Styrelsens uppdrag: styra

I går fraktade jag mig själv runt för att sedan låta mig befraktas till Arlanda och Uppsala. Jag var inte nöjd förrän jag på väg mot tåget på Arlanda träffade mina vännerna överstarna Olofsson och Salander. De skulle till Bryssel för att tala NSA, fattade jag. De tyckte att jag borde underlätta för amerikanarna genom att skriva lite på engelska på bloggen. Varför inte "bomb" och "explosives" - det ökar antalet läsare, sa de. Så då blir det fler än min viktigaste vän i Amerika, Birgitta, som får lite kyrklig information - nämligen en uppsättning militära analytiker. Ska man smyga in något arabiskt också, för att hetsa lite? Shukran! Eller lite från Afghanistan - Kabul eller "lock down"? Säga vad man vill om våra vänner överstarna - men pigga är dom. Påhittiga.

Jag ska alltså till kyrkostyrelsen. Den har att hantera något som enklast kan benämnas "komplett abderitiskt" och nu går det inte att göra något för att få ordning på eländet, fattar jag. Ni får se själva i den skrivelse styrelsen i dag kommer att besluta att lämna till kyrkomötet. Det kan jag tycka är ett problem - men inte för mig som närmast sitter på åskådarplats. Frimodig kyrka har inget ansvar för det som här åstadkoms, den saken är klar. Och lika klart är att hade FK varit med, hade arbetet inte riktigt hamnat där det nu är.

Men värre: den fråga som borde aktualiseras är den övergripande. Vi hålls med styrelser på stiftsplan och på nationell nivå, men dessa styrelser styr inte. De hanterar underlag och papper men för i egentlig mening ingen analyserande framtidsdiskussion. Styrelserna är som bäst reaktiva, inte aktiva. De reagerar på stimuli men skapar ingenting.

Det har funnits undantag och jag borde förstås vara blygsam men i valet mellan blygsamheten och sanningen väljer jag den senare. När Anders Svärd (C) och jag satt i dåvarande kyrkostyrelens AU kunde det hända att vi helt sonika körde över tjänstemän, inklusive generalsekreteraren, och sa att det faktiskt är styrelsen som styr och övertygade styrelsen med goda argument om vad som borde göras. De få men viktiga gånger det hände - för det ska inte behöva hända - fick vi rätt, och generalsekreteraren kunde i efterhand och med facit i hand glad erkänna det. Precis så ska det gå till. De som anförtros ansvar, ska ta det. Och ansvaret i en styrelse är att styra. När det fungerar, engageras många människor i den folkrörelse en kyrka också måste vara. Vad var det tjänstemännen inte ville? Ha ordförandekonferenser, de vi ville ha för att förankra rikskyrkans arbete i varje kontrakt. Vi hade fyra sådana konferenser med stor uppställning, ekumenik, mission och strategier samt fromhetsövningar. Jag har mött människor som också nu 20 år senare talar om hur viktiga de var.

Den nuvarande styrelsen har sammanträtt idogt men när frågorna ställs om vad den åstadkommit och vart den styrt, blir svaren inte så omfattande. En innovation från förr är dessutom att styrelsen bara träffar chefstjänstemännen, som mestadels är chefskvinnor. Handläggaren berättar om frågan för sin mellanchef, mellanchefen för chefen och chefen ska berätta för styrelsen. Det var någon konsult som kom på att detta var en bra ordning. Om konsulter gäller som regel vad som gäller för den kastrerade tjuren: Han vet vad man ska göra, men kan inte själv göra det. Det blir därefter.

Styrelsen får läsa de dystra framtidsprognoserna. Inget fel i det. Men styrelsen får aldrig tid att diskutera vad som ska göras för att prognoserna inte ska slå in.

Det finns nu ett att göra. Rösta i kyrkovalet. Där finns det ett verkligt alternativ.

Jag är ingen sifferkarl men kyrkostatistiken är ett instrument att använda sig av - om vi också analyserar texter för att förstå vårt faktiska läge som kyrka i denna egendomliga kultur som närmast skulle analyseras med frågan "Vem öppnade dårhusdörren?" Att kyrkostatistiken kom som ett svar på kyrka-statdiskussionen är vad religionssociologer numera slentrianmässigt upprepar. De har inte besinnat LUKA, professor Hilding Pleijels kyrkosociologiska verksamhet, och hur den styrde över till Berndt Gustafsson, landets förste professor i religionssociologi. Antagligen har de inte närmare funderat över dominikanernas undersökningar, som t ex La France - Pays du Mission. Det var inte den svenska statskyrkodebatten som fick två franska dominikaner att 1942 (väl, jag och siffror!) undersöka Kyrkans ställning i Frankrike. Det var i stället deras sätt at tänka mission. De såg ett problem. De gjorde något. Det är just detta man ínte kan säga om våra kyrkliga styrelser.