De ungas kyrkomöte har gått igenom motionerna till det riktiga kyrkomötet och gett motionssvar. Hur många de är vet jag inte. Svenska kyrkans unga är väl närmast att se som- ja, jag vet faktiskt inte vad. Oftast kanske som en god uppehållsplats för sådana som inte riktigt platsar i andra föreningar. Gott så. Men kul tjejer och killar finns dset fler av i Svenska kyrkan än de som kallas "Svenska kyrkans unga". Själva benämningen är, om man blir noga med orden, falsk varudeklaration. De flesta av Svenska kyrkans unga är inte med i Svenska kyrkans unga, med andra ord.
"Vår kyrka måste vara stark och vi måste våga visa vad vi står för", heter det som mmotivering för avslaget på möjlighet till prästvigning för kandidater från väckelserörelser inom Svenska kyrkan. Förslaget "känns orimligt på något vis". Vad är det orimliga? "Att vi ska lägga resurser på personer som inte vill jobba med oss, Svenska kyrkan. Att värderingar som gör skillnad på människor ska inte få utrymme i Svenska kyrkan." Jo, satsbygganden är verkligen denna!
Tanken att det finns gemenskaper inom Svenska kyrkan - obs! inom - som inte får sina möjliga prästkandidater vigda, finns inte på agendan. De stolta deklarationerna står liksom för sig själva. Risken att grupper vandrar sin väg är ingen risk - för i så fall har de värderingar som inte ska få utrymme i Svenska kyrkan. Att de ungdomliga härmed förvandlar Kyrkan till åsiktsgemenskap, förstår man inte. Än mindre förstår man själva sakfrågan. Hur kan det komma sig? Jo, man har bestämt sig? "Vi är stolta över hur långt Svenska kyrkan har kommit gällande synen på det manliga-kvinnliga prästämbetet." Det var ett skojigt sätt att beskriva innovationen! "Ett bifall för motionen skulle kännas som ett steg bakår."
Jag ska inte skriva om den i Svenska kyrkan etablerade lögnkulturen. Jag ska inte ens notera att den med full kraft lever i de ungdomliga sammanhangen. Däremot ska jag ifrågasätta de ekonomiska bidragen till en barn- och ungdomsorganisation som inte är demokratisk, som inte syftar till ifrågasättande av de etablerade sanningarna och som inte visar den tolerans som är demokratins grundbult. Intoleransen och oförmågan att förstå vad "den andre" menar, borde inte vara bidragsgrundande.
"Vår kyrka måste vara stark och vi måste våga visa vad vi står för", hette det alltså. Vilka vill ingå i detta deras "vi"? Jag gör det inte.
fredag 30 september 2011
Gårdagen
Utanför kyrkomötets agenda var det minnesgudstjänst i Uppsala domkyrka. Det var 50 år sedan Dag Hammarskjöld begravdes. I allt tal om Hammarskjöld slogs jag av två tankar. Först den om Hammarskjölds kallelsetanke - är den frikopplad från den kallelseteologi som hör samman med yngkyrkorörelsen? Det tror inte jag. Efter denna någotsånär seriösa reflektion höll jag på att skratta högt. KG talade väl om Hammarskjöld och hana insats och mitt i detta mindes jag hur han en gång satt gråtande i en korridor på departementet. När han frågade hur det var fatt pekade han mot statsrådets dörr och snyftade: "Det sitter en galning därinne". Den bondeförbundare som blivit skatteminister hade ställts inför behövet av fler skatteintäkter och svarat att det kunde lösas genom höjd skatt på kaffe, för kaffe ville folk alltid ha. Hammarskjöld var inte riktigt gjord för handfasta möten med den politiska verkligheten.
Kyrkans Tidning presenterade det angenäma problemet om miljonregn när det handlasr om kyrkoantikvarisk ersättning. Deta regn beror på att andelen som Viby skulle kunnat få nu i stället ges till de andra stiften. Men tidningen har totalt tappat bort det verkliga poblemet. Den kyrkoantikvariska ersättningen kan i många fall inte användas. En halv miljard har beviljats under årens lopp men inte betalats ut därför att mottagarna inte har råd med sin egeninsats. Kalmar domkyrka kostar kring 100 miljoner att renovera. 40 har samfälligheten fått. 60 ska den skaka fram på egen hand. Det är väldigt mycket pengar.
Varför kan inte KT komplicera verkligheten, det vill säga göra det som läsarna behöver? Informera. Ge sakkunskap. Hade Hammarskjöld läst KT hade han nog börjat gråta igen.
Kyrkans Tidning presenterade det angenäma problemet om miljonregn när det handlasr om kyrkoantikvarisk ersättning. Deta regn beror på att andelen som Viby skulle kunnat få nu i stället ges till de andra stiften. Men tidningen har totalt tappat bort det verkliga poblemet. Den kyrkoantikvariska ersättningen kan i många fall inte användas. En halv miljard har beviljats under årens lopp men inte betalats ut därför att mottagarna inte har råd med sin egeninsats. Kalmar domkyrka kostar kring 100 miljoner att renovera. 40 har samfälligheten fått. 60 ska den skaka fram på egen hand. Det är väldigt mycket pengar.
Varför kan inte KT komplicera verkligheten, det vill säga göra det som läsarna behöver? Informera. Ge sakkunskap. Hade Hammarskjöld läst KT hade han nog börjat gråta igen.
torsdag 29 september 2011
Så funkar det
Själva grunden är valresultatet. Det avgör vilken vikt och vilket värde ett resonemang har. I och för sig kan valresultatet kombineras med erfarenhet och kompetens - men de senare faktorerna blir inte avgörande. Jag berättar nu den djupare hemligheten om kyrkomötet. Störst går först. Jag kan jämföra med hur församlingsprästen arbetar. Då gäller det att ta folk i anspråk. Var och en har något som kan och ska bli till nytta. Kyrkosystem fungerar inte så. Jag ville bara peka på skillnaden. Självfallet fattas kloka beslut i kyrkomötet.
Skvallret från Tillsynsutskottet säger att en fösöksvotering med siffrorna 8-7 slagit fast att den som är präst måste inneha vigselbehörighet. Motiveringen ska jag med intresse ta del av för här blandas två kategorier. Prästämbetet är en sak. Det kan man ha också i en stat som har civiläktenskap. Nu har staten lämnat över vigselrätt till Svenska kyrkan. Vi kan viga - men om en präst väljer att avstå, hur skulle det påverka prästvigningen och de gåvor som Gud ger i den? En helt annan sak är om de som anställer präst i försmlingen kräver att få en präst som har behörighet att viga. Det kan man kräva - på samma sätt som man kräver körkort och tillgång till bil (något som somliga präster ställer upp på och sedan kör tusentals mil i tjänsten, mil som blir subvention till pastoraten av den egna hushållskassan så varför ställer man upp på sådant?)
Håkan Juholts närvaro inspirerade S-kamraterna. Nu läggs grunden för franmtida kyrkoplitiska valframgångar för den socialdemoktratiska kyrkopolitiken är en del av kulturpolitiken och därför viktig. Det betyder alltså att medlemmarna i ett parti kan bestämma den politik som ska gälla för medlemmarna i Svenska kyrkan. Partimedlemmarna behöver inte vara med i Svenska kyrkan - kulturpolitiken är generell och munkavle i somliga frågor kan man inte ha i ett parti. Icke-medlemmarna får inte rösta i val men kan påverka. Hur det kom sig att svensk socialdemokrati så självklart vaklde en liberalteologisk tankemodell, vill jag fundera mer över. Högkyrkliga socialdemokrater finns det i England. Inte här.
Det system vi kommer att ha ytterligare några val cementerar. Det är ett system som byggs uppifrån och där människor blir objekt för kyrkopolitisk välvilja. Levande församlingasr byggs nerifrån av människor som är subjekt.
Begravningslagen skickas till lagrådet idag, sägs det. I dern kan vi komma att se hur det befintliga statskyrkosystemet faktiskt fungerar. Organisationen för begravningar styr den kyrkliga organisationen eftersom Svenska kyrkan har begravningsväsendet om hand. Hur det funkar ska det blir intressant att se också.
Skvallret från Tillsynsutskottet säger att en fösöksvotering med siffrorna 8-7 slagit fast att den som är präst måste inneha vigselbehörighet. Motiveringen ska jag med intresse ta del av för här blandas två kategorier. Prästämbetet är en sak. Det kan man ha också i en stat som har civiläktenskap. Nu har staten lämnat över vigselrätt till Svenska kyrkan. Vi kan viga - men om en präst väljer att avstå, hur skulle det påverka prästvigningen och de gåvor som Gud ger i den? En helt annan sak är om de som anställer präst i försmlingen kräver att få en präst som har behörighet att viga. Det kan man kräva - på samma sätt som man kräver körkort och tillgång till bil (något som somliga präster ställer upp på och sedan kör tusentals mil i tjänsten, mil som blir subvention till pastoraten av den egna hushållskassan så varför ställer man upp på sådant?)
Håkan Juholts närvaro inspirerade S-kamraterna. Nu läggs grunden för franmtida kyrkoplitiska valframgångar för den socialdemoktratiska kyrkopolitiken är en del av kulturpolitiken och därför viktig. Det betyder alltså att medlemmarna i ett parti kan bestämma den politik som ska gälla för medlemmarna i Svenska kyrkan. Partimedlemmarna behöver inte vara med i Svenska kyrkan - kulturpolitiken är generell och munkavle i somliga frågor kan man inte ha i ett parti. Icke-medlemmarna får inte rösta i val men kan påverka. Hur det kom sig att svensk socialdemokrati så självklart vaklde en liberalteologisk tankemodell, vill jag fundera mer över. Högkyrkliga socialdemokrater finns det i England. Inte här.
Det system vi kommer att ha ytterligare några val cementerar. Det är ett system som byggs uppifrån och där människor blir objekt för kyrkopolitisk välvilja. Levande församlingasr byggs nerifrån av människor som är subjekt.
