Det är logiskt

Jag tänkte nog enkelt, så enkelt att jag inte enkelt kan komma åt det som var ett underliggande tankemönster. Men jag gör ett försök.

Jag tänkte att vi på någon nivå var helt överens.
Vad Svenska kyrkan var till för, visste vi allihop. "Världen kristnad i vår generation" hade den rörelse, som både var en missions- och en studentrörelse och början till ekumeniskt arbete, satt som motto (det var roligt skrivet eftersom meningen tillskrivs just Mott).
Svenska kyrkan fanns till för att evangeliet skulle nå svenska folket.
Svenska kyrkan hade också en position som brobyggarkyrka och kunde göra ekumeniska insatser just därför. LVF och Kyrkornas Världsråd var storheter som de kyrkliga kände till, dokument översattes och lästes. Det var inte konstigt. LVF bildades i Lund 1947 och i Uppsala hade KV sitt stora möte 1968.
Att Svenska kyrkan hade folk i Geneve bidrog liksom Svenska Missionsförbundets insatser, inte minst när Jan-Erik Wikström var förlagschef på Gummessons. Hedras den som hedras bör!

Det fanns förstås skiljaktigheter. Men knappast, tänkte jag, när det handlade om syftet. Prästerna i stiftet tänkte olika i ämbetsfrågan och det berodde inte bara på att somliga alls inte tänkte, vilket de inte gjorde, utan på att ämbetet aldrig varit en fråga utan närmast en oreflekterad självklarhet tidigare. Det lockade till förenklade lösningar. Att det drevs en kyrkopolitik, var besvärande i sammanhanget, det kunde jag också förstå. Men med indirekta val till stiftsorgan och kyrkomöte var politiseringen mest ett lokalt fenomen, som slog igenom mer på somliga ställen. Att prästvalen var en historia för sig själva, visste vi. Regeringen förväntades rätta till uppenbara orättvisor när det handlade om befordran.

Jag tecknar kanske bilden för idyllisk.
Prästerna visste var de hörde hemma. Deras folkkyrkotankar konvergerade inte utan vidare, men det såg få. Det fanns en tanke att prästen, med sitt folkbokförande som tältmakeri, gestaltade Kyrkan och kallade människor till gudstjänst. Prästerna visste vad de skulle göra och firade troget högmässa utan nattvard samt läste Svensk Kyrkotidning och diskuterade kanske vad Gustaf Wingren skrivit på konventen.

 Några präster var mer formbara i sin samtid än andra. För dem var folket i folkkyrkan en kritisk instans på så sätt att folket kunde förverkliga folkkyrkan, den som alls inte fick bli en prästkyrka. Det gällde att ta bort alla onödiga hinder för denna folkliga rörelse. De kunde läsa Ingmar Ström i Vår Kyrka och få en lätt dos av Karl-Manfred Olsson på så vis.

Andra präster uppfattade  att tanken på folket som subjekt i folkkyrkan riskerade hela ärendet. Kristus är Kyrkans Herre. Prästen får vara kritisk instans i sin församling för att bevara evangeliet - i, med och för sitt folk men ibland också emot alltså.

Till dels handlade kanske detta om personligheter. Pastor Jansson var som han var. Han var mest folklig på så vis att folk skrattade åt honom. Nu kunde pastor Jansson hålla sig sysselsatt med folkbokföring, förrättningar, syföreningar och en del annat och på söndagen var det alltså högmässa, men bara ibland (och sällan?) högmässa med nattvard.

Här ville de högkyrkliga en förändring, en kyrklig förnyelse.
De tänkte att andra präster också ville ha en levande, folklig Kyrka men att de högkyrkliga ansatspunkterna var bättre. Som i Guldheden eller Surahammar eller Osby. Folk engagerades och det var ett program där också det socialetiska kunde få plats. Det var bara att jobba på.

Vad var felet?
De högkyrkliga förmådde, trots allt, inte uppfatta den antagonistiska motsättningen.
De såg inte hur logiskt det var att de skulle definieras som fiender till den svenska kyrka som de slet så för. De kunde inte fatta logiken i att de skulle definieras i syfte att marginaliseras och elimineras. De slet ju dagligdags i det svenskkyrkliga. Hur skulle de kunna uppfattas inte vara en del av detta då? De trodde att saken handlade om ett missförstånd, möjligt att reda ut. Men motsättningen är antagonistisk.

Högkyrkliga och något politiskt radikala, de hade ju övervarit rättegångarna i Lund 1969, kunde förstås fira högmässa och hålla ihop allt, för det var inte två världar utan en, men de behövde inte dra in de radikala låtarna som allas uttryck i gudstjänsten. De var med andra ord inte fullt så tramsiga eller fnoskiga som missionspastorn i söndagsradion för en dryg vecka sedan. Han var gudlig. Det är mer än vad jag är. Jag är kristen och vet att skilja gudspratet och det gudsnådeliga från evangeliet om Fadern och Vägen till Fadern.

Den gudsnådelige visste, sa han, inte så mycket om tillvaron. Dö skulle han tydligen. Och han trodde på sin tro. Det gör inte jag.
När pastorn var klar med sin ordgärning kunde åhörarna landet runt förstå att de avnjutit en fin religion med socialt ansvar. Den kunde tyckas vara radikal kanske just i avsaknad av radikalitet. Ska man förresten sjunga Mikaels Wiehe Ska ny röster sjunga, kan man låta bli att sätta frikyrkostuk på låten. Det säger jag, men så är jag också dömd för brott mot BrB 16:16 som ni vet. Jag går inte på sånt där. Finner ingen anledning. Jag undrar vad kantor Henmark i Ör sagt om saken. Han var missionsförbundare och kallades, inte utan skäl, Hönmark. Men tron ville han ta på allvar. Han och pastor Henriksson, som bodde på den gata där jag nu bor, och vars dotter Margareta Strömstedt kan förmodas vara känd. Namedroping älskar ni ju.

Hade den tidens missionsförbundare kunnat se hur logiskt det blir? Där tron på Jesus går ut, måste tron på något annat gå in. Självfallet.

Vad har vi tappat? Insikter.
Vi är oense om vad Kyrkan är och har logiskt förts till en position där ingen annan än Guds Helige Ande kan skapa nytt av den situation där vi är.
Och allt är logiskt. Ohjälpligt ologiskt? Men bortom allt det som egentligen kunde tänkas. En annan religion som en gökunge i boet. Om detta sa för övrigt fågelskådaren i den gångna söndagens gudstjänst ingenting om.

Debattregler och transfiguration

Andra anförandet togs bort med hänvisning till tidsbristen i kyrkomötet förra året. Nu skulle denna tidsbrist kunna bero på att kyrkomötet beslutat att vara en dag kortare eller bero på något annat. Eller så blir det ingen tidsbrist. Begränsningar i talartid kan man få ta till i ett pressat läge, men då vet presidiet att nu tycks tidsplanerna spricka. Kan man veta det så här lång innan kyrkomötets andra session? Självklart inte.

Jag kollade som hastigast förekomsten av ett andra anförande 2014. De var till antalet 18. Varje inlägg fick som mest vara 2 minuter. Det fattade beslutet, fattades på grundval av en dryg halvtimmes erfarenheter av tidsnöd under ett tre dagar långt kyrkomöte.

Kan det finnas andra motiv?
Jag kollade vilka talare som utnyttjat möjligheten till ett andra anförande.
Jag grupperar dem

Centerpartiet
Lars-Ivan Eriksson
Daniel Tisell

FISK
Jerker Schmidt

Frimodig kyrka
Evelina Johansson
Berth Löndahl
Hans Weichbrodt

Miljöpartiet
Lena Klevenås

POSK
Johanna Andersson

SD
Julia Kronlid
Margareta Larsson

ÖKA
Bo Hanson

Utan beteckning
Axel W Karlsson

Därtill biskop Åke Bonnier.

