POSK-käringar bättre än Fiskmadamer

Kyrkomötesutskotten klarade av sina bestyr - med minsta möjliga tidsgräns för det mest arbetstyngda utskottet. Det heter så. Arbetstyngda.

Jag ska försöka skriva en upppsättning predikningar och hasta iväg till kyrkan - Skördefesten missar jag egentligen - så bloggen får begränsas till en indiskretion.

I ett av utskotten suckade POSK-representaten tungt när harvandet fortsatte. Den vänlige frimodige böjde sig då fram och viskade till henne: "Under nuvarande omständigheter uppfattar jag detta som en fejkad orgasm."

Det bästa är både att jag inte var den som snabbtänkt fällde repliken och att vi nu fått klarlagt att man kan lita mer på POSK-käringar än på Fiskmadamer. POSK-käringar tål mer. Möjligtvis tar de sig själva på rätt allvar, det som inrymmer skratt inför livets absurditeter - eller vad tror ni?

När vi skola hem

"När vi skola hem till vårt fädernesland och skiljas från detta elände", hette det i en psalm i gamla psalmboken. Den kallades kyrkomötespsalmen och sjöngs kanske inte men nämndes bland oss sista kyrkomötesdagen. Nu är det bara ajournering, betänkandena justeras och kommer snart nog ut på nätet. Beslut fattas i november och det är då debatten är. Naturligtvis går strukturutredningens förslag igenom och nästa år kommer förslag om hur det som med nyspråk kallas "församlingar" ska samverka om begravningsfrågor. Det kallas närhet men kommer att upplevas som distans, det är jag rätt säker på.

Fokus skulle ligga på den gudstjänst som firas. När människor firar gudstjänst finns det en del de behöver ta ansvar för och det gav oss i tidens längd människor som rådslog med sin präst om församlingens liv. På avstånd fanns en biskop. Han kom med rätt långa intervaller och visiterade församlingen. Dessemellan kom kontraktsprosten. Först under 1900-talet fick vi andra former för stiftsarbete än domkapitlets. Det var då en stiftsadjunkt och en kanslist på en stiftsbyrå kunde förse församlingar med diabilder, stiftsblad och kurser. Fokus låg fortfarande på dem som firade gudstjänst. Men motrörelsen var en rörelse från sammanträdesbord till sammanträdesbord. Om nu Gustaf Wingren ska framhållas som 1900-talets store teolog är det märkligt att detta kyrkokritiska element i hans teologi inte hålls fram. Gustaf var emot kyrkopolitik som inte hörde samman med Kyrkans gudstjänst - eller med gudstjänsten i sockenkyrkan, kanske det ska heta. En del av dagens normalitet, trädde Gustaf upp emot. Sug på den karamellen!

Socialetikerna, som försåg motrörelsens politiska ambitioner med teologiska motiv, utsattes för Gustafs kritik men det är deras tankar om beslutsfattande som gav kyrkomötesreformen 1982. Den som vill roa sig med att demaskera, har en del möjligheter till sådant nöjesliv i Svenska kyrkan.

Detta sagt kan jag packa väskan för att snart nog vandra till lunch med de frimodiga kamraterna. Jesus har faktiskt uppstått och lever. Då kan ingenting vara hopplöst mer. Men det är märkligt att vi har en sammanträdeskoloss där jag som ledamot inser att de verkliga frågorna aldrig hanteras. Jag kan återkomma till detta sorgliga faktum i någon kommande bloggkria.

Utskottsarbete

Nu pågår utskottsarbeten i den mån utskotten inte redan är klara. Från min ersättarplats följer jag lite sporadiskt debatten och funderar. Engagerade människor ägnar sig åt texter, som sekretariatet producerar. Texter läggs fram i nya versioner, ord flyttas eller tas bort. Där for ett "alltid" och där ett adjektiv. Där är en tokmotion men den avsätter minst tre sidors betänkande och möda hur frågan ska hanteras. Där är en skrivelse och kanske kommer det en remiss från ett annat utskott. Alla är allvarliga. Så fortgår det. År efter år. Det gör mig kanske mindre att kyrkomötet framstår som ett dagis med sysselsättning i fostranssyfte eller som terapiavdelningen på ett äldreboende - i kyrkomötet kombineras verksamheterma, kan jag tycka - värre är att vi därmed förhindras att ta upp verkliga frågor och lösa verkliga problem.

Skulle något av verkligheten tangeras, tas besvärjelserna fram och någon stämmer upp refrängen om att Svenska kyrkan är landets största medlemsorganisation eller en variant på storhetstemat. Har man tur finns i utskottet någon gammal präst eller en professionellt optimistisk kyrkoherde som med jämna mellanrum kan kungöra att det antingen var värre förr eller att det nu finns så många tecken för förnyelse och ny förståelse. Skulle det likväl rådda till sig räddas situationen av någon som förebrår kritikerna med argumentet att vi kan inte ifrågasätta kompetensen hos dem som suttit i en utredning.

Jag kanske inte ska citera Churchills ord om gåvan men gåvan finns i kyrkomötet. Vilken? Gåvan att pressa samman ett maximalt antal ord inom ramarna för ett minimalt tankeutrymme.

Nu uppfattas jag vara elak - för detta är den enda i det kyrkliga gällande förståelsehorisonten: Snäll eller elak. Inte medveten om problem som borde hanteras helt annorlunda än nu. Jag läste artikeln i Svenska Dagbladet som Lars B Stenström, Kjell Kallenberg, Annika Borg och Yngve Kalin skrivit. Den tog upp strukturfrågorna i relation till stadsmiljö. Kyrkostyrelsens folk valde att svara om landsbygdens villkor, som skulle bli bättre. Det var avslöjande och det var nog ändå inte riktigt sant. Så fort det bränner till och ett församlingsråd har krav, kommer folk att fatta vad det betyder att kyrkorådet är en annan instans. Och skulle någon få för sig att nominera olämpligt folk till församlingsrådet, ordnas saken i kyrkofullmäktige. Kvinnoprästmotståndare, misogyner och homofober göre sig icke besvär men knappast heller den som är fundamentalist eller ifrågasätter moderniteten och det som "den moderna människan av idag" driver. "Den moderna människan av idag" är kyrkoherde Erik Berglunds benämning i skiftet mellan 1960- och 70-tal. Det kommer en modern människa i morgon och det fanns en modern människa på 1930-talet. Som bekant.

Nu ska jag gå på en kväll för att lära mig mer om folkkyrkan nu. Ett besök i ideologifabriken, anar jag. Kvällen inleds med buffé. Under aftonen ska jag fundera vilken av de tre kategorier som mänskligheten indelas i som jag tillhör: De som arbetar ihjäl sig, de som oroar sig till döds och de som leds ihjäl. Jag är osäker. Trots allt tycker jag mig lite gladare än så. Det kan bero på att jag piggat upp mig med at läsa Mikael Niemis nya bok Fallvatten. En katastroffilm i bokform. Klart värd att läsa för den delen.

Nyckeln

Nyckeln till Svenska kyrkan har kommit och det är en skrift om organisation, verksamhet och ekonomi 2012. Jag noterar att en av kommentarerna gör en numera rätt lagisk defintion. "För mig" går inte skiljelinjen mellan dem som ansluter sig till den kristna trosbekännelsen och dem som inte gör det utan "mellan dem som aktivt odlar relationen till Gud och dem som inte gör det." Det låter förstås fint men den kritiska frågan blir denna: Vem gör vad?  Vart tog Guds handlande vägen? Hur kan denna aktivitetslagiskhet så självklart slå igenom i kyrkliga texter?

Nu är det dock siffror som jag mer vill fokusera. I slutet av 2011 var det en miljon färre medlemmar i Svenska kyrkan än 1995. Men vi har förlorat en bit över två miljoner medlemmar. 1.4 miljoner har avlidit och 770 000 har utträtt. 1.1 miljoner döpta ger ett tillskott. Är inte detta värt att fundera över? Alla som dött har inte med sitt gudstjänstfirande och sina böner byggt Kyrkan lokalt men likväl, mycket av det som var, har vi burit ut på kyrkogården. De nya som burits in till dopet kommer förstås inte att göra skillnad förrän om ett antal år. Men än mer borde vi tala om dem som sannolikt är en minoritet av de utträdda, de som lämnar Svenska kyrkan därför att de blivit andligt hemlösa. De hittar till andra kyrkliga sammanhang, kan man hoppas. Men Svenska kyrkan går miste om deras insatser. Då menar jag inte att beskriva dem som aktivister. Jag menar att Svenska kyrkan tappar dem, deras konkreta närvaro, deras kallelse att vara delar i en konkret församling. Deras platser står tomma. Och vi tappar folk som går, därför att de inte köper ett antal kyrkopolitiska åtgärder som alls inte är självklara utifrån kristen tro. Och jag undviker nu frågan vad de under perioden döda skulle sagt om de kunnat se utvecklingen i Svenska kyrkan.