Begravningslagen skickas till lagrådet idag, sägs det. I dern kan vi komma att se hur det befintliga statskyrkosystemet faktiskt fungerar. Organisationen för begravningar styr den kyrkliga organisationen eftersom Svenska kyrkan har begravningsväsendet om hand. Hur det funkar ska det blir intressant att se också.
onsdag 28 september 2011
Förlorarna
De är dock entusiastiska, förlorarna. Vad som avhandlas i utskott ska stanna i utskott (också om alla läcker till sina nomineringsgrupper) men så mycket kan man säga, att entusiasm finns det. De stora och allvarliga frågorna kommer dock inte upp. Lokalperspektivets små framgångar kan redovisas som vore detta ett framtidsmönster. De utredningar som alltmer - och ibland överaskande - talar klartext om kris, påverkar knappast. Men det finns i varje krigsmakt de som in i det sista håller igång de dagliga rutinerna och räknar kalsonger som ska till tvätt och de som kommit tillbaka från tvätteriet. Nionde armén utanför Berlin är tytpexempel.
De små frågorna tar tid. De hanteras som vore de viktiga. Jag kan verkligen vara fascinerad OCH känna att orken tryter. Sammanträde efter sammanträde men aldrig ett rejält analysarbete för att varsna farorna, förstå skeenden i deras längd och kanske, kanske pröva alternativ. Visst kan man göra meningsfulla insatser i den egna församlingen, men det är en tapperhet som borde få konsekvenser när det handlar om strategier för framtiden.
Jag har varit med ett tag. Det är mentalt ingen fördel. Jag kommer på mig själv med att upptäcka hur gamla ledamöter åldrats på ett år. Hur det är med mig själv ser jag inte, eftersom jag ser mig själv i badrumsspegeln dag efter dag och alltså missar förfallet. Men tiden far kanske inte väl fram med någon av oss - det är en möjlighet jag kan hålla öppen.
I kväll är det gruppmiddag. I morgon kväll kan man i Uppsala domkyrka fira gudstjänst till minne av att Dag Hammarskjöld begravdes för 50 år sedan. Vad ska man tycka om den sortens jubileumsbegravningsaggremanger? Ärkebiskopen ska predika. Kommer KG månntro? Ärkebiskop Eidem är förhindrad. Men hur var det med Hammarskjölds insats i Kongo? Jag har försökt läsa och förstår nog mindre och mindre av det politiska skeendet och dess fortsättning men det är klart att belgiska gruvintressen och investeringar väger tyngre än idealitet. Jag kanske borde gå på gudstjänsten? Förlorarna kommer entusiastiskt att vara där, inser jag. På sitt sätt verkar det mycket passande. Då en krasch i Ndola, nu ett sönderfall här.
Verkar jag pessimistisk? Jag läser Nyckeln 2011. Argumentet att Jesus har uppstått kan man komma dragande med och att det ska hålla missmod på avstånd. Det är sant men det är ett uselt argument när det används för att undvika allvar. Lika uselt som argumentet att Kyrkan varit illa ute tidigare. Det är sant - men då var inte vi med. Det är skillnaden. Så jag kan fråga hur det kommer sig att de entusiastiska förlorarna likväl förlorar när Jesus uppstått och den nya mänskligheten samlas i Kristi Kyrka, glad, livskraftig och förhoppningsfull. Det är något som inte riktigt går ihop. Lika lite som när pastor Klein i den öppna folökkyrkan ska ha ut Håkan Sunnliden ur Svenska kyrkan och menar att han skulle lämna prästeriet.
Socialdemokraterna hade i dag besök av min vän Håkan Juholt. Det blev uppställning för fotografering av S-gruppen ihop med Håkan. Här backas inte från det politiska ansvaret för (S)venska kyrkan, förstod vi. Var min vän Göran Persson någonsin på träff i Uppsala med kyrkomötesgruppen? You ain't seen nothing yet, kan man förmoda.
De små frågorna tar tid. De hanteras som vore de viktiga. Jag kan verkligen vara fascinerad OCH känna att orken tryter. Sammanträde efter sammanträde men aldrig ett rejält analysarbete för att varsna farorna, förstå skeenden i deras längd och kanske, kanske pröva alternativ. Visst kan man göra meningsfulla insatser i den egna församlingen, men det är en tapperhet som borde få konsekvenser när det handlar om strategier för framtiden.
Jag har varit med ett tag. Det är mentalt ingen fördel. Jag kommer på mig själv med att upptäcka hur gamla ledamöter åldrats på ett år. Hur det är med mig själv ser jag inte, eftersom jag ser mig själv i badrumsspegeln dag efter dag och alltså missar förfallet. Men tiden far kanske inte väl fram med någon av oss - det är en möjlighet jag kan hålla öppen.
I kväll är det gruppmiddag. I morgon kväll kan man i Uppsala domkyrka fira gudstjänst till minne av att Dag Hammarskjöld begravdes för 50 år sedan. Vad ska man tycka om den sortens jubileumsbegravningsaggremanger? Ärkebiskopen ska predika. Kommer KG månntro? Ärkebiskop Eidem är förhindrad. Men hur var det med Hammarskjölds insats i Kongo? Jag har försökt läsa och förstår nog mindre och mindre av det politiska skeendet och dess fortsättning men det är klart att belgiska gruvintressen och investeringar väger tyngre än idealitet. Jag kanske borde gå på gudstjänsten? Förlorarna kommer entusiastiskt att vara där, inser jag. På sitt sätt verkar det mycket passande. Då en krasch i Ndola, nu ett sönderfall här.
Verkar jag pessimistisk? Jag läser Nyckeln 2011. Argumentet att Jesus har uppstått kan man komma dragande med och att det ska hålla missmod på avstånd. Det är sant men det är ett uselt argument när det används för att undvika allvar. Lika uselt som argumentet att Kyrkan varit illa ute tidigare. Det är sant - men då var inte vi med. Det är skillnaden. Så jag kan fråga hur det kommer sig att de entusiastiska förlorarna likväl förlorar när Jesus uppstått och den nya mänskligheten samlas i Kristi Kyrka, glad, livskraftig och förhoppningsfull. Det är något som inte riktigt går ihop. Lika lite som när pastor Klein i den öppna folökkyrkan ska ha ut Håkan Sunnliden ur Svenska kyrkan och menar att han skulle lämna prästeriet.
Socialdemokraterna hade i dag besök av min vän Håkan Juholt. Det blev uppställning för fotografering av S-gruppen ihop med Håkan. Här backas inte från det politiska ansvaret för (S)venska kyrkan, förstod vi. Var min vän Göran Persson någonsin på träff i Uppsala med kyrkomötesgruppen? You ain't seen nothing yet, kan man förmoda.
På möte i Uppsala
Kyrkomötets ordförande inledningstalade. Kronprinsessan var där. Inbjudna gäster från det officiösa Sverige och fd kyrkliga koryféer. Det betyder att gamla generalsekreterare fanns på plats - men var, undrades, Lars Friedner inbjuden?
Behållningen var biskopen Benson Bangoza från Karagwe-stiftet i Tanzania som i den rådande situationen dock påpekade att Svenska kyrkan gjort mycket gott i Tanzania. De diplomatiskt skolade förstod att här fanns en liten hake. Biskopen ville inte glömma vad som varit, bara för att det är som det är. Liberala västerländska kyrkor är inte deras kyrkoideal. Att biskopen kommer från en kyrka som har de utmanande problemen med väckelse att hantera, kan man minnas.
Självfallet avsjöngs stående Som sådden förnimmer Guds välbehag. Det är en fariseisk psalm och älskad i kyrkomötet av det skälet sasmt därför att tidigare rodföranden Åstrand (M) gillade den. Nu förväntas alla uppskatta detta utslag av borgerlig stockholmsreligion. Anders Wejryd tog upp frågan om identitet kopplad till relevans. Det gjorde han bra. Han pekar på faror numera. 30-40 år för sent, kan jag tycka - men likväl.
Nu har dock det intressanta inträffat att läronämnden i ett uttalande underskrivet av Anders Wejryd kättarförklarat kyrkostyrelsen som genom en skrivelse uttryckt sitt kättari och skrivelsen är udnertecknad av Anders Wejryd. Måste han avgå?
Saken gäller en inledningstext till kyrkoordningen (som dåvarande biskop Eckerdal petade i tillsammans med nuvarande biskop Persenius). Jag har alltid vari skeptisk till inledningstexterna och markerat det. Tystnadsplikten motiveras i texten med att synden är utplånad men läronämnden hävdar att tystnadsplikten beror på att synderna bekänns inför Kristus och Kristus skvallrar inte. Alltså har prästen tystnadsplikt. Kyrkostyrelsen petar inte i inledningstexter - för de har inte en sådan status. Men ska man leta motiv för tystnadsplikten behöver man inte ställa motiv mot varandra utan låta dem bli komplement, tänker jag, som ser fler motiv för prästens tystnadsplikt. Om motiv alls behövs - tystnadsplikten hör till det vi brukar kalla klassisk kristen tro och praxis.
Läronämnden gillar inte riktigt kompromissen om utlandskyrkan heller utan vill av läromässiga skäl få en lösning som tydliggör utlandsförsamlingarnas stiftsanknytning, inte bara anknytning till en biskop. Läromässiga? Till läran hör väl just anknytningen till biskopen - resten är organisation kring biskopen. Däremot har läronämnden inga synpunkter på den motion Dan Sarkar /FK/ skrev om behovet av omvändelse. Är det inte en fråga med läromässiga implikationer? Anders Wejryd som skrivit under båda akstyckena får väl reda ut hur det ska vara. Medge att allt understundom blir lite löjligt. Men detta ägnar vi oss engagerat åt. Tack för att ni betalar!
