borde man ta tag i den och inte hålla sig i den okunnighet i sakfråganb som i Svenska kyrkan blir befordringsgrundande.
måndag 23 april 2012
Till statskyrkokramarna
I Köpenhamn stängs nu 16 kyrkor. Jag talar om storstaden Köpenhamn, huvudstad i Danmark, platsen där en betydande småkyrkorörelse såg dagens ljus. Vad hade Henry Ussing, pionjären för inre mission i staden, sagt? Och hur kommer det sig att detta kan ske i statskyrkosystemets förlovade land?
Jag kunde peka på den omständigheten att kyrkoministern vill införa samkönade vigslar men har en majoritet av biskoparna emot sig. Det kan sluta med att Den danske folkekirke avsäger sig vigselrätten - men det tror jag knappast. Biskopar brukar anpassa sig. Statskyrkosystem är det och biskoparna statstjänstemän. Men ni minns den lilla församlingen på Fyn till vars andra mässa på söndagen egentligen ingen kommit på 38 år - medan gudstjänsterna fortsatt utlysts. Något är konstigt i Hamlets Danmark. Men, det är frågan, om det stabila statskyrkosystemet inte värnar väckelsen - hur ska detta system då förstås? Ska man helt enkelt konstatrea att det system inte räcker där man säger: "De behöver slet ikke tro, Den Danske Folkekirke tror for dem."
Svenska kyrkans läge då? 60% av medlemmarna har förtroende för svenska kyrkan, får vi veta. De som har stort förtroende är 15%, en fördubbling av siffran sedan senaste mätningen. 60% är med och hänvisar till vikten av tradition, kring 50% menar att svenska kyrkan har en viktig funktion i samhället. 20% är med för trons skull. Som alla ser kunde man kryssa i flera alternativ - men vilken slutsats drar vi av detta? Blir svaret en producentkyrka eller blir svaret att vi bygger församling?
Jag ser en fullt möjlig utveckling. Svenska kyrkan blir en producentorganisation som genomför de "kyrkliga" handlingar som efterfrågas av kunderna/medlemmarna. För detta behövs ingen gudstjänstfirande församling. Ni behöver inte tro, Svenska kyrkan tror åt er! Och det gäller att passa sig med det i tron som sticker ut och sticker av.
Gudstjänstfirarna är dock kunder de också. De kan ansluta sig till "längtansgemenskaper", typ S:ta Clara. De kommer att trivas utomordentligt där. De kan utföra frivilliginsatser, bli ianspråktagna och därför glada. Men av tanken på en församling med ansvar i och för sin stadsdel eller sin socken blir till sist föga. Det blir en fin troendeförsamling - men det blir inte den melerade församling som en vanlig svenskkyrklig präst älskar och det blir till sist inte en kyrka för andra. Jag är väldigt mycket mer folkkyrklig än de som stoltserar med glosan, som ni ser. Högkyrkligheten är ju ungkyrkorörelsens förbättrade fortsättning.
Högkyrkligheten slogs ut. Visserligen är högkyrklighet något annat än en präst som flyttar. Den är lekfolk tillsammans med sin präst - och den som vill ha ett mer avlägset exempel kan fundera över de gamla arbetarförsamlingarna i London's East End med sina folkliga och utomordentligt högkyrkliga (samt understundom socialistiska) präster. Men man ska inte låtsas en annan verklighet än den som mär. Kyrkopolitiskt skulle högkyrkligheten bekämpas, marginaliseras för att elimineras. Det lyckades på många sätt - och här är förklaringen till en del av det innevarande eländet. Konsekvensen blev nämligen att horder av präster tappade all entusiasm och gick i inre exil, kanske därför att det kyrkopolitiska hugget riktades (i misshugg eller medvetet?) mot en av Svenska kyrkans vitala rötter. Så vad gör nu en småbarnsmamma som vill vara svenskkyrklig och tradera allt det som burit Svenska kyrkan? Jag vet inte.
Jag läser kommentarerna till Strukturutredningen och jag ser utredningen om den nya kyrkliga utbildningen - och tror ingendera. Jag ser att det som sker är konsekvent. Om A så B. Mer av samma, det som inte fungerat tidigare. Men jag kan inte se annat än att vi styr djupare ut i elände och den möjlighet som avtecknar sig i arbetet att behålla medlemmar handlar om att tona ner anstöten, ge folk vad som efterfrågas (det kallas relevans - lägg ordet på minnet!) och låta fromsinta nissar samlas i sina "längtansgemenskaper". Det blir inte väckelse av sådant. Det blir inte Kyrka.
Låter jag uppgiven? Ta en tur till Danmark!
Jag kunde peka på den omständigheten att kyrkoministern vill införa samkönade vigslar men har en majoritet av biskoparna emot sig. Det kan sluta med att Den danske folkekirke avsäger sig vigselrätten - men det tror jag knappast. Biskopar brukar anpassa sig. Statskyrkosystem är det och biskoparna statstjänstemän. Men ni minns den lilla församlingen på Fyn till vars andra mässa på söndagen egentligen ingen kommit på 38 år - medan gudstjänsterna fortsatt utlysts. Något är konstigt i Hamlets Danmark. Men, det är frågan, om det stabila statskyrkosystemet inte värnar väckelsen - hur ska detta system då förstås? Ska man helt enkelt konstatrea att det system inte räcker där man säger: "De behöver slet ikke tro, Den Danske Folkekirke tror for dem."
Svenska kyrkans läge då? 60% av medlemmarna har förtroende för svenska kyrkan, får vi veta. De som har stort förtroende är 15%, en fördubbling av siffran sedan senaste mätningen. 60% är med och hänvisar till vikten av tradition, kring 50% menar att svenska kyrkan har en viktig funktion i samhället. 20% är med för trons skull. Som alla ser kunde man kryssa i flera alternativ - men vilken slutsats drar vi av detta? Blir svaret en producentkyrka eller blir svaret att vi bygger församling?
Jag ser en fullt möjlig utveckling. Svenska kyrkan blir en producentorganisation som genomför de "kyrkliga" handlingar som efterfrågas av kunderna/medlemmarna. För detta behövs ingen gudstjänstfirande församling. Ni behöver inte tro, Svenska kyrkan tror åt er! Och det gäller att passa sig med det i tron som sticker ut och sticker av.
Gudstjänstfirarna är dock kunder de också. De kan ansluta sig till "längtansgemenskaper", typ S:ta Clara. De kommer att trivas utomordentligt där. De kan utföra frivilliginsatser, bli ianspråktagna och därför glada. Men av tanken på en församling med ansvar i och för sin stadsdel eller sin socken blir till sist föga. Det blir en fin troendeförsamling - men det blir inte den melerade församling som en vanlig svenskkyrklig präst älskar och det blir till sist inte en kyrka för andra. Jag är väldigt mycket mer folkkyrklig än de som stoltserar med glosan, som ni ser. Högkyrkligheten är ju ungkyrkorörelsens förbättrade fortsättning.
Högkyrkligheten slogs ut. Visserligen är högkyrklighet något annat än en präst som flyttar. Den är lekfolk tillsammans med sin präst - och den som vill ha ett mer avlägset exempel kan fundera över de gamla arbetarförsamlingarna i London's East End med sina folkliga och utomordentligt högkyrkliga (samt understundom socialistiska) präster. Men man ska inte låtsas en annan verklighet än den som mär. Kyrkopolitiskt skulle högkyrkligheten bekämpas, marginaliseras för att elimineras. Det lyckades på många sätt - och här är förklaringen till en del av det innevarande eländet. Konsekvensen blev nämligen att horder av präster tappade all entusiasm och gick i inre exil, kanske därför att det kyrkopolitiska hugget riktades (i misshugg eller medvetet?) mot en av Svenska kyrkans vitala rötter. Så vad gör nu en småbarnsmamma som vill vara svenskkyrklig och tradera allt det som burit Svenska kyrkan? Jag vet inte.
Jag läser kommentarerna till Strukturutredningen och jag ser utredningen om den nya kyrkliga utbildningen - och tror ingendera. Jag ser att det som sker är konsekvent. Om A så B. Mer av samma, det som inte fungerat tidigare. Men jag kan inte se annat än att vi styr djupare ut i elände och den möjlighet som avtecknar sig i arbetet att behålla medlemmar handlar om att tona ner anstöten, ge folk vad som efterfrågas (det kallas relevans - lägg ordet på minnet!) och låta fromsinta nissar samlas i sina "längtansgemenskaper". Det blir inte väckelse av sådant. Det blir inte Kyrka.
Låter jag uppgiven? Ta en tur till Danmark!
söndag 22 april 2012
Stasispioner
Jag tar det ur minnet men nog var det avdelning VI på sovjetiska ambassaden i Stockholm som ägnade sig åt kyrkor och folkrörelser i Sverige?
Kyrkofrågorna var på Stasi frågor för avdelning XX.
De ideologiska /stats-/apparaterna är viktiga för varje bolsjevikisk regim. Det som tänks och sägs kan visa sig ha en konspirativ kraft. Och kyrkor kan vara viktiga. Biskop Carlzon var ordförande för förbundet Sverige-DDR, biskop Lindegård fick hedersdoktorat i Greifswald, ärkebiskop Sundbys arbete med fredsfrågorna hade uppbackning av Sovjetunionen etc. Stämmer uppgiften att Stasi hade 153 medarbetare i Sverige? Ointressant var uppenbarligen inte det som hände hos oss. Fram med namnen, öppna arkiven!
Kommer vi då att få en flod av erkännanden? Knappast. Aleksander Radler förnekar att han varit Stasi-medarbetare. Förnekar gör också Heinrich Fink, trots vad som fanns att läsa om hans insatser i en säck med sönderklippt men nu sammanfogat material. Han fick lämna rektorskapet för Humboldt. Bland dissidenterna rörde skig i åratal Ibrahim Böhme. Hans redogörelser för samtal i dessa kretsar hittades, tusentals sidor, liksom inspelade band där han för sin "Führungsoffizier" redogjorde för vad som sagts bland dissidenterna. När han konfronterades med bandinspelningarna svarade han: "Det är min röst men det är inte jag som sagt det där." Karln dog 1999. Han medgav aldrig någonting. Berliner Zeitung den 16 juni 20005 för den som vill läsa artikeln Der Denunziant.
Kyrkofrågorna var på Stasi frågor för avdelning XX.
De ideologiska /stats-/apparaterna är viktiga för varje bolsjevikisk regim. Det som tänks och sägs kan visa sig ha en konspirativ kraft. Och kyrkor kan vara viktiga. Biskop Carlzon var ordförande för förbundet Sverige-DDR, biskop Lindegård fick hedersdoktorat i Greifswald, ärkebiskop Sundbys arbete med fredsfrågorna hade uppbackning av Sovjetunionen etc. Stämmer uppgiften att Stasi hade 153 medarbetare i Sverige? Ointressant var uppenbarligen inte det som hände hos oss. Fram med namnen, öppna arkiven!
Kommer vi då att få en flod av erkännanden? Knappast. Aleksander Radler förnekar att han varit Stasi-medarbetare. Förnekar gör också Heinrich Fink, trots vad som fanns att läsa om hans insatser i en säck med sönderklippt men nu sammanfogat material. Han fick lämna rektorskapet för Humboldt. Bland dissidenterna rörde skig i åratal Ibrahim Böhme. Hans redogörelser för samtal i dessa kretsar hittades, tusentals sidor, liksom inspelade band där han för sin "Führungsoffizier" redogjorde för vad som sagts bland dissidenterna. När han konfronterades med bandinspelningarna svarade han: "Det är min röst men det är inte jag som sagt det där." Karln dog 1999. Han medgav aldrig någonting. Berliner Zeitung den 16 juni 20005 för den som vill läsa artikeln Der Denunziant.
Lågkyrklighet
Det var Eldsberga kristna frivilliga brandkårs medlemmar som deklarerade: "Vi är lågkyrkliga, inte skenheliga." Och här har det deklarerats i intressanta blogginlägg om lågkyrklighetens förträfflighet och hur dumt det är att jag inte utan vidare fallit i farstun utan uppträtt kritiskt mot den fina lågkyrkligheten. Nu har jag nog inte blivit rätt läst. Min fråga gäller EFS och anspråket på att vara svenskkyrkligt.
Petter Lundström satte i sina bloggkommentarer (se Läsefrukter 20 april) ord på mina förnimmelser. För honom gäller grundläggande att "lågkyrkligheten arbetar, högkyrkligheten gnäller". Där har nni den lågkyrkliga självförståelse som självfallet leder till att ingen kyrkopolitiskt kan ställa upp för de högkyrkliga trossyskonen. Andreas Holmberg får svar på tal av styrelsen för EFS.
Det vore bara elakt att påpeka att det går ett pengaflöde från översåtarna i Kyrkans Hus till EFS och lika elakt att antyda att detta förhållande innebär att EFS aldrig kommer att bita den hand som, ja, ni vet... När EFS öppnar munnen är det inte för att bita, inte ens nafsa, bara le och kanske äta.
Lågkyrkligheten ger mening åt många människor, skriver Petter. Det är sant - och inte riktigt vad frågan gäller. Jag är ju mer ute efter en självförståelse som inte är svenskkyrklig - ett faktum som de lågkyrkliga inte riktigt inser. Varför skulle de? De företräder ju den lågkyrklighet som dög åt apostlarna. Är inte just detta ett uttryck för vad som pregnant skulle kunna kallas "skitviktig fromsinthet"?
Nu är det viktigt att ha fokus på Jesus, budskapet och mission och viktigt att leva församling "på riktigt", jag håller med Petter. Jag ber bara läsarna notera att detta är något som gäller för lågkyrkligheten, inte för högkyrkligheten och knappast för svenskkyrkligheten - det som min fråga gäller. Min slutsats blir att så fel ute är jag nog inte i min förmodan att lågkyrkligheten har föga att bidra med för att bygga det svenskkyrkliga. Skälet är enkelt. Det är helt obehövligt. Lågkyrklighet räcker. Det är okvalificerat bäst om EFS tar över S.ta Clara och lika bra att högkyrkligheten marginaliseras för att elimineras. Den processen blir för lågkyrklighet en icke-fråga - precis som det är för nomenklaturan och dess staffage.
"En viktig del av Svenska kyrkan", skriver Petter om lågkyrkligheten. Det får man medge. Men är lågkyrkligheten svenskkyrklig för det? - det är frågan. Förstår man inte distinktionen mellan system och mentalitet, blir frågan obegriplig. Kyrkosystem är en sak, den under århundraden uppbyggda kyrkoidentiteten något annat. Systemet består hittills. Det är mentaliteten - det svenskkyrkliga sättet att tänka folk och kyrka - som saken egentligen gäller. Talar jag egentligen om den gamla skillnaden mellan KGF och SESG, de två slagen av gymnasistarbete? Där stod somligt klart fram, i alla fall.
Nu har jag väl förstört en söndag för många som ser lågkyrkligheten vara viktig också i Svenska kyrkan. Får jag till tröst säga, att detta inte riktigt var min fråga. Jag upprepar: Hur svenskkyrkligt är EFS? Egentligen?
