onsdag 30 augusti 2017

Carl Henrik Martling, 25 juni 1925 - 29 aug 2017

Carl Henrik Martling var den bästa biskop Svenska kyrkan aldrig haft. Han kom på biskopsförslag, vann i Göteborg men utnämnd blev han inte. I Svenska kyrkan ska nog detta för en man i hans generation som en kvalitetsstämpel. Överhovpredikant blev han. Det bev så besvärligt för somliga att hantera, att det fortsättningsvis bara skulle kunna vara biskopar som skulle kunna utnämnas till detta. Sådant små aktioner när kyrkoordningen skulle totas ihop kunde bara få underhållningsvärde för en sådan som mig.

I memoarerna, Biskops vederlike (Gaudete) finns livsberättelsen. Hos många finns de personliga berättelserna om Carl Henrik. Han var huvudet högre än allt folket och visste att hantera sig storlek som ett socialt kapital. Det är inte för inte som dansbandsmusiken är stor i Värmland för i det landskapet sätter man värde på det charmerande utan att man för den sakens skull behöver bli dansbandscharmör. Alla charmades inte. Somliga hade svårt för att möta en kunnig teolog, som inte omfattade samtidsdogmerna. Jag såg det i dåvarande kyrkostyrelsen, när Carl Henrik med möda (tydlig för sos som kände honom) måste dölja sina reaktioner inför kyrkopolitiskt betingad stupiditet.

Jag efterträdde Carl Henrik i aKF:s styrelse. När årsmötet var över, räckte han fram sin hand med orden "Släktenas rad räcka varandra handen". Det var på sin tid en läsepsalm i psalmboken. I andra sammanhang satt vi tillsammans i styrelser eller råd. Det tyckte jag var hedrande. För mig.

Ska man se den välkammade Carl Henrik får man väl ta fram ett foto, kolla memoarerna. Ska man se den inte så välkammade unge och högkyrklige teologen, då tar man fram Svensk Pastoraltidskrift och försöker tränga in i eleganta florettstötar mot det uppblåsta etablissemang som häckade i Diakonistyrelsens ledning. Carl Strandberg och Carl Henrik byggde upp en ledarsida som rymde det ironiska som effektivt och hatat vapen.

Carl Henriks betydelse som pedagog i det kyrkliga hör till det som format många. Kyrkvärdsutbildningen fick instrument tack vare honom. Tjänst i heligt rum ska komma i ny upplaga. Det säger en del om en persons betydelse.

Carl Henrik dog efter några dagar då han blivit sämre i går kl 18. Vespertid. Då förväntas jag skriva något fromt för präster ska alltid klistra på någon fromsinthet. Jag är inte riktigt sådan. Jag nöjer mig med det enkla R.I.P. Det är det bästa jag kan önska en kär vän och, inser jag, välgörare.

14 kommentarer:

  1. Kloka ord Dag, om en klok man!!!

    SvaraRadera
  2. En lärare och herde som var en av de viktiga gestalterna i SvK under senare hälften av 1900-talet - också för mig! Han var, tillsammans med +Bo och +Bertil, ett ljus i en kyrka som alltmer viker av från den katolska och apostoliska vägen. Vi får överlåta honom till den Herre han älskade och trofast tjänade!
    Leif W. Östborg

    SvaraRadera
  3. "Läsepsalmen" Carl Henrik citerade var dock tonsatt av författaren själv och numera även, p g a min okunnighet om förstnämnda faktum, av mig. Se http://psalmboken.blogspot.se/search/label/Ring%20in%20gudstj%C3%A4nsttid

    SvaraRadera
  4. Själv hörde jag aldrig Martling men uppskattade honom mycket som författare och historiker. F.ö.: Fromsinthet behöver väl inte alltid vara påklistrad? Och även om det var vespertid när han skildes hädan kan väl completoriets lovsång passa (här i d:r Mårtens version) inför överhovpredikantens nya tjänst i heligt rum: http://psalmboken.blogspot.se/search/label/Nu%20f%C3%A5r%20din%20tj%C3%A4nare%20i%20frid

    SvaraRadera
  5. Dag, goda ord om en god människa, ja sannerligen en god herde.