Idag fortsätter utskottsarbetet. Skvallret har jag inte hunnit avnjuta ännu för det var mestadels slutna utskott i går. Men jag underhålls av det faktum att talet om öppenhet och gränslöshet upprepas som om detta vore viktiga sanningar i och för Svenska kyrkan. Jag är tillräckligt mycket hegelian för att inse att när man låter de stora orden stiga mot skyn men de inte har någon faktisk motsvarighet i realiteterna, då är upplösningen på gång. Det läser jag också i den nyutkomna Nyckeln för 2011 med bitska analyser. En ledamot hade redan lyckats lägga sitt ex i pappersinsamlingen. Det kan vara en nyhet att sprida.
I Nyckeln ser jag på sid 25 en varning för risken att tjänstenmännen och den verksamhet de leder kan komma att omdefiniera Svenska kyrkan. Tja, jag såg att pilgrimsvandringen i april 2012, som vi stöttar, blir något extra. "Vandringen färgas av frågor om mångkultur, integration, miljö, existens och andlighet och musiken är en viktig del av arrangemanget." Vad läser jag då? Reciten till kyrkolivsutskottets betänkande 2011:15.
Jag tänker: Så nära - och så långt ifrån.
Behållningen var biskopen Benson Bangoza från Karagwe-stiftet i Tanzania som i den rådande situationen dock påpekade att Svenska kyrkan gjort mycket gott i Tanzania. De diplomatiskt skolade förstod att här fanns en liten hake. Biskopen ville inte glömma vad som varit, bara för att det är som det är. Liberala västerländska kyrkor är inte deras kyrkoideal. Att biskopen kommer från en kyrka som har de utmanande problemen med väckelse att hantera, kan man minnas.
Självfallet avsjöngs stående Som sådden förnimmer Guds välbehag. Det är en fariseisk psalm och älskad i kyrkomötet av det skälet sasmt därför att tidigare rodföranden Åstrand (M) gillade den. Nu förväntas alla uppskatta detta utslag av borgerlig stockholmsreligion. Anders Wejryd tog upp frågan om identitet kopplad till relevans. Det gjorde han bra. Han pekar på faror numera. 30-40 år för sent, kan jag tycka - men likväl.
Nu har dock det intressanta inträffat att läronämnden i ett uttalande underskrivet av Anders Wejryd kättarförklarat kyrkostyrelsen som genom en skrivelse uttryckt sitt kättari och skrivelsen är udnertecknad av Anders Wejryd. Måste han avgå?
Saken gäller en inledningstext till kyrkoordningen (som dåvarande biskop Eckerdal petade i tillsammans med nuvarande biskop Persenius). Jag har alltid vari skeptisk till inledningstexterna och markerat det. Tystnadsplikten motiveras i texten med att synden är utplånad men läronämnden hävdar att tystnadsplikten beror på att synderna bekänns inför Kristus och Kristus skvallrar inte. Alltså har prästen tystnadsplikt. Kyrkostyrelsen petar inte i inledningstexter - för de har inte en sådan status. Men ska man leta motiv för tystnadsplikten behöver man inte ställa motiv mot varandra utan låta dem bli komplement, tänker jag, som ser fler motiv för prästens tystnadsplikt. Om motiv alls behövs - tystnadsplikten hör till det vi brukar kalla klassisk kristen tro och praxis.
Läronämnden gillar inte riktigt kompromissen om utlandskyrkan heller utan vill av läromässiga skäl få en lösning som tydliggör utlandsförsamlingarnas stiftsanknytning, inte bara anknytning till en biskop. Läromässiga? Till läran hör väl just anknytningen till biskopen - resten är organisation kring biskopen. Däremot har läronämnden inga synpunkter på den motion Dan Sarkar /FK/ skrev om behovet av omvändelse. Är det inte en fråga med läromässiga implikationer? Anders Wejryd som skrivit under båda akstyckena får väl reda ut hur det ska vara. Medge att allt understundom blir lite löjligt. Men detta ägnar vi oss engagerat åt. Tack för att ni betalar!
Idag fortsätter utskottsarbetet. Skvallret har jag inte hunnit avnjuta ännu för det var mestadels slutna utskott i går. Men jag underhålls av det faktum att talet om öppenhet och gränslöshet upprepas som om detta vore viktiga sanningar i och för Svenska kyrkan. Jag är tillräckligt mycket hegelian för att inse att när man låter de stora orden stiga mot skyn men de inte har någon faktisk motsvarighet i realiteterna, då är upplösningen på gång. Det läser jag också i den nyutkomna Nyckeln för 2011 med bitska analyser. En ledamot hade redan lyckats lägga sitt ex i pappersinsamlingen. Det kan vara en nyhet att sprida.
I Nyckeln ser jag på sid 25 en varning för risken att tjänstenmännen och den verksamhet de leder kan komma att omdefiniera Svenska kyrkan. Tja, jag såg att pilgrimsvandringen i april 2012, som vi stöttar, blir något extra. "Vandringen färgas av frågor om mångkultur, integration, miljö, existens och andlighet och musiken är en viktig del av arrangemanget." Vad läser jag då? Reciten till kyrkolivsutskottets betänkande 2011:15.
Jag tänker: Så nära - och så långt ifrån.
tisdag 27 september 2011
Aktuell insikt
Nej, jag ska inte fortsätta med Aktuellts insats i går - men innan jag somnade funderade jag över redaktionens arbete. Varför skulle Helle Klein få börja med en utgjutelse över Håkan Sunnliden? Var inte Sunnliden den intressante, han som gjort något han fått kritik för. En åsiktsmaskin från Stockholm, verksam i medievärlden samt vid en av kyrkosystemet uppburen arena - hur intressant är det och hur mycket mindre intressant när hon uppträder som samtalsförstörare. Sunnliden och "hans polare" borde ju lämna den öppna och välkomnande Svenska kyrkan, förstod vi. Helle Klein var tydlig på den punkten. Självfallet ville hon också stå upp för kärleken.
Det är det där med "lämna" som blir aktuellt. Jag slogs i helgen av en insikt. Det finns en inneboende logik i att de stora systemen gör sig de olämpliga kvitt. Kyrkosystem och utköp av präster, t ex. Lämplighet handlar inte om hur evangeliet förkunnas utan mycket mer om konformitet och social kompetens. Av präster krävs ju numera en stor uppsättning kompetenser. De ska skapa den relevans som är så viktig för Svenska kyrkans intäkter och anseende. Den som inte omedelbart gör det, ryker. När vi nu får stora enheter, finns kravet på konformitet inbyggt. Det ska vara folk som går bra ihop med chefens hållning oh cheferna blir färre coh finns längre bort vilket ökar kravet på enhetlighet. Cheferna styr ju alltmer på distans. Det stora blir, kan man förmoda, förödande.
Förr kunde man ha en rätt nördig präst i församlingen för han gjorde vad han skulle. Han förkunande evangeliet. Han hade en boklig lärdom /det visste folk!/. Han kunde sköta folkbokföringen. Han gick hem till gamla och sjuka men var ingen franmstående konfirmadpräst och lite udda när präster samlades till konvent. I sitt lilla sammanhang fungerade det dock. Hans kallelse sattes inte ifråga. Fast det är klart - allas var tacksamma om han inte gjorde något som skulle hamna i tidningen.
Nu prästviger vi folk och köper ut dem efter X antal år. Det kyrkosystem vi bygger behöver präster som är utbytbara. Karl Marx hade påmint om att denna proletarisering finns med i Kommunistiska Manifestet (1848) - den som sist av alla blir lönearbetare är prästen. Att detta går på tvärs mot vad Kyrkan egentligen lär om prästämbetet, behöver jag knappast påpeka.
Närhet och samverkan heter utredningen. Den gör vad som måste göras i den situation Svenska kyrkan är: inför stordriften iocg aklla uppträder nu som om utredningen redan beslutats. På ett metaplan, det heter så när man ska beskriva ett plan bortom det där vi harvar runt utan att riktigt hinna tänka och analysera, borde vi samtala om systemens logiska konsekvenser - oönskade eller önskade.Och nu suckar jag: Kunde vi inte kalla in Helle Klein som levererar en åsikt om saken? Varför måste vi andra arbeta med insikter och komplikationer?
Det är det där med "lämna" som blir aktuellt. Jag slogs i helgen av en insikt. Det finns en inneboende logik i att de stora systemen gör sig de olämpliga kvitt. Kyrkosystem och utköp av präster, t ex. Lämplighet handlar inte om hur evangeliet förkunnas utan mycket mer om konformitet och social kompetens. Av präster krävs ju numera en stor uppsättning kompetenser. De ska skapa den relevans som är så viktig för Svenska kyrkans intäkter och anseende. Den som inte omedelbart gör det, ryker. När vi nu får stora enheter, finns kravet på konformitet inbyggt. Det ska vara folk som går bra ihop med chefens hållning oh cheferna blir färre coh finns längre bort vilket ökar kravet på enhetlighet. Cheferna styr ju alltmer på distans. Det stora blir, kan man förmoda, förödande.
Förr kunde man ha en rätt nördig präst i församlingen för han gjorde vad han skulle. Han förkunande evangeliet. Han hade en boklig lärdom /det visste folk!/. Han kunde sköta folkbokföringen. Han gick hem till gamla och sjuka men var ingen franmstående konfirmadpräst och lite udda när präster samlades till konvent. I sitt lilla sammanhang fungerade det dock. Hans kallelse sattes inte ifråga. Fast det är klart - allas var tacksamma om han inte gjorde något som skulle hamna i tidningen.
Nu prästviger vi folk och köper ut dem efter X antal år. Det kyrkosystem vi bygger behöver präster som är utbytbara. Karl Marx hade påmint om att denna proletarisering finns med i Kommunistiska Manifestet (1848) - den som sist av alla blir lönearbetare är prästen. Att detta går på tvärs mot vad Kyrkan egentligen lär om prästämbetet, behöver jag knappast påpeka.
