onsdag 11 april 2012

I själanöd, ho kan av glädje sjunga?

Tidningen  FÖR kom i går. Till skillnad från KMT, kyrkomusikernas favoritblad, väcker knappast Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations tidning min entusiasm. KMT - kolla senaste numret om ni passerar en kyrkomusiker eller ett bibliotek. Kerstin Odeberg, Åsa Hagberg, Torsten Stenius och Henrik Tobins ledare om Whitney Houston betyder en tidning att spara.

Men FÖR? Fyra foton med präster, samtliga kvinnor. Var det inte lite intressant? Och så har en adelsdam skrivit en artikel om höga sjukskrivningstal för präster. Kvinnliga präster, långt fler än manliga, har flest startade sjukskrivningar. Vi vet genom rapporten /Socialförsäkringsrapport 2011:17/ inte varför de är sjukskrivna och vi vet inte heller hur sjukskrivningarna skiljer sig mellan komministrar och kyrkoherdar, heter det. Men vet vi - trots att det inte står i rapporten - halvhyfsat hur det är? Har verkligen den s k arbetsgivaren inte klart för sig hur verkligheten ser ut? Präster far illa. Det är förklarligt och förklaringarna kan vara många. Hur vore det om vi nu tog upp frågorna och sa det som absolut inte får sägas?

Vi får inte säga att den uppbackning präster får från de kyrkopolitiska organen alls inte behöver vara uppbacking utan antingen okunnig likgiltighet för vad saken gäller - eller motarbetande?
Vi får inte låtsas om att det är motigt att vara präst när skarorna i kyrkan glesnar hur stora arbetsinsatser vi än gör.
Vi får inte säga att en majoritet av de som är anställda i Svenska kyrkan alls inte är på banan när det gäller Kyrkans ärende.
Och vi får inte låtsas om att när prästeriet blir en andra karriär för dem som inte trivts på den förra arbetsplatsen, kanske stressats där, men tycker att kyrkan varit en så trevlig miljö och yrkesmäössigt ska in där - då funkar det inte.
På inget sätt får vi antyda att prästämbetet kanske till sist är en syssla med en given ordning (när det tjatas om att argumenten mot 1958 års beslut ska levereras, har jag slutat med det. De finns publicerade - men sällan seriöst diskuterade).

En mig närstående komminister säger att ämbetsfrågan aldrig kan lösas för den går inte att diskutera i sak eftersom så många gjort saken till sitt personliga projekt. Tänkvärt. Men så här dryga 50 år senare kanske vi borde ställa de mest förbjudna frågorna. De går, tror jag, djupare och handlar inte enbart om att kvinnor måste prestera bättre, att kvinnliga chefer aldrig får misslyckas eller om föreställningar kopplade till att prästen är man. Tänk om det är så att prästämbetet av Gud är avsett för män och att det får konsekvenser om man ändrar given ordning? Då kan man i sin själanöd inte sjunga glädjesånger.

Naturligtvis säger jag inte att det är så. Jag föreslår bara att vi ska ställa de förbjudna frågorna, de frågor som går tvärsemot det som ska sägas. Ska vi inte ocksåp fundera över hur prästutbildningen går till? Är det sant att det första en blivande präst får lära sig på pastoralinstitutet är att lägga ut sina lediga dagar - eller bara elakt men ofta upprepat förtal?  Jag slåss naturligtvis inte heller för uppfattningen att prästeriet skulle vara så märkvärdigt - för så framställs det knappast i Skriften. Närmast är jag böjd att tänka att det Svenska kyrkan inte förmådde i slutet av 1950-talet var att ordna de pedagogiska resurser som behövts när skolans kristendomsundervisning blev religionskunskap. Hade jag varit Djävulen själv, tror jag det varit ett smart drag att satsa på en konflikt om prästämbetet och därmed förhindra den kyrkotjänst där vi fått kvalificerade pedagoger och fokus på Svenska kyrkan som en lärande organisation. Som bonus till en sådan konflikt följer att ämbetsdiskussionen blir omöjlig, tabuiserad.

Handlar höga sjukskrivningstal till sist om förlorad kallelseglädje - av skilda skäl, också av det att kallelsen gällde något annat? Kan man tänka sig att det finns präster i Svenska kyrkan som kallades till autentiskt kristenliv, lärjungaskap, och fick för sig att det betydde att de skulle bli präster? Och, för att entusiastiskt ortsätta ställa fel frågor (som kanske är de rätta): Hur kommer det sig att kvinnorn som prästvigts så gärna sätter sig bakom skrivbord på de olika kyrkliga kanslierna? Hur är man präst där?

Nu talas det om att säkerställa bra stödstrukturer åt prästerna. Jodå. Men gick inte det hela ut på att prästeriet är just en sådan stödfunktion och kollegialiteten grundhållning. Kollega betyder någon man läser tillsammans med - tidebön och teologi, antar jag.