Petter Lundström satte i sina bloggkommentarer (se Läsefrukter 20 april) ord på mina förnimmelser. För honom gäller grundläggande att "lågkyrkligheten arbetar, högkyrkligheten gnäller". Där har nni den lågkyrkliga självförståelse som självfallet leder till att ingen kyrkopolitiskt kan ställa upp för de högkyrkliga trossyskonen. Andreas Holmberg får svar på tal av styrelsen för EFS.
Det vore bara elakt att påpeka att det går ett pengaflöde från översåtarna i Kyrkans Hus till EFS och lika elakt att antyda att detta förhållande innebär att EFS aldrig kommer att bita den hand som, ja, ni vet... När EFS öppnar munnen är det inte för att bita, inte ens nafsa, bara le och kanske äta.
Lågkyrkligheten ger mening åt många människor, skriver Petter. Det är sant - och inte riktigt vad frågan gäller. Jag är ju mer ute efter en självförståelse som inte är svenskkyrklig - ett faktum som de lågkyrkliga inte riktigt inser. Varför skulle de? De företräder ju den lågkyrklighet som dög åt apostlarna. Är inte just detta ett uttryck för vad som pregnant skulle kunna kallas "skitviktig fromsinthet"?
Nu är det viktigt att ha fokus på Jesus, budskapet och mission och viktigt att leva församling "på riktigt", jag håller med Petter. Jag ber bara läsarna notera att detta är något som gäller för lågkyrkligheten, inte för högkyrkligheten och knappast för svenskkyrkligheten - det som min fråga gäller. Min slutsats blir att så fel ute är jag nog inte i min förmodan att lågkyrkligheten har föga att bidra med för att bygga det svenskkyrkliga. Skälet är enkelt. Det är helt obehövligt. Lågkyrklighet räcker. Det är okvalificerat bäst om EFS tar över S.ta Clara och lika bra att högkyrkligheten marginaliseras för att elimineras. Den processen blir för lågkyrklighet en icke-fråga - precis som det är för nomenklaturan och dess staffage.
"En viktig del av Svenska kyrkan", skriver Petter om lågkyrkligheten. Det får man medge. Men är lågkyrkligheten svenskkyrklig för det? - det är frågan. Förstår man inte distinktionen mellan system och mentalitet, blir frågan obegriplig. Kyrkosystem är en sak, den under århundraden uppbyggda kyrkoidentiteten något annat. Systemet består hittills. Det är mentaliteten - det svenskkyrkliga sättet att tänka folk och kyrka - som saken egentligen gäller. Talar jag egentligen om den gamla skillnaden mellan KGF och SESG, de två slagen av gymnasistarbete? Där stod somligt klart fram, i alla fall.
Nu har jag väl förstört en söndag för många som ser lågkyrkligheten vara viktig också i Svenska kyrkan. Får jag till tröst säga, att detta inte riktigt var min fråga. Jag upprepar: Hur svenskkyrkligt är EFS? Egentligen?
lördag 21 april 2012
Aleksander Radler
Expressen har publicerat dokument om Stasiagenten Thomas. Dokumenten, 1019 sidor, var självfallet internt material på östtyska Stasi och kan knappast påstås vara manipulerade sidor eller planterat material. Det tycks rätt klart att kyrkoherden och professorn Aleksander Radler är tidigare medarbetare till Stasi och att Stasi försett honom med resurser. Han blånekar till alla anklagelser. Det ska han göra. Lösmynta kan agenter inte vara.
Nu släpas han runt. Tidigare berättades historien med täcknamn och ett antal detaljer så all några kunde veta vem som avsågs. Nu vet alla. Domkapitlet i Luleå tar upp saken igen. Radler kommer den här gången inte att klara granskningen för nu sätts, antar jag, fokus på att han ljugit om sina idigare förehavanden. Vad han gjorde för länge sedan är inte en fråga för något domkapitel eller ens för rättsväsendet. Men kan man nu avslöja vad han gjorde då och beslå honom med lögn nu, har han problem. Då kommer alla att skynda sig att ta avstånd från honom. Hans gamla politiska partier inte minst, För M har han haft kommunala uppdrag. För kristdemokraterna sitter han i kyrkomötet. Och i utsatta lägen som dessa, står det kyrkliga systemet inte upp för syndaren.
Fanns det 153 medarbetare till Stasi i Sverige? Så hävdas nu. Någon granskning värd namnet ska inte företas. Vilka som skyddas vet jag inte, men några av dem som man tänker sig skydda kan helt orätt vara utpekade som agenter. Tids nog kommer deras namn fram. Det är alls inte säkert att de då kan protestera mot falska anklagelser för då kan de vara döda. Öppna arkiven!
Jag tycker synd om Aleksander Radler. Har han varit omhändertagen av Stasi under lång tid? Var är han född - egentligen? Vad med hans österrikiska medborgarskap - autentiskt eller fabricerat? Var Stasi hans väg till utbildning och den organisation som tog hand om honom, gjorde honom till något? Hade Stasi en långsiktig strategi med att placera honom i Sverige och vid Lunds universitet? Vad kunde han berätta för Stasi om folk han mötte på teologiska fakulteten och i kyrkolivet? Varför åkte den svenska säkerhetstjänsten till teologiska fakulteteten vid Lunds universitet, vad sas och var det som då sades anledningen till att Radler flyttade från Lund och senare blev församlingspräst i Norrland? Eller flyttade Stasi honom till Jena? Har vi här ett klassiskt exempel på en sovande agent, utbildad för sin syssla? Eller har vi ett exempel på en ung man som tas i anspråk utan att riktigt förstå vad som blir konsekvenserna av vad han berättar och efterhand snärjs in i säkerhetstjänstens härvor?
När hans gamla studiekamrater hamnar i fängelse får Stasi se till att ordna för sin sagesman och så kommer Aleksander Radler till Sverige, där han tidigare varit på besök som amanuens till professor Heinrich Fink, sedermera rektor för Humboldtuniversitetet i Berlin innan han avslöjades som betydelsefull medarbetare till Stasi och avsattes.
Stasis eget material identifierar Thomas som Aleksander Radler. Överstelöjtnanten Heinig ger klara besked i ett dokument den 15 febr 1989, där uppgiften att spionera på Svenska kyrkan anges men där ett av inriktningsmålen är att nästla in Radler i kyrkolivet i Thüringen och vid universitetet i Jena. Radler skulle årligen avge en skriftlig berättelse och stämma av sin verksamhet. I aktmaterialet finns rapporter från Radler om samtal med svenska biskopar. Vad finns mer av intresse för oss som varit verksamma i Svenska kyrkan också före 1989? Det borde vi läsa. Jag ska föreslå att vi kopierar hela materialet och gör det tillgängligt i Svenska Kyrkans Arkiv i Uppsala. Ska forskningsavdelningen ta itu med det sedan? Vad fick Stasi veta om oss, alltså?
Muren föll hösten 1989. Våren 2012 är det kört för Aleksander Radler. Nog är det trots allt lite synd om honom. 68 år gammal kommer allt ifatt honom.
Nu släpas han runt. Tidigare berättades historien med täcknamn och ett antal detaljer så all några kunde veta vem som avsågs. Nu vet alla. Domkapitlet i Luleå tar upp saken igen. Radler kommer den här gången inte att klara granskningen för nu sätts, antar jag, fokus på att han ljugit om sina idigare förehavanden. Vad han gjorde för länge sedan är inte en fråga för något domkapitel eller ens för rättsväsendet. Men kan man nu avslöja vad han gjorde då och beslå honom med lögn nu, har han problem. Då kommer alla att skynda sig att ta avstånd från honom. Hans gamla politiska partier inte minst, För M har han haft kommunala uppdrag. För kristdemokraterna sitter han i kyrkomötet. Och i utsatta lägen som dessa, står det kyrkliga systemet inte upp för syndaren.
Fanns det 153 medarbetare till Stasi i Sverige? Så hävdas nu. Någon granskning värd namnet ska inte företas. Vilka som skyddas vet jag inte, men några av dem som man tänker sig skydda kan helt orätt vara utpekade som agenter. Tids nog kommer deras namn fram. Det är alls inte säkert att de då kan protestera mot falska anklagelser för då kan de vara döda. Öppna arkiven!
Jag tycker synd om Aleksander Radler. Har han varit omhändertagen av Stasi under lång tid? Var är han född - egentligen? Vad med hans österrikiska medborgarskap - autentiskt eller fabricerat? Var Stasi hans väg till utbildning och den organisation som tog hand om honom, gjorde honom till något? Hade Stasi en långsiktig strategi med att placera honom i Sverige och vid Lunds universitet? Vad kunde han berätta för Stasi om folk han mötte på teologiska fakulteten och i kyrkolivet? Varför åkte den svenska säkerhetstjänsten till teologiska fakulteteten vid Lunds universitet, vad sas och var det som då sades anledningen till att Radler flyttade från Lund och senare blev församlingspräst i Norrland? Eller flyttade Stasi honom till Jena? Har vi här ett klassiskt exempel på en sovande agent, utbildad för sin syssla? Eller har vi ett exempel på en ung man som tas i anspråk utan att riktigt förstå vad som blir konsekvenserna av vad han berättar och efterhand snärjs in i säkerhetstjänstens härvor?
När hans gamla studiekamrater hamnar i fängelse får Stasi se till att ordna för sin sagesman och så kommer Aleksander Radler till Sverige, där han tidigare varit på besök som amanuens till professor Heinrich Fink, sedermera rektor för Humboldtuniversitetet i Berlin innan han avslöjades som betydelsefull medarbetare till Stasi och avsattes.
Stasis eget material identifierar Thomas som Aleksander Radler. Överstelöjtnanten Heinig ger klara besked i ett dokument den 15 febr 1989, där uppgiften att spionera på Svenska kyrkan anges men där ett av inriktningsmålen är att nästla in Radler i kyrkolivet i Thüringen och vid universitetet i Jena. Radler skulle årligen avge en skriftlig berättelse och stämma av sin verksamhet. I aktmaterialet finns rapporter från Radler om samtal med svenska biskopar. Vad finns mer av intresse för oss som varit verksamma i Svenska kyrkan också före 1989? Det borde vi läsa. Jag ska föreslå att vi kopierar hela materialet och gör det tillgängligt i Svenska Kyrkans Arkiv i Uppsala. Ska forskningsavdelningen ta itu med det sedan? Vad fick Stasi veta om oss, alltså?
Muren föll hösten 1989. Våren 2012 är det kört för Aleksander Radler. Nog är det trots allt lite synd om honom. 68 år gammal kommer allt ifatt honom.
fredag 20 april 2012
Läsefrukter
Niklas Adell är präst i S:t Hans, Ekholmen, Linköping. Han surade inte, men skrev ett mejl och påpekade att han faktiskt skrivit pastoralteologi för staden i den värdefulla publikationen SPT. Jag log, för någonstans i bakhuvudet hade jag klart för mig att så var det - eller borde det ha varit. Högkyrkliga präster reflekterar ju över viktiga problemområden. Niklas hör till dem. Men, som ni märker, ett blogginlägg skrivs inte på det där viset att man löper till hyllor och arkiv, kollar referenser och så. Inlägget kommer till friare. Alltså gäller det att skriva sig fri. Jag skrev att jag inte "i städernas mitt" kunde se präster jobba så. Till städernas mitt räknade jag då inte stadsdelen Ekholmen utan tänkte verkligen stadskärnor, områdena med de stora husen. I den miljön sitter helt uppenbart inte de teologiska tänkarna. Men en sitter i stadsdelen Ekholmen. Som komminister, hedersordförande i DEKIS, De Eviga Komministrarnas Sällskap. Lägg namnet Niklas Adell på minnet!
+ Biörn undrade över S:ta Claras roll i stadens liv. Det gör jag också för jag undrade över det svenskkyrkliga avtrycket. Att EFS fått en arena, det fattar jag. Men hur svenskkyrkligt är EFS? Jag hade gärna kunnat tänka mig S:ta Clara md sin profil och S:t Jacob med sin gamla högkyrkliga. På Göran Beijers tid var det så. Men när Caroline Krook var domprost och det skulle väljas biskop förstod jag att det blev viktigt att merkera potens och bli kvitt pastor Beijer. Alla skanderade inte utanför S:t Jacob och i Kungsträdgården det kända ropet: "Göran Beijer - finfina grejer". Alltså ställdes han åt sidan, de högkyrkliga skulle bort från prestigeförsamlingarna och Krook blev biskop. Ynkligt, kan man tycka. Och jag undrar fortfarande över den där enda församlingen med EFS som ideologisk bas - hur svenskkyrklig är den?
Andreas Holmberg hör till mina favoriter. Ibland kommenterar han på denna enkla blogg. Han gör en viktig insats i kyrkolivet genom att fråga och analysera. Till EFS årskonferens har han skrivit motioner. I en vill han att EFS tydligt ska uttala att "både kvinnor och högkyrkliga ska ha tillträde till vår kyrkas vigningstjänster" och utmanar EFS. Han finner det nämligen "skrämmande att vår kyrka bedriver kättarjakt på de högkyrkliga". Den fina styrelsen yttrar sig över motionen och utbrister i ett kraftfullt "jaså". Det problem Andreas Holmberg bekymrar sig över - "våra högkyrkliga trossyskons utstötning" - är inte ett problem för EFS. För egen del tror jag att EFS till sist inte är så mycket att ha. Skitviktigt fromsint, naturligtvis, men vad håller EFS för i det som kallas kyrkokamp? Biskopskandidaterna från EFS visar sig väl rätt konsekvent inte ha någon ämbetssyn alls utan förfaller till funktionalism? Då var det mer fart på Axel B. Svensson. Han hade slutit Andreas Holmberg till sitt hjärta därför att Andreas inte väjer för problem - som alla hederliga får han därmed problem.
Till sist måste jag återgå till dr Eriksson. Hon refererar (boken Att predika en tradition, s 138) till "Luthers (ö)kända ord om att överheten inte bär svärdet förgäves". Nu är orden Paulus. Luther är tillsammans med Augustinus de stora Paulusteologerna, så Luther och hans katekes kanske också ska in. Men orden är apostoliska. Det intressanta är inte felskrivningen. Det intressanta är att den stått kvar och kommit i tryck. Då handlar det inte om dr Erikssons möda utan om alla som avtackas därför att de ägnat så stor möda åt manuskriptet. Visste dessa alla inte varifrån citatet egentligen kom - vad då med teologisk baskompetens? Hur står det till på Sekretariatet för teologi och ekumenik, kyrkokansliet? Visste inte heller biskop Brunne och dr Sundberg som leder den avancerade predikofortbildningen vems de "(ö)kända orden var? Då var de knappast ens kända ...