Några talade två gånger i olika frågor, vilket förklarar 12 personer som får 18 markeringar.
Ingen socialdemokrat och ingen från Borgarna, som ni ser. Att gruppledaren för ÖKA, Claes Björndahl, får väl närmast noteras som en personlig illvillighet mot docenten Hanson. Vad skulle det annars vara? Vanlig vilja till välförhållande?

Varför skulle nu det andra anförandet dras in? Svaret är uppenbart. Det handlar om att minimera debatterna och inte låta olämpligt folk som av olämpliga välja valts in i Kyrkomötet få stor plats. Och kan det politiska etablissemangets Sverige inte klara hem debatterna, återstår att minska talartid som ett sätt att värna de demokratiska arbetsformerna.

Men minns att räkna. Ett andra anförande om 2 minuter gånger 18 talare blir 36 minuter, om hela talartiden används. Och det gör den nog inte. Vad betyder beslutet? Att möjligheten att knyta ihop ett tema går förlorad. Det behöver en talare inte alltid göra, som ni förstår. Men nu finns inte ens möjligheten. Anförande samt två repliker. Det motsvarar vad den gamla frågedebatten, en mini-debatt, hade. Kyrkomötet gillar inte att vara ett öppet forum. Kyrkomötet gillar slutna utskott och beslut som förankrats i de stora grupperna. Helst så stora att de kan hanteras av några få.

Nu till transfigurationen.
Den bestås jag. Innan gudstjänsten, får vi veta, tänkte Ludvig Lindelöf. Han tänkte att om någon skulle reagera när det sägs att "Gud" välsignar, så var det Dag Sandahl. Han är alltså transfigurerad till något slags orakel, kanske den en präst bör tänka på innan gudstjänst, noterar Bloggardag.

Jag kollade hur det är med välsignandet och vem som välsignar. Först i Septuaginta, LXX. Där står det Kyrios. Så gick jag till den hebreiska texten: JHVH. Det är alltså det ord som de judiska lärde förde över till grekiskan som Kyrios. Och Kyrkan känner inget annat sätt att välsigna än att Herren välsignar och så konkretiseras det hela när Treenigheten tas till intäkt för det som sker.

Gudstalet är ett religiöst tal.
Det är lämpligt för den synkretistiska civilreligionen men med den har vi lämnat den kristna tron, den allraheligaste tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Det är inte särskilt mycket till kättarjakt att påpeka det förhållandet.

Konstaterandet att Svenska kyrkan inte kan hantera att det dyker upp en synkretistisk civilreligion, alltså att vi fått en religiös våg efter några årtionden på 1900-talet av mer handfast materialism, förvånar inte. Denna religion är parasitär till sitt väsen och måste ha en bärare. Inget kan slå Svenska kyrkan som den bäraren, men likväl är det förvånande hur enkelt prästerskapet ställde upp på förändringen. Eller inte. Vi skulle kanske skriva boken Prästerna som kom in från kylan? Nu får de vara med igen, när de säger rätt saker på ett lagom intellektuellt torftigt sätt. Gud Moder vanmäktig och fåglar platsar i den ramen.

Minns ni sången om Lilla Ludde.
Jag kom att tänka på den och friserade något när jag behövde göra en mental bearbetning av det faktum att en präst gör en hemmasnickrad välsignelse, som alls inte återger den erfarenhet som är den kristna trons.  Lika lite för den delen som när det sägs "Herren välsignar er och ..." Svaret på det som sägs ska förstås inte vara ett "Amen" utan ett "Jaså. Hur vet du det?" Och varför uppröras? Därför att välsignelsen gör vad den säger och den som gör det är Herren. En kristendom utan Fader och Herre är religion men inte kristendom.
Nu till den finstämda sången:

Här kommer lilla Ludde, håhåjaja
Bärande heresier, håhåjaja
Här kommer Luddes vänner, håhåjaja
Bärande på detsamma, håhåjaja.

Inte mycket till rim, medges.
Men rätt träffsäkert och roligt att sjunga när dysterheten över religiositeten och de religiösa hantlangarna blir svår. Främst, förstås, dysterheten över att Ludvig Lindelöf står och tänker på Dag Sandahl innan gudstjänsten. Det är faktiskt mer än vad jag själv gör.
Hur kom han alls på tanken?
Undrar Bloggardag

Red alert

Jag vet inte om månförmörkelsen uppmärksammades tillräckligt. Kan man uppmärksamma en förmörkelse? Men jag vaknade och tittade och det där om tecken som förebådar tidens slut, går jag inte helt fri från. När jag funderat en stund säger jag: "Fader, min tid står i dina händer." Det gäller världens tid också. Kan det klerikala vanvettet vara tecken, de också?

Gudstjänsten i P1 från Bokmässan fascinerade.
Ludvig Lindelöv kan man lita på. Han levererar. Betraktelser om pippifåglar interfolierade en slags gudstal. Det var Gud Moder Vanmäktig som talade. Jag var på väg hem efter att ha varit i högmässan i Rydaholm. Vägen kröker här och var och det finns risk för avåkningar om häpenheten slår till för mycket, men jag hade bestämt mig för att avnjuta budskapet utan tanke att detta skulle handla om kristendom. Det gjorde det inte. Men det var religion. Kanske till och med fin religion. Alldeles för fint för andligt grovhuggna som jag, som menar att en spade ska kallas spade men en skitstövel inte ska kallas skodon. Gud välsignade på slutet. Inte Herren. Jag noterade. Och jag ser alltmer tydligt skillnaden mellan den synkretistiska civilrelionen m/15 i Sverige och kristen tro. Låt oss inte dribbla.

På vägen ut från kyrkan hann jag ifatt kyrkvärden. Kollekt togs upp till SKUT och jag gav inget. Skulle det inte rätteligen varit flyktingarbetet? Jag förklarade mitt SKUT-motstånd och möttes med välvilja. "Vill dom inte ha mig, ska dom inte ha mina pengar"-argumentet går hem i Småland. Vi talade lite om pensionerade präster som inte hittar kristna gudstjänster att gå i. Jag insåg då, att somliga, som inte har problem med ämbetsfrågan, likväl har problem. Det är som i DDR, Östtyskland. Det finns bortom det officiella en annan verklighet som det inte talas om. Vännen M påminde mig om Hegel och det där om att ett samhälles upplösning visar sig däri att det går annorlunda till i lagen än i verkligheten - eller tvärtom!

På eftermiddagen var det blodspår.
Med hundarna och Alvesta Hundklubb. Det handlar inte om att aktivera hundarna utan att berika dem, locka fram det som finns i dem. Och de skötte sig. Jag la efter instruktion ut ett spår med blod av nötdjur och så en rådjursklöve. Man går lite i olika spår, försöker undvika att själv med sina dofter hamna i spåret och så får hunden komma och börja söka. Lycka är att hitta klöven, som försvaras som den triumf den är. Berikning betyder att ta vara på den jakt som finns inuti hunden.

Tänk om Svenska kyrkan sysslat med berikning, tagit fram det i de olika kyrkotraditionerna som kan ge glädje och entusiastiskt berikat medarbetarna genom att ta vara på det som finns inuti - på riktigt.
Detta är en helt annan hållning än den vi sett de senaste 50-60-70 åren.
Så ser vi också en andligen fattig kyrka, som inte unnat sig berikningen. Sug på den erfarenheten från en septembersöndagseftermiddag (!) i skogen!

