Jag redogjorde för den i en kristlig bokhandel i Edinburgh inköpta almanackan, den som i början av maj hade en instruktion hur man skulle vinna ett slagsmål på en bar. Nog trodde jag att de flitiga bloggkommentatorerna skulle ligga över mig för att fråga vilka fler instruktiva tips almanackan innehåller. Ointresset tycks massivt.
Andra tips i april var hur man kör ifrån en bil som förföljer en, hur man ordnar en röksignal eller hur man hittar vatten i öknen. Efter krogslagsmålsinstruktionen fanns dagen efter tips om hur man hanterar ett brutet revben och någon dag senare tips om hur två personer bär en skadad. Det kunde kanske vara nyttigt om barslagsmålet inte gått efter instruktion, nyttigare än instruktionen hur man hanterar en skenande kamel men den 25 maj fick jag veta hur man plåstrar om sin blåtira.
Många tror att de kristna står handfallna inför livets hårda realiteter. Den här i den kristliga bokhandeln inköpta kalendern säger något annat, den är av typ Sebedaiossöner på vandring med Jesus i Samarien.
Annars är det en vacker morgon på norra Öland. Jag förstör den genom att ta fram domkapiteklsprotokollet från Växjö den 15 juni. Där utses vilka församlinghar som ska delta i försöksverksamheten inför ny kyrkohandbok. Jönköpings Kristina-Ljungarum, med en kyrkoherde som började som pingstvän. Tja. Madesjö, Tja. Öjaby med alla dess underavdelningar. Tja. Urshult. Tja. Hagshult och Åker. Tja - har dom inte värre problem att hantera dä?
Jag uppfattar att försöksbasen är smal. En stadsförsamling. Två församlingar i Jönköpings län, Två i Kronobergs och en, säger en, i Kalmar län. Jag hade nog trott att vi i vart fall skulle få se fler församlingar delta. Jag kan inte uppfatta att någon enda av de präster som finns med gjort sig bemärkta som pastoralliturgiker. Och jag vet inte om försöksförsamlingarna gjort sig bemärkta som ställen där framtid erövras. Uppfattar jag i stället att vi i Växjö stift ser en uppgivenhet, som innebär att man inte engagerar sig? Eller inser kloka präster att en kort fäörsöksverksamhet när man sedan ska återgå till det andra är en plåga för församlingen och ett hot mot dem som vill nyttja kyrkans tjänster och ha en likadan begravning som förra gången? Folklighet är inte folkkyrkans starkaste gren.
Det blir väl med försöksverksamheten som med Facebookgruppen om kyrkohandboken. En massa tyckanden. Kunskap behövs knappast, teologisk analysförmåga premieras inte och varför hållas
med insikter när det räcker med åsikter?
När jag ser vad som händer i Svenska kyrkan kanske jag skulle detaljstudera instruktionen hur man får stopp på en skenande kamel - men det stod inget om bön där, så jag vet verkligen inte.
När biskopen kommer till Böda Sands camping, blir det sjungande i vart fall. Samt dragspel och välsignelse.
fredag 29 juni 2012
torsdag 28 juni 2012
En solig morgon på norra Öland
Jag medger: Sommaren är en tid när norra Öland lever upp. Jag kan uthärda trafiken, till nöds i vart fall. Folk kör 70 på 90-väg! Men det krävs en del extra av oss. Vi har personal för att sköta vår vanliga församling och så kommer väldigt mycket mer människor. Alla ränner inte i kyrkan - men många vill nu ha dop och vigslar och det inte bara i helgerna utan på vardagarna. I mars/april vet vi ungefär läget - som sedan raskt förändras i juni, då folk kommer på att det där kyrkliga kan vi ta på Öland. Välkomna! Men lite annorlunda blir det. För det extra ska skötas tillsammans med den vanliga församlingsvården och till det extra hör fler gudstjänster och arrangemang.
De lediga dagarna då? Jo - men problemet är att så mycket likväl ligger över en då. Det behövs semester för att komma på viloavstånd. Fast den dröjer.
Detta skrivet mest som ett livstecken. Biskop Johansson kommer till Bödasands camping måndagen den 9 juli kl 18. Det blir något, tänkte vi. TV5 finns på plats. "Jag befruktar det värsta", som gubben sa. Eller biskopen?
De lediga dagarna då? Jo - men problemet är att så mycket likväl ligger över en då. Det behövs semester för att komma på viloavstånd. Fast den dröjer.
Detta skrivet mest som ett livstecken. Biskop Johansson kommer till Bödasands camping måndagen den 9 juli kl 18. Det blir något, tänkte vi. TV5 finns på plats. "Jag befruktar det värsta", som gubben sa. Eller biskopen?
onsdag 27 juni 2012
Höger och vänster
Förvirringen är total. I går höll jag en bunt papper som skulle bli en rapport - och nu är bunten borta. Något anfall av flyttiver måste ha drabbat mig. Har då denna pappersbunt hamnat bland helt andra papper när den ena handen inte vet vad den andra gör? Eller har jag haft den i handen och promenarat iväg i huset? Ringde telefonen? För att lugna nerverna, skriver jag blogg på temat "höger och vänster".
Det är i Danmark det senast blev tydligt. Det finns en högerflygel i den danska folkkyrkan. Den köper inte enkönade vigslar och har tröttnat på kyrkosystemet och dess hantlangare. Alltså insätter man egna andliga vägledare. En uppsättning biskopar rasar. Det känns lite bekant. Men först frågan om höger och vänster.
Kan en kyrka ha en högerflygel - och hur definieras den? Att man i en politisk församling sitter grupperad efter en fransk förebild, där de radikala satt till vänster och de konservativa till höger, det lärde jag mig i årskurs 6. Men den svenska riksdagen är inte ordnad så. Lika lite svenska kyrkans kyrkomöte. Valkrets respektive stiftstillhörighet styr. Blir inte höger och vänster tankefigurer siom hindrar själva tänkandet? Etiketterandet räcker.
Jag ser mig själv presenterad som "konservativ kristen". Kan det verkligen stämma? Och skulle jag analogt höra till kyrkans högerflygel? Går vi inte allihop lite mer utanför schablonerna än så?
I Danmark hålls man nu med andliga vägledare. Sådant kallas högerflygel. Det är dock piggt med alternativa strukturer men lite sent påkommet. Jag menar att danskarna skulle följt den svenska fria synoden och etablerat sig i samklang med Borgågemenskapen vid den tid då den danska folkkyrkan sa nej till Borgå. Det hade varit intressant. När synoden kom till, blev veklagan stor. Men saken gällde inte en upprorsrörelse utan gestaltade ett sätt att bedriva opposition, vilket i en evangelisk kyrka borde vara att mycket applåderat tilltag. Dekanerna ersatte inte biskoparna. Staten fick tillsätta biskopar som det passade staten. Men vi var fria att välja ett andligt ledarskap som inte betydde att det strukturella ledarskapet avsattes. Si, det passade inte. Alltså skulle alla plötsligt vara andliga ledare. Biskoparna också. För att inte nu se vart utvecklingen fört oss. Nu tillsätts kyrkoherdar uttalat för att vara andliga ledare. Det är vackert tänkt - som bäst. Att begreppet "andligt ledarskap" kom till användning för dekanerna var ett sätt att markera att de inte utmanade det formella eller strukturella ledarskap biskoparna skulle ha. Ledarskapet var "bara" andligt - men då insåg de flesta att så "bara" var inte detta.
Biskopar tycks i brytningstider oftast välja fel allierade. Kanske kan de danska biskoparna helt enkelt inte säga: "Så bra att en grupp präster håller ihop och detta under ett ledarskap som ansvarar för sin gemenskap. Det är ett ledarskap en biskop gärna samtalar och överlägger med." Enklare - för nu ställs från politiskt håll frågan om man kan vara med i en folkkyrka som man är motståndare till och är det riktigt ärligt att vara kvar. Först definirerar man ut sina medkristna genom att kalla dem "högerflygel" och sedan ifrågasätts deras heder när de vill vara kvar.
Det där med kristendom är inte lätt. Vi är för en öppen kyrka för alla - utom för er!
Det är i Danmark det senast blev tydligt. Det finns en högerflygel i den danska folkkyrkan. Den köper inte enkönade vigslar och har tröttnat på kyrkosystemet och dess hantlangare. Alltså insätter man egna andliga vägledare. En uppsättning biskopar rasar. Det känns lite bekant. Men först frågan om höger och vänster.
Kan en kyrka ha en högerflygel - och hur definieras den? Att man i en politisk församling sitter grupperad efter en fransk förebild, där de radikala satt till vänster och de konservativa till höger, det lärde jag mig i årskurs 6. Men den svenska riksdagen är inte ordnad så. Lika lite svenska kyrkans kyrkomöte. Valkrets respektive stiftstillhörighet styr. Blir inte höger och vänster tankefigurer siom hindrar själva tänkandet? Etiketterandet räcker.
Jag ser mig själv presenterad som "konservativ kristen". Kan det verkligen stämma? Och skulle jag analogt höra till kyrkans högerflygel? Går vi inte allihop lite mer utanför schablonerna än så?
I Danmark hålls man nu med andliga vägledare. Sådant kallas högerflygel. Det är dock piggt med alternativa strukturer men lite sent påkommet. Jag menar att danskarna skulle följt den svenska fria synoden och etablerat sig i samklang med Borgågemenskapen vid den tid då den danska folkkyrkan sa nej till Borgå. Det hade varit intressant. När synoden kom till, blev veklagan stor. Men saken gällde inte en upprorsrörelse utan gestaltade ett sätt att bedriva opposition, vilket i en evangelisk kyrka borde vara att mycket applåderat tilltag. Dekanerna ersatte inte biskoparna. Staten fick tillsätta biskopar som det passade staten. Men vi var fria att välja ett andligt ledarskap som inte betydde att det strukturella ledarskapet avsattes. Si, det passade inte. Alltså skulle alla plötsligt vara andliga ledare. Biskoparna också. För att inte nu se vart utvecklingen fört oss. Nu tillsätts kyrkoherdar uttalat för att vara andliga ledare. Det är vackert tänkt - som bäst. Att begreppet "andligt ledarskap" kom till användning för dekanerna var ett sätt att markera att de inte utmanade det formella eller strukturella ledarskap biskoparna skulle ha. Ledarskapet var "bara" andligt - men då insåg de flesta att så "bara" var inte detta.
Biskopar tycks i brytningstider oftast välja fel allierade. Kanske kan de danska biskoparna helt enkelt inte säga: "Så bra att en grupp präster håller ihop och detta under ett ledarskap som ansvarar för sin gemenskap. Det är ett ledarskap en biskop gärna samtalar och överlägger med." Enklare - för nu ställs från politiskt håll frågan om man kan vara med i en folkkyrka som man är motståndare till och är det riktigt ärligt att vara kvar. Först definirerar man ut sina medkristna genom att kalla dem "högerflygel" och sedan ifrågasätts deras heder när de vill vara kvar.
Det där med kristendom är inte lätt. Vi är för en öppen kyrka för alla - utom för er!
tisdag 26 juni 2012
I den pretentiösa nyfnoskighetens tid
Midsommarafton var jag för upptagen för att ge mig hän åt Sveriges malligaste morgontidning och den "Dagens debatt" som möjligtvis är "Dagens" men sällan eller aldrig debatt utan ukaser ovanifrån. Själv satt jag förstås på midsommarafton med ett batteri brännvinsflaskor framför mig samt hoar av öl. Olämpliga sånger sjöng jag nog också. Kristen opinions idoga medarbetare fick sin midsommarafton förstörd och Sofia Lilly Jönsson på Fjärde väggen nödgades använda en god del av midsommaraftonen till att på sin blogg reflektera över vad hon läst. Ovetande och gladlynt dröjde det till Misommardagens kväll - inte afton! - innan jag läste och skrattade gott.
Det lustiga var både infallsvinkel och ärende men också vilka undertecknarna av aktstycket var. Eva Brunne, Anne-Louise Eriksson, Elisabeth Gerle, Anna Karin Hammar och Antje Jackelén. Poängen var att vi måste visa respekt för rätten att vara annorlunda. Fint folk hade undertecknat Två biskopar, en forskningschef, en adjungerad professor och en som bara var teologie doktor. Prästvigda var undertecknarna. Poängen var att försvara omskärelse av pojkar. Kristen opinion misstänker också att den kyrkliga överheten vill misstänkliggöra ifrågasättarna. Undertecknarna presenteras som "representanter för Svenska kyrkan" - hur då? Mer än vilka andra? Är vi inte 7 miljoner medlemmar?
Nå, jag satt där med mitt batteri av flaskor och mina hoar och hyllade "en slags svenskhet". De skrev så: "Det är midsommar och vi hyllar en slags svenskhet." Betyder det att danskarna vid samma tillfälle på Sankt Hans aften hyllade "en slags danskhet"? Det kanske den tyska biskopen och de två skåningarna bland undertecknarna kunde fundera över?
