Datoriserat krångel

I dag har jag levt med datoriserat krångel så risk eller möjlighet finns att det inte blir någon bloggpost i morgon. Bara så ni vet!

Kvinnoprästmoståndare välkomna i Växjö domkyrka

GA Danell var domprost i Växjö, fyllde domkyrkan, var ett samlande namn i stiftet och ovedersägligen kvinnoprästmotståndare. Ärkebiskop Brilioth tyckte illa om honom. Jag uppfattar med Rune B. Imbergs hjälp att det i hög grad berodde på at GA brast i biskopsvördnad. Har man vuxit upp i ett biskopshem, kanske det blir så. Biskopsämbetet var viktigt, biskopar mindre viktiga. Och denna principiellt skeptiska hållning är biskopar mycket känsliga för.

Nu till det intressanta. Det verkar som om kvinnoprästmotståndare är välkomna: "Till Svenska kyrkans i Växjö och all verksamhet som sker i våra kyrkor och församlingshem är du välkommen oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Vid Växjö Pride 2014 deltar Svenska kyrkan i Växjö som stolt partner."

Till all verksamhet? Pedofiler välkomna till Kyrkans barntimmar, sålunda? Jag bor inte i Växjö och har inte barn i aktuell ålder. Om jag haft, hade jag haft synpunkter på denna deklarerade öppenhet. Nu har ju de flesta av oss inhämtat att Ingmar Ström - och Tuulikki Koivunen Bylund - hänfört kvinnoprästmotstånd till en sexuell kategori; sexualneurotiker eller svag manlighet. Nå, då har kvinnoprästmotståndarna äntligen sluppit att stigmatiseras och kan, också de, komma ut ur garderoben. De är välkomna. Så har det inte varit. Nu är det så. Är de välkomna till att prästvigas och välkomna till befordran utan att missgynnas av sin läggning? Uppenbarligen, om inte det fagra talet är munspel.

Alla ställer upp på en Pridefestival i Växjö och det ska visst bli en i Karlskrona också. I Kalmar ingen och någon entreprenör ville mana Kalmar som väl inte skulle komma på efterkälken. Länsstyrelse, kommun, kyrka och en mängd förvaltningar engageras. Notan för hur det hela betalas av oss alla. Det är en del av själva finessen. Den andra delen av finessen är att folk får klart för sig vad som gäller i vår postmoderna tid, där det inte finns någon Sanning men väl sanningar och de sanningar som just nu är inne gör man bäst att förhålla sig politiskt korrekt till. Om Svenska kyrkan samma vecka som Pridefestivalen hållit en Pryd-festival, hade ni fått se på Fan. Ja, hur ska man uttrycka saken annars? Om man är kyrkokristen, alltså.

Men jag lär mig: "För en kyrka som vill hävda alla människors lika värde, att alla oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning etc är älskade av Gud blir det en självklarhet att delta i Pride." Säg det till GA Danell och Bo Giertz eller Bertil Werkström. Berätta det för Olof Sundby. Det tycks mig som om högmässan kl 11 på söndag i Växjö domkyrka är en regnbågsmässa. Inkluderande alla. Utom, detta bedrövliga "utom" de som tror vad Kyrkan  alltid har trott. Man kan konsultera den katolska kyrkans katekes om man undrar vad som är Kyrkans lära. Eller kasta en blick i biskopsbrevet i en folkets livsfråga, som är det senaste Svenska kyrkans biskopar samlat sig till när det handlar om sex. Och det för 60 år sedan. Läs på och kontakta sedan biskopen om ni får problem med tron, allt efter biskop Bonniers råd. Biskoparna kan få mycket att göra.

Men hur ska jag nu göra, då jag uppenbarligen med min kvinnoprästmotståndläggning är välkommen till Svenska kyrkan och all verksamhet som sker där, när verksamheten verkar gå på tvärs mot vad Kyrkan lär? Och nöjer jag mig med att dela liv, bröd och vin i en gudstjänst när jag skulle vilja ta emot det som är mer än bröd och vin och som verkligen är Liv och övernog?

Problemen kvarstår. Eller förvärras. "Mene, mene tekel ufarsin", ska man nog säga.

Debattknep

Det finns några säkra debattknep som går i det kommunalpolitiska livet och som inte sällan letar sig in i valrörelser. Det är knepet att alltid besvara principiell kritik med frågan om alternativ och det är knepet att anklaga motoparten för att ha varit med och fattat de beslut som nu kritiseras. Vi tar det steg för steg.

Krav på formulerade alternativ
Det finns alls ingen anledning att se sig som skyldig att presentera alternativ när någon ser skäl att framföra kritik. Kritiken i sig räcker och de invändningar som kritiken utgör, får motparten se till att undanröja genom att visa hur ovederhäftig den är. Krångligare än så är det inte.

I frågan om alternativ till den nuvarande kyrkomötesordningen och till hur lärobeslut fattas, finns dock alternativ. Andra kyrkors system är sådana alternativ, i Church of England röstar man kategorivis, biskopar, präster, lekfolk, och det krävs understundom kvalificerade majoriteter i alla tre husen. Hos oss skulle en del bli annorlunda om vi har direktval till församlingsnivå och indirekta val därefter. Då hade inte Sverigedemokraterna enkelt kunnat skaffa sig en kyrklig plattform. Ett mindre kyrkomöte valt kategorivis är kanske det rimliga alternativet.

Läronämnden
Lärobeslut fattades i det gamla kyrkomötet med en säkerhetsspärr. Prästerna, valda av prästerna, kunde gå emot ett lärobeslut. Innan en justering röstades Läronämnden vid minst tre tillfällen ne4r. Nu är det svårare. Men antagligen behöver vi nu föra ett allvarligt samtal om risken eller möjligheten att läroavgöra av ideologiska skäl. Det enkönade äktenskapet är ett lysande exempel på ett sådant ideologiskt läroavgörande. Teologin skiftar därför att politiker i riksdagen fattat ett beslut som måste följas upp. Det var inte första gången och knappast sista heller.

Läronämnden är politiskt sammansatt. Valberedningen ser till att hålla de olämpliga fackteologerna utanför och förser nämnden med de - faktiskt politiskt - valda biskoparna och de rätt stylade teologerna. Minns E¨va Hamberg, som lämnade Läronämnden och Svenska kyrkan.. Just nu är en plats vakantsatt av det skälet att de föreslagna inte betraktades som havliga. Just nu! Inget nytt i detta. Det är rådande ordning i Svenska kyrkan att hantera somliga medkristna som motkristna. Den öppna
folkkyrkans utsorteringsmekanismer är välsmorda. Och det finns skäl att ofta och kyrkokritiskt påminna om Eva Hamberg. Vad är det för fel på ett sammanhang som professor Hamberg inte står ut med?

Alternativet till nuvarande ordningar är förstås att stimulera till invändningar. I kyrkomötet men än mer i de vanliga kyrkliga samtalen. Många menar nog - men de är tysta och försiktiga - att det system vi nu har inte håller. Det sägs inte högt. Varför är ni rädda?

Vad har jag sagt om Läronämnden? 1. Reserverat mig principiellt i kyrkomötet 1982 mot den nya strukturen. 2. Något belyst lärofrågors behandling i min avhandling Folk och kyrka. 3. I det nya kyrkomötet argumenterat för ohavliga kandidater, någon kompletterande röst. 4. Ställt upp till Läronämnden vid val till förra kyrkomötet, men självfallet inte röstats in även om jag fick fler röster än bara Frimodig kyrkas och 5. I skiftande sammanhang debatterat samt 6. I nomineringsgruppen granskat Läronämndens insatser och stillsamt avhånat dessa.

Det är intressant att vi nu har både folk som gärna debatterar Svenska kyrkan men också beslutsfattare och tjänstemän som inte har särskilt mycket pejl på vad som hänt i kyrkomötet från 1979 och framåt. Personlig erfarenhet har de inte. Det kan vara bra - men risken är att somligt går förlorat och ersätts av föreställningar och fantasier. Kyrkomötesprotokollen ger information. I vart fall kan man se att jag inte varit tyst. Och gammal tycks vara äldst om än vi hölls med herr Låtsaspresident Larsson. I kyrkostyrelsen ser jag idel goda kamrater som alls inte var med när det begav sig och tjänstemän som kommit in långt senare.

Är problemet det urenkela och mänskliga att vi så lätt uppfattar att det som just nu är, är det sätt som saker och ting ska vara på? Normalitetens triumf? Får jag då föra realutopins talan på denna muntra, käcka och pigga blogg! Det kan jag göra utan att agera som den fromme Olof Hartman, som grep tag i Ingmar Ström, skakade honom under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem och ropade: "Det går åt helvete, fattar du väl." Hartman menade vad han sa. Bokstavligt. Fick han fel? Och redogör då för alternativen ....

Åke, Åke

När enkla fd komministrar bloggar gör det inte så mycket att de avslöjar sin okunskap eller sitt slappa tänkande. Det är som med högerpolitikern Virgin om vilken partikamraterna undrade hur mycket av det som försiggick i riksdagen som han fattat. Så skrev han sina memoarer och då fick de svart på vitt. Han hade inte fattat något. Utifrån detta Virgin-mönster kanske biskopar skulle avhålla sig från att skriva bloggar. Twittra som mest.

Åke Bonnier bloggar. Nu handlar det om Svenska kyrkans lära. Svenska kyrkan har en lära, läser jag och prästerna är tolkningsexperter, skriver Åke. På vilken grund vilar denna expertis? En religionsvetenskaplig examen vet vi som läser blogginlägget. Inte en teologisk. Hur tänkte Åke nu?

Kyrkan som trossamfund äger läran och trossamfundets högsta instans är kyrkomötet. Och jag, den enfaldige, som i kyrkomötet 1982 reserverat mig mot det synsättet. Ett "kyrkomöte" sammansatt som det nuvarande kan inte ha denna läroauktoritet. Sa och skrev vi. Åke är dock totalt obekymrad. Han ser i biskoparna och läroämnd garantier för läran. Vi tillsätter biskopar och läroämnd utifrån politiska styrkeförhållanden men låtsas läroauktoritet.

Nå, den präst eller diakon som får problem med läran och vill ha en annan, erbjuds nu tre möjligheter. 1. Vända sig till en ledamot i kyrkomötet, som kan motionera i en lärofråga, alternativt spörja en ledamot av kyrkostyrelsen (varför inte en ersättare, kan jag undra) om det kanske kommer en skrivelse i frågan till kyrkomötet.
2. Befrias från vigningstjänsten, dra alltså. Till en annan kyrka med en lära som bättre passar mig som individ och min individuellt relaterade tro. Alternativet att en tvekande eller tvivlande helt enkelt sparkas ut, går Åke inte in på. Kanske är det konstigt - han är dock biskop i en luthersk kyrka så Luther hade ju kunnat vara ett näraliggande exempel på hur kyrkosystem fungerar.
3. Bejaka lojaliteten är Åkes tredje lösning. Och det betyder att tala med biskopen eller själasörjaren, som tydligen ska vara klok och erfaren därtill. Just nu är jag ihop med SSB-are. Här finns präster som i decennier ägnat sig åt själavård. Om jag skulle ta upp ett par lärofrågor där jag visar illojalitet - ämbetet och enkönade vigslar - vad skulle de säga då? Eller med bp Johansson - vilken sakkunskap som övergår min har han demonstrerat i, säg, frågan om Kyrkans ämbete. Någon bok eller någon särskild artikel? Och hur är det med Åke, den gamle kvinnoprästmotståndaren, var finns hans arbeten i frågan att tillgodo och tillgodogöra sig? "En bok, Bonnier", som vi säger.

Vem vill, jag drar tanken en gång till, förresten vara lojal? Ordet kommer av franskans ord för lag, loi, alltså anhängare av den bestående ordningen. Jag är inte lojal och vill inte heller bli. Jag vill vara solidarisk. Det är en fri hållning, inte undersåtens. En kristen hållning, luthersk därtill. Skapad till Guds avbild och med en Frälsare försedd är detta den enda möjliga och mot alla system, kyrkosystem och andra världsliga system, hållningen. Jag prästvigdes för att solidariskt vara Herrens präst, Kyrkans präst. Den solidariteten är en principiell illojalitet.

Men minns att ett kyrkomöte av det slag som infördes 1982 inte har någon läroauktoritet. Och sakauktoritet i trons och teologins tolkningsfrågor förlänas inte med vigning. I vigningen ges, tillsammans med en del annat, uppdraget att förkunna evangeliet. Det handlar kanske till sist mindre om tolkning än vi älskar att föreställa oss och mer om ett samtal i Kyrkan så som hon samtalat seklerna igenom. Bett och begrundat.

Sne gloria

Seglorianerna får utstå en del, särskilt när en göteborgare läser vad de skriver. Han kallar dem "Sne gloria". Endast de lågsinnade uppskattar den sortens så kallade humor. Å andra sidan är vi lågsinnade en rätt försvarlig del av befolkningen.

