Jag ska denna morgon sätta mig på tåget i Alvesta. 1 klass är billigare än 2 klass, synes det mig. Det är mycket som ter sig svårt att förstå. När jag kommer till Uppsala, ska jag släpa min väska till hotellet för att sedan försöka få tag på lite lunch innan kyrkomötesgruppens sammanträde. Kyrkostyrelse därefter.
Det är mycket att stå i. Jag missar den fromma delen av kyrkomötesgruppen, som hinner till mässa och får äta etiopisk pepparsås. Man kan inte få allt. Och själv lider jag i tysthet. Tror ni jag kan hetsa laestadianerna genom att ta en stor stark till lunchen? Men då måste jag ju berätta att jag gjorde det - och det är väl inte så kristligt att hetsa upp just laestadianer? Dom är känsliga. Dricker helst vatten. Men så har de ju sin liikutuuksia när vi andra med enklare medel får jaga efter yrslan, den vi alla är ute efter.
Jag såg på Facebook att min lilla anmälan av radiogudstjänsten på Bloggardag fallit i god jord. Jag får ge ett kort referat.
Karolina Larsson var glad att jag nämnde musikvalet. Väl bekomme. Har hon träffat Cornelis eller haft en skolkamrat till Peps i församlingen? Det har jag. Pastor Wisti gör boskillnad mellan psalm och sång. Det kan man göra. Psalmer och Wisor kunde det heta. Men håller vi inte före att sångerna i den svenska gudstjänsten är att förstå just som psalmer? Jag menar, psaltarfromma som vi är?
Ludvig Lindelöf, som presenteras med en bild som en verkligt from kristen skulle uppfatta vara en skymf mot Skaparen, men jag är som bekant inte en from kyrkokristen utan uppskattar just den bild som lagts ut på Fejjan (no offence!), är analytiskt klar:
"Gubbigheten is strong with this one."
Man kunde få den meningen översatt av Facebook, noterade jag. Jag tyckte det var onödigt. Men så tänkte jag att docenter bör pröva allt, så jag lät meningen översättas av Google: "Gubbigheten är stark med den här." Det var väl det jag trodde. Pastor Wisti håller sig med vänner som inte är mina.
Den ende Lindelöf jag mött var en polis i Lund. Honom lyckades jag nita i tingsrätten på ett skojigt - och gubbigt! - sätt. Jag gör utvikningen här.
Polisinspektör Lindelöf kallades internt Sänghästen. Han uppfattades nog i det polishus, som kallades Pentagonkopian, kvalificerad för detta namn, som alltså närmast var ett omdöme. Innan han kom in i rättssalen, vi talar Brottmål 813/69 vid Tingsätten i Lund, ställde ordföranden frågan till mig vilken polis som lett insatsen mot demonstranterna på Kiliansgatan.
- Jag minns inte säkert vad han heter, sa jag, men han kallas Sänghästen.
Efter viss förvirring och med kamraternas hjälp dök namnet Lindelöf upp i alla fall.
Polisinspektören kallades då högtidligen in i rättssalen och fick den obligatoriska frågan av rättens ordförande.
- Vet ni om ni är ni släkt med någon av de tilltalade?
Lindelöf tittade sig omkring och avgav så svaret:
- Inte vad jag vet.
En rungande skrattsalva, där också rättens ordförande hade svårt att hålla sig allvarlig, förvånade stackars Lindelöf, som alls inte förstod vad alla hade så roligt åt.
Till en mer sentida Lindelöf kan jag alltså erkänna en långt gången och länge odlad gubbighet.
Är ni släkt eller inte?
Beklagar hur som helst.
Så kommer de kommentatorer upp som vet att ingenting är beständigt.
Lisa Billerby (Bullerbyn?) tycker med ett "sedärja"att det är fint att det finns ett facit "och att han sitter på det..."
Nu sitter jag på en stol, men Lisa kanske skulle läsa prästvigningsordningen för Svenska kyrkan. Den är lika utmanande som vigselordningen är heteronormativ. Präster är vigda för att förvalta Guds Ord som är Sanningen. Det gäller Wisti och det gäller mig. Det är detta själva sysslan går ut på. I boken i vart fall, den som gällde vid prästvigningen. Läs den! Kolla vad som sägs om både prästämbete och äktenskap i gällande kyrkohandbok och i den som gällde när jag prästvigdes. Då förstår man. Eller inte.
Sigurdur Hafthornsson, lustigt namn skulle Hasse Alfredsson säga, kommer väl från Island och är sannolikt släkt med biskopen Gerekssons mördare och ättling till biskopen därtill. Islänningar brukar vara det. Biskopen var ju den i Sverige avsatte ärkebiskopen Jöns Gereksson, som ni vet., han som hade harem i ärkebiskopsgården i Uppsala. Johannes Gerechni på fint språk, dansk ursprungligen tror vi. När han fattade att bönderna ville lyncha honom för hans vidlyftiga liv, klädde han sig i mässkläder men bönderna tog honom vid altaret och dränkte honom i en säck med sten i. Resolut folk, islänningar. Och moralen bland ärkebiskopar har blivit högre än vad den var just när det handlar om sex och våld. Läser ni Yngve Brilioths band om medeltiden i den svenska kyrkohistorien, märker ni Brilioths avsky för Gerechini.
Välan, Sigurdur vet att han /jag, alltså/ inte respekterar sina meningsmotståndare utan med oerhörd arrogans proklamerar Sanningen som inte kan vara annorlunda ön (ska nog vara "än" men är man islänning så är man) vad han tolkar den.
Tja.
Hur vet han det?
Noga taget.
Men det är intressant att det i sak är sanningsfrågan vi kolliderar på.
Så kommer vi till religionsdialogens översteprästinna Helene Egnell. Henne gillar jag. Vi har varit i Cambridge tillsammans och tänkt djupa tankar. Hon ville, läste jag på Fejjan, inte läsa Bloggardag om radiogudstjänsten.
"Nej, jag orkar inte läsa! Däremot ska jag lyssna på gudstjänsten på SRPlay!"
Jag finner det lustigt med dessa religionsdialogens stora.
Orkar inte läsa?
Har hon inte dialoger med de stora skriftreligionerna som intresse och arbete? Då måste man väl orka läsa betydligt mer än vad som ryms i enda bloggpost på Bloggardag?
Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå.
Orkar inte läsa - hon är väl inte sjuk eller så?
Annars kunde jag tänka mig att dialogglädjen var livsluft för en som arbetar med religionsdialog.
Nu har vi följt Facebook.
Jag tyckte det var riktigt roligt, som ni märker. Hela mitt gubbiga kunde blomma ut.
Nästa roliga jag ska försöka göra är att titta på vårt hus när X2-tåget susar förbi. Det kallar jag roligt. Och fort ska det gå. Kanske missar jag huset, men då beror det på att jag just då serveras frukost.
1 klass.
Ni förstår.
Kyrkomötet väntar.
måndag 21 september 2015
söndag 20 september 2015
Tillfälle
Kapitalismen betyder att lagerhållning av böcker blir en besvärlig och dyrbar affär. Böcker får kort livslängd och biblioteken rensar. Vart ska detta barka vart? För egen del har jag inte böcker. Jag har ett bibliotek, dvs en sådan ansamling där böcker hakar i varandra och ger sammanhang. Det betyder inte att böckerna håller med varandra, som den begåvade allmänheten inser.
Jag har förstått att somliga stör sig på oss som läser böcker och refererar till dem. De tror vi prålar. Vi gör alls inte det. Vi riktar uppmärksamheten bort från oss själva, vi som bara hållit liv i de färdigheter småskolefröken gav oss. Detta skrivet finns det goda skäl att skaffa sig böcker.
Jag stod hos en bouquiniste i Uppsala.
Docent H kom förbi, kollade raskt boklådornas innehåll och slog fast att "detta var ingenting att ha" samt vandrade vidare. Eftersom docenten H av mig uppfattades som rätt dum, korkad, vad ni vill i genren, omprövade jag mitt beslut att också vandra vidare. Om docent H säger så, måste det finnas något viktigt bland böckerna! Jag gjorde ett fynd. För 10:-. Jag är docent H stor tack skyldig.
Den bok jag nu ska skriva om hör till den kategori som docent H med säkerhet skulle avfärda som "ingenting att ha". Och då vet ni hur det egentligen är.
Jonathan Baker, då rektor vid Pusey House och senare Bishop of Fulham, skrev boken Consecrated Women? (2004)
På svenska blev det Kvinnor i biskopsämbetet. Ett bidrag till debatten om Kyrkans ämbete, Församlingsförlaget 2005.
David Hope, ärkebiskop i York skrev förordet och biskopen John Broadhurst skrev inledningen. Engelsmännen konstaterade, att den svenska boken utformats snyggare än den engelska.
Del II kan man nog hoppa över, tänkte jag, men är beredd att ompröva.
Blädderläs i alla fall. David Hope gör några viktiga markeringar men avsnittet styr in på hur det var i Church of England. En del av det är historia nu.
Del III behöver man kolla lite översiktligt. Där finns några intressanta bidrag som påverkat texten i del I.
Det är del I som är den som är den teologiskt principiella delen (s 27-112) och som inbjuder läsarenatt reflektera.
Saken gäller alltså Kyrkans ämbete och Baker ställer den sortens frågor som i Svenska kyrkan avfärdas som "icke-frågor". Somliga av oss blir som mest intresserade av frågor som avfärdas, jfr docenten H. Det är i det avfärdade som det intressanta döljer sig, det borde varje kristen vara medveten om. Jag säger bara Jesus!
Baker tar inte bara upp teologiska frågor om Kyrkan (ecklesiologi) utan funderar också över skapelsen och människan (antropologi). Lite kyrkohistoriska utblickar får läsaren också. Biskopsämbetet ger anledning till utblickar alldeles bortsett från prosten Edwalls ord att "Kyrkans största problem har alltid varit dess biskopar". Han var på sin tid det svenska biskopsmötets sekretarare.
En läsare skrev:
"Intressant (i boken) är att 1 Kor och 1 Tim bara nämns i förbigående men att de engelska författarna djupdyker och lyfter fram vad ämbetet är i (hela) Skriften."
Varje teologisk debatt måste förstås utifrån sitt sammanhang och de olika sammanhangen är bidrag i ett pågående ekumeniskt samtal.
Jag ska denna söndagsmorgon inte referera boken. Ni ska få ett erbjudande. Jag känner mig som en marknadsknalle, men kastar inte in en knivslipare till ett knivset och därtill en knivhållare och en fantastisk potatisskalare i paketet.
Ni får boken.
Helt enkelt.
Jag hör smålänningens klentrogna "Gratis?" och stockholmarens marknadsanpassade "Det finns inget sådant som gratis lunch". Må vara. Men boken får ni.
Det ni inte får är postage and package, det vore att ta i. Fast bokinpackaren jobbar gratis. För dig. För ditt bästa. Du vet väl om att du är värdefull?
Vad bör göras?
Jag frågar så, för att kunna göra litterära referenser av det slag som brukar hetsa upp dem som på Facebook upprörs över Bloggardag.
Vad bör göras? är en roman av Nikolaj Tjernysjevskil (1863) som Vladimir Ilitij Lenin läste på nytt när hans bror avrättats. Romane gav titeln till en pamflett med samma titel som Lenin skrev (1902). Den populära romanen var mer revolutionär än man kunde förmoda och det var det Lenin förstod att dra nytta av.
Har de lätthetsade fått sitt nu?
Vad bör alltså göras?
Maila info@kyrkligsamling.se och uppge namn och adress.
Med boken kommer ett följebrev om hur man betalar in, låt oss säga minst, för det kan ju finnas folk som vill vara generösa, 49:- till Kyrklig Samlings pg 559905-5.
Men boken är gratis.
Jag har förstått att somliga stör sig på oss som läser böcker och refererar till dem. De tror vi prålar. Vi gör alls inte det. Vi riktar uppmärksamheten bort från oss själva, vi som bara hållit liv i de färdigheter småskolefröken gav oss. Detta skrivet finns det goda skäl att skaffa sig böcker.
Jag stod hos en bouquiniste i Uppsala.
Docent H kom förbi, kollade raskt boklådornas innehåll och slog fast att "detta var ingenting att ha" samt vandrade vidare. Eftersom docenten H av mig uppfattades som rätt dum, korkad, vad ni vill i genren, omprövade jag mitt beslut att också vandra vidare. Om docent H säger så, måste det finnas något viktigt bland böckerna! Jag gjorde ett fynd. För 10:-. Jag är docent H stor tack skyldig.
Den bok jag nu ska skriva om hör till den kategori som docent H med säkerhet skulle avfärda som "ingenting att ha". Och då vet ni hur det egentligen är.
Jonathan Baker, då rektor vid Pusey House och senare Bishop of Fulham, skrev boken Consecrated Women? (2004)
På svenska blev det Kvinnor i biskopsämbetet. Ett bidrag till debatten om Kyrkans ämbete, Församlingsförlaget 2005.
David Hope, ärkebiskop i York skrev förordet och biskopen John Broadhurst skrev inledningen. Engelsmännen konstaterade, att den svenska boken utformats snyggare än den engelska.
Del II kan man nog hoppa över, tänkte jag, men är beredd att ompröva.
Blädderläs i alla fall. David Hope gör några viktiga markeringar men avsnittet styr in på hur det var i Church of England. En del av det är historia nu.
Del III behöver man kolla lite översiktligt. Där finns några intressanta bidrag som påverkat texten i del I.
Det är del I som är den som är den teologiskt principiella delen (s 27-112) och som inbjuder läsarenatt reflektera.
Saken gäller alltså Kyrkans ämbete och Baker ställer den sortens frågor som i Svenska kyrkan avfärdas som "icke-frågor". Somliga av oss blir som mest intresserade av frågor som avfärdas, jfr docenten H. Det är i det avfärdade som det intressanta döljer sig, det borde varje kristen vara medveten om. Jag säger bara Jesus!
Baker tar inte bara upp teologiska frågor om Kyrkan (ecklesiologi) utan funderar också över skapelsen och människan (antropologi). Lite kyrkohistoriska utblickar får läsaren också. Biskopsämbetet ger anledning till utblickar alldeles bortsett från prosten Edwalls ord att "Kyrkans största problem har alltid varit dess biskopar". Han var på sin tid det svenska biskopsmötets sekretarare.
En läsare skrev:
"Intressant (i boken) är att 1 Kor och 1 Tim bara nämns i förbigående men att de engelska författarna djupdyker och lyfter fram vad ämbetet är i (hela) Skriften."
Varje teologisk debatt måste förstås utifrån sitt sammanhang och de olika sammanhangen är bidrag i ett pågående ekumeniskt samtal.
Jag ska denna söndagsmorgon inte referera boken. Ni ska få ett erbjudande. Jag känner mig som en marknadsknalle, men kastar inte in en knivslipare till ett knivset och därtill en knivhållare och en fantastisk potatisskalare i paketet.
Ni får boken.
Helt enkelt.
Jag hör smålänningens klentrogna "Gratis?" och stockholmarens marknadsanpassade "Det finns inget sådant som gratis lunch". Må vara. Men boken får ni.
Det ni inte får är postage and package, det vore att ta i. Fast bokinpackaren jobbar gratis. För dig. För ditt bästa. Du vet väl om att du är värdefull?
Vad bör göras?
Jag frågar så, för att kunna göra litterära referenser av det slag som brukar hetsa upp dem som på Facebook upprörs över Bloggardag.
Vad bör göras? är en roman av Nikolaj Tjernysjevskil (1863) som Vladimir Ilitij Lenin läste på nytt när hans bror avrättats. Romane gav titeln till en pamflett med samma titel som Lenin skrev (1902). Den populära romanen var mer revolutionär än man kunde förmoda och det var det Lenin förstod att dra nytta av.
Har de lätthetsade fått sitt nu?
Vad bör alltså göras?
Maila info@kyrkligsamling.se och uppge namn och adress.
Med boken kommer ett följebrev om hur man betalar in, låt oss säga minst, för det kan ju finnas folk som vill vara generösa, 49:- till Kyrklig Samlings pg 559905-5.
Men boken är gratis.
lördag 19 september 2015
Brev till biskop Stiglund
I går kom det viktiga beskedet från myndigheten. Jag skrev till vår vän biskop Stiglund. Eftersom jag visste att ni gärna ville ta del av det, fick det bli ett öppet brev.
Dag Sandahl fredag 18 september 2015 kl 16.17
Ett öppet brev till biskop Hans Stiglund
Min käre biskop Hans!
Nu är det bekräftat. Brevet från dig till domprosten var en maskirovka. Överste Olofsson från myndigheten ringde just. Han var lite bekymrad, mest för att ingen på myndigheten genomskådat falsariet. Jag tröstade honom med att inte ens jag hade gjort det. Jag påminde också om att du förnekat att du skrivit brevet. Han frågade då varför du inte ringde till mig när du såg brevet på Bloggardag och förklarade att brevet inte var från dig. Jag blev honom svaret skyldig. Nu i efterhand tycker jag att det faktiskt är lite konstigt.
För min del blev jag glad över att min kamrat från Svenska kyrkans Fria Synod tog bladet från munnen och inte bara la möda på sitt främjandeansvar utan knep till med tillsynsansvaret. Det förvånade mig föga, att en sådan biskop, som i decennier varit Torbjörn Lindahls vän, blir trött på det drev hans gamle vän utsätts för, när missgärningen består i en litterär granskning av det politiska språket. Gunnar Fredriksson ägnade sig åt sådant. Det var på sin tid, 1960-tal, fullt hedervärt.
Jag blev också glad över att en biskop ställde ledarskapsansvar.
En chefs ansvar är ansvaret för personalen och ansvaret att förlora så få som möjligt. Jag hade kontraktsprosten Pehr Edwall som min förste kyrkoherde och chef. Det var ingen som behövde tveka. Utåt stod han upp för sina präster. Han täckte rygg, helt enkelt. Det är väl ditt ansvar som biskop ända fram till den dag du blir den förste som ska föras för att avrättas. Så har det varit i Kyrkans historia - lite annorlunda än när biskopar omger sig med ett hov av låtsasbiskopar som i Västerås! Jag tänkte att du tog biskopsansvaret på allvar och såg till att kvickt blåsa av den orkestrerade kampanjen mot Tobbe.
.
Nu såg jag att Domkapitlet samlat sig för att förklara Irene G jävig.
Jag antar att du tar ett snack med nomineringsgruppen S efter detta. Saken angår väl gruppen, som ansvarar för nomineringen av Irene till Domkapitlet. S brukar kunna sköta förtroendeposter bättre än vad vi nu sett. Tala med ledningen för gruppen, det är mitt vänliga råd. Och se till att den hätske frisören Evanne inte får sätta saxen i ditt hår, förstås. Hur du ska göra med de arbetsrättsliga frågorna, för sådana kommer väl i Luleå, får du nog på förhand ta med sin stiftsjurist. Politiker som misslyckas med sina kampanjer brukar bli hämndgiriga och den hämnden ska väl inte någon biskop låta drabba Torbjörn. Allra minst du.
Nästa vecka kanske du vill ansluta till det glada gänget som dricker pilsner och löser om inte världsgåtorna så i alla fall de kyrkliga genom det informationsutbyte, som endast de tarvliga skulle kalla skvaller. Jag ser fram emot att vi då får rå om varandra. Att Lakers reste sig men ändå förlorade mot Lakers kan jag beklaga och du glädja dig över. Jag tar inte Lakershalsduken under kyrkomötet men det beror på att jag är rädd att någon skulle vilja sno den. Det är inte bara hederligt folk i kyrkomötet. Och det återstår rätt många matcher innan vi vet hur det går. Är det Skellefteå som tar hem guldet tro?