+ Biörn undrade över S:ta Claras roll i stadens liv. Det gör jag också för jag undrade över det svenskkyrkliga avtrycket. Att EFS fått en arena, det fattar jag. Men hur svenskkyrkligt är EFS? Jag hade gärna kunnat tänka mig S:ta Clara md sin profil och S:t Jacob med sin gamla högkyrkliga. På Göran Beijers tid var det så. Men när Caroline Krook var domprost och det skulle väljas biskop förstod jag att det blev viktigt att merkera potens och bli kvitt pastor Beijer. Alla skanderade inte utanför S:t Jacob och i Kungsträdgården det kända ropet: "Göran Beijer - finfina grejer". Alltså ställdes han åt sidan, de högkyrkliga skulle bort från prestigeförsamlingarna och Krook blev biskop. Ynkligt, kan man tycka. Och jag undrar fortfarande över den där enda församlingen med EFS som ideologisk bas - hur svenskkyrklig är den?
Andreas Holmberg hör till mina favoriter. Ibland kommenterar han på denna enkla blogg. Han gör en viktig insats i kyrkolivet genom att fråga och analysera. Till EFS årskonferens har han skrivit motioner. I en vill han att EFS tydligt ska uttala att "både kvinnor och högkyrkliga ska ha tillträde till vår kyrkas vigningstjänster" och utmanar EFS. Han finner det nämligen "skrämmande att vår kyrka bedriver kättarjakt på de högkyrkliga". Den fina styrelsen yttrar sig över motionen och utbrister i ett kraftfullt "jaså". Det problem Andreas Holmberg bekymrar sig över - "våra högkyrkliga trossyskons utstötning" - är inte ett problem för EFS. För egen del tror jag att EFS till sist inte är så mycket att ha. Skitviktigt fromsint, naturligtvis, men vad håller EFS för i det som kallas kyrkokamp? Biskopskandidaterna från EFS visar sig väl rätt konsekvent inte ha någon ämbetssyn alls utan förfaller till funktionalism? Då var det mer fart på Axel B. Svensson. Han hade slutit Andreas Holmberg till sitt hjärta därför att Andreas inte väjer för problem - som alla hederliga får han därmed problem.
Till sist måste jag återgå till dr Eriksson. Hon refererar (boken Att predika en tradition, s 138) till "Luthers (ö)kända ord om att överheten inte bär svärdet förgäves". Nu är orden Paulus. Luther är tillsammans med Augustinus de stora Paulusteologerna, så Luther och hans katekes kanske också ska in. Men orden är apostoliska. Det intressanta är inte felskrivningen. Det intressanta är att den stått kvar och kommit i tryck. Då handlar det inte om dr Erikssons möda utan om alla som avtackas därför att de ägnat så stor möda åt manuskriptet. Visste dessa alla inte varifrån citatet egentligen kom - vad då med teologisk baskompetens? Hur står det till på Sekretariatet för teologi och ekumenik, kyrkokansliet? Visste inte heller biskop Brunne och dr Sundberg som leder den avancerade predikofortbildningen vems de "(ö)kända orden var? Då var de knappast ens kända ...
onsdag 18 april 2012
Käringatröst i Kyrkans Hus
"Käringatröst" är den tröst som ges med vackra ord utan egentlig empati, utan tillförande av sakliga omständigheter och utan hopp i egentlig mening. "Du ska se att det går bra", kan man säga. Men kristen tro trötsar mer djupgående, genom att peka på vad Jesus gjort för mig och detta Han gjort är något som ligger utanför mitt känsloliv men kommer till mig som gåva. Eller hur man uttrycker saken sakligt. För saklig är saken och därmed blir trösten saklig, inte käringatröst, välmenande meningslösa ord.
Jag läser alltså Anne-Louise Erikssons bok Att predika en tradition, Arcus 2012. Där ser hon det som "nästan omöjligt att veta vart man skall vända sig" för att få veta vad som är Svenska kyrkans tro. "Kyrkans kontext har fröländrats liksom dess lära och praktik" under det sneaste halvseklet. Verkligen? Kan man inte helt enkelt läsa i psalmboken för att förstå vad Svenska kyrkan tror och där se hur lite av läran sokm förändrats? Dr Eriksson väljer i ställetr att utifrån kyrkoordningens inledningstexter, som till sin art är inledningar men aldrig antagna som en kyrkoordning (de fick stå som de stod när de väl språkgranskats och granskats logiskt för de var av annan karaktär än kyrkoordningen) läsa insända predikningar och därmed menar hon sig uppfatta en mångtydighet. Hon menar a priori att Svenska kyrkans tro är ett svårfångat begrepp: "oerhört svårfångat".
Nu till en predikan. Där hävdas att Jesus är Guds son, kunde utföra under, fortfarande lever och osynligt är närvarande i sin kyrka, att vi genom dopet blir Jesu lärjungar, ikläds hans rättfärdighet och att Jesus vill att de som tror på honom ska få evigt liv. Författaren finner det sannolikt att "flera av dessa trosutsagor innebär intellektuella svårigheter för människor idag." Människors erfarenhet blir avgörande - det är på ett sät det nya teologiska läget. En viss teologi är inte sannare än en annan i meningen att den bättre skulle överensstämma med hur Gud egentligen är. "Våra utsagor om Gud kan inte vara sanna eller falska. Gud finns för oss bara så som vi kan erfara honom/henne." Verkligen?
Det är också tveksamt om man kan tala om Svenska kyrkan som en "trosgemenskap", får vi veta. "Den öppna demokratiska folkkyrkan präglas inte av gemensam tro, utan möjligen av en gemensam tradition som rymmer både läror och praktiker." Men, undrar den fåkunnige, är inte traditionerna en följd av praktiserad tro? Nja, de många trosföreställniungarna som författaren möter i åredikomaterialet indikerar att traditionen är under förändring. Fast konstaterade inte författaren att trosinnehållet i predikomanuskripten egentligen inte utmanades? Är det inte författarens underliggande tes som konsekvent drivs, nämligen att trons innehåll förändras med tidens gång?
Att frågan om materiella hårdfakta inte ska ställas, fattar jag. Bara grovhuggna typer undrar om graven faktiskt var tom därför att Jesus kroppsligen uppstått - alla andra fattar att kroppen antingen tagits bort eller att berättelsen är falsk. Inom Svenska kyrkans tradition kan emellertid berättelsen om uppståndelsen "läsas och göras meningsfull på ett annat sätt. Frågan om sant och falskt är då mindre intressant. Det väsentliga är vilken livstydning berättelsen ger till åhörarens/läsarens liv."
Jag tror inte att det värdefulla begreppet "käringatröst" bättre illustreras än just så här.
Dr Eriksson bedriver som forskningschef forskning för kyrkan. 1975 prästvigdes hon. Är det inte en liten komplikation att hon då lovade att "efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?
Själv menar jag att Jesus som är Kristus verkligen har uppstått. Verkligen. Ingenting är hopplöst mer. Det borde kunna också av den som har sin anställning i Kyrkans Hus i Uppsala. Tänker jag, enfaldig som jag är.
Jag läser alltså Anne-Louise Erikssons bok Att predika en tradition, Arcus 2012. Där ser hon det som "nästan omöjligt att veta vart man skall vända sig" för att få veta vad som är Svenska kyrkans tro. "Kyrkans kontext har fröländrats liksom dess lära och praktik" under det sneaste halvseklet. Verkligen? Kan man inte helt enkelt läsa i psalmboken för att förstå vad Svenska kyrkan tror och där se hur lite av läran sokm förändrats? Dr Eriksson väljer i ställetr att utifrån kyrkoordningens inledningstexter, som till sin art är inledningar men aldrig antagna som en kyrkoordning (de fick stå som de stod när de väl språkgranskats och granskats logiskt för de var av annan karaktär än kyrkoordningen) läsa insända predikningar och därmed menar hon sig uppfatta en mångtydighet. Hon menar a priori att Svenska kyrkans tro är ett svårfångat begrepp: "oerhört svårfångat".
Nu till en predikan. Där hävdas att Jesus är Guds son, kunde utföra under, fortfarande lever och osynligt är närvarande i sin kyrka, att vi genom dopet blir Jesu lärjungar, ikläds hans rättfärdighet och att Jesus vill att de som tror på honom ska få evigt liv. Författaren finner det sannolikt att "flera av dessa trosutsagor innebär intellektuella svårigheter för människor idag." Människors erfarenhet blir avgörande - det är på ett sät det nya teologiska läget. En viss teologi är inte sannare än en annan i meningen att den bättre skulle överensstämma med hur Gud egentligen är. "Våra utsagor om Gud kan inte vara sanna eller falska. Gud finns för oss bara så som vi kan erfara honom/henne." Verkligen?
Det är också tveksamt om man kan tala om Svenska kyrkan som en "trosgemenskap", får vi veta. "Den öppna demokratiska folkkyrkan präglas inte av gemensam tro, utan möjligen av en gemensam tradition som rymmer både läror och praktiker." Men, undrar den fåkunnige, är inte traditionerna en följd av praktiserad tro? Nja, de många trosföreställniungarna som författaren möter i åredikomaterialet indikerar att traditionen är under förändring. Fast konstaterade inte författaren att trosinnehållet i predikomanuskripten egentligen inte utmanades? Är det inte författarens underliggande tes som konsekvent drivs, nämligen att trons innehåll förändras med tidens gång?
Att frågan om materiella hårdfakta inte ska ställas, fattar jag. Bara grovhuggna typer undrar om graven faktiskt var tom därför att Jesus kroppsligen uppstått - alla andra fattar att kroppen antingen tagits bort eller att berättelsen är falsk. Inom Svenska kyrkans tradition kan emellertid berättelsen om uppståndelsen "läsas och göras meningsfull på ett annat sätt. Frågan om sant och falskt är då mindre intressant. Det väsentliga är vilken livstydning berättelsen ger till åhörarens/läsarens liv."
Jag tror inte att det värdefulla begreppet "käringatröst" bättre illustreras än just så här.
Dr Eriksson bedriver som forskningschef forskning för kyrkan. 1975 prästvigdes hon. Är det inte en liten komplikation att hon då lovade att "efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?
Själv menar jag att Jesus som är Kristus verkligen har uppstått. Verkligen. Ingenting är hopplöst mer. Det borde kunna också av den som har sin anställning i Kyrkans Hus i Uppsala. Tänker jag, enfaldig som jag är.
tisdag 17 april 2012
Rasism
Å lantegendomen några dagar men jag gav personalen ledigt när det snöade som värst. Praktisk personalledning, som ni förstår. Men nu solar det igen så ingen skada skedd. Ut i vårbruk och skogsbruk, sätt fart på maskinerna och arbeta med kroppen, det ger hälsa. Det blir lika roligt som när ett gäng studenter visades runt på en färja i Trelleborg av kapten, som lät studenterna klättra ner i maskinrummet och sa: "Här nere får dom arbeta som negr..." och tystnade när han såg hudfärgen på en av deltagarna. Sådant kan man uppskatta. Det är lika roligt som när man skulle köpa en liten rund kaka gjord på matfett, socker och havregryn och inte kunde få till vad dessa små bollar skulle heta. Självfallet är namnet "chokladbollar". Men är den som - fel, så fel, säger "negerbollar" därmed rasist?
15-åringen som för snart 10 år sedan gjorde nazisthälsning i Lessebo och dömdes för hets mot folkgrupp - var han nazist? Eller är det så att själva systemet, normsändarna, skapar sig minoriteter att avleda missnöjet mot och det spelar inte så stor roll vad som är sant och falskt när vi kommer till tillvitelserna utan om de fungerar?
Ta rasism som fenomen. LO inleder stor kampanj. Kommer den att lyckas? Jag tror inte det. De som kallas rasister är få. De som är kritiska till den förda invandringspolitiken och dess konsekvenser är fler. Ta campingplatserna på Öland. De står i vanliga fall tomma under vinterhalvåret och det behöver man inte vara någon Einstein för att begripa. Nu förpassades asylsökande dit och det uppgavs att en campingägare fått 13,5 miljoner statliga pengar. Lysande affärer, helt enkelt. 3 % av dem som sökt uppehållstillstånd beviljas det. Resten körs ut. Den är förstås inte rasist som menar att denna flyktingpolitik verkar underlig och talar om det. Den är inte rasist heller som beklagar att affärer i Borgholm utsatts för snatteribrott i en sådan omfattning att man tagit in vakter. Den är inte heller rasist som gått en runda i stängda lokaler och hittat sovande flyktingar där - som från en öppen lokal tagit sig in i andra utrymmen genom en branddörr.
Så vad är rasismen i Sverige? Det börjar bli tid att definiera - annars blir vår modell den nazistiska. Vi skyller på judarna fast den här gången kallar vi dem rasister. Är man rasist om man är nationellt kyrklig - så som sverigedemokraterna vill se sig? Ett problem borde väl vara att ungkyrkorörelsen var nationalistisk väl så medvetet som sverigedemokraterna? Korset stod tecknat på fanan och Sverige ville bo kristet och fritt. I vilken mening var de ungkyrkliga rasister? Koloniala i sitt tänkande, kanske imperialistiska i sina bedömningar - men inte helt säkert. Ungkyrkorörelsen bars av ett missionsmedvetande och skiljer sig där fördelaktigt från sverigedemokraterna, som mest visat sig använda de kyrkliga plattformarna för att dra in partipengar. Det har de fått göra utan att behöva åstadkomma något. Från kyrkomötesutskotten har de varit utestängda. Det hade varit bättre att tvinga in dem i arbetet och där ta debatterna med dem. När man inte vill det - är det för att sverigedemokraterna därmed kan bli de rasister systemet behöver? Eller är natioalism per definition rasistisk?
Inte vet jag, Breivik fick jag se i direktsändning i går. I dag ska han förklara sig. Tv sänder inte så att jag kan se. Är det ansvarig journalistik eller ett DDR-beteende? Litar journalisterna inte på folket? Finns det en risk att folket till sist är en dum massa som skulle gå på vad Breivik säger? Inte vet jag. Jag bara undrar.
15-åringen som för snart 10 år sedan gjorde nazisthälsning i Lessebo och dömdes för hets mot folkgrupp - var han nazist? Eller är det så att själva systemet, normsändarna, skapar sig minoriteter att avleda missnöjet mot och det spelar inte så stor roll vad som är sant och falskt när vi kommer till tillvitelserna utan om de fungerar?
Ta rasism som fenomen. LO inleder stor kampanj. Kommer den att lyckas? Jag tror inte det. De som kallas rasister är få. De som är kritiska till den förda invandringspolitiken och dess konsekvenser är fler. Ta campingplatserna på Öland. De står i vanliga fall tomma under vinterhalvåret och det behöver man inte vara någon Einstein för att begripa. Nu förpassades asylsökande dit och det uppgavs att en campingägare fått 13,5 miljoner statliga pengar. Lysande affärer, helt enkelt. 3 % av dem som sökt uppehållstillstånd beviljas det. Resten körs ut. Den är förstås inte rasist som menar att denna flyktingpolitik verkar underlig och talar om det. Den är inte rasist heller som beklagar att affärer i Borgholm utsatts för snatteribrott i en sådan omfattning att man tagit in vakter. Den är inte heller rasist som gått en runda i stängda lokaler och hittat sovande flyktingar där - som från en öppen lokal tagit sig in i andra utrymmen genom en branddörr.
