söndag 9 juni 2013

Om längtan efter docentföreläsningar

Skulle jag rätteligen skriva om skolavslutningar och hålla fram Kyrksyster, som blivit illa ansatt eftersom hon talat om Jesus i kyrkan just vid en skolavslutning. Kyrksyster är diakon och bloggar på http://kyrksyster.wordpress.com Jag vet inte vad som är mest uppseendeväckande i denna historia - men antagligen kyrkoherden, som kontaktade skolan och bad om ursäkt. Men att diakonen nu är sjukskriven är också värt uppmärksamhet. Hon ser att hon inte hade något som helst stöd av sin chef. Det tar.

Nu finns det en uppsättning frågor om ärkebiskopsvalet. Det är bäst jag försöker bena i några. Först: skulle vi rikta våra blickar mot superkyrkoherdarna för at finna en ärkebiskop där? Kanske. Biskoparna har ju haft lite problem med att lönesättningen för dessa superkyrkoherdar kan bli imponerande - på eller över biskopsnivå. Och om lönen är en indikator på duglighet, så finns en uppsättning ärkebiskopskandidater - förutsatt förstås att biskoparna fick gehör för önskemålet att biskopens lön ska vara högre annars vill väl ingen superkyrkoherde ha sysslan. Jag sliter med frågan och funderar löver superkyrkoherdar samtidigt som jag läser inläggen från Malmö och anar att där kommer den nya organisationen att göra kraftiga avtryck, först på bloggar och sedan i gammelmedia.

Jag inser efterhand och efter idogt bloggande att det finns en ansenlig traktan i nationen efter ohållna docentföreläsningar. Det är en längtan som vinner mitt behag och den är välmotiverad ity de religionsvetenskapligt utbildade börjar se lakunerna i sitt vetande. Hur ser alltså högkyrkligheten på konsekvensen av en kvinna som ärkebiskop?
Jag vet inte. Does it really matter?

Mot Svenska kyrkan har redan gjorts tydliga ekumeniska markeringar. Vi står inte i någon slags ekumenisk mitt. För några år sedan hade problemet varit värre, eftersom anglikanerna då hade fått problem med oss. Nu styr de rakt in i samma problem. Visst kan det nya förslaget falla, som det förslag som las fram i november gjorde. Men hoppet om "a new way forward", det som utlovades i februari, förefaller vagare nu. Tror ni att det blir "prayer, reconciliation, mutual respect and concensus" eller en serie rättegångar som i TEC i USA?

Biskopsvigningarna då? Min högkyrkliga syn på biskopsvigningar är sorgligt sekulariserad. Organisationen skaffar sig havliga chefer med ibland för lite och ibland för mycket att säga till om. De vigs under åthävor. Varför det? Det är en fråga de högkyrkliga i dagsläget knappast behöver besvara. Svar kan systemförespråkarna ge. Varför ska Gud blandas in i val av biskopar och ärkebiskopar?

Den apostoliska successionen hänger inte på ärkebiskopen, i så fall skulle Svenska kyrkan inte ha någon, som bekant. Men Svenska kyrkan har uppfattats ha den. Nu är apostolisk succession inte bara själva handviftningen utan också läran. Där blir jag också svaret skyldig. Är Svenska kyrkan i praktiken en apostolisk kyrka? Är det apostlarnas tro som prästerskapet denna söndag utlägger - eller något annat? Är det apostolisk tro när den i prästskjorta klädda personen i Stockholm säger att hon inte tror att Jesus är Messias? Det är fortfarande mer en fråga för andra än för de högkyrkliga. För dem är väl läget det att det gång på gång visar sig att deras kritik var riktig, när deras värsta farhågor fortlöpande besannas.

Och konsekvensen? Nja, var det i apostlarnas efterföljd som kyrkoherden kontaktade skolan och bad om ursäkt för att diakonen i kyrkorummet talat om Jesus? Skulle Petrus och Johannes helt enkelt bett om ursäkt den där gången när de var påstridiga? Apg 4. Men de högkyrkliga skulle kanske denna sommar läsa Mackabeerböckerna för att hämta lite mod?

Detta var inte så mycket till docentföreläsning. Antagligen beror det på att den religionsvetenskapligt utbildade ställde frågan fel. Det brukar vara så. I varje fall i lundateologins analyser.

13 kommentarer:

  1. Sekulariseringsprocessen inom svenska kyrkans organisation känner tydligen ingen gräns. Den kyrkoherde som ber om ursäkt för medarbetare som inte skäms för evangeliet borde bekänna sina synder och göra bot. Heder åt Kyrksyster som nu bär Jesu Kristi vittnesbörd.