Det lustiga fortsatte. Annika Borg var snabb med att påpeka att Brunne utan jäv i domkapitlet hanterat en anmälan av Hammar mot just Borg - och frågan gällde omskärelse av pojkar. Jag säger inte att rättsosäkerheten är lustig - men underhållningsvärde har det när systemen spricker upp inför en häpen allmoge. Sofia Lilly Jönssons kärnfulla konstaterande att hon som nybliven gudstjänstfirare "fann kyrkan ockuperad av en intellektuell kortslutning och historielöshet i kombination" kan man tugga på en stund.
Carl Gustaf Olofsson läste jag också. Han vill att jag ska kvalificera tro respektive otro. Själv har han en existentiell tro. Hans tro får en "frälsande" kvalitet: "När den existentiella tron har utvecklats till att medvetet bejaka synen att kärlek och förnuft kan utvecklas till bärande och gränsöverskridande krafter såväl i det egna livet som i varje människas liv är den identisk med den frälsande tron". Tja, vad ger ni mig för det? Tron tror på tron. Det är det hela. De har det nog inte för lustigt hos Humanisterna, fattar jag.
Jag tror på Jesus och det är den tro som den olofssonska familjen hade och som han på samma gång gör upp med, tar avstånd från och försöker hantera. Fides qua är vad han behåller. Tron som tror. Men frågan gäller Fides quae - vad den tror eller vem den tror på.
Så roligt det är med kristen tro som befriar mig från självupptagenhetens navelskåderi (människan som incurvatus in se, inkräkt i sig själv) så att jag får se den Osynlige och se Guds verk i denna värld. Men egentligen - så trist med det som produceras av det fina folket och hamnar i landets malligaste morgontidning när så många borde lockas in i det trons sammanhang som bygger - bygger upp. Det sammanhanget är också en intellektuell gemenskap - vi får stå samman med dem som tänkt och tänker. Så ska nog en gudstjänstfirande församling uppfattas vara - till dess motsatsen bevisats. I den gemenskapen är ingen utlänning eller ens invandrare, ingen jude eller grek, ingen man och kvinna - och omskärelsen som gällde pojkar är nu dopet - som gäller alla och lika.
Jaja. Vi har läst Galaterbrevet. Vi är fria och fria från att behöva bry oss om ukaserna ovanifrån. Vi kan fortsätta samtala med varandra, helt enkelt, och sedan förstå när vi inte behöver samtala mer.
Det lustiga var både infallsvinkel och ärende men också vilka undertecknarna av aktstycket var. Eva Brunne, Anne-Louise Eriksson, Elisabeth Gerle, Anna Karin Hammar och Antje Jackelén. Poängen var att vi måste visa respekt för rätten att vara annorlunda. Fint folk hade undertecknat Två biskopar, en forskningschef, en adjungerad professor och en som bara var teologie doktor. Prästvigda var undertecknarna. Poängen var att försvara omskärelse av pojkar. Kristen opinion misstänker också att den kyrkliga överheten vill misstänkliggöra ifrågasättarna. Undertecknarna presenteras som "representanter för Svenska kyrkan" - hur då? Mer än vilka andra? Är vi inte 7 miljoner medlemmar?
Nå, jag satt där med mitt batteri av flaskor och mina hoar och hyllade "en slags svenskhet". De skrev så: "Det är midsommar och vi hyllar en slags svenskhet." Betyder det att danskarna vid samma tillfälle på Sankt Hans aften hyllade "en slags danskhet"? Det kanske den tyska biskopen och de två skåningarna bland undertecknarna kunde fundera över?
Det lustiga fortsatte. Annika Borg var snabb med att påpeka att Brunne utan jäv i domkapitlet hanterat en anmälan av Hammar mot just Borg - och frågan gällde omskärelse av pojkar. Jag säger inte att rättsosäkerheten är lustig - men underhållningsvärde har det när systemen spricker upp inför en häpen allmoge. Sofia Lilly Jönssons kärnfulla konstaterande att hon som nybliven gudstjänstfirare "fann kyrkan ockuperad av en intellektuell kortslutning och historielöshet i kombination" kan man tugga på en stund.
Carl Gustaf Olofsson läste jag också. Han vill att jag ska kvalificera tro respektive otro. Själv har han en existentiell tro. Hans tro får en "frälsande" kvalitet: "När den existentiella tron har utvecklats till att medvetet bejaka synen att kärlek och förnuft kan utvecklas till bärande och gränsöverskridande krafter såväl i det egna livet som i varje människas liv är den identisk med den frälsande tron". Tja, vad ger ni mig för det? Tron tror på tron. Det är det hela. De har det nog inte för lustigt hos Humanisterna, fattar jag.
Jag tror på Jesus och det är den tro som den olofssonska familjen hade och som han på samma gång gör upp med, tar avstånd från och försöker hantera. Fides qua är vad han behåller. Tron som tror. Men frågan gäller Fides quae - vad den tror eller vem den tror på.
Så roligt det är med kristen tro som befriar mig från självupptagenhetens navelskåderi (människan som incurvatus in se, inkräkt i sig själv) så att jag får se den Osynlige och se Guds verk i denna värld. Men egentligen - så trist med det som produceras av det fina folket och hamnar i landets malligaste morgontidning när så många borde lockas in i det trons sammanhang som bygger - bygger upp. Det sammanhanget är också en intellektuell gemenskap - vi får stå samman med dem som tänkt och tänker. Så ska nog en gudstjänstfirande församling uppfattas vara - till dess motsatsen bevisats. I den gemenskapen är ingen utlänning eller ens invandrare, ingen jude eller grek, ingen man och kvinna - och omskärelsen som gällde pojkar är nu dopet - som gäller alla och lika.
Jaja. Vi har läst Galaterbrevet. Vi är fria och fria från att behöva bry oss om ukaserna ovanifrån. Vi kan fortsätta samtala med varandra, helt enkelt, och sedan förstå när vi inte behöver samtala mer.
söndag 24 juni 2012
Hedniskt och kristet
På begäran!
Vi firar midsommar och det var roligare förr när Midsommardagen var Johannes Döparens dag - som dagen fortfarande är i Danmark och Norge, t ex. Då skulle mitt i grönskan och festandet den stränge omvändelse- och ökenprofeten ta plats. Denna omöjliga ekvation löstes till sist så att Johannes fick maka på sig en dag och på detta vis blev (nästan) alla nöjda.
Oss emellan: Midsommar är bara nödtorftigt kristnad hednisk - eller om man så vill "mänsklig" -högtid, en tid för alkohol och sex sedan urminnes tider. Det har man kläm på i Köpingsvik på Öland t ex, där högtiden firas just så.
Nu kommer den brutala sanningen:
Midsommarstången är en lövad penis som stolt reses mot skyn. Vad de där ringarna på stången är, kan man lätt räkna ut. Jag tror att de egentligen ska vara på själva stången - korsformen kom till i efterhand. Å andra sidan. Detta är en myt som blir ett protoevangelium. Midsommarstången är det djupa mänskliga minnet av Livsträdet, ett Eden som försvunnit. Detta livsträd är nu Korset, förstås. Medeltida krucifix kan vara prydda med löv och blad - så i Högby, Källa och Persnäs för att framhålla den egna församlingens kyrkor.
Kring denna erigerade penis vandrar så svenska folket och sjunger om så grodor mm. Moralisterna har inte fattat - för då skulle minderåriga barn inte uppmanas att dansa runt den där stången, förstås.
Vill man veta mer är det väl Youtube som gäller. Midsommar för Dummies - eller heter den Midsummer for Dummies? Leta själva. Vill man läsa lite får man gå till sockenbiblioteket och fråga efter boken Sann myt, som jag skrev för rätt länge sedan. Nordstedts förlag i alla fall.
Medge att det trots allt är rätt sublimt av Kyrkan att kristna sommartidens kultiska men hedniska penisbruk! Djupt i oss finns en längtan efter Livsträdet. Så tänker jag när jag ser midsommarstången och människor kring den. Så är jag from också. Eller?
Vi firar midsommar och det var roligare förr när Midsommardagen var Johannes Döparens dag - som dagen fortfarande är i Danmark och Norge, t ex. Då skulle mitt i grönskan och festandet den stränge omvändelse- och ökenprofeten ta plats. Denna omöjliga ekvation löstes till sist så att Johannes fick maka på sig en dag och på detta vis blev (nästan) alla nöjda.
Oss emellan: Midsommar är bara nödtorftigt kristnad hednisk - eller om man så vill "mänsklig" -högtid, en tid för alkohol och sex sedan urminnes tider. Det har man kläm på i Köpingsvik på Öland t ex, där högtiden firas just så.
Nu kommer den brutala sanningen:
Midsommarstången är en lövad penis som stolt reses mot skyn. Vad de där ringarna på stången är, kan man lätt räkna ut. Jag tror att de egentligen ska vara på själva stången - korsformen kom till i efterhand. Å andra sidan. Detta är en myt som blir ett protoevangelium. Midsommarstången är det djupa mänskliga minnet av Livsträdet, ett Eden som försvunnit. Detta livsträd är nu Korset, förstås. Medeltida krucifix kan vara prydda med löv och blad - så i Högby, Källa och Persnäs för att framhålla den egna församlingens kyrkor.
Kring denna erigerade penis vandrar så svenska folket och sjunger om så grodor mm. Moralisterna har inte fattat - för då skulle minderåriga barn inte uppmanas att dansa runt den där stången, förstås.
Vill man veta mer är det väl Youtube som gäller. Midsommar för Dummies - eller heter den Midsummer for Dummies? Leta själva. Vill man läsa lite får man gå till sockenbiblioteket och fråga efter boken Sann myt, som jag skrev för rätt länge sedan. Nordstedts förlag i alla fall.
Medge att det trots allt är rätt sublimt av Kyrkan att kristna sommartidens kultiska men hedniska penisbruk! Djupt i oss finns en längtan efter Livsträdet. Så tänker jag när jag ser midsommarstången och människor kring den. Så är jag from också. Eller?
Varför fungerar inte larmet?
Brita Häll begår sig i Kyrkans Tidning och det handklar om miljön och modiga initiativ. Vilken dumhet som helst kan försvaras med begreppet "modig". Historien lär oss. De vi nu ska ta avstånd från är de avngelikala kristna som inte faller helt i farstun inför talet om klimathot. Det kan inte hjälpas att jag ändå har en del sympati för den som kallt konstaterar att jorden slits ut som en klädnad. Det är en replik som också måste höras, saklig och korrekt. Vi behöver också höra något om Guds försyn, Gud förser oss emd vad vi behöver. Men det fattar alla, vi måste också höra en hel del om hoten mot vår överlevnad. Det måste vara en poäng med att det förs komplicerade och komplicerande samtal i de kristna gemenskaperna - och utanför dem.
Nu handlar det om konsumtionen av animalier. Hälls förslag är enkelt: "Om både stiftsgårdar och församlingar fattar beslut att all mat som serveras ska vara vegetarisk, gör man skillnad i praktiken och visar samtidigt omvärlden att kyrkan menar allvar i kampen för jordens överlevnad. Om detta steg är för radiklalt till att6 börja med, gå i alla fall över till en köttfri dag i veckan."
Estrad- och demonstrationskristendomen förnekar sig inte. Vi ska visa dom vår förträfflighet. Och själva lurendrejeriet finns emd också. Till att börja med en köttfri dag i veckan - men sen blir det vegetariskt. Inga tomater när det inte är odlingssäsong i Sverige - och då ska det vara närodlade tomater. Annars blir det morötter.
Jaja. På Kyrkans Tidning vet ledarredaktionen att satsa på åtgärder för en levande, folklig Kyrka, tros det. Det är, som det heter "modigt". Men varför ringer inte larmet i en evangelisk kyrka? Här predikas lag och det ska predikas lag. Kyrkan kan gå längre i kampen för miljön genom att bli lagisk och låta Kristus bli vår laggivare, en ny Mose. Avlatshandeln har införts också. Naturen blidkas när Svenska kyrkan betalar utsläppsrätter till något välgörande eftersom vi flyger till sammanträden och konferenser. Det finns ingen direkt koppling. En fåkunnig dumbom som jag trodde ett slag att vi betalade för utsläppen till någon gemensam fond för teknikutveckling. Ack vad jag bedrog mig. Vi får gott samvete ändå.
Nu ska jag gå till kyrkan i Högby. Där bärs skapelsen fram i eukaristin och folket som är där, är alla utan undantag försitkiga med miljön - för det är vi svenskar. Men vi är inte dumma i huvudet. Vi tar miljö och klimat på allvar men jst därför börjar det bli tid att ta tillbaka miljön och klimatet från nördarna. Krig är en för allvarlig syssla att anförtro generaler och miljön en alltför allvarlig utmaning för att anförtros miljömuppar - och lagiska ledarskribenter på Kyrkans Tidning.