Så vad är rasismen i Sverige? Det börjar bli tid att definiera - annars blir vår modell den nazistiska. Vi skyller på judarna fast den här gången kallar vi dem rasister. Är man rasist om man är nationellt kyrklig - så som sverigedemokraterna vill se sig? Ett problem borde väl vara att ungkyrkorörelsen var nationalistisk väl så medvetet som sverigedemokraterna? Korset stod tecknat på fanan och Sverige ville bo kristet och fritt. I vilken mening var de ungkyrkliga rasister? Koloniala i sitt tänkande, kanske imperialistiska i sina bedömningar - men inte helt säkert. Ungkyrkorörelsen bars av ett missionsmedvetande och skiljer sig där fördelaktigt från sverigedemokraterna, som mest visat sig använda de kyrkliga plattformarna för att dra in partipengar. Det har de fått göra utan att behöva åstadkomma något. Från kyrkomötesutskotten har de varit utestängda. Det hade varit bättre att tvinga in dem i arbetet och där ta debatterna med dem. När man inte vill det - är det för att sverigedemokraterna därmed kan bli de rasister systemet behöver? Eller är natioalism per definition rasistisk?
Inte vet jag, Breivik fick jag se i direktsändning i går. I dag ska han förklara sig. Tv sänder inte så att jag kan se. Är det ansvarig journalistik eller ett DDR-beteende? Litar journalisterna inte på folket? Finns det en risk att folket till sist är en dum massa som skulle gå på vad Breivik säger? Inte vet jag. Jag bara undrar.
torsdag 12 april 2012
Ralph E. Peterson
I dag fyller Ralph 80 år. I Saint Peter's, New York, kommer han framgent att tituleras "Senior Pastor Builder, Emeritus". Det är välmotiverat. Ralph byggde nya Saint Peter's i hörnet mellan Lexington och 54th Street och här kom den berömda jazzkyrkan till. Kultur och tro hör samman, det är hans övertygelse och den förverkligar han. Mötet med humanum är det nödvändiga mötet. Till det kommer hans stora kärlek till det brusande stadslivet. För Ralph är staden vacker, närmast obeskrivligt vacker.
Jag skriver blogginlägg om Ralph för att uttrycka min tacksamhet över hans vänskap. Han har med sina kontakter berett vägar till möten med människor i New York som jag aldrig annars skulle ha mött och varit mån om mig på många sätt. Men mer av allmänt intresse är hans teologi om staden. År 1977 revs ett antal kyrkor på Manhattan och kyrkor flyttade sin verksamhet. Saint Peter's fanns kvar fast den gamla kyrkan revs och blev nu en modern kyrka på bottenplanet till CitiCorp Condonium. Man kan gå förbi på gatan och se ner i kyrkorummet. 1977 var knappast ett år av väckelse, Ralph talade då om en kallelse att finnas i staden. "The Church was born in the city and we are not to be driven out."
Väl talat, kan den tycka som sitter som lantpastor. Det måste finnas en pastoral plan för att vara Kyrka i staden och då kyrka som något mer än en resurs i nöjes- eller kulturlivet. Jag kan inte se att vi har några församlingspräster i städernas mitt som arbetar med den sortens frågor. De finns kanske men de syns inte, de publicerar sig inte, de oroar inte. Kyrkans liv blir mer ett förortsfenomen och naturligtvis något lantligt. Ralps påpekande skulle ställa till det rejält. En kyrka som finns på landet har blivit "pagan", på heden, på bystan - och så förnyas inte tron. Kyrkoliv är i första hand ett stadsfenomen och där i staden möter evangeliet människor med ett cenrum av församlingsbygge och därför med kulturarbete - i distraktion, må vara. Men Kyrkan bygger också kultur liksom i förbifarten. Levande församlingsliv, skulle man kunna säga. Kallelser och kompetenser i nyskapande. Jazzkyrkan uttryckte både människors förmåga och trons utlopp, tänker jag.
I Sverige? Ska vi tala om kyrkoherdar i stora städer och deras förmåga att sätta svenskkyrkliga avtryck i stadens liv? Nä, jag tänkte mig väl det.
En kontraktsprost har tydligen noterat min "bitterhet" och menat att jag sedan länge skulle köpts ut. Argumentet om bitterhet är användbart, så sas om August Strindberg i Strindbergsfejden också. Han var på alla sätt "bäst före". Min vän den lärde teologen ringde och undrade vem prosten var och framförde sin mening att basebollträet är ett underskattat redskap i det teologiska arbetet. Själv menar jag att vi borde arbeta för att omvända ett motorcykelgäng så där lite lagom. Tänk vilken nytta dessa omvända skulle göra i kyrkolivet om de dök upp hos biskopar eller skitförnäma prostar och hälsade på. Kanske ett par dryga kyrkopolitiker också skulle må väl av ett besök.
Ett lagom omvänt och fanatiskt högkyrkligt motorcykelgäng - är det receptet för förnyelse av Svenska kyrkan? I vart fall receptet för förändring, kan man tänka. När vi får fram namnet på den skitviktiga prosten ska det omvända MC-gänget få ett resmål. Då stelnar prostens kordiala leende i en grimas. Han kommer fortsättningsvis att tala väl om mig, prisa mina insatser och framhålla mina personliga kavliteter. O Gud, sänd den lagoma väckelsen till ett MC-gäng, vilket som!
Jag skriver blogginlägg om Ralph för att uttrycka min tacksamhet över hans vänskap. Han har med sina kontakter berett vägar till möten med människor i New York som jag aldrig annars skulle ha mött och varit mån om mig på många sätt. Men mer av allmänt intresse är hans teologi om staden. År 1977 revs ett antal kyrkor på Manhattan och kyrkor flyttade sin verksamhet. Saint Peter's fanns kvar fast den gamla kyrkan revs och blev nu en modern kyrka på bottenplanet till CitiCorp Condonium. Man kan gå förbi på gatan och se ner i kyrkorummet. 1977 var knappast ett år av väckelse, Ralph talade då om en kallelse att finnas i staden. "The Church was born in the city and we are not to be driven out."
Väl talat, kan den tycka som sitter som lantpastor. Det måste finnas en pastoral plan för att vara Kyrka i staden och då kyrka som något mer än en resurs i nöjes- eller kulturlivet. Jag kan inte se att vi har några församlingspräster i städernas mitt som arbetar med den sortens frågor. De finns kanske men de syns inte, de publicerar sig inte, de oroar inte. Kyrkans liv blir mer ett förortsfenomen och naturligtvis något lantligt. Ralps påpekande skulle ställa till det rejält. En kyrka som finns på landet har blivit "pagan", på heden, på bystan - och så förnyas inte tron. Kyrkoliv är i första hand ett stadsfenomen och där i staden möter evangeliet människor med ett cenrum av församlingsbygge och därför med kulturarbete - i distraktion, må vara. Men Kyrkan bygger också kultur liksom i förbifarten. Levande församlingsliv, skulle man kunna säga. Kallelser och kompetenser i nyskapande. Jazzkyrkan uttryckte både människors förmåga och trons utlopp, tänker jag.
I Sverige? Ska vi tala om kyrkoherdar i stora städer och deras förmåga att sätta svenskkyrkliga avtryck i stadens liv? Nä, jag tänkte mig väl det.
En kontraktsprost har tydligen noterat min "bitterhet" och menat att jag sedan länge skulle köpts ut. Argumentet om bitterhet är användbart, så sas om August Strindberg i Strindbergsfejden också. Han var på alla sätt "bäst före". Min vän den lärde teologen ringde och undrade vem prosten var och framförde sin mening att basebollträet är ett underskattat redskap i det teologiska arbetet. Själv menar jag att vi borde arbeta för att omvända ett motorcykelgäng så där lite lagom. Tänk vilken nytta dessa omvända skulle göra i kyrkolivet om de dök upp hos biskopar eller skitförnäma prostar och hälsade på. Kanske ett par dryga kyrkopolitiker också skulle må väl av ett besök.
Ett lagom omvänt och fanatiskt högkyrkligt motorcykelgäng - är det receptet för förnyelse av Svenska kyrkan? I vart fall receptet för förändring, kan man tänka. När vi får fram namnet på den skitviktiga prosten ska det omvända MC-gänget få ett resmål. Då stelnar prostens kordiala leende i en grimas. Han kommer fortsättningsvis att tala väl om mig, prisa mina insatser och framhålla mina personliga kavliteter. O Gud, sänd den lagoma väckelsen till ett MC-gäng, vilket som!
onsdag 11 april 2012
I själanöd, ho kan av glädje sjunga?
Tidningen FÖR kom i går. Till skillnad från KMT, kyrkomusikernas favoritblad, väcker knappast Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations tidning min entusiasm. KMT - kolla senaste numret om ni passerar en kyrkomusiker eller ett bibliotek. Kerstin Odeberg, Åsa Hagberg, Torsten Stenius och Henrik Tobins ledare om Whitney Houston betyder en tidning att spara.
Men FÖR? Fyra foton med präster, samtliga kvinnor. Var det inte lite intressant? Och så har en adelsdam skrivit en artikel om höga sjukskrivningstal för präster. Kvinnliga präster, långt fler än manliga, har flest startade sjukskrivningar. Vi vet genom rapporten /Socialförsäkringsrapport 2011:17/ inte varför de är sjukskrivna och vi vet inte heller hur sjukskrivningarna skiljer sig mellan komministrar och kyrkoherdar, heter det. Men vet vi - trots att det inte står i rapporten - halvhyfsat hur det är? Har verkligen den s k arbetsgivaren inte klart för sig hur verkligheten ser ut? Präster far illa. Det är förklarligt och förklaringarna kan vara många. Hur vore det om vi nu tog upp frågorna och sa det som absolut inte får sägas?
Vi får inte säga att den uppbackning präster får från de kyrkopolitiska organen alls inte behöver vara uppbacking utan antingen okunnig likgiltighet för vad saken gäller - eller motarbetande?
Vi får inte låtsas om att det är motigt att vara präst när skarorna i kyrkan glesnar hur stora arbetsinsatser vi än gör.
Vi får inte säga att en majoritet av de som är anställda i Svenska kyrkan alls inte är på banan när det gäller Kyrkans ärende.
Och vi får inte låtsas om att när prästeriet blir en andra karriär för dem som inte trivts på den förra arbetsplatsen, kanske stressats där, men tycker att kyrkan varit en så trevlig miljö och yrkesmäössigt ska in där - då funkar det inte.
På inget sätt får vi antyda att prästämbetet kanske till sist är en syssla med en given ordning (när det tjatas om att argumenten mot 1958 års beslut ska levereras, har jag slutat med det. De finns publicerade - men sällan seriöst diskuterade).
En mig närstående komminister säger att ämbetsfrågan aldrig kan lösas för den går inte att diskutera i sak eftersom så många gjort saken till sitt personliga projekt. Tänkvärt. Men så här dryga 50 år senare kanske vi borde ställa de mest förbjudna frågorna. De går, tror jag, djupare och handlar inte enbart om att kvinnor måste prestera bättre, att kvinnliga chefer aldrig får misslyckas eller om föreställningar kopplade till att prästen är man. Tänk om det är så att prästämbetet av Gud är avsett för män och att det får konsekvenser om man ändrar given ordning? Då kan man i sin själanöd inte sjunga glädjesånger.
Naturligtvis säger jag inte att det är så. Jag föreslår bara att vi ska ställa de förbjudna frågorna, de frågor som går tvärsemot det som ska sägas. Ska vi inte ocksåp fundera över hur prästutbildningen går till? Är det sant att det första en blivande präst får lära sig på pastoralinstitutet är att lägga ut sina lediga dagar - eller bara elakt men ofta upprepat förtal? Jag slåss naturligtvis inte heller för uppfattningen att prästeriet skulle vara så märkvärdigt - för så framställs det knappast i Skriften. Närmast är jag böjd att tänka att det Svenska kyrkan inte förmådde i slutet av 1950-talet var att ordna de pedagogiska resurser som behövts när skolans kristendomsundervisning blev religionskunskap. Hade jag varit Djävulen själv, tror jag det varit ett smart drag att satsa på en konflikt om prästämbetet och därmed förhindra den kyrkotjänst där vi fått kvalificerade pedagoger och fokus på Svenska kyrkan som en lärande organisation. Som bonus till en sådan konflikt följer att ämbetsdiskussionen blir omöjlig, tabuiserad.
Handlar höga sjukskrivningstal till sist om förlorad kallelseglädje - av skilda skäl, också av det att kallelsen gällde något annat? Kan man tänka sig att det finns präster i Svenska kyrkan som kallades till autentiskt kristenliv, lärjungaskap, och fick för sig att det betydde att de skulle bli präster? Och, för att entusiastiskt ortsätta ställa fel frågor (som kanske är de rätta): Hur kommer det sig att kvinnorn som prästvigts så gärna sätter sig bakom skrivbord på de olika kyrkliga kanslierna? Hur är man präst där?
Nu talas det om att säkerställa bra stödstrukturer åt prästerna. Jodå. Men gick inte det hela ut på att prästeriet är just en sådan stödfunktion och kollegialiteten grundhållning. Kollega betyder någon man läser tillsammans med - tidebön och teologi, antar jag.
Men FÖR? Fyra foton med präster, samtliga kvinnor. Var det inte lite intressant? Och så har en adelsdam skrivit en artikel om höga sjukskrivningstal för präster. Kvinnliga präster, långt fler än manliga, har flest startade sjukskrivningar. Vi vet genom rapporten /Socialförsäkringsrapport 2011:17/ inte varför de är sjukskrivna och vi vet inte heller hur sjukskrivningarna skiljer sig mellan komministrar och kyrkoherdar, heter det. Men vet vi - trots att det inte står i rapporten - halvhyfsat hur det är? Har verkligen den s k arbetsgivaren inte klart för sig hur verkligheten ser ut? Präster far illa. Det är förklarligt och förklaringarna kan vara många. Hur vore det om vi nu tog upp frågorna och sa det som absolut inte får sägas?
Vi får inte säga att den uppbackning präster får från de kyrkopolitiska organen alls inte behöver vara uppbacking utan antingen okunnig likgiltighet för vad saken gäller - eller motarbetande?
Vi får inte låtsas om att det är motigt att vara präst när skarorna i kyrkan glesnar hur stora arbetsinsatser vi än gör.
Vi får inte säga att en majoritet av de som är anställda i Svenska kyrkan alls inte är på banan när det gäller Kyrkans ärende.
Och vi får inte låtsas om att när prästeriet blir en andra karriär för dem som inte trivts på den förra arbetsplatsen, kanske stressats där, men tycker att kyrkan varit en så trevlig miljö och yrkesmäössigt ska in där - då funkar det inte.
På inget sätt får vi antyda att prästämbetet kanske till sist är en syssla med en given ordning (när det tjatas om att argumenten mot 1958 års beslut ska levereras, har jag slutat med det. De finns publicerade - men sällan seriöst diskuterade).
En mig närstående komminister säger att ämbetsfrågan aldrig kan lösas för den går inte att diskutera i sak eftersom så många gjort saken till sitt personliga projekt. Tänkvärt. Men så här dryga 50 år senare kanske vi borde ställa de mest förbjudna frågorna. De går, tror jag, djupare och handlar inte enbart om att kvinnor måste prestera bättre, att kvinnliga chefer aldrig får misslyckas eller om föreställningar kopplade till att prästen är man. Tänk om det är så att prästämbetet av Gud är avsett för män och att det får konsekvenser om man ändrar given ordning? Då kan man i sin själanöd inte sjunga glädjesånger.