Det verkar som om det skulle vara lättare att acceptera sviktande kyrkogångsstatistik med argumentet att detta beror på färre gudstjänster. Detta sägs bero på kyrkoordningens krav på söndaglig gudstjänst. Kravet har lett till församlingssammanläggningar och därmed färre gudstjänster. Lösningen på problemet blir att ändra kyrkoordningsbestämmelsen så att en församling ska fira gudstjänst minst en gång i veckan. Min enda lilla undran är frågan varför inte problemet mer radikalt forkuseras. Varför firar vi inte gudstjänster? Hur kunde det bli så, att församlingar inte kunde upprätthålla normaliteten - gudstjänst på söndagen? Valde människor bort den livsformen - eller var det de som levde så, som bars ut på kyrkogården? Vad är det Svenska kyrkan faktiskt misslyckats med?

I kväll ska folkkyrkofrågan avhandlas på ett frivilligt seminarium för kyrkomötesledamöter. Det kan bli lärorikt. Annars är det utskottsarbete och vad som där sker, sker stort men därför tyst.

Folkkyrka

Ragnar Persenius har skrivit boken/herdabrevet Längtan möter närvaro, Verbum 2012. I boken använder han aldrig ordet "folkkyrka" och detta är en positionsförskjutning för tidigare brukade Ragnar driva tanken om folkkyrkan som sakramental. Jag har inte frågat honom - men uppfattar att han nu menar ordet "folkkyrka" vara obrukbart.

"Folkkyrkobegreppet är omstritt", heter det i den lilla boken Folkkyrka nu? som Svenska kyrkans Forskningssekretariat tagit fram för församlingsbruk. Frågan är om man fortfarande kan tala om Svenska kyrkan som folkkyrka "i en tid präglad av mångkultur, globalisering, medlemsuttträden och sekularisering". Nu vill boken visa nya möjligheter och jag hajar till. Ska Forskningsekretariatet verkligen vara ideologiproducent?

Forskningschefen Anne-Louise Eriksson slår fast: "Nej, folklig har folkkyrkan aldrig varit i Sverige." Det beror på att folket varit objekt för prästernas verksamhet, inte subjekt. Det där med folket som objekt och subjekt var en iakttagelse i en liten artikel i Svensk Kyrkotidning om danskt och svenskt, dvs Grundtvig och Billing. En svensk forskare upptäckte att samma skillnad fanns mellan de svenska folkkyrkoteologerna Billing och JA Eklund - samt i förklängningen en hel del andra. Analysen finns i en avhandling som heter Folk och kyrka. Billing tänkte siog att folkkyrkan kom till när det första barnet döptes - för folkkyrka är i grund familjekyrka. Dr Eriksson tänker annorlunda. "Det som förenar oss är inte vad vi gör, tror och är, utan att vi alla är tilltalade av Gud och erbjudna Guds kärlek." (s 11) Tilltalet/gåvan erbjuds människor i vårt land "bland annat genom den teologiska tradition Svenska kyrkan utvecklat" - teologiska tradition? Jag trodde det var genom mer handfasta insatser från Guds sida - Ord och sakrament - erbjudandet kom. "För dig, för dig". Men jag kan ha missförstått. Forskningschefen slår fast: "Svenska kyrkan blir en folkkyrka när folket är indraget i reflektionen och gestaltningen av gåvans betydelse." (fortfarande s 11). Här ser man mindre ett forksningsresultat och mer producerad ideologi. Varför ägnar sig Forskningssekretariatet åt detta?

Sidan 27-46 innehåller en artikel om en teolog som påstås ha "haft större inflytande för förkunnelsen och kristendomsförståelsen i Sverige under efterkrigstiden" än någon annan. Vem är det? Gustaf Wingren. Och att påstå detta är "ingen överdrift". Fram med beläggen för detta sanslösa påstående. Detta är inte forksning utan ideologiproduktion. Bengt Kristensson Uggla skapar sig sin Wingren. Det är vackert och säkert fint och kärleksfullt. Men fråga er omkring - är det verkligen sant att kristendomsförståelsens store ingenjör under efterkrigstiden är Gustaf? Den intressanta frågan blir förstås: Varför behövs Gustaf nu och till vad?

Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz ägnar sig åt spaning om folkkyrkans framtid. Vi behöver "en folkkyrka som på skapelseteologins grund vill verka för helande av mänsklighet och skapelse." Det kan man tycka men den folkkyrkan är nog en nyskapelse utan särskilt många historiska samband med den kyrka som var. Ideologiproduktionen står tydligt fram. "Demokrtiseringen av tron och teologin bidrog till en andlig fördjupning inom krustenheten i Sverige (Obs! "kristenheten", inte folkkyrkan! DS) Genom uppgörelsen med det auktoritära öppnades möjligheten för lekmannarörelser, gudstjänstförnyelse och att prästämbetet så småningom öppnades för kvinnor. Moderniteten kom så att inkluderas i kyrkans liv." Bra att det blir sagt men lite illa att detta förhållande alls inte kompliceras. Det hade man gjort om saken handlat om forskning men sjäölvfallet inte när det handlar om att producera ideologi. Men ska vi verkligen ha ett forskningsekretariat som blir ideologiproducent och självfallet ideologiproducent i någons intresse? Jag måste fråga hur Kyrkostyrelsen tänker. Och varför har biskop Ragnar Persenius slutat använda folkkyrkobegreppet? Därför att det används av ideologiproducenterna i annat syfte? Jag måste fråga honom också.

Jesus mellan Tantjesus och Töntjesus

Det ska bli kyrkomöte och man kan undra varför. Motioner, rätt få, ska tröskas. Skrivelser från kyrkostyrelsen likaså. Nya strukturer ska till och jag gör mig inga illusioner. Vi har inget val eller snarare: vi har samma val som läkare har /hade?/: att operera bort den inflammerade blindtarmen eller riskera att den spricker och patienten dör. På väldigt många ställen finns det inför det kommande kyrkovalet inte tillräckligt med folk för att ta ansvar för kyrkoråd och finns det inte resurser att ta ansvar för församlingsstyret så läggs församlingen ner. Sammanläggning i stället för nedläggning, sålunda. Men ingen ska låtsas att detta är något annat än en gigantisk reträtt och den drabbar områden där det (fortfarande) fungerar. Och vi styr ut i en härva problem, inte minst mentala och det finns ingen beredskap att hantera dem. Det kommer att kännas som ett misslyckande för väldigt många, kanske av det slag som berättas om från 1800-talet med gamla präster som predikade för en handfull i gudstjänsten där de som unga predikat för överfyllda kyrkor. Guldet blev till sand. Tid för visioner nu alltså, tid för "Reclaim the Church", "Reclaim the Gospel" eller "Reclaim Jesus".

Tantjesus eller Töntjesus. Tantjesus mötte vi tidigt. Det var tanter överallt. De var inte riktigt så gamla som vi trodde men karlar med hår på bringan var de inte. Miljön var enkönad. Det har vi egentligen aldrig talat allvarligt om. Kyrkoherden och kyrkoadjunkten likosm kyrkvaktmästaren var karlar men ansvaret för att förmedla Jesus till oss var i flera år tantgöra. Vad gjorde det med Jesus och vad gjorde det med oss? Att tro på Jesus var något för tanter, den saken stod klar. Töntjesus därtill. Visst visste vi, de unga grabbarna, att det var töntigt att tro på Jesus men det fick man ta för konfirmationen hörde till och därmed var den fasen i livet avklarad. Skolan gav oss bílden av en Jesus man naturligtvis inte kunde tro på - vilket inte heller var meningen. Han sa ibland kloka saker och ibland det som verkade alldeles orimligt och visst var det synd om honom när han misshandlades och dödades. Men gå i kyrkan på söndagen eller så - nä, det var en syssla för töntar. Det hade jag klart för mig i söndagsskolans mellanklass, om ni undrar. Och det var ett bekymmer, för jag anade att lite mer var det med Jesus. Bekymret löste sig, kan jag säga

Vad jag skriver är detta: Det är alls inte konstigt att tron blev en känsla och ett moraliskt imperativ men ingenting annat. Jesus som Herren handlade det inte om. Med känslor kan hjärnan göra lite vad den vill. Men med en handfast erfarenhet utanför mig - en uppstånden Jesus som profetiorna stämmer in på och som gör just det som Messias ska göra, blir det annorlunda med. Vi ska nog se till att det där annorlunda blir grundhållning och när det blir så, kanske strukturerna inte kommer att handla om strukturellt ordnade reträtter utan snarare om mission (i betydelsen evangelisation) i Sverige.