Och till detta: jorden slits ut som en klädnad. Det vi nu ser är bara början. Trots allt. Man ska inte utgå från att de evangelikala har fel i allt ..... Bäst att lägga till :-)
Nu handlar det om konsumtionen av animalier. Hälls förslag är enkelt: "Om både stiftsgårdar och församlingar fattar beslut att all mat som serveras ska vara vegetarisk, gör man skillnad i praktiken och visar samtidigt omvärlden att kyrkan menar allvar i kampen för jordens överlevnad. Om detta steg är för radiklalt till att6 börja med, gå i alla fall över till en köttfri dag i veckan."
Estrad- och demonstrationskristendomen förnekar sig inte. Vi ska visa dom vår förträfflighet. Och själva lurendrejeriet finns emd också. Till att börja med en köttfri dag i veckan - men sen blir det vegetariskt. Inga tomater när det inte är odlingssäsong i Sverige - och då ska det vara närodlade tomater. Annars blir det morötter.
Jaja. På Kyrkans Tidning vet ledarredaktionen att satsa på åtgärder för en levande, folklig Kyrka, tros det. Det är, som det heter "modigt". Men varför ringer inte larmet i en evangelisk kyrka? Här predikas lag och det ska predikas lag. Kyrkan kan gå längre i kampen för miljön genom att bli lagisk och låta Kristus bli vår laggivare, en ny Mose. Avlatshandeln har införts också. Naturen blidkas när Svenska kyrkan betalar utsläppsrätter till något välgörande eftersom vi flyger till sammanträden och konferenser. Det finns ingen direkt koppling. En fåkunnig dumbom som jag trodde ett slag att vi betalade för utsläppen till någon gemensam fond för teknikutveckling. Ack vad jag bedrog mig. Vi får gott samvete ändå.
Nu ska jag gå till kyrkan i Högby. Där bärs skapelsen fram i eukaristin och folket som är där, är alla utan undantag försitkiga med miljön - för det är vi svenskar. Men vi är inte dumma i huvudet. Vi tar miljö och klimat på allvar men jst därför börjar det bli tid att ta tillbaka miljön och klimatet från nördarna. Krig är en för allvarlig syssla att anförtro generaler och miljön en alltför allvarlig utmaning för att anförtros miljömuppar - och lagiska ledarskribenter på Kyrkans Tidning.
Och till detta: jorden slits ut som en klädnad. Det vi nu ser är bara början. Trots allt. Man ska inte utgå från att de evangelikala har fel i allt ..... Bäst att lägga till :-)
lördag 23 juni 2012
Koskinen
Utomordentlig usel är Lennart Koskinerns analys. Först gjorde han bort sig i Kyrkans Tidning om dopet. Nu kör han "mer av samma"-konceptet. Biskop emeritus (fast emerituslön har han inte så i vilken mening är han egentligen något annat än pensionär?) Koskinen får - och läser! - "regelbundet med posten ett stort antal församlingsblad". Man ser brevbäraren släpa det stora antalet till biskopspostlådan. Vi har lärt oss skillnaden mellan postlåda och brevlåda! Lennart är nöjd och glad när han läser församlingsbladen och ser allt som där erbjuds. "Tänk att få tillhöra ett sådant sammanhang." Det är här i Koskinens text man förstår att någon diagnos borde ställas på den gamle mannen.
"Öppen dörr, låg tröskel och högt i tak" är Koskinens kyrkoideal. Så har han varit biskop i Visby, kyrkoruinernas stad. Nu gnäller han över att han blivit påhoppad och kallats "Falsk profet" och "Kyrkans dödgrävare" - och det var bland det snällaste. Har ingen helt enkelt kallat honom "idiot"? Mn det kan man nog inte för då buntas man samman med fariseerna på Jesu tid (medan Koskinen naturligtvis finns bland de rättfärdiga!): "Fler och större manteltofsar. Mer av Guds stränghets lag än kärleksbud. Gudstjänster utformade för de likasinnade." Men går verkligen Kyrkans Tidnings läsare på denna verklighetsbeskrivning - då är vi än mer illa ute än vad jag förmår tänka. Det kommer mera! "Kvinnor vi altaret och hbt-personer göre sig inte besvär. Tydlighet kallar man det. Passar det inte kan den stora gruppen sökande och andligt svältfödda söka sig någonannanstans."
Skolavslutningar och drop-in-dop tydliggör vägvalet. Riktigt hur går inte att förstå för det är skolverket som klargjort vad som ska gälla och ingen enda präst har stängt någon dörr eller visat bort någon. Och det där om Nya testamentet som är fullt av berättelser om snabba dopbeslut har jag redan berört. Går biskopen på några kemiska substanser?
Till sist får vi en tes och en antites, för att tala med Hegel. "Vägvalet står mellan en snabbt krympande exklusiv och exkluderande kyrka av gammal frikyrkotyp, i värsta fall en sekt, och en dialogisk samhällstillvänd och välkomnande kyrka av det slag en klar majoritet förespråkar." Koskinen står på majoritetens sida. Vi andra står inför uppgiften att än en gång söka syntesen, en biblisk kyrkosyn som ger människor självkänsla i sin identitet som skapade och återlösta. Men det tänker jag inte skriva om nu. Jag blir bara alltför upprörd över att Lennart Koskinen lyft hög lön och haft stort ansvar och tänker så utomordentligt uselt. Det är ett förhållande som ska uppfattas vara en personlig förolämpning för många, inte minst Visby stifts kyrkokristna och Kyrkans Tidnings begåvade läsare.
När Lennart Koskinen i sin ungdom badade bastu i presidentbostaden på Skatudden i Helsingfors tillsammans med president Kekkonen och inbjudna ryska gäster och delgav bastubadarna sina visa ord, sa Kosygin till Kekkonen att den unge mannen skulle det bli något stort av. Jag hör till dem som misstror ministerpresidenten Kosygin. Men så sitter vi med facit också.
"Öppen dörr, låg tröskel och högt i tak" är Koskinens kyrkoideal. Så har han varit biskop i Visby, kyrkoruinernas stad. Nu gnäller han över att han blivit påhoppad och kallats "Falsk profet" och "Kyrkans dödgrävare" - och det var bland det snällaste. Har ingen helt enkelt kallat honom "idiot"? Mn det kan man nog inte för då buntas man samman med fariseerna på Jesu tid (medan Koskinen naturligtvis finns bland de rättfärdiga!): "Fler och större manteltofsar. Mer av Guds stränghets lag än kärleksbud. Gudstjänster utformade för de likasinnade." Men går verkligen Kyrkans Tidnings läsare på denna verklighetsbeskrivning - då är vi än mer illa ute än vad jag förmår tänka. Det kommer mera! "Kvinnor vi altaret och hbt-personer göre sig inte besvär. Tydlighet kallar man det. Passar det inte kan den stora gruppen sökande och andligt svältfödda söka sig någonannanstans."
Skolavslutningar och drop-in-dop tydliggör vägvalet. Riktigt hur går inte att förstå för det är skolverket som klargjort vad som ska gälla och ingen enda präst har stängt någon dörr eller visat bort någon. Och det där om Nya testamentet som är fullt av berättelser om snabba dopbeslut har jag redan berört. Går biskopen på några kemiska substanser?
Till sist får vi en tes och en antites, för att tala med Hegel. "Vägvalet står mellan en snabbt krympande exklusiv och exkluderande kyrka av gammal frikyrkotyp, i värsta fall en sekt, och en dialogisk samhällstillvänd och välkomnande kyrka av det slag en klar majoritet förespråkar." Koskinen står på majoritetens sida. Vi andra står inför uppgiften att än en gång söka syntesen, en biblisk kyrkosyn som ger människor självkänsla i sin identitet som skapade och återlösta. Men det tänker jag inte skriva om nu. Jag blir bara alltför upprörd över att Lennart Koskinen lyft hög lön och haft stort ansvar och tänker så utomordentligt uselt. Det är ett förhållande som ska uppfattas vara en personlig förolämpning för många, inte minst Visby stifts kyrkokristna och Kyrkans Tidnings begåvade läsare.
När Lennart Koskinen i sin ungdom badade bastu i presidentbostaden på Skatudden i Helsingfors tillsammans med president Kekkonen och inbjudna ryska gäster och delgav bastubadarna sina visa ord, sa Kosygin till Kekkonen att den unge mannen skulle det bli något stort av. Jag hör till dem som misstror ministerpresidenten Kosygin. Men så sitter vi med facit också.
fredag 22 juni 2012
Tillbaka
I söndags firades mässa kl 6 i Högby kyrka och sedan drog de gamla konfirmanderna med drabanter söderut för att plocka upp fler konfirmander och s k ungdomsledare på vårt "Follow up". Det kallas så, för den gamle prästen tror att det är proggigt att kalla det så och fattar inte att dagens tonåringar knappast informerat sig om vad proggigt är. 51 personer, 52 med busschauffören Björn. Sedan blev det intensiva dagar i Berlin med koncentrationslägret Sachsenhausen och Wittenberg. I Sachsenhausen hade drabanter/ungdomsledare ansvaret för varsin liten samtalsgrupp och uppgiften att ta upp ondskans problem. Några samtalsfrågor hade man som stöd. I Wittenberg såg vi de olika husen och kyrkorna och - shoppade.
Shopping är en viktig del i en tonårings liv, vet jag att berätta. Det är enkelt. Vi skulle upp i TV-tornet på Alexanderplatz och det kan ta oändligt lång tid. Nu gick det fort och vi hade en dryg timme innan vi skulle gå och äta på Brauhaus Mitte, som kan ta många gäster. "Hopp och lek" löd kommandot för det fanns ju varuhus i närheten. Från tornet 202 meter upp var det stora att vi såg vår eller rättare sagt Silverstrands buss parkerad några hundra meter bort ...
Vad är det för poäng att lägga energi på ungdomar? Jag hoppas att de får en god gemenskap, lite nya insikter om tron och en hel del annat och bär med sig några viktiga insikter - också den att tron skapar gemenskap och att vi hör med i ett sammanhang där vi talar väsentligheter och inte är kristna för att vi är korkade utan kristna därför att vi är insiktsfulla. Lite plats för vård av människor blir det också - inte bara plåster och huvudvärkstabletter.
Nu är jag mest stolt och glad. Drabanterna/ungdomsledarna tog ansvar. Vårt folk skötte sig till skillnad från några tyska grupper på vandrarhemmet. Tyst i korridoren, inte stampa och klampa, hålla tider. Nå, jag förfaller inte till helgonförklaring men ändå. En av de gamla konfirmanderna hade bara hunnit hem när han sms-ade och frågade om det var för sent att anmäla sig som ungdomsledare för nästa års konfirmander. Det var det inte, fick han ögonblickligt besked om. Han anmälde sig. Klockan var 23.35. När konfirmanderna skulle lägga sig i den egna sängen hemma löd instruktionen att de skulle be Luthers aftonbön, som de fått i visitkortsformat och använt på sina rum på vandrarhemmet.
Tillbaka - glad och tacksam. Fast stackars chauffören Björn måste städa bussen så han kom inte i säng förrän kl 4.05 sa han, när vi summerade. Då hade jag sovit i tre timmar. Olika falla ödets lotter.
Innan jag somnade ögnade jag Torsdagsdepressionen. Koskinen skrev vad han tänkte om Svenska kyrkans vägval. Det var illustrationen av två hjärnceller på ökenfärd. Jag ska kommentera framöver. Jag läser och jag förmår bara uppfatta en pretentiös men korkad karl. Så gammal och så få insikter. Han fablar.
Som här: "Nya testamentet är fullt av berättelser om snabba dopbeslut." Men så är det väl inte? Fullt av? Säg att NT omfattar drygt 300 sidor i svensk översättning eller 657 om man läser Nestle på grekiska. Vad betyder då "fullt av" i siffror? 100 eller 200 ställen? Inte ens den etiopiske mannen som möter Filippos handlar om ett snabbt dopbeslut. Han frågar i stället om något hindrar att han döps. Det har sedan dess varit Kyrkans ansvariga dophållning - fråga var hindren finns och undanröja dem.
Så roligt det är med ungdomar och så trist med gamla biskopar och deras gamla fördomar som regelmässigt får och fått dem att bryta mot åttonde budet. Jag ska återkomma på temat när jag väl firat svensk midsommar.
Shopping är en viktig del i en tonårings liv, vet jag att berätta. Det är enkelt. Vi skulle upp i TV-tornet på Alexanderplatz och det kan ta oändligt lång tid. Nu gick det fort och vi hade en dryg timme innan vi skulle gå och äta på Brauhaus Mitte, som kan ta många gäster. "Hopp och lek" löd kommandot för det fanns ju varuhus i närheten. Från tornet 202 meter upp var det stora att vi såg vår eller rättare sagt Silverstrands buss parkerad några hundra meter bort ...