15 kommentarer:

  1. Vad är det prästvigda egentligen kallats till? Kati Niemelä redovisar i "Female Clergy as Agents of Religious Change" hur prästvigda och prästkandidater i Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland rankar betydelsen av olika arbetsuppgifter. I fallande viktighetsordning är topp 5 för män och kvinnor som följer.

    Män:
    Church rites
    Proclaiming the word of God
    Confirmation work
    Pastoral counseling
    Helping people

    Kvinnor:
    Church rites
    Pastoral counseling
    Helping people
    Helping people in troubles
    Proclaiming the word of God

    Att reda ut kallen ska man lämna till biskoparna, men i mina lekmannaögon ser kvinnornas kall mer ut som ett kall till diakonissa.

    SvaraRadera
  2. Nyss hördes vår välmående och alltid förnuftige prost kommentera Sandahl och hans bloggande:

    -Det finns ändå ingen som gitter läsa det han skriver. Det hade varit barmhärtigast om han och hans likasinnade - och dom är inte många - hade erbjudits en rejäl förtidspension för många år sen. Dom kunde ju erbjudits fritt vivre på Gratia Dei, om inte annat. Sen kunde dom suttit där på undantag i sin bitterhet, som vadstenasystrarna satt på livstid efter reformationen. Där hade dom åtminstone inte skadat och spridit olust omkring sig ute i verkligheten. Vi har en HELT annan kyrka idag än när jag prästvigde mig(Sic!). En HELT annan!!!

    Som åhörare log jag förstående och möttes av ett klokt, välanpassat och sympatiskt smil. Säga vad man vill om våran prost. Klarsynt, realistisk och pragmatisk är han. Båda visste vi lika väl, att det nuvarande inte skulle bli bestående. Nej, här skulle inte lämnas sten på sten av templet. Dödsrikets portar skulle bli denna helt nya kyrka övermäktiga.

    Med lite cynism kan ju den psykiska balansen hos en ofärdig kyrklig generation bevaras och festandet på arvet från fäderna pågå, åtminstone tills pensionen hämtas ut. Slutet gott, allting gott - alltså?


    Per S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är han månne rund som en ost också, din prost? :-)

      Ja, ja, han får väl tro det han tror men vi är faktiskt ganska många och kommer att bli fler, det är jag säker på! Prosten kommer att bli överraskad.

      Radera
  3. Kan en okunnig få veta vad FÖR är? I motsats till KMT hittade jag inte FÖR på Google.

    SvaraRadera
  4. Tack Dag för att du på ett bra sätt har gett de böneaktiva som läser din blogg massor av bönenämnen...:)
    Charlie

    SvaraRadera
  5. FÖR är den tidskrift Svenska Kyrkans arbetsgivarorganisation ger ut och jag läser nu br 2/2012. Kanske kan man hitta tidningen - i vart frall kompletterande material till tidningen på www.svenskakyrkan.se/arbetsgivare/for. Dag

    SvaraRadera
  6. En del av de ivrigaste, ofta manliga, tillskyndarna av kvinnor som präster är personer i viss maktposition, som föreställer sig att sådana präster är mjukare att sitta på än andra. Den präst och kvinna som hamnar under sådana löper stor risk att antingen bli söndersuttna eller uthängda som häxor om de inte motsvarar förväntningarna.

    De erfarna vet att det inte är de opportunistiskt uttalade åsikterna det kommer an på, utan viljan att stå fast, sedan vindarna vänt. Det som blir viktigt är därför inte vad någon säger sig stå för, utan vederbörandes sinnelag. Att någon står upp för "felaktiga" åsikter i exempelvis en anställningsintervju kan därför vara ett indicium på att det är en person som finns kvar när det blåser mot, och vars ord är "Ja" och "Nej" oavsett vad hopen för dagen vill höra. Något också den som alls inte delar de uttryckta åsikterna, och kanske t.o.m kan se sig som måltavla för dem, på sikt har stor glädje och nytta av.

    I en sund kyrka hyllas därför martyrerna de som vittnar om Sanningen också när "alla" är ense om lögnen. I vår dock opportunisterna. Och då far många illa.

    SvaraRadera
  7. Kvinnorna vid graven fick uppgiften av Herren att vara apostlarnas apostlar, inte att utan apostolisk ledning gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Idag frestas kvinnor till olydnad och omformar därför den av Herren givna uppgiften till egna personliga projekt. Man säger sig tro på Jesus men inte på Skriften och Traditionen. Det blir en "hemmagjord" Jesusbild med inslag av feminism, ekologi osv. Vem som helst skulle bli sjuk av en sådan självpåtagen uppgift.
    Thomas Andersson

    SvaraRadera
  8. Härligt med någon som talar klarspråk och sanning.. !
    Tack Dag!

    SvaraRadera
  9. Jag har ofta funderat på hur många som egentligen läser den här bloggen - skulle publicerad statistik kunna bidra till att hyfsa diskussionen om fåtalet intresserade?