Och så till sist:
Nyamko Sabuni är i Ryssland på en HBT-utställning med uppgift att vara HBT(Q?)-missionär och visa hur progressiva tänker till skillnad från bakåtsträvare. Kan man verkligen vara nöjd med den överlägsna hållningen när ett svenskt statsråd kommer inåkande - om man är ryss, vill säga. Och inte strärker detta Svenska kyrkans reputation visavi den ryska ortodox kyrkan.

Läsefrukter

Man måste medge att församlingsblad av skiftande slag är informativ läsning. Mycker får man veta av det som skrivs, mycket av det som inte skrivs i bladen också. Jag försöker läsa församlingsblad när jag är på resa och var jag hittade det blad jag nu ska citera korrekt, är mindre viktigt.

Först skriver kyrkoherden. Det brukar vara så, som ni vet. Vi enklare präster kastar oss över sådana texter för att få veta vad som ska tänkas och sägas. Kyrkoherden ifråga konstaterar att "ännu en sommar går mot sitt slut". Det är så sant som det är sagt. Kyrkoherden: "En het sommardag svalkade jag nmig ppå museer i New York." Tala om klassmarkör. Och sedan kommer kyrkoherdens häpnad över den människors kreativitet som ligger bakom konstföremålen. Kyrkoherden drar slutsatsen: "Men det största av allt finns inte bevarat - människors känslor, relationer, oro och längtan." Det kan dock diskutera. Är det inte just känslor, relationer, oro och längtan som konsten uttrycker? Vad är verkligt - rosen eller rosens namn, min/konstnärens känsla (som är tillfällig, förstås) eller känslan i konstverket. Nog kan man fundera ett tag till. Faran är förstås att kyrkoherden faktiskt har fel men att de församlingsbor som började läsa hans text, slutade läsa när de kom till klassmarkören, dvs när de begrep att de inte riktigt spelade i divisionen "vi som svalkar oss med museibesök när det är hett i New York. Somliga besked blir icke-dialogiska.

Jag framhärdade dock och fortsatte läsa reportaget om kyrkogården. Där är två kyrkogårdsvaktmästare som gräver en grav. Reportern frågar vad de tror händer efter döden. En av kyrkogårdsarbetarna svarar: "Jag tror att man bara dör, och att allt tar slut. Men jag hoppas ju att det inte är så." Nog är det lite underligt ändå, att detta är det tydliga vittnesbördet i ett församlingsblad. Och frågan blir förstås: Hur många på Svenska kyrkans lönelistor vet vad företaget egentligen tillverkar? Jag ska vara tydlig: Visst måste man citera korrekt och självklart finns det kyrkogårdsarbetare som inte tänker vad Kyrkan tänker om död och uppståndelse - men varför inte leverera en faktaruta eller en artikel som - i samma nummer av församlingsbladet - ger skälen för tron?

Jag fortsätter läsa en artikel om andlig klarsyn och hajar till. Författaren är sjukhuspräst och förklarar att när hon lämnar ett sjukrum, så märker hon att Jesus är kvar hos patienten. Ska man inte misstro sådant tal? Var inte Jesus hos patienten innan pastorn kom, eller? "Alla bilder av Gud som dömande och hård faller handlöst när jag ser Gud i Jesus eller Jesus i Gud." Alla? Hur var det med fikonträdet eller den rike unge mannen som bedrövad gick sin väg?

Till sist fastnar jag för programmen för så kallade träffar. Sveriges Senior Shop visar kläder och så blir det sångprogram och bildvisning. Träffar är en verksamhet till för pensionärer, fattar jag. PRO och SPF har väl något liknande. Plötsligt blir jag trött. Men jag kommer nog att piggas upp under det stundande så kallade kyrkomötet och då motiveras att läsa nya församlingsblad.

Vad har sagts?

På resa och därför utan materialet från Kristeligt Dagblad, som ligger på nätet ett dygn men inte längre. Ritzaus Byrå hade uppgifterna, fick jag veta. Problemet var att uttalandet gjordes av den ryska ortodoxa kyrkans talesman. Han sa att det nu krävs omdop eftersom dop i Danska Folkekirken och Svenska kyrkan inte erkänns längre. Alla kan fatta problemet, förstås. Beslutet om enkönade vigslar innebär att dop - mitt t ex - utfört år 1948 alltså inte erkänns. Men varför vara snål i ogräsrensningen. Den ryska ortodoxa kyrkan vill inte ha med oss att göra eftersom vår kyrka inte har med Guds rike att göra. Så enkelt och så bittert är det.

Jag vandrade lätt vemodig hem efter veckomässan i onsdags. Alla som vill vara präster på riktigt borde vara vemodiga.

När jag var något yngre tänkte jag över hur en ockupationsmakt kunde komma och tvinga oss till sådant de, men inte vi, ville. Det skulle dock vara klart vilka ockupanterna var. De bar uniform. De kom med dekret. Och vi visste att varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt. Sedan skrev fader Gunnar sin argaste bok, Den ockuperade kyrkoprovinsen. Det är inte hans bästa bok - men jag ska läsa om den nästa vecka under kyrkomötet, har jag bestämt. Det kanske hela Frimodig kyrka-gruppen i kyrkomötet borde göra?

Till helgen kommer barnbarnet Hugo, 10, till Högby för att spela fotboll mot Böda-Högby. Han ringde i går men jag är inte hemma då utan missar matchen. Hugo tänkte sig att hans lag skulle spöa Böda-Högby. Kanske är det lika bra att jag slipper se det hela i så fall - för församlingsprästen kan väl inte glädjas med sitt barnbarn över en seger över hans hjord? Fast jag hade gärna sett Hugo spela. Jag föreslog 1-1 men det var det inte tal om. Det finns lägen när man inte lägger sig. Både på fotbollsplanen och i kyrkan.

Utmaningen till de ryska ortodoxerna är biblisk. Hur kan ni nu hjälpa det troende folket i Svenska kyrkan - folket som står emot ockupanterna? Och vad gör den övriga ekumeniska gemenskapen nu för oss? Det hela kanske kan visa sig bli intressant.

Förfärande bakslag

Den ryska ortodoxa kyrkan underkänner numera Svenska kyrkans och Danska folkekirkes dop - efter beslutet om enkönade vigslar. Nyheten fanns i går i Kristeligt Dagblad. Jag har suttit på stiftsstyrelsesammanträde och inte hunnit kolla om svenska medier haft något om detta förfärande bakslag. Ekuemniskt befinner vi oss nu hundra år och lite mer bakåt.

När jag besinnat mig något, insåg jag att våra militära stridskrafter är alltför begränsade. Annars hade vi haft ett gyllene ögonblick att svara på denna ecklesiastiska krigsförklaring och hämnas Poltava. Jag insåg - och vi varnade för - ekumeniska problem med kyrkomötesbeslutet. Men jag hade inte kunnat förstå att en stor kyrka skulle säga att Svenska kyrkan inte längre har med Guds rike att göra. Det smärtar. Jag tror det är fel men jag vet att situationen är allvarlig. Det handlar då inte om några som vill gifta sig ortodoxt i Ryssland och nu ska döpas om. Det handlar om det ekumeniska bakslaget och det kraftfulla underkännandet, sakfrågor att ta på djupaste allvar och inte förklara bort. Nog fattar jag att vi kommer att få höra förklaringar som ska minimera det som nu sagts - men det går jag inte på.