Vad är det för poäng att lägga energi på ungdomar? Jag hoppas att de får en god gemenskap, lite nya insikter om tron och en hel del annat och bär med sig några viktiga insikter - också den att tron skapar gemenskap och att vi hör med i ett sammanhang där vi talar väsentligheter och inte är kristna för att vi är korkade utan kristna därför att vi är insiktsfulla. Lite plats för vård av människor blir det också - inte bara plåster och huvudvärkstabletter.
Nu är jag mest stolt och glad. Drabanterna/ungdomsledarna tog ansvar. Vårt folk skötte sig till skillnad från några tyska grupper på vandrarhemmet. Tyst i korridoren, inte stampa och klampa, hålla tider. Nå, jag förfaller inte till helgonförklaring men ändå. En av de gamla konfirmanderna hade bara hunnit hem när han sms-ade och frågade om det var för sent att anmäla sig som ungdomsledare för nästa års konfirmander. Det var det inte, fick han ögonblickligt besked om. Han anmälde sig. Klockan var 23.35. När konfirmanderna skulle lägga sig i den egna sängen hemma löd instruktionen att de skulle be Luthers aftonbön, som de fått i visitkortsformat och använt på sina rum på vandrarhemmet.
Tillbaka - glad och tacksam. Fast stackars chauffören Björn måste städa bussen så han kom inte i säng förrän kl 4.05 sa han, när vi summerade. Då hade jag sovit i tre timmar. Olika falla ödets lotter.
Innan jag somnade ögnade jag Torsdagsdepressionen. Koskinen skrev vad han tänkte om Svenska kyrkans vägval. Det var illustrationen av två hjärnceller på ökenfärd. Jag ska kommentera framöver. Jag läser och jag förmår bara uppfatta en pretentiös men korkad karl. Så gammal och så få insikter. Han fablar.
Som här: "Nya testamentet är fullt av berättelser om snabba dopbeslut." Men så är det väl inte? Fullt av? Säg att NT omfattar drygt 300 sidor i svensk översättning eller 657 om man läser Nestle på grekiska. Vad betyder då "fullt av" i siffror? 100 eller 200 ställen? Inte ens den etiopiske mannen som möter Filippos handlar om ett snabbt dopbeslut. Han frågar i stället om något hindrar att han döps. Det har sedan dess varit Kyrkans ansvariga dophållning - fråga var hindren finns och undanröja dem.
Så roligt det är med ungdomar och så trist med gamla biskopar och deras gamla fördomar som regelmässigt får och fått dem att bryta mot åttonde budet. Jag ska återkomma på temat när jag väl firat svensk midsommar.
lördag 16 juni 2012
Kyrkväxt
På tisdag presenteras den nya brittiska undersökning som visar på kyrkotillväxt. I London mest. Kyrkan finns vid handelsstråken, skrev någon. London växer och kyrkor/församlingar med dem. De som växer mest är denominationer men också Church of England i Londonregionen. I det stora hela har lika många kyrkor stängts som öppnats i Storbritannien.
Jag antar att ingen vågar riktigt säga rent ut att med den liberala teologien är det som med den liberala sexrevolten på 60-talet. P-pillret skapade möjligheterna - men det blev inga barn. Liberal teologi får inga barn och därför har somliga delar av typen "mainline" problem. Jag antar att ingen särskilt kommer att påpeka att det finns påtagliga förklaringar och att de handlar om steril teologi och kanske detta enkla att rädda pojkar aldrig får kyssa vackra flickor. Och många präster beter sig som rädda pojkar .... Jag vet ju vilka präster som aldrig fick folk med sig. De hade bara kyrkopolitiker som sina uppbackare. Så tjänsterna fick de och åren då de satt i ledningen var förlorade år.
För 60 år sedan fanns knappast några "Christians in black majority churches" i Storbritannien. Nu finns det en halv miljon.
Jag tänker inte sammanfatta boken Church Growth in Britain from 1980 to the Present - men den flyttar perspektiv och säger lite käftigt att man hittar det man letar efter. Media letar efter kyrkor som står tomma - och hittar sådana. . Jag nöjer mig med att sammanfatta något som jag tror vi har behov av att se.
1. Det finns hopp för framtiden.
2. Kyrkväxt drar in människor från etniska minoriteter.
3. Varje stift behöver en plan för att plantera nya församlingar.
4. Kyrkor växer där befolkningen ökar och där det är ekonomiskt uppåt.
5,. Londonstiftet växer - och det var under David Hopes biskopstid som stiftet gick från ned- till uppgång. Påpekandet är inte mitt! Det kanske inte är så dumt med högkyrkliga biskopar trots allt?
6. Vi behöver en teologi för kyrkväxt. Och vi behöver sätta ord på det där med att Gud vill ha växande kyrkor. Kanske borde vi försöka sätta ord på varför Gud väljer att ha kyrkor över huvud taget och prioritera frågor om ecklesiologi just därför.
I går talade jag vid två tillfällen och Ölands största kyrka var fullsatt. Jag välsignade inte. Men jag sa att så länge det finns en kyrka med kyrkklockor som kallar till gudstjänst och människor kommer till mässan så blir det lik förbannat en välsignad sommar - också om jag inte får välsigna. Detsamma kanske gäller nu. Man kan strukturutreda och strukturförändra men trots detta - jag säger trots detta - kan Svenska kyrkan förnyas.
Första mässan i Högby kyrka i morgon är kl 6, högmässan kl 10.
Jag antar att ingen vågar riktigt säga rent ut att med den liberala teologien är det som med den liberala sexrevolten på 60-talet. P-pillret skapade möjligheterna - men det blev inga barn. Liberal teologi får inga barn och därför har somliga delar av typen "mainline" problem. Jag antar att ingen särskilt kommer att påpeka att det finns påtagliga förklaringar och att de handlar om steril teologi och kanske detta enkla att rädda pojkar aldrig får kyssa vackra flickor. Och många präster beter sig som rädda pojkar .... Jag vet ju vilka präster som aldrig fick folk med sig. De hade bara kyrkopolitiker som sina uppbackare. Så tjänsterna fick de och åren då de satt i ledningen var förlorade år.
För 60 år sedan fanns knappast några "Christians in black majority churches" i Storbritannien. Nu finns det en halv miljon.
Jag tänker inte sammanfatta boken Church Growth in Britain from 1980 to the Present - men den flyttar perspektiv och säger lite käftigt att man hittar det man letar efter. Media letar efter kyrkor som står tomma - och hittar sådana. . Jag nöjer mig med att sammanfatta något som jag tror vi har behov av att se.
1. Det finns hopp för framtiden.
2. Kyrkväxt drar in människor från etniska minoriteter.
3. Varje stift behöver en plan för att plantera nya församlingar.
4. Kyrkor växer där befolkningen ökar och där det är ekonomiskt uppåt.
5,. Londonstiftet växer - och det var under David Hopes biskopstid som stiftet gick från ned- till uppgång. Påpekandet är inte mitt! Det kanske inte är så dumt med högkyrkliga biskopar trots allt?
6. Vi behöver en teologi för kyrkväxt. Och vi behöver sätta ord på det där med att Gud vill ha växande kyrkor. Kanske borde vi försöka sätta ord på varför Gud väljer att ha kyrkor över huvud taget och prioritera frågor om ecklesiologi just därför.
I går talade jag vid två tillfällen och Ölands största kyrka var fullsatt. Jag välsignade inte. Men jag sa att så länge det finns en kyrka med kyrkklockor som kallar till gudstjänst och människor kommer till mässan så blir det lik förbannat en välsignad sommar - också om jag inte får välsigna. Detsamma kanske gäller nu. Man kan strukturutreda och strukturförändra men trots detta - jag säger trots detta - kan Svenska kyrkan förnyas.
Första mässan i Högby kyrka i morgon är kl 6, högmässan kl 10.
torsdag 14 juni 2012
Gud bevare! Om hopeahuippu
Vi talar om Voiden Huiput, årets höjdpunkter i den finska designvärlden. 884 kvinnliga präster i Finland har fått möjlighet att köpa en nydesignad prästdräkt. Det var den som fick priset med motivering: "Dräkten ger det kvinnliga prästerskapet efterlängtat syre, värme, mänsklighet, ändamålsenlighet och kvinnlighet. Utgångspunkten för förnyelsen var onekligen väldigt begränsad men genom framgången tar kyrkan ett steg mot det moderna samhället."
Det var tidigare kläderna som gjorde mannen. Nu är det dräkten som gör den kvinnliga prästen.
Jag läste citatets första mening och möttes av kommentaren "Skojar du?". Så det kan bli! Jag skojade inte. Jag läste innantill. Men varför ska det bli så löjligt när det kommer till kvinnliga präster? Efterlängtat syre kommer med dräkten! Värme och mänsklighet sitter i klädtrasan - men var det inte det gudomliga prästeriet kom till för? Ändamålsenlighet och kvinnlighet - men vad med det kvinnliga egentligen? Det borde analyseras ett varv till för antingen är poängen att det kvinnliga ska ha plats just i prästeriet eller annars är poängen att könet är irrelevant. Det kan man fundera över när vi ser könsfördelningen vid prästvigningar.
Själv har jag varit i England. Där finns det kvinnliga präster. Man ska nog inte låtsas om att många av de kvinnliga prästerna är rekorderliga tanter och att de gestaltar den gamla kyrkliga tantkulturen men numera iförda prästskjortor av skiftande kulörer. En hade ansvar för en Coffee-Church och det var inte alls dumt men mer kaffe än kyrka, kanske - om man med "Kyrka" avser något som har med egentliga sakrament att göra. Ingen vågar ta i den kyrkliga transformationen, den som gjort Kyrkan till kvinnokultur - och den processen har gamla anor. När jag var ung präst och gick på hembesök i området tillsammans med diakonissan öppnade mannen dörren och ropade in i lägenheten till frun: "Det är från kyrkan. Det är till dig."
Är det i verkligheten så att när Kyrkan marginaliserats tillräckligt så kan man ha kvinnor som präster eller är det så att med kvinnor som präster marginaliseras Kyrkan? Inte vet jag. Men kvinnokulturer är ett intressant forskningsfält. Och mäns utmarsch ur den kyrkliga sfären uppmärksammades mindre än den kvinnliga inmarschen, där kvinnor bevars kunde få fina uppgifter som ordförande i kyrkoråd mm mm. Men vad med män?
Jag hör till dem som tror att evangeliet är lika angeläget för kvinnor som för män.
Jag hör till dem som vill bygga en församling där alla kan vara med och där vi inte har kultur på det ena könets villkor.
Jag var med redan innan 1958. Jag såg den kyrkliga kvinnokulturen redan då. Den har stärkts genom att professionaliseras.
Är fenomenet värt att tala om - eller är vi prisgivna till ett sammanhang där de kvinnliga prästerna få syre och kvinnlighet av sin prästdräkt och framgången att designa klädtrasan innebär att "kyrkan tar ett steg mot det moderna samhället"? Herre, du var förr ditt folk nådig!
Som vanligt funderar jag mest över det faktum att så lite gjorts för att teologiskt erövra ämbetsreformen från år 1958. Det politiska beslutet låtsas vara teologiskt. Inte blir det bättre när jag läser kyrkoledningens stolta toleransdeklarationer i Kyrkans Tidning. Tala om Torsdagsdepression. Jag ser att det är till att vara läppalätt kreativ när det gäller att formulera den verklighet många av oss vet inte är. Alla vet vilka frågor som inte får ställas. Gud bevare den som ställer frågan om hur stor procent av kvinnor i Sverige som är lesbiska och ber att få motsvarande siffra för kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Än mindre får man nog fråga om lesbiska nätverk, karriärbefrämjande miljöer.
Men hur gör man med den nya finska prästdräkten om man är lesbisk? Den ger ju kvinnlighet.
Det var tidigare kläderna som gjorde mannen. Nu är det dräkten som gör den kvinnliga prästen.
Jag läste citatets första mening och möttes av kommentaren "Skojar du?". Så det kan bli! Jag skojade inte. Jag läste innantill. Men varför ska det bli så löjligt när det kommer till kvinnliga präster? Efterlängtat syre kommer med dräkten! Värme och mänsklighet sitter i klädtrasan - men var det inte det gudomliga prästeriet kom till för? Ändamålsenlighet och kvinnlighet - men vad med det kvinnliga egentligen? Det borde analyseras ett varv till för antingen är poängen att det kvinnliga ska ha plats just i prästeriet eller annars är poängen att könet är irrelevant. Det kan man fundera över när vi ser könsfördelningen vid prästvigningar.
Själv har jag varit i England. Där finns det kvinnliga präster. Man ska nog inte låtsas om att många av de kvinnliga prästerna är rekorderliga tanter och att de gestaltar den gamla kyrkliga tantkulturen men numera iförda prästskjortor av skiftande kulörer. En hade ansvar för en Coffee-Church och det var inte alls dumt men mer kaffe än kyrka, kanske - om man med "Kyrka" avser något som har med egentliga sakrament att göra. Ingen vågar ta i den kyrkliga transformationen, den som gjort Kyrkan till kvinnokultur - och den processen har gamla anor. När jag var ung präst och gick på hembesök i området tillsammans med diakonissan öppnade mannen dörren och ropade in i lägenheten till frun: "Det är från kyrkan. Det är till dig."