Naturligtvis säger jag inte att det är så. Jag föreslår bara att vi ska ställa de förbjudna frågorna, de frågor som går tvärsemot det som ska sägas. Ska vi inte ocksåp fundera över hur prästutbildningen går till? Är det sant att det första en blivande präst får lära sig på pastoralinstitutet är att lägga ut sina lediga dagar - eller bara elakt men ofta upprepat förtal? Jag slåss naturligtvis inte heller för uppfattningen att prästeriet skulle vara så märkvärdigt - för så framställs det knappast i Skriften. Närmast är jag böjd att tänka att det Svenska kyrkan inte förmådde i slutet av 1950-talet var att ordna de pedagogiska resurser som behövts när skolans kristendomsundervisning blev religionskunskap. Hade jag varit Djävulen själv, tror jag det varit ett smart drag att satsa på en konflikt om prästämbetet och därmed förhindra den kyrkotjänst där vi fått kvalificerade pedagoger och fokus på Svenska kyrkan som en lärande organisation. Som bonus till en sådan konflikt följer att ämbetsdiskussionen blir omöjlig, tabuiserad.
Handlar höga sjukskrivningstal till sist om förlorad kallelseglädje - av skilda skäl, också av det att kallelsen gällde något annat? Kan man tänka sig att det finns präster i Svenska kyrkan som kallades till autentiskt kristenliv, lärjungaskap, och fick för sig att det betydde att de skulle bli präster? Och, för att entusiastiskt ortsätta ställa fel frågor (som kanske är de rätta): Hur kommer det sig att kvinnorn som prästvigts så gärna sätter sig bakom skrivbord på de olika kyrkliga kanslierna? Hur är man präst där?
Nu talas det om att säkerställa bra stödstrukturer åt prästerna. Jodå. Men gick inte det hela ut på att prästeriet är just en sådan stödfunktion och kollegialiteten grundhållning. Kollega betyder någon man läser tillsammans med - tidebön och teologi, antar jag.
tisdag 10 april 2012
Följ pengarna!
I påskveckan återgår jag ett tag till Visby stift. Det hela är väldigt underligt. Inte bara detta att regler sätts ur spel och dokument, som uppenbart inte är sanna, undertecknas av domprosten. Saken gäller att dra in så mycket pengar som möjligt för att om möjligt ha dem för kommande projekt, som man faktiskt inte sökt medlen för.
För att försöka förstå mysteriet, som tätnar, läser jag datum. I utredningen (s 14) ser jag att stiftshandläggaren via stiftets kamrer får höra att Byggnadshyttan har innestående medel. Det var dessa medel som stiftet skulle "tappa facet utåt om man bara lämnar tillbaka pengarna." Är detta något annat än ett snyggt litet bedrägeri? Men det blir värre. Enligt uppgift - vem gav den? - betalades pengarna tillbaka till stiftet den 30 mars 2010. Men fanns inte pengarna i Byggnadshyttan - och hur kunde då församlingen betala tillbaka dem? Det var ju Byggnadshyttan som fann det besvärande med pengar som skulle in i årsbokslutet just våren 2010. Byggnadshyttan hade nämligen regelvidrigt fått pengar för arbete som inte utförts!
Ska vi försöka renodla? Vem betelade pengar till stiftet och när? Om de betalades tillbaka i mars månad - vem stoppade återbetalningen under tiden fram till den 23 december 2010, då de återsändes till kyrkokansliet? Kan man tänka sig att åtskilliga personer varit del i eller medvetna om denna cover-up operation? Om nu pengharna fanns hos Byggnadshyttan - hur kunde domprosten då se till att de betelades tillbaka från församlingen (som väl inte hade medlen som fanns hos Byggnadshyttan) och detta omedelbart som han fick kännedom om saken? Det var poängen med den anonyma anmälan mot domprosten att han inte talat sanning, om jag minns rätt? Talar domprosten sanning eller har anmälaren fattat något som vi inte ska fatta?
Att granskningsrapporten brutalt avslöjar att kyrkoantikvarisk ersättning hamnat på Gotland i strid mot alla regler, kan man notera. Och för detta krävs intyg som inte är sanna. Vilka namn återfinns under de osanna intygen - det ska väl inte vara så svårt att se? Domprosten Hermanssons, fd kyrkorådsordföranden Harlevis - fler?
Hur ska nu medierna på Gotland förhålla sig till detta? Granska kritiskt eller tiga? Jag såg att orgelrenoveringen i Lau påstås vara betald med 1.5 miljoner kyrkoantikvariska pengar. Är det så, är det helt fel eftersom det till sist inte blev en renovering utan inköp av en helt ny orgel. Kan man få veta hur det förhåller sig?
Och då återstår att något försvara domprosten Hermansson. Han har undertecknat och intygat falskt. Det har han erkänt. Men han har uppenbarligen befunnit sig i sällskap med - vilka? Är de sammansvurna så många och så placerade att anmälan mot domprosten Hermansson alldeles säkert kommer att dribblas bort? Är det som hänt sista spiken i kistan för Visby stift, som är så litet att anständiga regelsystem inte kan upprätthållas eftersom vi bevittnar hur ett klassiskt maffiavälde, där klanen agerar utifrån egna regler, fungerar?
Vid närmare eftertanke - var detta egentligen ett försvar för Hermansson? Det enda som skulle kunna försvara honom är att anmälan mot honom noga tas upp. Just nu smetar för mycket.
När man följer pengarna - hur mycket pengar är det då vi talar om?
Och till begrundan: Bakgrunden till den undersökning som gjordes var att "kyrkokansliet har uppdagat oegentligheter" och "misstänker" att det finns "oegentligheter i ytterligare ett projekt." Dessa två hade med Visby domkyrka att göra. Orgeln i Lau, då?
Till ytterligare begrundan. Utredningen gjordes för ett år sedan. Vad hände sedan? Vad händer nu? Tar den kyrkliga motsvarigheten till statsnyttan över. Kyrkonyttan och tanken på Svenska kyrkans intresse att inte få eländet i knäet? Vad säger Kyrkostyrelsen?
För att försöka förstå mysteriet, som tätnar, läser jag datum. I utredningen (s 14) ser jag att stiftshandläggaren via stiftets kamrer får höra att Byggnadshyttan har innestående medel. Det var dessa medel som stiftet skulle "tappa facet utåt om man bara lämnar tillbaka pengarna." Är detta något annat än ett snyggt litet bedrägeri? Men det blir värre. Enligt uppgift - vem gav den? - betalades pengarna tillbaka till stiftet den 30 mars 2010. Men fanns inte pengarna i Byggnadshyttan - och hur kunde då församlingen betala tillbaka dem? Det var ju Byggnadshyttan som fann det besvärande med pengar som skulle in i årsbokslutet just våren 2010. Byggnadshyttan hade nämligen regelvidrigt fått pengar för arbete som inte utförts!
Ska vi försöka renodla? Vem betelade pengar till stiftet och när? Om de betalades tillbaka i mars månad - vem stoppade återbetalningen under tiden fram till den 23 december 2010, då de återsändes till kyrkokansliet? Kan man tänka sig att åtskilliga personer varit del i eller medvetna om denna cover-up operation? Om nu pengharna fanns hos Byggnadshyttan - hur kunde domprosten då se till att de betelades tillbaka från församlingen (som väl inte hade medlen som fanns hos Byggnadshyttan) och detta omedelbart som han fick kännedom om saken? Det var poängen med den anonyma anmälan mot domprosten att han inte talat sanning, om jag minns rätt? Talar domprosten sanning eller har anmälaren fattat något som vi inte ska fatta?
Att granskningsrapporten brutalt avslöjar att kyrkoantikvarisk ersättning hamnat på Gotland i strid mot alla regler, kan man notera. Och för detta krävs intyg som inte är sanna. Vilka namn återfinns under de osanna intygen - det ska väl inte vara så svårt att se? Domprosten Hermanssons, fd kyrkorådsordföranden Harlevis - fler?
Hur ska nu medierna på Gotland förhålla sig till detta? Granska kritiskt eller tiga? Jag såg att orgelrenoveringen i Lau påstås vara betald med 1.5 miljoner kyrkoantikvariska pengar. Är det så, är det helt fel eftersom det till sist inte blev en renovering utan inköp av en helt ny orgel. Kan man få veta hur det förhåller sig?
Och då återstår att något försvara domprosten Hermansson. Han har undertecknat och intygat falskt. Det har han erkänt. Men han har uppenbarligen befunnit sig i sällskap med - vilka? Är de sammansvurna så många och så placerade att anmälan mot domprosten Hermansson alldeles säkert kommer att dribblas bort? Är det som hänt sista spiken i kistan för Visby stift, som är så litet att anständiga regelsystem inte kan upprätthållas eftersom vi bevittnar hur ett klassiskt maffiavälde, där klanen agerar utifrån egna regler, fungerar?
Vid närmare eftertanke - var detta egentligen ett försvar för Hermansson? Det enda som skulle kunna försvara honom är att anmälan mot honom noga tas upp. Just nu smetar för mycket.
När man följer pengarna - hur mycket pengar är det då vi talar om?
Och till begrundan: Bakgrunden till den undersökning som gjordes var att "kyrkokansliet har uppdagat oegentligheter" och "misstänker" att det finns "oegentligheter i ytterligare ett projekt." Dessa två hade med Visby domkyrka att göra. Orgeln i Lau, då?
Till ytterligare begrundan. Utredningen gjordes för ett år sedan. Vad hände sedan? Vad händer nu? Tar den kyrkliga motsvarigheten till statsnyttan över. Kyrkonyttan och tanken på Svenska kyrkans intresse att inte få eländet i knäet? Vad säger Kyrkostyrelsen?
måndag 9 april 2012
DHA
Biskop Richard Holloway lämnar mig inte i fred. Det var, jag läser hans memoarer Leaving Alexandria uppmärksamt, länge sedan han slutade tro på Gud. Han gick från händelser till text och så utlägger han - texten! Han behåller en slags nostalgi när det gäller det liturgiska - anglokatolskt fostrad som han blev. Han fascineras av kyrkoåret och allt det andra som jag tror format mitt andliga liv. Men hårdfakta? Sådana har han slutat tro på. Han tänker sig inte att möta sin skapare när han dött.
Föraktade han de andra ärkebiskoparna nä r han själv var primus? Kanske. I så fall är det en fråga om klass, för Holloway kommer från en fattig arbetarklass i Alexandria, Skottland. Klasshatet är verkligt och engelsmän är som de är - inte minst när skottarna ser dem. Biskopen var säkert lyckligare när han mötte människorna i Old S:t Pauls i Edinburgh och hans beskrivning av kyrkan är en kärleksförklaring till huset och människorna. Få biskopar uppfattade Richard Holloway som den som havererat i tron. För mina vänner var han närmast "that bloody bastard" som saknade intresse av att ta reda på hur de biskoparsom tänkte annorlunda egentligen tänkte. Och Holloway stod över sådant. Gick sin egen väg. Var förstås inte lojal men inte heller solidarisk. Han sökte andlig fördjupning och fick det inte. Det han fick, gick på något sätt förbi och Gud befann sig på långt avstånd. Jag ser faran att en präst älskar utanverket men att detta utanverk inte kommer in och blir inifrånstyrt. Mirum est si sacerdos salvetur, det är ett under om en präst blir frälst.
Kan man förvandla evangeliet till text? Jo. Och då vänder och vrider man på perspektiven. Teologi blir litteraturvetenskap. Tolkning blir normen - och denna tolkning styrs av våra egna utgångspunkter och erafrenheter. Som när Seglora smedja publicerar en predikan där just erfarenheten, den personliga, gör att det centrala hos Jesus blir en samhällskritik, den nämligen som Jesus blir tillfångatagen, fängslad och torterad för. "Det är självmedvetenheten i kallelsen att gestalta Guds vision om det mänskliga som blev till en så stark politisk provokation att de som hade makten blev tvungna att döda honom." Att detta är en personlig erfarenhet som stänger andra perspektiv ute, kanske man ska notera.
Holloway blir en biskop som dömer andra - hur ntressant är det? Han dömer så som människor idag gillar, det fattar jag. Min poäng är att han dömer. Andra tänker fel. Predikanten finner att det är andra som dömer Jesus. Den Helige Ande, DHA, gör något annat, gör dessa "de" till ett "vi". Och denna påskhelg har jag uppenbarligen slirat ut ur kyrkoårstiden och in i pingsten. Utan den Helige Ande blir det ingenting av allt det fromsinta vi gör, bara utanverk, textanalys, eget tänk och egna tankar.
Föraktade han de andra ärkebiskoparna nä r han själv var primus? Kanske. I så fall är det en fråga om klass, för Holloway kommer från en fattig arbetarklass i Alexandria, Skottland. Klasshatet är verkligt och engelsmän är som de är - inte minst när skottarna ser dem. Biskopen var säkert lyckligare när han mötte människorna i Old S:t Pauls i Edinburgh och hans beskrivning av kyrkan är en kärleksförklaring till huset och människorna. Få biskopar uppfattade Richard Holloway som den som havererat i tron. För mina vänner var han närmast "that bloody bastard" som saknade intresse av att ta reda på hur de biskoparsom tänkte annorlunda egentligen tänkte. Och Holloway stod över sådant. Gick sin egen väg. Var förstås inte lojal men inte heller solidarisk. Han sökte andlig fördjupning och fick det inte. Det han fick, gick på något sätt förbi och Gud befann sig på långt avstånd. Jag ser faran att en präst älskar utanverket men att detta utanverk inte kommer in och blir inifrånstyrt. Mirum est si sacerdos salvetur, det är ett under om en präst blir frälst.
Kan man förvandla evangeliet till text? Jo. Och då vänder och vrider man på perspektiven. Teologi blir litteraturvetenskap. Tolkning blir normen - och denna tolkning styrs av våra egna utgångspunkter och erafrenheter. Som när Seglora smedja publicerar en predikan där just erfarenheten, den personliga, gör att det centrala hos Jesus blir en samhällskritik, den nämligen som Jesus blir tillfångatagen, fängslad och torterad för. "Det är självmedvetenheten i kallelsen att gestalta Guds vision om det mänskliga som blev till en så stark politisk provokation att de som hade makten blev tvungna att döda honom." Att detta är en personlig erfarenhet som stänger andra perspektiv ute, kanske man ska notera.