Nu läste jag den fråga som ställdes på Dagen Seglora: "Skyddar dagens polis morgondagens Hitler?" Svaret på den frågan är ett enkelt: "Ja." Vad ska man annars svara i ett land med på papperet fastställda fri- och rättigheter? Politologerna skulle kunna lägga till att den politik som förs begränsar behovet av en ny Hitler, som för övrigt inte kan bli en ny eller ens nygammal för nazismen hör hemma i en historisk kontext. Ju rättfärdigare politiken är, desto mindre möjligheter för en ny Hitler. Hur den nya högersocialismen skulle kunna se ut, vet vi dock inte. Man kan läsa Håkan Arvidsson, Europas revolutioner (Carlssons Bokförlag 2014) om man vill fundera över sammanhang. Håkan kommer från Jönköping och detta ger en elegant melodiradioövergång:

Till Jönköping reser seglorianen Irving den 1 maj för att delta i en ekumenisk utomhusgudstjänst för människovärdet. Mona Sahlin ska också till Jönköping för att förstamajtala. Det kan bli något. Svenskarnas parti ska nämligen tåga genom Jönköping då. Men har den nyutnämnde hedersprosten Boeryd och hans folk gjort några beräkningar inför gudstjänstfirandet? Luk 14:8. Är utomhusgudstjänsten möjlig att uppfatta som en motdemonstration med gudstjänstförtecken? Eller är den bara en de godas uppställning - Matt 6:1? Kan man fira en utomhusgudstjänst "för människovärdet" - kommer abortfrågan upp eller bara detta att det kristna värdet också handlar om människas ovärdighet? Matt 8:8. Eller är gudstjänst - även utomhus - något som inte kan användas för demonstrationsändamål? Finns det en risk att gudstjänsten betyder inbjudan till den konfrontation som tycks vara eftersträvansvärd både långt ut  till höger och långt ut till vänster? Den våldsglädjen är väl i vår tid inte mycket att säga om. Kan man slå ihjäl varandra när man ska gå på fotboll, tycks det väl vettigare att slå ihjäl varandra i det politiska - och historiskt sett vanligare. Det lilla problemet att många kristna röstade på NSDAP i 30-talets Tyskland går vi förbi liksom det faktum att de röstade nazistiskt också för att de var välinformerade om de ryska bolsjevikernas kristendomsutrotning. Den var de emot.

Jag undrar om idén med ekumenisk utomhusgudstjänst är så klok. Vad kunde man i stället ha gjort i Jönköping? Man kunde lagt tid och resurser på de stora rådslagen med frågor om europeisk samtidshistoria, visionen om det goda samhället och om de kristnas ansvar i världen. Prästerna kunde talat med de reformerta pastorerna i grannskapet om att rätt kunna skilja mellan lag och evangelium, det hade varit nyttigt för alla. Allt detta hade synts mindre i media, Irving hade inte kommit farande, men de långsiktiga effekterna av den sortens ansträngningar hade varit större.

Fast visst är det roligt att kyrkan efterfrågas. I Jönköping och i Växjö där pastoratet är stolt sponsor av Pride. Kyrkan får vara med. Då spelar det inte så stor roll om glorian sitter på sne. Den sitter där i alla fall.

Illegalt

Den 5 juni 1967 drog jag på mig uniformen och hämtade ut utrustningen, jag som så många andra. Sexdagarskrigets första dag. Kompanichefen höll de följande dagarna lägesgenomgångar och satte upp de stora militära kartorna över Israel, Egypten, Syrien och Jordanien. Han hade nämligen tidigare tjänstgjort i Gaza och var väl uppdaterad. Vi befälselever försökte så gott det gick följa med i pansartaktikernas labyrinter. Det sommaren fick jag lära mig allt om det nya svenska brigadsystemet, man och utrustning - från år 1966 och fick skrivning på det! Skillnaden mellan oss som ryckte in den 5 juni var nämligen den, att jag ryckte in på ett svenskt regemente. Visserligen beläget på ett tidigare danskt område - så var jag ockupationssoldat? Eller hade freden i Roskilde gjort skillnad så att Skåne och Blekinge (Lunds stift) liksom en del andra län verkligen är svenska? Legalt ockuperade, liksom?

Jag har funderat sedan jag läste Antje Jackeléns artikel i Expressen, som hävdar att Israel illegalt ockuperat land. Påståendet tog mig så pass att jag fick gå och lägga mig. Med böcker och läsa, alltså.

Sexdagarskriget av Randolph. S Churchill och Winston S. Churchill (Bonniers 1967) talar konsekvent om israeler och araber, inte palestinier. Så tedde sig saken från engelsk horisont då. Och det som ockuperades var egyptiska, syriska och jordanska områden; Sinai, Golanhöjderna och Västbanken. I Sinai var det viktigt att ta kontroll över kustartilleribatteriet vid Sharm-El-Sheik för att säkra sjöfarten till Eilat. Golan handlade om att skydda befolkningen i norra Galileen mot kontinuerlig beskjutning och Västbanken var i första hand Jerusalem. General Moshe Dayan tänkte aldrig lämna Jerusalem och sa det öppet. Från tiden efter 1948 års krig hade också den israeliska generalstaben planerat för säkrare gränser, har mina vänner överstarna Olofsson och Salander sagt. Men är det som skedde 1967 illegal ockupation? Sinai är återlämnat. Finns det något fredsavtal med Jordanien eller är det så att Jordanien inte har anspråk på sitt tidigare västra område och i vilken mening är då det område som erövrats av Jordanien ockuperat?

Jag frågar principiellt. Fortfarande är jag emot den folkfördrivning som bildandet av staten Israel resulterade i och upprörd över hur flyktingläger blivit permanenta. Jag har fattat att sexdagarskriget för det palestinensiska ledarskapet var en upprepning av 1948 års krig. Jag avvisar påståendet från generalen och guvenören Herzog om att dessa läger skulle ses som mer eller mindre normala arabiska byar. Jag menar att bosättarpolitiken är förfärande och läser om övergrepp mot befolkningen. Jag har fattat hur man i administrativ ordning gör livet svårt för palestinierna, svårt eller hart när omöjligt. Tanken att dottern, som läser på universitet i Europa, USA eller Kanada aldrig får komma hem igen, finner jag omskakande. Jag undrar om inte de palestinensiska flyktingarna lurats av FN att tro att de ska kunna komma hem igen. Och mycket därtill. Men den statsrättsliga frågan återstår. Illegal ockupation? Hur tänker Antje?

Hur det är med bosättningarna vet jag inte. Nog verkar det övermakt och brott mot lagar som värnar befolkningen att hugga ner olivlundar, förstöra hus och hem och expropriera mark på ockuperat område. Vem i det internationella samfundet är för detta? Men i princip kan det knappast vara fel att folk från Israel flyttar österut - till Västbanken. Förutsatt att allt går hederligt till och folk får betalt för den mark man då säljer till bosättare. Märk mina ord. I princip. Praktiken är en annan. Men jag försöker göra reda i mina tankar och ägnar mig åt det ofärdiga tänkande som är bloggens styrka.

Far och son Churchill, Winstons son och sonson, tänkte år 1967 att det viktiga var att stormakterna höll sig undan så att folket i Mellanöstern själva kunde fatta besluten om sin framtid. Nu styr detta över till Svenska kyrkans agerande. Kan någon genomskåda vad Svenska kyrkan just nu sysslar med - och kan någon berätta vilka "Svenska kyrkan" (aktörerna) är? Jag fattar inte. Och Ilan Pappe A History of Modern Palestine (Cambridge University Press 2004) ger mig många tankar, men löser inte den fråga som nu ställs. Illegal ockupation? Vilken särskild kunskap i ämnet sitter Antje Jackelén inne med?

Bergs kyrka

Låt oss tala om Bergs kyrka i Kronobergs län, en gång församling tillsammans med Ormesberga för prästen var en och densamme. Berg (och Ormesberga) är prosten Ekedahls gamla församlingar - och han var morbror till Elin Wägner. Hennes Lilla Björka i Berg kan de kulturellt intresserade besöka. Från Berg kommer också förutvarande talmannen Thage G. Petersson, så platsen är betydande.
Jag blir omständlig för att lägga en solid kunskapsbas.

Nu fortsätter kampen om Bergs kyrka, läste jag i Smålandsposten. Den har varit stängd sedan 2009 på grund av mögelproblem. Tio föreningar i Berg vill att den ska öppnas igen. Det kostar 9 miljoner till att börja med och i socknen finns kanske 300 kyrkotillhöriga eller så. Kyrkolivet har haft sockenstugan som tillhåll, förstår jag - men inte söndagligen. En gång i månaden, tror jag mig förstå.  Hur hanteras nu denna folkliga opinion? Säger höga vederbörande att "det fattar ni ju själva att vi inte kan slänga 9 miljoner på en kyrka som är möglig" eller vad säger man?

I Smålandsposten besvarade biskop Johansson det öppna brevet från talespersonerna i Berg. Han var glad. Glad över engagemanget för Bergs kyrka och beredvillig att bistå med råd och stöd samt ekonomiskt stöd i form av kyrkobyggnadsbidrag men kanske också en kyrkoantikvarisk ersättning. "Stiftets vision är att kyrkorna ska vara öppna så långt som möjligt. men i vilken form måste de lokala förhållandena avgöra." Då frågar vän av ordning om öppenheten verkligen kan ha en form - är den inte öppen eller alls inte, helt enkelt?
Så slutar biskopen sitt svar med att först konstatera att kyrkan är mer än dess kyrkobyggnader: "Jag önskar er varmt lycka till i ert engagemang för kyrkan och Guds välsignelse!" Det var ord och inga visor - fast vad betyder orden rent konkret? Hur mycket pengar tycker biskopen att det ska få kosta att öppna kyrkan igen och var går smärtgränsen? Rent teoretiskt, naturligtvis, för makten ligger inte riktigt hos honom när det gäller mögliga kyrkor.

Nu kan man, med en kommentator, undra över mögel i kyrkor. I England kan man kliva in i kyrkorum som helt klart är fuktiga och doftar mögel - men de används. Och mögelost har jag hört talas om ...

Växjö pastorat svarar också och deklarerar: "Vi verkar för en återöppning av Bergs kyrka." Det sagt, är det nödvändigt att hålla kyrkan stängd i väntan på en bra lösning. Men det är tydligen också, skriver domprosten Petersson och kyrkorådsordförande Eriksson, att vi samtidigt måste se över fastighetsbeståndet i pastoratet (Växjö kommun). Där finns inalles 39 kyrkor och ett aktivt arbete pågår med att se över samtliga kyrkor och deras behov. Dessutom är det "ibland" en fördel att låta saker ta sin tid, för att resultatet helt enkelt blir bättre. Det var besked till folket i Berg. Men sedan kommen utfästelsen: "Bergs kyrka kommer inte att öppnas i morgon. Vi kan inte ens säga säkert vilket år den kommer att öppnas. Men det kan vi säga att vi arbetar aktivt för att hitta goda lösningar för att kyrkan ska kunna återöppnas så snart som möjligt."

Lät inte detta fint? Fast vad betyder utfästelsen? Den är konstruerad så som politiker lärt sig tala på kurs. Tryck in ordet "säkert" eller "exakt" så kan du säga vad som helst. Ingen har begärt ett "säkert" besked men genom orddribblandet kan frågan om när kyrkan ungefärligen kan tänkas stå öppen igen besvaras genom att inte besvaras "säkert". 2015, 2016 eller 2017 - eller senare. Och den har varit stängd sedan 2009.

Att den ska återöppnas så snart som möjligt låter fint - men tänk om det inte är möjligt? Tänk om pengarna inte räcker, tänk om det inte ska firas gudstjänst alla sön- och helgdagar i den lilla socknen (så som det läget är t ex i grannförsamlingarna Ör eller Aneboda) och stora utgifter inte kan motiveras. Tänk om folk gör som Thage G. och flyttar till Nacka?

Jag tror inte att det är politiskt möjligt att svara annorlunda än vad som gjorts, men jag funderar över hur vi ska kunna föra ett allvarligt samtal om den tid som är svunnen. Gammalkyrklighetens Berg är bort, folket har en efter en burits ut på kyrkogården. Hur länge ska vi trona på minnen från fornstora dar och lägga resurserna där? Och hur talar vi allvarligt om de människor som vill komma till högmässan (och det är den som är grejen) och de människor som vill komma till kyrkan? Det äör inte säkert att de två storheterna sammanfaller.

Det är en fråga om vad som är viktigt, förstås. Och ska jag sluta med den skrämmande berättelsen från en föreläsare på Teleskolan i Kalmar. En stund in i föreläsningen smög sig en man försiktigt in, 10 minuter sen eller så. Föreläsaren avbröt sig och sa myndigt: "Varför kommer du för sent?". Mannen började anföra några ursäkter men avbröts bryskt: "Din djävel, jag ska säga dig som det är. Du tyckte inte att det jag har att säga är viktigt nog för att komma i tid. Hade jag gett dig en jordenruntresa med allt betalt på villkor att du kulle vara på Kastrup kl 8 på morgonen, då hade du ta mig fan tagit dig till Kastrup dan innan! Så angelägen hade du varit." Mannen försökte samla sig till ett svar men avbröts igen: "Var tyst och gå och sätt dig."
I fortsättningen kom alla i tid på den kursen

Detta sagt för att illustrera frågan om vad som är verkligt viktigt.
Och när ni nu tycker att föreläsaren var elak och inte bara ful i mun, så håller jag med. Fast på sitt sätt träffsäker. Brutalsjälavården kan ibland vara det. Om det nu var själavård och inte bara kursbrutalitet.