Är det i verkligheten så att när Kyrkan marginaliserats tillräckligt så kan man ha kvinnor som präster eller är det så att med kvinnor som präster marginaliseras Kyrkan? Inte vet jag. Men kvinnokulturer är ett intressant forskningsfält. Och mäns utmarsch ur den kyrkliga sfären uppmärksammades mindre än den kvinnliga inmarschen, där kvinnor bevars kunde få fina uppgifter som ordförande i kyrkoråd mm mm. Men vad med män?
Jag hör till dem som tror att evangeliet är lika angeläget för kvinnor som för män.
Jag hör till dem som vill bygga en församling där alla kan vara med och där vi inte har kultur på det ena könets villkor.
Jag var med redan innan 1958. Jag såg den kyrkliga kvinnokulturen redan då. Den har stärkts genom att professionaliseras.
Är fenomenet värt att tala om - eller är vi prisgivna till ett sammanhang där de kvinnliga prästerna få syre och kvinnlighet av sin prästdräkt och framgången att designa klädtrasan innebär att "kyrkan tar ett steg mot det moderna samhället"? Herre, du var förr ditt folk nådig!
Som vanligt funderar jag mest över det faktum att så lite gjorts för att teologiskt erövra ämbetsreformen från år 1958. Det politiska beslutet låtsas vara teologiskt. Inte blir det bättre när jag läser kyrkoledningens stolta toleransdeklarationer i Kyrkans Tidning. Tala om Torsdagsdepression. Jag ser att det är till att vara läppalätt kreativ när det gäller att formulera den verklighet många av oss vet inte är. Alla vet vilka frågor som inte får ställas. Gud bevare den som ställer frågan om hur stor procent av kvinnor i Sverige som är lesbiska och ber att få motsvarande siffra för kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Än mindre får man nog fråga om lesbiska nätverk, karriärbefrämjande miljöer.
Men hur gör man med den nya finska prästdräkten om man är lesbisk? Den ger ju kvinnlighet.
onsdag 13 juni 2012
Nu får väl ändå Västerås domkapitel agera!
Det första dopet finns inte antecknat i den svenska kyrkobokföringen. meddelar Kyrkans Tidning på nätet. Kyrkoherden, prosten, eo hovpredikanten Bengt Linvall gjorde "den kristliga bedömningen att man kunde fortgå med dopet". Alltså visstes det (obs denna sluga passivform!) att det var något krångel. Jag menar, antingen ljuger mamman eller så var det hela som det brukar vara. Barnet är verkligen döpt och kan/ska inte vederdöpas. Frågan har ställts vad den vederdöptes pappa ansåg om saken. Det kan man kanske utröna? I vilken kyrka döptes barnet? Var mamman osäker? Fanns det bilder från dopet? Fanns det ett dopbevis? Vad gjorde prästerna - om inte fel? Är det så att kommer en präst nära någon som är "känd från tv" så tassas det försiktigt?
Varje erfaren församlingspräst vet att det kan bli fel antecknat eller alls inte antecknat. Jag har vid två tillfällen i Kalmar fått kolla upp konfirmander som aldrig antecknats som döpta. Men bilder från doptillfället fanns och dopbevis.
Tar inte Västerås domkapitel tag i den här frågan kan man fortsättningsvis inte ta Västerås domkapitel på allvar i någon fråga. Rimligtvis avkragas den vederdöpande prästen men fråga är om inte kyrkoherden med alla de andra titlarna måste ryka också. Medhjälp till vederdop är väl ett brottsrekvisit i det kyrkliga?
Det går för övrigt inte att bortförklara att barnets mamma offentliggjort att hennes son var döpt i USA. Säger man så, måste man väl ändå uppfatta att det är så?
Söderberg, ryck ut!
Varje erfaren församlingspräst vet att det kan bli fel antecknat eller alls inte antecknat. Jag har vid två tillfällen i Kalmar fått kolla upp konfirmander som aldrig antecknats som döpta. Men bilder från doptillfället fanns och dopbevis.
Tar inte Västerås domkapitel tag i den här frågan kan man fortsättningsvis inte ta Västerås domkapitel på allvar i någon fråga. Rimligtvis avkragas den vederdöpande prästen men fråga är om inte kyrkoherden med alla de andra titlarna måste ryka också. Medhjälp till vederdop är väl ett brottsrekvisit i det kyrkliga?
Det går för övrigt inte att bortförklara att barnets mamma offentliggjort att hennes son var döpt i USA. Säger man så, måste man väl ändå uppfatta att det är så?
Söderberg, ryck ut!
Teologen Olofsson och Fenomenet Olofsson
Den emninente teologen Olofsson hörde av sig. Han räds en förväxling och förnekar släktskap med Rune Pär Olofsson, Clark Olofsson, Tumba-Tarzan och Carl Gustaf Olofsson. Teologen Olofsson beundrar jag oreserverat. Jag håller honom inte för att vara felfri men han är en intellektuellt stimulerande vän. Jag läser honom gärna och lyssnar till honom. Hans bok Fullkornstro har 110 deltagare läst och diskuterat. Ibland var den svår, sas det. Jag tror den repliken visar hur illa vi undervisat våra församlingar. Jag försöker tjata lite om att det var Kyrkan som behövde universiteten eftersom tron vill veta och jag undrar om jag inte vid skolavslutningen i Högby ska påpeka att ungar går i skolan eftersom präster slogs för bildningen på 1800-talet och i väldigt många fall fick präösten ta striden mot folkets företrädare, stora och mindre stora bönder och folk som självklart insåg att något annat än vattna djur och hantera rovdriften behövde man inte kunna. Rovdriften innefattade sådd, kanske vattning, rensning, upptagning och avblastning av rovor, förstås.
På min tid lärde magister Rubin i Moheda att tjänsteman på engelska hette clerk. Det skulle vi skriva i vår lilla blå glosbok från Gransholms bruk (nedlagt, låg i Öja socken utanför Växjö). Han kunde kanske ha påpekat att ordet kom till därför att statsförvaltningens folk hämtades bland clerici, de kyrkliga byråkraterna. Olavus Petri som var diakon blev motsvarande i Stockholm. När det är mode att hantera trons folk som idioter är det idiotiskt att inte säga emot. Vi doktorerar inte i vidskepelse eller svartkonster när vi blir teologie doktorer. Det vi skrivit, kan andra fakulteter ha nytta av. Även om jag knappast förmår uppfatta att Svenska kyrkan varit angelägen att hämta hem vad jag forskat om och forskat fram. I handböckerna finns dock forskningsresultaten och citeras därifrån. Man får vara glad för det lilla. Som ärkebiskopen Werkströms ord om teologen Olofsson: "Vi använder inte Folke efter kompetens." Det var sant och jag upprepar gärna repliken för den berättar inte bara om hur det är utan också om hur det kunde ha varit. Utsorteringen har varit verklig och får effekter.
Carl Gustaf Olofsson har återkommit med en replik. Nu är han upprörd över Paulus. Fenomenet Olofsson är inte okönt i teologihistorien. Han läser Bibeln som fan själv. Han läser in vad han förstår. Han upprörs inte bara över apostelns ord om "deras tankemöda ledde dem ingenstans" utan över orden om hur världen lever. Läsningen av Paulus, som beskrivet tillståndet i världen, en kultur eller en bittert gjord erfarenhet i en plågad värld, blir för Carl Gustaf Olofsson en beskrivning av hans eget prudentliga och småborgerliga liv. Han är inte tanklös, trolös, kärlekslös, hjärtlös. Inte Richard Dawkins heller. Han är antagligen inte ens uppfinningsrik i det onda. Intresseklubben noterar. Men bara intresseklubben. Till den hör inte jag. Avfallna frikyrkliga är inte särskilt intressanta. Men jag medger att bönebarn är. Vad blir det av Carl Gustaf Olofsson om bitarna faller på plats? Några av oss borde verkligen blir hans förebedjare. Och vad skulle hända om Fenomenet Olofsson undervisades av Teologen Olofsson och ville veta mer än vad han tror sig veta?
På min tid lärde magister Rubin i Moheda att tjänsteman på engelska hette clerk. Det skulle vi skriva i vår lilla blå glosbok från Gransholms bruk (nedlagt, låg i Öja socken utanför Växjö). Han kunde kanske ha påpekat att ordet kom till därför att statsförvaltningens folk hämtades bland clerici, de kyrkliga byråkraterna. Olavus Petri som var diakon blev motsvarande i Stockholm. När det är mode att hantera trons folk som idioter är det idiotiskt att inte säga emot. Vi doktorerar inte i vidskepelse eller svartkonster när vi blir teologie doktorer. Det vi skrivit, kan andra fakulteter ha nytta av. Även om jag knappast förmår uppfatta att Svenska kyrkan varit angelägen att hämta hem vad jag forskat om och forskat fram. I handböckerna finns dock forskningsresultaten och citeras därifrån. Man får vara glad för det lilla. Som ärkebiskopen Werkströms ord om teologen Olofsson: "Vi använder inte Folke efter kompetens." Det var sant och jag upprepar gärna repliken för den berättar inte bara om hur det är utan också om hur det kunde ha varit. Utsorteringen har varit verklig och får effekter.
Carl Gustaf Olofsson har återkommit med en replik. Nu är han upprörd över Paulus. Fenomenet Olofsson är inte okönt i teologihistorien. Han läser Bibeln som fan själv. Han läser in vad han förstår. Han upprörs inte bara över apostelns ord om "deras tankemöda ledde dem ingenstans" utan över orden om hur världen lever. Läsningen av Paulus, som beskrivet tillståndet i världen, en kultur eller en bittert gjord erfarenhet i en plågad värld, blir för Carl Gustaf Olofsson en beskrivning av hans eget prudentliga och småborgerliga liv. Han är inte tanklös, trolös, kärlekslös, hjärtlös. Inte Richard Dawkins heller. Han är antagligen inte ens uppfinningsrik i det onda. Intresseklubben noterar. Men bara intresseklubben. Till den hör inte jag. Avfallna frikyrkliga är inte särskilt intressanta. Men jag medger att bönebarn är. Vad blir det av Carl Gustaf Olofsson om bitarna faller på plats? Några av oss borde verkligen blir hans förebedjare. Och vad skulle hända om Fenomenet Olofsson undervisades av Teologen Olofsson och ville veta mer än vad han tror sig veta?
tisdag 12 juni 2012
Höj kostnaderna!
Ann Hjertén (S) har bestämt sig för att lämna kyrkopolitiken. Det är i Skene beslutet fattats att kyrkopolitiker inte ska arvoderas längre. När mandatperioden är slut, slutar alltså Hjertén. Hon motiverar sig:
"Det har inte handlat om några stora summot utan mer om en symbolisk uppskattning. Nu blir känslan att jag inte är värd de här småpengarna. Då arbetar jag hellre ideellt på riktigt med sådant jag tycker är roligt och som jag aldrig skulle drömma om att ta betalt för."
Så bra att det blev sagt och så förödande för alla vackra fraser om socialdemokratisk kyrkopolitik och all sken-helighet om förtroendevaldas fromma drivkrafter. Nå, nu tycker jag faktiskt synd om de sossar som inte tänker som Hjertén utan med glädje ger av sitt engagemang för det kyrkliga. Åke Svensson blev till sin förvång vald till kyrkorådets ordförande i Två Systrars. Det räckte inte valresultatet för S till - men han var bäst. Alltså fick han förtroende och motsvarade det självfallet. Men han och många med honom befinner sig på ljusårs avstånd från det Hjertén nu deklarerar. Hon säger ju att det hon gör inte är roligt - det är så trist så småpengarna ska hon ha.
Det känns nästan lite frestande att berätta om usel socialdemokratisk kyrkopolitik men jag ska övervinna frestelsen. Det finns ju alternativ, så man behöver inte gräva ner sig alltför mycket. Vore det inte en idé att ta bort arvoden på fler ställen - mest för att man skulle veta hur kyrkopolitiker egentligen tänker om sitt ansvar?
Annars är jag för att kostnaderna för förtroendevalda borde höjas. Är man förtroendevald i det kyrkliga skulle man få en betyande kompetenshöjning och det betyder fortbildningskostnader. Men det vore inte fel om någon på sitt CV kunde anföra en mandatperiod i ett kyrkoråd och alla då visste, att därmed fanns en kunskapsbas och ett utvecklat personligt engagemang i bagaget att imponeras av och ta vara på i arbetslivet. Växla arvodena mot utbildning/fortbildning och höj summan.
I Ann Hjerténs fall gäller nog att hon inte var värd småpengarna mer än för detta att hon så frankt deklarerat vad som gäller. Ge henne en 50-lapp extra som tack för insatsen.