En gång till: det är nu av myndigheten klarlagt att du är utsatt för en maskirovka. Huvudproblemet är, sa överste Olofsson, identitet. Internet sätter förtroende före förvissning. Och jag hade alltså förtroende för dig utan förvissning. Jag kanske mest skulle beklaga att det inte var du som skrev det fina brevet utan någon i Putins desinformationsapparat?
Allt gott tills vi ses - och därefter också!
Din
Din
Dag
Nu är biskop Stiglund väluppfostrad och vänlig. Han skrev ett svar i går kväll. Vi ska tära en pilsner, tror jag. Och kanske tala om det kyrkliga rättssystemet som innebär att biskopen mer är ordförande i ett domkapitel än just biskop. Så uppfattades inte biskopens roll tidigare men biskop Lars Eckerdal, Eckerdal I, uppfattade domarrollen tydligare än tidigare och det har slagit igenom. Den som vill skriva en avhandling om problematiken, skulle kunna få ihop något riktigt intressant.
Kanske skulle jag skrivit till biskopen om det ansvar en läsare har innan anmälan skickas till Domkapitlet. Man brukar tala om skrivaransvaret, men det kanske börjar bli tid att fokusera på att det finns ett läsarens ansvar att förstå text som den är skriven och inte som den utifrån stabila fördomar uppfattas.
Det är inte omedelbart klarlagt att den som inte förstår ironi har rätt, om ni förstår hur jag menar. Det är inte heller omedelbart klarlagt att just en sådan person ska tas på allvar.
Domkapitlet kanske skulle skriva det när Tobbefallet kommer upp. 3 december!
fredag 18 september 2015
Insani sunt Romani, del II
Jag läste kyrkoherdens facebookinlägg:
"Till alla som älskar! Till dig som hatar alla som älskar."
Ordet "dig" fick mig att förstå att tilltalet var personligt.
Jag är nog den som hatar alla som älskar. Jag bestås inte ens med ett utropstecken. Det fick däremot "alla som älskar".
Kyrkoherden hade varit på regnbågsmässan i Färjestaden och framstod i sitt inlägg som kärleksfull. Hon var en av gudstjänstbesökarna som brukade bära kassar och sortera kläder för de asylsökandes behov och nu fann hon sig stärkt. Men det finns en orm i paradiset:
"idag har inkorgen i min mailbox präglats av kontrasten mellan hat och kärlek. I Guds namn och med bibeln som vapen utdelas yxhugg av hat."
Men kyrkoherden "föredrar kärlekens väg och vägleder hellre med kärlekens ord. Till dig som hatar och dömer de som älskar, vill jag svara med evangeliet."
Och vilket löftesord från det glada budskapet får hatarna?
Lukas ev 6:37-38, det där om att inte döma. Ett stycke lag, kan man väl säga. Det enda som lovas är en dom utifrån samma måttstock. Vi som hatar alla som älskar kan knappast bli glada då.
Kyrkoherden är hoppfull:
"Jag hoppas att hatet bara finns hos några få individer."
Kyrkoherden är förstående:
"Jag förstår att det kan verka provocerande att vi är så många som står upp för kärlek och alla människors lika värde. Det väcker hat."
Till sist kommer frågan om tron upp men på det vanliga sättet, som en oväsentlighet:
"Ditt namn, din religion, vem du älskar eller varifrån du kommer, det är oväsentligt. Vi är kristna. Vi vill aldrig lämna någon ensam. Om vi sviker en medmänniska så sviker vi Kristus själv."
Lag. lag, krav, krav. Men detta är inte kristendom. Det är en beskäftig lagreligion, som har den fördelen att den sätter allt ljus på de fina aktörerna. Och detta på Facebook. Vad säger kommentatorerna på fejjan då? Idel beröm. Underbar och fantastiskt. Idel tacksamhet."Fortsätt ditt fantastiska arbete!" Och jag som älskar att hata, tar mig för pannan.
Läser jag påföljande inlägg får jag veta:
"Mer hat och mer hot." Fast inte mot kyrkoherden personligen.
Det berör kyrkoherden djupt att individer tar sig friheten att hata.
"För ca trettio år sedan var det kvinnliga präster som fick obehagliga meddelanden för att vi är kvinnor och präster."
30 år sedan betyder 1985. Kyrkoherden är prästvigd 1989 så det där "vi-et" hon anför var väl inte heller detta så personligt. Bara för att marginalanteckna. Poängen blir att "vi är många som vill stå för mer kärlek, mer ljus, mer respekt" och just detta ger hopp. Lagreligion igen. Men fin, förstås.
Det finns fler kyrkoherdar.
En ska förklara varför han ser på sitt deltagande i Uddevalla Goes Rainbow "och min tolkning av HBT-frågan som kristen och präst". Det hade kanske varit av värde om han agerat som teolog också? Och än mer värdefullt om han förklarat varför han inte skriver HBTQ.
Nå, allt flyter, eller?
Kyrkoherden vet att som exempel på förändring peka på att "Kyrkan hävdade att jorden var platt" men fick efter större kunskap ge med sig. Var hävdades detta av Kyrkan?Något koncilium? Kyrkoherden tar fram slavfrågan men utan komplikationer. Man kan begära allt. Och synen på kvinnan har förändrats "och därmed kvinnors möjlighet att vara präster". Han gör det enkelt för sig, kyrkoherden, kan en något åldrad son till en kvinnlig provinsialläkare tycka. Men kyrkoherden vill kämpa. "Tyvärr har kyrkan inte alltid vågat stå som Jesus på de utsattas sida." Vad nu "kyrkan" i detta sammanhang är, för det kan vara mycket.
Kyrkoherden har "ihop med olika forskare" kommit till slutsatsen att bibelord inte talar emot genuin homosexualitet utan mot situationer där sexualiteten används i förvrängda former. Det kan man kanske tycka. Men vad är genuin homosexualitet om koden är HBTQ? Hur geniun är den som är bisexuell, den som är transperson och den som är queer? Kyrkoherden får en del att förklara men han verkar ju lite insatt i sexpysslet så det kan bara bli intressant.
Kyrkoherdens slutsats kommer så:
"Om nu ni som tycker att homosexualitet inte är från Gud så måste det i mina ögon bli att det är synd och då tycker jag att ni skall stå för det."
Kyrkoherden är glad över alla som har olika åsikter och vågar samtala.
Tro det den som vill. När kyrkoherdar säger så, finns det goda skäl att dra sig tillbaka. För det talas fritt, slår dom till. Ungefär som gamla lärare som använde betygssättningen som omdöme inte för kunskaper utan välförhållande, dvs att eleven höll med läraren på ett beundrande sätt.
Att kyrkoherden själv hör hemma på den rätta sidan står klart:
"Jag är glad att få vara en del av de i Uddevalla som vill arbeta mot olika former av diskriminering och tror att kyrkans roll i detta behöver vara mycket tydligare.
Tack Uddevalla Goes Rainbow!"
Ska ni annars studera en kyrkoherde får ni läsa Jonas Jonassons nya roman Mördar-Anders (Pirat). Jag läste den i går kväll eller natt, hur man ser saken. Kyrkoherden där står för en annan religion och det står helt klart. Där gör författaren sina pengar just på ett känt faktum: Insani sunt Romani. Och det är roligare så, tycker jag.
"Till alla som älskar! Till dig som hatar alla som älskar."
Ordet "dig" fick mig att förstå att tilltalet var personligt.
Jag är nog den som hatar alla som älskar. Jag bestås inte ens med ett utropstecken. Det fick däremot "alla som älskar".
Kyrkoherden hade varit på regnbågsmässan i Färjestaden och framstod i sitt inlägg som kärleksfull. Hon var en av gudstjänstbesökarna som brukade bära kassar och sortera kläder för de asylsökandes behov och nu fann hon sig stärkt. Men det finns en orm i paradiset:
"idag har inkorgen i min mailbox präglats av kontrasten mellan hat och kärlek. I Guds namn och med bibeln som vapen utdelas yxhugg av hat."
Men kyrkoherden "föredrar kärlekens väg och vägleder hellre med kärlekens ord. Till dig som hatar och dömer de som älskar, vill jag svara med evangeliet."
Och vilket löftesord från det glada budskapet får hatarna?
Lukas ev 6:37-38, det där om att inte döma. Ett stycke lag, kan man väl säga. Det enda som lovas är en dom utifrån samma måttstock. Vi som hatar alla som älskar kan knappast bli glada då.
Kyrkoherden är hoppfull:
"Jag hoppas att hatet bara finns hos några få individer."
Kyrkoherden är förstående:
"Jag förstår att det kan verka provocerande att vi är så många som står upp för kärlek och alla människors lika värde. Det väcker hat."
Till sist kommer frågan om tron upp men på det vanliga sättet, som en oväsentlighet:
"Ditt namn, din religion, vem du älskar eller varifrån du kommer, det är oväsentligt. Vi är kristna. Vi vill aldrig lämna någon ensam. Om vi sviker en medmänniska så sviker vi Kristus själv."
Lag. lag, krav, krav. Men detta är inte kristendom. Det är en beskäftig lagreligion, som har den fördelen att den sätter allt ljus på de fina aktörerna. Och detta på Facebook. Vad säger kommentatorerna på fejjan då? Idel beröm. Underbar och fantastiskt. Idel tacksamhet."Fortsätt ditt fantastiska arbete!" Och jag som älskar att hata, tar mig för pannan.
Läser jag påföljande inlägg får jag veta:
"Mer hat och mer hot." Fast inte mot kyrkoherden personligen.
Det berör kyrkoherden djupt att individer tar sig friheten att hata.
"För ca trettio år sedan var det kvinnliga präster som fick obehagliga meddelanden för att vi är kvinnor och präster."
30 år sedan betyder 1985. Kyrkoherden är prästvigd 1989 så det där "vi-et" hon anför var väl inte heller detta så personligt. Bara för att marginalanteckna. Poängen blir att "vi är många som vill stå för mer kärlek, mer ljus, mer respekt" och just detta ger hopp. Lagreligion igen. Men fin, förstås.
Det finns fler kyrkoherdar.
En ska förklara varför han ser på sitt deltagande i Uddevalla Goes Rainbow "och min tolkning av HBT-frågan som kristen och präst". Det hade kanske varit av värde om han agerat som teolog också? Och än mer värdefullt om han förklarat varför han inte skriver HBTQ.
Nå, allt flyter, eller?
Kyrkoherden vet att som exempel på förändring peka på att "Kyrkan hävdade att jorden var platt" men fick efter större kunskap ge med sig. Var hävdades detta av Kyrkan?Något koncilium? Kyrkoherden tar fram slavfrågan men utan komplikationer. Man kan begära allt. Och synen på kvinnan har förändrats "och därmed kvinnors möjlighet att vara präster". Han gör det enkelt för sig, kyrkoherden, kan en något åldrad son till en kvinnlig provinsialläkare tycka. Men kyrkoherden vill kämpa. "Tyvärr har kyrkan inte alltid vågat stå som Jesus på de utsattas sida." Vad nu "kyrkan" i detta sammanhang är, för det kan vara mycket.
Kyrkoherden har "ihop med olika forskare" kommit till slutsatsen att bibelord inte talar emot genuin homosexualitet utan mot situationer där sexualiteten används i förvrängda former. Det kan man kanske tycka. Men vad är genuin homosexualitet om koden är HBTQ? Hur geniun är den som är bisexuell, den som är transperson och den som är queer? Kyrkoherden får en del att förklara men han verkar ju lite insatt i sexpysslet så det kan bara bli intressant.
Kyrkoherdens slutsats kommer så:
"Om nu ni som tycker att homosexualitet inte är från Gud så måste det i mina ögon bli att det är synd och då tycker jag att ni skall stå för det."
Kyrkoherden är glad över alla som har olika åsikter och vågar samtala.
Tro det den som vill. När kyrkoherdar säger så, finns det goda skäl att dra sig tillbaka. För det talas fritt, slår dom till. Ungefär som gamla lärare som använde betygssättningen som omdöme inte för kunskaper utan välförhållande, dvs att eleven höll med läraren på ett beundrande sätt.
Att kyrkoherden själv hör hemma på den rätta sidan står klart:
"Jag är glad att få vara en del av de i Uddevalla som vill arbeta mot olika former av diskriminering och tror att kyrkans roll i detta behöver vara mycket tydligare.
Tack Uddevalla Goes Rainbow!"
Hade jag varit församlingsbo i Uddevalla, hade jag nog fortsättningsvis undvikit kyrkoherden. Det kunde tänkas bero på att jag älskar hata. Eller på en medfödd allergi mot stupiditet, särskilt den klerikala. Varför skulle jag använda nådatiden till att höra en kyrkoherde av denna intellektuellt kassa klass? Och än mer: varför vara med och betala hans lön?
Nu blir det fråga om moral och omoral på nivå.
Uddevalla Goes Out of Svenska kyrkan?
Kanske ska vi notera att den nya religionen är den urgamla och att just detta är problemet. Svärmandars och gnostikers spår. som biskop Nygren sa.
Kyrkoherde B läste 1 Kungaboken om Jerobeam, som byggde ett tempel för folket av goda politiska skäl; handel och propaganda. Det gick nu inte så bra för den kungliga folkreligionen. 1 Kung 12:25-13:10 för de nyfikna. Kyrkoherde B tycktes fundera på om detta verkligen bara är historia eller om det också är en dagsaktuell upplysning. Vifta inte med tassen mot gudsmännen, det säger jag. För det är skillnad på religion och tro. Då, nu och alltid.Ska ni annars studera en kyrkoherde får ni läsa Jonas Jonassons nya roman Mördar-Anders (Pirat). Jag läste den i går kväll eller natt, hur man ser saken. Kyrkoherden där står för en annan religion och det står helt klart. Där gör författaren sina pengar just på ett känt faktum: Insani sunt Romani. Och det är roligare så, tycker jag.
torsdag 17 september 2015
Visste ni detta?
Torsdagsdepressionen kom och jag tror depressionen når nya lägsta hos mig: Likgiltighet. En tidning som ter sig likgiltig är snart - död.
Till "insani"-temat sparar jag kyrkoherdar. Det finns mer proleta präster av intresse också. Låt oss på radiovågor återvända till Malmö.
Jag var i kyrkan i söndags. IRL. "Såsom han hade för sed." När jag körde hem var det radiogudstjänst. Jag bestämde mig för att spela en CD från Walsingham i stället, men slogs av tanken att här fanns kanske i dagens radio nya insikter att hämta hem. Det fanns det. Det var en del jag inte visste tidigare, även om jag anat.
Vad fick jag veta?
Pastorn talade poetiskt med de möjligheter att slira på alla begrepp som det poetiska språket ger. "Så söker vi Guds rike", sa han, "så bygger vi Guds rike". Riktigt vad han denna söndag syftade på, gick mig förbi. Jag satt i bilen, som jag skrev.
Våra liv är provisorier, kom det sedan och så excellerade pastorn i människans främlingsskap. Det är en kär bransch som alltid går att göra mycket av på de stackars åhörarnas bekostnad.
På något viss reser de tre orden "i var människa" ett tempel, en kommunitet, menade pastorn.
Det fattade jag inte riktigt heller. Det kan bero på att jag körde bil, som sagt, eller på att jag fått för mig att templet redan är byggt i mig. Anden, ni vet.
Så är människan en relationsvarelse, hette det. Till sig själv, till tillvaron och till något större. "Det vi ibland har modet att med en viss högtidlighet ge namnet Gud"
Vi?
Säger inte Frälsaren något mer handfast?
Ja, så kom förklaringen till gudstalet. Pastorn förklarar: "Gud, vem hen nu är".
Men, hallå! Är det inte detta pastorn har betalt för att förklara för mig att Gud är Fader och Son och Helig Ande? Det är gudomligt avslöjat. Eftersom detta avslöjande behöver avslöjare, har pastorn en gång prästvigts och lovat att förkunna något som är oss givet i Den Heliga Skrift och som bekännelseskrifterna vittnar om. Nu avslöjas något annat, något som är så märkvärdigt som ett avslöjande beslöjande. Bortom det intellektuellt fattbara - lärjungaskap har med insikter att göra - ägnar sig pastorn åt mystifierande. Kanske tror han att det skulle ha något med mystik att göra. Det har det inte.
När jag funderade vidare och insåg att psalmvalet var t ex Cornelis och Peps Persson, mina gamla favoriter (Peps har jag bara sett, Cornelius hörde jag live första gången 1965 och talade med något år innan han dog...), förstod jag att ärendet inte var kyrkokristendom.
Bekännelsen? Det där med en anförtrodd tro och systematiskt vetande om outsägliga hemligheter som vi ändå försöker utsäga fattbart och utlägga samt forska kring?
Lappri!
Nu ska vi inte hetsa upp oss.
Detta är inte kristendom, låt oss bara konstatera det efter en innehållsanalys. Men det är en fin religion. Contemporary Civilian Religion in Sweden (or Northern Europe, kanske?).
Inte ett ont ord om pastorn.
Problematiken är bara den, att pastorn får lön av Svenska kyrkan.
De fåkunniga fäskallarna kunde då få för sig att det skulle levereras kristen förkunnelse för kyrkoavgiften.
Vi som vet bättre, vet att vi bevittnar ett religionsskifte, som inte har folkflertalet emot sig.
Detta folkflertal betalar nog ytterligare någon tid för att få höra den religiöse pastorn utlägga religion i statsradion. Någon tid? Ja, ökat skatteuttag befordrar utträdesbenägenheten så de där 30 miljarderna som staten ska ha in nu, blir en faktor. Men då är också religionsskiftet genomfört. Nu, alltså. Det talas om Gud, vem hen nu är, och mindre om Jesus, vem han nu är.
I det läget håller jag mig hellre till annat folk än de religiösa.
Minns mina ord: Hellre en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare.
Ska vi definiera det kyrkloiga som "hederliga rucklares gemenskap"?
Och ni som inte fattat, minns biskop Nygrens ord, som jag efter decenniers erfarenhet modifierat: Svenska kyrkan växlades in på främmande spår.
Det var mer som hände hösten 1958 än de kunde förstå - oavsett vad de röstade i kyrkomötet.
Det är läge att förstå det nu. Förhållandet är intelligibelt.
Tror jag.
"Radioandakterna är ju bra, det är utmärkta saker det där."
Man blir insiktsfull.
Till "insani"-temat sparar jag kyrkoherdar. Det finns mer proleta präster av intresse också. Låt oss på radiovågor återvända till Malmö.
Jag var i kyrkan i söndags. IRL. "Såsom han hade för sed." När jag körde hem var det radiogudstjänst. Jag bestämde mig för att spela en CD från Walsingham i stället, men slogs av tanken att här fanns kanske i dagens radio nya insikter att hämta hem. Det fanns det. Det var en del jag inte visste tidigare, även om jag anat.
Vad fick jag veta?
Pastorn talade poetiskt med de möjligheter att slira på alla begrepp som det poetiska språket ger. "Så söker vi Guds rike", sa han, "så bygger vi Guds rike". Riktigt vad han denna söndag syftade på, gick mig förbi. Jag satt i bilen, som jag skrev.
Våra liv är provisorier, kom det sedan och så excellerade pastorn i människans främlingsskap. Det är en kär bransch som alltid går att göra mycket av på de stackars åhörarnas bekostnad.
På något viss reser de tre orden "i var människa" ett tempel, en kommunitet, menade pastorn.
Det fattade jag inte riktigt heller. Det kan bero på att jag körde bil, som sagt, eller på att jag fått för mig att templet redan är byggt i mig. Anden, ni vet.
Så är människan en relationsvarelse, hette det. Till sig själv, till tillvaron och till något större. "Det vi ibland har modet att med en viss högtidlighet ge namnet Gud"
Vi?
Säger inte Frälsaren något mer handfast?
Ja, så kom förklaringen till gudstalet. Pastorn förklarar: "Gud, vem hen nu är".