Om den ryska ortodoxa kyrkan kan något sägas. Först att just denna kyrka borde begripa att en kyrka kan hamna i rövarhänder och nödgas fatta politiskt betingade beslut utan att detta har med det troende folket att göra. 
Därefter att också en stor kyrka med 90 miljoner medlemmar kan förfalla till sektens beteende. Det ska, trots allt, mer till för att nullifiera en annan kyrkas dop, mer av den förmaning och tillrättavisning som föregår en sådan åtgärd. Av det har vi intet sett eller hört.
Det tredje kanske är att den ryska ortodoxa kyrkan, med sina goda förbindelser med makten i en stat som väl måste uppfattas vara avsevärt korrumperad, ska passa sig och inte använda maktpositioner - för det var ju sådana positioner som gick förlorade år 1917, när det troende folket fick betala det höga priset för kyrkoledningens nära förbindelser med tsar och stat. Det ekumeniska sammanhanget kan just för denna kyrka visa sig vara väldigt värdefullt både på kort och lång sikt. En kyrka ska inte sitta i Putins knä. Även om Putin efter viss träning lärde sig göra rätt snygga korstecken...

Vad ska Svenska kyrkan göra? Om ryssarna bryter förbiundelserna med oss på grund av vigselbeslutet kan man kanske sitta still i båten. När motsättningarna eskaleras och styr in på vår kyrkas heliga handlingar så styr de in i prästhjärtan och in i församlingarnas liv. Då är det tid att se till att vi får till stånd samtal om oenigheterna i vart fall. Och någon kanske någon gång skulle fråga om de möjliga konsekvenserna av beslutet redovisades korrekit för kyrkomötet.

I detta läge kan man faktiskt vara mot både den ryska ortodoxa kyrkan och Svenska kyrkan just därför att man tänker större om Kyrkan och Kyrkans enhet.

Bekämpa högkyrkligheten!

Kampen mot högkyrkligheten har bedrivits i omgångar men haft begränsad framgång. När det gällde elevationen samlade sig biskopsmötet till en vädjan. När det gällde ämbetet samlade sig biskoparna kring en gemensam förvirring, som i omgångar avlöstes av gemensamma förhoppningar. När det gällde enskilda högkyrkliga präster kallade biskoparna in de misshagliga, talade vänligt eller strängt till dem samt betalade deras reseräkningar från prästatjället till biskopshuset. I allt detta har dock en mängd högkyrkliga fasoner spritt sig. Upp till kamp!

Det eleveras. Jag säger det igen: det eleveras. Under åthävor höjer prästerna brödet och kalken efter läst instiftelseord. Nu bleknar bilden av komministern i Kalmar som på 1970-talet inte eleverade, för det ville inte biskoparna 20 år tidigare, utan läste instiftelseorden medan han höjde kalken och såg ut som Frihetsgudinnan, som höjer facklan. Det var obeskrivligt löjligt och en sällspord finmess att läsa instiftelseorden under bröd och vin, inte över elementen. Prästerna har inte heller nu svart kappa utan liturgiska plagg. Dalmatikor finns att köpa - i Gustaf II Adolfs land! Präster ägnar sig i år i timtal - eller under dagar - åt liturgiska frågor och diskuterar liturgiska bruk på ett sätt som närmast påminner om polemiken mot prästerna i Ryssland, de som 1905-1917 sägs ha diskuterat liturgiska specialiteter, när revolutionen egentligen stod för dörren. Det ges nu i omgångar kurser i liturgisk försöksverksamhet och på sådant bränns mycken arbetstid. I en kyrka där prästerna blir lönearbetare och förväntas sitta på sina arbetsplatser på kanslierna och där författa sina predikningar och kasualtal (fast de har sina teologiska referenser i hemmens bibliotek, kan man anta) kanske det kan vara skönt att få resa på konferens och komma ut ur tjänsterummets kvalm. Man ska vara generös i sina bedömningar av kursutbudens genetliga värden! Men samtidigt måste högkyrkligheten bekämpas.

Jag är allvarlig. Den högkyrklighet vi ser, har ingenting gemensamt med den högkyrklighetb som skälldes ut. Den tidigare högkyrkligheten var farlig eftersom den hade mening och innehåll. Fader Gunnar och fader Jan kunde läsa den lutherska ortodoxins fäder - eller reformatorerna. De såg - upptäckte kanske är ordet -  i det svenskkyrkliga vårt katolska arv. Det var detta arv som skulle ta gestalt och det var också ett arv, Svenska kyrkan hade kropp och själ. Nog visste båda fäderna något om estetik men skönheten speglade ett djup. Det är skillnaden. Deras högkyrklighet var pastoral och kyrklig. Den ville Kyrklig förnyelse genom ord och sakrament och den ville Kyrklig förnyelse i församlingskyrkan.

Så bekämpa högkyrkligheten - men gestalta på nytt kyrklig förnyelse. Det är nu den behövs.

Under strecket - eller över?

Torbjörn Elensky är författare, ser jag i Svenska Dagbladet idag. Det kunde jag fattat själv, för han har uppenbarligen författat en artikel. Jag funderade på att inte läsa den. Budskapet sammanfattades i ingressen att det bästa sättet att få bukt med extremismen är att fortsatt värna om tolerans och yttrandefrihet. Detta var nytt på 1700-talet. Det sägs i rubriken också att det är farligt att låta rädslan för vreden styra, vilket i högsta grad är ett diskutabelt påstående. Det finns faktiskt befogad rädsla - dumdristig behöver man inte vara. Fast jag medger att en riktig korsfarare inte viker ner sig för muslimer. Man har väl läst om riddar Arn.

Jag började läsa likväl. Författaren tycktes mig ha en poäng i att islams uppkomst går att forska kring. Channel 4 hade visat en film om islams uppkomst. Iranska statsmedier kallde filmen en förolämpning mot islam och upphovsmannen hotades. Reprisen av filmen ställdes in. Illavarslande, menar Elensky. Att en religions urspruung är sammansatt och motsägelsefullt när man börjar undersöka, kan man förstås tänka fast kanske mer sammansatt än motsägelsefullt när allt kommer till allt. Torbjörn Elensky skriver: "Vi vet i dag att flera av de händelser som sägs ha utspelat sig kring Jesu liv inte kan ha utspelat sig då - till exempel dog Herodes redan fyra år innan Jesus föddes. men den religiösa känslan, trostillhörigheten som djup och meningsskspande identite4tsföranrking, påverkas inte av detta."

Jag hajade till. Dionysios Exiguus fäörsök att århundraden senare med hjälp av kejsarlängderna - en felkälla - försöka komma åt födelseåret, slog fel på 7 år. Det vet mina konfirmander men uppenbarligen inte Elensky. Och jag vandrade runt med hunden på morgonen och tänkte: "Med vilken rätt skåpas evangelisten Lukas ut, han som presenterar hur han gått till väga i evangeliets första fyra versar och med goda skäl kan kallas "en av antikens mest opålitiliga /reliable/ historieskrivare." Och så nästa fråga: "Predikar vi alldeles fel,  undervisar i otillräckligt om att trion är trovärdig, vet inte vårt folk att tron står stadigt i historien?"

Tror vårt folk i kyrkbänkarna att "den religiösa känslan, trostillhörigheten som djup meningsskapande identitetsförankring" är själva budskapet? Men då går det år helvete. Har jag predikat någtot annat än Jesus, och jesus som korsfäst och uppstånden? Har jag försett folk med religiös känsla? Nja, kanske det ändå inte ska vara min syndabekännelse. Men det är fullt möjligt att jag varit för generad att rapa upp sådant som en bildad allmänhet borde kunna och därför predikat - över strecket!

Nu ska jag denna dag dra i härnadståg mot all religiös känsla och samtlig meningskapande identittesföranrking genom trostillhörighet. Passa ner. Jag tar 136:an söderut!

Ur biskopens papperskorg - eller värre än så?

Ett underligt namnlöst dokument är på turné i stiftet och orsakar känslostormar här och var. Det tycks vara en eller flera diakoner som agerar för att ordet "vigningstjänsten" flitigt ska brukas. Stackars biskopen omfattas av glömksa så att "den andra halvan" av vigningstjänhsten glöms bort, menar skribenten/erna.. Diakonerna glöms bort, alltså. Fem rader in i texten får en känslig läsare en släng av depression, nedstämdhet. Inte detta att "vigningstjänsten" är tredelad - biskop, präst och diakon - men vad handlar det om när diakonens ego är ute och luftas.