Holloway blir en biskop som dömer andra - hur ntressant är det? Han dömer så som människor idag gillar, det fattar jag. Min poäng är att han dömer. Andra tänker fel. Predikanten finner att det är andra som dömer Jesus. Den Helige Ande, DHA, gör något annat, gör dessa "de" till ett "vi". Och denna påskhelg har jag uppenbarligen slirat ut ur kyrkoårstiden och in i pingsten. Utan den Helige Ande blir det ingenting av allt det fromsinta vi gör, bara utanverk, textanalys, eget tänk och egna tankar.
söndag 8 april 2012
En betydande liten bok i en betydelsefull påsktid
Vi håller påsk. GT-dricka (som betyder godtemplardricka och inte Gin&Tonic) efter mässorna samt mousserande och betydande mängder godis. I natt var jag dessutom och välsignade folket på Kalk, där Sofie skötte baren och där man, som vanligt, kunde käka goda lyxhamburgare. Jag gjorde ingetdera men proklamerade Kristi uppståndelse och välsignade folket. Sällan har välsignelsen mötts med sådan entusiasm. Applåder och ovationer. Jag förklarade att jag förstod om somliga var för trötta för påskdagens högmässa men det finns en kl 10 på Annandagen, när vi inviger ikonen av Sankt Otto, Högbys apostel. Johan Thelin kommer då.
I Barometern/OT hade Ulf Wickbom en essä om biskop (primus t o m) Richard Holloways argument om uppståndelsen, som han plötsligt inte trodde på och ändå skulle förkunna. Som väl var hade jag den nyutkomna boken Leaving Alexandria, Holloways på måmga sätt charmerande memoarer.. Annars hade jag nog varit lite generad. Jag passade på att polemisera mot den tidigare ärkebiskopens argument när jag predikade idag. Har argumenten dragits i Barometern ska de väl intev stå oemotsagda, allra minst av en som vid flera tillfällen både träffat och läst Holloway?
Det är ändå inte den boken som är den mest betydande utan Ingegerd Källströms bok Vägen vid källan. Det är kristen mystik av klass. Klassisk kristen mystik, om man så vill. Den bottnar i insikten om den kristna tron som ett möte och är djupt eukaristisk. Som all mystik ärden på något sätt tidlös, inte bara så att erfarenheterna står sig utabn också så, att erfarenheten av tid är väldigt relativ. Det första blir det sista och det allt förblivande. Som första dagen på sommarlovet. Ondskan blir urtidsödlan med ifrågasättandet, "Får du verkligen plats?" - och svaret blir ett försvar av det privata, det som berövas tillgång för andra.
Jag kollade. Författaren, fil lic i filmvetenskap, har tryckt en liten upplaga. Man kan beställa den från ingegerdkallstrom@yahoo.se och den kostar 100:- plus porto. Tack, Ursus, nu är adressen rättad! Det gäller att skynda sig om man ska blir ägare till den exklusiva förstaupplagan. Och när man sedan läser, inser man att detta är en lovsång till Gud som gör människan helig men också en tillitsfull bekännelse till människan, älskad av Gud och kallad att möta Den Helige. Grovhuggna män av mitt slag ska inte försöka sig på att återge den mystik som möter i boken. Men jag kan ju drabbas av den.
Nu ska jag bara var påsklycklig!
I Barometern/OT hade Ulf Wickbom en essä om biskop (primus t o m) Richard Holloways argument om uppståndelsen, som han plötsligt inte trodde på och ändå skulle förkunna. Som väl var hade jag den nyutkomna boken Leaving Alexandria, Holloways på måmga sätt charmerande memoarer.. Annars hade jag nog varit lite generad. Jag passade på att polemisera mot den tidigare ärkebiskopens argument när jag predikade idag. Har argumenten dragits i Barometern ska de väl intev stå oemotsagda, allra minst av en som vid flera tillfällen både träffat och läst Holloway?
Det är ändå inte den boken som är den mest betydande utan Ingegerd Källströms bok Vägen vid källan. Det är kristen mystik av klass. Klassisk kristen mystik, om man så vill. Den bottnar i insikten om den kristna tron som ett möte och är djupt eukaristisk. Som all mystik ärden på något sätt tidlös, inte bara så att erfarenheterna står sig utabn också så, att erfarenheten av tid är väldigt relativ. Det första blir det sista och det allt förblivande. Som första dagen på sommarlovet. Ondskan blir urtidsödlan med ifrågasättandet, "Får du verkligen plats?" - och svaret blir ett försvar av det privata, det som berövas tillgång för andra.
Jag kollade. Författaren, fil lic i filmvetenskap, har tryckt en liten upplaga. Man kan beställa den från ingegerdkallstrom@yahoo.se och den kostar 100:- plus porto. Tack, Ursus, nu är adressen rättad! Det gäller att skynda sig om man ska blir ägare till den exklusiva förstaupplagan. Och när man sedan läser, inser man att detta är en lovsång till Gud som gör människan helig men också en tillitsfull bekännelse till människan, älskad av Gud och kallad att möta Den Helige. Grovhuggna män av mitt slag ska inte försöka sig på att återge den mystik som möter i boken. Men jag kan ju drabbas av den.
Nu ska jag bara var påsklycklig!
onsdag 4 april 2012
Fattar inte
När skönheten kom till Bro är Anna Janssons senaste bok (Norstedts). På sidan 182 läaser jag: "Gotland är litet, nästan alla känner alla. Det kan vara ett problem i förhörssituationer." Så hur ska det gå att reda ut bidragshärvor?
Jag försöker förstå. Biskop Fast förklarar att domkapitlet inte tog upp den anonyma anmälan därför att den var anonym, några uppgifter i anmälan felaktiga och en extern utredning gjorts. Jag antar att det är en utredning av Ernst & Young som avses: Granskning av två kyrkoantikvariska projekt inom Visby stift.
Hur var det då?
I mars 2008 vet nytillträdde domprosten Hermansson att det finns medel avsatta för det s k vindsprojektet. På domkyrkans vind skulle det bli ett domkyrkomuseum. Den 25 mars 2010 beslutar kyrkorådet att inte gå vidare med projektet men söker efter möjligheter att få använda de beviljade medlen till annat. I november 2010 heter det att "Gotland kommer att tappa facet utåt om man bara betalar tilbaka pengarna". Den 20 dec 2010 upprättar och undertecknar domprosten en redogörelse. I slutändan stod församlingen med en stor summa pengar. "Efter att hört församlingens revisorer bestämdes att rekvirerade medel skulle återbetalas till nationell nivå." (Obs, passivformen - vem bestämde?) Den 30 mars 2010 återbetalades medlen från församlingen till stiftet. Biskop Koskinen meddelar några dagar dessförinnan att medlen kommer att betalas tillbaka - men det tycker stiftskamrern inte är någon bra idé. Till sist återbetalas medlen till nationell nivå den 23 december 2010.
Granskningen drar slutsatsen att de beviljade medlen inte hanterats i enlighet med de villkor som gäller. Men det blir mer obegripligt än så - för 750 000 kronor har använts av kyrkoantikvariska medel för att på något sätt inte användas till ett domkyrkomuseum, som man skrev, utan till en renovering av 1599 års orgel i domkyrkan. Projektmedlen som rekvirerades i november 2008 avsåg upprättande av avsiktsförklaring mellan utförare och församling samt upprättande av anbud. Åtgärden var inte avslutad och slutrapport förelåg inte. Projektledare var fd kyrkorådsordföranden Inger Harlevi och i gruppen satt domprosten, en ledamot från oppositionen, en ledamot från majoriteten och domkyrkoorganisten.
Vad ser vi nu? Att domprosten har rätt när han menar att pengarna betalades tillbaka? Varför kan inte domkapitlet säga det då? Därför att då kommer det att visa sig vad som står i revisorernas granskning att biskop Koskinen och stiftsadministrationen låg på miljonerna under lång tid - Gotland skulle inte tappa facet. Men om domprosten i någon mening går fri så blir det problem när det gällde pengarna för domkyrkomuseet som i stället användes till en förstudie om 1599 års orgel. Ett nätt litet bedrägeri kan man ana.
Vilken härva! Och detta bara därför att Gotland är litet och nästan alla känner alla - eller?
Man kanske skulle varit seriös journalist på Gotland och tagit fatt i allt detta? Här är ju något viktigare än det man skrev om när det handlade om fortbildningen. Eller har revisorerna fel? "Quality In Everything We Do", lyder företagets motto.
Nu får det bli tre heliga dagar utan bloggande. I påsk ska jag skriva om en liten men betydande bok som ger ord och insikter som hör till den kristna mystiken. Man kan då och då behöva andas livsluft.
Jag försöker förstå. Biskop Fast förklarar att domkapitlet inte tog upp den anonyma anmälan därför att den var anonym, några uppgifter i anmälan felaktiga och en extern utredning gjorts. Jag antar att det är en utredning av Ernst & Young som avses: Granskning av två kyrkoantikvariska projekt inom Visby stift.
Hur var det då?
I mars 2008 vet nytillträdde domprosten Hermansson att det finns medel avsatta för det s k vindsprojektet. På domkyrkans vind skulle det bli ett domkyrkomuseum. Den 25 mars 2010 beslutar kyrkorådet att inte gå vidare med projektet men söker efter möjligheter att få använda de beviljade medlen till annat. I november 2010 heter det att "Gotland kommer att tappa facet utåt om man bara betalar tilbaka pengarna". Den 20 dec 2010 upprättar och undertecknar domprosten en redogörelse. I slutändan stod församlingen med en stor summa pengar. "Efter att hört församlingens revisorer bestämdes att rekvirerade medel skulle återbetalas till nationell nivå." (Obs, passivformen - vem bestämde?) Den 30 mars 2010 återbetalades medlen från församlingen till stiftet. Biskop Koskinen meddelar några dagar dessförinnan att medlen kommer att betalas tillbaka - men det tycker stiftskamrern inte är någon bra idé. Till sist återbetalas medlen till nationell nivå den 23 december 2010.
Granskningen drar slutsatsen att de beviljade medlen inte hanterats i enlighet med de villkor som gäller. Men det blir mer obegripligt än så - för 750 000 kronor har använts av kyrkoantikvariska medel för att på något sätt inte användas till ett domkyrkomuseum, som man skrev, utan till en renovering av 1599 års orgel i domkyrkan. Projektmedlen som rekvirerades i november 2008 avsåg upprättande av avsiktsförklaring mellan utförare och församling samt upprättande av anbud. Åtgärden var inte avslutad och slutrapport förelåg inte. Projektledare var fd kyrkorådsordföranden Inger Harlevi och i gruppen satt domprosten, en ledamot från oppositionen, en ledamot från majoriteten och domkyrkoorganisten.
Vad ser vi nu? Att domprosten har rätt när han menar att pengarna betalades tillbaka? Varför kan inte domkapitlet säga det då? Därför att då kommer det att visa sig vad som står i revisorernas granskning att biskop Koskinen och stiftsadministrationen låg på miljonerna under lång tid - Gotland skulle inte tappa facet. Men om domprosten i någon mening går fri så blir det problem när det gällde pengarna för domkyrkomuseet som i stället användes till en förstudie om 1599 års orgel. Ett nätt litet bedrägeri kan man ana.
Vilken härva! Och detta bara därför att Gotland är litet och nästan alla känner alla - eller?
Man kanske skulle varit seriös journalist på Gotland och tagit fatt i allt detta? Här är ju något viktigare än det man skrev om när det handlade om fortbildningen. Eller har revisorerna fel? "Quality In Everything We Do", lyder företagets motto.
Nu får det bli tre heliga dagar utan bloggande. I påsk ska jag skriva om en liten men betydande bok som ger ord och insikter som hör till den kristna mystiken. Man kan då och då behöva andas livsluft.
Rättat och undrat
På Visbygate är adressen nu rättad men jag kan lägag den här också:
http://svkskarastift.media.fnf.nu/1/biskopsvalet/#
Hur blir det förresten för den kyrkohistoriska forskningen. Sparas den här sortens dokumentationer? Hur var det i Växjö stift? Jag skulle gärna vilja höra vad Per Eckerdal sa om biskop Gärtner och hur det var att arbeta som hans stiftsadjunkt. Jag tror att biskopskandidaten konstruerade sig en ny sanning - men jag hörde inte vad Per sa och har inte sett utfrågningen. Var finns den nu?
http://svkskarastift.media.fnf.nu/1/biskopsvalet/#
Hur blir det förresten för den kyrkohistoriska forskningen. Sparas den här sortens dokumentationer? Hur var det i Växjö stift? Jag skulle gärna vilja höra vad Per Eckerdal sa om biskop Gärtner och hur det var att arbeta som hans stiftsadjunkt. Jag tror att biskopskandidaten konstruerade sig en ny sanning - men jag hörde inte vad Per sa och har inte sett utfrågningen. Var finns den nu?
Visbygate
Watergate, Saudigate och nu Visbygate. Biskopen klagar nu över att de många anmälningarna mot domprosten Hermansson är ett problem. "På gränsen till missbruk av domkapitlets resurser",m säger han. Så hur många är det?
Tre eller två, väl? Jag anmälde och domkapitlet korrigerade domprostens påståenden om komminister Hagberg. Sedan kom en anonym anmälan som domkapitlet avvisade. Den kommer nu tillbaka med prosten Brogrens namn under. Skälen till avslag sägs vara tre. Anmälan var anonym, innehöll inkorrekta sakuppgifteroch frågan hade redan utretts av externa utredare. Biskopen är nu beredd att hålla med om att domprosten Hermansson är utsatt för en hatkampanj.
Om vi nu strikt håller oss till sak kunde biskopen enkelt stöttat domprosten Hermansson genom att ta upp den anonyma anmälan, utrett och klarlagt. Då hade det som i en anmälan inte var riktigt - vad det nu var - röjts undan och sakförhållandet presenteras. Jag bortser nu från att en anmälan kan ha fel här och var eftersom en anmälan inte behöver vara själva utredningen. Men kan det verkligen vara så att en extern utredare utrett om domprosten ljugit eller inte? Det var ju detta anmälan gällde. Det tror jag inte. Och det är här frågorna i Visby blir Visbygate. Är det så många som mörkat frågorna om den kyrkoantikvariska ersättningen att alla nu håller alla om ryggen? Det hade biskop Fast likväl inte behövt. Han är bevisligen en man som inte alls har med de falska intygen och fiffigheten i Visby att göra föfr han var inte biskop då. Ponera likväl att den externa utredningen ger besked. Varför tar inte domkapitlet och friar domprosten Hermansson genom citat från utredningen? Jag övertygas allt mindre måste jag erkänna.
Jag tyckte Hermanssons agerande mot komminister Hagberg var vedervärdigt. Domprosten talade inte sanning om vad komministern sagt. Jag anmälde. Det blev också domkapitlets slutsats. Därmed var saken utagerad. Biskopen skulle tala med domprosten och nedsättande epitet skulle undvikas. Gott och väl.
Nu såg jag Hermansson bli utfrågad inför biskopsvalet i Skara.
http://svkskarastift.media.fnf.nu/1/biskopsvalet/#
Hör jag rätt? Handlar det som hände på Gotland med de olämpliga föreläsarna om "den mediala dramaturgin" där media "spelar ut"? Säger Hermansson nu att det hela var journalisternas fel? Vad säger journalisterna på Gotland om det?
Så vad med Visbygate och de kyrkoantikvariska medlen där Hermansson skrev under ett falskt intyg med - i intervjun i Skara - uppgiften att annars hade man inte fått pengarna. Men det hade man ju inte fått eftersom arbetet inte utförts. När man nu intygade att arbetet var utfört för att få pengarna så var det inte sant. Det fanns inga klockor som ringde hos domprosten Hermansson. Det berodde på att han var ny på jobbet, heter det. Ny på jobbet kan man intyga också det som är lögn, eller?