Det bästa för svensk socialdemokrati vore att ägna sig åt politiska frågor och därmed inte politisera de kyrkliga. Men det fattar inte S, detta parti som tycks skörda politiska framgångar på föreställningar om sin politik mer än på rejäla programförklaringar. S är nog fortfarande ett parti som är illa ute men den lilla fördelen att alliansen kan vafra värre ute.
Nu blir det församlingsarbete i buss!
Fast kanske en liten påminnelse. Frimodig kyrka är det verkliga alternativet i kyrkovalet.
"Det har inte handlat om några stora summot utan mer om en symbolisk uppskattning. Nu blir känslan att jag inte är värd de här småpengarna. Då arbetar jag hellre ideellt på riktigt med sådant jag tycker är roligt och som jag aldrig skulle drömma om att ta betalt för."
Så bra att det blev sagt och så förödande för alla vackra fraser om socialdemokratisk kyrkopolitik och all sken-helighet om förtroendevaldas fromma drivkrafter. Nå, nu tycker jag faktiskt synd om de sossar som inte tänker som Hjertén utan med glädje ger av sitt engagemang för det kyrkliga. Åke Svensson blev till sin förvång vald till kyrkorådets ordförande i Två Systrars. Det räckte inte valresultatet för S till - men han var bäst. Alltså fick han förtroende och motsvarade det självfallet. Men han och många med honom befinner sig på ljusårs avstånd från det Hjertén nu deklarerar. Hon säger ju att det hon gör inte är roligt - det är så trist så småpengarna ska hon ha.
Det känns nästan lite frestande att berätta om usel socialdemokratisk kyrkopolitik men jag ska övervinna frestelsen. Det finns ju alternativ, så man behöver inte gräva ner sig alltför mycket. Vore det inte en idé att ta bort arvoden på fler ställen - mest för att man skulle veta hur kyrkopolitiker egentligen tänker om sitt ansvar?
Annars är jag för att kostnaderna för förtroendevalda borde höjas. Är man förtroendevald i det kyrkliga skulle man få en betyande kompetenshöjning och det betyder fortbildningskostnader. Men det vore inte fel om någon på sitt CV kunde anföra en mandatperiod i ett kyrkoråd och alla då visste, att därmed fanns en kunskapsbas och ett utvecklat personligt engagemang i bagaget att imponeras av och ta vara på i arbetslivet. Växla arvodena mot utbildning/fortbildning och höj summan.
I Ann Hjerténs fall gäller nog att hon inte var värd småpengarna mer än för detta att hon så frankt deklarerat vad som gäller. Ge henne en 50-lapp extra som tack för insatsen.
Det bästa för svensk socialdemokrati vore att ägna sig åt politiska frågor och därmed inte politisera de kyrkliga. Men det fattar inte S, detta parti som tycks skörda politiska framgångar på föreställningar om sin politik mer än på rejäla programförklaringar. S är nog fortfarande ett parti som är illa ute men den lilla fördelen att alliansen kan vafra värre ute.
Nu blir det församlingsarbete i buss!
Fast kanske en liten påminnelse. Frimodig kyrka är det verkliga alternativet i kyrkovalet.
måndag 11 juni 2012
Domkapitlet i Strängnäs och mer än så!
Jag läste protokollet från Strängnäs domkapitel för att följa ett tillsynsärende mot en pensionerad präst, som begravt en icke-medlem. Kyrkoherden på plats sa nej "i respekt för den avlidnes beslut" medan den pensionerade prästen sa ja och såg detta "som ett uttryck för pastoral omsorg". Det blev en skriftlig erinran för domkapitlet fann att prästen inte bevisat sin förman, kyrkoherden, skyldig lydnad och villigt efterkommit vad hon blivit ålagt". Som pensionär skulle alltså kyrkoherden bli min förman om en familj ber mig ha begravningsgudstjänst? Så har jag aldrig tänkt saken. Kyrkoherden är född året efter det den pensionerade prästen prästvigdes. Prästen har tjänstgjort i församlingen. Kyrkoherden kanske skulle litat på hans pastorala omdöme?
Jag läste protokollets andra paragrafer också och häpnade. Det handlar om behörighet och yttrande för tjänster. Domkapitlet har kriterierna "mycket lämplig" och "lämplig" för tjänsten. Ibland används formuleringen "kan komma ifråga", förstår jag. Är man omöjlig heter det att man "inte motsvarar sökprofilen". Vi tar yttrandena - och jag anonymiserar namnen: "JA är en erfaren och ansvarskännande församlingspräst som vill utvecklas och utveckla. DK är öppen, strukturerad, stabil och lyhörd .... längtar han nu att verka i en församling." Eller AB som "är strukturerad och samtidigt entusiastisk engagerad", BMM som "är en ofta anlitad förrättningspräst ... relationsskapande och strukturerad". HS har "bred erfarenhet" och han "har hög arbetskapacitet och är prestigelös." Nu kommer ett något längre sammanhållet citat: "NL har en önskan att få inrikta sig på vuxenarbete och utveckla sin teologiska kompetens. Hon beskrivs som rak, ärlig och engagerad. KM har erfarenhet från andra kyrkliga traditioner. Hon är en ödmjuk och tålmodig person som är pedagogiskt erfaren."
Ingenting av detta - allra minst spådomarna om framtid - kan domkapitlet veta. Makten över yttrandena sitter hos en blomsterspråkande byråkrat, som styrs av sin erfarenhet eller av sina antipatier eller av sina sympatier eller av sina förutfattade mening, man kan inte riktigt veta. Men det kan alltså inte domkapitlets ledamöter heller. Och vad får det kyrkoråd som ska anställa ny präst egentligen för hjälp. Vad innebär "andra kyrkliga traditioner" om inte att hon kommer från någon frikyrka? Och vad har de sökande för formella meriter, sådant som finns på papper, och dokumenterade erfarenhetet? Protokollet återger ingenting av detta.
Vad skrev man på blomstrande språk om den kyrkoherde som domkapitlet konstaterar att det inte finns några hinder att säga upp?
Vi lever i ett land där det på papperet sägs att befordringskriterier är skicklighet och förtjänst. Hur kan det komma sig att jag i min rigiditet tror att detta grundlagsfästa ersatts av ett annat kriterium: den välsmorda truten och de välsvarvade fraserna?
Nu återstår bara att vänta på protokollet från Västerås domkapitel efter omdopet. Laila Bagge Wahlgren berättade på sin blogg att sonen Liam är döpt en gång i USA men nu döptes han i Svenska kyrkan. Mamman hade frågat Liam om han vill det. Det ville han. http://blogg.mama.nu/lailas-blogg/2012/06/07/planera-ett-dop/ På Lailas blogg kan man se bilder från dopet. Aftonbladet återger att detta var Liams första svenska dop.
Komminister Mats Nyholm från Västerås, omdöparen, vederdöparen, blir förstås ett tillsynsärende för domkapitlet efter detta. Och domkapitelsprotokollet blir intressant läsning.
Det var tydligen allmänt bekant att Liam var döpt och kunde alltså inte döpas konditionellt. Detta är ett regelrätt omdop. Mamman har själv berättat att sonen är döpt i USA.
Präster som praktiserar omdop i Svenska kyrkan avkragas väl? Är det kontraktsprosten Alsterlund som för frågan till domkapitlet eller har biskopen själv läst Aftonbladet?
Jag läste protokollets andra paragrafer också och häpnade. Det handlar om behörighet och yttrande för tjänster. Domkapitlet har kriterierna "mycket lämplig" och "lämplig" för tjänsten. Ibland används formuleringen "kan komma ifråga", förstår jag. Är man omöjlig heter det att man "inte motsvarar sökprofilen". Vi tar yttrandena - och jag anonymiserar namnen: "JA är en erfaren och ansvarskännande församlingspräst som vill utvecklas och utveckla. DK är öppen, strukturerad, stabil och lyhörd .... längtar han nu att verka i en församling." Eller AB som "är strukturerad och samtidigt entusiastisk engagerad", BMM som "är en ofta anlitad förrättningspräst ... relationsskapande och strukturerad". HS har "bred erfarenhet" och han "har hög arbetskapacitet och är prestigelös." Nu kommer ett något längre sammanhållet citat: "NL har en önskan att få inrikta sig på vuxenarbete och utveckla sin teologiska kompetens. Hon beskrivs som rak, ärlig och engagerad. KM har erfarenhet från andra kyrkliga traditioner. Hon är en ödmjuk och tålmodig person som är pedagogiskt erfaren."
Ingenting av detta - allra minst spådomarna om framtid - kan domkapitlet veta. Makten över yttrandena sitter hos en blomsterspråkande byråkrat, som styrs av sin erfarenhet eller av sina antipatier eller av sina sympatier eller av sina förutfattade mening, man kan inte riktigt veta. Men det kan alltså inte domkapitlets ledamöter heller. Och vad får det kyrkoråd som ska anställa ny präst egentligen för hjälp. Vad innebär "andra kyrkliga traditioner" om inte att hon kommer från någon frikyrka? Och vad har de sökande för formella meriter, sådant som finns på papper, och dokumenterade erfarenhetet? Protokollet återger ingenting av detta.
Vad skrev man på blomstrande språk om den kyrkoherde som domkapitlet konstaterar att det inte finns några hinder att säga upp?
Vi lever i ett land där det på papperet sägs att befordringskriterier är skicklighet och förtjänst. Hur kan det komma sig att jag i min rigiditet tror att detta grundlagsfästa ersatts av ett annat kriterium: den välsmorda truten och de välsvarvade fraserna?
Nu återstår bara att vänta på protokollet från Västerås domkapitel efter omdopet. Laila Bagge Wahlgren berättade på sin blogg att sonen Liam är döpt en gång i USA men nu döptes han i Svenska kyrkan. Mamman hade frågat Liam om han vill det. Det ville han. http://blogg.mama.nu/lailas-blogg/2012/06/07/planera-ett-dop/ På Lailas blogg kan man se bilder från dopet. Aftonbladet återger att detta var Liams första svenska dop.
Komminister Mats Nyholm från Västerås, omdöparen, vederdöparen, blir förstås ett tillsynsärende för domkapitlet efter detta. Och domkapitelsprotokollet blir intressant läsning.
Det var tydligen allmänt bekant att Liam var döpt och kunde alltså inte döpas konditionellt. Detta är ett regelrätt omdop. Mamman har själv berättat att sonen är döpt i USA.
Präster som praktiserar omdop i Svenska kyrkan avkragas väl? Är det kontraktsprosten Alsterlund som för frågan till domkapitlet eller har biskopen själv läst Aftonbladet?
söndag 10 juni 2012
Ateisten Olofsson
Humanisten Olofsson (avtalspensionär, född 1948) släppte etiketten "kristen" hösten 2010. Det var andra gången. Första gången var några år in på 60-talet då han var i 14-årsåldern. Nu menar Olofsson "att man inte kan kalla sig kristen om man inte tror på Gud, ett liv efter döden och att Jesus uppstod från döden." Jag läste alltså inte bara Olofssons kommentar på blogginlägget Humanisten Olofsson utan gick vidare till gustafsvideoblogg. Då kan man enkelt se att Olofsson framträder som ateist, en ateist av det där sedvanliga slaget - bakgrund i en frikyrklig uppväxtmiljö. Han behåller dock lärdomen från sin "frispråkiga och ganska oblyga frikyrkliga uppfostran" att "den relativa fåkunnigheten aldrig är en ursäkt att hålla tyst när det finns saker som engagerar från djupet av ens hjärta."
Jag blir inte imponerad. I min svenskkyrkliga uppfostran - eller vad det nu var som styrde - gällde det att läsa på, skaffa belägg och pröva resonemang. "Vetenskap och beprövad erfarenhet" kan hållningen sammanfattas. Det blir bara dumt annars.
Man behöver inte vara imponerad av gubbjäklar i 64-årsåldern, det måste öppet deklareras. Är de pratsamma, finns det ytterligare skäl till försiktighet. Och här ska kanske en smiley in? :-) Men i sak - varför lägga tid på att ropa över en avgrund - "ljusårs avstånd"? Ateisten Olofsson gör det? Varför? All hans möda med det egna jaget som referens - vad blir det av det? Han har nämligen bestämt sig för att när det slås fast vad Kyrkan lär, så är det ett uttryck för - självsäkerhet! Han ställer i ett blogginlägg den lätt retoriska frågan: "Kanske måste man träda helt utanför alla kyrkliga lojaliteter och ramar för att bli fri att på ett ärligt och levande sätt dela med sig hur man är berörd av påskdramat." Noga taget kan man faktiskt göra just detta i gemenskap med apostlar och trons folk i alla tider. Och det har sin poäng att stå solidariskt samman med detta folk. Fokus flyttas från känslor till erfarenhet, gemensam erfarenhet.