Jag kan ta några citat. "Det verkar som om biskopen inte har kunskap om diakoners kompetens och inte är insatt i bredden av vår användbarhet." Stackars biskop Johansson. Nu kan det förstås vara så att också den snälle biskop Johansson kan känna igen en diakonvigd idiot och passar sig? De som orerar om sin egen väldiga kompetens, kanske ska ifrågasättas just när det gäller kompetens?

"Svenska kyrkans diakoner har mycket god utbildning, mänga har fler högskolepoäng och längre studietid än våra präster." De vidareutbildar sig i stor utsträckning, får man också veta. "Det är en högkompetent yrkeskår som i övriga samhället möts av respekt för sin omvittnat pålitliga professionalitet." Det blir bara för mycket. Är inte problemet att en mängd diakoner hellre går på utbildningar och hellre planerar arbetet än utför det, kunde en elak kritiker undra. Och högskolepoäng - i vad? Är det bara poängen som ska samlas oavsett ämnen? Ska man verkligen vara imponerad?

"Jag blir lika ledsen varje gång jag tvingas konstatera att Växjö stift ännu en gång utmärker sig som bakåtsträvare." Tack för den passningen. Vad gäller det? Andra stift har gemensamma vigningar, Växjö stift inte. Att det beror på en ambition hos biskopen Sven Lindegård att synliggöra just diakonatet när vigningarna flyttades från diakoniinstitutionerna till stiften, är en finess som går diakonen förbi.

"Hur kommer det sig att präster blir iklädda mässhake vid sin vigning?" Det ska i stället vara stolan som är vigningstecken. Det enkla svaret är förstås att prästen ska kläs som präst och inte som utövare av något som kallas "vigningstjänsten". Ordet är en sådan där finess som Per Erik Persson älskade att syssla med för att undvika ordet ämbete. Vi kanske skulle sluta tala om "vigningstjänsten"?

Jag arbetade i tre årtionden ihop med syster Kerstin. Hon kallades dåförtiden "diakonissa". Hon skulle aldRig, nykter eller onykter, kunna skriva en text av detta slag. Hon jobbade. Hennes auktoritet var en sakauktoritet och en personauktoritet. Som ung präst tänkte jag att präster kunde vi få av olika slag men diakonissor kunde man i alla tider lita på. Det kunde man nog också. Då. Nu är det, tänker jag, diakoner som ska ifrågasättas och detta utifrån vad man kan läsa i ett dokument, som någon lyckats plocka fram ur biskopens papperskorg - eller som någon sett till att sprida? Jag tolkade allt till det bästa och tänkte "papperskorg" - men nu tvekar jag. Det kan verkligen vara så att det finns en diakon som vill ha sina tankar spridda. Och jag blir förvirrad inför fenomenet - en tjänare som vill vara fin, en tjänandets livsform som blir till sin motsats.

Kanske måste de diakoner som tänker rätt om diakonatet, röja i leden. Det är skillnad på skit och pannkaka - och detta sagt inte om skillnaden mellan diakoner och präster utan om skillnader mellan diakoner. De finns uppenbarligen. Det är något i grunden sjukt när den tjänande diakonen skriver: "Det har hänt mer än en gång att jag med sorg i hjärtat gått från gudstjänsterna i domkyrkan. Det är alltid flera tjänstgörande präster men inte alltid diakoner och det är prästernas estrad." Estrad! Och det är alltså estraden diakonen vill upp på, spela Tarzan liksom.

Ska man supa sig full eller nöja sig med att bara spy? Vi som slogs för diakonatet i kyrkomöte och kyrkoordning, vad var det vi egentligen åstadkom?

Strukturer

Kyrkomötet närmar sig och folk läser handlingar. Strukturutredningen ska antas och 2014 blir det nya ordningar i Svenska kyrkan. Utan förskönande omskrivningar blir pastoraten församlingar och församlingarna distrikt. Jag levde så som ung präst. Det gick då. Det går nog inte längre.

De nya strukturerna betyder nämligen att vi får beslut som fattas långt från dem som firar gudstjänst och vi får avdankade kyrkoherdar som nu blir komministrar åt den för pappersvändande mest begåvade kyrkoherden. Och det blir en fin präåst, det, som får åka på samråd med stiftets biskop. Orgasnisatyionsförändringen blir mentalt svår för många detroniserade kyrkoherdar. Deras rätt självkllara reaktion kommer att innebära att de väntar på besked vad de ska göra i stället för att, som tidigare, ta eget ansvar. Människor fungerar så att organisatorisk ansvarslöshet leder till - ansvarslöshet.

En sak funderar jag över. Fonder som det nuvarande kyrkorådet förvaltar, ska väl det nya kyrkorådet ta över ansvar för. Det betyder att beslut om det som var medel destinerade till det lokala och beslutade i det lokala, nu fortfarande ska användas för församlingsarbete - men hur de ska användas fattas beslut om högre upp och längre bort. Är år 2013 det år när vi ska göra som man gjorde vid kommunsammanslagningen senast - sätta sprätt på pengarna?

En begåvad präst har funderat över hur lite strukturutredningen debatterats. Medierna är inte intresserade. Remissvaren gav klartecken till förändringen så det kanske inte är så mycket att diskutera? Fast kyrkofullmäktige i Örebro röstade just den 11 september detta år nej till förslaget att slå ihop sju pastorat till ett enda. Röstsiffrorna var 23 mot 22 för ett nej medan siffrorna i stiftsstyrelsen i Strängnäs för jättepastoratet var 6-5. Små marginaler i en stor fråga, konstaterade den begåvade prästen. Hur blir det i Örebro nu? Och hur blir det på andra ställen - förutom en överraskad brådska för att hinna omorganisera?

Jag fattar att strukturerna måste göras om. Det finns inte längre folk till hela vår beslutsapparat och alternativet till nya strukturer var på många håll församlingsnedläggning i brist på folk i kyrkoråd efter nästa val. De var väl alla ärans män de kyrkoherdar som på 1960- och 70-talen inte ville se  konsekvenserna av då fattade beslut och kyrklig oförmåga att ta itu med grundläggande frågor. De satt stilla i båten och kunde uttrycka sitt misshag med unga präster som målade fan på väggen. De sa inte så. De var, som sagt ärans män. Men de tänkte så. De borde tänkt bibliskt och läst skriften på väggen. Mene tekel.

Så vad bör göras? Någon dag ska jag lägga mig i sängen och tänka sammanhängande över hur en pastoral plan utifrån de nya förutsättningarna borde se ut. Motionen till kyrkomötet som är ett försök att titta bakom hörnet, har jag inga stora förhoppningar om. Den säger vad rätt och konstruktivt är men kommer att avslås.

Lovsångskris var ett ord som jag drömde om i dag på morgonen och i drömmen - eller verkligheten? - hade Olov hartman skrivit i Vår Lösen om just lovsångskris. Jag fattade att han menade att lovsångskris var när vi sjunger lovsånger i stället för att hantera problem. Man kan förhålla sig annorlunda. Man kan sjunga lovsånger för att hantera kriser, också strukturella. Jag tror att det är den egentliga hållningen. Den högkyrkliga ...

Det milda vanvettet

Ibland ges de hialösa beskrivningarna av tillvaron och tacksamt tar man förstås emot dem. De eggar fantasin eller känslolivet, rätt likgiltigt vilket.

Jag struntar i herr Tramsbyxa för stunden bara jag fått återge hans precisering vid Världens fest i Malmö att teologi handlar om maktanalys. Kyrkans uppdrag är att urskilja vem som har makt och vem som är maktlös och solidarisera sig med den senare i kampen för mänsklig upprättelse. Nu måste väl ändå en precisering till? Maktlöshet är inte säkert lika med rätt lika lite som makt är rätt. Skulle man alltså t ex vara emot nazisterna från år 1933-maj 1945 men för nationalsocialism därefter? Obstridligen handlade det politiska programmet om mänsklig - Tysklands - upprättelse. Kunde man inte helt enkelt säga något annat än herr Tramsbyxa - nämligen att teologi i grunden handlar om Gud?