Men, hallå! Är det inte detta pastorn har betalt för att förklara för mig att Gud är Fader och Son och Helig Ande? Det är gudomligt avslöjat. Eftersom detta avslöjande behöver avslöjare, har pastorn en gång prästvigts och lovat att förkunna något som är oss givet i Den Heliga Skrift och som bekännelseskrifterna vittnar om. Nu avslöjas något annat, något som är så märkvärdigt som ett avslöjande beslöjande. Bortom det intellektuellt fattbara - lärjungaskap har med insikter att göra - ägnar sig pastorn åt mystifierande. Kanske tror han att det skulle ha något med mystik att göra. Det har det inte.
När jag funderade vidare och insåg att psalmvalet var t ex Cornelis och Peps Persson, mina gamla favoriter (Peps har jag bara sett, Cornelius hörde jag live första gången 1965 och talade med något år innan han dog...), förstod jag att ärendet inte var kyrkokristendom.
Bekännelsen? Det där med en anförtrodd tro och systematiskt vetande om outsägliga hemligheter som vi ändå försöker utsäga fattbart och utlägga samt forska kring?
Lappri!
Nu ska vi inte hetsa upp oss.
Detta är inte kristendom, låt oss bara konstatera det efter en innehållsanalys. Men det är en fin religion. Contemporary Civilian Religion in Sweden (or Northern Europe, kanske?).
Inte ett ont ord om pastorn.
Problematiken är bara den, att pastorn får lön av Svenska kyrkan.
De fåkunniga fäskallarna kunde då få för sig att det skulle levereras kristen förkunnelse för kyrkoavgiften.
Vi som vet bättre, vet att vi bevittnar ett religionsskifte, som inte har folkflertalet emot sig.
Detta folkflertal betalar nog ytterligare någon tid för att få höra den religiöse pastorn utlägga religion i statsradion. Någon tid? Ja, ökat skatteuttag befordrar utträdesbenägenheten så de där 30 miljarderna som staten ska ha in nu, blir en faktor. Men då är också religionsskiftet genomfört. Nu, alltså. Det talas om Gud, vem hen nu är, och mindre om Jesus, vem han nu är.
I det läget håller jag mig hellre till annat folk än de religiösa.
Minns mina ord: Hellre en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare.
Ska vi definiera det kyrkloiga som "hederliga rucklares gemenskap"?
Och ni som inte fattat, minns biskop Nygrens ord, som jag efter decenniers erfarenhet modifierat: Svenska kyrkan växlades in på främmande spår.
Det var mer som hände hösten 1958 än de kunde förstå - oavsett vad de röstade i kyrkomötet.
Det är läge att förstå det nu. Förhållandet är intelligibelt.
Tror jag.
"Radioandakterna är ju bra, det är utmärkta saker det där."
Man blir insiktsfull.
onsdag 16 september 2015
Insani sunt Romani, del I
"Dom är inte riktigt kloka, dom där romarna" heter det i Asterixhäftena. Insani sunt Romani, på latin. Nu är inte romare i detta avseende romare, som attribut till det katolska, utan beteckningen på den härskande klassen och den härskande klassens lydiga redskap.
Vad ser vi nu?
Det är väl enklast att ge sig in i några kyrkoherdars tankevärld. Vi börjar med den bäst betalde.
http://malmo-pastorat.smrt.se/news/282
Anders Ekhem vet att berätta att det i Ungern sätts upp taggtrådsstängsel för att stoppa människor som söker frihet och ett nytt liv. "Motiveringen är att bevara det kristna." Samma motivering anar Ekhem i Finland.
Nu är väl detta faktiskt inte riktigt sant. Det är Dublinförordningen som Ungern följer. Och den har antagits också av Sverige, om jag fattat saken rätt, och i går kväll fick jag lära mig om hur en regering kan sätta förordningen ur spel. Avsikten med förordningen var att skapa några gemensamma regler för invandring till Europa. Ungern sätter inte förordningen ur spel. Därför blir det som det blir. Men förordningen är gemensamt anstagen, av våra politiker också. De ville Festung Europa med ordnade möjligheter att ta sig in i fästningen. De kunde inte föreställa sig det som nu är.
Att Orban talar om skillnader mellan islam och kristen tro är inte särskilt förvånande. Det gör Imre Kertész också. Men det är inte detta Dublinförordningen går ut på.
Nu kan vi bortse från triviala upplysningar som dessa i sammanhanget.
Anders Ekhem avlägger sin antibekännelse:
"Är taggtråd som stänger ute den som är på flykt att vara kristen? Är selektion av människor av olika tro att värna det kristna? Då vill jag inte vara kristen. Då vill jag inte heller leva i ett land som kallar sig kristet. Då har jag inte längre en kristen tro."
Det var en bekännelse!
Är inte kristen tro något som har med Kristus att göra? Bortsett från Dublinförordningen, som ska stänga ovälkomna ute, det som alls inte var en ungersk specialitet utan en europeisk. Och vad är det som händer vid den yttersta domen om inte just en selektion av människor av olika tro? Det är väl därför de kristna talar om tron på Kristus och hur avgörande den och inte våra gärningar eller missgärningar är?
Jag tar Ekhem på orden. Han vill inte vara kristen. Han har inte längre en kristen tro.
Eller har han?
Ekhem skriver: "Den kristna tron berättar att det lilla barnet bär Guds väg genom liv och död."
Är det intellektuellt fattbart? Bär Guds väg? Eller ÄR vägen?
Det slirar, minst sagt, i detaljerna.
Vi fortsätter:
"I sitt djup är därför den kristna tron inte en objektiv sanning som vi säger ja eller nej till. Det är livet som drabbar oss, utmanar oss, och kallar på oss som människor."
Barnet som ropar på oss är Gud. Är barnet Jesus?
Inte självklart:
"Den människa, oavsett tro, åsikter, språk och ursprung som genom sitt liv och sin övertygelse berörs av barnet som ropar och vågar gå över gränser, är på den väg som Jesus säger leder till Gud."
Det är fint skrivet. Men det är faktiskt inte kristen tro utan ädel moralism eller, på gammalt språk, gärningsrättfärdighet. Det är en i religion draperad gärningsrättfärdighet, ty världen är numera religiös vorden. Till och med Morgan Johansson prisar t ex Svenska kyrkans flyktingarbete och få har vett att skratta åt denna teatro ecclesiastico.
Så vad ser vi?
Grundläggande oenighet om vad kristen tro är.
För somliga av oss är den avslöjad sanning/uppenbarad sanning.
Jesus är vägen, sanningen och livet och han har sagt det själv, inte fått orden lagda i sin mun.
Tron är i denna mening objektiv och något man kan säga ja eller nej till att växa i.
Tron hämtar livskraft i söndagens eukaristi, i Ordet, i insikten om nåden som möter i förlåtelsen och i gemenskapen, de kristna sammanfogade till en gemenskap vi inte själva valt. Den gestaltas i vardagen för dit skickas vi av Kristus själv: "Gå i Herrens frid", säger prästen och skickar ut församlingen till vardagens vedermödor och strider.
Vad ser andra?
De berörs av barnet, barnet i Bodrum eller något annat barn, och vågar gå över gränser. De berörs "genom sitt liv och sin övertygelse" och det handlar inte om tro, åsikter, språk eller ursprung, är på den väg som Jesus säger leder till Gud.
Det är något annat, det. Sentimentalt kanske. Moraliskt, definitivt. Högtstående, antagligen.
Bäst är om vi alla i varje fall kunde vara överens om den saken, att vi ser två olika hållningar. Två slags rättfärdighet, om ni vill. Trons rättfärdighet contra en rättfärdighet oavsett tro.
Ekhem är med sin antibekännelse något på spåren. Ska insikterna få några konsekvenser för en kyrkoherde som bekänner att han inte är kristen? Ellr var antibekännelsen bara ett retoriskt grepp?
Vi kanske borde tala om dopet också.
Ärkebiskop Antje Jackelén talar om hur dopet binder samman alla kristna världen över. Det är så. "Men just i dopet ligger också den här förpliktelsen och kallelsen att leva i tro och kärlek och ta sig an människor i nöd, oavsett deras hudfärg, medborgarskap, tro eller kön. Man kan inte diskriminera om man vill bära Guds kärlek."
Oavsett vad detta det sista kan betyda konkret, tror jag att Antje har fel.
Förpliktelsen till medmänskligheten ligger inte i dopet. Den ligger i detta att vara människa. Det är inte för att Kain är döpt som han får frågan och besvarar den med motfrågan om att ta vara på sin broder. Dopet är en gåva. Om nu ordet "förpliktelse" alls ska in, är det med psalmformuleringen: Dopets gåva förpliktar, livet helt åt Gud" men inget tal om förpliktelser får skymma att det är en gåva vi får. Bra så.
Nu vill väl läsa på, antar jag, särskilt ni som tror att det är Antejejakt att diskutera vad hon säger och försöka förstå det.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/vagen-framat/
Det kommer en del II om Insani sunt Romani också, hade jag tänkt. Ty det gives fler kyrkoherdar i den bransch som brukar betecknas som "snällism".
Jag har alltså mer att säga, men ni kan inte bära det nu.
Vad ser vi nu?
Det är väl enklast att ge sig in i några kyrkoherdars tankevärld. Vi börjar med den bäst betalde.
http://malmo-pastorat.smrt.se/news/282
Anders Ekhem vet att berätta att det i Ungern sätts upp taggtrådsstängsel för att stoppa människor som söker frihet och ett nytt liv. "Motiveringen är att bevara det kristna." Samma motivering anar Ekhem i Finland.
Nu är väl detta faktiskt inte riktigt sant. Det är Dublinförordningen som Ungern följer. Och den har antagits också av Sverige, om jag fattat saken rätt, och i går kväll fick jag lära mig om hur en regering kan sätta förordningen ur spel. Avsikten med förordningen var att skapa några gemensamma regler för invandring till Europa. Ungern sätter inte förordningen ur spel. Därför blir det som det blir. Men förordningen är gemensamt anstagen, av våra politiker också. De ville Festung Europa med ordnade möjligheter att ta sig in i fästningen. De kunde inte föreställa sig det som nu är.
Att Orban talar om skillnader mellan islam och kristen tro är inte särskilt förvånande. Det gör Imre Kertész också. Men det är inte detta Dublinförordningen går ut på.
Nu kan vi bortse från triviala upplysningar som dessa i sammanhanget.
Anders Ekhem avlägger sin antibekännelse:
"Är taggtråd som stänger ute den som är på flykt att vara kristen? Är selektion av människor av olika tro att värna det kristna? Då vill jag inte vara kristen. Då vill jag inte heller leva i ett land som kallar sig kristet. Då har jag inte längre en kristen tro."
Det var en bekännelse!
Är inte kristen tro något som har med Kristus att göra? Bortsett från Dublinförordningen, som ska stänga ovälkomna ute, det som alls inte var en ungersk specialitet utan en europeisk. Och vad är det som händer vid den yttersta domen om inte just en selektion av människor av olika tro? Det är väl därför de kristna talar om tron på Kristus och hur avgörande den och inte våra gärningar eller missgärningar är?
Jag tar Ekhem på orden. Han vill inte vara kristen. Han har inte längre en kristen tro.
Eller har han?
Ekhem skriver: "Den kristna tron berättar att det lilla barnet bär Guds väg genom liv och död."
Är det intellektuellt fattbart? Bär Guds väg? Eller ÄR vägen?
Det slirar, minst sagt, i detaljerna.
Vi fortsätter:
"I sitt djup är därför den kristna tron inte en objektiv sanning som vi säger ja eller nej till. Det är livet som drabbar oss, utmanar oss, och kallar på oss som människor."
Barnet som ropar på oss är Gud. Är barnet Jesus?
Inte självklart:
"Den människa, oavsett tro, åsikter, språk och ursprung som genom sitt liv och sin övertygelse berörs av barnet som ropar och vågar gå över gränser, är på den väg som Jesus säger leder till Gud."
Det är fint skrivet. Men det är faktiskt inte kristen tro utan ädel moralism eller, på gammalt språk, gärningsrättfärdighet. Det är en i religion draperad gärningsrättfärdighet, ty världen är numera religiös vorden. Till och med Morgan Johansson prisar t ex Svenska kyrkans flyktingarbete och få har vett att skratta åt denna teatro ecclesiastico.
Så vad ser vi?
Grundläggande oenighet om vad kristen tro är.
För somliga av oss är den avslöjad sanning/uppenbarad sanning.
Jesus är vägen, sanningen och livet och han har sagt det själv, inte fått orden lagda i sin mun.
Tron är i denna mening objektiv och något man kan säga ja eller nej till att växa i.
Tron hämtar livskraft i söndagens eukaristi, i Ordet, i insikten om nåden som möter i förlåtelsen och i gemenskapen, de kristna sammanfogade till en gemenskap vi inte själva valt. Den gestaltas i vardagen för dit skickas vi av Kristus själv: "Gå i Herrens frid", säger prästen och skickar ut församlingen till vardagens vedermödor och strider.
Vad ser andra?
De berörs av barnet, barnet i Bodrum eller något annat barn, och vågar gå över gränser. De berörs "genom sitt liv och sin övertygelse" och det handlar inte om tro, åsikter, språk eller ursprung, är på den väg som Jesus säger leder till Gud.
Det är något annat, det. Sentimentalt kanske. Moraliskt, definitivt. Högtstående, antagligen.
Bäst är om vi alla i varje fall kunde vara överens om den saken, att vi ser två olika hållningar. Två slags rättfärdighet, om ni vill. Trons rättfärdighet contra en rättfärdighet oavsett tro.
Ekhem är med sin antibekännelse något på spåren. Ska insikterna få några konsekvenser för en kyrkoherde som bekänner att han inte är kristen? Ellr var antibekännelsen bara ett retoriskt grepp?
Vi kanske borde tala om dopet också.
Ärkebiskop Antje Jackelén talar om hur dopet binder samman alla kristna världen över. Det är så. "Men just i dopet ligger också den här förpliktelsen och kallelsen att leva i tro och kärlek och ta sig an människor i nöd, oavsett deras hudfärg, medborgarskap, tro eller kön. Man kan inte diskriminera om man vill bära Guds kärlek."
Oavsett vad detta det sista kan betyda konkret, tror jag att Antje har fel.
Förpliktelsen till medmänskligheten ligger inte i dopet. Den ligger i detta att vara människa. Det är inte för att Kain är döpt som han får frågan och besvarar den med motfrågan om att ta vara på sin broder. Dopet är en gåva. Om nu ordet "förpliktelse" alls ska in, är det med psalmformuleringen: Dopets gåva förpliktar, livet helt åt Gud" men inget tal om förpliktelser får skymma att det är en gåva vi får. Bra så.
Nu vill väl läsa på, antar jag, särskilt ni som tror att det är Antejejakt att diskutera vad hon säger och försöka förstå det.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/vagen-framat/
Det kommer en del II om Insani sunt Romani också, hade jag tänkt. Ty det gives fler kyrkoherdar i den bransch som brukar betecknas som "snällism".
Jag har alltså mer att säga, men ni kan inte bära det nu.
tisdag 15 september 2015
Barometern
Jag skrev en drapa apropå en ledare om Kalmar stift. Ni kan nog hitta den texten någonstans om ni letar. Mitt svar kom, såvitt jag kan se, inte i papperstidningen. I papperstidningen kunde jag inte ens upptäcka att det fanns en hänvisning till mitt påhak. Så vilka har hittat den begåvade texten? Antagligen läser fler denna bloggsida. Håll till godo!
LEDARE ,
Fördomsfullt om Kalmar stift
Kan det bli dummare? än när Barometern skriver om Kalmar Stift frågar sig Dag Sandahl.
Fördomarna om Växjö stift och särskilt om Kalmardelen tycks anfäkta Barometerns ledarsida, som helt släpper varje journalistisk ambition att göra reda för fobierna. ”Högljudda kvinnoprästmotståndare har uppmärksammats och därmed skymt kyrklig förnyelse och spiritualitet”, skriver tidningen i en ledare den 12 september. Jag kanske skulle vilja fråga vilka dessa de högljudda är, men fattar att jag är en av dem. Men hur dumt kan det bli?
Jag var på min tid noga med att alltid vänligt besvara journalisters frågor. De frågade oftast om det förutsägbara. Inte om församlingsbygge utan om det lilla de fattat, att det gick att skapa rubriker på temat ”kvinnliga präster”. Nu var detta tema rätt vittomfattande.
Ett kyrkoherdeval i Kalmar liksom diskussioner om kyrka-stat eller om partipolitiseringen av Svenska kyrkan liksom frågor om orättvisa befordringsgångar kunde allt sammanfattas med begreppet ”kvinnopräststrid”. Den journalistiska frågan borde ha varit i vems intresse det blev så? Den kan inte Barometern ställa, men han vet att det i Kalmar-delen finns kyrklig förnyelse och spiritualitet.
Det gör det. Till skillnad från Växjö och trakten däromkring är det ett vitalare kyrkoliv i det gamla Kalmarstiftet. Det beror inte enbart på domprosten JA Eklund och biskop Tottie. Det beror inte heller enbart på den ungkyrklige prosten Björk, kyrkoherde Söderberg eller prosten Edwall men hos alla fanns delar som kunde samverka. Några av komministrarna blev legendariska.
Men handen på hjärtat, den pastorala skillnaden mellan Växjö och Kalmar handlar om det som hänt de senaste 40-50 åren och där har de s k ”kvinnoprästmotståndarna” gjort väsentliga insatser i församlingsbyggande. I och kring Kalmar.
Det är sant att det i Kalmar under åren fanns några styvnackade kvinnoprästmotståndare. Sedermera kyrkoherden Olle Ekman var med om att bilda kamporganet Kyrklig Samling. Sedermera kyrkoherden Torsten Mårtensson hörde till dem som bestormade det gudomliga majestätet med böner att förhindra vigningen av kvinnliga präster.
Det fanns några dissiderande (då) yngre präster också. De ägande sig åt att studera modeller för att vara Kyrka. Någon av dem envisades med att skriva böcker just om kyrkolivet, från 1973 och framåt. I Kalmar bedrevs teologisk fortbildning på nivå.
Vad jag, för att ta ett högljutt exempel i övrigt skrev, förutom analysen av ämbetsdebatten i den lunta jag blev docent på, Kyrklig Splittring, kan man se i just den boken. Jo, jag skrev i Barometern. Mest om annat än kvinnliga präster. I boken Värstingkristna i drevet gav jag förresten en inblick i den kyrkojournalistiken.
Nu kritiserar Barometern i sin ledare den nationella nivån. Kanske skulle något erkännande då ges dem som försökt bedriva oppositionell kyrkopolitik? Annars kunde han kanske ge sig till att läsa boken Inget för någon, som jag skrev förra året (Gaudete förlag), men inte sett anmäld i Barometern/OT.
Vill tidningen i övrigt veta hur det var i Kalmar från 1971 och framåt kan många berätta. Den korta sammanfattningen är folklig och enkel: Många kyrkopolitiker ville jävlas med unga präster. Varför? Inte för frågan om kvinnor i prästämbetet.
Den använde man bara. Men till skillnad från älgjakten som bedrivs tre veckor om året är jakten på präster lovlig året runt och högkyrkliga präster, som vill bygga distriktskyrka och inte tror partipolitiseringen av Svenska kyrkan, är det särskilt lockande att komma åt. Särskilt om de är begåvade.
Mera om detta i mina memoarer, tänker jag.
Ska tidningens politiska chefredaktör Martin Tunström få en framträdande plats i en fotnot i dem, som meddelar att Tunström utan omsvep nu medger att mycket ljögs ihop om ambitiösa högkyrkliga präster i Kalmar? De gjorde skillnad. Jämför med Växjö.
