tisdag 8 november 2011

Biskop Johansson sover inte sött längre

Biskop Johansson sover inte sött längre - han vaknade vid 5-snåret och nu kör han bil från norra Öland till Växjö för att hinna till sammanträde, kan jag med ögonvittnets auktoritet meddela. I går pratade vi sommarkyrkoarbete och framtidssatsningar. Lite pigga idéer kom upp.

Samtidigt släpas påståendet runt att biskopen inte på två år skulle hinna möta präster och förtroendevalda för att tala strukturfrågor. Det är lite irriterande - och det står inte på innan förståsigpåarna är dogse att komma med konstruktiva förslag. Kunde inte prästerna på södra Öland fika med biskopen när han ändå är i sitt sommarhus? Och så tjatas pengar - som alltid. Det finns dom som aldrig fattar additionens eller multiplikationerns mysterium. Om en måttlig kostnad per person läggs till en lika stor kostnad för nästa person eller multipliceras med 25 (eller vilket tal man väljer) så blir summan högre men kanske inte så omskakande för en stor förvaltning som summan skulle ha varit för privatekonomin. You get what you pay, måste man också kunna säga - och se till att man får det. Problemet med resan till Isarel var att de fiffiga tänjde på sanningen åt alla håll. Det, och just det, gillar jag inte.

Annars ska biskopen återkommande sitta i domkapitlet. Jag läser protokollet och ser att domkapitlet i Växjö vid sammanträdet den 18 oktober tog upp en anmälan om uppsägningen av en kyrkoherde - för att lägga xakden till handlingarna. Domkapitlet ser nämligen att den aktuelle kyrkoherden sagt upp sig på egen begäran och att parterna - kyrkorådet och kyrkoherden - "träffat en överenskommelse för att närmare reglera anställningens upphörande." Det betyder, kan man anta, att kyrkoherden fick ett års lön mot att han håller käft. Och så är han fri att söka en ny kyrkoherdetjänst någonstans. Men domkapitlet kan alltså inte agera för att se efter vad som egentligen har hänt. Utköpen tenderar att bli många så det hade funnits anledning för domkapitlen att komma in i utköpsprocesserna. Här ryker mycket pengar och här förds mycken entusiasm. Inte bara hos dem som köps ut utan också hos arbetskamrater och en del församlingsbor, kan man hoppas. Nästa domkapitelskonferens borde ta upp saken. Eller inte? Det kanske är lugnast att slippa veta?

Det sista är ingen spydighet utan en fundering kring det faktum att det vid utköp är många olika och motstridiga sanningar som levereras, uppenbarligen beroende på dagskonjunktur. Av, som det kan heta, respekt mot den som "frivilligt" sagt upp sig och de som varit "utsatta" under några år, ska ingenting sägas - och därmed har man sagt så mycket att det finns en rejäl grogrund för allsköns rykten. Ett säger jag: Svenska kyrkan ska inte utan vidare uppfattas vara en god miljö för människor. Destruktiv och nedbrytande, kränkande undeer de goda ordens täckmantel - det är också en beskrivning många kan känna igen. Psalmen att jag veta att min Frälsare lever, ska sjungas med eftertryck. Men det vore friskare om domkapitlen med idogt tog itu med härvarona kring utköp. Facket klarar det inte. SKTF sägs dock vara bättre än Kyrkans Akademikerförbund - för SKTF förhandlar regelmässigt fram ett par extra månadslönder. Inte vet jag. Jag vet bara att vi har ett obearbetat problemområde.

Ingen biskop borde sova sött längre. Inte någonsin. Inte efter pensionen heller.

De utköpta avtackas inte. En pastorsadjunkt som funnits i församlingen ett år avtackas. Men det går inte att tacka den som söger upp sig på - som det heter - "egen begäran". Lika lite som en sparkad kontraktsprost kan avtackas. Jag talar om mig själv nu. 10 år - och inte ett ord. Jag ska se till att undvika avtackningar fortsättningsvis också. Bitter? Självfallet. Man är väl normal! Så känner jag en del med dem som lögnväsendet presenterar med orden: "sagt upp sig på egen begäran." Det kristna ordet för detta är ordet "pyttsan".

10 kommentarer:

  1. tack gode Gud att den heliga Katolska Kyrkan finns ! Kyrkan har sina sidor, men besväras inte av alla intriger, dom vår vän Dag beskriver !

    SvaraRadera
  2. Så här dags på kyrkoåret, så tänker jag på pålysningarna i högmässan i St Ansgar. ”Om Gud dröjer, så är det högmässa här klockan 10 nästa söndag.” Hur skulle det vara om Framtidskommissionen påbjöd att en liknande pålysning skulle uppläsas i varje kyrka i Sverige varje söndag?

    Om startmotorn i bilen inte fungerar, och det inte finns bensin i tanken, så kommer inte bilen ur fläcken. Även om man byter ut de gamla däcken mot nya. Om man nu kom ihåg vart bilen var på väg förstås.