Skaffar man sig ett Visbygate blir konsekvenserna erfarenhetsmässigt besvärliga. Nu får det inte bli fler frågetecken, det är mitt lilla råd till biskop Fast. Och saken gäller inte egentligen falska intyg utan hur misstaget med att underteckna falskt intyg hanterades därefter. Hur många ljuger i den här härvan? Vad sa alltså den externa utredningen och var finns den att läsa?
Eller är det så att domkapiutlets resurser ska sparas och Riksrevisionsverket kallas in?
Tre eller två, väl? Jag anmälde och domkapitlet korrigerade domprostens påståenden om komminister Hagberg. Sedan kom en anonym anmälan som domkapitlet avvisade. Den kommer nu tillbaka med prosten Brogrens namn under. Skälen till avslag sägs vara tre. Anmälan var anonym, innehöll inkorrekta sakuppgifteroch frågan hade redan utretts av externa utredare. Biskopen är nu beredd att hålla med om att domprosten Hermansson är utsatt för en hatkampanj.
Om vi nu strikt håller oss till sak kunde biskopen enkelt stöttat domprosten Hermansson genom att ta upp den anonyma anmälan, utrett och klarlagt. Då hade det som i en anmälan inte var riktigt - vad det nu var - röjts undan och sakförhållandet presenteras. Jag bortser nu från att en anmälan kan ha fel här och var eftersom en anmälan inte behöver vara själva utredningen. Men kan det verkligen vara så att en extern utredare utrett om domprosten ljugit eller inte? Det var ju detta anmälan gällde. Det tror jag inte. Och det är här frågorna i Visby blir Visbygate. Är det så många som mörkat frågorna om den kyrkoantikvariska ersättningen att alla nu håller alla om ryggen? Det hade biskop Fast likväl inte behövt. Han är bevisligen en man som inte alls har med de falska intygen och fiffigheten i Visby att göra föfr han var inte biskop då. Ponera likväl att den externa utredningen ger besked. Varför tar inte domkapitlet och friar domprosten Hermansson genom citat från utredningen? Jag övertygas allt mindre måste jag erkänna.
Jag tyckte Hermanssons agerande mot komminister Hagberg var vedervärdigt. Domprosten talade inte sanning om vad komministern sagt. Jag anmälde. Det blev också domkapitlets slutsats. Därmed var saken utagerad. Biskopen skulle tala med domprosten och nedsättande epitet skulle undvikas. Gott och väl.
Nu såg jag Hermansson bli utfrågad inför biskopsvalet i Skara.
http://svkskarastift.media.fnf.nu/1/biskopsvalet/#
Hör jag rätt? Handlar det som hände på Gotland med de olämpliga föreläsarna om "den mediala dramaturgin" där media "spelar ut"? Säger Hermansson nu att det hela var journalisternas fel? Vad säger journalisterna på Gotland om det?
Så vad med Visbygate och de kyrkoantikvariska medlen där Hermansson skrev under ett falskt intyg med - i intervjun i Skara - uppgiften att annars hade man inte fått pengarna. Men det hade man ju inte fått eftersom arbetet inte utförts. När man nu intygade att arbetet var utfört för att få pengarna så var det inte sant. Det fanns inga klockor som ringde hos domprosten Hermansson. Det berodde på att han var ny på jobbet, heter det. Ny på jobbet kan man intyga också det som är lögn, eller?
Skaffar man sig ett Visbygate blir konsekvenserna erfarenhetsmässigt besvärliga. Nu får det inte bli fler frågetecken, det är mitt lilla råd till biskop Fast. Och saken gäller inte egentligen falska intyg utan hur misstaget med att underteckna falskt intyg hanterades därefter. Hur många ljuger i den här härvan? Vad sa alltså den externa utredningen och var finns den att läsa?
Eller är det så att domkapiutlets resurser ska sparas och Riksrevisionsverket kallas in?
tisdag 3 april 2012
Secale cornutum
Secale cornutum heter på svenska mjöldryga. Problemet är att mjöldrygan, som växer på vete, kan framkalla svåra förgiftningar med bland annat hallucinationer och andra störningar. En min vän förmodar att vi nu ser effekterna av mjöldryga på Gotland. Han har nämligen läst de gotländska tidningarna igen. Domprost Hermansson uttalar sig och det skrivs ledarkommentar. Kunde man komma på vilket bageri som fått förorenat mjöl, kunde en del vara vunnet.
Domprosten Hermansson säger i Gotlands Tidningar och Dagen: "Sandahl bedriver en kampanj mot mig och min syn på framtidens kyrka." Naturligtvis väcker ett sådant uttalande nyfikenhet. Saken preciseras: "Det är inte så att Dag Sandahl har en speciell förkärlek för kyrkoantikvariska medel; han är arg på mig! Jag står för en annan syn på kyrkan, en öppen folkkyrka, mindre präststyrd och mer en lekmannakyrka, mer demokratisk." Bra att det blev sagt - men fungerar den här sortens argument fortfarande och fungerar de mot just mig? Jag kan fråga mer rakt på sak: Ljuger inte domprosten nu?
I GT påstås Hermansson säga att det inte var det faktum att anmälan var anonym utan att saken om den kyrkoantikvariska ersättningen redan retts ut som motiverade att anmälan inte togs upp. Var står det att läsa i beslutet?
Domprosten Hermansson beskriver sin position: "Jag har en central roll som domprost, och då hamnar man i skottgluggen. Han tror väl att andra som tycker som jag kanske tystrnar om jag anmäls ..." Intressant. På vilket sakunderlag bygger domprosten denna slutsats, dvs hur vet domprosten vad jag tror i saken?
Man kan tycka vad man vill om denna ensidighetsjournalistik men mest roar det mig att Inger Alestig på Dagen presenteras som "Redaktör för Insikt". Vilka insikter får man? Domprostens!!!
Nu tar vi det från början - men utan att jag repeterar det mesta som redan skrivits. Den kyrkoantikvariska ersättningen har inte minst mig som upphovsman. I början av 1990-talet såg jag orimligheten att Kalmar domkyrka skulle renoveras och den saken skulle ekonomiskt drabba oss som bodde i stadsdelarna men inte dem som bodde i Färjestaden, Lindsdal, Smedby, Rinkabyholm och andra kransorter. Folk därifrån var kanske mer i domkyrkan på vardagar än folket i Norrliden, där jag var präst. Vi måste fördela den stora kostnaden, som då sas bli bortemot 40 miljoner (den är nu 110). Vi som älskar Jesus behöver därmed inte ta ansvar för kulturvården av kyrkor. Alltså måste staten ge ett stöd och till detta stöd ska alla bidra. Så ungefär var resonemanget. Det blev i sinom tid den kyrkoantikvariska ersättningen, som jag kunde följa framväxten av i dåvarande kyrkostyrelsens au och senare i kyrkofondstyrelsen och dess au. Jag tror man med denna sakinformation kan förstå om jag har ett visst intresse för att det inte skrivs falska intyg för att få ut kyrkoantikvariska medel.
Knepet att dra till med kyrkosyn är gammalt. Det fungerade på 1950-talet och ett antal årtionden därefter - men nu? Om domprosten Hermansson med textunderlag skulle visa hur min förnävade kyrkosyn gestaltar sig - eller undersöka och beskriva det församlingsarbete jag stått och står i och hur det skiljer sig från domprostens - skulle det vara av stort intresse. Vi enkla komministrar på landet har kanske en del att lära sig av en centralt placerad domprost? Och i största allmänhet - på vilket sätt är domprosten Hermanssons kyrka mer demokratisk? Mer demokratisk än nu? Var har Hermansson lämnat förslag till detta?
Jag vill alltså på intet sätt att Hermansson och hans gelikar ska tystna. Om domprosten nu ser till att oklarheterna reds ut - talar, alltså! - kan andra stimuleras att tala. Det är jag bara för. Hur var det med falska intyg - vilka skrev under och varför, när kom oegentligheterna i dagen och när betalades pengarna tillbaka? Samtidigt som domprosten ger besked om detta, kan han kanske precisera den kritik mot mig som jag nu ifrågasatt. Det drar mot påsk. Så mycket uppståndelse som möjligt!
Detsamma som jag tycks ledarskribenten Eva Bofride vilja. "Kyrkans tystnad talar", skriver hon. Visserligen tycker hon att Mats Hermansson är den mest trovärdige i denna kyrksåpa. En eftertanke smyger sig dock in: "Tänk om belackarna har rätt? Talar tystnaden för att Visby domkyrkoförsamling står på Dag Sandahls sida?"
Den sista slutsatsen talar. Vi borde ta min väns maning på allvar: Undersök förekomsten av mjöldryga på Gotland!
Domprosten Hermansson säger i Gotlands Tidningar och Dagen: "Sandahl bedriver en kampanj mot mig och min syn på framtidens kyrka." Naturligtvis väcker ett sådant uttalande nyfikenhet. Saken preciseras: "Det är inte så att Dag Sandahl har en speciell förkärlek för kyrkoantikvariska medel; han är arg på mig! Jag står för en annan syn på kyrkan, en öppen folkkyrka, mindre präststyrd och mer en lekmannakyrka, mer demokratisk." Bra att det blev sagt - men fungerar den här sortens argument fortfarande och fungerar de mot just mig? Jag kan fråga mer rakt på sak: Ljuger inte domprosten nu?
I GT påstås Hermansson säga att det inte var det faktum att anmälan var anonym utan att saken om den kyrkoantikvariska ersättningen redan retts ut som motiverade att anmälan inte togs upp. Var står det att läsa i beslutet?
Domprosten Hermansson beskriver sin position: "Jag har en central roll som domprost, och då hamnar man i skottgluggen. Han tror väl att andra som tycker som jag kanske tystrnar om jag anmäls ..." Intressant. På vilket sakunderlag bygger domprosten denna slutsats, dvs hur vet domprosten vad jag tror i saken?
Man kan tycka vad man vill om denna ensidighetsjournalistik men mest roar det mig att Inger Alestig på Dagen presenteras som "Redaktör för Insikt". Vilka insikter får man? Domprostens!!!
Nu tar vi det från början - men utan att jag repeterar det mesta som redan skrivits. Den kyrkoantikvariska ersättningen har inte minst mig som upphovsman. I början av 1990-talet såg jag orimligheten att Kalmar domkyrka skulle renoveras och den saken skulle ekonomiskt drabba oss som bodde i stadsdelarna men inte dem som bodde i Färjestaden, Lindsdal, Smedby, Rinkabyholm och andra kransorter. Folk därifrån var kanske mer i domkyrkan på vardagar än folket i Norrliden, där jag var präst. Vi måste fördela den stora kostnaden, som då sas bli bortemot 40 miljoner (den är nu 110). Vi som älskar Jesus behöver därmed inte ta ansvar för kulturvården av kyrkor. Alltså måste staten ge ett stöd och till detta stöd ska alla bidra. Så ungefär var resonemanget. Det blev i sinom tid den kyrkoantikvariska ersättningen, som jag kunde följa framväxten av i dåvarande kyrkostyrelsens au och senare i kyrkofondstyrelsen och dess au. Jag tror man med denna sakinformation kan förstå om jag har ett visst intresse för att det inte skrivs falska intyg för att få ut kyrkoantikvariska medel.
Knepet att dra till med kyrkosyn är gammalt. Det fungerade på 1950-talet och ett antal årtionden därefter - men nu? Om domprosten Hermansson med textunderlag skulle visa hur min förnävade kyrkosyn gestaltar sig - eller undersöka och beskriva det församlingsarbete jag stått och står i och hur det skiljer sig från domprostens - skulle det vara av stort intresse. Vi enkla komministrar på landet har kanske en del att lära sig av en centralt placerad domprost? Och i största allmänhet - på vilket sätt är domprosten Hermanssons kyrka mer demokratisk? Mer demokratisk än nu? Var har Hermansson lämnat förslag till detta?
Jag vill alltså på intet sätt att Hermansson och hans gelikar ska tystna. Om domprosten nu ser till att oklarheterna reds ut - talar, alltså! - kan andra stimuleras att tala. Det är jag bara för. Hur var det med falska intyg - vilka skrev under och varför, när kom oegentligheterna i dagen och när betalades pengarna tillbaka? Samtidigt som domprosten ger besked om detta, kan han kanske precisera den kritik mot mig som jag nu ifrågasatt. Det drar mot påsk. Så mycket uppståndelse som möjligt!
Detsamma som jag tycks ledarskribenten Eva Bofride vilja. "Kyrkans tystnad talar", skriver hon. Visserligen tycker hon att Mats Hermansson är den mest trovärdige i denna kyrksåpa. En eftertanke smyger sig dock in: "Tänk om belackarna har rätt? Talar tystnaden för att Visby domkyrkoförsamling står på Dag Sandahls sida?"
Den sista slutsatsen talar. Vi borde ta min väns maning på allvar: Undersök förekomsten av mjöldryga på Gotland!
måndag 2 april 2012
Blodtrycket
Förra året kom nyheten att psalmsång sänker blodtryck och de senaste veckorna har det meddelats, att kyrkogångare mår bättre än andra. Går man oftare i kyrkan, får man lägre blodtryck, hette det. Slutsatsen blir väl att man inte ska gå för ofta. Men en gång i veckan, på söndagen, och lite mer den vecka som nu är, kan bara rekommenderas.
Jag var i Karlskrona för ett tag sedan och försåg mig med bladet "Välkommen att vara med i Svenska kyrkan!" Vad får jag veta? "Oavsett om du definierar dig som troende, sökare eller tvivlare så finns Svenska kyrkan för att dela dina och andras funderingar kring livet, döden, glädjen och sorgen." Men vad om jag definierar mig som kristen - och vad är egentligen den "Svenska kyrkan" som finns för att dela mina funderingar? Är det kyrkoherden?
"Kärnan i Svenska kyrkan är tron på en kärleksfull Gud, en uppstånden Kristus och en helig, livgivande Ande." Något som skulle kunna kallas försoning finns i vart fall inte här. En del annat basalt för den kristna tron saknas nog också. Men låt gå. Varför vara felfinnare. Jag får ju vara med. Fast det finns ett "men": "Men tron är något djupt personligt, något som du själv måste hitta och definiera." Nu försvann hela kyrkotanken, tanken att jag inte måste något och tanken att jag är med i en gemenskap där gemenskapens erfarenheter efterhand också får bli mina och mina erfarenheter får klä sig i ord. Vad betyder "djupt personligt" förresten? Det betyder precis vad det kan utläsas som, att jag får bli salig på min egen fason. Det djupt personliga är knappast underställt sanningsfrågor och har inte nödvändigtvis något med uppenbarelsen från Gud att göra.
Jag får i vart fall vara med. Bra att veta. Men sedan den råa ekonomiska argumentationen. Genom att vara med bidrar jag. Och det är textens huvudsyfte, det fattar inte minst en smålänning fast hur det är med blekingarna måste jag lämna osagt.