Vi kanske skulle komma i tid för att tala om samtidens och framtidens frågor?

Antjes fiender

Antjes fiender är de som tror sig vara hennes vänner och beskriver hennes omfattande kompetens och hennes fina titlar på ett sätt som väcker undran. Och den som undrar, ser att mycket av det som sägs saknar täckning. Titlar, meritering och så. Beskrivningarna av hennes omfattande kompetens på skilda områden desslikes. Det blir liksom för mycket - och skaver. Frågorna som tangerar hennes svenskkyrklighet eller vilken kyrklig tradiiton hon egentligen kommer från, får inte ställas. Allra minst får man förfara med Antje Jackelén som man får med KG Hammar - öppet granska, debattera och kritisera.

Nu nås jag av informationen om pastorn som gjort tydligt att han inte tillhör Antje Jackeléns beundrare. Pastorn har drabbats av en lidelse för Kyrkans enhet, talar gärna om den sak som Frälsaren själv bad om, enheten för att världen ska tro. När då Jackeléns evangelium kan uppfattas som ett avsteg från den breda kyrkliga mittfåran, den som tror vad den säger och säger vad den tror utan krusiduller, blir pastorn öppet kritisk. Öppet och öppet. Fackebook! Vad skriver han där? Faktiskt inte så värst mycket, förbrytelsen tycks vara en annan.

Nå, pastorn menar att Antje Jackelén är en världsmästare att slingra sig sedan han läst Mats Tunehags satir den 1 jan 2014.
Pastorn menar att han inte sett någon teologi från An tje Jackelén när fd biskopskandidaten Modéus skrivit i Kyrkans Tidning och menat att 56% talar sitt tydliga språk. Det tror inte pastorn. "De som röstade var så insmorda med tidsandans fett att processen med att välja den första kvinnliga ärkebiskopen gled igenom, utan friktion..." 
Pastorn läser Anna Ekström i Expressen (27 pkt 2013)och utbrister: "Tänk att till och med Expressen uppmärksammar flummet i Svenska kyrkan och kräver en förändring."
När Lena Andersson jagar den svenskkyrkliga eliten blir pastorn tillfreds (19 okt 2013) och docenten Mats Lembkes frågebatteri i Svenska Dagbladet den 17 oktober 2013 håller pastorn med om.

Pastorn ska INTE beskyllas för att gilla valet av Antje Jackelén till ärkebiskop. Nu lever vi i ett på papperet fritt land så detta är ingen stor sak. Pastorn tillhör inte ärkebiskopens ansvarsområde i Uppsala stift heller.

Men vad händer? Styrelsen eller kyrkorådet (strunt samma vilket just nu) får ett brev angående pastorns offentliga uttalanden om Svenska kyrkans tillträdande ärkebiskop.
Anmälarna har "med bestörtning" läst pastorns korta FB-kommentarer och hade förväntat sig något slag av avståndstagande från pastorns uttalanden och tolkar nu det uteblivna avståndstagandet som att styrelsen ställer sig bakom pastorns uttalanden, något som latent innebär ett avståndstagande från Svenska kyrkan.
Katolska kyrkan (med vilket begrepp Romersk-katolska kyrkan torde avses) anförs också som auktoritet mot pastorn, ty många inom katolska kyrkan har visat uppskattning inför den nya ärkebiskopens inriktning.

Bara finlirare fäster sig vid att pastorn i sina FB-inlägg knyter an till artiklar som just då publicerats. Han finner det viktigt att fästa sina FB-vänner:s uppmärksamhet vid dem. Han kan nog gilla dem - men det betyder inte att han därmed tar avstånd från Svenska kyrkan. Han ska inte ens misstänkas för den saken. Svenska kyrkan är större än en fanclub kring ärkebiskopen, helt enkelt.

Varifrån kommer den nya sortens trospoliser, de som på allt sätt vill förhindra de kritiska inläggen, den kritiska debatten och den kritiska granskningen? Från Jackeléns vänner. Om dem gäller att Antje Jackelén får be Gud bevara henne för dem. Sina ovänner klarar hon själv. Och vi ska inte ha en kyrka där endast de havliga får framföra sina oförgripliga meningar som en hyllningskör.

Inget upphetsande Tredjedag Påsk

Kommentatorerna är beskedliga, påskens glädje återverkar. Och riktigt roligt är det med försvaret av de lokala och på Långfredagen använda orglarna. Inte för att man behöver gå till de stora auktoriteter som uppenbarar en evig sanning men "förnuft" kan i somlig kyrklig tradition räknas som en inte helt oviktig komponent. Men jag läser det idoga orgelförsvaret och gläds, för det är Glad Påsk.

I Stilla veckan var det inte lika roligt. Jag letade efter något helt annat och hittade statistiken för besök vid söndagens huvudgudstjänst.
1990 - under statskyrkosystemets tid - var siffran 9 014 636
1999 - förfarande statskyrkosystem! - redovisades 6 818 222.
Det betyder ett minus  på 2 196 414
Om vi fortsätter vårt räknande finner vi att 2012 blev resultatet 4 468 900.
De exakta ser omedelbart att minuset blir 2 349 322, alltså en något lägre siffra redovisar kyrkogångsförlust när statskyrkosystemet i den gamla tappningen upphört.
Hade vi inte varit så påskglada, kanske vi noterat en halvering av gudstjänstbesöken under 23 års tid eller noterat att detta förhållande egentligen inte debatteras i kyrkolivet. Men vem hade trott att vi under statskyrkosystemets tid tappat fler besök än efter 2000?

I Runsten på Öland hölls i alla fall Äggröran på påskafton. 6000 människor var på detta evenemang - marknadsliknande hette det i reportaget - där man kunde äta kroppkakor, hamburgare, grillad lammkorv och köpa med sig delikatesser hem. De kyrkliga ordnade en biblisk vandring genom händelserna i Jerusalem, från död till liv eller från mörker till ljus. Ja, ni fattar! 18 personer kom. Det ska inte föraktas. Men det markandsliknande drog 6000. Är det så enkelt att i sammanhang som dessa ska kyrkan aldrig konkurrera. Bättre att hålla sig stilla på påskafton och gestalta det annorlunda? Eller finns det former för att möta mång i just detta sammanhang - men vad ska man göra då? Ska det egentligen betyda något över huvud taget för församlingen att det kommer en massa människor för att gå på det marknadsliknande? Jag vet faktiskt inte riktigt hur man ska tänka och än mindre vad man ska göra, om man alls ska göra något. Och denna min insikt hetsar inte upp mig - men den gör mig lite eftertänksam. Finns det en chans till kristen agitprop-aktion, kanske?

I morgon får vi nog hetsa på lite igen, känns det som. Så mycket uppståndelse som möjligt!

Markörerna

 Dr Fyrlund kom på begreppet "katolicitetsmarkörer" för att identifiera det kyrkliga i kyrkolivet. Hans begrepp flöt in i handböcker nästan omedelbart men berömmelsen ska vila över honom. Det var han som kom på begreppet. I helgen har jag dock undrat om vi inte behöver lägga till två markörer till; markör för reformkatolicitet och markör för svenskkyrklighet. Det skulle kunna hävdas att allt ryms inom det fyrlundska begreppet men erfarenheterna från de senaste dagarnas gudstjänstliv och från läsning av församlingsblad tvingar mig att reflektera.

Reformkatoliciteten möter vi i bestämda markeringar: Kristus kommer i sakramentet och kan/ska tillbedjas där. I bladet TROvärdigt (Växjö pastorat) mötte jag i senaste numret upperepat påståenden att vi minns Jesus i nattvarden. Det läsaren möte var inte en reformkatolsk (luthersk) nattvardssyn utan just den syn Martin Luther vid religionssamtalen i Marburg drog en högst påtaglig gräns emot (kritstrecket på bordet!) Men befolkningen i Växjö kommun får sig en reformert nattvardssyn till livs. Från Svenska kyrkan! Vi får in den synen med de fd frikyrkliga som städslas i Svenska kyrkan och det verkar som om ränderna inte går ur, ja värre, som om ingen fattar att ränderna skulle gå ur. Alltså behövs en praxis - en liturgisk aktion - som gör klart för alla vad vi faktiskt lär. Och denna reformkatolska hållning är dr Luthers. Lite mer plats för tillbedjan, adoratio! Konsekvent vaktslående om brödet och vinet i nattvarden.

Man kunde om man vill vara exakt - och det måste man ibland även om det är tråkigt, som f Gunnar kunde påpeka - också också leta efter det där Jesusordet som sign "Kubafararen" påstår finns i Kyrknyckeln. Och, alas, there it is! - i kyrkoherde Marklund beskrivning från Kuba. Vilket är Jesusordet som stöder resonemanget? "Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta det har ni också gjort mot mig." Detta är ord som "signalerar Guds intima relation med varje människa." Det kan man kanske säga, fast finns det inte andra och tydligare ord att andra om detta ska vara poängen? Jag bråkar inte men jag är lite skeptisk mot en tendens att ta fram bibelord som stöder resonemang. De reformkatolska startar nog i bibelordet och för resonemangen utifrån dem. Ser ni den metodiska skillnaden? Men ingen skugga över kyrkoherden, alls inte.

Till det reformkatolska kunde höra psalmsången men jag för den till markeringen av det svenskkyrkliga. I Kyrkans gudstjänst möter ett drama. Dramat är inte ett teaterstycke utan dramatiskt liv. I Källa kyrka var det vigsel på påskafton, fick jag höra i går. Sedan skulle det vara påsknattsmässa också. Betydde det att den långfredagskala kyrkan först pryddes till vigsel och sedan togs allt bort igen - som teaterrekvisita? Eller togs dramat från påsknatten bort? Det kunde ju tänkas vara lika enkelt. 1686 års Kyrkolag förbjöd vigslar på påskafton och andra stora kyrkliga dagar. Den gällde under min tid som präst och var ett uttryck för kyrklig medvetenhet.

Psalmer då? Jag fick fira påskdagens högmässa i en kyrka där man inte sjöng Vad ljus över griften eller Upp min tunga. Vi sjöng inte ens psalmen Dina händer är fulla av blemmor. Vi sjöng däremot sv ps 130, En stjärna gick på himlen fram. Något Upplyft era hjärtan var det inte, inte heller påskens prefation. Episteln var också borta. Jag antar att den gudstjänst jag var med om lika väl kunde varit en gudstjänst i Equmeniakyrkan. Tvångsintinktion var det också, en liten flicka höll oblatfatet, kyrkoherden tog en oblat och doppade och gav. Det var som på ålderdomshemmet - men jag klarade mig och fick kommunicera under två gestalter. Hurra! Min högkyrklighet står stämplad i ansiktet, kan man förstå. Annars kan det vara så att jag såg förvirrad ut och bemöttes som en förvirrad åldring fast jag inte hade mina arbetsbyxor på mig. Det är nämligen då jag ser ut som en åldring från hemmet, sägs det. "Avdelning Violen", svarar jag då.

Katolictetsmarkörer, markör av det reformkatolska (evangeliska, lutherska om ni är persondyrkare) och markör av det svenskkyrkliga - kan det vara där vi skulle kunna medvetandegöra och förnya? Finns det förresten några svenskkyrkliga som i sitt grannskap lyckats hitta en vanlig högmässa denna Annandag?

Hullut Päivät och Haskala Paskala

"Hullut päivät" betyder inte kyrkodagar, som jag tänkte när jag såg Helsingfors så prytt under kyrkodagarna. Det betyder "galna dagar" - och det är väl liktydigt med dagarna från Skärtorsdag och påsktiden ut, kan jag förmoda men också en beskrivning av vad kristen tro är. Tack för era påpekanden! 1 Kor 3:18, 2 Kor 12:11 var bibelställena jag anförtroddes.
"Haskala Paskala" betyder i år som alla år GLAD PÅSK. Och jag har från säker källa klart för mig att Kristus har uppstått och att inget är hopplöst mer. Jag kan fortsätta blogga. Om det man inte kan blogga, måste man tiga, eller hur Wittgenstein skrev i Tractatus.