Sofia Lilly Jönsson kan man läsa på Evangeliums blogg. Nu fick hon triumfera efter att ha berikats med utredningen från Visby. Den har kommit till på ett underligt sätt. Som författare står också domprosten Hermansson, inte bara Ragnar Håkansson. Hade jag varit förroendevald i Visby eller helt enkelt kyrkgängare hade jag begärt att få se den ursprungliga rapporten för att jämföra och se vad som hänt under resans gång. Att domprosten trots samskrivandet utsätts för mördande kritik är uppenbart. Det kan inga undanglidande formuleringar riktigt dölja.
Lilly Sofia Jönsson gjorde nog ingen dålig journalistisk insats i somras.
Det har jag förresten aldrig trott. Men hanterandet av rapporten om arbetsmiljön utlöser Red alert.

Kyrkoherden i Alvesta togs emot i går.
På Facebook Alvesta församling kunde vi förstå att biskopen skulle "installera" kyrkoherden det skulle bli "en stor dag för mig och för Alvesta församling". Hon skrev så. Om kyrkoherdemottagandet, som alltså skulle bli en installation. Det blev det nog också. Vid handpåläggningen deltog 10-12 personer, just det som tidigare var ordningen för kyrkoherdeinstallation, har kommit tillbaka. Prästvigning 2.0.
Det är begripligt.
Allt ljus på de fina prästerna, kyrkoherdarna. Och i många fall ett uppenbart ego-projekt. Kyrkoherdens söner sjöng också. Folkkyrkan är familjekyrka.
Modéus II rådde i sitt tal kyrkoherden att ha någon vid sin sida "som bjuder motstånd för din mognads skull".
Tände biskopen lampan?

För kyrkoherden känns allt "jättebra", läser jag i Smålandsposten.
"Det är en spännande utmaning att få fortsätta den inslagna vägen som jag drivit länge med att sänka trösklarna. För mig är det jätteviktigt att vi finns ute i samhället."
Jag tror jag förstår tanken.
Det finns ett "jag" som sänker trösklarna, inte ett "vi" som är folket i Alvesta, kyrkfolket.

Om allt detta säger jag nu: Red alert!
För ni kan väl inte tro att ett friskt kyrkoliv gestaltar sig så här?
Såklart inte. Nu gestaltas något annat.

Har inte alla fel?

Salomoniskt undrar jag nu om inte alla har fel när det handlar om Berget.
Jag har läst korrespondensen med biskopsmötet via Thomas Söderberg. Och jag fattar att föreståndare Peder inte riktigt varit byxad för det samtalet. Han har inte haft tillräckliga insikter och tillräckligt konstruktiva perspektiv för att dela visionen med kyrkosystemet. Han ansökte om att kommuniteten hos Kammarkollegiet skulle registreras som eget trossamfund och den enkla frågan är förstås: "Hur dumt kan det bli?" (Biskopsmötets protokoll den 19 aug 2013 §72 där ärkebiskop Wejryd informerade biskoparna om saken).

Detta dilemma löstes så, att biskopen Söderberg skulle kalla kommunitetens medlemmar till samtal, som redovisades (Biskopsmötets protokoll 23 september 2013 § 95). Ansökan berodde på ett missförstånd om möjligheten att registrera sig som eget trossamfund och samtidigt, för präster och diakoner, stå kvar i vigningstjänsten.

12 mars 2014 (Biskopsmötets protokoll §40) behövde biskoparna klargöranden om resonemangen från kommunitetens sida, men deklarerade: "Om präster som är kvinnor inte är välkomna att tjänstgöra följer man inte den ordning som är Svenska kyrkans."

Biskop Söderberg fortsätter korrespondensen med kommuniteten och svarar 'efter hörande av biskopsmötet' - och det kan man undra lite över - men Biskopsmötets protokoll ger besked den 12 mars 2015 genom att hänvisa till sitt tidigare svar. Håll i er nu:
"Svenska kyrkan inbjuder alla döpta till nattvardsbordet. En gemenskap därpräster som är kvinnor inte är välkomna att tjänstgöra kan inte representera Svenska kyrkan. Till ekumeniken hör att respektera varandras ordningar. Om inte de som hör hemma i Svenska kyrkan själva respekterar hennes ordning kan det inte anses vara ekumenik."

Nu föll somligt på plats.
Anledningen till att jag aldrig fått representera Svenska kyrkan ekumeniskt, förstår jag nu. Däremot förstår jag nog inte de högre tjänsteandar i Svenska kyrkan som skämts över att jag plockats bort från sådana listor. Själv har jag tänkt att det varit olämpligt att skicka ut mig i de ekumeniska sammanhang, där vänner från andra kyrkor skulle ropat högt och hälsat mig med hjärtliga omfamningar. Det hade kunnat skapa oreda i tankebanor hos svagare andar.
Nu förstår jag mer.
Jag kan aldrig vara representativ för Svenska kyrkan och jag känner igen Wejryds tricksande. För mig gäller ju inte saken "präster som är kvinnor", för är de präster så är det inget att bråka om, utan min frågan är den om Kyrkan har befogenhet att överantvarda präst- och biskopsämbetet till kvinnor. Luther och påven JPII var överens. Det tillåter inte den Helige Ande, det har Kyrkan inte befogenhet att göra. I Svenska kyrkan blir detta den ordning med vilken Svenska kyrkan står och faller. Så tänktes inte 1958 i alla fall.

Söderberg är avgången och beskedet från i mars är för närvarande det senaste som sägs.
I sak lyckades Biskopsmötet inte fånga upp en längtan eller vision och det beror på - ämbetsfrågan! Den kastade biskoparna in, så som är brukligt när det handlar om OAS-rörelsen och S:t David, Det är liksom "Ordnung muss sein"-argumentet och jag misstänker att det är ett djävla argument. Jag svor inte, som ni vet. Jag använde en gammal svensk genitiv. Det är själafienden som alltid vill vara konsekvent. Inte Gud som är vår käre himmelske Fader. Gud praktiserar närmast i all ordning Nådens oordning. När någon driver konsekvenser som sätter medkristna i klistret så är det nog inte vår käre himmelske Faders mission de utför. Tänker jag. Men jag är enfaldig.

Vad kunde biskoparna gjort?
Rensat i de faktiska resonemangen men också prövat visionen. Haft kontakter med Stockholms katolska stift, kanske rest till Rom, letat kyrkorättsliga lösningar på en ny utmaning. T ex.
Det gjorde de inte.
Jag kan vara nöjd med deras agerande. De spelar ut ämbetsfrågan oh avslöjar hur det faktiskt står till i Svenska kyrkan. Och då tänker jag inte alltför fromt.
Synd om Mogren, som dessvärre också spelade samma kort. Omgiven av galna rådgivare, eller?
Men han hade inte någon möjlighet till eftertanke. Han ställdes i situationen. Det var inte lyckat.

Om biskoparna har sådana besvär av motstånd mot 1958 års riksdagsbeslut, de avgörande, kan de väl besvära sig om att övertyga oss med goda argument, Svenska kyrkans traditionella beslutsfattarform. När de inte gör det (inte kan det, inte vill det - tolka själva) prövar vi misstänksamhetens hermeneutik. Det har jag med framgång gjort i 50 år. Förstod jag biskop Fast rätt att jag skulle få 60 000:- för min dubbelföreläsning i Visby stift om ämbetskonflikten? Jag har ju sagt att jag ställer upp för ett Koskinen-arvode. Och jag står fast vid att jag skulle vinna en debatt med det samlade svenska biskopsmötet i den aktuella frågan och detta med ena armen bakbunden!