"Du bidrar till", heter det. Och när jag pröjsar kan min granne som blivit sjuk på Gran Canaria få "ett extra hem och en mötesplats". Svenska kyrkan! Klart att jag ska vara med och betala då. Inte minst när kusinen som är au-pair i Londson också får ett extra hem och en mötesplats. Vad mina pensionerade kusiner ska ut och vara au-pairer för, fattar jag dock inte.
"Vi människor har behov av riter och traditioner." Det är väl Kalle Kulas koncept i boken Ett svårskött pastorat. "Inom Svenska kyrkan finns en lång erfarenhet av att välkomna det nya barnet - dopet", heter det. Av livsfrågor blir konfirmation, kärlek som manifesteras blir vigsel och att få ta farväl kallas begravning. Inte ett ord om just det där som sänker blodtrycket - högmässan. I stället ett välkomande som för varje allvarligt syftande person blir blodtryckshöjande.
Jag kanske ska påminna om Maja Hagerman som inför nyår skrev i DN "Dags att öppna kyrkorna". Fler ceremonier än kristna borde få plats i kyrkorna. Hon vill "hitta former där människor får plats att vara högtidliga, andäktiga och kanske religiösa tillsammans."
Är det inte bara att åka till Karlskrona då?
Jag var i Karlskrona för ett tag sedan och försåg mig med bladet "Välkommen att vara med i Svenska kyrkan!" Vad får jag veta? "Oavsett om du definierar dig som troende, sökare eller tvivlare så finns Svenska kyrkan för att dela dina och andras funderingar kring livet, döden, glädjen och sorgen." Men vad om jag definierar mig som kristen - och vad är egentligen den "Svenska kyrkan" som finns för att dela mina funderingar? Är det kyrkoherden?
"Kärnan i Svenska kyrkan är tron på en kärleksfull Gud, en uppstånden Kristus och en helig, livgivande Ande." Något som skulle kunna kallas försoning finns i vart fall inte här. En del annat basalt för den kristna tron saknas nog också. Men låt gå. Varför vara felfinnare. Jag får ju vara med. Fast det finns ett "men": "Men tron är något djupt personligt, något som du själv måste hitta och definiera." Nu försvann hela kyrkotanken, tanken att jag inte måste något och tanken att jag är med i en gemenskap där gemenskapens erfarenheter efterhand också får bli mina och mina erfarenheter får klä sig i ord. Vad betyder "djupt personligt" förresten? Det betyder precis vad det kan utläsas som, att jag får bli salig på min egen fason. Det djupt personliga är knappast underställt sanningsfrågor och har inte nödvändigtvis något med uppenbarelsen från Gud att göra.
Jag får i vart fall vara med. Bra att veta. Men sedan den råa ekonomiska argumentationen. Genom att vara med bidrar jag. Och det är textens huvudsyfte, det fattar inte minst en smålänning fast hur det är med blekingarna måste jag lämna osagt.
"Du bidrar till", heter det. Och när jag pröjsar kan min granne som blivit sjuk på Gran Canaria få "ett extra hem och en mötesplats". Svenska kyrkan! Klart att jag ska vara med och betala då. Inte minst när kusinen som är au-pair i Londson också får ett extra hem och en mötesplats. Vad mina pensionerade kusiner ska ut och vara au-pairer för, fattar jag dock inte.
"Vi människor har behov av riter och traditioner." Det är väl Kalle Kulas koncept i boken Ett svårskött pastorat. "Inom Svenska kyrkan finns en lång erfarenhet av att välkomna det nya barnet - dopet", heter det. Av livsfrågor blir konfirmation, kärlek som manifesteras blir vigsel och att få ta farväl kallas begravning. Inte ett ord om just det där som sänker blodtrycket - högmässan. I stället ett välkomande som för varje allvarligt syftande person blir blodtryckshöjande.
Jag kanske ska påminna om Maja Hagerman som inför nyår skrev i DN "Dags att öppna kyrkorna". Fler ceremonier än kristna borde få plats i kyrkorna. Hon vill "hitta former där människor får plats att vara högtidliga, andäktiga och kanske religiösa tillsammans."
Är det inte bara att åka till Karlskrona då?
söndag 1 april 2012
Enklare än så
P-A Rudberg drar i fält för domprosten Hermanssons sak. Han tror att vi kommentatorer inte backar upp vår kyrkliga överhet, den med de tyngsta arbetena, så som aposteln manar. Han hävdar att vi river ner det de fromsinta tydligen bygger upp. Saken är enklare än så.
När det begav sig fällde Visby domkapitel ett avgörande som gav den sakinformationen att domprosten Hermansson - för att nu använda vanlig svemska - ljög när han talade om vad som förevarit vid en prästfortbildning. Han använde sedan deklasserande terminologi, menade domkapitlet. Biskopen skulle tala med Hermansson. I vart fall i modern tid har inget domkapitel skrivit så om stiftets domprost. Nu försöker de trogna drabanterna till Hermansson göra gällande att saken var en okynnesanmälan. Dra den där om Rödluvan också!
Vad vet vi om det andra? Först och främst vet vi att polisen inte vidare utredde en anmälan från Svenska kyrkans generalsekreterare, men vi vet också att domprosten skrivit under intyg att arbeten hade utförts - men så var inte fallet - och pengar för detta icke-arbete hade utbetalats av den statliga kyrkoantikvariska ersättningen. Vad saken nu gäller är en anmälan till Visby domkapitel att domprosten Hermansson inte talar sanning när han påstår att han omdelbart som han fick vetskap om den felaktiga utbetalningen (den som var en följd av hans osanna intyg), betalades pengarna tillbaka. Domkapitlet avvisade anmälan eftersom den var anonym, undertecknad NN. Anmälan kan man läsa på brogren.nu. Andra domkapitel tar upp också anonyma anmälningar. Jag tror att det är en klokare hållning eftersom den som anmäler får kritik hurdant utfallet än blir - frias en anmäld faller skulden på anmälaren och fälls den som anmälts faller det likväl en skugga på den som bråkade och ställde till det. Kom ihåg Helander-affären!
Så vi vet att domprosten beljög komminister Hagberg - det läste vi ut av domkapitlets beslut. Vi vet att domprosten skrev under ett intyg, som vid kontroll visade sig vara osant. Nu vet vi inte om domprosten talar sanning när han säger att medlen omedelbart betalades tillbaka. Att saken behöver utredas kanske somliga skulle kunna tycka var bäst för alla parter. Inte minst domprosten Hermansson.
Det bekymmersamma är nog, när allt kommer till allt, inte själva anmälan.
När det begav sig fällde Visby domkapitel ett avgörande som gav den sakinformationen att domprosten Hermansson - för att nu använda vanlig svemska - ljög när han talade om vad som förevarit vid en prästfortbildning. Han använde sedan deklasserande terminologi, menade domkapitlet. Biskopen skulle tala med Hermansson. I vart fall i modern tid har inget domkapitel skrivit så om stiftets domprost. Nu försöker de trogna drabanterna till Hermansson göra gällande att saken var en okynnesanmälan. Dra den där om Rödluvan också!
Vad vet vi om det andra? Först och främst vet vi att polisen inte vidare utredde en anmälan från Svenska kyrkans generalsekreterare, men vi vet också att domprosten skrivit under intyg att arbeten hade utförts - men så var inte fallet - och pengar för detta icke-arbete hade utbetalats av den statliga kyrkoantikvariska ersättningen. Vad saken nu gäller är en anmälan till Visby domkapitel att domprosten Hermansson inte talar sanning när han påstår att han omdelbart som han fick vetskap om den felaktiga utbetalningen (den som var en följd av hans osanna intyg), betalades pengarna tillbaka. Domkapitlet avvisade anmälan eftersom den var anonym, undertecknad NN. Anmälan kan man läsa på brogren.nu. Andra domkapitel tar upp också anonyma anmälningar. Jag tror att det är en klokare hållning eftersom den som anmäler får kritik hurdant utfallet än blir - frias en anmäld faller skulden på anmälaren och fälls den som anmälts faller det likväl en skugga på den som bråkade och ställde till det. Kom ihåg Helander-affären!
Så vi vet att domprosten beljög komminister Hagberg - det läste vi ut av domkapitlets beslut. Vi vet att domprosten skrev under ett intyg, som vid kontroll visade sig vara osant. Nu vet vi inte om domprosten talar sanning när han säger att medlen omedelbart betalades tillbaka. Att saken behöver utredas kanske somliga skulle kunna tycka var bäst för alla parter. Inte minst domprosten Hermansson.
Det bekymmersamma är nog, när allt kommer till allt, inte själva anmälan.
Danmark och fd danskprovinsen Gotland
Kl 11.30 ringer kyrkklockorna till den andra gudstjänsten i Vollsmose Kirke. Kyrkorådet vill ha det så. 48 gånger av 52 år 2011 kom ingen. Så har det varit i 37 år. "Det är helt ute i hegnet", säger domprosten som kanske ska se till att församlingen får en nedskuren budget. Biskopen tycker också att det är slöseri med pengar.
1 april tycks vara en tämligen överflödig dag. Skämten är väletablerade andra dagar också. Domprost och biskop svarar antagligen på journalisters frågor som handlar om pengar men själva krisen för kristen tro i Västeuropa är det som måste fokuseras. Det betyder både frågan varför folk inte kommer när klockaren ringer OCH frågan hur det kommer sig att de kyrkliga strukturerna är så sega att man i 37 år fortsätter med något som uppenbart inte fungerar. Varför finns ingen förmåga till nyorientering? Är det inte detta som skulle frågan? Svaret kanske är det enkla. Man frågar bara om det man har ett svar på. Förmår man inte, vidmakthåller man det man har. "Det kan i alla fall inte vara fel för vi har hjort så tidigare." Eller?
Man kan fundera över kyrkomötesbeslutet 1979 när vi skulle ha kvar statskyrkosystemet och biskop Palmqvist och pastor Jansson skrev utredning på utredning. Det mesta - allt? - var på kort tid överspelat och ingen försökte räkna ut vad det misslyckandet kostade oss. Den intensiva mödan att bevara sitt liv har en säker utgång - förlorat liv. Oförmågan att förnyas är rimligtvis en djupt andlig fråga. Krumbuktandet har faktiskt inga löften med sig.
Manu Sareen är kyrkominister. I nyhetsrapporteringen får vi veta att präster hotar minister med domedagen. Priset för reformen med enkönad vigsel kan bkli helvetets flammor för ministern, meddelas. Jag granskar Själlands Nyheter och ser att det är kyrkoministern själv som är sagesman. Han hänvisar inte till någon särksild präst och det där med helvetets flammor tycks vara en journalistisk fabrikation. Bildtexten säger att "flera präster lovar domedag" - och det gör väl egentligen alla. Men inte riktigt så enfaldigt som det framstår i tidningen. Nu ä'r allt frivilligt. Präster som inte vill viga enkönat (30%) slipper och regeringen tvingar inte kyrkan på något sätt. Biskoparna fåpr sjäkva utarbeta det nya vigselritualet.
I Danmark är det 1 april året om.
Det är det kanske på Gotland också. P-A Rudberg upprörs över att anmälan om domprosten Hermansson nu med prosten Brogrens namn under på nytt blir ett ärende för domkapitlet. Rättshaveri är ordet. Men problemet är 1. att anmälan kanske bottnar i rykten men så preciserade att de bör utredas/avfärdas. Caesars hustru får inte ens misstänkas. 2. att andra domkapitel tar upp anonyma anmälningar, som förstås kan visa sig vara korrekta även om ingen vågar stå med sitt namn under anmälan. Den som anmäler blir alltid kritiserad - också om anmälan visar sig vara fullständigt korrekt. Ingen har väl hittills påstått att det var korrekt att skriva under felaktiga redogörelser för att arbeten som inte utförts hade utförts? Domprosten Hermansson gjorde så. Frågan gäller om han talade sanning när han påstod att pengarna betalats tillbaka så fort han kom på att det var fel. I anmälan heter det att han dröjde med återbetalningen tills han utsatts för påtryckningar bl a av en riksdagsledamot. Utred, det är väl det enklaste.
1 april tycks vara en tämligen överflödig dag. Skämten är väletablerade andra dagar också. Domprost och biskop svarar antagligen på journalisters frågor som handlar om pengar men själva krisen för kristen tro i Västeuropa är det som måste fokuseras. Det betyder både frågan varför folk inte kommer när klockaren ringer OCH frågan hur det kommer sig att de kyrkliga strukturerna är så sega att man i 37 år fortsätter med något som uppenbart inte fungerar. Varför finns ingen förmåga till nyorientering? Är det inte detta som skulle frågan? Svaret kanske är det enkla. Man frågar bara om det man har ett svar på. Förmår man inte, vidmakthåller man det man har. "Det kan i alla fall inte vara fel för vi har hjort så tidigare." Eller?
Man kan fundera över kyrkomötesbeslutet 1979 när vi skulle ha kvar statskyrkosystemet och biskop Palmqvist och pastor Jansson skrev utredning på utredning. Det mesta - allt? - var på kort tid överspelat och ingen försökte räkna ut vad det misslyckandet kostade oss. Den intensiva mödan att bevara sitt liv har en säker utgång - förlorat liv. Oförmågan att förnyas är rimligtvis en djupt andlig fråga. Krumbuktandet har faktiskt inga löften med sig.
Manu Sareen är kyrkominister. I nyhetsrapporteringen får vi veta att präster hotar minister med domedagen. Priset för reformen med enkönad vigsel kan bkli helvetets flammor för ministern, meddelas. Jag granskar Själlands Nyheter och ser att det är kyrkoministern själv som är sagesman. Han hänvisar inte till någon särksild präst och det där med helvetets flammor tycks vara en journalistisk fabrikation. Bildtexten säger att "flera präster lovar domedag" - och det gör väl egentligen alla. Men inte riktigt så enfaldigt som det framstår i tidningen. Nu ä'r allt frivilligt. Präster som inte vill viga enkönat (30%) slipper och regeringen tvingar inte kyrkan på något sätt. Biskoparna fåpr sjäkva utarbeta det nya vigselritualet.
I Danmark är det 1 april året om.
Det är det kanske på Gotland också. P-A Rudberg upprörs över att anmälan om domprosten Hermansson nu med prosten Brogrens namn under på nytt blir ett ärende för domkapitlet. Rättshaveri är ordet. Men problemet är 1. att anmälan kanske bottnar i rykten men så preciserade att de bör utredas/avfärdas. Caesars hustru får inte ens misstänkas. 2. att andra domkapitel tar upp anonyma anmälningar, som förstås kan visa sig vara korrekta även om ingen vågar stå med sitt namn under anmälan. Den som anmäler blir alltid kritiserad - också om anmälan visar sig vara fullständigt korrekt. Ingen har väl hittills påstått att det var korrekt att skriva under felaktiga redogörelser för att arbeten som inte utförts hade utförts? Domprosten Hermansson gjorde så. Frågan gäller om han talade sanning när han påstod att pengarna betalats tillbaka så fort han kom på att det var fel. I anmälan heter det att han dröjde med återbetalningen tills han utsatts för påtryckningar bl a av en riksdagsledamot. Utred, det är väl det enklaste.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)