Närhet och samverkan heter utredningen. Den gör vad som måste göras i den situation Svenska kyrkan är: inför stordriften iocg aklla uppträder nu som om utredningen redan beslutats. På ett metaplan, det heter så när man ska beskriva ett plan bortom det där vi harvar runt utan att riktigt hinna tänka och analysera, borde vi samtala om systemens logiska konsekvenser - oönskade eller önskade.Och nu suckar jag: Kunde vi inte kalla in Helle Klein som levererar en åsikt om saken? Varför måste vi andra arbeta med insikter och komplikationer?
måndag 26 september 2011
Ett intressant Aktuellt-inslag med den klandervärde
Det är inte så avancerat att göra tv av svåra frågor. Man hittar en eller flera personer som blir ett "fall" och därefter ska man diskutera sak. Inte fallet, förstås. Utan den sak som "fallet" tangerar. "Fallet" var två som gift sig enkönat - och det var en präst som ställt upp. Att ordningen är den att det alltid finns en präst, sas inte. Att det skulle kunna vara en komplikation när en nationell kyrka i kyrkopolitisk ordning fattar ett beslut som avviker från vad som trotts och lärts av alla kyrkor överallt och att t ex Mekane Yesu-kyrkan nu måste hitta ett nytt sätt att förhålla sig till Svenska kyrkan, kunde förstås varit ingång. Ellera att stora kyrkor som den rysk-ortodoxa sagt upp sina relationer med oss. Men detta diplomatiska debacle ska man inte låtsas om. Förenkla intill förfalskning - det är tv.
Det blev Helle mot den klandervärde Håkan. Att Håkan Sunnliden verkligen var klandervärd förstod jag omedelbart för Helle Klein misstänkliggjorde brutalt Håkan därför att han och "hans polare" inte lämnat Svenska kyrkan. Hon tar då i - och förlorar förhoppningsvis på det. Hennes obekymrade hållning förvånade mig. "Vi" omdefinierar, fick jag veta och hon hänvisade till sådana auktoriteter som kyrkomötet, läronämnden och biskoparna - som om detta i lärofrågor på något ringaste sätt skulle vara auktoritativa organ. Kyrkomötet är partipolitiskt sammansatt och fullbordade vad riksdagen redan fattat beslut om. Läronämnden är kyrkpolitiskt tillsatt och att biskoparna ingår i den säger intet. Elektorerna har i omgångar valt så som partierna sagt att de ska välja. Varför hyckla med hur det är? Konformiteten mellan staten och de politiska partierna och den ideologiska statsapparat som kyrkan utgör, är uppenbar. Det behöver man inte ha läst Louis Althusser för att fatta.
Håkan drev tanken på civiläktenskap och påpekade att Svenska kyrkan genom sitt beslut avviker från den allmänneliga kyrkan. När Helle kontrar med omdefinitionen gick det kalla kårar utefter ryggen. Exakt, jag upprepar mig: exakt, detta är de tyska kristna nazisternas stolta deklaration. Hur kan man argumentera som dom?
Håkan kunde förstås ha naglat fast pinsamheten - men det inledande inslaget tog lång tid från alla komplicerande resonemang. Då hade han kunnat påpeka att beslutet om enkönad vigsel INTE föregåtts av någon teologisk utredning av vad som kännetecknar det kristna äktenskapet och att denna icke-befirntliga teologiska utredning självfallet aldrig kunde sändas ut för ekumenisk konsultation. Det var ju nödvändigt att effektuera vad riksdagen redan beslutat - för hur skulle det annars gå? Men folk minns kanske?
Jag ogillar Heller Kleins grundhållning - det skamlösa utmönstrandet. Jag gillar Helle Kleins tydlighet. Detta självklara rop på utmönstrande - och den som inet lämnar framställs som mraliskt klandervärd - är vad hon står för. Bra att vi fick se. Vi andra kan nog mer sakligt föra ett samtal om frågotr som skulle kunna vara värda ett sakligt samtal. Men är vi inte värda bättre inslag i Aktuellt, som säger sig vilja stå just för komplikationerna? Och nog kan man undra hur kul det är för biskop Jpohansson att stå samman med Helle Klein. Jag ska spröja honom om saken i morgon.
Det blev Helle mot den klandervärde Håkan. Att Håkan Sunnliden verkligen var klandervärd förstod jag omedelbart för Helle Klein misstänkliggjorde brutalt Håkan därför att han och "hans polare" inte lämnat Svenska kyrkan. Hon tar då i - och förlorar förhoppningsvis på det. Hennes obekymrade hållning förvånade mig. "Vi" omdefinierar, fick jag veta och hon hänvisade till sådana auktoriteter som kyrkomötet, läronämnden och biskoparna - som om detta i lärofrågor på något ringaste sätt skulle vara auktoritativa organ. Kyrkomötet är partipolitiskt sammansatt och fullbordade vad riksdagen redan fattat beslut om. Läronämnden är kyrkpolitiskt tillsatt och att biskoparna ingår i den säger intet. Elektorerna har i omgångar valt så som partierna sagt att de ska välja. Varför hyckla med hur det är? Konformiteten mellan staten och de politiska partierna och den ideologiska statsapparat som kyrkan utgör, är uppenbar. Det behöver man inte ha läst Louis Althusser för att fatta.
Håkan drev tanken på civiläktenskap och påpekade att Svenska kyrkan genom sitt beslut avviker från den allmänneliga kyrkan. När Helle kontrar med omdefinitionen gick det kalla kårar utefter ryggen. Exakt, jag upprepar mig: exakt, detta är de tyska kristna nazisternas stolta deklaration. Hur kan man argumentera som dom?
Håkan kunde förstås ha naglat fast pinsamheten - men det inledande inslaget tog lång tid från alla komplicerande resonemang. Då hade han kunnat påpeka att beslutet om enkönad vigsel INTE föregåtts av någon teologisk utredning av vad som kännetecknar det kristna äktenskapet och att denna icke-befirntliga teologiska utredning självfallet aldrig kunde sändas ut för ekumenisk konsultation. Det var ju nödvändigt att effektuera vad riksdagen redan beslutat - för hur skulle det annars gå? Men folk minns kanske?
Jag ogillar Heller Kleins grundhållning - det skamlösa utmönstrandet. Jag gillar Helle Kleins tydlighet. Detta självklara rop på utmönstrande - och den som inet lämnar framställs som mraliskt klandervärd - är vad hon står för. Bra att vi fick se. Vi andra kan nog mer sakligt föra ett samtal om frågotr som skulle kunna vara värda ett sakligt samtal. Men är vi inte värda bättre inslag i Aktuellt, som säger sig vilja stå just för komplikationerna? Och nog kan man undra hur kul det är för biskop Jpohansson att stå samman med Helle Klein. Jag ska spröja honom om saken i morgon.
Columbi ägg
I går kom jag på den lysande idén. Regeringen vill ju införa avdragsrätt på gåvor till ideella sammanhang. Varför skulle då inte Svenska kyrkan införa milersättning till kyrkobesökarna? Jag kan föreslå en begränsningsregel. Milersättning utgår bara till den som söker sig till en gudstjänst i pastoratets kyrkor, alternativt till pastoratsgränsen för den som far utanför. Jag tänkte ett ögonblick att kontraktet kunde vara område - men det kanske är att ta i när vi nu får storkontrakt. Å andra sidan - ett pastorat ska omfatta kommunen, ser vi. Det blir en del milpengar till gudstjänstdeltagarna.
Jag tänker så här: Kyrkoavgiften är en sak, den erlägger vi alla solidariskt. Somliga av oss tar också på sig mödan att lägga pengar på att köra till gudstjänst. Detta håller de facto kyrkolivet igång. Utan gudstjänstdeltagare stannar Svenska kyrkan. Varför ska de som med bön, psalmsång mm håller allt igång, få betala mer? De firar ju aldrig gudstjänst bara för sin egen skull utan också för alla de andras, de som inte är där. Jag är medveten om att gudstjänsten kan ge något personligt - alltså för jag inte fram förslaget att man också skulle få ersättning för den tid man lägger på gudstjänstdeltagande (och resa dit och hem). Vad jag talar om är de direkta utgifterna för transport.
Praktiskt inför vi alltså en form av kyrkogångskort. Kyrkvärden signerar att man verkligen varit där och så samlar man ihop sina små lappar vid kyrkoårets slut och skickar dem till pastoratet. På så vis hinner man få julklappspengar, tror jag.
Jag kan tänka mig några kriterier som vi har så att folk inte far runt hur som helst. Risken finns ju att den som deltar i gudstjänst i staden också passar på att handla på de stora marknaderna. Den risken får man ta. Men kriteriet bör vara att man tar sig till en högmässa. En ytterligare begränsningsregel kan övervägas: Om det inte firas högmässa i den egna församlingen, får man ta sig till en annan. Men svagheten blir förstås att då kan reseersättningen till den egna församlingens kyrkor ifrågasättas - och det vill jag ju inte. Om någon bor 12 km från kyrkan ska ju ersättning för 24 kilometerns bilkörning (fram och tillbaka) utgå.
Naturligtvis ersätts också moped- och motorcykelkörning samt - men då tänker vi oss nog en schablon - cyklande. Det finns regler att falla tillbaka på.
Saken handlar självfallet främst om solidaritet. Den som gör det avgörande för kyrkolivet - firar gudstjänst - ska inte åsamkas extra utgifter i förhållande till andra medlemmar.
Genialt, eller hur?
Jag tänker så här: Kyrkoavgiften är en sak, den erlägger vi alla solidariskt. Somliga av oss tar också på sig mödan att lägga pengar på att köra till gudstjänst. Detta håller de facto kyrkolivet igång. Utan gudstjänstdeltagare stannar Svenska kyrkan. Varför ska de som med bön, psalmsång mm håller allt igång, få betala mer? De firar ju aldrig gudstjänst bara för sin egen skull utan också för alla de andras, de som inte är där. Jag är medveten om att gudstjänsten kan ge något personligt - alltså för jag inte fram förslaget att man också skulle få ersättning för den tid man lägger på gudstjänstdeltagande (och resa dit och hem). Vad jag talar om är de direkta utgifterna för transport.
Praktiskt inför vi alltså en form av kyrkogångskort. Kyrkvärden signerar att man verkligen varit där och så samlar man ihop sina små lappar vid kyrkoårets slut och skickar dem till pastoratet. På så vis hinner man få julklappspengar, tror jag.