Min avhållne vän biskop Ytterlighet var inte på gott humör och talade om stöld.
Det romerska argumentet om att kyrkor i Sverige stulits från den romersk-katolska, faller. Argumenten är redovisade. Samma människor fortsatte fira det kristna människor brukar fira i samma kyrkorum, det som byggts lokalt. Skillnaden vara endast kyrkoförbättringen. Det vill nog till att läsa lite 1500-talshistoria.
Var schismen negativ? Obetingat. Och som vanligt vill jag fråga om Maktens ansvar för det som hände. Jag tror att 1500-talets romerska byråkrati var precis lika okänslig för andelivets yttringar som det svenska biskopsmötet nu. Har jag fel?

Nu?
Vi fortsätter betala det höga priset för 1958 års riksdagsbeslut om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst och den frågan presenteras utan blygsel eller omsvep som den fråga där mångfalden gör halt.
Jag borde skämmas.
Det gör jag inte.
Jag vet på vem jag tror, jag vet vilken kyrka som gav mig dopet, konfirmerade mig, såg en kallelse, prästvigde mig och som jag tjänat i en livstid.
Jag ser sådana som otvivelaktigt kommer in från sidan, inte nerifrån, från det trägna kyrkolivet. Jag ser biskopar som är vanliga, hyggliga och kanske enkla själar som inte vill syndares död och jag ser hur det blir när sådana samlas till Biskopsmöte.
Då tänker jag på Dr Luther: En kristen människa är den friaste av alla människor och ingen underdånig.
Men så är jag också kvinnoprästmotståndare, en som aldrig fått de övertygande argumenten i ämbetsfrågan av Svenska kyrkans finkristna.
Härvidlag ter sig tillvaron annorlunda för mig än för den tidigare pingstvännen och föreståndaren Peder. Det kan ett barn på sju år förstå.
Biskoparna borde förstått att något försökte sägas som det var deras ansvar att förstå.
Det gjorde de inte.
Kunde de inte?
Antagligen inte.
Då stod Rom berett.

Dansbaneeländet

Dansbaneeländet?
Det blir begränsningar i tillträdet på dansbanan för dom som verkligen gillar att dansa. Det har Kyrkomötet beslutat i går. Varför det? De stora avskyr dans. De vill att alla ska sitta stilla.

Ni fattar inte?
Nya debattregler. Det andra anförandet togs bort. Det tar ju bara tid när folk äntrar talarstolen och drar sina resonemang. Kyrkomötet har kortats med en dag och frågorna är ju avgjorda i utskotten, där partierna sagt sitt. Det är bara de frimodiga och andra lösa grupper som POSK (jag säger bara Nils Gårder!) som envisas med att slå vakt om debatten på ett öppet forum. Presidieförslaget ifrågasattes av just FK och POSK - och POSK som vanligt med ett litet kompromissförslag att anförande nr två skulle få vara max en minut. FK föreslog den gamla ordningen, två minuter. Olle Burell, S, klev fram med sitt lismande försäljarleende och uttryckte sin tacksamhet till presidiet som kommit med detta kloka förslag. Han fick lite mothugg. Det var FK:s värderade utsedde talare som underströk skillnaden i syn på demokratiska arbetsmetoder. Den värderade FK-talaren sa inte vad sant hade varit, att han nog inte respekterat något borgarråd i Stockholm efter Zäta Höglund. FK-talaren lyckades dock markera att Hjalmar Branting och han stod samman för en annan demokratisk hållning, den som döms efter BrB 16:16. Centerns man och ÖKA:s klev fram och höll med om nya debattregler. Så har grupperingarna inte lyckats så väl i debatterna heller. Och debatterna avslöjar väldigt mycket av, sägs, kompetens och inkompetens.  Och det är just detta som är styrkan med att det finns möjlighet till ett andra anförande.
Nå, det blir ett anförande med två repliker.
Det motsvarar vad Kyrkomötet hade i den tidigare lilla frågedebatten.
Och jag har varit med i det gamla kyrkomötet med obegränsad talartid. Det var tider det!
Informationen att debatt inte stimuleras ska ni ta till era hjärtan.
De som dansar ska inte ha roligt, det är sammanhangets korta sammanfattning.
Det ska inte heller vara roligt att se dem dansa på sitt frimodiga sätt.

Wanja Lundby-Wedin gillar jag.
Hon och hennes man har skaffat sig en Dansk-svensk gårdshund och bara sympatiska människor har vett att skaffa sig en sådan - eller en kooiker eller foxterrier, förstås. I går var det seminarium om ekumenik utifrån dokumentet Kyrkan - på väg mot en gemensam vision. Frågan ställdes om mångfald och skulle samtalas om i bikupor. Två redovisade. Wanja var för mångfald. Undantag kvinnoprästmotståndare och homofober. Där gick nog en gräns. Hon sa inte "kvinnoprästmotstånd" och hon sa inte "homofobi". Se människan! Kvinnoprästmotståndare och homofober.

Jag definieras nog av den ecklesiastiska makten som bådadera. Men varför skulle jag låta dessa tillfälliga makthavare definiera ut mig ur den kyrka jag döpts in i och kommit till tro i? Fördelen att sitta när den ecklesiastiska makten är att man förmår uppfatta det löjliga - och det allvarliga. För nu genomförs en reformation som betyder förändring och inget annat. För att alls kunna slå vakt om Svenska kyrkan är det uppenbart vilka två frågor som är avgörande och nu gäller det att för Svenska kyrkans skull slå vakt om dem som Wanja definierar som bortom mångfaldsgränsen. S vet vad Svill i det kyrkliga - och det är inte kyrkligt. Fatta!
Men alla trevliga socialdemokrater, som hamnar i S-uppställningen? Fatta ni också!

Med rörelse läste jag ledaren i Torsdagsdepressionen.
Den slog uppenbarligen larm om något viktigt. "Ironi i sociala medier försvagar kyrkomötet". Jag funderade på var jag på sociala medier läst så mycket om kyrkomötet, mitt intryck var nog att också sociala medier liksom gammelmedia, ursäkta franskan, skiter i kyrkomötet. Je m'en fou, liksom. Men det var fel. Kyrkomötet "genererar ... en ansenlig mängd ironiska kommentarer i sociala medier." Varför? "Sarkasmer är den maktlösa bitterhetens uttryckssätt." Det är väl inte alldeles säkert. Det har ju under historiens gång visat sig att dessa de maktlösa och därmed sarkastiska har vält systemen, eller?

Nu skulle kyrkomötet kärleksbombas.
Det skulle tydligen ge en effekt "som aldrig kan uppnås genom facebookande ledamöter eller twittrande biskopar, som framhåller betydelsen av det sammanhang de ingår i." Men vilka är det då som vi alldeles konkret talar om - och vad ont har de gjort? Om en ledamot får till en kommentar på Fejjan behöver väl inte det betyda att kyrkomötet försvagas?

Är faran politikerförkt och vilken skulle den kyrkliga motsvarigheten till politikerförakt vara i en partipolitiserad kyrka? Det är samma mekanismer här som där, maktspel, dribblande, taktiserande, utestängande och prestige. Kom ihåg att SD genom S försorg och direktval fick en politisk plattform just genom Kyrkomötet. Kom också ihåg vilka vi var, som ville ha en annan valordning.

Vad är det, handen på hjärtat, för ett kyrkomöte som skulle försvagas av ironi i sociala medier?
Tål mötet inte mer? Jag som undrar har lagt flest levnadsdagar i kyrkomöte och s k kyrkomöte av alla nu invalda. Veteran, alltså. Erfaren. Rentav aktningsvärd? Njet, nu skojade jag grovt med läsarna. Men det som försvagat, verkligen försvagat, Kyrkomötet och medför att man kan frukta att kyrkomötesbesluten inte kommer att åtnjuta respekt, är den valordning som infördes 1982 och naturligtvis ohågsenheten till öppen debatt. Vad har vi mötet till? Antirökkampanjer, parfymfria miljöer, chemtrailslarm och ILO-konventioners antagande?
Ni hör själva.
Så vem försvagar egentligen Kyrkomötet?