    SvaraRadera
  2. Självklart ställs frågan fel, "kan det komma något gott från Galileen?", men när Jesus fick höra att han var god avstod han det epitetet och hänvisade till att Gud är god. Om nu Gud är god och Jesus inte gör anspråk på att bli benämnd så i sin inkarnerade tillvaro kanske det förklarar varför han kunde säga " ge kejsaren vad kejsaren tillhör" och gå in i getsemane. Det passar naturlitgtvis inte för lundateologin emedan denna håller sig med skilda världar. Btrf succession som lära är det intressant, mycket intressant.Kan en docentföreläsning om detta, rent av med stöd i mackabeerböckerna , vara att vänta? Om inte annat ställer jag upp det som ett blygsamt önskemål eller uppmaning till en bok! Jag har några centimeter kvar att fylla i bokhyllan så om DS snart bliven pensionär skulle skänka oss en ny bok på temat apostolisk lära, kanske rent av lika vacker till utsidan sim de två banden av Rosendals " den apostoliska tron" men med förhoppningsvis en annan metod och analys så skall jag gärna utbrista med en RÄTT formulerad fråga " kan det komma något gott från Småland?", om nu detta kan ge " som vinner mitt behag" med så vackert omdöme som " välmotiverad". Fö gläds jag över ordet " lakun", det ger associationer till sjöar inte bara minnesluckor och tankefel. Nästan lite Lönnebergakräftfiske över det. / Magnus Olsson,, religionsvetare.

    SvaraRadera
  3. I frågan om kyrksystern och skolavslutningen kan det vara värt att lägga märke till att det är kyrkorådet som äger frågan. Om rådet beslutar att upplåta kyrkan för skolavslutning (som inte är en gudstjänst!) på skolans villkor, då är det så och det beslutet måste kyrkoherden respektera eller lämna sin tjänst. Detsamma gäller givetvis för övriga anställda. Kyrkoherden har gjort sitt val och tydligen efter att ha fått en näsknäpp efter "missöde" vid tidigare avslutning. När syster trots detta trampade i klaveret blev herden givetvis inte glad. Det försatte ju honom i en pinsam situation. Svårare är det inte! Handlar klavertrampet om ett rent missförstånd från systers sida, borde saken kunna klaras ut genom att syster ber herden om ursäkt. Var det å andra sidan en medveten provokation, blir situationen en annan. Kan väl också tillägga att jag i sak sympatiserar med syster, men det ändrar inte det förhållandet att man inte alltid på en arbetsplats kan vara fri att göra som man själv vill, inte ens om man är präst eller diakon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Se det var en intressant problematisering av ett solklart fall!

      Tant Svart

      Radera
    2. Kyrkorådet förfogar inte över prästers och diakoners ord och undervisning. Det gör domkapitlet och biskopen. I vigningslöftena framkommer tydligt att prästers och diakoners uppgifter bl a är att förkunna evangelium och ge kristen fostran. Vidare får inte kyrkorådet säga upp vigda med anledning av att de ogillar deras budskap, detta ska domkapitlet tillse. OM kyrkorådet inte vill att ord om Jesus ska höras i kyrkorummet bör det därför följdriktligen inte släppa in präster och diakoner dit. Det borde vara en självklarhet för alla i Sverige att de som innehar vigningstjänst i Sv k också bekänner och förkunnar Jesus, samt lyder uppmaningen "träd fram i tid och otid". Det är skolans/kyrkorådets förväntningar på en person som de bevisligen anställt som just diakon som är orimliga.

      Radera
    3. Ett böneämne torde vara att be för kyrkoherdar om större bekännarmod och ett uns av Pauli tolerans med avseende på Kristusförkunnelsen.

      Radera
    4. När man läser en del inlägg här kan man undra både det ena och det andra som t.ex. beträffande nivån av läsförståelse eller graden av verklighetsuppfattning. Självklart förfogar biskop och domkapitel över vigningsuppdraget. Ingen har påstått något annat och ingen har krävt att "Kyrksyster" ska fråntas det uppdraget, efter vad jag kunnat se. Det saken handlar om är "systers" vilja och förmåga till samarbete med sin lokala arbetsledning och arbetsgivare. Det är givetvis så man ser på saken där och de har stor frihet i sin bedömning. När ett kyrkoråd vill göra sig av med en obekväm medarbetare är just "samarbetssvårigheter" den krok man oftast väljer att hänga upp saken på. Eftersom dessa svårigheter inte behöver betyda något annat än att rådet inte längre vill samarbeta med den utpekade fungerar tillvägagångssättet i praktiken alldeles utmärkt. Ut åker den misshaglige med ett antal månadslöner kastade efter sig och biskop/domkapitel kan inte göra ett dyft åt den saken. Det är den verklighet vi nu lever i och inget fromt prat ändrar på den saken. I det läget är det som Tage Danielsson uttryckte saken: klokt att tänka efter före.