Jag kan tänka mig några kriterier som vi har så att folk inte far runt hur som helst. Risken finns ju att den som deltar i gudstjänst i staden också passar på att handla på de stora marknaderna. Den risken får man ta. Men kriteriet bör vara att man tar sig till en högmässa. En ytterligare begränsningsregel kan övervägas: Om det inte firas högmässa i den egna församlingen, får man ta sig till en annan. Men svagheten blir förstås att då kan reseersättningen till den egna församlingens kyrkor ifrågasättas - och det vill jag ju inte. Om någon bor 12 km från kyrkan ska ju ersättning för 24 kilometerns bilkörning (fram och tillbaka) utgå.
Naturligtvis ersätts också moped- och motorcykelkörning samt - men då tänker vi oss nog en schablon - cyklande. Det finns regler att falla tillbaka på.
Saken handlar självfallet främst om solidaritet. Den som gör det avgörande för kyrkolivet - firar gudstjänst - ska inte åsamkas extra utgifter i förhållande till andra medlemmar.
Genialt, eller hur?
fredag 23 september 2011
Präst plågade hundar
Aftonbladet (www.aftonbladet.se/nyheter/article13644159.ab) visste berätta att en präst från Stockholms stift vanvårdat sex hundar. Hundarna hade levt i ett mörkt garage. Urin och avföring på golvet och vatten hade hundarna inte tillgång till upptäckte poliser och djurinspektörer från länsstyrelsen när garagedörren bröts upp i oktober förra året.. Två av hundarna fick avlivas. Prästen uttalar sig: "Jag är inte mer än människa" - och det stämmer väl. Nu ägdes hundarna av frun, som var sjuk och bodde på annan ort, men prästen mådde dåligt och det hade han läkarintyg på. Prästen anmäldes för djuplågeri.
Jag gillar hundar. Ibland är gillandet ömsesidigt. Jag har vid ett dopsamtal suttit kind mot kind med en irländsk varghund och vid ett annat med två små sovande hundar i vardera armhålan. Man ser nog lite löjlig ut som präst i den situationen - men det sa inte de hundägande värdfamiljerna. Jag tycker gott man ska ha hund i sängen. Var ska de annars vara? Alltså ogillar jag vanvård av djur. Men jag inser att vanvård av djur på gårdar eller i hemmen ofta beror på att ägaren inte klarar situationen på grund av sjukdom. När vanvården alltså blir ett tillsynsärende i Stockholms domkapitel är det andra varningssignaler jag hör. Domkapitlet kan ge en skriftlig erinran (en sådan som den klandervärde Håkan S fått!), prövotid eller förklara prästen obehörig. Jag vet inte vad domkapitlet beslutat - men är det rimligt att dra igång ett tillsynsfall innan saken utretts av polis och åklagare och förts till rättegång? Rättsosäkerheten blir betydande och präster ska alltså stå till ansvar också inför domkapitlet för något som en tingsrätt ännu inte dömt - eller?
Det rättsosäkra är värt att uppmärksamma - men en annan sak söker mig. Om prästen varit i sådant skick att han inte kunnat sköta hundarna - hur har han skött sitt arbete? Var han sjukskriven och lämnad åt sig själv? Hade detta med hans oförmåga hänt plötsligt eller hade kyrkoherden och kollegorna sett men inte brytt sig? Var detta en präst som ingen egentligen räknade med? Jag vet inte. Jag vet inte vem prästen är. Men nog ter sig saken märklig. Kan det alltså vara så att en av kollegorna mår så dåligt men prästerna och leviterna väljer att gå förbi? "Det man inte lägger sig i, behöver man inte dra sig ur", som det heter, men knappast i någon helig skrift.
Formaliefrågan är en, den om rättsosäkerheten där förståsigpåarna och de rättfärdiga kvickt rycker ut och markerar avståndstagande. Jag hör till dem som ser att präster alltmer betraktas som utbytbara lönearbetare och vad vigningen de facto då betyder kan man tänka en lång stund över. Realiefrågan är en annan, hur står det till i en kyrka om man inte ser den närmaste ha det så svårt att han inte kan sköta de djur han har ansvar för - och (det är ju min tanke) inte kan sköta annat heller? Är detta inte den fråga som en biskop i första hand skulle tänka över. Visst avslöjade länsstyrelsens djurinspektörer ett förfärande missförhållande - men jag undrar om inte missförhållandet är något mera än det som stängts in bakom ett par garagedörrar.
Jag gillar hundar. Ibland är gillandet ömsesidigt. Jag har vid ett dopsamtal suttit kind mot kind med en irländsk varghund och vid ett annat med två små sovande hundar i vardera armhålan. Man ser nog lite löjlig ut som präst i den situationen - men det sa inte de hundägande värdfamiljerna. Jag tycker gott man ska ha hund i sängen. Var ska de annars vara? Alltså ogillar jag vanvård av djur. Men jag inser att vanvård av djur på gårdar eller i hemmen ofta beror på att ägaren inte klarar situationen på grund av sjukdom. När vanvården alltså blir ett tillsynsärende i Stockholms domkapitel är det andra varningssignaler jag hör. Domkapitlet kan ge en skriftlig erinran (en sådan som den klandervärde Håkan S fått!), prövotid eller förklara prästen obehörig. Jag vet inte vad domkapitlet beslutat - men är det rimligt att dra igång ett tillsynsfall innan saken utretts av polis och åklagare och förts till rättegång? Rättsosäkerheten blir betydande och präster ska alltså stå till ansvar också inför domkapitlet för något som en tingsrätt ännu inte dömt - eller?
Det rättsosäkra är värt att uppmärksamma - men en annan sak söker mig. Om prästen varit i sådant skick att han inte kunnat sköta hundarna - hur har han skött sitt arbete? Var han sjukskriven och lämnad åt sig själv? Hade detta med hans oförmåga hänt plötsligt eller hade kyrkoherden och kollegorna sett men inte brytt sig? Var detta en präst som ingen egentligen räknade med? Jag vet inte. Jag vet inte vem prästen är. Men nog ter sig saken märklig. Kan det alltså vara så att en av kollegorna mår så dåligt men prästerna och leviterna väljer att gå förbi? "Det man inte lägger sig i, behöver man inte dra sig ur", som det heter, men knappast i någon helig skrift.
Formaliefrågan är en, den om rättsosäkerheten där förståsigpåarna och de rättfärdiga kvickt rycker ut och markerar avståndstagande. Jag hör till dem som ser att präster alltmer betraktas som utbytbara lönearbetare och vad vigningen de facto då betyder kan man tänka en lång stund över. Realiefrågan är en annan, hur står det till i en kyrka om man inte ser den närmaste ha det så svårt att han inte kan sköta de djur han har ansvar för - och (det är ju min tanke) inte kan sköta annat heller? Är detta inte den fråga som en biskop i första hand skulle tänka över. Visst avslöjade länsstyrelsens djurinspektörer ett förfärande missförhållande - men jag undrar om inte missförhållandet är något mera än det som stängts in bakom ett par garagedörrar.
torsdag 22 september 2011
Docenteländet
Docenteländet är principiellt av samma slag som doktorseländet, men kanske snäppet värre. Det skiljer sig dock från journalisteländet. Jag ska visa!
Docenteländet handlar om att citera korrekt och kunna belägga. Så har docenter övats i åratal. De ska veta vad som är relevant litteratur och kunna se samband, som annars inte riktigt stått klara. Men grundläggande är att de korrekt återger sitt material. Skriver någon i en text "Insikten utläser kräkreflekxer." är det enkelt att ta ut subjekt och predikat. Det har en docent fått lära sig i folkskolan, allra senast.
Vad händer när journalisteländet ska citera. Jo, då blir det omskrivet, kanske personligt. Det blir "hårt angrepp på en annan namngiven person" - för det är det egendomliga, att de friserade sammanhang läsekretsen presenteras, till sist blir journalistens egen verklighetsförståelse. Ingen av oss går väl egenligen på greppet - och ändå.
I går intervjuades en arbetslös byggnadsarbetare i anledning av de pensioner politiker har. Resultatet var förutsägbart och sannolikt hade journalisten nu hittat den vinkling som kunde ge indignationspoäng. Men att saken gällde två olika system, låtsades ingen om. I sådana lägen är det svårt att vara docent, kan jag meddela.
Vi kan ta pastor Green i Borgholm som exempel. Han menade i sin predikan att homosexualitet var en cancersvulst på samhällskroppen. Det kan man tycka i ett på papperet fritt land - och det kan man diskutera. Journalisteländet återgav en förändrar mening: De homosexuella var en cancersvulst.
Eller ta Torsdagsdepressionen idag där rubriker lyder "Dag Sandahl slutar blogga". Det som publicerats ter sig obegripligt i vart fall för mig, en enkel docent, som just nu skriver ett blogginlägg.
Docenteländet har finasierats av svenska skattebetalare - och nu måste jag baxa runt på det." Att vara docent är att sitta nykter på de berusades gille", eller hur det står i Havamal.
Docenteländet handlar om att citera korrekt och kunna belägga. Så har docenter övats i åratal. De ska veta vad som är relevant litteratur och kunna se samband, som annars inte riktigt stått klara. Men grundläggande är att de korrekt återger sitt material. Skriver någon i en text "Insikten utläser kräkreflekxer." är det enkelt att ta ut subjekt och predikat. Det har en docent fått lära sig i folkskolan, allra senast.
Vad händer när journalisteländet ska citera. Jo, då blir det omskrivet, kanske personligt. Det blir "hårt angrepp på en annan namngiven person" - för det är det egendomliga, att de friserade sammanhang läsekretsen presenteras, till sist blir journalistens egen verklighetsförståelse. Ingen av oss går väl egenligen på greppet - och ändå.
I går intervjuades en arbetslös byggnadsarbetare i anledning av de pensioner politiker har. Resultatet var förutsägbart och sannolikt hade journalisten nu hittat den vinkling som kunde ge indignationspoäng. Men att saken gällde två olika system, låtsades ingen om. I sådana lägen är det svårt att vara docent, kan jag meddela.