Biskop Ytterlighet

Hans biskopliga ytterlighet är arg och anklagar de romerska katolikerna för stöld. När jag såg den anklagelsen tänkte jag, att nu blir det just så upprört som det blir i familjeträtor. Jag kan till dels förstå. Må vara att en stiftelse har äganderätt och proklamerar att inget nytt hänt, alla är lika välkomna som tidigare, så har mentalt något nytt inträffat.

Tidigare for någon svenskkyrklig till Berget, som kommit till i det svenskkyrkliga som ett uttryck och instrument för det allmänkyrkligt goda, och var glad för den gästfrihet som visades de romersk-katolska. De var också där.
I fortsättningen reser den svenskkyrkliga till ett romerskt katolskt sammanhang och kan förstås vara glad över den gästfrihet som tveklöst kommer att visas de svenskkyrkliga.
Lite annorlunda har det blivit.
Jag värderar inte.

Ett problem vid konversion är förälskelsen.
Förälskelsen är ett sinnestillstånd som är och fungerar som en berusning. Det sunda omdömet brister och alla invändningar eller alternativa perspektiv avvisas enkelt. "Det kommer att bli bra" är det mantra som upprepas. Det är inte läge för kritiska analyser och det ska man inte heller begära. Minns tingsrättsdomen år 1928. En man var åtalad för att han berusad kört bil. Det hade han otvivelaktigt, men åtalet ogillades med motiveringen att föraren var full och då brast omdömet. Det kunde inte läggas honom till last. Det finns logik också i det som ter sig egenartat. Men det är inte just där de kritiska analyserna görs.

Ett annat problem är sorgen och känslan av förlust.
Några lämnar sin plats i ledet. Vi står inte skuldra mot skuldra. Inte kan jag anklaga dem som går även om jag blir frågande därför att privat- och gruppkonversioner trots allt inte befrämjar ekumeniken och definitivt försvagar oss, som vill stå för det Svenska kyrkan var och rimligtvis i sitt djup är. Vi lever i en tid när betydande krafter mer resolut vill skapa om Svenska kyrkan till bärare av den samtida civilreligionen.

Ska vi anklaga Svenska kyrkan?
Och vad är då Svenska kyrkan? Biskoparna? Kyrkopolitikerna? Kyrkoarbetarna? Eller något mycket mer än de samtida aktörerna, något sui generis? Är det sant att Svenska kyrkan växlades in på främmande spår och är läget det, att alltför få vill ha Svenska kyrkan tillbaka på banan? Viktiga intressenter kreerar nu det civilreligiösa i stället för kristen tro, det kan jag tänka mig, men vad gör en kyrkokristen då? Går? Eller gör? Motstånd, alltså.

Vad har biskoparna svarat?
Beskeden växlar. Thomas Söderberg samtalade. Han är gammal politiker och då är det inte så viktigt med papper, dokument och minnesanteckningar som att det skapas ett samtalsklimat. Det visar sig vara en svaghet om det uppstår en diskussion om vad som verkligen sagts.
Mikael Mogren överraskades av samtalets vändning. Han tänkte sig nog att retreatgården ville presentera sig för stiftets nye biskop och talade först om tystnadens betydelse vid sammanträffandet. Sedan drabbades han av blixten, när han fick pressreleasen om kommunitetens konversion. Han var så tagen så han glömde almanacka, Bibel, anteckningsmaterial och pressrelease när han vacklade iväg.  Att biskopens drabant stiftsgårdsföreståndaren anklagade Berget för att vara emot Mikael för att han är homosexuell, var en tarvlighet som noterades i sammanhanget, men inte något Mikael sagt. Självklart var den gamla frågan om kvinnliga präster på S:t David uppe, det har jag fattat.
Uppgiften att Berget riktat framställningar som Svenska kyrkan aldrig svarat på, bekymrar mig. Men det förvånar mig kanske inte.

Mikael Mogren ska vi nog tycka synd om.
Han fick ett problem kastat till sig.

Å andra sidan: Svenska kyrkan har förändrats. De som gav gåvor till Berget i tanke att detta skulle vara något viktigt för Svenska kyrkan och dess folk, kanske inte nu känner igen sig i den kyrka som tillskapas. Det heter så, tror jag. Tillskapas. Varför skulle de det, förresten?

Själv funderar jag på hur det ska vara med mässorna.
Det reserverade sakramentet i tabernaklet, det Martin Lönnebo ordnade, är det det svenskkyrkliga eller det romersk-katolska? Ska det stå två burkar bredvid varandra och ska gästande präster veta vad som är vad? Ska man sätta i en röd lampa inuti tabernaklet, som säger att "det här sakramentet får de svenskkyrkliga inte röra."

Jag vet inte vart det som nu händer leder?
Till en ökad ekumenisk medvetenhet bland de evangeliska katolikerna i Svenska kyrkan?
Till en glad insikt att de nu eller snart nog är så få, att de kan vara tillräckligt få för att Gud ska göra förnyelsens under?
Till en beslutsamhet, att inte låta Svenska kyrkan tuffa vidare på det spår hon växlades in på utan se hela det gnostiska och nihilistiska sambandet?

Utskottsarbete, kyrkohandboksarbete, utjämningsutredning, samtalsklimat i kyrkomötet, Sigurdur (som jag faktiskt sett) och trevliga kyrkomöteskamrater skriver jag inte om. En man undrade vilken B-utbildning jag fått i det militära när frågan om krisberedskap kom upp och jag var tydlig i mina omdömen. Jag gjorde en snabbgenomgång av utbildningsgång och tjänstgöring. Utbildningsförband och skolor men inte krigsförband, befattningar och sådant. Ledamoten satt tyst. Jag log. Vid ett annat tillfälle tror jag det var en anklagelse, att jag talade om sådant som andra inte var informerade om. Var det så att Läronämnden missat vad konciliet i Nicaea sagt om könskorrigeringar? Men om detta skriver jag just ingenting.

Konversation

Nyheten om att en grupp från Berget i Rättvik konverterar skulle, hette det, vara en hemlighet fram till nästa nummer av Katolskt Magasin. Där skulle nyheten komma. Nu läste jag om saken på Kyrkans Tidnings hemsida, så då kan det väl inte vara fel att börja en konversation om konversion. Papperstidningen har mer, såg jag men papperstidningen har jag inte sett. Hotell, ni vet.

Den enhet Jesus bad om är utmaningen. Ut unum sint. För att världen ska tro. Nu tänker några av oss att ekumenik handlar om vad kyrkor gör i förhållande till varandra mer om enskilda konversioner eller gruppers konversioner. De förändrar bara så, att den kyrka de lämnar, blir fattigare - och kanske ledsnare, mer uppgiven. Konversion är ett rätt stort ansvar.

Jag säger inget om lekfolk som konverterar därför att de ser att ett allmänkyrkligt liv inte längre kan levas i det lokala. Men lite annorlunda är det med präster. I varje fall de som är fria att fira mässa varje dag, fria att arbeta, fria att bedriva själavård, fria att förkunna och fria att frimodigt tala ut. Vi har sett grupper konvertera tidigare utan att det ekumeniskt sett gjort så stor skillnad. De konvertrade kanske fått det bättre, men har det blivit bättre och ska enpräst verkligen ha det bättre när han lämnar det hans liv vigts till?

