Nu pågår utskottsarbeten i den mån utskotten inte redan är klara. Från min ersättarplats följer jag lite sporadiskt debatten och funderar. Engagerade människor ägnar sig åt texter, som sekretariatet producerar. Texter läggs fram i nya versioner, ord flyttas eller tas bort. Där for ett "alltid" och där ett adjektiv. Där är en tokmotion men den avsätter minst tre sidors betänkande och möda hur frågan ska hanteras. Där är en skrivelse och kanske kommer det en remiss från ett annat utskott. Alla är allvarliga. Så fortgår det. År efter år. Det gör mig kanske mindre att kyrkomötet framstår som ett dagis med sysselsättning i fostranssyfte eller som terapiavdelningen på ett äldreboende - i kyrkomötet kombineras verksamheterma, kan jag tycka - värre är att vi därmed förhindras att ta upp verkliga frågor och lösa verkliga problem.
Skulle något av verkligheten tangeras, tas besvärjelserna fram och någon stämmer upp refrängen om att Svenska kyrkan är landets största medlemsorganisation eller en variant på storhetstemat. Har man tur finns i utskottet någon gammal präst eller en professionellt optimistisk kyrkoherde som med jämna mellanrum kan kungöra att det antingen var värre förr eller att det nu finns så många tecken för förnyelse och ny förståelse. Skulle det likväl rådda till sig räddas situationen av någon som förebrår kritikerna med argumentet att vi kan inte ifrågasätta kompetensen hos dem som suttit i en utredning.
Jag kanske inte ska citera Churchills ord om gåvan men gåvan finns i kyrkomötet. Vilken? Gåvan att pressa samman ett maximalt antal ord inom ramarna för ett minimalt tankeutrymme.
Nu uppfattas jag vara elak - för detta är den enda i det kyrkliga gällande förståelsehorisonten: Snäll eller elak. Inte medveten om problem som borde hanteras helt annorlunda än nu. Jag läste artikeln i Svenska Dagbladet som Lars B Stenström, Kjell Kallenberg, Annika Borg och Yngve Kalin skrivit. Den tog upp strukturfrågorna i relation till stadsmiljö. Kyrkostyrelsens folk valde att svara om landsbygdens villkor, som skulle bli bättre. Det var avslöjande och det var nog ändå inte riktigt sant. Så fort det bränner till och ett församlingsråd har krav, kommer folk att fatta vad det betyder att kyrkorådet är en annan instans. Och skulle någon få för sig att nominera olämpligt folk till församlingsrådet, ordnas saken i kyrkofullmäktige. Kvinnoprästmotståndare, misogyner och homofober göre sig icke besvär men knappast heller den som är fundamentalist eller ifrågasätter moderniteten och det som "den moderna människan av idag" driver. "Den moderna människan av idag" är kyrkoherde Erik Berglunds benämning i skiftet mellan 1960- och 70-tal. Det kommer en modern människa i morgon och det fanns en modern människa på 1930-talet. Som bekant.
Nu ska jag gå på en kväll för att lära mig mer om folkkyrkan nu. Ett besök i ideologifabriken, anar jag. Kvällen inleds med buffé. Under aftonen ska jag fundera vilken av de tre kategorier som mänskligheten indelas i som jag tillhör: De som arbetar ihjäl sig, de som oroar sig till döds och de som leds ihjäl. Jag är osäker. Trots allt tycker jag mig lite gladare än så. Det kan bero på att jag piggat upp mig med at läsa Mikael Niemis nya bok Fallvatten. En katastroffilm i bokform. Klart värd att läsa för den delen.
Rahners teologi är suspekt ur katolsk synvinkel med sin tanke om Kyrkan som "ursakramentet". Ordinationens och Äktenskapets sakrament blir då öppna för omdefineringar eftersom de med denna syn blir "sekundära" i förhållande till Kyrkan. Denna syn är fullt utvecklad hos oss där vi utifrån den sekulära kontextens krav tillåter oss att omdefiniera efter behag. Att Jesus själv en gång för alla har instiftat sakramenten blir då närmast en störande faktor för ideologiproducenternas omdefinieringssträvanden. Vi måste återvända till troheten mot Kristus och det apostlaämbete han instiftat.
SvaraRadera