Dag Sandahl
docent, fd präst i Kalmar
Pratmoster
Somliga är extra underhållande.
Jag tänker på dem som deklarerar att de inte läser Bloggardag. Hur kan de då veta vad som skrivs?
De "tittar hastigast" på inläggen. Kul.
Jag satt en gång i en hotellobby och hörde en präst checka ut. Han skulle, sa receptionisten, betala extra för att han kollat på film, ja ni fattar att jag bara antyder vilken genre han begluttat, på tv. Tre kvällar. Han bestred. Han hade just bara "tittat hastigast". Jag gömde mig bakom tidningen jag läste. Jag ville inte genera honom, dvs jag ville inte att han skulle se min mycket okristliga men helt mänskliga munterhet. Kanske alltför mänskliga?
Nya Tant Lila hör till de hastigast tittande.
Hon deklarerar att denna bloggsida på henne "är rena kräkmedlet". Det är tydligen kommentatorerna som är lika effektiva ur vomeringssynpunkt som bloggaren. De som är anställda av Svenska kyrkan "är en skam för Svenska kyrkan". Hon menar dock att Dag Sandahl inte borde fått en reprimand - vilken reprimand hon nu avser, jag har ju fått några under årens lopp. Det var väl att uppfatta som en omtänksam vänlighet, kan man tycka. Men det var en alltför hastigt påkommen lycka:
"Han borde för länge sedan ha varit avkragad, för han gör inget gott för den kyrka han varit anställd i. Fast numera blir han visst nästan aldrig anlitad för att hålla gudstjänster. Undrar vad det beror på? Det är i vilket fall som helst ett friskhetstecken för församlingarna!"
Jag har nu återgett Nya Tant Lilas tankar lördagen den 5 september kl 13.46 under rubriken När skitstövlar beklagar sig. Där fick både ni och jag.
Den psykologiska förklaringen till det Nya Tant Lila uppfattar som "hånfullhet" och vi andra kallar "pigg, käck och munter", är rädsla. Ni och jag är rädda.
Och så får vi en inblick i himlen och en inblick i tron - och minns nu att det är en tidigare rektor på en kyrklig folkhögskola som skriver: "De tror att deras synder blir förlåtna för att de dricker vin, som de inbillar sig har förvandlats till Kristi blod."
Det kan väl räcka så eller vill ni höra omdömet att ett lite odefinierat "vi" präglas av "stor brist på livsglädje och framtidstro"?
Nya Tant Lila tänkte till den 4 september kl 09.49 efter att ha slagit "en hastig blick" på denna bloggsida. Blogginlägget heter "De kanske är rädda"
Vi kanske ska vara tacksamma för denna inblick i Nya Tant Lilas tankevärld om inte begreppet "tankevärld" hade tett sig som en klar överdrift.
Eller ska vi nöja oss med att konstatera att kräkmedlet fungerat på Nya Tant Lila?
Eller skriva än mer, som till och med kan få en laxerande effekt?
Det är svårt att veta vad som är kristligast i en situation som denna. Man vill ju gärna vara till hjälp och det är kanske inte bara hjärtan som ska öppnas?
Hur eller hur - det återstår för Nya Tant Lila att visa lite mannakraft.
Hon kan väl inte undanhålla Växjö Domkapitel sin insikt, att jag borde avkragats och det för länge sedan. Det är bara att skriva en kort anmälan.
Växjö Domkapitel
Box 527
351 06 Växjö.
Om det blir för medicinskt ansträngande att hitta några specifika citat från Bloggardag att anföra, kan väl en hänvisning till bloggsidan i dess helhet räcka.
Lite ynkar jag bloggkommentatorerna härstädes.
De har dialogerat med Nya Tant Lila och deras repliker uppfattar Nya Tant Lila nu som kräkmedel. Otack är världens lön.
Lite funderar jag också på i vilken mening det är ett friskhetstecken för församlingarna att jag nästan aldrig anlitas för att hålla gudstjänster.
Lite kryptiskt är det, för det brukar väl vara kyrkoherdarna, som skaffar in vikarier utan att församlingarna besväras med den sysslan.
Om det nu alls finns några församlingar kring de sockenkyrkor, som visst nästan aldrig används längre.
I sak är det sant att jag nästan aldrig anlitas för att hålla gudstjänster. En söndag har det blivit på två år. Fast några begravningar har jag haft. Kan begravningar räknas som gudstjänst? När det gäller begravningar är jag närmast dogmatisk och, säg, dömande. Jag begraver bara sådana som är döda.
Nå, Nya Tant Lila ska väl få ett uppmuntrande ord:
Kackla inte bara utan värp!
Hälsa Domkapitlet från mig när du ändå skriver.
Själv?
Själv är jag just nu i KAB 44:s område och har sett den plats där jag förmodligen skulle ha stupat för fosterlandet om det varit krig. Den insikten kan (eller ska?) medverka till stridslystnad just i Blekinge. Jag ser stridsställningarna. Jag inser att det vi gjorde innebar att Sverige inte hamnade i krig - eller?
Jag tänker på dem som deklarerar att de inte läser Bloggardag. Hur kan de då veta vad som skrivs?
De "tittar hastigast" på inläggen. Kul.
Jag satt en gång i en hotellobby och hörde en präst checka ut. Han skulle, sa receptionisten, betala extra för att han kollat på film, ja ni fattar att jag bara antyder vilken genre han begluttat, på tv. Tre kvällar. Han bestred. Han hade just bara "tittat hastigast". Jag gömde mig bakom tidningen jag läste. Jag ville inte genera honom, dvs jag ville inte att han skulle se min mycket okristliga men helt mänskliga munterhet. Kanske alltför mänskliga?
Nya Tant Lila hör till de hastigast tittande.
Hon deklarerar att denna bloggsida på henne "är rena kräkmedlet". Det är tydligen kommentatorerna som är lika effektiva ur vomeringssynpunkt som bloggaren. De som är anställda av Svenska kyrkan "är en skam för Svenska kyrkan". Hon menar dock att Dag Sandahl inte borde fått en reprimand - vilken reprimand hon nu avser, jag har ju fått några under årens lopp. Det var väl att uppfatta som en omtänksam vänlighet, kan man tycka. Men det var en alltför hastigt påkommen lycka:
"Han borde för länge sedan ha varit avkragad, för han gör inget gott för den kyrka han varit anställd i. Fast numera blir han visst nästan aldrig anlitad för att hålla gudstjänster. Undrar vad det beror på? Det är i vilket fall som helst ett friskhetstecken för församlingarna!"
Jag har nu återgett Nya Tant Lilas tankar lördagen den 5 september kl 13.46 under rubriken När skitstövlar beklagar sig. Där fick både ni och jag.
Den psykologiska förklaringen till det Nya Tant Lila uppfattar som "hånfullhet" och vi andra kallar "pigg, käck och munter", är rädsla. Ni och jag är rädda.
Och så får vi en inblick i himlen och en inblick i tron - och minns nu att det är en tidigare rektor på en kyrklig folkhögskola som skriver: "De tror att deras synder blir förlåtna för att de dricker vin, som de inbillar sig har förvandlats till Kristi blod."
Det kan väl räcka så eller vill ni höra omdömet att ett lite odefinierat "vi" präglas av "stor brist på livsglädje och framtidstro"?
Nya Tant Lila tänkte till den 4 september kl 09.49 efter att ha slagit "en hastig blick" på denna bloggsida. Blogginlägget heter "De kanske är rädda"
Vi kanske ska vara tacksamma för denna inblick i Nya Tant Lilas tankevärld om inte begreppet "tankevärld" hade tett sig som en klar överdrift.
Eller ska vi nöja oss med att konstatera att kräkmedlet fungerat på Nya Tant Lila?
Eller skriva än mer, som till och med kan få en laxerande effekt?
Det är svårt att veta vad som är kristligast i en situation som denna. Man vill ju gärna vara till hjälp och det är kanske inte bara hjärtan som ska öppnas?
Hur eller hur - det återstår för Nya Tant Lila att visa lite mannakraft.
Hon kan väl inte undanhålla Växjö Domkapitel sin insikt, att jag borde avkragats och det för länge sedan. Det är bara att skriva en kort anmälan.
Växjö Domkapitel
Box 527
351 06 Växjö.
Om det blir för medicinskt ansträngande att hitta några specifika citat från Bloggardag att anföra, kan väl en hänvisning till bloggsidan i dess helhet räcka.
Lite ynkar jag bloggkommentatorerna härstädes.
De har dialogerat med Nya Tant Lila och deras repliker uppfattar Nya Tant Lila nu som kräkmedel. Otack är världens lön.
Lite funderar jag också på i vilken mening det är ett friskhetstecken för församlingarna att jag nästan aldrig anlitas för att hålla gudstjänster.
Lite kryptiskt är det, för det brukar väl vara kyrkoherdarna, som skaffar in vikarier utan att församlingarna besväras med den sysslan.
Om det nu alls finns några församlingar kring de sockenkyrkor, som visst nästan aldrig används längre.
I sak är det sant att jag nästan aldrig anlitas för att hålla gudstjänster. En söndag har det blivit på två år. Fast några begravningar har jag haft. Kan begravningar räknas som gudstjänst? När det gäller begravningar är jag närmast dogmatisk och, säg, dömande. Jag begraver bara sådana som är döda.
Nå, Nya Tant Lila ska väl få ett uppmuntrande ord:
Kackla inte bara utan värp!
Hälsa Domkapitlet från mig när du ändå skriver.
Själv?
Själv är jag just nu i KAB 44:s område och har sett den plats där jag förmodligen skulle ha stupat för fosterlandet om det varit krig. Den insikten kan (eller ska?) medverka till stridslystnad just i Blekinge. Jag ser stridsställningarna. Jag inser att det vi gjorde innebar att Sverige inte hamnade i krig - eller?
måndag 14 september 2015
På sociala medier
Det finns tydligen något som kallas "sociala medier", har jag förstått. Betyder det att andra medier är asociala?
Hursomhelst, på dessa sociala medier diskuteras den artikel som Expressen beställde av Antje Jackelén. Det som väcker uppmärksamhet är tre ord: "yttrandefrihet kräver yttrandeansvar".När tänkande publicister läser sådant, känner de sig manade att slå larm. Lite yrvaket kanske. Hade de följt anmälningarna till domkapitlen mot några bloggare, hade de kunnat fatta detta långt tidigare.
Nu ska inte Antje jagas särskilt.
Hon kommer från ett land där böcker brändes 15-20 år innan hon föddes och där Gleichschaltung varit mode inte bara i det Tredje riket utan också i BRD och DDR.
Det var i BRD som brevbärare blev av med jobbet därför att de misstänktes vara kommunister när det var 1970-tal. Det var där Springerpressen dominerade och gav västtyskarna deras världsbild.
Vad Ulbricht och Hoenecker höll på med, är knappast obekant och Neues Deutschland levde upp till standarden. Deras DDR-standard. Inget är oss, som man säger, "unbekannt".
Tryckfriheten är annorlunda i Sverige. Det tackar vi Forsskål för. "Skål för Forsskål", som vi brukar utbrista när tillfälle ges. Kommer någon från ett land utan världsrekord i tryckfrihet, kan det vara lätt att börja tänka i termer som leder till inskränkningar.
Yttrandefrihet är en frihet. Hur kan friheter kräva någonting? Då är det begränsad frihet.
Vi talar alltså om självcensur.
Skribenter ska veta att det finns gränser och att dessa gränser möter långt innan lagstiftningen sätter gräns. Skribenter ska förstå hur deras inlägg kan komma att uppfattas. Det är självfallet så. I alla diktaturer. Och för alla som lärt sig tänka så anpassligt.
Antje ska inte jagas särskilt.
I Svenska kyrkan är de många som tänker att yttrandefrihet kräver yttrandeansvar. Det finns repliker dessa de många inte vill höra. De retar sig på kommentatorsfält och de upprörs över folk som tänker fel. "Om någon inte tänker som vi, ska denna någon hålla käft."
Ruhe muss Sein.
Detta är den svenskkyrkliga nomenklaturans hållning.
Den försvaras av den goda smakens bevarare.
Skulle man vilja hemfalla till sociologi eller politologi kanske man skulle säga att så här tänker borgerligheten. "Förargelseväckande beteende" var deras lag. "Lilla socialistlagen", som Hjalmar Branting kallade den.
Enligt min mening saknar den något i sin personliga utrustning, som inte dömts efter BrB 16:16.
Likväl är talet om yttrandeansvar viktigt - men på ett helt annat vis.
Yttrandeansvar är ansvaret att tala, genmäla, reagera på det som yttras, tycks och trycks. Det är ett gemensamt ansvar. Då men bara då kan man säga att yttrandefrihet kräver yttrandeansvar men då är också rollerna väl fördelade. Demokratins livsluft är det öppna samtalet och ansvaret att gå i dialog och hålla samtalet vid liv. Göra reda för resonemang, kunna förstå argument och veta något om fusk när det handlar om debatt.
Få församlingar har tränats i detta.
Det är konstigt med tanke på aposteln Paulus, som tog sitt yttrandeansvar på allvar, något man kan se i brevsamlingen. Och det är brev som av annonseras med orden "Så lyder Herrens ord."
Sug på den repliken. Det är då yttrandeansvaret tar sig form i orden: "Gud, vi tackar dig."
Hursomhelst, på dessa sociala medier diskuteras den artikel som Expressen beställde av Antje Jackelén. Det som väcker uppmärksamhet är tre ord: "yttrandefrihet kräver yttrandeansvar".När tänkande publicister läser sådant, känner de sig manade att slå larm. Lite yrvaket kanske. Hade de följt anmälningarna till domkapitlen mot några bloggare, hade de kunnat fatta detta långt tidigare.
Nu ska inte Antje jagas särskilt.
Hon kommer från ett land där böcker brändes 15-20 år innan hon föddes och där Gleichschaltung varit mode inte bara i det Tredje riket utan också i BRD och DDR.
Det var i BRD som brevbärare blev av med jobbet därför att de misstänktes vara kommunister när det var 1970-tal. Det var där Springerpressen dominerade och gav västtyskarna deras världsbild.
Vad Ulbricht och Hoenecker höll på med, är knappast obekant och Neues Deutschland levde upp till standarden. Deras DDR-standard. Inget är oss, som man säger, "unbekannt".
Tryckfriheten är annorlunda i Sverige. Det tackar vi Forsskål för. "Skål för Forsskål", som vi brukar utbrista när tillfälle ges. Kommer någon från ett land utan världsrekord i tryckfrihet, kan det vara lätt att börja tänka i termer som leder till inskränkningar.
Yttrandefrihet är en frihet. Hur kan friheter kräva någonting? Då är det begränsad frihet.
Vi talar alltså om självcensur.
Skribenter ska veta att det finns gränser och att dessa gränser möter långt innan lagstiftningen sätter gräns. Skribenter ska förstå hur deras inlägg kan komma att uppfattas. Det är självfallet så. I alla diktaturer. Och för alla som lärt sig tänka så anpassligt.
Antje ska inte jagas särskilt.
I Svenska kyrkan är de många som tänker att yttrandefrihet kräver yttrandeansvar. Det finns repliker dessa de många inte vill höra. De retar sig på kommentatorsfält och de upprörs över folk som tänker fel. "Om någon inte tänker som vi, ska denna någon hålla käft."
Ruhe muss Sein.
Detta är den svenskkyrkliga nomenklaturans hållning.
Den försvaras av den goda smakens bevarare.
Skulle man vilja hemfalla till sociologi eller politologi kanske man skulle säga att så här tänker borgerligheten. "Förargelseväckande beteende" var deras lag. "Lilla socialistlagen", som Hjalmar Branting kallade den.
Enligt min mening saknar den något i sin personliga utrustning, som inte dömts efter BrB 16:16.
Likväl är talet om yttrandeansvar viktigt - men på ett helt annat vis.
Yttrandeansvar är ansvaret att tala, genmäla, reagera på det som yttras, tycks och trycks. Det är ett gemensamt ansvar. Då men bara då kan man säga att yttrandefrihet kräver yttrandeansvar men då är också rollerna väl fördelade. Demokratins livsluft är det öppna samtalet och ansvaret att gå i dialog och hålla samtalet vid liv. Göra reda för resonemang, kunna förstå argument och veta något om fusk när det handlar om debatt.
Få församlingar har tränats i detta.
Det är konstigt med tanke på aposteln Paulus, som tog sitt yttrandeansvar på allvar, något man kan se i brevsamlingen. Och det är brev som av annonseras med orden "Så lyder Herrens ord."
Sug på den repliken. Det är då yttrandeansvaret tar sig form i orden: "Gud, vi tackar dig."
söndag 13 september 2015
Pastoratsadjunkten
Valter Bratt (1868-1961) var chefredaktör för liberala Nerikes Allehanda. Om han var släkt med den Bratt som gav oss motboken, vet jag inte. Denne förekommer i en populär visa, som man kan sjunga när det behövs sång till dryck:
"Bratt den token
införde boken.
Ingen skål för Bratt"
Den 29 april år 1948 publicerade tidningen NA ett inlägg av den åldrade redaktören. Han hade kommit på att striden om kvinnliga präster blossat upp på nytt, när ett antal unga studentteologer i Uppsala "samt en del smålänningar - som bekant världens mest konservativa folk - har tagit sig till" att skriva brev till biskopen i Odense. Biskopen manades skjuta upp prästvigningen av en kvinna i väntan på ett ekumeniskt avgörande.
Bratt upprörs.
Det är ett "oförsynt tilltag" att lägga sig i ett annat lands göranden på detta område. Saken gäller, som ärkebiskopinnan Söderblom påpekat, att kvinnorna i Danmark haft fulla prästerliga rättigheter "utom att dela ut nattvarden samt att förrätta vigsel eller jordfästning, och det är således blott dessa ceremonier som nu tillkommit."
Bratt redogör så för vad han uppfattat som argument i sakfrågan.
Kvinnan skulle se löjlig ut i prästskrud, prästhemmet skulle inte ha någon prästfru, hennes röst är inte så mäktig som mannens. Bratt vet besked. Allt kan lösas. Också de svårigheter som "t. ex är orsakade av kvinnans könsförhållanden". När Bratt gått igenom dessa omständigheter får han fram två mer principiella religiösa skäl.
Det första är traditionen. Men en reform, "om denna uppbäres av nyare tiders åskådningar och önskemål", kan inte få hindra. "Då skulle inga framsteg kunna göras."
Det andra är ordet i 1 Kor 14 av Paulus. "Något verkligt religiöst skäl för tigandet anföres inte. F. ö. var väl inte ens Paulus ofelbar, ingen gud och man kan ha rättighet att nu använda andra metoder." Bratt citerar så Friedrich Heiler, som menar att ordet i 1 Kor är ett senare tillägg.
Valter Bratt drar ihop sin framställning: "Det tycks f. ö. att kvinnorna i vissa avseenden genom sin i regel mildare, vekare och för medmänniskor ömmande natur, skulle vara t. o. m. mera lämpliga som själasörjare än männen." Dessutom är motargumenten "som synes små, snävt begränsade och nästan som ett uttryck blott för Krångelsverige" ingenting att komma med för de svenska statsmakterna har erkänt kvinnas lika värde. Bratt undrar "hur kan man då vilja undantaga halva mänskligheten, kvinnorna, från detta människovärde."
Det är roligt att se argumenten, Inte för att de är varken begåvade eller bärkraftiga, men de är kära på sitt sätt ändå. Och 67 år gamla. Pensionsmässiga på något sätt. Att Nerikes Allehanda kallas Närkes Elände, noteras nu mest i förbigående.
Pastoratsadjunkten Thomas Ehde (1920-2015) svarade i NA den 8 maj, fortfarande i nådens år 1948.