Riktigt glad är jag dock inte. Jag är i bryderi. Vilket är värst? Fel färg på mässhaken i högmässan på Jungfru Marie Beb eller fel anamnes, fel melodiserie och usla psalmer i Skärtorsdagens mässa? Jag märker att vår kyrkas klassiska läropsalmer, de lutherska om ni vill, får jag inte sjunga längre under fastetiden. Vilket är annars värst? Det iskalla golvdraget i den väldigt sällan använda kyrkan, som alltså inte alls hunnit bli uppvärmd till Skärtorsdagen eller orgel på Långfredagen, klockringning på Långfredagen eller bröllopsmusik inför säsongen med vigslar på Påskafton? Kanske de många aktiviteter (också i kyrkan) som kallas "Äggröran" på Påskafton skulle plats på värstinglistan också? Jag inser att jag i praktiken blir alltmer kyrklös och det beror inte på att jag är den ende norrmannen på regementet som går i takt och alla andra i otakt. Jag undrar dock över de präster som i urval uppträder högkyrkligt tänker - för högkyrkligt, kyrkligt medvetet, tänker de inte. Är det professionaliteten som brister eller vad? Mästaren röjer sig i detaljerna, i det konsekvent genomtänkta och utförda. Detta sagt så återgår vi till påskens glädje och låter påskens glädje vara en del av livsmönstret också när vi är kyrkokritiska. Själv roar jag mig med följande!

Mitt gamla stift, Stockholms stift

Manfred Björkquist var mitt livs förste biskop och jag fick - ett antal år senare - försiktigt ta honom i hand på Sigtunastiftelsen och bocka. Jag inser att de som styr och ställer i Stockholms stift i de flesta fall inte är från stiftet i egentlig mening. Det är jag.

Så glad jag blev när domprosten sände mig underlagen för presidiekonferenserna så att jag förstår vad som sker i mitt gamla hemstift. Det passar bra. Skärtorsdagen är ju en festdag när den börjar. Först sent i kväll drar det ihop sig. Och fest hör till det träliga konferensandet, som vi förstått. Innan det drar ihop sig, som det gjort och gör!

Finessen fattade jag inte förrän i går, tack vare domprosten. Församlingarna betalar för att skicka sina presider och kyrkoherdar. 2013 for man till Tallinn för 734 000:- men fick in 677 000:- från församlingarna. resten delade stiftet och arbetsgivarorganisationen på. Men, hallå! Kan arbetsgivarorganisationen ge samma favörer till alla stift? Vad säger Helén Källholm? Eller är det extra favörer för Stockholm?
I en drapa redovisas också varför det blev underskott. Specialkost och några uteblivna ställde till det.

2014 är vad som nu gäller. Summa intäkter var i budget 975 000:- men prognosen i mars sa 822 900:-. 854 866:- skulle enligt prognosen allt kosta. Lokalhyrorna för Stadshuset och Pieperska Muren gick på 138 473, förbrukningsmaterial 20 000:-, trycksaker 94 875:-, externa kostnader (summa) 54 750 och 10 000:- kostade den övriga personalen. I de 138 473:- ingick väl garderobsavgiften om 12 500:-
Käket då, hon-oxfilén från Tyskland med oxkind och allt det där? Budget 331 375:- men prognosen endast 236 500:-.
Vad blev det egentligen? Här återstår för en ambitiös kyrklig journalist lite efterforskningsarbete.

Finessen är förstås att intäkterna om 975 000:- kommer in med 250 deltagare där församlingarna betalar. Nu beräknades förresten kostnaderna för inbjudarna till 3540:- men 3 900:- skulle arrangören ha. Jag är inte säker på att jag fattar domprostens översända material men OM jag fattat rätt gick middagskalaset på 1800 spänn per deltagare. I heliga fastetider.

Några frågor återstår. Först den där om det personliga ansvar Eva Brunne nu tar - hon twittrade så glatt den 1 april om att "Idag bygger vi morgondagens kyrka. Bo Larsson vid Stockholms stift" och allt var så glatt. Det blev inte riktigt så, när bygget hamnade i det offentliga och de präster som facebookat om festen greps av eftertankens klara blekhet. Ska Eva Brunne stå där alldeles ensam? Det var ju andra som undertecknaden välkomstbrevet.

Helén Källholm har en av de högsta lönerna i Svenska kyrkan och fanns tidigare på Ersta, men fick lämna biträdandetjänsten där med omedelbar avgång, och dessförinnan var det turbulent på den ekonomiavdelning hon basade för. Finns här några frågetecken? Birgitta Ödmark är stiftsdirektor och Martin Fogelberg biträdande. Ska de gå nu? Eller ska alla sitta kvar som om inga missförhållanden avslöjats?

När det nu är som det är - vore det möjligt för församlingsbor att någonstans besvära sig över beslutet att skicka folk till presidiekonferensen? Kan man i församlingarna kräva ut ansvar av dem som for för församlingsmedel? Och vad gör Stiftsstyrelsen med de tjänstemän som planerat och genomfört konferensen? Städar och ber dem se sig om efter andra tjänster?

Min vän domprosten tackar jag för informationen. Min vän komministerns i ett annat stift fundering tuggar jag på. Han menade nämligen att detta påminner om den stora jubileumsfesten i DDR år 1989 innan allt föll samman i november samma år. Har han rätt, att det är förfallsfenomen vi bevittnar? Som på Skärtorsdagen när det börjar med fest och så rasar allt ...

Detta skrivet ska jag nu följa min Frälsare. så gott det går med den kyrkliga hjälp som erbjuds, och inte blogga förrän jag fått säkert besked att Jesus uppstått och lever. Får jag inte klart för mig att det är så, finns det ingen anledning att blogga, så då lägger jag av. Vi får se.

Hej Judas, det är nog din dag idag

Onsdagen i Stilla veckan funderar vi över Judas. Jag funderade över svenskkyrkliga frågor i boken Farligt, 1997. Den får man söka på biblioteket om den inte återfinns i den egna bokhyllan. En del iakttagelser tycks förargelseväckande exakta också efter dessa 17 år. Jag skrev den dag för dag under Stilla veckan, vilket inte var en dålig prestation också om man ser att jag arbetade in sådant jag sagt eller skrivit i något sammanhang tidigare.

Jag funderar över Judas, för jag deklarerade i förrgår och såg vad jag betalar i kyrkoavgift. Mer än ärkebiskopen, sa han, i tanke på att jag är förmögen. Nu var det inte så. Kyrkoavgiften på norra Öland är hög. Men jag ska inte förneka att jag kan undra vad jag får för dessa pengar. Inte riktigt vad jag egentligen vill ha och understundom något som alls inte har med kristen tro att göra. Judas lyckades bra, tycker jag. 30 silverpenningar för en så liten insats. Jag får betala mer för somligt jag alls inte vill ha. Ibland ser jag det tydligare än annars.

Jag läser sålunda Kyrknyckeln från Svenska kyrkan i Luleå. Jag fick den INTE genom min avhållne vän Torbjörn Lindahl, ingen skugga ska falla över honom. Jag fick den via en småländsk präst och den ligger väl på nätet - leta ni som gitter.

Först gör jag en okulär besiktning av pastoratsbladet och ser att bland alla bilderna finns tre bilder på män, en föreställer kyrkoherde Marklund, den andra en docka, som ska illustrera hur en ung man söker sin väg till ena pigo och den tredje är en teckning på en sovande man med en kvinna som förnöjt ligger bredvid och stickar. Fantasin får fylla i resten. Sammantaget är det 22 bilder, 21 på personer, dvs 18 bilder på kvinnor. Den ende man som ståtar ensam utan en kvinna i bild är just kyrkoherde Marklund, hur nu detta ska tolkas. Han har varit på Kuba och funderat, får vi veta. Jag har inget emot bildvalet. Det illustrerar eftertryckligt Svenska kyrkan som en kvinnlig domän och rätt långt från jämställdhet.

Jag har en vän som är jämställdhetsexpert - och en dotter som är detsamma - ingendera behöver hjälpa mig att se den bristande balansen. Om jag bott i Luleå hade jag kanske undrat varför denna domän ska ha mina pengar för jag är för jämställdhet och tror att den kan fungera också i det kyrkliga. Jag har dessutom en uppsättning begåvade frågor och invändningar om hur biskops- och prästämbetet transformerats i Svenska kyrkan, men det är en annan fråga.

Det andra jag ägnar mig åt är Kyrknyckelns tema. "Sex och samlevnad". Jag har inte något emot vare sig det ena eller det andra. Omslagsbilden och en artikel handlar om paret som gick från vänskap till äktenskap, Anna Maria träffade Malin och båda ska tydligen bli präster. Tänker jag tillbaka hade denna artikel för alls inte länge sedan varit omöjlig och för lite längre tid tillbaka löjlig och för rätt många i Luleå stift förargelseväckande. Nu är den fin och framåtsyftande. Men den fromma publikationens insats gör att val där de heterosexuella och deras små enkla vigslar på 22-27 minuter hamnar i skuggan av det enkönade bröllopet med nattvard som tar en timme. Är det valet så klokt eller introvert och avgränsande? Svaret är inte självklart. Men det är uppenbart vad Svenska kyrkan frontar med.

Nu tar jag till det enkla. Jag letar efter Jesus i Kyrknyckeln. Inte efter honom som fördold gud utan uppenbarad. Hans namn kanske skulle kunna återfinns och några rader om hans sakramentala närvaro i våra liv, också i detta med bröllop och äktenskap? Jag är inte road av korrekturläsning, men det borde fungera. Står namnet över alla namn i Kyrknyckeln ska jag se det. Men icke! Förgäves! Här är Kyrknyckeln, som för varje kristen lärjunge uttrycker funktionell ateism. Och vi följer Stilla veckans händelser och förbereder oss att fira påsk.

Ska jag vara ledsen. Nej, jag ska vara glad för min kyrkoavgift går inte till administrationen av Svenska kyrkan i Luleå. Då hade jag varit ledsen. Fast kanske lite glad för i Luleå blir det Pride-vecka den 13-15 maj, ser jag i Kyrknyckeln. Det finns ett kyrkligt tält och det erbjuds queerteologi, regnbågsmässa (i brist på regn var då?) samt föreläsning med Ann-Christin Roxberg från Växjö. Och slagordet gläder mig. "Störst av allt är kärleken". Jag blir glad vid tanken på aposteln Paulus och vad han sagt om hur hans ord missbrukas. Ty se, Paulus var en liten hetlevrad karl. Tanken på den kulturkrocken upplivar. Fast min reaktion kan vara desperationen när man ser sönderfallet och inser att det ter ohjälpligt.

I Kyrknyckeln är det mesta så bra framställt att det knappast kan bli bättre. Heja Stiglund - det är ditt stift! Och i Stockholms stift avslöjas att presidiedagarna kostade 700 000, ser jag i Kyrkans Tidning. Heja Brunne! I Växjö stift fick biskop Thidevall avgå för betydligt mindre rundhänta ekonomiska svängar. Hur blir det nu med det personliga ansvaret? Säger de elaka att det är bättre betalt att förråda Jesus i Stockholm än i Jerusalem?

Anti Borg

Traditionen med anti-skrifter är urgammal. Anti Celsus (eller Kelsos), Anti Latomus eller Anti Dühring lika i det stycket. Uppfriskande var det att läsa Mattias Irving på Dagens Seglora, med betydande subsidier från Stockholms stift och den kyrkliga nomenklaturan, hantera Annika Borgs krönika om den fasliga fastliga festligheten i Gyllene Salen. Det måste, trots allt, bli en "anti-Borg". Intresset ljuger aldrig eller alltid!

What's the fuss about?
Inte att det inte var komplicerat med presidiemiddagen i Gyllene salen - för det var det.  Osnyggt och osmakligt, menar Irving - vilket inte ska tolkas att maten smakade dåligt. Tyska feminina oxfiléer smakar gott. "Taffligt och korkat" var det också - (fast uppkorkat, DS) lyder omdömet när Dagens Seglora tar upp ämnet och finner att biskopens svar andas "en defensiv och passiv hållning". Detta svar missar kritikens kärna att kyrkans beslutsfattare inte ska festa för 337 000:- i heliga fastetider. Biskopen borde förtydliga sig genom ett nytt pressmeddelande - och så skedde. Vad är problemet då?

Borg, ständigt denna Borg som dyker upp lika förtretligt som Ville Vessla i Åke Holmbergs dokumentära skildringar av privatdetektiven Ture Sventon. Vad har hon gjort, vari består det förgripliga?

Det kommer knappast "som en överraskning för någon som varit insatt i debatten i stiftet att det är just Annika Borg som nu fattar pennan (? DS) för att i skarpast möjliga ordalag fördöma konferensen."
Jag läste krönikan i Kyrkans Tidning en gång till och finner att Annika Borg inte ägnat sig åt några värdeomdömen. Hon har beskrivit ett skeende men inte kallat det osmakligt, osnyggt, taffligt och korkat, som Mattias Irving gör. Men vi fortsätter läsa Dagens Seglora om Borg, ständigt denna Borg:

"Hennes långa och stundtals bisarra kampanj mot Stockholmsbiskopen förtjänar att omnämnas i sammanhanget: Mycket av det etter som bränner i Kyrkans Tidnings ledare (krönika, DS) har betydligt äldre ursprung än ärendet för dagen, och hon tar givetvis tacksamt emot denna chans att spinna vidare på sin egen privata kampanj."

