Då kör vi!

Händelselös har den bloggfria tiden inte varit. Ett visst mått av askes är det när skeendena borde kommenteras, men det är, som i all askes, smällar man får ta.

Bäst i test är väl ändå Pierre Kjellin, som kandiderar till kyrkovalet "hos socialdemokraterna i Uppsala kommun". Jag läser Torsdagsdepressionen. Den kom i dag och med den tre styck tvestjärtar. Det såg jag som symboliskt för Kjellin deklarerar att "eftersom de flesta av oss inte är troende kristna och således inte heller intresserar oss för den delen av verksamheten som direkt har at göra med religionen". Själv är han inte "troende kristen", får vi veta. Kan man vara icke-troende kristen? Vägen framåt? "Mer av socialt arbete och mindre av religiösa och ideologiska ställningstaganden" samt en representation som inte är partipolitisk. Det är vackert att följa hur Kjellin idogt sågar av den gren han själv sitter på. På ett sätt kan jag vara nöjd. Mer MTD-religion och mindre kristen tro. Moralistisk terapeutisk Deism går i alla lägen, inte minst när det drar mot kyrkoval.

Annars har jag väl häpnat över kritiken mot Eva Brunne. Ni minns kanske hennes lovsägelse över Stefan Löfven? Transportstyrelsens agerande förvånade mindre. Jag lever i den fasta föreställningen att svenska tjänstemän inte kan förstå en verklighet som går utanför det snälla och vanliga, dvs utanför rutinerna. Det är en insikt jag skaffat mig handfast genom övningar mellan det militära och det civila. Hotbilder blev ohanterliga och rutinerna tog över för att tvinga fram ett stycke vardaglighet igen. Ingen ville bli alarmist. Det var roande och förskräckande på samma gång. Att statssekreterare och statsråd inte tycks ha haft vett att föra informationen om debaclet vidare kan jag också förstå. De förstod inte problemets vidd. Därför blev nog den första reaktionen att detta måste vi ställa till rätta i administrativ ordning. Säkerhetstänk är att omedelbart varsna problem i deras omfattning.

När Stig Bergling rymde fick justitieministern avgå. Han hade inte haft vakten utanför huset där Bergling var på permission, men han fick bära ansvaret.

Men varför kritisera Eva Brunne? Hon twittrade vad hon menade och det hon menat under årens lopp har fört henne till biskopsstolen i Stockholm. Visste ni inte hur hon tänker? Och just detta har väljare uppfattat som meriterande. På de högre höjderna är luften tunnare och syrebristen kan påverka. Det ändrar ingenting i grund. Så varför blev ni arga?

Anna-Karin Hammar gav sig på ambassadören Bachmann. Ambassadören var glad över att folk tagit sig från Tel Aviv till Stockholm för att gå i pridetåg med israeliska flaggor. "Pinkwashing" var detta. Blev ni upprörda? Men detta är ju den i Svenska kyrkan vanliga metoden, att tillverka meningsmotståndare och tillskriva dem något och därmed avverka och avskriva dem. Syftet är alltid något högre. I det här fallet BDSM eller BDS eller vad det kallas. Men mönstret är det etablerade, det kan ni fråga vilken kv*nn*pr*stm*st*nd*r* som helst om.

Anna-Karin Hammar framträder drottninglik och avfärdar ambassadören. Minns att hon är en Hammar! Ambassadören blev ledsen och åkte hem.

Hammar är tydligen talesperson för Kairos i Sverige. När det blir talespersoner och organisationer ska vi fråga om pengar. Kairos har läger. Vem betalar löner och arvoden och alla kostnader? Endast deltagaravgifter eller är de alerta framme vid våra gemensamma kassor igen?

Anna-Karin (född 1951) skulle gå i pension, men det sägs att hon inte ville det. Så blev hon ett tillsynsärende i Uppsala domkapitel och vad hon anklagades eller misstänktes för har vi aldrig fått veta. Så blev det pension men då vidtog viskandet att detta inte skett utan ekonomisk kompensation på viss höjd. Hemligstämplat tycks det hela vara och två årslöner, som nämnts, kan man ifrågasätta. Handlar det om lön tar det väl slut vid 67 års ålder i alla fall. Men handlar det om något som ska vara dolt stöd till Anna-Karin Hammars idoga verksamheter, t ex Kairos? Jag vet inte och hemligstämplandet leder till leenden och undvikanden, informationsbärande leenden. Här finns en hund begraven, säger jag, som alltid tänker att nomenklaturans göranden och låtanden måste upp i ljuset. Men om inget ljusskyggt ägt rum i Uppsala stift (domkapitel och stiftsstyrelse) utan apanaget är välmotiverat? Då bör det redovisas för att få ett slut på viskningskampanjerna, det jag i så fall skulle vilja kalla blackwashing av den modiga Anna-Karin Hammar (S). Förresten skulle jag vilja veta vad utköpet av domprosten Johan Unger i Växjö kostade. Jag var med och betalade men beloppet hölls hemligt. Är det rimligt i en gemensam ekonomi?

Nu är frågor ställda. I den öppna folkkyrkan finns det säkert kommunikatörer som vill berätta hur det egentligen är och tackar mig för att jag frågade.