Han fick till det. Inte bara med bibelord, som han anför. "Redaktör Bratt låter inte en döv recensera musik och en blind konstutställningar." Jag anar att under exemplifieringen finns en känga mot Bratt. Han har inte fattat vad frågan gäller. "Men det är ju också typiskt för vår sekulariserade och religiöst urvattnade tid, att osakligheten aldrig firar sådana triumfer, som just när det gäller kyrka och kristendom. Där kan vem som helst uttala sig i vad som helst.."
Paulus uttalade sig om saker han begrep och hade ämbete till. "Det kan man tyvärr inte säga om våra nutida utvecklingsprofeter, allraminst när de talar om nattvarden, vigsel och jordfästning som 'blott dessa ceremonier'."
Pastoratsadjunkten polemiserar mot den, som har en så hög uppfattning om sig själv och tror sig begripa kyrka och kristendom bättre än Paulus och nitton seklers kyrkomän.
Valter Bratt kommenterade i anslutning till insändaren.
Den biskop som invigt i Odense samt pastor Niemöller "kan vara minst lika goda auktoriteter på detta område som pastoratsadjunkt Ehde."
Men Bratt gav upp:
"Jag lämnar f. ö. dessa teologiska, ofruktsamma och för en lekman ganska meningslösa spetsfundigheter åt sitt öde och vidhåller blott ur allmänmänsklig och medborgerlig synpunkt att kvinnan principiellt är likvärdig och likställd med mannen, vilket erkänts även av de svenska statsmakterna, och att hon därför även bör få tillträde till prästämbetet, liksom redan i praktiken skett på alla andra områden."
Vad ska man säga?
Att vi enkelt kan fatta hur en fråga blir många. Säg legio.
Om Bratt?
Vi sjunger: "Ingen skål för Bratt". Men för Thomas Ehde! Han sa i alla fall något.
Den som under idogt sjungande vill fundera över red Bratts etatistiska begrundan av ämbetsreformen (Kyrkans ämbete!) är fri att göra det. Så här tänktes det för 67 år sedan. Och för 57 år sedan bar tankarna frukt. Borde vi inte tala mer om den oheliga alliansen på det som sägs vara majoritetssidan? Bratt och dr Sahlin står ju i sakfrågan inte samman - men i praktiken.
Det hade Bratt inte sett som något problem.
Margit Sahlin kunde nog se problemet men kunde inte erkänna det som ett problem. Det ska man inte begära heller.
Ingen skål för Bratt i alla fall!
"Bratt den token
införde boken.
Ingen skål för Bratt"
Den 29 april år 1948 publicerade tidningen NA ett inlägg av den åldrade redaktören. Han hade kommit på att striden om kvinnliga präster blossat upp på nytt, när ett antal unga studentteologer i Uppsala "samt en del smålänningar - som bekant världens mest konservativa folk - har tagit sig till" att skriva brev till biskopen i Odense. Biskopen manades skjuta upp prästvigningen av en kvinna i väntan på ett ekumeniskt avgörande.
Bratt upprörs.
Det är ett "oförsynt tilltag" att lägga sig i ett annat lands göranden på detta område. Saken gäller, som ärkebiskopinnan Söderblom påpekat, att kvinnorna i Danmark haft fulla prästerliga rättigheter "utom att dela ut nattvarden samt att förrätta vigsel eller jordfästning, och det är således blott dessa ceremonier som nu tillkommit."
Bratt redogör så för vad han uppfattat som argument i sakfrågan.
Kvinnan skulle se löjlig ut i prästskrud, prästhemmet skulle inte ha någon prästfru, hennes röst är inte så mäktig som mannens. Bratt vet besked. Allt kan lösas. Också de svårigheter som "t. ex är orsakade av kvinnans könsförhållanden". När Bratt gått igenom dessa omständigheter får han fram två mer principiella religiösa skäl.
Det första är traditionen. Men en reform, "om denna uppbäres av nyare tiders åskådningar och önskemål", kan inte få hindra. "Då skulle inga framsteg kunna göras."
Det andra är ordet i 1 Kor 14 av Paulus. "Något verkligt religiöst skäl för tigandet anföres inte. F. ö. var väl inte ens Paulus ofelbar, ingen gud och man kan ha rättighet att nu använda andra metoder." Bratt citerar så Friedrich Heiler, som menar att ordet i 1 Kor är ett senare tillägg.
Valter Bratt drar ihop sin framställning: "Det tycks f. ö. att kvinnorna i vissa avseenden genom sin i regel mildare, vekare och för medmänniskor ömmande natur, skulle vara t. o. m. mera lämpliga som själasörjare än männen." Dessutom är motargumenten "som synes små, snävt begränsade och nästan som ett uttryck blott för Krångelsverige" ingenting att komma med för de svenska statsmakterna har erkänt kvinnas lika värde. Bratt undrar "hur kan man då vilja undantaga halva mänskligheten, kvinnorna, från detta människovärde."
Det är roligt att se argumenten, Inte för att de är varken begåvade eller bärkraftiga, men de är kära på sitt sätt ändå. Och 67 år gamla. Pensionsmässiga på något sätt. Att Nerikes Allehanda kallas Närkes Elände, noteras nu mest i förbigående.
Pastoratsadjunkten Thomas Ehde (1920-2015) svarade i NA den 8 maj, fortfarande i nådens år 1948.
Han fick till det. Inte bara med bibelord, som han anför. "Redaktör Bratt låter inte en döv recensera musik och en blind konstutställningar." Jag anar att under exemplifieringen finns en känga mot Bratt. Han har inte fattat vad frågan gäller. "Men det är ju också typiskt för vår sekulariserade och religiöst urvattnade tid, att osakligheten aldrig firar sådana triumfer, som just när det gäller kyrka och kristendom. Där kan vem som helst uttala sig i vad som helst.."
Paulus uttalade sig om saker han begrep och hade ämbete till. "Det kan man tyvärr inte säga om våra nutida utvecklingsprofeter, allraminst när de talar om nattvarden, vigsel och jordfästning som 'blott dessa ceremonier'."
Pastoratsadjunkten polemiserar mot den, som har en så hög uppfattning om sig själv och tror sig begripa kyrka och kristendom bättre än Paulus och nitton seklers kyrkomän.
Valter Bratt kommenterade i anslutning till insändaren.
Den biskop som invigt i Odense samt pastor Niemöller "kan vara minst lika goda auktoriteter på detta område som pastoratsadjunkt Ehde."
Men Bratt gav upp:
"Jag lämnar f. ö. dessa teologiska, ofruktsamma och för en lekman ganska meningslösa spetsfundigheter åt sitt öde och vidhåller blott ur allmänmänsklig och medborgerlig synpunkt att kvinnan principiellt är likvärdig och likställd med mannen, vilket erkänts även av de svenska statsmakterna, och att hon därför även bör få tillträde till prästämbetet, liksom redan i praktiken skett på alla andra områden."
Vad ska man säga?
Att vi enkelt kan fatta hur en fråga blir många. Säg legio.
Om Bratt?
Vi sjunger: "Ingen skål för Bratt". Men för Thomas Ehde! Han sa i alla fall något.
Den som under idogt sjungande vill fundera över red Bratts etatistiska begrundan av ämbetsreformen (Kyrkans ämbete!) är fri att göra det. Så här tänktes det för 67 år sedan. Och för 57 år sedan bar tankarna frukt. Borde vi inte tala mer om den oheliga alliansen på det som sägs vara majoritetssidan? Bratt och dr Sahlin står ju i sakfrågan inte samman - men i praktiken.
Det hade Bratt inte sett som något problem.
Margit Sahlin kunde nog se problemet men kunde inte erkänna det som ett problem. Det ska man inte begära heller.
Ingen skål för Bratt i alla fall!
lördag 12 september 2015
En annan "kyrka", en annorlunda "tro"
Medlemsblad 2015:3 för Skara stiftshistoriska sällskap kom härförleden och jag läste med detsamma.
Göteborgs domkyrka firar 200 år och förre domprosten Hansson beskrev domprosten PO Sjögrens lågkyrkliga fromhet, den han var uppfostrad i. Att han var högkyrklig, förtegs visligen. Att han kunde uppfattas som Gunnar Rosendals påläggskalv, han som också läst Rosenius men hade gammalkyrklig bakgrund, nämndes inte. Dock kom det med att Sjögren varit uppförd på biskopsförslag. Sex gånger. Domprosten Hansson förklarade inte varför han aldrig blev utnämnd.
Däremot lyfte Hans-Olof Hansson, i fortsättningen H2O, fram domprosten J N Rexius, som kunde säga:
"Det är blott två saker du behöver vara viss om: att du själv är en syndare och att Jesus är din Frälsare. Vet du detta, så vet du nog."
Det är förstås kristen tro utlagd och det var bra att H2O lyfte fram citatet. Men det fick mig att fundera. För på morgonen hade jag läst annonsbladet Magazinet. Där intervjuades den nya komministern i Alvesta Annsophie Färdigh. Jag hoppar över resonemanget om att "vi i kyrkan" måste finnas "bland människorna", vilket betyder att "inte stå och 'ropa efter dem' i kyrkdörren." Jag blev lite brydd. Har jag någonsin varit med om att "i i kyrkan" stått och ropat så? Men det var ändå inte detta som var det mest tankeväckande. Komminister Färdigh menade att vi alla, i Guds ögon, duger precis som vi är.
Är detta riktigt?
Skulle inte klassisk kristen tro säga att "i allt i ditt liv, också i dina misslyckanden, avslöjas att Gud har en god mening just med dig. Du blev du. Och Gud ville mening i ditt liv. Du vet väl om att du är värdefull?"
Detta är något annat än att säga att du duger som du är.
För tycker vi det, också vi som levt Kyrkans liv länge?
Jag tror inte att jag duger som jag är. Det vill säga, jag kan inte slå mig till ro för här finns mycket som ska helgas. Jag är inte färdig. När jag till skörd är mogen, mig bärga till din ro. Så är det väl? Läser jag Rexius ser jag en annan hållning.
Och som ni minns, så gömmer sig Djävulen i detaljerna.
Jag kan förstås sträcka mig lite extra och säga att maningen "Kom som du är och bli den du ska vara" kunde duga.
Skulle vi inte nu mer idogt styra in på frågor där vi tycks oense? Klargöra oenigheter och etikettera teologiskt för att förstå vad vi ser. Som när man har ett herbarium eller en insektsamling, alltså. Det kräver teologiskt och idéhistoriskt kunnande, men vi hålls ju med utbildade teologer i socknarna - eller gör vi? Är vi drillade att känna igen klassiska villoläror och andra evangelier eller är hållningen den, att det som låter fint och fromt därmed är kristet? Hur är det med det där att Djävulen är som farligast när han är klädd i änglakläder?
Det fanns tider när jag fann det besvärande att spännet till soldatskärpet i den tyska krigsmakten bar texten "Gott mit uns" och att dollarsedeln ståtade med texten "In God we trust". Jag kom över mina besvär. Detta uttrycker civilreligion och är inte en bekännelse till Fadern. Men vi kan lära oss något. Ska vi analysera den kristna tron i vår tid måste vi veta vad upplysningsreligionen för med sig. Den är den dominerande religionen i vår kultur och tid också om den falskeligen kallas kristendom. I civilreligionen tror man på Gud, dygd, odödlighet och allt detta ska vara "lagom". Den är till sitt väsen parasitär. Den utnyttjar Kyrkan som värdträd för att kunna växa. Som misteln på eken. Ta fram era gamla biologiböcker och kolla vad som händer med värdväxten när parasiten blivit stor.
Jag tänkte inte just nu ta upp Kalmarsunds Pridevecka. Men jag tänkte lite på kontraktsprosten Olov Olsson. Han kämpade för att det skulle byggas kapell i Färjestaden och han slet, till synes outtröttlig. När han inte fick redskap för att jobba, dvs en småkyrka på söder i Kalmar, tog han sig över sundet och blev kyrkoherde i Torslunda. Vad han sagt om Regnbågsmässa i Nådens kapell, den som nu firats, kan man veta. Han hade inte varit nådig. Mässan "var fylld av kärlek och glädje", fick jag dock veta. Prosten Olsson hade nog fel då. Eller, det är förstås den hemska tanken, inte?
Jag värderar ingenting. Jag pekar på något som förändrats. Och som vanligt vet jag inte vad det säger, men något säger det. Jag framstår alltmer som en agnostiker.
Naturligtvis kan inte kontraktsprosten vara med på seminarierna när det idag är festhögmässa 100 år sedan Kalmar stift upphört och blivit en del av Växjö stift.
Kyrkoherden ska tydligen skynda till Prideparaden också.
Modéus II då? Han måste fara till Växjö för att sitta i intervju med domkyrkokaplanen Adolfsson i anledning av att Domkyrkocentrum invigs av företrädaren. Hur mycket mer än hundra miljoner har bygget kostat? Och i Smålandsposten kom i dag ännu en sur insändare. Det kyrkliga medlidandet med de kringboende under byggtiden har saknats, heter det. Likväl är det Växjö som gäller.
Kalmar stift har verkligen upphört. Folk kan se det, när biskopen hastar bort i stället för att vandra runt i lyssnarposition. Och Kalmar? Det tycks vara fint i gamla Kalmar stift även om den stereotypa bilden av det kyrkliga livet varit allra starkast, om vi får tro Barometern/OT:s ledarskribent: "Högljudda kvinnoprästmotståndare har uppmärksammats och därmed skymt kyrklig förnyelse och spiritualitet."
Varför har jag så svårt att vara allvarlig när jag ser på det kyrkliga och ibland på det journalistiska? Den munterhet som infinner sig när alla alternativ är borta?
Vi går vidare i framställningen.
Åpen kirke har redan innan valet vunnit kyrkovalet i Norge, skriver tidningarna.
Ja, Deutsche Christen var också störst när det begav sig.
Hur kunde det bli så? Därför att folk inte kunde skilja originalet från kopiorna, en Coke Classic från en Pepsi. Och när folk hellre ville ha Pepsi, fick Coke ändra konceptet lite.
Så går det till när marknaden styr.
Så får det inte gå till, när vi talar om den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Judas brev v 3
Eller som någon av apostlarna lär ha sagt: "Det är skillnad på skit och pannkaka."
Kan saken uttryckas bättre?
Gör det då!
Göteborgs domkyrka firar 200 år och förre domprosten Hansson beskrev domprosten PO Sjögrens lågkyrkliga fromhet, den han var uppfostrad i. Att han var högkyrklig, förtegs visligen. Att han kunde uppfattas som Gunnar Rosendals påläggskalv, han som också läst Rosenius men hade gammalkyrklig bakgrund, nämndes inte. Dock kom det med att Sjögren varit uppförd på biskopsförslag. Sex gånger. Domprosten Hansson förklarade inte varför han aldrig blev utnämnd.
Däremot lyfte Hans-Olof Hansson, i fortsättningen H2O, fram domprosten J N Rexius, som kunde säga:
"Det är blott två saker du behöver vara viss om: att du själv är en syndare och att Jesus är din Frälsare. Vet du detta, så vet du nog."
Det är förstås kristen tro utlagd och det var bra att H2O lyfte fram citatet. Men det fick mig att fundera. För på morgonen hade jag läst annonsbladet Magazinet. Där intervjuades den nya komministern i Alvesta Annsophie Färdigh. Jag hoppar över resonemanget om att "vi i kyrkan" måste finnas "bland människorna", vilket betyder att "inte stå och 'ropa efter dem' i kyrkdörren." Jag blev lite brydd. Har jag någonsin varit med om att "i i kyrkan" stått och ropat så? Men det var ändå inte detta som var det mest tankeväckande. Komminister Färdigh menade att vi alla, i Guds ögon, duger precis som vi är.
Är detta riktigt?
Skulle inte klassisk kristen tro säga att "i allt i ditt liv, också i dina misslyckanden, avslöjas att Gud har en god mening just med dig. Du blev du. Och Gud ville mening i ditt liv. Du vet väl om att du är värdefull?"
Detta är något annat än att säga att du duger som du är.
För tycker vi det, också vi som levt Kyrkans liv länge?
Jag tror inte att jag duger som jag är. Det vill säga, jag kan inte slå mig till ro för här finns mycket som ska helgas. Jag är inte färdig. När jag till skörd är mogen, mig bärga till din ro. Så är det väl? Läser jag Rexius ser jag en annan hållning.
Och som ni minns, så gömmer sig Djävulen i detaljerna.
Jag kan förstås sträcka mig lite extra och säga att maningen "Kom som du är och bli den du ska vara" kunde duga.
Skulle vi inte nu mer idogt styra in på frågor där vi tycks oense? Klargöra oenigheter och etikettera teologiskt för att förstå vad vi ser. Som när man har ett herbarium eller en insektsamling, alltså. Det kräver teologiskt och idéhistoriskt kunnande, men vi hålls ju med utbildade teologer i socknarna - eller gör vi? Är vi drillade att känna igen klassiska villoläror och andra evangelier eller är hållningen den, att det som låter fint och fromt därmed är kristet? Hur är det med det där att Djävulen är som farligast när han är klädd i änglakläder?
Det fanns tider när jag fann det besvärande att spännet till soldatskärpet i den tyska krigsmakten bar texten "Gott mit uns" och att dollarsedeln ståtade med texten "In God we trust". Jag kom över mina besvär. Detta uttrycker civilreligion och är inte en bekännelse till Fadern. Men vi kan lära oss något. Ska vi analysera den kristna tron i vår tid måste vi veta vad upplysningsreligionen för med sig. Den är den dominerande religionen i vår kultur och tid också om den falskeligen kallas kristendom. I civilreligionen tror man på Gud, dygd, odödlighet och allt detta ska vara "lagom". Den är till sitt väsen parasitär. Den utnyttjar Kyrkan som värdträd för att kunna växa. Som misteln på eken. Ta fram era gamla biologiböcker och kolla vad som händer med värdväxten när parasiten blivit stor.
Jag tänkte inte just nu ta upp Kalmarsunds Pridevecka. Men jag tänkte lite på kontraktsprosten Olov Olsson. Han kämpade för att det skulle byggas kapell i Färjestaden och han slet, till synes outtröttlig. När han inte fick redskap för att jobba, dvs en småkyrka på söder i Kalmar, tog han sig över sundet och blev kyrkoherde i Torslunda. Vad han sagt om Regnbågsmässa i Nådens kapell, den som nu firats, kan man veta. Han hade inte varit nådig. Mässan "var fylld av kärlek och glädje", fick jag dock veta. Prosten Olsson hade nog fel då. Eller, det är förstås den hemska tanken, inte?
Jag värderar ingenting. Jag pekar på något som förändrats. Och som vanligt vet jag inte vad det säger, men något säger det. Jag framstår alltmer som en agnostiker.
Naturligtvis kan inte kontraktsprosten vara med på seminarierna när det idag är festhögmässa 100 år sedan Kalmar stift upphört och blivit en del av Växjö stift.
Kyrkoherden ska tydligen skynda till Prideparaden också.
Modéus II då? Han måste fara till Växjö för att sitta i intervju med domkyrkokaplanen Adolfsson i anledning av att Domkyrkocentrum invigs av företrädaren. Hur mycket mer än hundra miljoner har bygget kostat? Och i Smålandsposten kom i dag ännu en sur insändare. Det kyrkliga medlidandet med de kringboende under byggtiden har saknats, heter det. Likväl är det Växjö som gäller.
Kalmar stift har verkligen upphört. Folk kan se det, när biskopen hastar bort i stället för att vandra runt i lyssnarposition. Och Kalmar? Det tycks vara fint i gamla Kalmar stift även om den stereotypa bilden av det kyrkliga livet varit allra starkast, om vi får tro Barometern/OT:s ledarskribent: "Högljudda kvinnoprästmotståndare har uppmärksammats och därmed skymt kyrklig förnyelse och spiritualitet."
