Kampen om Kyrkan

Jag kunde inte skylla på för mycket sprit och cigaretter, ingendera hade jag konsumerat, men jag hade svårt att somna i lördags kväll. Det är mycket ovanligt. Extremt ovanligt. Jag brukar somna så fort jag släckt lampan. Tänkte jag över sammansatta forskningsproblem? Jo, lite. Över politiska frågor i Sverige? Något. Över kyrkovalet och Svenska kyrkan? Ansenligt mycket. Och så drabbade mig orden Kampen om Kyrkan. Det är vad saken gäller. Somliga vill ta över Kyrkan för att ha den som verktyg  för sin egen agenda. Detta är den busenkla förklaringen till att sekulära politiska partier fastställer valprogram och listor med de besynnerliga konsekvenser detta "demokratiska" arbete får. Vilka försvarar Svenska kyrkan då?

Jag är kyrklig, så pass att det var mig ett problem när jag var i tonåren och faktiskt också 40 år senare. Hade jag övertagit något jag inte kunde stå för? Gick jag i kyrkan för att familjen gjorde så? Alltså läste jag Ateistens handbok, Verdandidebatt. Jag gav evangelisten Johannes en chans också. Han övertygade bättre. Jag har läst om både Ateistens handbok och evangeliet enligt Johannes, den första boken är trist så klockorna stannar och i den senare slår evigheten in. Jag gjorde efter 30 år som präst en djupkoll för att granska vad jag sysslat med och vad och varför jag trodde på Jesus. Det blev boken Jesus. Motspänstig medmänniska. Den finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu

Kyrklig är jag och det medvetet. Svenskkyrklig likaså. Så mycket märkligare är det att en SD-man, Nima Gholam Ali Pour kritiserar mig för att vara en av de många som använder sig av Svenska kyrkans tillgångar och varumärke för att främja sin egen politiska agenda. Vad har jag då gjort? Motionerat om stödet för flyktingarbete.

Saken gällde att Svenska kyrkan solidariskt skulle ta ansvar för det som annars var ett lokalt ansvar för de församlingar som fick ett stort mottagande av nyanlända. Norra Öland till exempel. Och jag hade lotsats runt i ett flyktingboende i Västsverige och fattat hur mycket arbete Svenska kyrkan la ner på ren och skär barmhärtighet. Det styrde motionsskrivandet. Ansvaret skulle inte bara ligga lokalt och bekostas lokalt. Lite dåligt samvete hade jag, för man ska inte kunna sitta i kyrkostyrelsens rum och följa budgetdebatten och sedan lägga ekonomiska förslag utan att ha lagt in dem i den processen (och möjligtvis fått avslag och därmed varit fri). Nu fanns ingenting att göra. Problemet var högaktuellt och det gick vägen ändå. Pengar anslogs.

I andra vändan, året efter alltså, sas att det inte behövdes extra pengar. Under sommaren stod det klart att det var lika fel en gång till och då skrev jag ånyo. Nu är det ingen som prisar Frimodig kyrka för dådkraften men SD kritiserar. Vi talar politik. SD röstade också för förslaget om extrapengar. Nima Gholam Ali Pour ter sig vara en ohederlig sälle. Självfallet följs hans inlägg på två facebooktrådar både av tipset att bli medlem i Svenska kyrkan för att få rösta och sedan gå ur samt av utläggningar mot kristen tro och försvar för asatron, svensk så det räcker tydligen. I den mer högra högern finns ett betydande kristendomshat, ser jag. På sin tid ville Adolf Hitler tills vidare tona ner Alfred Rosenbergs nya germanska religion kom jag då att tänka på: Der Mythos des 20. Jahrhunderts. Eine Wertung der seelisch-geistigen Gestaltenkämpfe unseer Zeit. Själen är rasen sedd inifrån och rasen är själens utsida. Alfred avrättades som "Hapuptkriegsverbrecher" i Nürnberg den 16 oktober 1946. Denna sakupplysning ska självfallet endast betraktas som en utvikning.

Välan, det är inte riktigt ordet "klokskap" som kommer för mig när jag läser SD-propagandan i Nima Gholam Ali Pours tappning. Självfallet handlar det om Svenska kyrkans enorma ekonomiska tillgångar. Sedan följer en drapa om kulturarvet. Här är de två ingredienserna, som kompletteras med att SD vill hindra S. Här har vi hamnat.
http://www.situationmalmo.nu/lat-inte-vanstern-ta-kyrkan/

Nu är jag inte riktigt säker på att Nima Gholam Ali Pour instämmer i den nicenska trosbekännelsens ord och att vi sålunda i någon mening skulle kunna ha en gemensam utgångspunkt. Det gäller inte bara honom utan många som har synpunkter inför kyrkovalet. Vi delar väl inte praxis heller, att ta oss till kyrkan när det är tid för söndagens högmässa. Likväl ska många av dessa sitta som beslutsfattare. Det är helt obegripligt om fenomenet inte ska förklaras av att dessa icke-nicenska behöver en arena för sin egen agenda. Vi bevittnar en ockupation helt enkelt. Denna agenda avslöjar sig som MTD-religion när den döljer sina politiska avsikter och framträder som religion. Moralistisk terapeutisk Deism.

Nu har jag ett enda önskemål. Låt oss få en respektfull valdebatt. Det betyder inte "artig". Respekt betyder att titta en gång till. Jag vill ha en valdebatt som verkligen innebär att väljarna kollar en gång till för att komma igenom utlagda rökridåer och förstå vad kampen om Kyrkan innebär. Det stiger fram partipolitiker, under förklädnad eller med synligt partimärke, men frågan är hur pass kyrkliga de är. Det handlar inte om att mäta graden av tro utan om trons innehåll. Fides qua är tron som trosakt (det heter så), den mäter vi inte. Fides quae är trons innehåll. Det är intelligibelt, dvs det kan vi fråga och tala om. Kampen om Kyrkan handlar om tron, den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga (Judas v 3). Är vi överens om att denna tro finns och förvaltas i och av Svenska kyrkan? Och vad menar vi om Jesus?