Då vet vi. Men är kampanjen privat - och är den ens kampanj? Annika Borg förde ett offentligt samtal om Åttonde budet och förde fram belägg. Det gick att se ett ämne som inte var privat utan offentligt angeläget och ämnet handlade om hur man dribblar med fördelar, som anskaffas genom förtal, eller var det något jag inte förstod? På Kristen Opinion las hela genomgången ut.

Var kampanjen eller icke-kampanjen bisarr? Var inte sammanhanget det bisarra? Påpekades inte att biskopen beskrev samtal som hon, när allt kom till allt, inte fört? Och var inte en av de viktiga frågor som Annika Borg ställde den om hur pengar och fördelar fördes över till Seglora Smedja, där Mattias Irving blir en av förmånstagarna? Follow the Money!

Nu kan man förstås förstå tekniken. Det är uppenbart att Annika Borg grävt fram något som Eva Brunne helst skulle vilja ha oavslöjat, icke uppenbarat. När det är som det är, måste Irving se till att lite skit hamnar på Annika för det är med orena motiv - läs: hämndgirighet - som hon skriver. Så kan det vara. Men Irving saknar förmåga att se vad som finns i Annika Borgs hjärta, det vet bara Den Helige Ande. Det skulle förstås till äventyrs kunna vara så, att Annika Borg är en hederlig person som ogillar skumrask och har något att säga eller skriva när hon snavar över lögner, frosseri, förställning och vad det kan vara. I de kyrkliga sammanhang där man ägnar sig åt uppställningar flockvis, har man dock bestämt vilka som ska få rätt och heder av att öppet ha talat. Annika Borg ska inte tillhöra den flocken, förstår vi. Flocken är anti-Borg och trygg i denna sin identitet. Och kanske kan påhoppet på Borg resultera i lite mer pengar från Eva Brunne och stiftsstyrelsen?

Hur det än är med kampanjen "Anti Borg" så nog vilar något av stämningarna från Ankeborg över Stockholm just nu. Lite Joakim von Anka och rätt mycket av Gröngölingarna. Eller Björnligan?

Personligt ansvar för presidiekonferensmiddag

På väg i Österled läste jag Annika Borgs redogörelse för stiftsledningens fest i Stockholms Stadshus. Jag kom att tänka på vad Tolstoy skrivit om, överdådiga fester för att dra in pengar till de fattiga. Och som vanligt tänkte jag med erfarenheter från folkskolans naturlära. En tall som håller på att dö sprutar kottar kring sig. Ibland förfaller jag till att tänka militärt: vad gör man när allt är förlorat? Super sig full. Ingenting spelar längre någon roll.

Det hindrade dock inte att min tanke snuddade vid att denna luculliska fest hölls i heliga fastetider. Något har gått förlorat. Inte är jag sådan att jag vägrar gå på bjudningar i fastan och jag äter och dricker det som bjuds (i min höga ålder är jag automatiskt dispenserad från fastereglerna), men jag undrar enkelt: "hur tänkte ni nu?" Och är verkligen presidierna de riktigt intressanta att möta? Med det system vi väljer folk, tror jag inte det. Presidierna består grundläggande av ointressanta personer, skulle man kunna skriva med en närmast wingrensk formulering.

Detta tänkt, sörjde jag något över att båten till Helsingfors inte passerade Rindö utan gick södra farleden. Men jag tröstade mig eftersom fasta på intet sätt gäller på internationellt vatten men inte heller på färd mot internationellt vatten.

Väl hemma igen såg jag att saken uppmärksammats i Aftonbladet. Det är då man undrar hur många utträden festligheterna resulterade i eller om folk bara rycker på axlarna och tror att detta är det egentliga kyrkliga livet. "Dom däruppe håller på med sådant..." Man undrar naturligtvis också vad stiftets komministrar diakoner och församlingspedagoger samt kyrkvaktmästare, kanslipersonal m fl tänker. Eller undrar man?

Jag försökte denna morgon uppdatera mig. Först sändes det ut ett pressmeddelande där saken försvarades. Synd att inte undertecknarna angav vad de tjänar per månad, tänkte jag då. Vi hålls med olika kulturer. Som det där att konsumenten måste vara beredd att betala för det ekologiska. Väl att jag är helgad annars hade jag utbrustit i ett "Tacka fan för att man är beredd att betala mer när andra betalar!" Men jag är helgad och tänkte att det var klokt och ansvarsfullt miljömedvetet tänkt. "De är fina kristna, de två undertecknarna." Tänkte jag.

Men det stod tydligen inte på förrän Eva Brunne sände ut ett eget kompletterande pressmeddelande. Något hade hänt. Låt oss analysera pressmeddelande nummer två.
Först: "Jag beklagar och är uppriktigt ledsen när jag ser de reaktioner och den ilska som vår presidiekonferensmiddag har medfört." Men vad beklagar hon - fel som begåtts eller beklagar hon att folk reagerar?
Därefter kommer bekännelsen. Det var fel lokal, fel tid, fel mat, fel dryck - detta beklagar Eva och har, som det oefterhärmligt heter, "full förståelse" för detta. Hon inser i efterhand att de som planerade borde varit klokare. Sen kommer det: "Jag inser att förtroendet för Svenska kyrkan har skadats och ansvaret för det tar jag personligen på mig."

Vad betyder detta? Stig Bergling förrådde den krigsorganisation där jag ingick. Han rymde flera år senare under en permission från sin fängelsevistelse med följden att justitieministern fick ta personligt ansvar. Sten Wickbom avgick. Året var 1987 om jag minns rätt. Men hade Wickbom egentligen misslyckats med att övervaka Bergling på permission? Nej. Hade han personligen förbrutit sig? Jag kan inte se det. Men han fick som statsråd ta de personliga konsekvenserna av ett personligt ansvar. Vilka konsekvenser har Eva Brunnes deklaration att hon tar personligt ansvar? Ska det bli biskopsval nu i Stockholm? Eller ska det bli ingenting? Ord - men eljest intet? Elle4r inget? "Omedelbart" ska man ändra ett antal rutiner kring konferensmiddagarna, det som alltså - lögnaktigt? - försvarades i pressmeddelande ett?

Jag håller före att Annika Borgs krönika satt där den skulle men undrar om inte det som hände efter krönikan är värre. "Cover up" och så ett ansvar som antingen är ett personligt ansvar med personliga konsekvenser eller rent munspel, alltså ett tal utan innebörd.
Vad Jesus sa? Dels försvarade han fester (Matt 11:19), dels talade om precisa uttryck (Matt 5:37)

Vad jag säger? Inte särskilt mycket - för vad ska man säga. Sönderfall ser ut så här. Precis så här. Och när det är som det är ska man väl inte särskilt orda om att köttet de åt var av hondjur och kom från - Tyskland.

Hullut Päivät

Kyrkodagar i Helsingfors och överallt ser jag reklam för dagarna. Hullut Päivät betyder nog kyrkodagar, tänker jag. Välordnat, trivsamt, folk i alla åldrar och därtill glädjen att möta medkristna. Det betyder gamla och nya vänner.

Fredagskvällen avslutades med att Boris Salo gav oss Markusevangeliet. Berättade evangeliet och gestaltade det, enkelt och effektivt. Två timmar ungefär med paus. På väg till det enkla hotellet i närheten av kyrkan, Fiskaretorpet heter det och då fattar alla att det måste vara enkelt (fast på skyltarna står det "Hilton"), tänkte jag på vad det jag var med om ska kallas. "Upplevelse" är inte ordet för det är för banalt. "Erfarenhet", kanske. Från augusti är Boris tjänstledig och kan bokas för föreställningar. Kanske kommer han till Bokmässan och kan bokas då? Vill denna bloggs läsare haka på - och lekfolket kan också ta initiativ - får ni mejla honom. Jag avkrävde hans adress som en ren service åt er: boris.salo@vibosa.fi

Evangeliet hört och sett gav perspektiv. Egentligen skulle kyrkomötets presidium tipsas om att detta kunde vara något en kväll. Men risken är att om jag skulle föreslå den saken, skulle den rutinmässigt avvisas.

Nu ska jag intervjuas och därefter blir det högmässa. Göran Skytte predikar. Frågan jag bär med mig handlar om Ukraina. Är inte oförmågan till allvar över situationen påtaglig? Vad är nu möjligt och vad är troligt?

Tunn luft eller "fördel kvinnoprästmotståndare"

I dag ska jag tala  på kyrkodagar. Det är att umgås med vanliga kyrkokristna. Må vara att jag får inleda men jag tror dagen blir en fortgående dialog. Det brukar vara så. Vanliga kyrkokristna betyder människor som vet rätt mycket om Kyrkans verkliga läge och vågar tala om det, sakligt och realistiskt. Jag antar att alla inte delar, som det brukar heta "alla åsikter med mig". De säger så. Jag begriper inte varför. Jag delar ju inte alla åsikter med dem, men det brukar jag finkänsligt inte påpeka. Vi docenter med insikter är försiktiga med att markera vårt vetande, som ni förstått. Och jag håller mig hellre med insikter än åsikter.

Välan, jag umgås ibland med kristna som andas den tunnare luften eftersom de kommit så högt upp. Det som då slår mig är deras brist på frågor. De undrar aldrig varför de kommit så högt. Det tycks mig som om de finner saken självklar. Men det är den ju inte. De kom upp i den höga luften för att de släppte några övertygelser, aldrig hade några, undvek insikter och oftast höll käft. Det är också, oss emellan, det råd jag får av dem. "Säg inte för mycket", säger de. Men det gör jag aldrig. Jag säger det som är alldeles lagom.

De menar nog egentligen att det är bäst att hålla käft.

Här är det fördel kvinnoprästmotståndare, som aldrig behöver förställa sig eller ens föreställa sig vara märkvärdiga. De kan vara som de är och behöver egentligen aldrig vara oroliga för att avslöjas som någon slags bluffar, för de är ju redan nere i skiten. Ursäkta franskan men fatta fördelen!

I den tunna luften finns det massor med vanliga kritiska frågor som aldrig kan ställas. Främst frågan "hur i all världen kunde jag hamna här?" Frågar inte kvinnoprästmotståndaren så? Nej, kvinnoprästmotståndaren frågar: hur kunde Svenska kyrkan hamna här. Och det är en helt annan och befriande fråga. Från myllan, där luften går lätt att andas och det doftar vår. Eller?

Om kommentarbehovet blir svårartat så tänk på att lidande är ett av passionstidens teman.

Flagga vid Örs kyrka

Jag säger inget om att Svenska kyrkans flagga som vajar vid Örs kyrka är sliten och rätteligen borde brännas, men en militär, som låtit den svenska flaggan vaja i motsvarande kondition hade arkebuserats i gryningen. Ör ligger ungefär två mil norr om Växjö och har ett berömt café. Bara så ni vet. Men om detta säger jag alls intet. Däremot undrar jag över flaggandet.

Att man flaggar på slottet när kungen är hemma vet jag. Men då ska man väl inte flagga vid en kyrka om det inte är gudstjänst och två eller tre församlats i Hans namn? Eller är det så att förr i världen när det firades gudstjänst varje sön- och helgdag så behövdes ingen flagga. Den tarvas först nu, när gudstjänstlivet glesats ut? Det skulle kunna vara logiskt. En pervers logik, men logik. Ytan prioriteras när innehållet inte längre är självklart.

Jag är inte polemisk, allra minst nu när vi har kommentarfasta. Men jag är
nog bekymrad - eller ledsen. Jag ville inte det som är och det jag sett som annalkande och hotande faror har jag skrivit om och beskrivit. Det går Svenska kyrkan illa och det är alldeles logiskt.

Jag har umgåtts med våra vänner biskoparna. På 70-talet debatterade jag folkkyrka med en av dem. Det har nog visat sig att han på alla - samtliga - punkter hade fel. Positioner han då intog är sedan länge förlorade. Men biskop blev han. Det ska man nog notera för det är informationsbärande. Ungefär som den utslitna flaggan vid Örs kyrka är informationsbärande, givet att någon vill se och inse.

Får jag när det fortfarande är kommentarfasta påminna om att  vi hade ett folkkyrkoprojekt på 90-talet för att ge innehåll inför relationsförändringen, eller hur man ska säga.

Hur kan egentligen någon bli homofob?

Homofobi - vad är det? Och hur konstateras om någon lider av denna fobi? Jag fick ett mejl i skräpposten med rubriken "Make your girl scream in the bed". Jag öppnade det inte, för jag begrep att det säkert var reklam för en plastspindel från Buttericks eller så, som man kan lägga i sängen och då skriker frun garanterat när hon ser den. Och jag får bädda åt mig någonannanstans, som bäst i ett annat rum, kan jag förmoda. Är detta spindelfobi eller bara ovilja mot spindlar i sängen? Jag vet inte. Jag är på intet sätt auktoritet på området. Men jag medger att jag inte öppnade försändelsen. Var det skräppostfobi?