Nu har jag på flera rader struntat i herr Tramsbyxa, som ni märker. Låt oss övergå till Svenska kyrkan utan att förlora Världens fest ur sikte. Vi läser Ewa Lindqvist Hotz på Seglora Smedja.

"Det finns många olika berättelser om Svenska kyrkan. Till de allra vackraste hör tveklöst den som förmedlades under Världens fest i helgen. När Svenska kyrkan med biskop Antje Jackelén och ärkebiskop Andersv Wejryd i spetsen bjöd dryga tre tusen deltagare från hela landet på globalt kalas var det i form av generöst gästabud med gäster och föreläsare från världens alla hörn." Den röda tråden  var "berättelse om kyrkan som ett sammanhang för vidgade livshorisonter och perspektiv, som en öppen gemenskap som inspirerar till liv i mångfald i både andlig och samhällelig bemärkelse, som en mylla för det mod som krävs när människans och skapelsens värdighet hotas."
Man noterar artikelns slutord: "Festen var världens. Inte kyrkans", även om den vackraste berättelsen om kyrkan inte hör till historien utan kommer oss till mötes från framtiden. "Framtidsberättelsen om kyrkan vilar på insikten om att vår egen och vår kyrkas delaktighet i Guds mission för världen i grunden handlar om att värna och verka för ett gott samhälle för alla."

Berättelsen kunde förstås mot bakgrund att pastor Ewa Lindqvist Hotz kommer från Värmland och en värmlänning kan inte riktigt skilja mellan det som var och det som kunde ha varit. Men skulle också kunna förstå pastorns framställning som ett uttryck för hur Svenska kyrkan får en viktig roll som ideologiproducent.

Det handlar uppenbart mindre om Gud och helgelse och mer om demokrati och mänsklig värdighet - och det är ett problem. "Social gospel" var en i USA aströmning som kom ur de reformerta leden och blir, som bäst, viktiga markörer och påminnelser men som sämst blott och bart ideologi. På Facebook skrev en kyrkoherde att han i Malmö saknade psalmen "Låt mig få höra om Jesus", vilket jag uppfattar vara mer en längtan efter Jesus i sammanhanget än psalmen.

Generöst var säkert gästabudet. Fortfarande finns pengar. Och kollekten blev ungefär 66 000:- på dryga 3000 gudstjänstfirare. Vad kostade festen och vad omsatte den? Ska man räkna transporter, mat, logi, kostnader för festutrymmen, medverkande, kringutrustning, arbetstid och löner så vågar jag inte här demonstrera mina matematiska ofärdigheter, men mer än 66 000:- blir det för 3500 deltagare, siffran som uppgavs. Men solidaritet måste få kosta, det fattar alla och varför bli snål när det handlar om den mylla varur mod gror.

I valet mellan vackra berättelser om Svenska kyrkan och den handfasta verkligheten, ter sig ändå verkligheten mer lockande. Trots allt. I valet mellan Selma Lagerlöf och August Strindberg väljer jag Strindberg. Och fest? I går kväll var det en liten råbiff med tillbehör. Det känns alltid bra att lura el-bolagen på den förtjänst de skulle haft om man stekt.

Kollade Youtube och funderar

Den film som upprör muslimska känslor och leder till våld och död måste jag titta på, tänkte jag. Måste och måste men i alla fall. I did it. Filmmakrna är islamkritiska, det fattar jag. De gör en parodi med beska sanningar här och var för en del av oss tänker ju inte att Muhammed fick en uppenbarelse utan tänker att han skrev samman islam utifrån judendom, kristendom och beduiners fromhet till en helhet - och just detta var syftet. Att få till en religion. Det blev ett trossystem som har den fördelen med sig att man kan säga att alla är muslimer - för det är en sammanfattning av hur människor tänker. Är det inte dumt att reta upp muslimer - särskilt om man är kopt? Det kan man tycka. Men i vår kultur kan man vara religionskritisk. Yttrandefrihet medföratt det produceras en del som man kan reta sig på. Men det betyder inte att det blir fritt fram att i Allahs namn slå ihjäl folk.

Ett problem är förstås att med Youtube sprids alster från vår kultur till andra kulturer och än värre - brottstycken av en film kan användas i fredagsbönerna för att hetsa upp de hängivna. Då vet man inte var det slutar.

Kopterna har väl annars goda skäl att vara islamkritiska - och tydligen förmågan att skaffa sig medel för att uttrycka sin kritik och det på det värsta sättet: så att kritiken uppmärksammas och så att folk skrattar. Sådant brukar vara oförlåtligt.

The Life of Brian är den film tydligen många associerar till när de ser Youtube-inslaget. Blir inte två synsätt tydliga här. Vi skrattar åt Life of Brian också om vi ränner i kyrkan vareviga dag, som det heter. Kristna har tydligen roligare än muslimer.

Fast inte i England där gamle ärkebiskopen Lord Carey tagit till orda och undrar hur det kan bli ett hatbrott att visa att man är kristen. Europadomstolen ska ta upp frågan om man får bära ett kors runt halsen på jobbet. Lord Carey berättar också hur det var i Birmingham där två pastorer år 2008 hotades att bli arresterade när de delade ut små häften med något av evangelierna . Poliskonstapeln sa att de ägnade sig åt hatbrott. Och så har vi ju paret som drev en B&B-inrättning men sa nej till att hyra ut dubbelrum till homosexuella för deras hus var ett kristet hus och därtill den katolska adoptionsförmedlingen som inte ville förmedla barn till gay-par. Det var ett brott mot lagen. Men, det blir den juridiska frågan,  vad i den kristna tron säger att det är nödvändigt för en kristen att visa sin tro genom att bära ett kors eller at uttrycka sitt ogillande av gaykulturen? Jämställdhetsministern Lynne Featherstone menade också att den som är har "faith convictions" helt enkelt ska välja annan karriärväg än att vara offentliganställd. Det kan man mena - men vad är det för samhälle vi då får.

Skulle man inte både kunna ta religionskritiken och självklart ta sig utrymme att visa sin tro? Och varför länkade jag inte Youtubeinslaget? Jag vet inte. Men det kändes liksom onödigt erller är jag rädd att bli en del av en utmaning?

Ett dejligt land

Från Världens fest i Malmö är det inte långt till Danmark, som ni vet. Där ska man hitta en ny form för relationen kyrka-stat och kyrkoministern Manu Sareen (R) har dragit ihop ett gäng på tjugo personer för att fundera. Det skapade frustration hos "kirketjenere, gravere og organister", läser jag efetrsom ingen från deras respektive skrå är med blande de tjugo. Kyrkoministern svarade att saken nu gäller framtida strukturer och med frågor om ekonomin på stiftsplan och nationell nivå, inte om arbetsmiljö eller arbetsförhållanden.

Den danska kritiken är intressant av två skäl, tycker jag. Först detta att fackförbunden dömer ut menighetsråden/kyrkoråden som arbetsgivare. Där sitter glada amatörer, men arbetsmiljön är viktigare än att just sådana ska sköta den, menafr alltså "kirketjenere, gravere og organister", som vill att den kyrkliga personalen ska anställas på en nivå högre upp. Flemming Ibsen, en okänd vän, menar att kyrkoråden inte kan hantera både de kyrkliga frågorna och rollen som arbetsgivare. "Det fungerer simpelthen ikke" och när då arbetsmiljö blir dålig, spiller det över på det kyrkliga livet. "Smitter", säger Flemming. De problem danskarna talar om är vi kanske inte helt främmande för. Men om Flemming har rätt och det simpelthen inte fungerar i Danmark, varför ska vi då envisas med att tro att det fungerar i Sverige?