Några fler frågor anmäler sig.
När en präst konverterar och konfirmeras på nytt och blir lekman, för så är det i grund men inte för Bergets föreståndare som diakonvigs till påsk och prästvigs 50 dagar senare, vill man kanske få besked vad han faktiskt gjort som präst. Har hans mässfirande varit på låtsas. Har han talar sanning när han sagt Kristi kropp för dig utgiven om det han delat ut? Eller var det inte så? Höll han på med liturgisk teater där vid sockenkyrkans altare?

Var den förlåtelse prästen uttalade vid bikt Guds förlåtelse eller inte?
Gick den biktande från kyrkan förlåten på riktigt eller inte?

Svaren styr in på frågan vad en konversion är.
Den kan vara en flytt från ett icke autentiskt sammanhang till ett autentiskt - och det får sina konsekvenser. Det kan också vara lite enklare, som ett byte av kyrkojurisdiktion. Då har det inte så mycket med andliga gåvor att göra som med yttre ordning - och då väljer man en bättre yttre ordning. Fast detta kanske har mindre med salighetsfrågan att göra?

Fast Newmans fråga kanske ska ställas generellt. Kan den som tillhör Svenska kyrkan, lever hennes liv, bli salig om han dör i natt?

Reformationen syftade till kyrkoförbättring men Rom vägrade lyssna på augustinermunken. Rom tog inte debatten. Uselt herdesinne, dålig samtidsanalys, andligt högmod. Det är också delar i 1500-talet. Och reformationens anspråk är att vara apostolisk och därmed katolsk. Det har ändrat sig. Luther kunde uppfattas som ett trons vittne och något ska väl tänkas inför 2017 hur det kunde bli som det blev. Men det är knappast intellektuellt ohederligt att ställa Rom till svars. Den som är stor måste vara snäll, kan man säga till Vatikanen om 1500-talets insatser. Splittring var rimligtvis kyrkoledningens fel och ett resultat av felanalyser. Byråkratier fungerar så illa.

Den katolicitet som inte är romersk eller som är mer än romersk ska vi väl också tala om. Confessio Augustana, alltså. Hur eller hur är väl den romerska katoliciteten något inskränkt? Jag, som bott på hotell på den koptiske påven ett par nätter, kan undra. Och hur är det i Sverige. Svenska kyrkan uppfyller kravet på historisk närvaro. Denna katolska identitetsmarkör gäller inte för den romersk-katolska kyrkan, som alltså träder fram med en defekt katolicitet.

Men Svenska kyrkan och den kyrkopolitik som förändrar Svenska kyrkan är väl något väldigt allvarligt? Ja, och det har jag vid några tillfällen skrivit något om. Så är det kyrkojurisdiktion vi talar om - och ett litet problem till, att några fromma hellre ville vara i et annat sammanhang än där striden stod? Om de som konverterat levt den allraheligaste kristna tron i den kyrka där de döpts, konfirmerats (och vigts) hade det väl sett annorlunda ut?
Och är det verkligen självklart att det som nu händer stärker ekumeniken? Det vill jag övertygas om med sakargument. Det kan denna gång liksom de tidigare betyda att ekumeniken mattas. De som verkligen ville den bön Jesus bad om, gick till Rom men det blev inte enhet kyrkorna emellan för det.
Reformationen kom till på grund av missbruk i Rom. Frågan ska ställas:
Har de romerska katolikerna stängt den särskilda bordellen i Rom, den som var specialiserad på präster och munkar och som Luther förfärades över 1510? Och försvaras numera avlatskrämaren Tetzel med vagn och utensilier ute på affärsresor eller ute för själavård? Kan vi få ett besked?

Naturligtvis undrar jag över egendomen. Berget med byggnader - vem äger härefter?
Och frågande blir jag om en präst, som bestämt sig för att konvertera, fortsätter som präst i Svenska kyrkan den tid som återstår. Hur ska det vara med den delade hågen?

Att Peder i Kyrkans Tidning står fram som "inte kvinnoprästmotståndare" ser jag och så blir han präst i en kyrka som är kvinnoprästmotstånd par prefrence. Var inte frågan i sig märklig i sammanhanget men när det ställdes, var inte svaret än märkligare?

Nå, om just ordningen med kvinnor i prästämbetet är en markör för svenskkyrklighet, kan jag förstå om folk ger sig iväg. Men varför låta några definiera Svenska kyrkan så och inte göra motstånd?
Jag har ofta frågor, Herre.

Nu blir det kyrkomötesarbete igen.

Kyrkomöda

Öppningsdagen för kyrkomötet är som den är. Jag medger utan omsvep att det är roligt att möta människor men detta år känner jag ett stycke vemod när jag inser att lidande och sjukdom och sorg är något som en del av ledamöterna har färska erfarenheter av. Livet är sådant, det vet jag. Men sorgligt är det.

Sorgliga är också insikter om sådant som inte står väl till.
Uppgivenheten är verklig hos många. Men kampen - var det något annat som lovades när vi kallades till att vara präster? Och får herden överge hjorden och ta sig någon annanstans? Vi tärde pilsner i går kväll och jag tror den som sa att hon kunde förstå att präster konverterade, eller kanske vi skulle säga averterade för de har väl inte varit en del av det de averterar till - när de pensionerades, säger något viktigt. Man kan inte veta om det finns någon som på klassiskt vis stöttar den gamle prästen med det evangelium som en gång för alla anförtrotts de heliga. Å andra sidan har jag nog som präst tänkt att nu gäller det att ladda inför ett åldrande som efterhand alltmer töms. Förkunnelsen på äldreboendet innefattar inte kyrkofärder eller mystiker, antar jag. Hur jag vet det? Det kan ni fundera över. Det gäller nog att sköta sin helgelse medan krafterna finns kvar. Sedan får vi åka frihjul.

Jag funderar en del över talet om "en kristen islamistisk kultur" som kyrkoledare i Mellanöstern sägs tala för. Plötsligt tror jag inte talet. Biskopen i Erbil talar inte så. Och aposteln manar oss till att göra gott först och främst för dem som är våra syskon i tron. Det är rätt självklart, tänker jag. Och det betyder att kristna flyktingar skulle det vara enklare att infoga i det nya sammanhanget genom gudstjänstfirande. De flyktingar som kommer, kommer till ett land där statschefen enligt lag måste vara av den räta bekännelsen - och vilken den rätta är, har definierats i lagen. Därtill står korset tecknat på fanan. Man kan förstå. Och då är det förstås en integrationsfördel att vara en kristen flykting. Är det något jag fått om bakfoten?

Hur det går för Sigurdur vet jag inte.
Han jobbar väl för att ta fram beläggen för att det han skrivit på Facebook om min uppfattning om Sanningen är - sanningen. Frågan handlar nu om hans trovärdighet, oväld, saklighet. Inte om min! Och till icke obetydlig del om Kyrkomötet och personalförsörjningen av kompetens till det.
Vi får se vad som händer.

Naturligtvis kom repliken också. Någon skulle "för en gångs skull" hålla med Dag Sandahl. Sedan höll han med två gånger! Jag gitte inte fråga om vi faktiskt inte brukade hålla med varandra när vi läste den apostoliska trosbekännelsen. När vi gör detta, är det väl medhåll utöver mycket annat. Men det märker inte de kristliga. De ska skaffa sig en arrogant fiende, kreera fiendebilden. Så uppträder den härskande klassen.

Annars fylldes kvällen mest av skvaller om små framgångar i sak. Vi får återkomma. Men framgångar är inte personliga utan framgångar i sak och för saken. Om någon föreslår något som är viktigt, är det viktiga inte personen utan det som är viktigt!