    Lars Erik Bergqvist

    SvaraRadera
  6. Förlåt mej ännu en fromsinthet. Men just igår, samma dag som Carl Henrik lämnade oss, översatte jag en härlig Brorson-psalm som nog tål att sjungas även av oss svenskar, med ett frejdigt, kristligt (men kanske inte särskilt fromsint?) perspektiv på både döden och korsbärandet: http://friapsalmboken.blogspot.se/2017/08/guds-son-har-gjort-mej-fri.html

    SvaraRadera
  7. Så tråkigt. En stor förlust. Min pappa hyste stor respekt för Martling och ville att han skulle fått en biskopstjänst.
    KM

    SvaraRadera
  8. Livet blir tomt utan Carl Henrik! Hans betydelse för Svenska kyrkans äkta tradition kan knappast överskattas (vilket f.ö. även gäller andra som inte blev biskopar, Carl Strandberg, Per-Olof Sjögren och några till). Man skall också minnas hans enorma produktion av goda böcker. På mitt skrivbord ligger hans 'Kyrklig documentarium' med texter från kyrkans historia, som jag ofta läser något ur, för att nu nämna en enda. Och det är klart att jag, med 'Gaudete in Domino semper' som valspråk, kommer att minnas hans humor!

    SvaraRadera
  9. En god och trogen HERRENS tjänare var han! Undervisande genom sina böcker förkunnar han fortfarande. Må han vila i frid och uppstå i härlighet!
    F Pierre

    SvaraRadera
  10. "Kyrkans år och dagar" finns i hyllan o tas fram då o då. Uppskattas mycket.
    Tack för hans "tjänstetid".
    Eva H

    SvaraRadera
  11. Christians don't die: they merely repose! Dags för lite identitetsstärkande pep-talk! Kristna kan inte dö, för de har återfötts i Honom som en gång dog och aldrig sedan k a n dö. Han sade: "Var och en som tror på mig ska leva om han än dör. Och då dör man ju inte. Vi har utmanat makterna, mörkret, hedendomen, nazisterna, kommunisterns och själva Imperium Romanum med detta! Kejsaren var rasande! "Säg till att de kristna inte får ha sina samlingar på sina såkallade 'viloplatser" Viloplats: det är koimiterion, som blev cemetery på engelska: kyrkogård! En kristen kyrkogård är bara en tillfällig viloplats och kristna dör inte, de tar på sin höjd rast i Paradiset - om de ens hinner det! Må Carl Henrik Martling få rasta där, där ingen sorg, inga suckar ingen klagan finns, men oändligt liv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Mikael Liljeström, för en fin minipredikan!

      Radera
  12. En god pedagog, generös, humoristisk, kunnig och varmhjärtad. Jag har haft förmånen att få ha Carl Henrik som lärare i två år på ledarinstitutet i Sigtuna. En dag sa han till oss elever;" Vet ni, jag har alltid haft mindervärdeskomplex!" Vi tittade med stora ögon på denne reslige man och visst knappt vad vi skulle tro - och så kom det med ett stort skratt och glimten i ögat - "jag blev aldrig två meter". Han var 198 lång! Förutom att vara en god teolog, förkunnare och pedagog så var han en god sångare med absolut gehör. Detta skapade bekymmer när han vid morgonmässorna. Mässmusiken var för hög så tidigt på morgon för hans välklingande basröst. Vi transponerade ner och han fick sjunga utan noter framför sig. Då gick det bra.
    Tack f Dag för din fina runa över Carl Henrik! Må han få vila i sin Faders glädje till uppståndelsens morgon.

    SvaraRadera