Varför har jag så svårt att vara allvarlig när jag ser på det kyrkliga och ibland på det journalistiska? Den munterhet som infinner sig när alla alternativ är borta?
Vi går vidare i framställningen.
Åpen kirke har redan innan valet vunnit kyrkovalet i Norge, skriver tidningarna.
Ja, Deutsche Christen var också störst när det begav sig.
Hur kunde det bli så? Därför att folk inte kunde skilja originalet från kopiorna, en Coke Classic från en Pepsi. Och när folk hellre ville ha Pepsi, fick Coke ändra konceptet lite.
Så går det till när marknaden styr.
Så får det inte gå till, när vi talar om den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Judas brev v 3
Eller som någon av apostlarna lär ha sagt: "Det är skillnad på skit och pannkaka."
Kan saken uttryckas bättre?
Gör det då!
fredag 11 september 2015
Debattkonst om folkkyrkan
Högkyrklighetens faktiska ovilja att göra en insats för kyrkan, pekade Bengt Olof Dike på.
Jag genmälde då, att detta är en personlig förolämpning mot många men exemplifierade sedan med några insatser jag gjort i kyrkolivet.
Jag har inte varit ovillig.
Jag påpekade också att vi ser en kyrka i förfall, men vi fördömer inte Svenska kyrkan. Vi för fram en insikt om en kyrka i förfall eller omvandling, välj själv perspektiv.
Jag noterade inte att folk i "mina" församlingar visat glädje över sina församlingar och församlingslivet och skrev inte särskilt om de som kommit in i kyrkolivet på ansvarsposter den vägen. "Störst, bäst och vackrast" är ett citat från Två Systrars, som jag inte vågade använda. Man ska inte riskera att utsätta sina medmänniskor för blodstörtning.
Bengt Olof Dike svarar.
Han avgör att rakt på sak handlar det på denna blogg om fördömanden. Då vet vi. Så läser han texterna. Han har varit ledarskribent och för sådana är det säkert en fördel att inte kunna se nyanser. Hade han varit själasörjare, hade han upptäckt något annat.
Mitt enfaldiga argument, att jag gjort lite insatser i kyrkolivet på ett par tjänster, hanterar Dike enkelt:
"Ja, vad skulle han göra som präst i Svenska kyrkan, innan han gick i pension om inte sköta sitt jobb? Men, ärade läsare, summera alla ironiska, dömande och nedgörande texter, som kommit från hans dator DÄREFTER?"
Varför Dike förser sin mening med ett frågetecken, framstår som gåtfullt. Men då är anklagelsen preciserad till att jag på två år varit ovillig att göra några insatser för Svenska kyrkan.
Hur vet han det, egentligen?
Föll då den första generella anklagelsen om ovillighet ett helt prästliv - och åren dessförinnan?
Har de högkyrkliga glatt och villigt slitit i sina församlingar fram till pensionen - är det detta som sägs?
Vad gäller då kritiken?
Får präster inte vara i viloläge? Ruhestand, som vi säger.
Jag tror att jag med aposteln måste säga att jag arbetat mer än de flesta.
Men det är svårt att ha perspektiv på det dagliga arbetet, prästeriets vanliga och därtill analyserandet, planerandet, forskandet, sammanträdandet och allt vad det nu var. Därför blev jag överraskad och kom efter en KFÖ (krigsförbandsövning) hem och konstaterade, att i Krigsmakten betraktades jag som kompetent för min syssla, fick uppmuntran och, skrap med foten, högt betyg och därtill nya förtroenden. Min brigadchef och min regementschef använde mig till sysslor som nog låg snäppet (eller väl det) över min grad. "Konstigt", sa jag, "här är jag en dryg månad på en övning och får mer beröm och erkännanden för denna syssla, som inte är mitt liv, än jag får under ett arbetsliv för det jag gör i Svenska kyrkan och som mitt liv vigts till."
När jag konstaterat detta, la jag mig en timme i hett bad, för slutdygnen med strider hade varit rätt intensiva och jag var genomkyld. Men glad.
Misstänkliggörandet och vardagspolemiken i det kyrkliga var inte enda möjliga hållning visavi mig. Det finns hederligt folk också.
Visst är detta förfärligt på flera sätt.
På motsvarande sätt i universitetsvärlden, sägs det.
En lektor på Linnéuniversitet hade avslöjats med att fuska. Han fick en skriftlig varning i somras. Till media sa personavdelningen att nu sattes personalsociala åtgärder in för att upprätta syndaren. Jag förstod det så. Visst är det intressant. Vid nästan samma tid fick jag en skriftlig erinran av Domkapitlet - men några personalsociala åtgärder såg jag inte röken av. Då kanske ni kan förstå mitt mantra: "Hellre hederliga rucklare än ohederliga hycklare."
Och jag ska för dagen inte lovorda de professorer som på sitt brutalt vänliga sätt backade upp mig när jag skrev avhandling mm - men jag glömmer inte vare sig visad mat eller vänlighet. Det finns en annan kultur än den perverterade kyrkliga, insåg jag, och andades lättare, för att sedan ägna mig åt prästeriet....
Nu gällde kanske saken endast de två senaste åren?
Så vad har högkyrkligheten enligt Dike fram till hösten 2013 utfört? Det vore onekligen intressant att få veta.
Och för att vara exakt: skrev jag inga ironiska, dömande och nedgörande texter dessförinnan, vad var det då jag anmäldes till domkapitlet och fälldes för?
Problem, problem Bengt Olof Dike. Men vems?
Jag genmälde då, att detta är en personlig förolämpning mot många men exemplifierade sedan med några insatser jag gjort i kyrkolivet.
Jag har inte varit ovillig.
Jag påpekade också att vi ser en kyrka i förfall, men vi fördömer inte Svenska kyrkan. Vi för fram en insikt om en kyrka i förfall eller omvandling, välj själv perspektiv.
Jag noterade inte att folk i "mina" församlingar visat glädje över sina församlingar och församlingslivet och skrev inte särskilt om de som kommit in i kyrkolivet på ansvarsposter den vägen. "Störst, bäst och vackrast" är ett citat från Två Systrars, som jag inte vågade använda. Man ska inte riskera att utsätta sina medmänniskor för blodstörtning.
Bengt Olof Dike svarar.
Han avgör att rakt på sak handlar det på denna blogg om fördömanden. Då vet vi. Så läser han texterna. Han har varit ledarskribent och för sådana är det säkert en fördel att inte kunna se nyanser. Hade han varit själasörjare, hade han upptäckt något annat.
Mitt enfaldiga argument, att jag gjort lite insatser i kyrkolivet på ett par tjänster, hanterar Dike enkelt:
"Ja, vad skulle han göra som präst i Svenska kyrkan, innan han gick i pension om inte sköta sitt jobb? Men, ärade läsare, summera alla ironiska, dömande och nedgörande texter, som kommit från hans dator DÄREFTER?"
Varför Dike förser sin mening med ett frågetecken, framstår som gåtfullt. Men då är anklagelsen preciserad till att jag på två år varit ovillig att göra några insatser för Svenska kyrkan.
Hur vet han det, egentligen?
Föll då den första generella anklagelsen om ovillighet ett helt prästliv - och åren dessförinnan?
Har de högkyrkliga glatt och villigt slitit i sina församlingar fram till pensionen - är det detta som sägs?
Vad gäller då kritiken?
Får präster inte vara i viloläge? Ruhestand, som vi säger.
Jag tror att jag med aposteln måste säga att jag arbetat mer än de flesta.
Men det är svårt att ha perspektiv på det dagliga arbetet, prästeriets vanliga och därtill analyserandet, planerandet, forskandet, sammanträdandet och allt vad det nu var. Därför blev jag överraskad och kom efter en KFÖ (krigsförbandsövning) hem och konstaterade, att i Krigsmakten betraktades jag som kompetent för min syssla, fick uppmuntran och, skrap med foten, högt betyg och därtill nya förtroenden. Min brigadchef och min regementschef använde mig till sysslor som nog låg snäppet (eller väl det) över min grad. "Konstigt", sa jag, "här är jag en dryg månad på en övning och får mer beröm och erkännanden för denna syssla, som inte är mitt liv, än jag får under ett arbetsliv för det jag gör i Svenska kyrkan och som mitt liv vigts till."
När jag konstaterat detta, la jag mig en timme i hett bad, för slutdygnen med strider hade varit rätt intensiva och jag var genomkyld. Men glad.
Misstänkliggörandet och vardagspolemiken i det kyrkliga var inte enda möjliga hållning visavi mig. Det finns hederligt folk också.
Visst är detta förfärligt på flera sätt.
På motsvarande sätt i universitetsvärlden, sägs det.
En lektor på Linnéuniversitet hade avslöjats med att fuska. Han fick en skriftlig varning i somras. Till media sa personavdelningen att nu sattes personalsociala åtgärder in för att upprätta syndaren. Jag förstod det så. Visst är det intressant. Vid nästan samma tid fick jag en skriftlig erinran av Domkapitlet - men några personalsociala åtgärder såg jag inte röken av. Då kanske ni kan förstå mitt mantra: "Hellre hederliga rucklare än ohederliga hycklare."
Och jag ska för dagen inte lovorda de professorer som på sitt brutalt vänliga sätt backade upp mig när jag skrev avhandling mm - men jag glömmer inte vare sig visad mat eller vänlighet. Det finns en annan kultur än den perverterade kyrkliga, insåg jag, och andades lättare, för att sedan ägna mig åt prästeriet....
Nu gällde kanske saken endast de två senaste åren?
Så vad har högkyrkligheten enligt Dike fram till hösten 2013 utfört? Det vore onekligen intressant att få veta.
Och för att vara exakt: skrev jag inga ironiska, dömande och nedgörande texter dessförinnan, vad var det då jag anmäldes till domkapitlet och fälldes för?
Problem, problem Bengt Olof Dike. Men vems?
torsdag 10 september 2015
Ty se han beder
Modéus II skickade en bön till media. Den publicerades på insändarplats den 8 sept både i Barometern och Östra Småland. Nu ska böner aldrig recenseras, men de ska tåla en teologisk analys. Här är ett sådant försök.
Modéus II ber konsekvent till "Gud".
Men ber inte Kyrkan till Fadern genom Sonen i Anden? Att Gud är Fader har avslöjats och ingen kommer till Fadern om inte genom Sonen. Avslöjar språkbruket att vi inte är ense? Varför inte säga "Gud, vår Far, du som ..." och så just därför att det är så en bön. En barnslig bön för så får Guds barn be.
Därefter är modéusbönen uppbyggd så, att vi ber för människor på flykt, för oss själva, för politiker och beslutsfattare, för alla människor av god vilja, hjälporganisationer och enskilda initiativ. Gott så, kan man tycka. Vi brukar väl be ungefär så.
Modéus II tackar också: "Tack för den våg av godhet som nu flödar fram."
Här blev jag mer osäker. Är det vi som är goda, som sticker åt EU-migranten en peng eller som skickar in ett litet belopp till flyktinghjälp? Är godheten att skicka ett fartyg från Kustbevakningen till Medelhavet eller att öppna bostäder? Vad exakt avses med vågen av godhet? Att den mediala uppställningen är påfallande - är det godheten? Det var den här sortens hållningar som Sören Krarup skrev böcker mot och uppfattade som egenrättfärdighet. Det är väl inte helt klarlagt om det riktas hat mot godheten eller om hatet riktas mot hycklande posörer i medievärlden? Här skulle nog en analys behövas.
Bönen "gör oss uppfinningsrika i vår solidaritet" tycks berätta för "Gud" att vi verkligen är solidariska men solidariteten, den grundläggande som vi har, kan alltid göras lite kvalitativt bättre.
Men är vi solidariska? Hur syns det? Jag är mest bekymrad. Och jag saknar vreden över det som händer.
Till sist ber Modéus än en gång för människor på flykt, nämligen "de människor som knackar på vår dörr" men han ber också för kyrkan: "Gör din kyrka till ett hoppets tecken, sänd oss med bud om barmhärtighet." Det kan man alltid be, men vad betyder detta konkret? ÄR inte Kyrkan i sig ett hoppets tecken och ÄR hon inte sänd ut i världen med budskapet om Guds barmhärtighet? Jag varsnar en fara att i de fromma orden försvinner viktiga insikter.
Böner ska inte recenseras. Själva formen Modéus II använder känns igen från fri bön. Nu är den nedskriven och offentliggjord för att bes i det offentliga rummet, dit insändarsidor räknas. Denna bön, som inte ska recenseras, är en finstämd och välvillig bön, men jag saknar som sagt vreden.
Psalmisten ber inte så här. Där ska ondskan krossas och de ondsinta förgås. Det ber Psalmisten om, belåten med att Faraos här gått under, alltså att liv tagit slut i vattenmassorna. Psaltaren är Kyrkans bönbok. Våra små välvilliga böner är en sak, men jag undrar om inte bönboken Jesus använde ska betraktas som the real stuff.
Psaltaren är en vital del av Kyrkans böneliv, det som är trinitariskt byggt.
Kan man inte be till Jesus? Jo, det kan man. Men de erfarna själasörjarna brukade påpeka att det måste finnas balans, så att bönelivet inte blir för sött eller sentimentalt. "Söte Jesus", liksom. Jag undrar vad dessa Soul Friends skulle tycka om böner som inleds med "Gud". Kanske skulle de fråga efter en vokativ: "O Gud" och det där jag nämnde "du som..." Inte vet jag. Jag vet ju inte ens hur vi rätteligen ska bedja. Bra att vi har Hjälparen då och en bönetradition där bönen är en bön till Fadern genom Sonen i Anden.
Detta sagt, blir bönen aldrig fromsint. Den blir radikalare än så. Det är själva poängen.
Modéus II ber konsekvent till "Gud".
Men ber inte Kyrkan till Fadern genom Sonen i Anden? Att Gud är Fader har avslöjats och ingen kommer till Fadern om inte genom Sonen. Avslöjar språkbruket att vi inte är ense? Varför inte säga "Gud, vår Far, du som ..." och så just därför att det är så en bön. En barnslig bön för så får Guds barn be.
Därefter är modéusbönen uppbyggd så, att vi ber för människor på flykt, för oss själva, för politiker och beslutsfattare, för alla människor av god vilja, hjälporganisationer och enskilda initiativ. Gott så, kan man tycka. Vi brukar väl be ungefär så.
Modéus II tackar också: "Tack för den våg av godhet som nu flödar fram."
Här blev jag mer osäker. Är det vi som är goda, som sticker åt EU-migranten en peng eller som skickar in ett litet belopp till flyktinghjälp? Är godheten att skicka ett fartyg från Kustbevakningen till Medelhavet eller att öppna bostäder? Vad exakt avses med vågen av godhet? Att den mediala uppställningen är påfallande - är det godheten? Det var den här sortens hållningar som Sören Krarup skrev böcker mot och uppfattade som egenrättfärdighet. Det är väl inte helt klarlagt om det riktas hat mot godheten eller om hatet riktas mot hycklande posörer i medievärlden? Här skulle nog en analys behövas.
Bönen "gör oss uppfinningsrika i vår solidaritet" tycks berätta för "Gud" att vi verkligen är solidariska men solidariteten, den grundläggande som vi har, kan alltid göras lite kvalitativt bättre.
Men är vi solidariska? Hur syns det? Jag är mest bekymrad. Och jag saknar vreden över det som händer.
Till sist ber Modéus än en gång för människor på flykt, nämligen "de människor som knackar på vår dörr" men han ber också för kyrkan: "Gör din kyrka till ett hoppets tecken, sänd oss med bud om barmhärtighet." Det kan man alltid be, men vad betyder detta konkret? ÄR inte Kyrkan i sig ett hoppets tecken och ÄR hon inte sänd ut i världen med budskapet om Guds barmhärtighet? Jag varsnar en fara att i de fromma orden försvinner viktiga insikter.
Böner ska inte recenseras. Själva formen Modéus II använder känns igen från fri bön. Nu är den nedskriven och offentliggjord för att bes i det offentliga rummet, dit insändarsidor räknas. Denna bön, som inte ska recenseras, är en finstämd och välvillig bön, men jag saknar som sagt vreden.
Psalmisten ber inte så här. Där ska ondskan krossas och de ondsinta förgås. Det ber Psalmisten om, belåten med att Faraos här gått under, alltså att liv tagit slut i vattenmassorna. Psaltaren är Kyrkans bönbok. Våra små välvilliga böner är en sak, men jag undrar om inte bönboken Jesus använde ska betraktas som the real stuff.
Psaltaren är en vital del av Kyrkans böneliv, det som är trinitariskt byggt.
Kan man inte be till Jesus? Jo, det kan man. Men de erfarna själasörjarna brukade påpeka att det måste finnas balans, så att bönelivet inte blir för sött eller sentimentalt. "Söte Jesus", liksom. Jag undrar vad dessa Soul Friends skulle tycka om böner som inleds med "Gud". Kanske skulle de fråga efter en vokativ: "O Gud" och det där jag nämnde "du som..." Inte vet jag. Jag vet ju inte ens hur vi rätteligen ska bedja. Bra att vi har Hjälparen då och en bönetradition där bönen är en bön till Fadern genom Sonen i Anden.
Detta sagt, blir bönen aldrig fromsint. Den blir radikalare än så. Det är själva poängen.
onsdag 9 september 2015
På dom å klå dom!
Fem eller sex präster hanteras nu av Domkapitlet i Göteborg. Deras brott? De har lett eller medverkat till en gudstjänst i Svenska kyrkans ordning för fel folk, i fel sammanhang. Att de betjänat medlemmar i Svenska kyrkan eller tidigare medlemmar i Svenska kyrkan är ointressant. Men intressantare vore kanske att de firat gudstjänst med och för sådana som nästan undantagslöst lär vara döpta i Svenska kyrkan och att de på inget sätt anklagas för att substantiellt lärt något annat än det de förpliktat sig till vid sin prästvigning. Det hade varit något. Nu är läget mer, sägs, organisatoriskt.
Dokumenten finns på kyrkligdokumentation.nu
De fyra huvudmisstänkta är förre kyrkoherden i Knäred Carl Sixten Block, född 1949, förre komministern i Surteby-Kattunga Ragnar Block, född 1940, förre kyrkoherden i Torsby Pekka Heikkinen, född 1939 och förre komministern i Ytterby, Gunnar Juelsson, född 1939. Lite misstänkt är förre kyrkoherden i Bro Lennart Nilsson, född 1944 medan komministern Anders Eliasson, född 1954, just nu tillfrågas om man medverkat vid någon olämplig gudstjänst.
De sex på listan tycks vara prästvigda av biskoparna Giertz, Gärtner och Lindström. Kanske Lindström skulle kräva rättning i ledet men jag är faktiskt osäker. Skulle Martin Lindström ha något emot att präster är präster oavsett vilka de betjänar? Annars ser vi att den hårda kärnan av misstänkta, ja, alla utom komminister Eliasson, är glada pensionärer. Eller kanske bättre "allvarliga pensionärer" för allvar i salighetssaken är dem inte främmande.
Nu är det i det förbryterska de fem varit.
Missionsprovinsen.
De är inte avhoppade präster. De är präster i Svenska kyrkan, ombeds att ta hand om gudstjänster efter Svenska kyrkans ordning och gör så. Men eftersom Missionsprovinsen är pestsmittad kanske de fem ska avkragas. Det sköter i så fall biskopen Eckerdal tillsammans med domprosten Burstrand och ledamöterna Danielsson (diakon, vald av stiftets präster och diakoner) Bjereld (fd Frälsningsarmén), Hanson (prästson från stiftet), Janson (om vilken jag intet vet mer än att han är jävig i fallet och lämnar sammanträdesrummet) samt hovrättsrådet Josefson. Josefson ska stå för det lagkloka, kan man anta.
Vilket är det juridiska argumentet?
Kyrkoordningen!