Nu till den andra fobin, den verkliga, den etablerade, den användbara:
En präst säger om äktenskapet vad de engelska biskoparna och den noirska kyrkan säger och vad Svenska kyrkan sa tills helt nyligen - med tillåtelse att man utan vidare fick ha den tidigare kyrkliga övertygelsen (dvs den som rådde när jag döptes, när jag konfirmerades, när jag prästvigdes men också när jag fick min sluttjänst som präst). Ingen behöver vara imponerad av den teologiska begrundningen av Svenska kyrkans nya beslut för den delen. När jag tänker som så om äktenskapet, kan jag plötsligt benämnas homofob. Hur kommer sig det?


Svaret är antagligen att detta endast kan ske genom intellektuell ohederlighet. Frågor blandas och svaret på en fråga blir utan vidare svaret på en annan.


Nå, om jag bara tänker om homosexualitet som det antyds i biskopesbrevet i en folkets livsfråga, och jag uppfattar att det inte kommit något senare, är jag då homofob? Bara med en beghreppsförvirring som vill sjukdomsklassa en ståndpunkt. Det är lite vemodigt. För det finns väl anledning att låta samtalen gälla inte bara våra vänner de homosexuella utan också själva den sexuella läggningen och vad man gör med den utifrån Kyrkans klassiska lära. Inte blir man homofob för att man tänker i samklang med de stora kyrkornas lära? Slagorden dödar debatt och tankeutbyte. Jag fattar väl att detta är slagordens funktion - och jag är emot det.


Kanske är inte människors sexuella läggning heller något stort samtalsämne. Jag minns inte riktigt när det var det i sällskapslivet. Minns ni? Var det sådant vi brukade tala om? Eller var det helt enkelt så att var och en fick ta ansvar för sin sexualitet och ett samtalsämne blev det mest om någon begärde att få prata med en präst eller någon annan om sin sexualitet? Det vi talade om var något annat. Frågan om vad ett äktenskap är enligt kristen syn. Och där hamnade somliga av oss i minoritet i Svenska kyrkan men i samsyn med ett par andra kyrkor i Borgågemenskapen.


Nu är det kanske mest irriterande att texter inte ska kommenteras i passionstiden - men kanske nyttigt ändå?

Extra, extra, extra

Som något trefaldigt extra publicerades i går nyheten i Östran på första sidan med bild och allt att Barbro Lindgren är för dödshjälp. Varför extra? För att en författare och en barnboksförfattare därtill är för dödshjälp? Med argumentet att djur får dödshjälp...


Det får djur och människan är inget djur. Vi har ansvar för djuren men också för oss själva. Men jag är alls inte förvånad och särskilt "extra" är inte detta. 40-talister är sådana. Vi skulle kanske fråga vad som styr värderingen eftersom samhällen, sammanhang och system gör något med oss. Om vi reduceras till konsumenter och ska vara lönsamma och allt det där, kommer väl tanken på aktiv dödshjälp som ett brev på posten. Vi har lärt oss tänka och värdera så - men är vi något annat än reflexer av tiden då? Omständigheterna tänker för oss när vi tror att vi tänker?


Aktív dödshjälp är en sak. Hjälp vid döendet något annat.


På ett sätt finner jag det underligt att vi med en sjukvård som kan lindra mer än tidigare får en dödshjälpsdebatt. Vad är vi rädda för? Att förlora oss själva långt innan dödsögonblicket, att bli levande döda, kanske. Men är inte väldigt många just deta? Kyrkans samtidskritiska fråga är konstruktiv. Och Belgien skrämmer med sin lag om euthanasi också för barn. Var det upp till 12 år? Vem bestämmer ....


Värderingsfrågan handlar om människans värde och värdighet, förstås. Kkanske skulle vi tala om det andra också, bristen på värdighet när min kropp kommer att svika mig. Också då är jag emellertrid något mer än min kropp, något mer än vad jag åstadkommer och denna min hemlighet är hos Gud, Som den vita stenen i Uppenbarelseboken.


Tid för värderingsfrågor som ett extra. Det andra "extra" imponerar inte stort. Bara för att man får uippmärksamhet och prisbelönas är det inte sagt att allt man tänker är klokt. Det kan visa sig att man är lika mycket reflex som alla andra, säger det som ligger i tiden, styrd av impulser som kallas "tidsandan" utan att fråga om intressen bakom.


Vad annars om döden? Kanske det kyrkoherden sa till Astrid Lindgren, när hon tyckte att dopritualet talade för mycket om döden. Kyrkoherden sa: "Alla vet att vi ska dö, men ingen tror det." När Kyrkan mötte romarna var det för anständigt folk så uppseendeväckande att de kristna sanågot annat om döden och hade ett hopp framöver. Livet är mer. Det vi nu lever är som bioreklamen, underhållande, intressant och roligt på många sätt - men det är ju filmen vi kommit för att se.


Ungefär så.


Extra!

The Sleepwalkers

Jag läste Christopher Clarks bok The Sleepwalkers. Jag tänkte att det var läge att uppdatera sig inför sommaren hundraårsjubileum och Clark ger nya perspektiv på upptakten till första världskriget. Sommaren 1914 är den sommar när sömngångarna steg för steg kliver in i kriget. I efterhand klarnar sammanhanget. Då var det enskilda händelser utan besvärande mycket sammanhang. Kaisern kunde båtturista i Norge, Balsfjord närmare bestämt där en staty rests. Tsaren, The King och Kaisern var för övrigt kusiner och kusinerna kunde nog egentligen inte riktigt förstå vad det moderna kriget skulle vara. Det sägs att första världskriget gjorde slut på tanken att politikens förlängning var just kriget.

Clarks bok gav mer än en historisk uppdatering. Den gav också en obehaglig förnimmelse av att det sömngångaraktiga kan vara våra villkor. Kanske är det mänskligt. Det vi anar att vi inte riktigt kan hantera, blundar vi för - och det går oftast bra. Det hör nämligen till det mänskliga att göra sig bekymmer och när vi undviker den böjelsen, blir mycket enklare. Baksidan är att vi inte i tid varsnar det som verkligen är bekymmer.

Ukraina, Krim och Ryssland-frågan kanske man kunde se som en lokal historia men det var väl så vi tänkte om konflikten i Jugoslavien också, den som ledde till ett inbördeskrig med rötter ner i händelserna före första världskriget. Och nu kommer nyheterna om spionage mot Sverige, stora inköp av kartor över Sverige har gjorts, sas i nyheterna. Anfallsformeringen förra långfredagen var en händelse som kanske hör med i ett sammanhang. Och i går skickade min vän Jan över en artikel om krigsrisken. Kan man förstå vad nationalisterna i östra Ukraina åstadkommer med sina aktioner? Att Ryssland griper in, eller? Och vilka åtaganden har Nato när det gäller Ukraina? Finns något som kan börja rulla med obönhörlig logik medan de krafter som skulle kunna moderera står handfallna. Som så ofta tidigare, alltså. Röstas Ryssland ut ur Europarådet på torsdag eskalerar konflikten förstås. Men diplomater talar med varandra! Ja, och det gjorde de hela sommaren 1914 ...

Ett storkrig i Europa är möjligt, nästan troligt, nu, skrev Jan Myrdal. Ryssland värnar sitt närområde när USA driver fram krisen med hjälp av EU. Om detta kan man diskutera. Och lite dystert kan man då fundera över logiska sammanhang, mänsklig kortsynthet och mänsklig aningslöshet samt över det grundläggande villkoret i världen att djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka, 1 Petr 5:8.

Den som lite envetet bett sitt completorium har hört det - men har insikterna landat? Demonologi är något vi mer medvetet skulle orientera oss i, läran om det onda. Annars kommer vi att te oss som lika goda sömngångare som de som agerade eller inte-agerade sommaren för 100 år sedan.

Passionstidens andliga övningar tar in det samtida, förstås.

Ansiktet

I höstas kom Ingegerd Källströms bok Ansiktets resa. Som vanligt exklusivt, på eget förlag. Man får leta upp Ingegerds telefonnummer i Lund och ringa och beställa. Hon mediterar kring ansiktet på ikonen, Kristusansiktet. Fast jag skulle lika gärna kunna skriva att hon inspekterar ansiktet, tittar in i det, iakttar ansiktet och överraskas av hur ansiktet ser henne.

Ikonen är en sådan bild, en osynlig närvaro med djupa rötter ner i det fattbara, att Gud blir synlig, närvarande, en av oss. En iakttagelse (men inte den enda) jag gör när jag läser en av de korta texterna handlar om hur vi ser varandras ansikten. "Och vi minns inte varandras ögonfärg. Inte i detalj. Det finns en osäkerhet i att titta för länge." Ikonen kan jag titta på länge utan att det blir genant. De närmaste också, till förälskelse hör att se varandra i ögonen. De små barnen kan vi titta länge på också. Annars sveper vi med blicken. Låter den inte stanna "för länge". Inte ens när vi söker någon annans blick i samförstånd över något som just då händer i något socialt sammanhang ("så korkat!", "hör du?", "det kunde man vänta sig", "hon förnekar sig inte", "hur många gånger har vi hört det", "nu rastar han sitt ego igen", "tröttsamt" o s v) är det ögonfärgen som blir det viktiga. "Pupillens rand av bärnstensguld fixerade mig.", skriver Ingegerd. Hon sitter på golvet framför ikonen.

Men Ingegerds berättelse går vidare. "Ikonen log någonstans i mig."
Kunde det vara en insikt att ta med sig?
Passionstidens dagar är dagar när ikonen ler i mig därför att den avspeglar Ordet, evangeliet, beskedet om tillvarons villkor till mig.

"Hjärtats insikt är större än ögonens utsikt", som det heter i något som liknar en aforism i Ingegerds text.

Ingegerd knyter an till berättelsen om den samariska kvinnan. Fenomenet heter serendipity, alltså ett sådant där oväntat sammanhang som livet är fyllt av. Ikonen med den samariska kvinnan såg jag på Diakonicentrum i Växjö i går. Där finns andaktsrummet Oasen med ikonen, som väntar på sin rätta plats i rummet. Så är det med evangeliet. Det skapar en aha-upplevelse för mina olika sinnen. Ord och bild fångar in verkligheten och förändrar den.

Gunnar Hillerdal sa en gång om ikonen: "Det andliga livets Hötorgskonst".
Fast inte bara, säger jag, som dock hade vett att uppskatta hans spetsiga formulering.
Ingegerd Källströms formuleringar är inte lika spetsiga, fast inte uddlösa för det.

Jag levererar inte Ingegerds telefonnummer. Den som skulle vilja skaffa sig boken får visa sig värdig genom att själv söka.

Kommentera inte. Kontemplera!

Nu stängs kommentarfältet. Somligt hänger i luften, men häng inte upp er på det. Jag skriver fortsatt små kommentarer om  den innevarande tiden, men kommentarer välkomnas först på påskdagen.

Passionstid

Nu är det Frälsarens väg till korset vi får följa. Det betyder att en del av det vanliga prioriteras ner. Jag kommer att skriva några blogginlägg men - om ingen kris inträffar - oförargliga sådana, uppbyggliga kanske rentav. Jag tror inte jag skriver varje dag och jag publicerar inga kommentarer. Den debatt som pågår fasar, vi ut i dag. På Påskdagen går vi igång igen under slagordet "Så mycket uppståndelse som möjligt!"

Jag är, som ni vet, lite fascinerad av kommentarer på bloggen och intresserad av yviga debatter. Sanningssökande har något yvigt kring sig och kan ske med stora åthävor. Men sanningssökande kan också vara stillsamt. Bedjande munkar skapade universiteten och hela det västerländska skolväsendet bygger på Kyrkans insatser från kyrkskola (i olika former) till gymnasium och universitet. Det var Kyrkan som lärde européerna att tänka - ja, att bli just européer.

Man måste inte alltid tänka innan man talar eller skriver en bloggkommentar men ibland skulle jag uppskatta om den som skriver gav sig en lite paus och funderade: Vad är han ute efter? Vilken är hans poäng? Som det där med att man i Radio Kronoberg diskuterade om pedofili kunde botas. Somliga sexuella läggningar kan alltså diskuteras i sådana termer. Men en homosexuell som kommer till prästen med den frågan om sig och sitt liv - vad svarar prästen då? Och frågan gällde alls inte effekterna av olika sexuella läggningar och än mindre att personalisera frågan. Saken gällde "das Ding an sich" - botandet och möjligheten att offentligt ta upp frågan om bot mot sexuell läggning. I en kommentar nämndes att Svenska kyrkan skulle ha två öppet homosexuella biskopar. Det var inte korrekt. En biskop, som ingått partnerskap. Men för sakresonemanget är det inte av så stort intresse.

På samma sätt med påskhälsningar. Jag såg pastoratsbladet Trovärdigt från Växjö liksom församlingsbladet i Moheda som kämpade med samma svårighet att göra fastan och passionstiden rättvisa. Det blir i folks medvetande påsk av allt och Stilla veckan blir "påskveckan". Dramat försvinner. Kyrkans påsk får firas på andras villkor. Vad får det till följd?

Jag ställer inte frågan hur detta kan uttryckas med önskningar om en fin Stilla vecka eller så. Jag vill komma åt ett grundläggande strukturproblem. På Youtube vore det möjligt att göra två hälsningar och lägga ut påskhälsningen på påsknatten. I församlingslivet skulle det gå att disciplinera sig och inte exponera påsken flera veckor innan, men verksamhetskyrkan är inte disciplinerad utan följer köpenskapens mönster. Dramat försvinner. Jag gillar inte det.