Ändå är denna första fråga inte min svåraste. Den andra frågan handlar om mentalitet. Här ska nu den danska folkkyrkan efter många varv börja vandringen mot nya relationer. Det dröjer inte många timmar efter det att en kommitté tillsatts för att tänka principer förrän intressegrupperna formerar sig för att slå vakt om sina egna intressen. Som påpekats: När elektrifieringen påbörjas, organiserar sig Gaslykttändarnas förbund. Kanske är danskarna värre ute än vi, men jag vet inte. Kyrkan är väl ändå något mer än en vanlig arbetsplats? Eller är det just här problemet ligger? Hålls vi med en mängd anställda som när allt kommer till allt inte riktigt vet vad firman tillverkar? Men lön och möjlighet till lite förmåner (som att åka på Världens fest, bo på hotell, äta hotellfrukost, ja ni vet alltihop) finns det förstås. Samt karriärmöjligheter för somliga. Jag läste häpen en text av en kyrkoherde som noterade att han gjort just karriär. Jag frågade komministern i Borgholm om präster tänker så. Det trodde komministern. "Jag tror att nästan alla kyrkoherdar tänker så". Kyrkoherden med karriären var i övrigt av den meningen att ingen kan säga att han eller hon vet något säkert om Gud. Det var trots inte vad som sades vid kyrkoherdens prästvigning, om jag kan läsa rätt innantill i 1942 års handbok. Jag läste annars ett brev från en diakon, som klagade över bristen på karriärmöjligheter och ville vara lika fin som prästerna med tanken att alla i vigningstjänsten vid vigningen skulle iföras stola men prästerna skulle inte kläs i mässhake. Jag blev trött. Vad är det för folk vi skaffar oss. Karriärister och wannabees och så en kader som inte kan ställa principfrågor men blir snabba när det gäller egenintresset.

Ja, jag var uppenbarligen en vända i Danmark för att återvända till Sverige och se likheter. Simpelthen.

Detta skrivet i biblioteket på S:t Sigfrids folkhögskola,där jag konfirmerats och varit konfirmandledare och där jag varit på åtskilliga viktiga möten. Några var möten med människor som om det kyrkliga livet inte tänkte karriär utan tjänst. Har de omprövat sin inställning eller bara tröttnat? Under dagens fortbildning ska jag fokusera på annat. Om jag kan.

Den politiska frågan

Påståendet i Malmö var enkelt: Utifrån ett radikalt politiskt program mötte Jesus fiskare och taxeringstjänstemän. Ergo, alltså: Kristendom är ett radikalt politiskt program, som ska förverkligas. Jag förstår. Det ska ske i Genève. Teologen Jean Calvin vet hur slipstenen ska dras. Och så upprättas i någon mening Gudsstaten lokalt. När jag går runt i stan och ser hur de reformerta ledarna avbildats, är det inte utan rysningar. Och då tror jag mig inte vara särskilt lättskrämd.

Jag menar att tanken att vi befrias av Jesus och att befrielsen kan leda till ett radikalt politiskt program inte fotas i individen utan i gudsfolket, det döpta folket. Ibland blir kanske inte programmet så radikalt utan harvar mest runt med vanliga vardagliga frågor. Andra gånger bränner det till. Det är följden av att det kristna folket alltid radikalt söker Guds vilja, Sanningen. Det sker utan sidoblickar men det sker på ett mer komplicerat sätt än individuellt. Tillsammans vänder människor på frågorna. Tillsammans också med dem som alls inte är kristna men människor av god vilja. Vilja arbeta för freden kan man förstås göra utan att vara kristen på samma sätt som en god kristen undviker att starta en särskild kristen miljörörelse.

Fast vänta, skrev inte domprosten Hermansson på sin av Svenska kyrkan approberade blogg att han blivit medlem i Kristna fredsrörelsen? Först var han helt slut efter att ha festat en helg "för världen och livets skull". Han har haft fantastiska dagar. Med bibehållen lön, traktamente?, betalda hotellnätter med frukost och gratis resa till Malmö från Visby, får man hoppas, och då blir det lättare fantastiskt, om man så säger.Han tackar alla som sysslat med allt "från loggestik till gudstjänster", som han skriver, domprosten. Hans festande "kompletteras med det ständiga snacket med gamla kompisar ifrån vår kyrka." Klart karln blir helt slut då. "Vi visar oss från vår bästa sida när vi festar och talar om angelägna saker" --- "På något sätt blir det tydligt vad kyrkan handlar om - alla tillsammans!"

Det låter något - men en kritisk läsarkonsument kanske noterar att alla tillsammans i praktiken betydde "tillsammans med gamla kompisar ifrån vår kyrka" på en fest som verkligen alla tillsammans pröjsar.

Domprosten och freden då? "Själv har jag sedan igår (läs 8 september! DS) blivit medlem i Krista (läs Kristna! DS) fredsrörelsen - det är väl i själva verket ett alternativt och beskrivande namn på Svenska kyrkan..."

Nej, det är det knappast, för då hade väl domprosten inte behövt bli medlem i föreningen? Är det inte lite tramsigt med en kristen fredsrörelse? Räcker det inte med en fredsrörelse för alla - oavsett ras eller religion? Är det Calvin från Genève som varit framme igen?

Och det där med att Svenska kyrkan med sina i kyrkoordningen kodifierade utstötningsmekansimer skulle vara så där fredlig, det går jag inte på rent erfarenhetsmässigt.

Återstår att konstatera: När Svenska kyrkan gör en fest så det duger /domprosten Hermanssons sammanfattande beskrivning/ blir detta ett stort uppslag i lokaltidningen samt i Kyrkans Tidning, som gör en mötesspecial för festdeltagarna. Skrev Sydsvenskan något om alla inställda gudstjänster i stifrtet? Annars var det mediala intresset måttligt, sålunda. Ska vi försöka dra någon slutsats av det? Det är inte längre ett allmänintresse när någon snackar med gamla kompisar ifrån Svenska kyrkan.

Herr Tramsbyxa

Jag är en usel kristen, men välvillig. Jag kunde inte ordet "sweatshop". Jag frågade i närmiljön, markerande att ordet inte var "sweetshop", godisbutik, även om Jesus går till sådana också. Skulle herr Tramsbyxa kunna tänka sig att Jesus inte gick till universitetet i Lund kunde han kanske tänka sig att Jesus gick till Svikis & Fettis, tänkte jag. Nu förstår jag att i herr Tramsbyxas föreställningsvärld går Jesus till "industrial plants in Asia with no human rights whatsoever". Hade han sagt så, hade jag fattat - och hållit med om att Jesus är där. Det har jag hört många präster säga på svenska och då alldeles begripligt Varför ska vi alltså ta herr Tramsbyxa från hans hemvist 1½ timmes bilresa bortom Los Angeles och sedan flyga honom till Sverige för att han ska säga att Jesus går till människor i Kina - men inte till Lund? Dessutom med ord som jag inte förstår. Jag tror jag måste fråga Micke Löwegren om han håller med herr Tramsbyxa om att Jesus inte gick till Lund, eller? Och hur kan han veta det? Frågan i övrigt står kvar: Vem föreslog att mannen skulle komma och varför?

Kanske ska man med Frank Dikötter i boken Mao och den stora svälten komplicera den store Rorsmannens ord om "utan undersökning ingen rätt att tala". Det kan förstås som ett ord för att tysta opposition. Men Ordföranden har trots allt en klar poäng - också med syftning på denna blogg, som är en fortlöpande undersökning och ingenting annat.

Till det jag närmast skulle vilja undersöka är medias rapportering om Världens fest. Vad skrev svensk dagspress? Vad fanns i radio och tv? Inget eller föga? Undersök! Och när ni undersökt, så fråga vad ert undersökningsresultat säger om Svenska kyrkans läge i samtiden. Var Världens fest förutom i Kyrkans Tidning en medial ickehändelse?

Tramsbyxa

"Tramsbyxa" är ett användbart uttryck. I min barndom kunde det gälla speedade pojkar, som just högljutt och vidlyftigt tramsade runt. Men tramsbyxor kan uppenbarligen vara av mer än ett slag.

Jag återvänder alltså i tanken till den värdsliga festen i Malmö. Mycket folk kom, såg jag. Kollekten blev 66 000:- i runda slängar. Så stor var entusiasmen för det ekumeniska arbetet - för det var väl rikskollekten som togs upp. Men nog blir detta en sanslöst usel kollektsiffran om man ser på hela Lunds stift? Med stiftets präster och diakoner kommenderade till Malmö kan ju inte så särskilt många kollekter tagits upp i övrigt.

Nu fattar jag att ingen ska fundera över att deltagarna la varsin tjuga i kollekten men att den stora kollekten i sitt sammanhang kanske inte var så märkvärdig utan kanske sett i det stora hela ett bekymmer. Och om man räknar så var det alltså inte särskilt många på Stortoget utöver de som anmälts till Världens fest - och mestadels rest dit på arbetstid, med traktamente och betald resa. Ja, vi vet. Låter jag sur? Alls inte. Lite surdeg syrar hela degen och det är gott och väl - bortsett från att man just därför manas att städa bort surdegen...