    SvaraRadera
    Svar
    1. På Blogger sedan september 2011 Profilvyer - 3851

      Radera
  10. Tack Dag, för ett tänkvärt inlägg. Jag tror dessvärre att det inte är helt ovanligt att människor blandar ihop kallelsen till ett kristenliv med en prästkallelse. Jag kan t.o.m. förstå att det är lätt gjort. Det är lätt hänt att den som funnit något automatiskt tror att han eller hon är kallad att föra detta vidare.

    Sedan funderar jag, som just nu läser Pauli brev, också över vilka stödstrukturer Paulus hade och hur ofta han var sjukskriven. Inte för att jag menar att man inte kan behöva vara sjukskriven men tanken på Paulus och de andra i fornkyrkan ger faktiskt perspektiv på situationen i vår tid.

    SvaraRadera
  11. Hur kan lutheraner på fullaste allvar tycka att den s.k. "ämbetsfrågan" överhuvudtaget är en fråga?!

    Enligt bekännelseskrifterna är det predikoämnbetet och inte prästämbetet som är gudomlgt instiftat men inget sakrament. Kyrkoordningens konkreta utformning av predikoämbetet är ju enligt renlärig evangelisk-luthersk bekännelsetrohet adiaphora -- något som fritt kan anpassas efter vad som är mest ändamålsenligt i ett samhälle och inget ius divinum. Det är anmärkningsvärt på vilken ateologisk nivå disskussionen om den s.k. "ämbetsfrågan" förs i Svenska kyrkan.

    Man kan jämföra med romersk-katolsk systematisk teologi, t.ex. Theodor Schneider, Handbuch der Dogamtik, 2 bd (4 utg., 2009) påpekar att samtliga teologiska sakkunniga som tillfrågades om kvinnoordination på 1970-talet i Tyskland uttalade sig till förmån för detta men att romerska kurian under Johannes Paulus II och Ratzinger i strid med de teologiska sakkunniga förbjöd detta och även inte räds för att påpeka att argumenten i den påvliga skrivelsen mot kvinnoordination framför enbart anakronistiska, sexistiska och historiskt ohållbara argument. Hur kommer det sig att när man kan föra en ordentlig teologisk diskussion om kvinnoordination i romersk-katolsk teologi (som till skillnad från evangelisk-luthersk teologi är bunden av föreställningen om ius divinum) så urartar allt i den svenskkyrkliga diskussionen till mer eller mindre grundlöst tyckande trots att hela frågan ur en bekännelsetrogen ståndpunkt är adiaphora!?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finns det någon fördel med kvinnliga präster? Det borde feminnisera kyrkan och enligt en färsk forskning från LU så ger detta en svag kristendom.

      D.Murrow:

      • Women comprise more than 60% of typical church attendance.
      • Over 0% of church-going women regularly attend worship without husbands.
      • “When a mother comes to faith in Christ, the rest of the family follows 17% of the time. But when a father comes to faith in Christ, the rest of the family follows 93% of the time.”
      • Demographic segments most likely to be in church: women and adults over 50.

      • Segments least likely to be in church: men and adults 18- 29.


      Alltså borde det vara bättre med många manliga präster än att ha flera kvinnliga (alt. hen) som gör det svårt för män och kvinnor att ta evangeliet till sig.

      Btw. Vem har sagt att vi skall rätta oss efter RKK, den kyrkan har väl haft fel mer än en gång. ex. Att sexskandalerna varit i hetluften redan på 1700-talet.

      Här är lite riktig fakta:
      http://www.soku.org/talmide/sju_sakramenten_prastambetet_kvinnor_prastambetet.asp

      Krya på dig.

      Radera
    2. Kanske just därför: Tar man inte prästämbetet på allvar så är det väl inte värt mer seriös diskussion än vilka gardiner man har i församlingshemmet. Denna fråga, som väl t o m icke bekännelsetrogna menar vara adiaphora även om de kanske inte skulle använda det ordet, kan få många kyrkoråd att klösa ögonen ur varandra som om det gällde liv och död, medan viktigare frågor inte ens står på dagordningen. Om man inbillar sig att Gud inte bryr sig om hur man beslutar i en fråga är det fritt fram för splittring - får den Helige Ande leda blir resultatet istället enhet. Uppdelningen mellan heligt och profant, bekännelse och adiaphora,riskerar att öppna för vanföreställningen att man i dessa frågor inte behöver be och söka Guds vilja. Det borde väl vara det kristna förhållningssättet i alla frågor! Drivs man istället av en uppriktig vilja att låta Gud leda kan man ha en seriös teologisk diskussion om det mesta: Borde man t ex inte ha lila gardiner under fastan eller som Laestadius menade, helt låta bli att ha gardiner och sy barnkläder åt de frusna av tyget istället? I olika tider med olika behov kan svaren bli olika - det är ju ändå adiaphora - men får den Helige Ande leda beslutet kommer det bli till välsignelse där och då.

      Döm själv: Har införandet av kvinnor som präster varit till välsignelse eller ej? Det kan väl vara vägledande oavsett om man ser det som adiaphora eller inte!

      Radera