När en pensionerad kyrkoherde (emeritilön har kyrkoherden inte, det har ingen präst längre) pläderar för att vi ska gilla läget, kan man enkelt konstatera att det brukar kyrkoherdar säga och göra. De avviker därmed från det mönster som var apostlarnas. I utsatta lägen sjöng de lovsånger och bad. Därmed förändrades läget. Och mötte apostlarna ett annat evangelium och auktoriteter som lärde något annat än evangeliet, gillade de inte läget. När kyrkofäderna stod upp för evangeliet gick de inte på fagert tal utan kunde hävda att alla villolärare anförde bibelord och det blev osant ändå. Där finns en del att begrunda.

Man kan göra det denna passionstid genom att ta frågan Pilatus ställer på allvar. "Vad är sanning?" frågar han - och gör ingenting för att ta reda på det. Vi skulle kunna fråga likadant och möda oss lite med frågan. Det gör oss sympatiskt otidsenliga eftersom vi lever i en tid där det inte finns någon Sanning men många sanningar. Ska vi söka Sanningen i denna tid? Och med viss entusiasm ge oss i kast med evangelisternas passionsberättelser, inte bara Lukas alltså. Har ni märkt vilka andliga tillgångar de klassiska fastepsalmerna är? De har något viktigt att säga och gör berättelsen till min berättelse.

Som sagt: en tid för återhållsamhet och tukt. Ha en välsignad passionstid!

Antje och Agneta samt ett misslyckat försök att vara luthersk

Jag visste inte om jag skulle larma mina vänner jämställshetsexperterna när jag såg Helsingborgs Dagblad-rubriken: "Kvinnlig biskop på stadsbiblioteket". Det var Lunds stifts biskop som skulle till Kultursällskapet på Ängelholms stadsbibliotek. Vad hon talade om fick läsekretsen inte veta, bara att hon är kvinnlig. Och det markeras att hon är Sveriges första kvinnliga ärkebiskop. Hon valdes till biskop i Lund år 2007 "med större majoritet är någon före henne", heter det också. "Hon har gjort sig känd som en flitig samhällsdebattör och menar att religion och samhälle hör ihop." Det sista kan jag gå förbi men det där med "känd som en flitig samhällsdebattör" fick mig att fundera. Var ses denna aktivitet? Jag frågade en omdömesgill präst vad han läst av Antje i samhällsfrågor men svaret blev oprecist och styrde mot tanken att sådant ska sägas oberoende av referenser. Vi ska ha bilden klar för oss. Det är det hela. Nå, jag gick till Lunds stifts hemsida och upptäckte samma harang om "flitig samhällsdebattör" och tänkte att detta var nog den säck som Helsingborgs Dagblad nyttjat men där fanns också biskopen artiklar förtecknade. Jag försökte förstå vari det flitiga i samhällsdebatten bestod. Särskilt mycket var det inte.

Det verkade på en fåkunnig fäskalle (som jag naturligtvis är) förbryllande. Men i veckan kom Agneta Adeen mig till hjälp. Hon är murvel - i ordets ädlaste mening - på Östran. Hon har näsa för sådant det bör grävas i.

Nu var det Earth Hour, som Kalmar kommun och Kalmar Energi satsade 21000:- på. Besparingen var 6000:-, konstaterar Agneta, för det var så mycket pengar Kalmar Energi efter utfästelse ska skicka till Afrika. Och folk hade sparat motsvarande tre glödlampor per hushåll.

Var inte detta resultat ett misslyckande? kan man undra. Svaret från informatören på Kalmar Energi löd: "Det var ett event", själva händelsen var det viktiga, inte resultatet eller verkligheten. Målsättningen var att vi ska tänka över vår energiförbrukning.

Samtidigt ökade koldioxidutsläppen under Earth Hour eftersom folk tänder brasor och stearinljus, vilket man kan tycka motverkade ett gott syfte, men vi tröstar oss. Det var ett event.
I det stora hela, berättar Agneta, gick energiförbrukningen ner som ett knappt synligt hack på diagrammet. Det motsvarar den ökning som inträffar fredag kl 17, när många av oss slår på spisen (om vi inte äter råbiff eller ostron, alltså).

Verkligheten är en annan än myten och myten är inte kopplad till verkligheten. Agneta hjälpte mig nog att förstå talet om Antjes flitiga samhällsdebatterande. Det är som Earth Hour. Ett event. Men varför går folk på det?

Biskop Antje önskar den 1 april just oss alla Glad Påsk: http://youtu.be/zODDzlPD3hI
Nog blir det ett svår hanterligt problem när passionstiden egentligen blir ett ingenting i vår kulturkrets och allt fokus blir på påsken. Krämarkulturen har ett fokus. Mat och dryck i påsk-helgen. Och påskhelgen är all inclusive, från Skärtorsdag och framåt.
Kan man, undrar jag, ö h t önska "Glad Påsk" före påsknattsmässan?
Men det fattar ni väl att våra vänner kommunikatörerna inte tidigt på påskdagens morgon kan bege sig till sina datorer för att innan solen gått upp lägga ut en autentisk påskhälsning!

Kommunikatören Ewa Almqvist rättar min uppgift om att Kyrkokansliet larmat stiften om Uppdrag Granskning. Detta var ett ärende i mängden, inte mer än så, får vi veta i en bloggkommentar. Fel hade jag alltså när jag tänkte att Kyrkokansliet insett frågans allvar (tystnadsplikten) och agerat resolut. Jag försökte bara vara vänlig dock och ville tolka allt till det bästa.
Nu ser jag att allt var som vanligt och om detta kan man mest framgångsrikt bedriva det som kallas eländesforskning.
Men det var personligt tillfredsställande att för en kort tid tro något annat även om det var fel. Lite pinsamt dock att jag kunde missuppfatta saken. Pinsamt för mig, alltså. Hur kunde jag få för mig att frågan om tystnadsplikt och fejkade själavårdsfrågor skulle vara något annat än ett ärende i mängden. Jag som fick för mig att detta var grundläggande viktiga frågor. Fy på mig!

Uppdrag Granskning

Kyrkokansliet larmade under onsdagen om att Uppdrag Granskning var på gång med frågan om homosexualitet. En reporter hade med dold kamera uppsökt präster och i själavårdssamtal framställt sin situation och undrat om råd och förbön. Jag antar att de kollat den s k kalinlistan för att hitta namn och så svarade prästerna efter bästa förstånd och samvete på det som frågats. Jag antar att de sa ungefär som ärkebiskop Bertil Werkström. Sedan kommer Uppdrag Granskning tillbaka och berättar om tilltaget samt vill ha en kommentar. Vad har prästen för chans då?

1. Svara att det var och förblir ett själavårdssamtal under absolut tystnadsplikt och så förblir det och därmed framstå som en som har något att dölja
eller
2. Svara så gott det går och därmed bryta tystnadsplikten. Det har föreslagits att biskopen i fall som detta skulle kunna befria prästen från tystnadsplikt med argumentet att det trots allt inte rörde sig om själavård, men det tror jag inte går. Och man kan väl inte i efterhand säga "april, april - det var fejkat själavårdssamtal" och därmed hävda att fejket inte ligger under tystnadsplikten?
Allt blir fel.
Prästen åker dit, alltså.

Och följden? Präster avböjer fortsättningsvis samtal med konfidenter de inte känner. Man kan hävda att själavård har sin utgångspunkt i den själavård som predikan är och den som inte återfinns bland dem som firar gudstjänst behöver prästen inte bry sig om, för ett samtal utgör en risk för både prästen och prästfamiljen och leder till en rimlig så kallad arbetsmiljö (som om prästen hade ett arbete!). Detta drabbar i slutänden en människa i nöd, för det kan finnas någon som faktiskt inte är en nödig journalist utan en som på allvar ställer sitt livs allvarliga frågor. Då vill det till att prästen inte drar sig undan. Konsekvenserna av Uppdrag Gransknings tilltag betalar de svagaste, inte prästerna, inte ens de homofobiska prästerna (vad nu sjukdomsklassifikationen homofobi består av).

Tydligen hade, hörde jag i Radio Kronoberg, Uppdrag Granskning i senaste inslag tagit upp frågan om pedofiler. I Radio Kronoberg diskuterades möjligheten att bota pedofiler. Bota? Det var svårt för pedofilen uppfattar sitt intresse för barn som genuin kärlek. Men om man om en sexuell variation inför botandebegreppet - hur resonerar man då? Hur var det med den homoerotiska initieringen i det gamla Grekland, var pederasterna friska eller i behov av bot? Och vad med Muhammed och Fatima?

Var går gränserna för vad som ska botas och vad som ska accepteras? Har vi inte snubblat in i ett problem? För om någon kommer till en präst och frågar om han kan bli botad från sin homosexuella läggning - vad ska prästen svara då? Att just detta inte ligger under försoningen? Och vad säger prästen om konfidenten vill ha förbön för att bli kvitt sin sexuella orientering? "Jag vägrar be!" -? Ska det vara svaret till pedofilen och den som är pengakär (girig) också? Eller är det bara en enda kategori kärleksfulla som en präst inte kan be att de ska befrias från det de själva säger vara ett problem i livet?

Hur var det med Janne Josefssons årsinkomst? Var det en lukrativ syssla att bli huvudskallejägare?

Nu kan förstås präster jagas och vara nöjda, för lärjungen får vara nöjd om det går honom som hans mästare. Hittills har vi klarat oss jämförelsevis väl, alltså. Men problemet när präster blir rädda att våga vara nära människor som kommer med problem bekymrar mig. Jag är väl för hjärtnupen, kan jag tro. Jag skulle hellre blivit en hänsynslös journalist som i de höga principernas namn alltid kan låta bli att se konsekvenserna av sina aktioner.

Nu var det 1978 - och 1945

Forskningsrapport Nr 142 (maj 1978) från  Religionssociologiska Institutet bokstavligen hoppade ur bokhyllan. Den handlar om Förväntningar på församlingen. En studie i Skara stift och är gjord av Lennart Tegborg. Det är nöjsam läsning. Tegborg jämför kyrkoherdarnas bedömningar med övriga prästers och finner att de övriga prästerna bedömer församlingarna ligga på en lägre andlig nivå än vad kyrkoherdarna gör.

Hur ska detta förklaras? Tegborg pekar på att kyrkoherdarna är äldre. Alla präster upp till 39 års ålder är mindre positiva. Betänk nu att vi talar om förhållanden en generation tillbaka! Det kan jag gott tänka mig. Och i detta fall ska man inte tro att ålder och klokskap hör ihop. Det handlar hellre om äldre hundars behov av att ligga och sova, antar jag.

De övriga prästerna har också mindre möjligheter att påverka församlingen, tror Tegborg. Därmed känner de sig inte ha så stort ansvar. Det tror jag inte ett ögonblick dock. Tegborg för in begreppet selektiv perception, man ser vad man vill se - och åsyftar övriga präster. Men är det rimligare att tro att kyrkoherdarna ser vad de vill se, det de är ansvariga för och delvis själva åstadkommit. Så kan, menar Tegborg, en förklaring vara att kyrkoherdarna har till uppgift att uppmuntra de andra vilket gör dem benägna till fagert tal, förstår jag.

Lennart Tegborg ser att gruppen "övriga präster" ser på församlingen som andra grupper (heltidsanställda, söndagsskollärare, juniorledare, syföreningskassörer, kyrkobrödraordförande och kyrkorådsordförande) gör. Kyrkoherdarna avviker. Till sist måste han  dra slutsatsen att komministern, kyrkoadjunkten eller pastorsadjunkten ser med mera realistisk blick på församlingen än vad deras kyrkoherde gör. Tegborgs lösning på detta problem blir att prästerna måste prata mer med varandra.

Nu, en generation senare, kan man förstås undra vad det betyder för oss att cheferna dåförtiden gjorde orealistiska analyser av läget och fundera över hur det är idag. Vart ledde de orealistiska analyserna oss? Görs också i dag systematiska felanalyser av läget i församlingarna från chefernas sida? Och är förklaringen att så måste det nödvändigtvis vara om cheferna inte har redskap för att ta itu med de verkliga problemen? När cheferna inte vet vad de ska göra, gör de ingenting för då kan det i vart fall aldrig bli fel....

Till andra fynd i veckan hör Ivar Hylanders kartläggning av prästrekrytering och prästerlig befordringsgång från år 1945. Framtidsutsikterna på den prästerliga banan. Jag läser särtrycket men uppsatsen återfinns i Ny Kyrklig Tidskrift, häfte 2, 1945.

Bakgrunden var de yngre prästernas oro för framtiden - fanns det utrymme och möjligheter om man blev präst?. I det trygga statskyrkosystemet vägrade Kungl. Maj:t att utreda den saken, som fick ordnas på privat väg. Så skedde alltså och Ivar Hylander knepade och knåpade på lediga stunder för att försöka se hur framtiden skulle gestaltas.