Den ska åtlydas som hade den fallit ner från himmelen, huggen i stentavlor. Nåja, det var väl Yngve Kalin som ville ha en kyrkoordning i lösbladsystem med argumentet att den ändras ständigt.
KO 17 handlar om gudstjänster utanför Svenska kyrkans sammanhang. Men här kommer finessen. En gudstjänst i anda och sanning efter gällande kyrkohandbok för Svenska kyrkan av präster i Svenska kyrkan för människor döpta i Svenska kyrkan - är det ett annat sammanhang än Svenska kyrkan?
Ja, svarar den som ser till juridiken.
Nej, svarar den som ser till innehållet.
De svenskkyrkliga markörerna finns där, överallt. Och Missionsprovinsen är inget registrerat trossamfund utan en förening och föreningsfrihet har vi. Kan präster leda gudstjänst i en förening? Ja, och har gjort. arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse för att nämna ett enda exempel och därmed undvika Frimureriet, för där förkunnat präster och leder gudstjänster. Där ikläs de också mässhake...
Hur kan detta bli ett ärende för domkapitlet då?
Här blir det intressant. Därför att domkapitlet tänker precis som det romerska kyrkosystemet under 1500-talet. Juridiken får styra. Och det ställer till det.
Varför är ämbetet i den anglikanska kyrkan "null and utterly void"? Därför att det inte fungerar? Nja, därför att en romersk codex säger att det inte fungerar. Kyrkorätten blir norm, inte sanningsfrågor om innehåll egentligen.
Tanken var förstås att kyrkorätten skulle stödja Guds goda ordningar.
Risken är alltid att kyrkorätten tar över och skapar Ordning i Guds ordningar. Det finns katolicitet utanför codex, men det finns inte romersk katolicitet där. Självklart inte. Det är ju reglerat i codex så det kan inte finnas. Kritstrecken är uppdragna och hönan, ursäkta ordvalet Frasse, kan inte gå utanför.
Vilket skulle bevisas. Quod erat demonstrandum.
Annars gäller detta att en väl genomförd högmässa i Svenska kyrkans ordning slår det mesta av hafsiga mässor i den romersk-katolska kyrkan. Och Jesus frågar inte om det kommer att finnas tro i Svenska kyrkan när han kommer åter. Han frågar "på jorden", alla kyrkor och samfund inkluderade. Borde det inte stämma till något? Eftertanke t ex?
Jag finner det dock närmast tragikomiskt när ett domkapitel i Svenska kyrkan blir romerskt av 1500-talsmodell.
Mindre komiskt är det förstås att biskopen inte förmår hantera sina präster med herdesinne, samtala, komplicera och få sin verklighetsuppfattning komplicerad. Missionsprovinsen kom till efter beslut som Svenska kyrkans kyrkomöte fattat - och det var inte bara ett kyrkomöte som rekryterats nerifrån, dvs från det gudstjänstfirande folket i Svenska kyrkan -med följd att gudstjänstfirare kunde konstatera sig exkluderade. Nog var detta en utmaning för biskoparna som de inte kunde eller kan hantera. 1500-tal igen. Dessa biskopar ska med start 31 oktober nästa år fira reformationen, den reformation som utmanade just sådana system som de kraftfullt slår vakt om.
Det kan bara bli lustigt. Ännu ett lustigt år i Svenska kyrkan. Se till att ni bevarar er goda matsmältning och ert sinne för komik, bådadera kommer att behövas.
Vad skulle Domkapitlet gjort?
Ingenting. Bråka inte med erfarna församlingspräster för att de gör vad en präst ska göra för och med människor. Biskop Eckerdal kunde sagt vad min kompanichef under grundutbildningen ville hälsa kasernofficeren, kapten Carbonnier: "Hälsa kapten Carbo att han ska ge fan i mina grabbar." Det var då vi gröna befälselever, Åke och jag, försiktigtvis svarade: "Det är kanske bäst att kapten säger det själv."
När ni ändå är inne på kyrkligdokumentation.nu kan ni också kolla artiklarna om riktigt vin i mässan. Ni kanske lägger märke till att det är artiklar som argumenterar och ger belägg?
Det är en liten finess - en sån där liten, som oftast inte behöver brukas numera i de bredbladiga yxornas tid, redskapet för teologisk reflektion.
Dokumenten finns på kyrkligdokumentation.nu
De fyra huvudmisstänkta är förre kyrkoherden i Knäred Carl Sixten Block, född 1949, förre komministern i Surteby-Kattunga Ragnar Block, född 1940, förre kyrkoherden i Torsby Pekka Heikkinen, född 1939 och förre komministern i Ytterby, Gunnar Juelsson, född 1939. Lite misstänkt är förre kyrkoherden i Bro Lennart Nilsson, född 1944 medan komministern Anders Eliasson, född 1954, just nu tillfrågas om man medverkat vid någon olämplig gudstjänst.
De sex på listan tycks vara prästvigda av biskoparna Giertz, Gärtner och Lindström. Kanske Lindström skulle kräva rättning i ledet men jag är faktiskt osäker. Skulle Martin Lindström ha något emot att präster är präster oavsett vilka de betjänar? Annars ser vi att den hårda kärnan av misstänkta, ja, alla utom komminister Eliasson, är glada pensionärer. Eller kanske bättre "allvarliga pensionärer" för allvar i salighetssaken är dem inte främmande.
Nu är det i det förbryterska de fem varit.
Missionsprovinsen.
De är inte avhoppade präster. De är präster i Svenska kyrkan, ombeds att ta hand om gudstjänster efter Svenska kyrkans ordning och gör så. Men eftersom Missionsprovinsen är pestsmittad kanske de fem ska avkragas. Det sköter i så fall biskopen Eckerdal tillsammans med domprosten Burstrand och ledamöterna Danielsson (diakon, vald av stiftets präster och diakoner) Bjereld (fd Frälsningsarmén), Hanson (prästson från stiftet), Janson (om vilken jag intet vet mer än att han är jävig i fallet och lämnar sammanträdesrummet) samt hovrättsrådet Josefson. Josefson ska stå för det lagkloka, kan man anta.
Vilket är det juridiska argumentet?
Kyrkoordningen!
Den ska åtlydas som hade den fallit ner från himmelen, huggen i stentavlor. Nåja, det var väl Yngve Kalin som ville ha en kyrkoordning i lösbladsystem med argumentet att den ändras ständigt.
KO 17 handlar om gudstjänster utanför Svenska kyrkans sammanhang. Men här kommer finessen. En gudstjänst i anda och sanning efter gällande kyrkohandbok för Svenska kyrkan av präster i Svenska kyrkan för människor döpta i Svenska kyrkan - är det ett annat sammanhang än Svenska kyrkan?
Ja, svarar den som ser till juridiken.
Nej, svarar den som ser till innehållet.
De svenskkyrkliga markörerna finns där, överallt. Och Missionsprovinsen är inget registrerat trossamfund utan en förening och föreningsfrihet har vi. Kan präster leda gudstjänst i en förening? Ja, och har gjort. arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse för att nämna ett enda exempel och därmed undvika Frimureriet, för där förkunnat präster och leder gudstjänster. Där ikläs de också mässhake...
Hur kan detta bli ett ärende för domkapitlet då?
Här blir det intressant. Därför att domkapitlet tänker precis som det romerska kyrkosystemet under 1500-talet. Juridiken får styra. Och det ställer till det.
Varför är ämbetet i den anglikanska kyrkan "null and utterly void"? Därför att det inte fungerar? Nja, därför att en romersk codex säger att det inte fungerar. Kyrkorätten blir norm, inte sanningsfrågor om innehåll egentligen.
Tanken var förstås att kyrkorätten skulle stödja Guds goda ordningar.
Risken är alltid att kyrkorätten tar över och skapar Ordning i Guds ordningar. Det finns katolicitet utanför codex, men det finns inte romersk katolicitet där. Självklart inte. Det är ju reglerat i codex så det kan inte finnas. Kritstrecken är uppdragna och hönan, ursäkta ordvalet Frasse, kan inte gå utanför.
Vilket skulle bevisas. Quod erat demonstrandum.
Annars gäller detta att en väl genomförd högmässa i Svenska kyrkans ordning slår det mesta av hafsiga mässor i den romersk-katolska kyrkan. Och Jesus frågar inte om det kommer att finnas tro i Svenska kyrkan när han kommer åter. Han frågar "på jorden", alla kyrkor och samfund inkluderade. Borde det inte stämma till något? Eftertanke t ex?
Jag finner det dock närmast tragikomiskt när ett domkapitel i Svenska kyrkan blir romerskt av 1500-talsmodell.
Mindre komiskt är det förstås att biskopen inte förmår hantera sina präster med herdesinne, samtala, komplicera och få sin verklighetsuppfattning komplicerad. Missionsprovinsen kom till efter beslut som Svenska kyrkans kyrkomöte fattat - och det var inte bara ett kyrkomöte som rekryterats nerifrån, dvs från det gudstjänstfirande folket i Svenska kyrkan -med följd att gudstjänstfirare kunde konstatera sig exkluderade. Nog var detta en utmaning för biskoparna som de inte kunde eller kan hantera. 1500-tal igen. Dessa biskopar ska med start 31 oktober nästa år fira reformationen, den reformation som utmanade just sådana system som de kraftfullt slår vakt om.
Det kan bara bli lustigt. Ännu ett lustigt år i Svenska kyrkan. Se till att ni bevarar er goda matsmältning och ert sinne för komik, bådadera kommer att behövas.
Vad skulle Domkapitlet gjort?
Ingenting. Bråka inte med erfarna församlingspräster för att de gör vad en präst ska göra för och med människor. Biskop Eckerdal kunde sagt vad min kompanichef under grundutbildningen ville hälsa kasernofficeren, kapten Carbonnier: "Hälsa kapten Carbo att han ska ge fan i mina grabbar." Det var då vi gröna befälselever, Åke och jag, försiktigtvis svarade: "Det är kanske bäst att kapten säger det själv."
När ni ändå är inne på kyrkligdokumentation.nu kan ni också kolla artiklarna om riktigt vin i mässan. Ni kanske lägger märke till att det är artiklar som argumenterar och ger belägg?
Det är en liten finess - en sån där liten, som oftast inte behöver brukas numera i de bredbladiga yxornas tid, redskapet för teologisk reflektion.
tisdag 8 september 2015
Konsumentupplysning onsdag förmiddag
Ärkebiskop Antje Jackelén skriver i Expressen i dag.
Jag fick uppgiften att artikeln skulle komma i morgon eller på torsdag, så jag har varit försumlig. Här är beskedet jag fick:
Jag fick uppgiften att artikeln skulle komma i morgon eller på torsdag, så jag har varit försumlig. Här är beskedet jag fick:
Onsdag eller torsdag 9-10/9
Debattartikel av ärkebiskop Antje, på begäran av Expressen.
Kanske är det bra att skriva.
Kanske är det inte bra att vara en del av en mediekampanj.
Men hur hanterar vi att ärkebiskopen finner mediekampanjen hoppfull när medieforksare varnar och säger att det finns en risk att den blåser förbi.
Det bedrivs ett ädelt krig, Ärkebiskopen krigar mot trollen.
Mitt problem är allas. Krigets första offer är sanningen.
Vad är vad? Är flyktingsmugglarna inte smugglare utan transportörer av människor som måste hitta vägar in i Europa när de ordinarie transporterna är omöjliga eftersom det fattats politiska beslut om transportöransvar? Talar Hans Rosling sanning när han säger att transportörerna måste använda usla båtar eftersom de riskerar att båtarna konfiskeras på grund av fattade politiska beslut? Är det sant att den döda kroppen efter Alan arrangerades på stranden för att bli ikonisk och få genomslag? Jag vet inte vad jag ska tro. Men jag vet att bilder kan arrangeras eller manipuleras för att jag ska bibringas någon annans tankevärld oavsett om den är sann eller inte.
Men vilka är trollen? Namn eller i varje fall sysselsättning skulle vi nog behöva. Resurserna att stå trollen emot finns, menar ärkebiskopen, i de politiska rörelser som värnar medmänsklighet. Är detta en polemik mot de politiska partier som varit med om att fatta besluten om Festung Europa? De finns också "i de religiösa traditionerna. I sällskap med många andra religiösa och icke-religiösa traditioner hjälper den kristna tron oss att öva den blick som förvandlar en mot-människa till en med-människa."
Det hade jag gärna trott.
Kanske undrar någon varför man behöver vara kristen om så många andra gör gott.
Det undrar inte jag.
Jag drar mig bara till minnes hur medkristna i Svenska kyrkan konsekvent definieras ochnhanteras just som motkristna.
Det blir inte riktigt trovärdigt.
Och ärendet var alltså en beställningsartikel.
Jag vet inte vad det säger, men något säger det.
Heja Norge!
För första gången är det nu två (2) listor i kyrkovalet den 13-14 september. Åpen folkekirke är alternativen till Nominasjonslisten. Åpen folkekirke kan den välja som är "skuffet" eftersom homofila inte får gifta sig i kyrkan. Nominasjonslisten består av folk med "forskjellige synspunkt".
Pastor Laegdene ser att på Nominasjonslisten är 4 av 11 kandidater "imot kvinnelige prester' och pastorn tror inte att detta är representativt för församlingarna. Flera synpunkter ska få plats i kyrkan. Så vad blir 11-4 - i Norge också? 7?
Kari Helene Skog är "prestedatter" men har inte fått gifta sig med sin partner i kyrkan. Det är "grusomt" att ingå i en gemenskap men inte få fira i kyrka. Hon kandiderar i valet
Genom att rösta på Åpen folkekirke kan dagens praxis förändras, säger Skog, och listan stöttas av en rad kändisar i Norge. Så står också den norska kyrkan inför den största organisatoriska förändringen på 500 år. Alla kyrkomedlemmar över 15 år kan rösta. 13,47% röstade förra året. Nu hoppas Åpen folkekirke på fler röstande.
Dels ska det röstas till 1235 menighetsråd, vilket betyder att ungefär 8000 personer ska röstas in, dels till de norska stiftsstyrelserna, 11 stycken, och de som sitter i stiftsstyrelserna utgör så kyrkomöte. I Norge röstar man i kyrkovalet samtidigt som det är kommun- och landstingsval. Jag tror valen sker i två olika lokaler, men det hindrar nog inte en rejäl ökning av antalet som röstar. Jag menar, om 13,47% röstar på en enhetslista så talar väl allt för ett rekordval när det finns två listor och två frågor att driva, den om enkönade vigslar och den om kvinnor i prästämbetet. Vad gäller den senare frågan kunde man förstås tycka att det är underligt att den ska upp. Beslutet om kvinnor i prästämbetet är i Norge 67 år gammalt. Staten fattade det.
Heja Norge, ni kommer att få en ny kyrklig situation. Kanske tydligare än i Sverige, för så brukar det vara, när norrmännen hakar på trender från broderlandet i öster. Kyrklig splittring, alltså.
Ska man tycka synd om norrmännen?
Ja, med samma beklagande tonfall som när en norrman avslöjas som dopad i skidspåret. Då beklagar vi alla. Sedan går vi undan och skrattar ut. Sådana är svenskarna.
Lex orandi, lex credendi, hette det. Bönens lag är trons lag. Det var fromt på sin tid. Nu ser jag begreppet användas för att genom förändringar i ord, liturgiska formuleringar, bereda vägen för en annan teologi och egentligen för en annan religion. Borde inte Johannesevangeliet 14:1-14 som evangelium 2 årg på 4 s i påsktiden väck? frågas i Sann mot sig själv - öppen mot andra. Samtal om religionsteologi i Svenska kyrkan (2011 s 19). Kan man sjunga att Kristus är världens ljus, han och ingen annan, sv ps 37:1 (aa samma sida). Sug på frågorna och muttra ditt "Lex orandi, lex credendi".
Inför en ordning för enkönad vigsel så införs ett annat sätt att tänka om äktenskapet. Vi måste tänka efter fastställd modell, det är det latinska ordets nya innebörd. Och någon bestämmer modellen, det är finessen.
I Norge på samma sätt.
Driv igenom teologiska förändringar genom ett kyrkoval där tre miljoner medlemmar röstar. Vox populi, vox Dei-modellen kommer att fungera. Folkets röst är Guds röst. Och det är en förändring mot hur det var för 500 år sedan, det kan man lugnt säga. Fader Gunnar skrev om "den ockuperade kyrkoprovinsen", en provins där evangeliet tystar och folkmeningen förs fram. Så illa är det nog och det kommer att märkas tydligare i Norge. I Sverige smygs förändringar igenom med större diskretion. I Norge finns det också lite tydligare alternativ till statskyrkligheten.
Får jag komma dragande med Jürgen Moltmann igen utan att ni tröttnar? Folkkyrkor kan inte stå emot. De saknar motståndskraft.
"Weder von der Volkskirche noch von den einzelen kan Bereitschaft zum Widerstand erwartet werden. Sie sind konstitutionell nicht widerstandsfähig. Dies jedenfalls war die Lehre des Kirchenkampes in der Zeit der deutschen Diktatur von 1933 bis 1945."
Jürgen Moltmann Theologie heute i Stichworte zur 'Geistigen Situation der Zeit' 2. Band: Politik und Kultur. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1979 s 766
Moltmann uppfattar mycket i det teologiska livet som "betingade reflexer" (aa s 755)
Det tål att tänka på.
Jan Myrdal skulle vara mer precis när det handlar om situationsbestämda betingade reflexer. Han skulle säga: "Skit flyter!"
Nu kanske inte de romerska katolikerna ska slå sig för bröstet. I Imre Kertész senaste roman, Den sista tillflykten, Weylers 2015, (snart i en bokhandel nära dig) undrar han över de katolska biskoparna i Ungern, som röstade för judelagarna och frågar: "Har ni klart för er att katolska kyrkan (för övrigt även den judiska och alla andra församlingar) under fyrtio års tid förbehållslöst har kollaborerat med de kommunistiska myndigheterna och utlämnat åt polisen de katolska präster som tog sitt kall på allvar och handlade i prästvigningens anda." (aa s 17)
Så hur ska själva beslutsorganisationen fungera i Kyrkan, särskilt i en nationell en folkkyrka?
Den måste ha ett konstitutionellt skydd för evangeliet - mot kungamakt, mot biskopsmakt, mot prästvälde, mot teologer, mot de religiösa och mot folkopinioner.
Är det så i Sverige och Norge.
Nej, och det får sina konsekvenser. För evangeliet och för folket.
Vad kan man säga då?
Bara ett enkelt: Heja Norge!
Pastor Laegdene ser att på Nominasjonslisten är 4 av 11 kandidater "imot kvinnelige prester' och pastorn tror inte att detta är representativt för församlingarna. Flera synpunkter ska få plats i kyrkan. Så vad blir 11-4 - i Norge också? 7?
Kari Helene Skog är "prestedatter" men har inte fått gifta sig med sin partner i kyrkan. Det är "grusomt" att ingå i en gemenskap men inte få fira i kyrka. Hon kandiderar i valet
Genom att rösta på Åpen folkekirke kan dagens praxis förändras, säger Skog, och listan stöttas av en rad kändisar i Norge. Så står också den norska kyrkan inför den största organisatoriska förändringen på 500 år. Alla kyrkomedlemmar över 15 år kan rösta. 13,47% röstade förra året. Nu hoppas Åpen folkekirke på fler röstande.
Dels ska det röstas till 1235 menighetsråd, vilket betyder att ungefär 8000 personer ska röstas in, dels till de norska stiftsstyrelserna, 11 stycken, och de som sitter i stiftsstyrelserna utgör så kyrkomöte. I Norge röstar man i kyrkovalet samtidigt som det är kommun- och landstingsval. Jag tror valen sker i två olika lokaler, men det hindrar nog inte en rejäl ökning av antalet som röstar. Jag menar, om 13,47% röstar på en enhetslista så talar väl allt för ett rekordval när det finns två listor och två frågor att driva, den om enkönade vigslar och den om kvinnor i prästämbetet. Vad gäller den senare frågan kunde man förstås tycka att det är underligt att den ska upp. Beslutet om kvinnor i prästämbetet är i Norge 67 år gammalt. Staten fattade det.