Ateisten Olofsson har snickrat sitt eget filosofiska torn där han kunnat sätta sig. Jag kan omfatta honom med sympati. 12 år gammal tog han sitt första steg på otrons väg när han inte ville vara med på förbönsmötet i missionskyrkan i Dalarna, där det var vinterläger. Det hade jag kanske också gjort i det läget -men mitt sammanhang var inte förbönsmöte i Missionskyrkan utan ett mer stimulerande svenskkyrkligt sammanhang. Jag kunde också släppt tron i tonåren - men hade kanske inte försökt få ihop en ateistisk teologi med det som är kristendom. Varför håller Carl Gustaf Olofsson på med sådant? Den enda förklaring jag kan se, är att han är ett bönebarn. Någon anförvant - hans mamma? - bad för hans eviga väl. Därför kan han inte släppa alla frågorna. Vad ska man göra i den situationen? Skaffa sig en soul-friend, en hyfsad präst, och ge kristen tro en chans under en sammanhängande tid när man allra främst ska ta reda på vad trons folk säger, fira gudstjänst och ta gudstjänsten till sig och så prata med sin soul-friend - mer om det man upptäcker än om det man i förväg tänkt ut. Ateisten Olofsson har nämligen tänkt ut mycket. Det är vettigare att sluta spjärna mot udden, eller hur detta heter nuförtiden.
Jag blir inte imponerad. I min svenskkyrkliga uppfostran - eller vad det nu var som styrde - gällde det att läsa på, skaffa belägg och pröva resonemang. "Vetenskap och beprövad erfarenhet" kan hållningen sammanfattas. Det blir bara dumt annars.
Man behöver inte vara imponerad av gubbjäklar i 64-årsåldern, det måste öppet deklareras. Är de pratsamma, finns det ytterligare skäl till försiktighet. Och här ska kanske en smiley in? :-) Men i sak - varför lägga tid på att ropa över en avgrund - "ljusårs avstånd"? Ateisten Olofsson gör det? Varför? All hans möda med det egna jaget som referens - vad blir det av det? Han har nämligen bestämt sig för att när det slås fast vad Kyrkan lär, så är det ett uttryck för - självsäkerhet! Han ställer i ett blogginlägg den lätt retoriska frågan: "Kanske måste man träda helt utanför alla kyrkliga lojaliteter och ramar för att bli fri att på ett ärligt och levande sätt dela med sig hur man är berörd av påskdramat." Noga taget kan man faktiskt göra just detta i gemenskap med apostlar och trons folk i alla tider. Och det har sin poäng att stå solidariskt samman med detta folk. Fokus flyttas från känslor till erfarenhet, gemensam erfarenhet.
Ateisten Olofsson har snickrat sitt eget filosofiska torn där han kunnat sätta sig. Jag kan omfatta honom med sympati. 12 år gammal tog han sitt första steg på otrons väg när han inte ville vara med på förbönsmötet i missionskyrkan i Dalarna, där det var vinterläger. Det hade jag kanske också gjort i det läget -men mitt sammanhang var inte förbönsmöte i Missionskyrkan utan ett mer stimulerande svenskkyrkligt sammanhang. Jag kunde också släppt tron i tonåren - men hade kanske inte försökt få ihop en ateistisk teologi med det som är kristendom. Varför håller Carl Gustaf Olofsson på med sådant? Den enda förklaring jag kan se, är att han är ett bönebarn. Någon anförvant - hans mamma? - bad för hans eviga väl. Därför kan han inte släppa alla frågorna. Vad ska man göra i den situationen? Skaffa sig en soul-friend, en hyfsad präst, och ge kristen tro en chans under en sammanhängande tid när man allra främst ska ta reda på vad trons folk säger, fira gudstjänst och ta gudstjänsten till sig och så prata med sin soul-friend - mer om det man upptäcker än om det man i förväg tänkt ut. Ateisten Olofsson har nämligen tänkt ut mycket. Det är vettigare att sluta spjärna mot udden, eller hur detta heter nuförtiden.
torsdag 7 juni 2012
Lågt blodsocker
Kyrkans Tidning kom inte idag. Det gjorde däremot Ölandsbladet där Stig-Björn Ljunggren ifrågasatte dopet på en rätt okvalificerad intellektuell nivå. Jag funderar på om jag borde skriva ett svar - men det var en del annat att plocka med och två mackor till lunch var inte optimalt. känner jag nu. Jag greppade Kyrkans Tidning i församlingshemmet. Där har Lennart Koskinen skrivit om att nåden kräver att vi gör dopet tillgängligt. Han gör det genom en grovt tillyxad motsättning mellan kyrkosyner. Exklusiv kyrka för ett fåtal eller ett öppet erbjudabnde, det är motsättningen. Endast vid få tillfällen samverkar Koskinens två hjärnceller, fattar jag, när jag läser hans text fortsättningsvis:
"Kritiken från Dag Sandahl-angels med hang-arounds skjuter in sig på det första alternativet. Gärna trossamtal som liknar ett gammaldags husförhör med föräldrarna. Är de verkligen värda att få döpa sina barn."
Det är en fd biskop i Svenska kyrkan - den kyrka som anammat BEM-dokumentet - som skriver. Enklast ska han, doktor vid ett nordligare beläget universitet /men faktiskt inte docent/, avkrävas belägg för att det han påstår är vad jag menar. Fram med beläggen!
Jag har byggt församling och haft dopsamtal. Jag har stretat runt bland husen, suttit hos folk, klappat barn och hundar och blivit områdets präst. Det betydde att ingen tyckte det var konstigt att jag gick i trapporna när det var svårartade problem ("jag ringde dig för jag ville inte dra in polisen") eller dödsbud skulle ges. Jag döper och konfirmerar ibland barn till tidigare konfirmander och jag begraver tidigare konfirmanders föräldrar. Dopsamtalen skapade kontakter och en hyfsat vital församling blev viktig i stadsdelen. Jag tror inte jag ska ta skit av Koskinen. Att jag inser att Svenska kyrkan på allt sätt vill ha många döpta och att det i stor utsträckning handlar om pengar ska jag inte heller ha skit för. Vi hamnar där Church of England redan är. Vi uppmuntras att kalla detta lilla kyrkliga egenintresse för "relevans".
Ska jag verkligen nu ägna en stund åt att försvara Svenska kyrkan i Ölandsbladet eller? Det finns annat att göra. Sätta ihop ett undervisningsmaterial om ondskans problem till de 44 unga som ska fortbildas teologiskt t ex eller kolla hur budgetberedningen vill ha in äskanden och när. Koskinen kanske har större skäl att försvara Svenska kyrkans praxis mot docenten Ljunggren än vad jag har? Men läser Koskinen Ölandsbladet - och skriver han utan ekonomisk ersättning?
"Kritiken från Dag Sandahl-angels med hang-arounds skjuter in sig på det första alternativet. Gärna trossamtal som liknar ett gammaldags husförhör med föräldrarna. Är de verkligen värda att få döpa sina barn."
Det är en fd biskop i Svenska kyrkan - den kyrka som anammat BEM-dokumentet - som skriver. Enklast ska han, doktor vid ett nordligare beläget universitet /men faktiskt inte docent/, avkrävas belägg för att det han påstår är vad jag menar. Fram med beläggen!
Jag har byggt församling och haft dopsamtal. Jag har stretat runt bland husen, suttit hos folk, klappat barn och hundar och blivit områdets präst. Det betydde att ingen tyckte det var konstigt att jag gick i trapporna när det var svårartade problem ("jag ringde dig för jag ville inte dra in polisen") eller dödsbud skulle ges. Jag döper och konfirmerar ibland barn till tidigare konfirmander och jag begraver tidigare konfirmanders föräldrar. Dopsamtalen skapade kontakter och en hyfsat vital församling blev viktig i stadsdelen. Jag tror inte jag ska ta skit av Koskinen. Att jag inser att Svenska kyrkan på allt sätt vill ha många döpta och att det i stor utsträckning handlar om pengar ska jag inte heller ha skit för. Vi hamnar där Church of England redan är. Vi uppmuntras att kalla detta lilla kyrkliga egenintresse för "relevans".
Ska jag verkligen nu ägna en stund åt att försvara Svenska kyrkan i Ölandsbladet eller? Det finns annat att göra. Sätta ihop ett undervisningsmaterial om ondskans problem till de 44 unga som ska fortbildas teologiskt t ex eller kolla hur budgetberedningen vill ha in äskanden och när. Koskinen kanske har större skäl att försvara Svenska kyrkans praxis mot docenten Ljunggren än vad jag har? Men läser Koskinen Ölandsbladet - och skriver han utan ekonomisk ersättning?
Manifestation
Det var manifestation i Kalmar. Det mer frikyrkliga stuket har bättre högtalare. Psalmsången var svag och leddes av en Pouzanenchor från Kalmar. Kul - men klent. Och liturgin fungerar inte för de vanliga svaren kan de frikyrkliga på Stortorget inte. Koncentrationen är kanske inte den bästa. Man kan fira mässa och äta glass under tiden men också småprata. Jag moraliserar inte. Man är mans gamman, heter det i Havamal. Det är roligt att träffas.
Lite besynnerligt dock. Har man motorcykel och skinnställ är det ett plus. Då ska man t ex ta sig i procession från Larmtorget till Stortorget och parkera cyklarna där. En kyrkoherde i rött skinnställ ledde skaran som brummade iväg. Sannolikt är det hela fromhetsbefrämjande men när jag sporde om jag kunde skaffa cab och köra nedcabbat med andra kompisar nästa år blev svaret lite svävande. Är den förfärande sanningen den, att motorcykeln är svaret på en fördom att kristna inte kan åka motorcykel och nu ska den fördomen utrotas eller - än värre - såg jag svaret på min önskan om en lagom omvänd MC-klubb gå i uppfyllelse?
När en kommunistisk kommunalpolitiker två gånger i bön från podiet tackade för att vi får leva i en demokrati, log jag. Hon syftade förstås på proletariatets diktatur. Annars var bedjandet mångordigt - på ett sätt som jag fått för mig att vår Frälsare varnat för. Knox hölls fram som auktoritet. Jojo. Det reformerta fick plats, inte Luther. Tänkte jag.
I bönens form tackades också för ekumeniken - med en intressant definition. Ekumenik är numera mångfald och olikheter och man har valt att vara glada över detta. Bad inte Jesus om enhet?
Och så var det mässfirande på nästa torg. Präster dansade och hoppade och kom för denna insats på bild i tidningen. Tänk att präster kan hoppa! Men enhet - vad tänker folket på torget om mässan? Är det sakramental realism - är det just som biskopen säger därframme - eller på något mer symboliskt vis?
Jag hoppas att jag inte låter syrlig - jag iakttog och funderade och sjöng då och då. Jag pratade med vänner också. Syster Kerstin bad tackbönen efter mässan och det gav en slags igenkännandets trygghet - i åratal har jag hört det vara just så och pensionerade diakonissor låter inte pensionen hindra dem, om man så säger. De gör som de alltid har gjort. Det gillar jag. Men när det blir lite liturgisk utgestaltning ser jag en skillnad. Högkyrkligheten är mer kroppslig än den utstofferade kyrklighet som tagit sig upp. En högkyrklig präst rör vid materien, talar till brödet och vinet. Liturgisk praxis är också teologi, tänker en högkyrklig präst.
Till sist for jag hemåt. Frågan ställdes: Varför manifesterar man en dag när folk inte är på stan? Det var lätt att parkera i Kalmar i går. Och var var det vanliga svenskkyrkliga folket? Biskopen firade främst mässa för frikyrkliga, tror jag. Vackert så - men lite komplicerat för den som vill tänka och förstå.
Sedan skulle det firas nationaldag. Invandrarna hade kallats in för att sjunga och dansa. De gläds över Gustaf Vasas intåg i Stockholm - eller vad det nu är vi firar. Själv är jag mer sur över beslutet om nationaldagen som helgdag, för det beslutet sabbade pingsthelgen. Var det för att påminna om den saken som prästerna bar röda stolor och biskopen röd mässhake - eller var detta bara för att det skulle vara snyggt?
På kvällen var det mässa i Högby kyrka. Som vanligt på onsdagar, alltså. Hemma bäst!
Lite besynnerligt dock. Har man motorcykel och skinnställ är det ett plus. Då ska man t ex ta sig i procession från Larmtorget till Stortorget och parkera cyklarna där. En kyrkoherde i rött skinnställ ledde skaran som brummade iväg. Sannolikt är det hela fromhetsbefrämjande men när jag sporde om jag kunde skaffa cab och köra nedcabbat med andra kompisar nästa år blev svaret lite svävande. Är den förfärande sanningen den, att motorcykeln är svaret på en fördom att kristna inte kan åka motorcykel och nu ska den fördomen utrotas eller - än värre - såg jag svaret på min önskan om en lagom omvänd MC-klubb gå i uppfyllelse?