Vad kom domprosten Hylander fram till? Han räknade prästernas tjänstgöringstid. Emeritilön kunde de få vid 70 års ålder och så försökte han beräkna dödligheten. Den var 0.7% bland prästerna, emeritiprästerna borträknade. När allt räknats, blev resultatet att tillgången på präster nätt och jämt täcker efterfrågan fram till 1954, men därefter kunde kanske prästbrist befaras. Staten ville inte ta fram underlaget. Jag ska inte tjata om detta förhållande som ger en ögonblicksbild av hur det egentligen var - och varför skulle staten vilja främja et alert kyrkosystem?

Jag ser att Växjö stift hade ett, som det heter, formellt överskott på präster. 310 präster. Lunds stift hade 400. Göteborgs stift 305 och Stockholms stift 178. Vi vet nu hur folkomflyttningarna gick efter kriget och det är enkelt att se hur stabil Svenska kyrkan var i små församlingar på landsbygd och hur svagt rustad hon stod i tillväxtområdena Stockholm och Göteborg. Kanske Malmö också om många av prästtjänsterna i Lunds stift fanns på landsbygden. Undersökningen ger inte besked och omflyttningsfaktorerna - folkvandringstiden - var okänd när Hylander utredde år 1944-45. Det var de fåtaliga prästerna i mammutförsamlingar i Stockholm som skulle hantera folkbokföring och församlingsbyggande under statens välvilliga vård och vakt.

Det var i den vevan ärkebiskop Yngve Brilioth skrev boken Vården om kyrkan. Där sägs rent ut att statens omsorg om Svenska kyrkan var en ärkebiskopens sorg. Staten tog helt enkelt inte vård om Svenska kyrkan utan ville styra henne utifrån andra värderingar än Kyrkans. Ja, det var ett elände, om jag läser ärkebiskopen rätt. Och ärkebiskopen hade nog rätt. Sug på den också, statskyrkokramare! Felanalyser 1978 och statlig vedervilja 1945 skapade framtid. Men lite roligt är det att inse att de fina borde lyssnat på oss, vi som var de obefordrade och insiktsfulla prästerna. Den insikten lyser upp pensionärstillvaron.

På tal om statens välvilja: Thomas av Becket dog väl egentligen när han oförsiktigt snubblade i Canterbury Cathedral och inget annat?

Klarläggande

Det verkar som om ett antal kommentarer försvunnit. Jag plockade bort en kommentar som inte anknöt till något utan var en fri text. Kommentatorsfältet är till för kommentarer, det hör på namnet. Men det antyds eller sägs att något är borta. Det är inte mitt fel. Återkom eller bit ihop och gå vidare. I passionstiden stänger jag kommentatorsfältet. Då följer vi Frälsarens väg till korset. Däremot ska jag skriva lite - Deo volente - men alltså texter som inte kan kommenteras förrän på Påskdagen. Förstår ni finessen? Vi ska få lite tid till den veckorna före Påsk verkligen handlar om.

Växjö nästa för Modéus

Fredrik Modéus förlorade stort i Lund. Det kan man tycka är lite besvärande. Han fick först inte bli domprost i Lund och nu inte biskop. Men det kommer fler biskopsval. I Växjö i september t ex. Risken var nämligen  att Växjö stifts investering i Modéus skulle gått förlorad i Lund. Jag menar: Modéus har fått en av stiftet betald doktorandtjänst (5 år, sägs det) från 2009-02-01 och vid utgången av 2013 har stiftet satsat ca 2 740 000 kronor på honom.
Fem år -  har inte åren gått då? Jo, det kan tyckas så.
Och någon doktorsav handling har vi inte sett? Nä, det tycks inte så.
Men till biskopsvalet i Växjö kanske den är framlagd och godkänd? Så måste man tänka. Och då var ju investeringen lönsam och pengarna inte bortkastade som de varit om Modéus blivit biskop i Lund.

Jag gläds förstås över att vi såg två biskopskandidater som varit emot samkönad vigsel, som kanske ogillar kyrkoordningsstadgandet som stänger "kvinnoprästmotståndare" ute från prästvigning och möjligen också varit emot ordningen med kvinnor som präster. Jag menar som i varje fall biskop Eckerdal, biskop Bonnier, biskop Stiglund samt biskop Hagberg varit. Mer osäkert är det väl med biskop Fast och biskop Modéus i Linköping och hur var det med biskop Persenius en gång i tiden? Och vad de två i Lund egentligen tycker om enkönade vigslar har jag inte kläm på men detta var inte något annat än en exemplifiering för att hålla glädjen vid liv. Kanske ska den tas ifrån mig, dock.

Jag blev kanske överraskad när Tyrberg kallade Lunds stift "välskött", men det beror på att jag aldrig någonsin tänkt på ett stift i sådana kategorier. Ett svårskött pastorat, ja. Ett välskött stift, nej. Allra minst som jag ser siffrorna. Men det är inte utan att jag skulle vilja höra Tyrberg beskriva vilka stift som inte är välskötta.

Tyrberg tyckte att de röstande varit modiga som röstat på honom. Det skrämde mig något. Måste man vara modig för att rösta så, alltså? Hade det varit mindre modigt att rösta på Modéus och i så fall varför?

Johan Tyrberg blir alltså biskop. Eller inte. Jag frågar inte vad ni tycker utan hur det är. Kan en kvinnlig ärkebiskop vara konsekrator och det hon producerar därmed vara en Kyrkans biskop på riktigt? Om man tänker att det är så, hur lyder argumenten? Eller går den apostoliska successionen förlorad, den som Mgr Cavallin (romersk katolik) hävdar att Svenska kyrkan har - eller haft? Kommer vi under Antje Jackeléns tid att få se idel vigningar av folk som benämns biskopar men som inte i allmänkyrklig mening kan erkännas som det?

En sak är att folk uppträder ekumeniskt vänligt, det är inte det jag fokuserar.
En annan är frågan om något går förlorat och vad det är?
Det är den jag ställer.

Om jag begrep vad en biskop sa, så var det att den apostoliska successionen bevaras i Svenska kyrkan eftersom det är tre biskopar som lägger händerna på. Men apostolisk succession är väl något mer än handpåläggning? Det yttre ska väl visa den inre överensstämmelsen med apostlarnas tro och ordningar. Får vi inte - ekumeniskt sett - problem då? De kommande biskoparna blir som Equmeniakyrkans ledare. Och det kan vara fint och vackert på sitt sätt. Men problemet blir i så fall att dessa vigda kallas något som de egentligen inte är. Och Svenska kyrkan har tappat något som på sin tid gjorde henne till en brokyrka. Nu kan man hävda att detta är nonsensfrågor som vi inte bryr oss om och komma dragande med årtalen från samtalen med Church of England. Det är för oss principiellt oviktigt med apostolisk succession. Says who? Och hur lyder sakargumentet? Att man nöjer sig med att vara protestant och struntar i sitt reformkatolska arv, eller?

Vad konstituerar Kyrkans biskopsämbete och vad är prästämbetet? - det är mina frågor. Och tills vidare, till dess att någon besvärat sig med att besvara frågor, undringar och invändningar ska jag betrakta Johan Tyrberg som vald till biskop men vad han är efter den 24 augusti skulle jag behöva få besked om. Ska vi nöja oss med att han är stiftschef?

En gång till: det båtar föga att hojta indignerat. Fram med beläggen om den situation som nu råder, att Svenska kyrkan har "some canonical problems", som det heter i det ekumeniska. Ni som tror, visa er övertygelses halt.

Det jag funderar över kan betyda att Johan Tyrberg inte blir biskop lika lite som dagens förlorare Fredrik Modéus. Så nära och så långt ifrån, alltså. Men också att Modéus aldrig blir biskop. Inte ens i Växjö stift. Inte under den tillkommande ärkebiskopens tid. Ingen blir biskop fortsättningsvis. Kanske är det tid att tala teologi och undanröja undringar och invändningar om inte saken ska hanteras - pastoralt! Pastoralt skulle möjligtvis betyda att Tyrberg ber Wejryd ordna vigningen innan han avgår. Alternativet är förstås att vända sig till Missionsprovinsens biskopar och i den fromhetstraditionen har ju Tyrberg fordomdags känt sig hemma, om jag fattat rätt.

Var inte valresultatet dock överraskande?
Min erfarne vän i kuststaden hävdade att den kandidat S och C bestämmer sig för, blir det. Jag tror det stämmer. Och så känns valvinden blåsa och det är mänskligt att vilja vara på det vinnande laget. The Winner takes 71%.

Finessen

Finessen med storpastorat begriper inte +Biörn. Ingen skam  över honom - för det han inte begriper, finns inte. Teologin fanns intänkt i hela betänkandet, sas det. och vi fåkunniga läste och letade men fann inget - för det som sas finnas, fanns där i verkligheten alls icke. Det var en besvärjelse, inget annat. Men som besvärjelse fungerade den. Att Frimodig kyrkas ledamöter i kyrkomötet skrev sig fria, kan man notera. Vi trodde icke detta för i detta stycke ville vi vandra i åskådning, inte i tro. Hur organisationen nu råddas ihop kan man se i Malmö eller Växjö. Kyrkoråd, församlingsråd och verksamhetsråd där ett antal funktioner blir fiktioner, det känns som om råden ägnar sig åt något viktigt men egentliga verktyg saknas. Och församlingsrådet i Växjö är valt efter kyrkovalets resultat. Så hade inte alla i Strukturutredningen tänkt sig saken, har jag förstått. Men så blev det på fler ställen, tycks det.

Intresset ljuger inte. Varför behövdes storpastoraten? Därför att i en producentorganisation gives stordriftsfördelar, större beslutsstrukturer, tänkt bättre ekonomi. Som en alls icke oviktig sidoeffekt kommer ett välde med chefer och mellanchefer och prästerskapet, det gemena, proletariseras. Precis som vi kan läsa i Kommunistiska Manifestet, 1848. Så kan också arbetskraften hanteras mer rationellt, skickas dit där den behövs och arbetskraften kan vara nöjd. Man slipper "jobba" så ofta. Varannan söndag, kanske. För vi behöver inte producera fler gudstjänsttillfällen än vad konsumentflertalet efterfrågar. Rationalitet i allt. Och prästerna kan användas bättre - hur de nu kan få ihop 40 svettiga arbetstimmar per vecka utan söndagstjänst. Vad gör de egentligen? 40 timmar!

Rationalitet också i förkunnelsen. När konsumenterna betalar, måste konsumenterna få sådant de vill betala för. Lite gud, dygd, moral, odödlighet och ett markerande att det inte får gå till överdrift med det religiösa är strandardformuläret från det franska 1700-talet. Vi ska förvisso skilja religion och politik åt - men så att en religiös överbyggnad då och då kan vara till nytta i det politiska arbetet. Miljö, fred, rättvisa och jämställdhet, sexuell hälsa ...

Till den änden behövs förstås en politisk kontroll av kyrkosystemet och det är både en ekonomisk och en ideologisk kontroll. Utnämningsmakten tas politiskt om hand, förstås, men också styrningen av utbildningen av religionsfunktionärerna - vi kan vår Weber, Därtill lärokontroll. I den så kallade läronämnden sitter bara de som de politiska partierna satt dit - biskopar och teologer. Vi vet alla exakt vilka som inte fått plats och tydligast nu 2013-2014, när Kjell O Lejon inte fick efterträda Eva Hamberg. Pinsamheten när Eva avgick får inte upprepas. Opposition ska inte förmärkas. Alltså! Professor Lejon kan man inte riktigt lita på, och det sägs närmast till hans heder. Att han i sin lärdomsprofil hade just det som saknades - frågeställningar i skärningspunkten kyrka/samhälle - får man bortse från. Däremot kunde man tänka sig att biskopen em Carl-Axel Aurelius skulle in för det drar mot reformationsjubileum och det tycktes gå bra tills någon la in ett veto. Ärkebiskopen, sägs det. Man kan inte ha pensionerade biskopar i Läronämnden. Allt detta skrivet bara för att eftertryckligt dra ner byxorna på den som till äventyrs skulle hävda att Läronämnden är något annat än den härskande maktens lydiga teologiska redskap. Jag ska inte besvära med att räkna upp de andra som under årens lopp föreslagits men röstats bort. Det har ett gemensamt. De är dissidenter i det dagsaktuella därför att de närmast tror vad Kyrkan alltid trott. Hade dessa de bortröstade teologiska examina? Ja, mer än biskoparna. Men i fattar finessen. Detta kan man sannerligen kallas "Auswahlchristentum"!

En sista finess denna morgon. Den lärde etiske doktorn har avslöjat begreppet "pastoral/pastoralt". Pastoralt handlande är den term med vilken varje allvarligt ställd teologisk fråga dribblas bort. Sanningsfrågor skrivs av - för nu gäller det att handla pastoralt. Kolla själva nästan gång ni ser den kyrkliga överheten använda sig av begreppet! Och "pastoralt" betyder, med biskop Gottfrid Billings ord" närmast att vi gör "än si, än så och än annorlunda".