Det lipiga

Nu vill det till att ha ögonen med sig. Jag skriver inte om de lipiga. Jag objektiverar ett förhållande, bortlyft från subjekten, även om tanken slog mig att man som person kan försjunga sig. "Försjunga sig" är att sjunga för mycket på ett enda tema, till exempel temat med tårar i rikligt mått, som ska bevattna ödemarken. (sv ps 233:3) Det lipiga tycks dock vara en svårartad kyrkopolitisk verklighet. Låt oss försöka följa och förstå fenomenet.

Lars-Ivar Ericson svarade Thomas Hermansson och drog fram tusen (1000) centerpartister.
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/nedvarderande-mot-nomineringsgrupper-i-kyrkvalet/
Om dessa fick vi veta att de efter bästa förmåga värnar om kyrkan nu och i framtiden. Det har ingen betvivlat. Det är inte frågan om centerpartister som ställs utan om Centerpartiet! Alla dessa tusen centerpartister värnar om den lokala församlingens gudstjänstfirande, heter det också. Hur går det till? Genom söndaglig kyrkogång? Nu fann Lars-Ivar att "det är dags att fundera över Frimodig Kyrkas nedvärdering av vissa nomineringsgrupper och jag kräver större respekt och ödmjukhet."

Lars-Ivar försöker ha en dialog med FK:s "främsta företrädare i kyrkomötet". Det får man sätta värde på. Emellertid har han "svårt att förstå deras envisa uppfattning om att kvinnor inte har rätt att vara präster och den ironi som jag märker." Vad är det för ironi? "En ironi som hävdar att 'vi är kyrkfolket' och det är vi som syns mest i kyrkan som har rätt att bestämma över kyrkans framtid."

Thomas Hermansson svarade väl och välgörande kortfattat, elegant rentav.
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/vare-sig-c-lag-eller-c-lag-i-kyrkan/
Att det ska vara så konstigt att förstå kritiken av partipolitiseringen och fatta att den inte är en kritik av partimedlemmar?
Kollar jag centerns lilla valfilm får jag vet att ingen annan än "du", väljaren, ska bestämma i Kyrkan. Ingen annan? Bye, bye Jesus! Centerns religion så som den ställs fram i den lilla filmen är MTD-religion, inget annat. Och centerpolitik, förstås.
https://www.centerpartiet.se/landningssidor/kyrkovalet.html

Tittar man på Annie Lööfs kyrkovalsfilm,  som jag såg på fejjan men inte hittar nu, är väl katastrofen rent kyrkligt omöjlig att missa. Hade hon sagt allt det fina hon får ur sig om gudstjänsten och dess hoppingivande verkan, då hade jag begripit. Nu avses något helt annat. Fromma centerpartister borde uppfatta att det skaver riktigt rejält. Kan någon hitta filmen och lägga den till kommentarsfältet?

Lars-Ivar kunde kanske undervisas om att respekt inte kan krävas, den förtjänas bara. Den enda respekt som krävs är den, att vi kolla en gång till, tittar efter. Den hållningen brukar uppfattas som respektlös, märkligt nog. Nu är Lars-Ivar pensionerad kyrkoherde. Varför begriper han inte 1. att FK inte är emot kvinnliga präster men söker en vettigare linje för det gemensamma livet i Svenska kyrkan (vilket oss emellan tycks alltmer utopiskt när MTD-religionen slår igenom) och 2. att uppfattningar i det kyrkliga kan vara insedd sanning och då är det väl just för en kyrkoherde rätt självklart att den envist fasthålles och människor uppmuntras att göra så

Lite pinsamt är det nog också att Lars-Ivar tänker sig att vi har rätt att bli präster. Den tanken är alls inte - rätt. Naturligtvis tycker jag om att Lars-Ivar uppfattar det han återger som "ironi". För hans sammanskrivning av vad FK menar är just detta om det inte är en medveten lögn. Självfallet är jag en del av kyrkfolket, jag går (eller snarare åker) till högmässan på söndagen. Betyder det att jag hör till dem som "syns mest"? Syns en centerpartist en bänkrad eller två framför mig mindre? Syns vi inte i samma utsträckning allihop?

ÖKA har ett tydligt program, hette det i Kalmar (ÖS 18 aug). Jag prövade tanken och stor oreda under himmelen uppstod. "Kränkande och djupt sårande" var mina enkla invändningar och frågor. Själv debatterar Birgitta Axelsson Edström "sakligt". Det är så. Hon skriver det själv. Det hela var också "sorgligt ur en lång rad perspektiv".Vi kan rekapitulera.

Först skrev ÖKA ett inlägg där Frimodig kyrka framställdes som ett otydligt alternativ till skillnad från ÖKA. Då pekade jag i all stillsamhet på Birgitta Axelssons byten - församlingsmässigt och politiskt. Man kunde ana att jag ogillade att någon byter grupptillhörighet i stiftsfullmäktige under mandatperioden och låtsas som ingenting. Axelsson Edström blev upprörd, det var kränkande att kallas kommunist när hon de facto varit vänsterpartist men nu är FI. Hon påstod också att Vasakyrkan EFS var inom Svenska kyrkan. Oprecist hävdade hon dessutom att hon nu, till skillnad från det första inlägget, inte hade några problem med att veta vad Frimodig kyrka vill.

Jag svarade fortfarande stillsamt och pekade på hur rejält folk i Vänsterpartiet nog faktiskt ser sig som kommunister. Ska de förstås på annat sätt än att de analyserar skeenden i världen utifrån Marx och Engels tänkande, Lenins också? Utifrån vad i så fall? Burke eller Milton Friedman? Eller Per Albin Hanssons tänkande?

Om Vasakyrkan är det kristallklart, att församlingen under decennier kört en egen linje med lekmannaledd nattvard. Det har för dem inte varit något problem - och det är just det som är problemet. Varför ska vi inte precisera problemställningarna?

Det kränkande och djupt sårande är nog att frågor ställs. Och det borde klarläggas på vilket sätt det kyrkopolitiska i praktiken skiljer sig åt mellan Vänstern i Svenska kyrkan och Öppen kyrka. Vad i programmet för Öppen kyrka var så lockande för VISK-aren? Är detta den kränkande och sårande frågan? Är det så här en folkfront organiseras, med någon slags vänster (jag vågar inte skriva K-ordet) som organisatör och makt bakom hela konceptet? Så vad är svaret i sak om man ska envisas? Vi får inget. Utfallet blir det lipiga. En sakanalys återfinns i dagens Östra Småland/Nyheterna. Jag skrev den själv.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/ett-ovalkommet-konstaterande/

Det är vid dessa kyrkopolitiska känsloutbrott jag inser hur stolt jag är över mina döttrar. De besitter yrkeskompetens och förmåga att genomskåda sammanhang. De hävdar att de är konsekvent jämställt fostrade. Fatta min stolthet!