Vi kan ta pastor Green i Borgholm som exempel. Han menade i sin predikan att homosexualitet var en cancersvulst på samhällskroppen. Det kan man tycka i ett på papperet fritt land - och det kan man diskutera. Journalisteländet återgav en förändrar mening: De homosexuella var en cancersvulst.
Eller ta Torsdagsdepressionen idag där rubriker lyder "Dag Sandahl slutar blogga". Det som publicerats ter sig obegripligt i vart fall för mig, en enkel docent, som just nu skriver ett blogginlägg.
Docenteländet har finasierats av svenska skattebetalare - och nu måste jag baxa runt på det." Att vara docent är att sitta nykter på de berusades gille", eller hur det står i Havamal.
onsdag 21 september 2011
Hedervärt av Östran
Jag överraskades av att se att Östran och Hasse Hedenmaln gett en hänvisning från den avslutade bloggsidan Dagblogg till BloggarDag. Det hade tidningen inte behövt göra - men det är en vänlighet som jag inte missar. Någon personlig animositet handlar inte vår lilla konflikt om. Och det kan väl sägas att jag på eget initiativ slutat blogga på ostran.se - men det skulle lika väl kunna sägas att jag drog den logiska konsekvensen av ett beslut som Östrans tillfällighetschefredaktör fattat. Jag är dock i den svenska krigsmaktens regim utbildad att förstå vilka åtgärder det s k läget fordrar. När ryssarna använde sig av VSB-pakten för att gå genom Finland till den svenska gränsen, fattade jag beslut om vad Sverige skulle göra. Och det var rätt beslut, sa generalen i sin bedömning. Bara så ni vet. För det är ju ni, svenska folk, som betalat för att jag skulle få lära mig detta.
Ny kontraktsindelning
Saken är inte hemlig fram till dess att stiftsstyrelsens protokoll publicerats, sa biskop Jpohansson, så ni kan få veta att det i Växjö stift ska finnas åtta kontrakt från den 1 jan 2012. När jag började som kontraktsprost var det 17. Öland hade två. Men när Öland nu har två pastorat, går det inte att ens ha ett kontrakt. Vi ska samman med Norra Möre, som är Kalmar och trakten däromkring. Kontraksprosten, som har han um'et är nöjd, sägs det. Inflytrandet från Kalmar balanseras. Det är skitsnack. Norra Möre var, upprepade jag innan jag avsatts som kontraktsprost, ett antal delar där alla vette in mot Kalmar, där folk arbetade. Ingen principiell skillnad mellan Rockneby och Ljungbyholm eller Trekanten och Norrliden, Berga och Tegelviken. Några av orterna ligger lite längre bort - men vi talar om minuter för den som kör till sitt arbete.
Nu blir det annorlunda. Då kunde präster och diakoner samlas för att slänga upp fötterna och tala med varandra. "Prostost" var det den 4 januari varje år och sommarfesten med Prosten Carlquists bål som stående ingrediens gick runt. Arbetsgrupper jobbade med teman och knepiga frågor togs upp till samtal. Så är det inte längre. Nu träffas 60 präster och diakoner och det betyder att vi sitter i samma lokal men träffas, nej knappast. Jag frågade en av prästerna om kontraktsprosten ringt och frågat om hur det var. "Aldrig", blev svaret. Men jag fick ett mejl som kontraktsprosten skickat till min kyrkoherde och kyrkoherden vidarebefordrat med besked att Hembygdskalendern på torsdag kan hämtas på Pastorsexpeditionen i Kalmar - och kyrkoherden hakade på med en fråga om hur många böcker de olika föraamlingarna beställt. Det är ibland något makabert över det kyrkliga, kände jag. Kontraktsprosten såg jag den 8 februari på ett konvent - för jag har missat ett i början av sommaren. Han har inte ringt mig och jag har inte ringt honom.
Jag tror att myten om närhet ska krossas när vi fortsatt talar strukturtredning, samverkan och närhet. Det fina kleresiet samverkar nog. Kyrkoherdar kallas in för att tala med kontraktsprosten men allt blir allt längre bort när man ser läget från det gemena kleresiets begränsade horisont. Det blir så alldeles logiskt. Överbyggnaden blir stor. Reaktionen? Likgiltighet. 50% av remissinastansterna hade svarat på det senaste förslaget. Det är rätt uppseenedeväckande för av dessa svarande finns de som pliktskyldigast svarar på remisser och så någhra som engagerar sig. Hur många? Jag befruktar det värsta, som gubben sa.
Kontraktet kanske alls inte behövs längre. Pastoraten är så stora att de kan vara en enhet. Men då delar vi bara erfarenheter med de gamla vanliga (som vi träffar en gång i månaden eller en gång i veckan) och står kunskapsmässigt och erfarenhetsmässigt svagare, tänker jag.
Så vad skrev jag i mitt särskilda yttrande? Jag var konstruktiv och talade om kontraktet som en kollega-struktur, en där man läser tillsammans. Kollega betyder ju den man läser tillsammans med - tidebön och böcker. Men mot alla positiva som talar om hur nära ch fint det ska bli i framtiden sätter jag min insikt att den samverkan vi hade nu sker på så långt håll att nära blir det inte. Vad kan vi göra åt den saken? Ingenting - om inte på icke-arbetstid och frivilligt. Vi bygger ett i allo kontraproduktivt system. När jag är dyster undrar jag om någon egentligen tror på det du nu utför.
Ingen hurrade när beslutet om ny kontraktsindelning togs. Borde man inte ha gjort det? När Växjö kommun blir ett pastorat - kommer stiftsstyrelsen att hurra då i alla fall? Och ska jag skriva särskilt yttrande igen?
Nu blir det annorlunda. Då kunde präster och diakoner samlas för att slänga upp fötterna och tala med varandra. "Prostost" var det den 4 januari varje år och sommarfesten med Prosten Carlquists bål som stående ingrediens gick runt. Arbetsgrupper jobbade med teman och knepiga frågor togs upp till samtal. Så är det inte längre. Nu träffas 60 präster och diakoner och det betyder att vi sitter i samma lokal men träffas, nej knappast. Jag frågade en av prästerna om kontraktsprosten ringt och frågat om hur det var. "Aldrig", blev svaret. Men jag fick ett mejl som kontraktsprosten skickat till min kyrkoherde och kyrkoherden vidarebefordrat med besked att Hembygdskalendern på torsdag kan hämtas på Pastorsexpeditionen i Kalmar - och kyrkoherden hakade på med en fråga om hur många böcker de olika föraamlingarna beställt. Det är ibland något makabert över det kyrkliga, kände jag. Kontraktsprosten såg jag den 8 februari på ett konvent - för jag har missat ett i början av sommaren. Han har inte ringt mig och jag har inte ringt honom.
Jag tror att myten om närhet ska krossas när vi fortsatt talar strukturtredning, samverkan och närhet. Det fina kleresiet samverkar nog. Kyrkoherdar kallas in för att tala med kontraktsprosten men allt blir allt längre bort när man ser läget från det gemena kleresiets begränsade horisont. Det blir så alldeles logiskt. Överbyggnaden blir stor. Reaktionen? Likgiltighet. 50% av remissinastansterna hade svarat på det senaste förslaget. Det är rätt uppseenedeväckande för av dessa svarande finns de som pliktskyldigast svarar på remisser och så någhra som engagerar sig. Hur många? Jag befruktar det värsta, som gubben sa.
Kontraktet kanske alls inte behövs längre. Pastoraten är så stora att de kan vara en enhet. Men då delar vi bara erfarenheter med de gamla vanliga (som vi träffar en gång i månaden eller en gång i veckan) och står kunskapsmässigt och erfarenhetsmässigt svagare, tänker jag.
Så vad skrev jag i mitt särskilda yttrande? Jag var konstruktiv och talade om kontraktet som en kollega-struktur, en där man läser tillsammans. Kollega betyder ju den man läser tillsammans med - tidebön och böcker. Men mot alla positiva som talar om hur nära ch fint det ska bli i framtiden sätter jag min insikt att den samverkan vi hade nu sker på så långt håll att nära blir det inte. Vad kan vi göra åt den saken? Ingenting - om inte på icke-arbetstid och frivilligt. Vi bygger ett i allo kontraproduktivt system. När jag är dyster undrar jag om någon egentligen tror på det du nu utför.
Ingen hurrade när beslutet om ny kontraktsindelning togs. Borde man inte ha gjort det? När Växjö kommun blir ett pastorat - kommer stiftsstyrelsen att hurra då i alla fall? Och ska jag skriva särskilt yttrande igen?
tisdag 20 september 2011
Håkan S, den klandervärde
Håkan Sunnliden ska ha sin skriftliga erinran därför att Kammarkollegiet befriade honom från vigseluppgiften, slår Överklagandenämnden fast. Biskop Johansson kan vara glad. Han hade rätt som i domkapitlet straffade Håkan. Och Håkan är alltså klandervärd. Men vi som ser och inser kan fundera ett varv till. "Ordning muss sein" är Överklagandenämndens hållning - är det verkligen kristendom?
Saken är väl denna, om jag fattar rätt. Svenska kyrkans kyrkomöte bestämde vad riksdagen redan bestämt - att äktenskapet är något mer än vad Svenska kyrkan tidigare tänkt att Gud menat. Håkan, som många andra, höll inte med. Han vet, som många andra, att något teologiskt arbete i sakfrågan om enkönade äktenskap aldrig utförts. Han ville nu avstå från allt och menar att det rimliga vore att samhället tog sig an giftermålen genom civiläktenskap. Då kan prästerna välsigna de ingånga äktenskapen, just den ordning som man har i ett antal länder.