Ett tema ett foajégäng eller en lobbygrupp (vad heter det när man sitter i hotellets foajé eller lobby och utbyter information, dvs skvallrar?) pratade om, gällde vad en biskop är. Biskopen är ju något mer än en domare i en tingsrätt. "Fader i Gud" har det hetat. Kan en pappa någonsin vara jävig när han månar om sin familj, vilket innefattar att han skäller på sina barn och betalar lördagsgodis med samma varma själ? Har biskoparna hamnat i en konstig tingsrättsdomarbeskrivning av sysslan att sitta i domkapitlet och döma i stället för att tänka biskopsämbete som helhet? Med den stora räkenskapsdagen för ögonen, som ni vet. Det här är värt att tänka vidare över. Vi lever i en kyrka där den mesta tiden går åt till att försöka lösa problem vi själva skapat.

Vad i dag?
Gudstjänstutskott efter gruppmöte. Och därefter kyrkostyrelse, som också ska göra ett besök i arkivet. Det är öppet förmiddagar i vanliga fall och innehåller mycket material. Ta er dit om ni är i Uppsala och läs i registren om allt intressant som finns - eller låna fram läggen för t ex tidningen Vår Kyrka.
Mödan ska krönas av stiftsmiddagar i afton.
Det är genom mycken bedrövelse vi skola ingå i Guds rike, sa aposteln. Fast han kanske aldrig varit på en stiftsmiddag ihop med några ledamöter från Växjö domkapitel, de som satte en skriftlig erinran på mig. Minns Ola Isacssons ord om meditationen, den som kan tänkas vara en svår syssla. Hatmeditationen är enkel, intensiv och fokuserad, sa pastor numera prosten Isacsson, och alla kan ägna sig åt den. Länge.

Pussel

"Spionen lägger pussel, behåll din bit" är en insikt som trummats i värnpliktiga i nationen liksom den tankeväckande devisen "Jorda du, så slipper prästen". Det som vi så entusiastiskt kallar "kyrkomöte" samlas i dag. I går var det samlingar för några grupper men för min del också kyrkostyrelse med ett väl genomfört ekonomiseminarium. Materialet till det finns också i den utredning om fastigheter som är ute på remiss. Prognosen är att Svenska kyrkan tappar 2 miljoner medlemmar mellan 2030 och 2050 och det kan man fundera över, men det handlar om att vi dör. Om nu världen består. Då begriper alla att alternativen antingen är att anpassa Svenska kyrkan till kundkretsen, göra den till folkkyrka på riktigt, som det heter, eller våga det lilla och förkunna evangelium och vänta på Pingstens under. Den ena av dessa två hållningar förutsätter tro och tillit till den Helige Ande. Den förutsätter också kärlek till Svenska kyrkan och till det svenska folket, människor som är döpta och i många fall konfirmerade just i denna kyrka. Det förutsätter också idogt församlingsbyggande och, antar jag, viss beslutsamhet mot de lättingar som använder Svenska kyrkan för sina personliga projekt i fromhetsbranschen.

Mitt gamla exempel är den kristna studentrörelsen, som skulle bli ekumenisk och fin och heta KRISS. Det blev en rörelse för dom som tänker ungefär lika dant, frasradikalt och inkännande samt teologiskt efter modell tysk nyprotestantism. När det blev så, gick vi andra. Vår tid kunde användas till bättre saker. Lite sorgligt var det, gubbar upprepar sig. Men det de lovade, fungerade inte. KRISS i Lund fick sälja fastigheten på Tomegapsgatan 8 och inventarierna. Märk mina ord: här är en modell i mindre skala för vad som övergår Svenska kyrkan i stort. Och det är samma frasradikasla, inkännande nyprotestanter som är igång, de som var med då och de som kommit därefter. De har vandrat genom eller tagit sig in i institutionerna, i tjänster sine cura, utan församlingsvård. Sällan står sådant folk under val i allmänna val. De selekteras av sina kompisar och skapar enfaldiga miljöer. Min poäng är enkel: Mycket av det som sker är begripligt.

De huvudsakliga motsättningarna i Svenska kyrkan är för stunden teologiska. Vi är i marginalen till motsättningar mellan rika och fattiga församlingar också och vi är i processer där folk blir kyrklösa, som det i praktiken blir, när kyrkorna i grannskapet inte längre regelbundet används. Men det är i tankestrukturerna saken står klar. Vi tror inte detsamma. Några av oss envisas då med att påpeka vad Svenska kyrkan tror efter sin bekännelse. Detta är vad Svenska kyrkan faktiskt  tror. Andra gör friskt om konceptet och tror att omgörningen är Svenska kyrkans tro, i varje fall om den röstats igenom i det s k kyrkomötet. De som på så vis fått med sina egna formuleringar, återvänder gärna till dem för att kunna citera klokskapen. "Jag tror att jag tror" är hållningen och det tror jag gärna, men det är något annat än att sjunga psalmens ord "Jag vet på vem jag tror". Motsättningen är en motsättning i sak.

I går hände något intressant på Frimodig kyrkas gruppmöte.
Vi satt där och utsade klokheter till varandra, såsom vi hava för sed, när vi bladade igenom reciterna. En recit är en genomgång av hur en fråga behandlats vid tidigare tillfällen och dessa aktstycken har sekreterarna förberett. Jag hade bara läst det egna utskottets reciter och kollat reciterna till mina motioner i övrigt. Plötsligt lägger jag märke till en av sekreterarna i Kyrkolivsutskottet. Han heter Sigurdur Hafthorsson.

Det var alltså han som på Facebook om mig att mina poänger kanske slarvas bort på grund av att "han inte respekterar sina meningsmotståndare utan med oerhörd arrogans proklamerar Sanningen som inte kan vara annorlunda ön vad han tolkar den." Ön ska nog vara "än" men jag fick ju citera korrekt. Så här tänker alltså en sekreterare i ett kyrkomötesutskott om en ledamot. Så får han tänka men frågan som nu ställs är frågan efter belägg. Sekreteraren får nog bekväma sig att med några citat styrka sin uppfattning för att visa sin objektivitet och oväld. Annars har kyrkomötet fått problem. Ting som dessa var oerhört viktiga i det gamla kyrkomötet, som hämtat sina hållningar från riksdagen.

En liten skandal i vardande? Problem för ledningen av kyrkomötet? Visst. Men detta hanteras enkelt genom att Sigurdur Hafthorsson visar fram beläggen. Det klarar han säkert.
Han ska säkerställa att jag med oerhörd arrogans proklamerar Sanningen och att jag menar att Sanningen är just vad jag och ingen annan tolkar.

Nu ska det inte tramsas. Mäster skulle fylla 70 eller så och det frågades om han alltid hade rätt. Han förstod nog inte den underliga frågan. Mäster förde ju fram sina meningar inte för att han trodde de var osanna eller oriktiga, svarade han. Det vändes till ungefär samma anklagelse som mot mig. Det återstår för Sigurdur Hafthorsson att belägga min
1. "oerhörda arrogans"
2. kanske påståendet att jag "proklamerar Sanningen" (om problemet är ett problem. Proklamerar jag? Är det Sanningen jag proklamerar så torde väl problemet vara litet, alternativt obefintligt)
3. att jag menar att Sanningen är just vad jag menar och ingen annan
Fram med beläggen. Omfånget av denna Haftorssons arbetsuppgift kan vara stort eller litet beroende på hur mycket han läst av vad jag skrivit. Har han läst lite, blir väl arbetsuppgiften enklare.
Jag tycker vi ska vara måttliga. Tre belägg ur texter kunde jag tänka mig men det kan räcka med två, efter den judiska rättsprincipen "två vittnens utsagor".