      Radera
    5. Visst, den verklighet vi lever i är genompyrd av arianism, pelagianism och modernism, vilket den lärde Karl Erik Tysk visat på. En nuvarande kyrkoherde i aktiv tjänst torde knappast våga skriva en motsvarande artikel som Tysk gjort i SPT 12/2013. Någon eller några i KR eller KN kunde känna sig påhoppade av den samarbetsovillige och motsträvige kyrkoherden. Det lär inte heller finnas så många kyrkoherdar kvar med den lärdom som Tysk har. Det nuvarande kyrkosystemet har effektivt sållat bort dessa. Inte heller många nuvarande kyrkopolitiker skulle heller utropa mot den bekännande kyrkoherden att lärdomen skulle göra honom galen. Istället för utrop blir det utköp så länge pengarna räcker.

      Radera
    6. Jörgen U. Bengtsson har fullständigt rätt i det han skriver. Så är det. Om man på en kyrklig arbetsplats börjar hävda att man följer Jesus mer än de regler som gäller gör man sig nog tyvärr enbart fånig! Finns det inget annat sätt att få uppmärksamhet och bli martyr? Kyrkoherden borde, trots allt, försöka stödja kyrksyster utåt, men solklart har hon enbart gjort fel i detta.

      Radera
    7. Anders Stenström11 juni 2013 20:31

      Jag har i tjänsten som kyrkvaktmästare fört gudstjänststatistik i trettio år. Skolavslutning är visst en gudstjänst, faktiskt ett av anvisningarnas typexempel på en "övrig offentlig gudstjänst" (kod I). Det är förstås möjligt att genomföra en skolavslutning på annat sätt, men om man har den i en kyrka finns en presumtion att den ska vara en gudstjänst.

      Radera
    8. Nå, nå, som präst sedan snart fyrtio år har jag inte bara haft ett finger med i gudstjänststatistikens sammanställande utan har också medverkat till fylla kolumnerna på annat sätt, inbegripet många skolavslutningar. Dock måste jag erkänna att jag inte har något minne av i vilken kolumn just avslutningarna puttades in.

      Jag utgår alltså från att Anders Stenström haft de aktuella anvisningarna under ögonen nyligen, men kan bara konstatera att så långt jag kan minnas, har skolavslutningar inte varit utformade som "gudstjänster" även när de ägt rum i kyrka eller församlingshemmets kyrksal. Det verkar alltså för mig fullkomligt barockt att bokföra dem i en sådan kolumn och än värre att försöka göra dem till något sådant dvs. om man då inte ärligt och i förväg annonserar samlingen som en avslutning i kristen gudstjänstform och lämnar öppet för de som inte vill delta i något sådant att avsluta på annat sätt.

      Vi lever inte längre i det lutherska enhetssamhället och redan som det var för tjugo år sedan hos oss i söderförort i Malmö hade det varit omöjligt att genomföra en avslutning som en gudstjänst, oavsett vad kyrkorummet presumerar. Det hade med andra ord varit detsamma som att säga upp det samarbetet med skolan.

      Jag medverkade med glädje så länge jag fick vara med som präst, trots att det på senare år kunde medföra att hälften av barn och vuxna var muslimer. Men de hade inget problem med Gud, bön eller välsignelse. De verkade t.o.m. känna sig mer hemma på det sättet. Inga sura miner på något sätt.

      När de nya direktiven kom och den lokala skolledningen signalerade att de förväntade sig bokstavlig åtlydnad, tackade jag för mig och föreslog skolans matsal/aula som en lämpligare plats.

      Ett litet minne från en av avslutningarna i kyrkan. Det var inte min vanliga skola och barnen ramlade in i oordnade former och med öronbedövande stoj och stim. Ganska många föräldrar hade också lyckats ta sig in i kyrkan. När lärarna inte gjorde något åt oväsendet, bestämde jag mig för att slå näven i närmsta bänkkvarters reling och påkalla tystnad. Dock råkade det bli så att näven hamnade på locket till pianot och med ett ljud som lät som ett pistolskott. I tystnaden upplyste jag om att vi var i Guds hus och att uppförandet skulle vara därefter. Sedan flöt avslutningen i lugna och fina former enligt av skolan uppgjort program. Barnen gjorde väl ifrån sig. Efteråt kom en bleklagd rektor fram och undrade om präster fick uppträda på DET sättet. O ja, sa jag, när situationen så kräver går det alldeles utmärkt. Innan samtalet hunnit utvecklas vidare trädde ett antal invandrarföräldrar fram och tackade hjärtligt prästen för att denne haft förstånd att säga till, när lärarna inte gjorde det. Sedan sades det inte ett ord mer om den saken :-)

      Radera
    9. Om en skolavslutning räknas som en gudstjänst då styrker det bara min uppfattning att idag kan vad som helst räknas som gudstjänster, inte minst kommersiella jippon med inhyrda artister, som de besökande förväntas få lite julstämning av!

      Radera
  4. Frågan är väl vems vilja man skall göra?
    Jesus var klar över att han gjorde hans vilja som sänt honom. Vem har sänt Kyrksyster djupast sett?

    SvaraRadera