Håkan bestämde sig för att avstå från vigselrätten - och det sa Kammarkollegiet ja till. Kollegiet hade ju tidigare berövat något tjog präster vigselrätten därför att de missat någon regel. Men detta var alltså värt en skriftlig erinran, klander. Kunde man inte tänka sig att leva med olika förhållningssätt i denna fråga? En kristen kyrka skulle väl kunna det, i apostolisk ordning stå ut med marginell oordning. Kyrkosystem kan det inte. I praktiken är frågan knappast någon fråga mer än på så vis, att den tydliggör att det finns präster som inte köper nyordningen. Och det ska man inte kunna uppfatta. När kyrkosystem fattat beslut, blir de tvingande. Men det hjälps inte. Det är dålig kristendom.
Saken är väl denna, om jag fattar rätt. Svenska kyrkans kyrkomöte bestämde vad riksdagen redan bestämt - att äktenskapet är något mer än vad Svenska kyrkan tidigare tänkt att Gud menat. Håkan, som många andra, höll inte med. Han vet, som många andra, att något teologiskt arbete i sakfrågan om enkönade äktenskap aldrig utförts. Han ville nu avstå från allt och menar att det rimliga vore att samhället tog sig an giftermålen genom civiläktenskap. Då kan prästerna välsigna de ingånga äktenskapen, just den ordning som man har i ett antal länder.
Håkan bestämde sig för att avstå från vigselrätten - och det sa Kammarkollegiet ja till. Kollegiet hade ju tidigare berövat något tjog präster vigselrätten därför att de missat någon regel. Men detta var alltså värt en skriftlig erinran, klander. Kunde man inte tänka sig att leva med olika förhållningssätt i denna fråga? En kristen kyrka skulle väl kunna det, i apostolisk ordning stå ut med marginell oordning. Kyrkosystem kan det inte. I praktiken är frågan knappast någon fråga mer än på så vis, att den tydliggör att det finns präster som inte köper nyordningen. Och det ska man inte kunna uppfatta. När kyrkosystem fattat beslut, blir de tvingande. Men det hjälps inte. Det är dålig kristendom.
måndag 19 september 2011
Strukturutredningen och Håkan Z igen!
Håkan Zetterquist vill jag gärna fortsätta puffa för - och SPT, Svensk Pastoraltidskrift, där också aKF:s remissvar på Strukturutredningen återfinns. Håkan är missionsvetare och la detta paradigm på händelser i Svenska kyrkan. Det var fruktbart. Nu påminner han om hur de stora pastorala problemen i Stockholm på 1940- och 50-talen löstes. Vi talar nu om prästerlig underbemanning och mammutförsamlingar i söderort. Prästerna var strängt sysselsatta med pappersarbete på pastorsexpeditioonen, som hade folkbokföringen om hand. Inflyttningar på och födslar en masse. Deh fick slita med organisationsfrågor för att få till nya kyrkor och nya församlingar. Hur var detta möjligt att hantera? "Det löstes i sina provisorier mede arbetsinsatser utan arbetstidslagstiftning och en lokal entusiasm som inte kan räknas med idag eller i den framtid strukturutredningen antas leva i."'
Här är det! Strukturutredningen måste laga efter läge ochn inser att det inte finns folk via de politiska partierna att ta ansvar för den gigantiska organisation som Svenska kyrkan nu är. Alltså måste organisationen förändras, bli mer storskalig. Några tänker sig att de kan bevara det nära - för det är bara pengar och hus och sådant som sköts storskaligt. Vi materialister inser att de materiella betingelserna skapar tankemodellerna. Återstår bara att, som romarna skulle säga, agere contra. Nu måste vi medvetet bygga nerifrån utan att förfalla till det lokala. Den enda teologi som är rustad för detta är en högkyrklig teologi, som kan se hela Kyrkan möta i det lokala och låta den lokala sockenkyrkans altare vara brännpunkten för hela det kosmiska frälsningsdramat.
Antagligen måste detta viktiga arbete ske sedan vi varit på översåtarnas samordnings- och andra möten och lagt arbetstiden där. Men då gäller det att nu och i ett sammanhang motverka den i Svenska kyrkan utbredda håglösheten bland präster. Denna håglöshet är strukturell betingad mer än personligt, tror jag. Berövar man folk ansvar, blir det så. Jag tror det är förödande att omorganisera och låta tidigare kyrkoherdar bli komministrar, underställda en kyrkoherde å fjärran ort och en arbetsledande komminister på närmare håll. Resultatet blir bara att de fd kyrkoherdarna inväntar order - för ansvaret är inte längre deras.
Detta lärde jag mig på en krigsövning där gradbeteckningar för gruppbefäl saknades. Jag gick runt i backarna och frågade efter gruppbefäl - men ingen anmälde sig. Hade furiren inte tre streck på kragspegeln var han inte furir och inte ansvarig för något. Alltså krälade majorer, kaptener, löjtnanter och sergeanter runt för att visa folk hur man sätter samman sin stridssele för det fanns inga gruppbefäl att använda som instruktörer. Två dagar senare hade gradbeteckningarna kommit på plats, jag såg surögt på en furir som jag mindes hörde till dem som inte anmält sig - men insåg också att med gradbeteckningar på plats tog han verkligen sitt ansvar. Jag tror detta är lärorikt. Se till att markera folks ansvar, så tar de det.
Så nu återståpr, som det hette på Sankt Sigfrids folkhögskola: Med personligt Ansvar. MPA. Och märk mina ord: Utöver arbetstid. Sug på den!
Här är det! Strukturutredningen måste laga efter läge ochn inser att det inte finns folk via de politiska partierna att ta ansvar för den gigantiska organisation som Svenska kyrkan nu är. Alltså måste organisationen förändras, bli mer storskalig. Några tänker sig att de kan bevara det nära - för det är bara pengar och hus och sådant som sköts storskaligt. Vi materialister inser att de materiella betingelserna skapar tankemodellerna. Återstår bara att, som romarna skulle säga, agere contra. Nu måste vi medvetet bygga nerifrån utan att förfalla till det lokala. Den enda teologi som är rustad för detta är en högkyrklig teologi, som kan se hela Kyrkan möta i det lokala och låta den lokala sockenkyrkans altare vara brännpunkten för hela det kosmiska frälsningsdramat.
Antagligen måste detta viktiga arbete ske sedan vi varit på översåtarnas samordnings- och andra möten och lagt arbetstiden där. Men då gäller det att nu och i ett sammanhang motverka den i Svenska kyrkan utbredda håglösheten bland präster. Denna håglöshet är strukturell betingad mer än personligt, tror jag. Berövar man folk ansvar, blir det så. Jag tror det är förödande att omorganisera och låta tidigare kyrkoherdar bli komministrar, underställda en kyrkoherde å fjärran ort och en arbetsledande komminister på närmare håll. Resultatet blir bara att de fd kyrkoherdarna inväntar order - för ansvaret är inte längre deras.
Detta lärde jag mig på en krigsövning där gradbeteckningar för gruppbefäl saknades. Jag gick runt i backarna och frågade efter gruppbefäl - men ingen anmälde sig. Hade furiren inte tre streck på kragspegeln var han inte furir och inte ansvarig för något. Alltså krälade majorer, kaptener, löjtnanter och sergeanter runt för att visa folk hur man sätter samman sin stridssele för det fanns inga gruppbefäl att använda som instruktörer. Två dagar senare hade gradbeteckningarna kommit på plats, jag såg surögt på en furir som jag mindes hörde till dem som inte anmält sig - men insåg också att med gradbeteckningar på plats tog han verkligen sitt ansvar. Jag tror detta är lärorikt. Se till att markera folks ansvar, så tar de det.
Så nu återståpr, som det hette på Sankt Sigfrids folkhögskola: Med personligt Ansvar. MPA. Och märk mina ord: Utöver arbetstid. Sug på den!
söndag 18 september 2011
Uttjatat och slutjafsat
Bara för att hålla reda på begreppen. På Dagblogg avslöjades i misshugg en tidigare ledamots av kyrkomötet traktan att genomföra yrkesförbud och befordringsstopp.Han lyckades i sitt uppsåt. Enligt min ringa mening ställer detta förre ärkebiskopen KG Hammar i bjärt belysning. Snacka och framstå som vidsynt i media är en sak. Realiteterna en helt annan. Och detta kyrkosystem förvaltas väl av ärkebiskopen Wejryd m fl. Bara så att vi vet. Kom inte dragande med snack om öppen folkkyrka med plats för alla när det - på eget grepp och helt utan eftertanke - avslöjats helt andra förhållanden. De var i det aktuella fallet riktade mot person. Mot mig, för att vara exakt. Nu är detta ett uttjatat tema, något jag försökt markera sedan månaden septembers begynnelse. Men vi ska självfallet inte glömma sakförhållandet.
Till det sluttjafsade hör frågan om hårda angrepp. Det uppseendeväckande om yrkesförbud är det vi ska fokusera. Men den aktuella skribenten fick, sedan vi överlagt om saken, in sin kommentar. Det betyder: vi talades vid, webbredaktören och jag och jag efterkom redaktionens önskan. Därefter kom ett nytt inlägg - och riktigt varför detta skulle bli slutreplik kan man fundera över. Kanske skulle jag, som försökt avsluta den s k debatten, haft den slutrepliken?
Nu vill tillfällighetschefredaktören Hedin markera att den öppna debaten står Östran för "och inget vi kan låta Dag Sandahl ändra på." Dett är en gemen och personlig förolämpning. Jag har under snart sagt 4 år varit utomordentligt öppen för bloggkommentarer och stått upp för yttrandefrihetsfrågor i det offentliga mer än tillfällighetschefredaktören, se boken Brottmål 813/69. Jag har i svensk domstol dömts för uppvigling därför att jag försvarat fredsdemonstranter - och friats hovrätten.
Nu beklagar tillfällighetscehfredaktören "om" Dag Sandahl "väljer att sluta blogga hos oss". Valet var knappast ett val utan en självklar konsekvens. Beslutet är fattat. Och vilket "oss" tillfällighetschefredaktören definierar kan man också ägna en tanke - jag har i många fler år än han skrivit i Östran - både i papperstidning och på blogg. Jag har kanske en känsla av att jag är mer "vi" med Östran än han, på sin konsultbasis. Och det sista han skriver ska upprepas. Tillfällighetschefredaktören får till det: "Men han (dvs DS) kan inte bryta mot våra tidningars grundläggande värderingar om att tillåta en öppen debatt." Det där går inte bloggläsarna på. Inte riktiga sossar heller. Inte folk i tidningarnas spridningsområde. Saken gäller något mycket enklare och mer mänskligt. Ledningspersonalen talade inte med mig. Den agerade. Så förlorar man en frivilligmedarbetare. Det är grundläggande. Och korkat!