När en kommunistisk kommunalpolitiker två gånger i bön från podiet tackade för att vi får leva i en demokrati, log jag. Hon syftade förstås på proletariatets diktatur. Annars var bedjandet mångordigt - på ett sätt som jag fått för mig att vår Frälsare varnat för. Knox hölls fram som auktoritet. Jojo. Det reformerta fick plats, inte Luther. Tänkte jag.
I bönens form tackades också för ekumeniken - med en intressant definition. Ekumenik är numera mångfald och olikheter och man har valt att vara glada över detta. Bad inte Jesus om enhet?
Och så var det mässfirande på nästa torg. Präster dansade och hoppade och kom för denna insats på bild i tidningen. Tänk att präster kan hoppa! Men enhet - vad tänker folket på torget om mässan? Är det sakramental realism - är det just som biskopen säger därframme - eller på något mer symboliskt vis?
Jag hoppas att jag inte låter syrlig - jag iakttog och funderade och sjöng då och då. Jag pratade med vänner också. Syster Kerstin bad tackbönen efter mässan och det gav en slags igenkännandets trygghet - i åratal har jag hört det vara just så och pensionerade diakonissor låter inte pensionen hindra dem, om man så säger. De gör som de alltid har gjort. Det gillar jag. Men när det blir lite liturgisk utgestaltning ser jag en skillnad. Högkyrkligheten är mer kroppslig än den utstofferade kyrklighet som tagit sig upp. En högkyrklig präst rör vid materien, talar till brödet och vinet. Liturgisk praxis är också teologi, tänker en högkyrklig präst.
Till sist for jag hemåt. Frågan ställdes: Varför manifesterar man en dag när folk inte är på stan? Det var lätt att parkera i Kalmar i går. Och var var det vanliga svenskkyrkliga folket? Biskopen firade främst mässa för frikyrkliga, tror jag. Vackert så - men lite komplicerat för den som vill tänka och förstå.
Sedan skulle det firas nationaldag. Invandrarna hade kallats in för att sjunga och dansa. De gläds över Gustaf Vasas intåg i Stockholm - eller vad det nu är vi firar. Själv är jag mer sur över beslutet om nationaldagen som helgdag, för det beslutet sabbade pingsthelgen. Var det för att påminna om den saken som prästerna bar röda stolor och biskopen röd mässhake - eller var detta bara för att det skulle vara snyggt?
På kvällen var det mässa i Högby kyrka. Som vanligt på onsdagar, alltså. Hemma bäst!
onsdag 6 juni 2012
Humanisten Olofsson
Styrelseledamoten i Humanisterna i Kalmar län (som alltså inte säkert är humanistiskt bildade, skolade eller ens humana men knepet är detsamma som när ett gäng centerpartister och andra organiserade sig som "folkkyrkogruppen" i kyrkomötet; man lägger beslag pån ett honnörsord för egen del) Carl Gustaf Olofsson skrev i Barometern/OT den 31 maj att han stödde den nya skollagen. Det handlar förstås om skolavslutningar i kyrkan. Olofsson har läst Antje Jackeléns herdabrev, i vart fall i utdrag. Det handlar om Luk 10:5-12 där Jesus skickar sina lärjungar med uppdraget att hälsa människorna med frid. Kan det kränka?
Humanisten Olofsson läser Bibeln och ser att den som avvisar friden kan vänta ett öde värre än det Sodom och Gomorra utsattes för. Olofsson ser Jesus fälla en brutal kollektiv dom och anklagar Jackelén för "ett vanligt kristet fenomen: selektiv bibelläsning." Så kommer Olofssons slutsats: "Man skulle kunna säga att genom att förbjuda religiösa/kristna inslag på skolavslutningen befrias kyrkan och prästerna från att indirekt förkunna dessa hårda domsord från Jesus över barn och föräldrar som är avvisande till kristen tro." Mycket ska man höra! Fast den som varit med ett tag har hört liknande tongångar tidigare ... Vi befriar!
Olofsson vill i stället ha en värdig avslutning - som jag, när jag såg rubriken i tidningen, först trodde var en plädering för dödshjälp! Nå, en värdig avslutning: en "som skolan utformar och som rymmer livets djup gemensamma för alla människor och som pekar framåt mot en global gränsöverskridande värld, i kyrkan eller annan lokal, är en mycket bättre lösning."
Ska det på min gravsten stå: He could not gladly suffer fools? Nu har jag varit på resor och kanske sluppit en del av den återkommande skolavslutningsdebatten - materialet som Kyrkans Hus åstadkom gjorde mig för den delen inte glad - men när ska vi få möta intelligenta ateister? Olofssons plädering är en sekulariserad lösning som helt beror på Kyrkans förkunnelse. Han skulle inte tänka i kategorier som det gemensamma och det globala om inte evangeliet förkunnats och byggt kultur. Det vet han inte om. Sekulariseringen betydde att man tog bort värdegrunden men värderingarna finns i någon mening kvar och formar idealen. Men eftersom Olofsson et consortes - HUmanisterna! - inte längre förstår originalet, talar de sig varma för den blekare kopian. Det står honom fritt. Vi lever i ett på papperet fritt land.
Olofsson uppträder också som fundamentalistisk bibelutläggare. Han uppfattar nu att han gjort en stor exegetisk insats genom att jaga ett vanligt kristet fenomen. Men han har inte gjort utgångspunkten klar för sig. Jesus uttalar inga domsord. Han säger egentligen bara att det finns en utväg ur det rådande eländet. Ta livbåten nu eller drunkna. Ska det kallas domsord? Är det inte närmast att se som konsumentupplysning?
Olofsson kunde sätta sig och fundera över världen. Jag har de senaste dagarna läst 1300 sidor om Raoul Wallenberg. Det är en läsning som kan fylla en med dysterhet. Så mycket ondska, så många fördomar, så mycket illvilja, så många medlöpare och tigare, så många försiktiga och så mycket av maktspel där en människas liv inte är värt något. Världen är fallen. Eländet är verkligt och Kyrkan är kallad att visa på utvägen, Den som inte tar emot friden, har träffat ett eget val. Vill man inte ha med Gud att göra, slipper man.
Jag kunde å denna dag när den svenska flaggan med korset tecknat smattrar i den öländska vinden kanske avrunda med det Olofsson uppfattar vara kollektiva domsord. Det kunde räcka med tio rättfärdiga för att Sodom och Gomorra skulle skonas. Finns det tio rättfärdiga i församlingen som lever ett sådant liv att de andra räddas? Detta är den allvarliga frågan - på ljusårs avstånd från humanisten Olofssons lilla hemmasnickrade tankevärld.
Humanisten Olofsson läser Bibeln och ser att den som avvisar friden kan vänta ett öde värre än det Sodom och Gomorra utsattes för. Olofsson ser Jesus fälla en brutal kollektiv dom och anklagar Jackelén för "ett vanligt kristet fenomen: selektiv bibelläsning." Så kommer Olofssons slutsats: "Man skulle kunna säga att genom att förbjuda religiösa/kristna inslag på skolavslutningen befrias kyrkan och prästerna från att indirekt förkunna dessa hårda domsord från Jesus över barn och föräldrar som är avvisande till kristen tro." Mycket ska man höra! Fast den som varit med ett tag har hört liknande tongångar tidigare ... Vi befriar!
Olofsson vill i stället ha en värdig avslutning - som jag, när jag såg rubriken i tidningen, först trodde var en plädering för dödshjälp! Nå, en värdig avslutning: en "som skolan utformar och som rymmer livets djup gemensamma för alla människor och som pekar framåt mot en global gränsöverskridande värld, i kyrkan eller annan lokal, är en mycket bättre lösning."
Ska det på min gravsten stå: He could not gladly suffer fools? Nu har jag varit på resor och kanske sluppit en del av den återkommande skolavslutningsdebatten - materialet som Kyrkans Hus åstadkom gjorde mig för den delen inte glad - men när ska vi få möta intelligenta ateister? Olofssons plädering är en sekulariserad lösning som helt beror på Kyrkans förkunnelse. Han skulle inte tänka i kategorier som det gemensamma och det globala om inte evangeliet förkunnats och byggt kultur. Det vet han inte om. Sekulariseringen betydde att man tog bort värdegrunden men värderingarna finns i någon mening kvar och formar idealen. Men eftersom Olofsson et consortes - HUmanisterna! - inte längre förstår originalet, talar de sig varma för den blekare kopian. Det står honom fritt. Vi lever i ett på papperet fritt land.
Olofsson uppträder också som fundamentalistisk bibelutläggare. Han uppfattar nu att han gjort en stor exegetisk insats genom att jaga ett vanligt kristet fenomen. Men han har inte gjort utgångspunkten klar för sig. Jesus uttalar inga domsord. Han säger egentligen bara att det finns en utväg ur det rådande eländet. Ta livbåten nu eller drunkna. Ska det kallas domsord? Är det inte närmast att se som konsumentupplysning?
Olofsson kunde sätta sig och fundera över världen. Jag har de senaste dagarna läst 1300 sidor om Raoul Wallenberg. Det är en läsning som kan fylla en med dysterhet. Så mycket ondska, så många fördomar, så mycket illvilja, så många medlöpare och tigare, så många försiktiga och så mycket av maktspel där en människas liv inte är värt något. Världen är fallen. Eländet är verkligt och Kyrkan är kallad att visa på utvägen, Den som inte tar emot friden, har träffat ett eget val. Vill man inte ha med Gud att göra, slipper man.
Jag kunde å denna dag när den svenska flaggan med korset tecknat smattrar i den öländska vinden kanske avrunda med det Olofsson uppfattar vara kollektiva domsord. Det kunde räcka med tio rättfärdiga för att Sodom och Gomorra skulle skonas. Finns det tio rättfärdiga i församlingen som lever ett sådant liv att de andra räddas? Detta är den allvarliga frågan - på ljusårs avstånd från humanisten Olofssons lilla hemmasnickrade tankevärld.
lördag 2 juni 2012
Oxfordrörelse mm
Jag rörde mig till Oxford och under Coompanions ledning besökte vi vänstiftet och kom ut också i stiftets utkanter. Jag ska väl fundera lite vidare över vad vi lärde oss men ett vet jag. Ska man ha vänstiftskontakter måste vänskap byggas nerifrån - och från ömse håll. Många måste vara bvänner med måpnga och deta i olika generationer. Annars blir vänstiftandet ett egenintresse för reslystna, Får jag hänvisa till Romarbrvets sista kapitel och namnlistan. Aposteln hälsar till en hel uppsättning personer. De är i Rom. Där har han aldrig varit. Men Kyrkan är internationell redan från början.
I Blackwell's lilla boklåda var jag ett varv och hjälpte till att bära några böcker därifrån. Primark utrustade mig med lite nytt. Det är som Ullared fast bättre och billigare, som vi brukar säga. Vad som hänt hemma, var jag rätt okunnig om. Vi tror ju alltid att mycket händer men tillbaka efter en vecka så ser vi att det mesta är som det var.
Bloggen Fjärde väggen har granskat Seglora smedja. Det var, som doktor B, brukar formulera sig "nöjsamt" - men det tycker nog inte Seglora smedja. En grandios självbild blev genom granskningen rätt illa åtgången. Sedan såg jag att Seglora smedja upprördes över Kristen opinion och vice versa. Det var bra för smedjans upprördhet blev informationsbärande. Här finns den passliga censurens trosbekännelse i inlägget "Kristen Opinion går över gränsen": En publicering skänker legitimitet inte bara åt den enskilda åsikten utan även legitimitet åt den individ som framför dsen. Läs satsen tre gånger. Tänker man så, har man inte i det offentliga samtalet att göra! Seglora smedja tänker så. Vi andra tänker att åsikter kan framföras för att komplicera resonemang eller för att prövas och avfärdas - och det är samtalets själva poäng. Legitimitetsköret är översåtligt och försåtligt.
Seglora smedja menar att våra handlingar och de debatter vi väljer att driva oundvikligen får konsekvenser. Kanske det. Men somliga debatter väljer vi inte att driva. Något står i stället fram och vi måste hantera detta faktum om vi inser att det är brott att tiga. Vi valde inte debatten, debatten valde oss. Enkel kallelselära, med andra ord. Så tänker INTE Seglora smedja - och då ska ändå smedjan vara en tankesmedja. Den skulle vara väldigt mycket mer intressant om den inte tänkte i legitimitetskategorier utan lite frimodigt började driva sanningsfrågor, frågor om hur det är och inte bara frågor om hur vi utfrån enkla schabloner vill föreställa oss att det är.
Tillbaka till Oxford. I postmodernistisk anda kan man numera plocka andrligt gods från olika håll, fick vi höra. Det tror jag inte går i längden. Form och innehåll måste höra ihop.
Nu kan jag fortsätta förbereda dagens vigslar och morgondagens högmässa samt eventuellt göra en raid i trädgården. Det grönskar lite väl mycket där det inte ska grönska av det slaget, om ni förstår huru jag menar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)