Heja Norge, ni kommer att få en ny kyrklig situation. Kanske tydligare än i Sverige, för så brukar det vara, när norrmännen hakar på trender från broderlandet i öster. Kyrklig splittring, alltså.
Ska man tycka synd om norrmännen?
Ja, med samma beklagande tonfall som när en norrman avslöjas som dopad i skidspåret. Då beklagar vi alla. Sedan går vi undan och skrattar ut. Sådana är svenskarna.
Lex orandi, lex credendi, hette det. Bönens lag är trons lag. Det var fromt på sin tid. Nu ser jag begreppet användas för att genom förändringar i ord, liturgiska formuleringar, bereda vägen för en annan teologi och egentligen för en annan religion. Borde inte Johannesevangeliet 14:1-14 som evangelium 2 årg på 4 s i påsktiden väck? frågas i Sann mot sig själv - öppen mot andra. Samtal om religionsteologi i Svenska kyrkan (2011 s 19). Kan man sjunga att Kristus är världens ljus, han och ingen annan, sv ps 37:1 (aa samma sida). Sug på frågorna och muttra ditt "Lex orandi, lex credendi".
Inför en ordning för enkönad vigsel så införs ett annat sätt att tänka om äktenskapet. Vi måste tänka efter fastställd modell, det är det latinska ordets nya innebörd. Och någon bestämmer modellen, det är finessen.
I Norge på samma sätt.
Driv igenom teologiska förändringar genom ett kyrkoval där tre miljoner medlemmar röstar. Vox populi, vox Dei-modellen kommer att fungera. Folkets röst är Guds röst. Och det är en förändring mot hur det var för 500 år sedan, det kan man lugnt säga. Fader Gunnar skrev om "den ockuperade kyrkoprovinsen", en provins där evangeliet tystar och folkmeningen förs fram. Så illa är det nog och det kommer att märkas tydligare i Norge. I Sverige smygs förändringar igenom med större diskretion. I Norge finns det också lite tydligare alternativ till statskyrkligheten.
Får jag komma dragande med Jürgen Moltmann igen utan att ni tröttnar? Folkkyrkor kan inte stå emot. De saknar motståndskraft.
"Weder von der Volkskirche noch von den einzelen kan Bereitschaft zum Widerstand erwartet werden. Sie sind konstitutionell nicht widerstandsfähig. Dies jedenfalls war die Lehre des Kirchenkampes in der Zeit der deutschen Diktatur von 1933 bis 1945."
Jürgen Moltmann Theologie heute i Stichworte zur 'Geistigen Situation der Zeit' 2. Band: Politik und Kultur. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1979 s 766
Moltmann uppfattar mycket i det teologiska livet som "betingade reflexer" (aa s 755)
Det tål att tänka på.
Jan Myrdal skulle vara mer precis när det handlar om situationsbestämda betingade reflexer. Han skulle säga: "Skit flyter!"
Nu kanske inte de romerska katolikerna ska slå sig för bröstet. I Imre Kertész senaste roman, Den sista tillflykten, Weylers 2015, (snart i en bokhandel nära dig) undrar han över de katolska biskoparna i Ungern, som röstade för judelagarna och frågar: "Har ni klart för er att katolska kyrkan (för övrigt även den judiska och alla andra församlingar) under fyrtio års tid förbehållslöst har kollaborerat med de kommunistiska myndigheterna och utlämnat åt polisen de katolska präster som tog sitt kall på allvar och handlade i prästvigningens anda." (aa s 17)
Så hur ska själva beslutsorganisationen fungera i Kyrkan, särskilt i en nationell en folkkyrka?
Den måste ha ett konstitutionellt skydd för evangeliet - mot kungamakt, mot biskopsmakt, mot prästvälde, mot teologer, mot de religiösa och mot folkopinioner.
Är det så i Sverige och Norge.
Nej, och det får sina konsekvenser. För evangeliet och för folket.
Vad kan man säga då?
Bara ett enkelt: Heja Norge!
måndag 7 september 2015
Dalman spelar biskop
Jag fortsätter min bildningsresa med YouTubes hjälp, som Antje skickade mig länk till.
Svenska kyrkans färskaste biskopar.
Mikael Mogren: https://m.youtube.com/watch?v=Teu6UERXKg0&feature=youtu.be …
Nu kunde jag med hjälp av Mogren-filmen förstå att de tre biskopar som mina anglikanska vänner särskilt skulle notera är Jackelén, Brunne och Hagberg. För de teologiska finlirarna är nu Hagberg vår nye Justen. Tänk att det skulle bli så. Det finns de som menar att huvudkonsekrator måste vara en manlig biskop. Sedan finns det "minsta möjliga"-människorna. Den apostoliska successionen garanteras av Juusten och Hagberg. Själv vet jag inte vad jag ska tro och när jag inte tror, låtsas jag inte att jag tror. I vart fall inte när det kommer till dop, nattvard och ämbete. Gör ni?
Så mycket intressantare blir filmen alltså när jag ser Dalman spela biskop - för det är han inte fast han framställs så. På min bildskärm dök i marginalen upp en hänvisning till Björns Afzelius och sången Tvivlaren. Det tyckte jag var passligt. Men otvivelaktigt är den Dalman som uppträder i lila skjorta och spelar biskop (fast biskopskorset tycks han ha glömt, fanns inte det i rekvisitan?) och säger vad han gör "som biskop", inte biskop. Det är inte föreställning. Det är förställning. För han kan omöjligt i går eftermiddag ha vandrat runt i Strängnäs och gått för att handla på det utdragna sätt som han menar kännetecknar hans inköpsrundor. Så varför gör man så här? Ska vi skylla på kommunikatörerna? Eller ska vi säga något annat, att biskopsämbetet är just en roll och biskopen en posör.
Biskop Mogren ska tas emot av barn. Det där med barn som aktörer i det kyrkliga är värt en fudnering. De används eller utnyttjas. Det passar in för den sentimentalitet som hör samman med den samtida religionsutövningen. Det är som i Church of England, där kyrkomötet fattat beslut att barn från nio år som är regelbundna kommunikanter kan dela ut nattvarden. Liturgiska kommittén hade tydligen invändningar mot att barn delar ut alkohol trots att de inte får dricka alkohol. Om någon skulle säga till mig att det finns somliga kristna som är helt galna, pure insane, skulle jag inte säga emot. Men jag skulle inte heller kommentera det hela som utslag av den bärande känslan i religionsutövningen, den jag lärt av Schleiermacher. Den känslan ska väl förstås som sentimentalitet. Och förstås känslostormar som när det ropas, visslas och applåderas vid biskopsvigningar. Vad hade Brilioth tyckt om det, tror ni?
Njut nu av inslagen Antje skickade.
Wachet auf!
Jag kanske inte förstod söndagens fina upprop, men medge att det var lite otydligt.
Handlade det om flyktingkatastrofen eller handlade det om att DN behövde agera efter händelserna med Julia Caesar eller var det SD eller var det alltihop och lite till?
Jag kände mig mest eländig och fick trösta mig med Widar Andersson. Sämre tröstare finns.
http://www.folkbladet.se/blogg/widardirekt/alla-dessa-goda-kandisar/?blog=2518025&entry=8593354
Ändå lyckades han inte riktigt. Min upprivenhet var lite för stor.
Det DDR-mässiga i uppställningarna kommer jag nämligen inte förbi.
Det är populärt att tänka sig DDR-regimen som ondskefull. Det var den - men i de bästa avsikter. "Doktorns kniv gör ont men gott."
DDR kom till som en god statsbildning sedan Tredje riket gått under. Partiet hade alltid rätt därför att det var gott och ville väl. Eftersom välviljan var grundkoncept, kunde mycket tillåtas. Våld, beklagligtvis. Men främst en uppfostran av medborgarna. Så god var denna uppfostringspedagogik att det svenska skolväsendet kunde inspireras från DDR. Jag säger bara Stellan Arvidson. Jag lägger till: enhetsskola, grundskola. Till uppfostran hör självfallet att kontrollera så att medborgarna inte får saker och ting om bakfoten.
Så var det. Det är på sitt sätt historia. Så är det. Det är svensk samtid.
Expressen plockade bort en krönika av Ulf Nilsson som publicerades 2010. Fem år senare? Det förklarar tidningens kulturchef Karin Olsson. När Expressen fick klart för sig vem Julia Caesar var, hon som skrivit den bok Ulf Nilsson nämnde i sin krönika, "ansåg vi då inte att vi kunde låta krönikan ligga kvar på sajten och riskera att ge 'Julia Caesar' legitimitet." Detta hade inte kunnat tänkas och sägas bättre på Neues Deutschland. Får man legitimitet om man nämns i Expressen med en kommentar att problem som pekats på är verkliga problem? Och vem ska vi låta legitimera det ena eller det andra? Fattar ni faran? DDR-faran.
Det är nog rätt uppenbart att folk fattar att integrationen är ett faktiskt problem i Sverige och om det inte får sägas, är det media som får problem. Hoppas jag. Fast det är ju inte alldeles självklart att de som ser problemen är de kritiska. Det kan också vara vanligt hyggligt folk som tar sig till det gemensamma invandrarcaféet i skolans matsal eller i församlingshemmet för att fika och öva svenska därför att de inser, att så mycket inte fungerar.
Jag blir alltmer kritisk mot statsmakterna som lastar problemlösningen på civilsamhället och mest bidrar med applåder till alla som gör frivilliginsatser. Det är andra saker som krävs av stater för den folkvandring som nu är, talade min gamle folkskollärare om och det var mer än 50 år sedan. Det handlar inte bara om flyktingar som vill komma undan blodbadet IS står för. Det handlar om människor som vill ha del i vår bättre framtid och är beredda att riskera allt för den sakens skull. Politisk och byråkratisk fantasilöshet, dvs oförmåga att tänka sig in i människors situation, oförmåga att se världen som de ser den, blir katastrofal. Och saken hjälps inte av de behjärtansvärda uppropen. Det blir ingen folkrörelse av detta för den samlade mediakåren kan inte skapa folkrörelser. De skapas av folket. Nerifrån. Inte från publicitetshusen. Att de gamla folkrörelsepartierna omformats till politiska maskinerier får sina konsekvenser. Medborgaren blir mediekonsument, det är allt. Och ska då förmås att handla på kommando. Men det är inte detsamma som folkrörelse att folk förmås röra på sig.
Löfvens tal?
En högst ordinär predikan, förutsägbar. Alan förstås. Och en brevskrivande flicka. Sådana ingår i den politiska rekvisitan, vilken reklambyrå det nu var som införde just en person att relatera till. Greta 78 eller hur det nu blir. Nog är det lite uppseendeväckande med politiker som egentligen inte talar politik. De som hörde sina frivilliginsatser prisas, fick väl slicka i sig. Men det berömmet hade många kunnat få också för ett år sedan...
Själva det grundläggande problemet i Afghanistan, Irak, Eritrea, Somalia och Syrien, det som gör att människor är på flykt, kom han inte åt. Inte heller den struktur som faktiskt beslöt sig för att bygga Festung Europa och som somliga kritiserade när fästningen konstruerades. Säg vad ni vill, men nog visste konstruktörerna vad de ville och hade politiskt stöd för det just för att hålla massor av människor utanför Europa.
Jag läste Antje Jackeléns söndagstankar på twitter:
"Gud som är en o allas far, låt oss tänka minst en millimeter större om dig! Då står vi bättre emot det som sliter isär vår värld"
Jag tyckte det var vackert skrivet. Men vad betyder det? Att vi ska tänka att Gud är större? Jag vandrade runt med hundarna och söndagstanken skavde. Den kändes felfokuserad. Kan det vara så, att jag inte tänker så mycket om Gud, därför att jag mer tänker att Gud tänker om mig och uppenbarar sin goda vilja som ett glatt besked till mig?
Skulle det få till följd att jag skulle tänka minst en millimeter större om mig och min kallelse i världen, men samtidigt minst en millimeter större om alla andra och därmed bättre stå emot det som sliter itu vår värld.
Och min stackars tro då? Det är nog en tro där jag aldrig försöker tänka en millimeter större om Gud. Det tror jag mig inte om att kunna. Däremot är jag glad över det gudomliga avslöjandet, själva uppenbarelsen.
Det är mycket jag inte vet. Jag får väl fortsätta ta mig igenom boken av Aron Lund, Syrien brinner, Silc Förag, 2 uppl nov 2014, 700 sidor men pocket)
Och så skulle jag vilja ha ett uppföljande reportage om hur det var när ärkebiskop Wejryd representerade Svenska kyrkan hos presidenten Assad. Varför uppvaktade han? Vad sa Wejryd då? Sa han något om den syriska säkerhetstjänstens trägna arbete? Sa han något om rättfärdighet som ett kristet krav på statslivet? Finns det någon anständig journalist som vill gräva här?
Till er som orkat så här långt.
Kommentarer måste vara signerade. Kanske någon slunkit igenom. men jag har försökt att konsekvent radera de anonyma. Det är lite tråkigt. Några var riktigt roliga. Så skriv fortsatt roliga eller spetsiga kommentarer men med namn eller signatur. Nom de plume, liksom.
Handlade det om flyktingkatastrofen eller handlade det om att DN behövde agera efter händelserna med Julia Caesar eller var det SD eller var det alltihop och lite till?
Jag kände mig mest eländig och fick trösta mig med Widar Andersson. Sämre tröstare finns.
http://www.folkbladet.se/blogg/widardirekt/alla-dessa-goda-kandisar/?blog=2518025&entry=8593354
Ändå lyckades han inte riktigt. Min upprivenhet var lite för stor.
Det DDR-mässiga i uppställningarna kommer jag nämligen inte förbi.
Det är populärt att tänka sig DDR-regimen som ondskefull. Det var den - men i de bästa avsikter. "Doktorns kniv gör ont men gott."
DDR kom till som en god statsbildning sedan Tredje riket gått under. Partiet hade alltid rätt därför att det var gott och ville väl. Eftersom välviljan var grundkoncept, kunde mycket tillåtas. Våld, beklagligtvis. Men främst en uppfostran av medborgarna. Så god var denna uppfostringspedagogik att det svenska skolväsendet kunde inspireras från DDR. Jag säger bara Stellan Arvidson. Jag lägger till: enhetsskola, grundskola. Till uppfostran hör självfallet att kontrollera så att medborgarna inte får saker och ting om bakfoten.
Så var det. Det är på sitt sätt historia. Så är det. Det är svensk samtid.
Expressen plockade bort en krönika av Ulf Nilsson som publicerades 2010. Fem år senare? Det förklarar tidningens kulturchef Karin Olsson. När Expressen fick klart för sig vem Julia Caesar var, hon som skrivit den bok Ulf Nilsson nämnde i sin krönika, "ansåg vi då inte att vi kunde låta krönikan ligga kvar på sajten och riskera att ge 'Julia Caesar' legitimitet." Detta hade inte kunnat tänkas och sägas bättre på Neues Deutschland. Får man legitimitet om man nämns i Expressen med en kommentar att problem som pekats på är verkliga problem? Och vem ska vi låta legitimera det ena eller det andra? Fattar ni faran? DDR-faran.
Det är nog rätt uppenbart att folk fattar att integrationen är ett faktiskt problem i Sverige och om det inte får sägas, är det media som får problem. Hoppas jag. Fast det är ju inte alldeles självklart att de som ser problemen är de kritiska. Det kan också vara vanligt hyggligt folk som tar sig till det gemensamma invandrarcaféet i skolans matsal eller i församlingshemmet för att fika och öva svenska därför att de inser, att så mycket inte fungerar.
Jag blir alltmer kritisk mot statsmakterna som lastar problemlösningen på civilsamhället och mest bidrar med applåder till alla som gör frivilliginsatser. Det är andra saker som krävs av stater för den folkvandring som nu är, talade min gamle folkskollärare om och det var mer än 50 år sedan. Det handlar inte bara om flyktingar som vill komma undan blodbadet IS står för. Det handlar om människor som vill ha del i vår bättre framtid och är beredda att riskera allt för den sakens skull. Politisk och byråkratisk fantasilöshet, dvs oförmåga att tänka sig in i människors situation, oförmåga att se världen som de ser den, blir katastrofal. Och saken hjälps inte av de behjärtansvärda uppropen. Det blir ingen folkrörelse av detta för den samlade mediakåren kan inte skapa folkrörelser. De skapas av folket. Nerifrån. Inte från publicitetshusen. Att de gamla folkrörelsepartierna omformats till politiska maskinerier får sina konsekvenser. Medborgaren blir mediekonsument, det är allt. Och ska då förmås att handla på kommando. Men det är inte detsamma som folkrörelse att folk förmås röra på sig.
Löfvens tal?
En högst ordinär predikan, förutsägbar. Alan förstås. Och en brevskrivande flicka. Sådana ingår i den politiska rekvisitan, vilken reklambyrå det nu var som införde just en person att relatera till. Greta 78 eller hur det nu blir. Nog är det lite uppseendeväckande med politiker som egentligen inte talar politik. De som hörde sina frivilliginsatser prisas, fick väl slicka i sig. Men det berömmet hade många kunnat få också för ett år sedan...
Själva det grundläggande problemet i Afghanistan, Irak, Eritrea, Somalia och Syrien, det som gör att människor är på flykt, kom han inte åt. Inte heller den struktur som faktiskt beslöt sig för att bygga Festung Europa och som somliga kritiserade när fästningen konstruerades. Säg vad ni vill, men nog visste konstruktörerna vad de ville och hade politiskt stöd för det just för att hålla massor av människor utanför Europa.
Jag läste Antje Jackeléns söndagstankar på twitter:
"Gud som är en o allas far, låt oss tänka minst en millimeter större om dig! Då står vi bättre emot det som sliter isär vår värld"
Jag tyckte det var vackert skrivet. Men vad betyder det? Att vi ska tänka att Gud är större? Jag vandrade runt med hundarna och söndagstanken skavde. Den kändes felfokuserad. Kan det vara så, att jag inte tänker så mycket om Gud, därför att jag mer tänker att Gud tänker om mig och uppenbarar sin goda vilja som ett glatt besked till mig?
Skulle det få till följd att jag skulle tänka minst en millimeter större om mig och min kallelse i världen, men samtidigt minst en millimeter större om alla andra och därmed bättre stå emot det som sliter itu vår värld.
Och min stackars tro då? Det är nog en tro där jag aldrig försöker tänka en millimeter större om Gud. Det tror jag mig inte om att kunna. Däremot är jag glad över det gudomliga avslöjandet, själva uppenbarelsen.
Det är mycket jag inte vet. Jag får väl fortsätta ta mig igenom boken av Aron Lund, Syrien brinner, Silc Förag, 2 uppl nov 2014, 700 sidor men pocket)
Och så skulle jag vilja ha ett uppföljande reportage om hur det var när ärkebiskop Wejryd representerade Svenska kyrkan hos presidenten Assad. Varför uppvaktade han? Vad sa Wejryd då? Sa han något om den syriska säkerhetstjänstens trägna arbete? Sa han något om rättfärdighet som ett kristet krav på statslivet? Finns det någon anständig journalist som vill gräva här?
Till er som orkat så här långt.
Kommentarer måste vara signerade. Kanske någon slunkit igenom. men jag har försökt att konsekvent radera de anonyma. Det är lite tråkigt. Några var riktigt roliga. Så skriv fortsatt roliga eller spetsiga kommentarer men med namn eller signatur. Nom de plume, liksom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)