    SvaraRadera
  3. Man får kanske lära sig att tänka som så, att egentligen säger detta mer om dem som inte avtackar än om den som inte blir avtackad!
    Det är väl ändå höjden av vulgaritet och maktutövande att inte tacka någon som under flera år varit i tjänst hos en! Ett billigt sätt att försöka att kränka på!

    SvaraRadera
  4. Ja, Arne, den senaste tiden har jag mer och mer funderat på att lämna Svenska kyrkan och bli upptagen i den Katolska kyrkans gemenskap. Inte för att det är en fullkomligt perfekt kyrka, som du säger har den sina sidor. Samtidigt har den något som jag mer och mer ifrågasätter om Svenska kyrkan längre har.

    SvaraRadera
  5. Bäste Dag!!

    Du och Biskop Johansson har ett svårt uppdrag, ett uppdag som nog aldrig har varit lätt, om det vittnar Apg; hur svårt det var för Petrus, Paulus, Barnabas m.fl. Mina böner till er! Det är konstigt att inte präster och biskopar med erfarenhet och kunskap, eller människor som har en lång erfarenhet av gudstjänstbesök inte har makten i kyrkan. Det blir väldigt svårt med strukturförändrignar i en kyrka som inte vill vara centralstyrd av biskopar och präster, öppen och demokratisk folkkyrka, men ändå de facto är det igenom kyrkomötet. Detta möte som består främst av politiker från det världsliga ståndet. Jag får intrycket av att alla politiker inte vill kyrkans bästa, utan istället det som är bäst för dem själva och deras parti. Det är min känsla, måhända att jag har fel?

    Med bästa hälsningar / Sebastian Witte

    SvaraRadera
  6. UTEBLIVEN AVTACKNING

    är kanske ibland ganska klokt? Har något gått rejält snett, tår trampats, blod och tårar ljutits; då kommer det mesta som kan tolkas illvilligt också att tolkas fel och bitterheten förökas i stället för lindras. För den stackare som under sådana omständigheter skall tvingas ut på minfältet och avtacka infinner sig troligen en försiktighet som kanske är feg, men som snarare framstår som klok och omtänksam? Bättre en solkigt utebliven avtackning än en ren pinsamhet?

    Och f ö:

    Vill den förorättade och förtrampade verkligen bli avtackad av maktens representant, om än en välvillig sådan? Så firar tydligen icke f d prosten Sandahl sitt jubileum i kallet med vännen biskop Johansson...

    SvaraRadera
  7. Till Anonym angående avtackningar. Ditt inlägg uppfattar jag som patetiskt! Förmodar att du hör till Makten.
    Eftersom jag, som du säkert vet, hör till dem som inte avtackades efter 6,5 års tjänstgöring förstår jag Dags bitterhet. Att stå på en rektorsexpedition full av kartonger med utsorterade papper, få överlämna nycklarna, få bankkortet (aldrig någonsin missbrukat, jag är ingen Mona S.!) sönderklippt framför ögonen på sig och så få ett handslag av ordföranden som enda tack. Är detta värdigt en stiftets skola?
    Man kan faktiskt skicka hem ett tack till någon som har tjänstgjort så pass länge. Man behöver inte stå på ett podium inför folk och tacka.
    Men ibland tar jag fram Jan Arvid Hellströms hälsning till mig när jag hade tjänstgjort ett år och fick mitt förordnande fast.
    " Från stiftets sida är vi glada för Dig."
    Det var kvalité på den mannen! Han förstod garanterat att uppskatta Dag också.

    SvaraRadera
  8. Utebliven avtackning kan ibland vara lika bra. Jag har vid ett tillfälle bevittnat hur en galen kyrkopolitker lyckades med konststycket att avtacka min make på ett rent oförskämt sätt - inlindat men mycket tydligt. Jag hade god lust att trycka upp blomman i nyllet på politikern men var tyvärr för ung för att ha modet till det.

    Elisabeth

    SvaraRadera
  9. Anonym

    Gå kursen och följ dHA och ditt hjärtas samvetsröst!

    Allt gott

    SvaraRadera
  10. Du är rolig, Elisabeth! Men för mig handlar det om stil- eller brist på stil och om att markera makt.
    Om man nu tycker att situationen är så besvärlig att man undviker en offentlig avtackning kan man väl ringa vederbörande och förklara detta eller skicka ett kort. Har man jobbat många år finns det väl något gott att säga.
    Måste man ge människor livslånga sår i känslan av att ha blivit omåttligt kränkta? I en kyrklig organisation dessutom! Nej, det finns inga ursäkter eller bortförklaringar! Så valhänt får man inte vara när man jobbar inom kyrkan.
    Men med hårda nypor kan man komma långt! Högst upp!

    SvaraRadera