Tramsbyxa är förstås Ched Myers. Hur i allsin dar fick man för sig att ta honom till Malmö? Vem kom med förslaget? Han bort  1½ timmes väg norr om Los Angeles och fick nu ta sig med bil, förmodar jag, till flygplatsen i LA för att sedan flyga till Malmö. Tala ekologi! Till hans djupsinnigheter hörde att vi skulle "avdisneyfiera evangelierna" - vilket skulle kunna sägas vara ett annat uttryck för vad svenska bibelforskare sagt sedan 1930-talet. Däremot hade svenska bibelforskare nog ifrågasatt påståendet att Jesus samlar fiskare och taxeringstjänstemän omkring sig "utifrån ett radikalt politiskt program". Snarare, skulle bibelvetarna säga, utifrån ett program som kan få radikala politiska konsekvenser. Guds rike är nära, omvänd er och tro evangelium!

Så kommer den nya insikten om Jesus, så som tramsbyxan får till det: "Han gick inte till Lund - till universitetet - för att finna sina lärjungar, utan till 'the sweatshops' (gymmen, väl, DS) i Malmö." Fast det var inte detta påstående som fick "en engagerad och fascinerad publik" att "lätt /dra/ efter andan" utan det där gamla köret att det är lättare att vara engagerad i det som är på långt håll." Sådana förenklingar har hörts i rätt mediokra predikningar som en kritik mot dem som hade något att säga om Sydafrika och Vietnam, som somliga av oss minns. Publiken må ha varit engagerad och fascinerad, men ack så lättlurad.

Tramsbyxor som vet vart Jesus inte gick, behöver man inte nämnvärt bry sig om. Han kunde dock fått sitta kvar 1½ timmes bilresa norr om Los Angeles och ägnat sig åt sin radikalitet där. Att Kim Novak inte badade i Gnenesarets sjö, kan man fatta. Men att Jesus inte skulle ha gått till Lund är nys. Jesus gick till Lund. Jesus gick och går till universitetet också. Men tänk så radikal tramsbyxan är: Jesus går på gym!!! I Malmö ... Var det verkligen ingen som kunde replikera att han eller hon mött Jesus i Lund - och till och med på universitetet? Men vad för slags teologi är det att beskriva vart Jesus inte gick? Hur vet Ched Myers, han som ger tramsbyxan ett mänskligt ansikte, detta?

Vi flyttar nu fokus till altaret. Kyrkoherde Per Håkansson deklarerar stolt att blommorna från den lokala blomsterhandeln är otjänliga - för de har oftast odlats "på andra sidan jordklotet där bekämpningsmdel och konstgödsel används. För att inte nämna de långa transportsträckorna" och detta att barn "inte sällan" arbetar i näringen och att marken skulle behövas för att försörja den egna befolkningen. (Men blir det inte, trots allt, inkomster av blomsterodlingen? DS) Slutsatsen är given och Håkansson tydlig med den: "Att använda dess blommor går inte att förena med att vara en solidarisk kristen kyrka." Men går det då att köpa sådana blommor hem till sig eller uppvakta en glad pensionär på 90-årsdagen med dem? Solidaritet - det är att driva blomsterhandeln i Löttorp i konkurs, alltså.

Det verkar som om världens fest, genom att bli arena för tramsbyxor, manar fram det sämsta hos mänskligheten. Världen är sådan.

Jesus

Alla är inte präster 90+ i det gäng som varannan vecka studerar predikotexter på grekiska och samtalar om teologi. Några är bara präster 70+. Predika ska de antagligen inte över texterna - men de håller på och bibeklarbetar. Det imponerar våldsamt på mig. En kyrka som har präster av detta slag kanske dock inte är helt förlorad?

Nu har prosten 90+ börjat fundera över en erfarenhet han nyss gjorde av gråtande flickor i tv. Varför grät flickor när Biber sjöng? var första frågan och prostens andra när han läst om Jesus mitt i folkmassorna löd: "Om man vill ha väckelse - hur gör man Jesus populär? Ett okänt antal fick brevet med frågorna. Också jag. Eftersom brevet inte var konfidentiellt och frågorna väsentliga, skriver jag mina funderingar i bloggform.

1. Gråtfenomenet handlar om att flickorna är förälskade i sin idol och denna förälskelse utlöser en mängd känslor, som i detta sammanhang inte behöver kontrolleras. De gråter inte över något så mycket som de gråter i anledning av något och tycker om detta som fungerar som reningsbad.

2. Göra Jesus populär? Ryggmärgsreflexen blir förstås att Jesus är besvärlig och alls inte populär, man kan sin Nådens Ordning. Just därför måste ryggmärgsreflektionen avvisas. Gud kallar genom evangelium, glädje. Och folkets glädje över Jesus, så som den återges t ex hos Markus, skulle oroa oss. Tänker vi folkligt om Jesus och tänker vi som Jesus om folket? Vill vi för övrigt väckelse eller är vi nöjda med att ha det som vi har det? "Om vi vill väckelse" är en skarp formulering att fundera över.

Osorterat prövad jag nu några tankar.

Det handlar om att ge skälen för Jesus-glädjen och det gör vi genom att tala om Jesus, inte om existensen. Vi återerövrar lärjungarnas glädje över att få vara med - för egen del. Och vi återerövrar lärjungarnas glädje att få berätta om Jesus. I massamhället med massmedier måste Jesus hamna där med utmaningen från Luk 1:1-4. En av antikens mest pålitiliga historieskrivare ger sitt forksningsprogram - kan det bara viftas bort? När Jesus förpassas till myternas värld måste vi markera Honom som Tillvarons centrum. I allt pratande talar vi helt enkelt för lite om Jesus - inte bara med andra utan lika lite med varandra.

Nog handlar det också om att utmana till efterföljelse, att få satsa på något som går på tvärs mot samtidens välde, som är tomhetens välde.

Därefter funderar jag över något jag inte behärskar - musikfrågorna. Den musik som unga nu lyssnar till och de poetiska texter som där finns, handlar de om Jesus? I samtidens och framtidens tonspråk måste Jesus-texterna finnas med. Hur vi än krumbuktar, tycks den musik som nu går i kristliga sammanhang vara präglad av något för en generation sedan, nåja, 20 år sedan .... Men hur låter samtidens/framtidens musik, den som har plats just för Jesus?

Väckelsen handlar om att ge skäl för sin tro. Nyateisterna borde ha en riktigt uppiggande effekt på de kristna som blir apologeter och som gör något av denna situation. Nog går det att redovisa vad man faktiskt kan veta om ett trons sammanhang, människors gjorda erfarenheter, och röja i den okunnighet som gör otron möjlig och till och med respekterad.

Ge människor medel för att vara fromma. Bönekort, bilder mm i kyrkorna. Uppträd i mötet med människor som om de var lite frommare än vad de är, så blir de lite frommare än vad de är. I vår bildtid måste det finnas Jesusbilder i hemmenn och i det offentliga rummet. Att det är viktigt vet de som vill ha bort korsen just från det offentliga rummet.

För studen är det väl säkrast att jag återfaller och skriver det man måste skriva: Väckelsen är först och sist Andens verk. Vi kanske ber så uselt om väckelse - i vilken form den nu kommer men i grunden som Jesusentusiasm, förstås - att vi inte får se den? Kanske ansatsen ändå nu är given om vi börjar tänka på Jesus som populär, folklig, av folk gillad.

När jag skrev boken Jesus. Motspänstig medmänniska var det för att kritiskt ställa frågan om jag med goda argument kunde tro på honom. Jag behövde ställa den frågan då. Jag övertygades än en gång om svaret och inser att man kan veta mycket mer om Jesus om man anstränger sig och vill veta. Jag tänker då inte på Jonas Gardells Jesus-bok. Det retar mig fortfarande att Kyrkans Tidning blev kolportör för den boken. Men det som hände kring boklanseringen har vi inte talat om. Varför var det så många kvinnor som samlades vid Gardells framträdanden. Är det tid att fundera över hur Jesus ska bli populär och försöka definiera målgrupper? Kan Jesus bli populär om han inte blir det hos alldeles vanliga svenska karlar? Vad är det då hos mannen Jesus som knyter an till män?