Östran vågar och har en personal som jag tycker mycket om. Om arbetarrörelsens mediepolitik tycker jag också - men knappast om. Jag tänker franmtid, tänker konsultbasis och utslungar ett medkännande: Arma Östran/Nyheterna!
Nästa tidning till rakning är Ölandsbladet. Högerns tidningsbolag triumferar. Gotab Media.
Till det sluttjafsade hör frågan om hårda angrepp. Det uppseendeväckande om yrkesförbud är det vi ska fokusera. Men den aktuella skribenten fick, sedan vi överlagt om saken, in sin kommentar. Det betyder: vi talades vid, webbredaktören och jag och jag efterkom redaktionens önskan. Därefter kom ett nytt inlägg - och riktigt varför detta skulle bli slutreplik kan man fundera över. Kanske skulle jag, som försökt avsluta den s k debatten, haft den slutrepliken?
Nu vill tillfällighetschefredaktören Hedin markera att den öppna debaten står Östran för "och inget vi kan låta Dag Sandahl ändra på." Dett är en gemen och personlig förolämpning. Jag har under snart sagt 4 år varit utomordentligt öppen för bloggkommentarer och stått upp för yttrandefrihetsfrågor i det offentliga mer än tillfällighetschefredaktören, se boken Brottmål 813/69. Jag har i svensk domstol dömts för uppvigling därför att jag försvarat fredsdemonstranter - och friats hovrätten.
Nu beklagar tillfällighetscehfredaktören "om" Dag Sandahl "väljer att sluta blogga hos oss". Valet var knappast ett val utan en självklar konsekvens. Beslutet är fattat. Och vilket "oss" tillfällighetschefredaktören definierar kan man också ägna en tanke - jag har i många fler år än han skrivit i Östran - både i papperstidning och på blogg. Jag har kanske en känsla av att jag är mer "vi" med Östran än han, på sin konsultbasis. Och det sista han skriver ska upprepas. Tillfällighetschefredaktören får till det: "Men han (dvs DS) kan inte bryta mot våra tidningars grundläggande värderingar om att tillåta en öppen debatt." Det där går inte bloggläsarna på. Inte riktiga sossar heller. Inte folk i tidningarnas spridningsområde. Saken gäller något mycket enklare och mer mänskligt. Ledningspersonalen talade inte med mig. Den agerade. Så förlorar man en frivilligmedarbetare. Det är grundläggande. Och korkat!
Östran vågar och har en personal som jag tycker mycket om. Om arbetarrörelsens mediepolitik tycker jag också - men knappast om. Jag tänker franmtid, tänker konsultbasis och utslungar ett medkännande: Arma Östran/Nyheterna!
Nästa tidning till rakning är Ölandsbladet. Högerns tidningsbolag triumferar. Gotab Media.
Strukturutredningen och Håkan Z
Nu läses Strukturutredningen och Lars Jonsson, utredningsordföranden, far land och rike runt. Det är lite märkliugt, alltihop. Aldrig har vi sett någon fara land och rike runt till stora samlingar och tala om Jesus, tron och allt det där. Samtidigt pågår en konstig debatt om Svenska kyrkans identitet. Det verkar som om insikten om ett grundproblem inte längre går att hålla från sig. Men Strukturutredningen kommer att antas identitetsdebatten förutan - och ansatsen är grundläggande fel.
I SPT; Svensk Pastoraltidskrift, har en aKF:s spontanremiss återgetts och dr Petersson harvar med professor Andrén och påpekar att utredningen inte gjort vad Andrén påstår att den utfört. Det är nog riktigt. aKF påpekar att det inte finns någon teologi bakom utredningens förslag - identiteten, alltså. Och så fokuseras kyrkoherderollen.
Jag knyter an. Vi har fått en ny kyrkoherderoll, dominerad av skrivbord och sammanträden. I ett stadspastorat sitter kyrkoherden samt två arbetsledande komministrar för att hantera verksamheten. Församlingsprästen är inte längre med vid kyrkorådssammanträdena. I klartext: Nu behövs 200% ledningstjänst för att klara det som en kyrkoherde på 1970- eller 80-talen klarade ut samt begravningar, vigslar, dop, högmässor och konfirmander dessutom - samt någon liten studiecirkel eller två. Vad har hänt när kyrkoherden inte längre hinner få in gudstjänster i sitt veckoschema - och varför behövs så mycken ledningsfunktion? Låtsas man stor och betydelsefull organisation och så blir det därefter - allt medan mycket vissnar?
Håkan Zetterquist har jag alltid gillat. Han skrev en förträfflig avhandling om Stockholms stift, som belyste den kyrkliga förvirringen när den nya tiden kom och det kyrkliga var förankrat i den gamla. När han får en upplevelse av riksdagsdebatterna i början av 1900-talet, ska man fundera. Det kyrkliga kunde då lätt inlemmas i det samhälleliga. Och så får Håkan en retrokänsla- Vi kommer tillbaka till det 1950-tal som hölls med mammutförsamlingar och där tiden läggs på sammanträden "och onödigt många körda mil till mötenj, där man sysslar med sitt eget." Kom ihåg den formuleringen. Den är heltäckande.
Kom ihåg Håkans slutord också: "Livet är uppslukat och segern är vunnen." Kyrkoförvaltning blir ordet: en kommun som församlingens gränser sammanfaller med, en regional myndighet och så beslut på nationell nivå.
Jag tror att Struktrutredningen löser en del problem inom systemet. Men det är något helt annat som måste ske. Om detta ska jag skriva något framöver - men det ska ju firas högmässa och konfirmander ska charmas. Det blir Prio 1 just nu. Man är väl församlingspräst!
I SPT; Svensk Pastoraltidskrift, har en aKF:s spontanremiss återgetts och dr Petersson harvar med professor Andrén och påpekar att utredningen inte gjort vad Andrén påstår att den utfört. Det är nog riktigt. aKF påpekar att det inte finns någon teologi bakom utredningens förslag - identiteten, alltså. Och så fokuseras kyrkoherderollen.
Jag knyter an. Vi har fått en ny kyrkoherderoll, dominerad av skrivbord och sammanträden. I ett stadspastorat sitter kyrkoherden samt två arbetsledande komministrar för att hantera verksamheten. Församlingsprästen är inte längre med vid kyrkorådssammanträdena. I klartext: Nu behövs 200% ledningstjänst för att klara det som en kyrkoherde på 1970- eller 80-talen klarade ut samt begravningar, vigslar, dop, högmässor och konfirmander dessutom - samt någon liten studiecirkel eller två. Vad har hänt när kyrkoherden inte längre hinner få in gudstjänster i sitt veckoschema - och varför behövs så mycken ledningsfunktion? Låtsas man stor och betydelsefull organisation och så blir det därefter - allt medan mycket vissnar?
Håkan Zetterquist har jag alltid gillat. Han skrev en förträfflig avhandling om Stockholms stift, som belyste den kyrkliga förvirringen när den nya tiden kom och det kyrkliga var förankrat i den gamla. När han får en upplevelse av riksdagsdebatterna i början av 1900-talet, ska man fundera. Det kyrkliga kunde då lätt inlemmas i det samhälleliga. Och så får Håkan en retrokänsla- Vi kommer tillbaka till det 1950-tal som hölls med mammutförsamlingar och där tiden läggs på sammanträden "och onödigt många körda mil till mötenj, där man sysslar med sitt eget." Kom ihåg den formuleringen. Den är heltäckande.
Kom ihåg Håkans slutord också: "Livet är uppslukat och segern är vunnen." Kyrkoförvaltning blir ordet: en kommun som församlingens gränser sammanfaller med, en regional myndighet och så beslut på nationell nivå.
Jag tror att Struktrutredningen löser en del problem inom systemet. Men det är något helt annat som måste ske. Om detta ska jag skriva något framöver - men det ska ju firas högmässa och konfirmander ska charmas. Det blir Prio 1 just nu. Man är väl församlingspräst!
lördag 17 september 2011
Välkommen
Nu fånar jag mig bara lite och påpekar att den vackra tegelväggen på bakgrundsbilden kommer från basilikan i Trier, den stad där inte bara romarriket hade en gräns utan också såg Karl Marx födas. Om ni undrar har jag köpt min nya höstkavaj i Trier - och det har jag gjort också om ni inte undrar.
Bilden på mitt undersköna anlete kommer från Rennes-le-Chateau, som ni ser av bakgrunden, dvs himmel över Rennes-le-Chateau.
Nu återstår att avsluta Dagblogg och komma igen här. Ni undrar över namnet? Kan man på norra Öland hålla sig med SkåpÅke och TV-Göran, är det följdriktigt att det blir BloggarDag, utan bindestreck och annat sådant tjafs.
Dagblogg ska efter nästan fyra år, den inleddes 3 oktober 2007, få en stilenlig avslutning utan några svåra känslor. Livet går, som man säger, vidare. Men med frivilligarbetare ska man vara försiktig...
Bilden på mitt undersköna anlete kommer från Rennes-le-Chateau, som ni ser av bakgrunden, dvs himmel över Rennes-le-Chateau.
Nu återstår att avsluta Dagblogg och komma igen här. Ni undrar över namnet? Kan man på norra Öland hålla sig med SkåpÅke och TV-Göran, är det följdriktigt att det blir BloggarDag, utan bindestreck och annat sådant tjafs.
Dagblogg ska efter nästan fyra år, den inleddes 3 oktober 2007, få en stilenlig avslutning utan några svåra känslor. Livet går, som man säger, vidare. Men med frivilligarbetare ska man vara försiktig...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)