Det ska bli mycket intressant att se om ledningen av Kyrkomötet månar om ovälden och sakligheten hos kyrkomötespersonalen. Problemet är deras. Inte mitt. Och kanske Hafthorssons men inte nödvändigtvis. Han kanske kan belägga vad han påstår. Fortsättni

Insikter

Jag ska denna morgon sätta mig på tåget i Alvesta. 1 klass är billigare än 2 klass, synes det mig. Det är mycket som ter sig svårt att förstå. När jag kommer till Uppsala, ska jag släpa min väska till hotellet för att sedan försöka få tag på lite lunch innan kyrkomötesgruppens sammanträde. Kyrkostyrelse därefter.

Det är mycket att stå i. Jag missar den fromma delen av kyrkomötesgruppen, som hinner till mässa och får äta etiopisk pepparsås. Man kan inte få allt. Och själv lider jag i tysthet. Tror ni jag kan hetsa laestadianerna genom att ta en stor stark till lunchen? Men då måste jag ju berätta att jag gjorde det - och det är väl inte så kristligt att hetsa upp just laestadianer? Dom är känsliga. Dricker helst vatten. Men så har de ju sin liikutuuksia när vi andra med enklare medel får jaga efter yrslan, den vi alla är ute efter.

Jag såg på Facebook att min lilla anmälan av radiogudstjänsten på Bloggardag fallit i god jord. Jag får ge ett kort referat.

Karolina Larsson var glad att jag nämnde musikvalet. Väl bekomme. Har hon träffat Cornelis eller haft en skolkamrat till Peps i församlingen? Det har jag. Pastor Wisti gör boskillnad mellan psalm och sång. Det kan man göra. Psalmer och Wisor kunde det heta. Men håller vi inte före att sångerna i den svenska gudstjänsten är att förstå just som psalmer? Jag menar, psaltarfromma som vi är?

Ludvig Lindelöf, som presenteras med en bild som en verkligt from kristen skulle uppfatta vara en skymf mot Skaparen, men jag är som bekant inte en from kyrkokristen utan uppskattar just den bild som lagts ut på Fejjan (no offence!), är analytiskt klar:
"Gubbigheten is strong with this one."
Man kunde få den meningen översatt av Facebook, noterade jag. Jag tyckte det var onödigt. Men så tänkte jag att docenter bör pröva allt, så jag lät meningen översättas av Google: "Gubbigheten är stark med den här." Det var väl det jag trodde. Pastor Wisti håller sig med vänner som inte är mina.

Den ende Lindelöf jag mött var en polis i Lund. Honom lyckades jag nita i tingsrätten på ett skojigt - och gubbigt! - sätt. Jag gör utvikningen här.

Polisinspektör Lindelöf kallades internt Sänghästen. Han uppfattades nog i det polishus, som kallades Pentagonkopian, kvalificerad för detta namn, som alltså närmast var ett omdöme. Innan han kom in i rättssalen, vi talar Brottmål 813/69 vid Tingsätten i Lund, ställde ordföranden frågan till mig vilken polis som lett insatsen mot demonstranterna på Kiliansgatan.
- Jag minns inte säkert vad han heter, sa jag, men han kallas Sänghästen.
Efter viss förvirring och med kamraternas hjälp dök namnet Lindelöf upp i alla fall.
Polisinspektören kallades då högtidligen in i rättssalen och fick den obligatoriska frågan av rättens ordförande.
- Vet ni om ni är ni släkt med någon av de tilltalade?
Lindelöf tittade sig omkring och avgav så svaret:
- Inte vad jag vet.
En rungande skrattsalva, där också rättens ordförande hade svårt att hålla sig allvarlig, förvånade stackars Lindelöf, som alls inte förstod vad alla hade så roligt åt.
Till en mer sentida Lindelöf kan jag alltså erkänna en långt gången och länge odlad gubbighet.
Är ni släkt eller inte?
Beklagar hur som helst.

Så kommer de kommentatorer upp som vet att ingenting är beständigt.
Lisa Billerby (Bullerbyn?) tycker  med ett "sedärja"att det är fint att det finns ett facit "och att han sitter på det..."
Nu sitter jag på en stol, men Lisa kanske skulle läsa prästvigningsordningen för Svenska kyrkan. Den är lika utmanande som vigselordningen är heteronormativ. Präster är vigda för att förvalta Guds Ord som är Sanningen. Det gäller Wisti och det gäller mig. Det är detta själva sysslan går ut på. I boken i vart fall, den som gällde vid prästvigningen. Läs den! Kolla vad som sägs om både prästämbete och äktenskap i gällande kyrkohandbok och i den som gällde när jag prästvigdes. Då förstår man. Eller inte.

Sigurdur Hafthornsson, lustigt namn skulle Hasse Alfredsson säga, kommer väl från Island och är sannolikt släkt med biskopen Gerekssons mördare och ättling till biskopen därtill. Islänningar brukar vara det. Biskopen var ju den i Sverige avsatte ärkebiskopen Jöns Gereksson, som ni vet., han som hade harem i ärkebiskopsgården i Uppsala. Johannes Gerechni på fint språk, dansk ursprungligen tror vi. När han fattade att bönderna ville lyncha honom för hans vidlyftiga liv, klädde han sig i mässkläder men bönderna tog honom vid altaret och dränkte honom i en säck med sten i. Resolut folk, islänningar. Och moralen bland ärkebiskopar har blivit högre än vad den var just när det handlar om sex och våld. Läser ni Yngve Brilioths band om medeltiden i den svenska kyrkohistorien, märker ni Brilioths avsky för Gerechini.

Välan, Sigurdur vet att han /jag, alltså/ inte respekterar sina meningsmotståndare utan med oerhörd arrogans proklamerar Sanningen som inte kan vara annorlunda ön (ska nog vara "än" men är man islänning så är man) vad han tolkar den.
Tja.
Hur vet han det?
Noga taget.
Men det är intressant att det i sak är sanningsfrågan vi kolliderar på.

Så kommer vi till religionsdialogens översteprästinna Helene Egnell. Henne gillar jag. Vi har varit i Cambridge tillsammans och tänkt djupa tankar. Hon ville, läste jag på Fejjan, inte läsa Bloggardag om radiogudstjänsten.
"Nej, jag orkar inte läsa! Däremot ska jag lyssna på gudstjänsten på SRPlay!"
Jag finner det lustigt med dessa religionsdialogens stora.
Orkar inte läsa?
Har hon inte dialoger med de stora skriftreligionerna som intresse och arbete? Då måste man väl orka läsa betydligt mer än vad som ryms i enda bloggpost på Bloggardag?
Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå.
Orkar inte läsa - hon är väl inte sjuk eller så?
Annars kunde jag tänka mig att dialogglädjen var livsluft för en som arbetar med religionsdialog.

Nu har vi följt Facebook.
Jag tyckte det var riktigt roligt, som ni märker. Hela mitt gubbiga kunde blomma ut.
Nästa roliga jag ska försöka göra är att titta på vårt hus när X2-tåget susar förbi. Det kallar jag roligt. Och fort ska det gå. Kanske missar jag huset, men då beror det på att jag just då serveras frukost.
1 klass.
Ni förstår.
Kyrkomötet väntar.

Tillfälle

Kapitalismen betyder att lagerhållning av böcker blir en besvärlig och dyrbar affär. Böcker får kort livslängd och biblioteken rensar. Vart ska detta barka vart? För egen del har jag inte böcker. Jag har ett bibliotek, dvs en sådan ansamling där böcker hakar i varandra och ger sammanhang. Det betyder inte att böckerna håller med varandra, som den begåvade allmänheten inser.

Jag har förstått att somliga stör sig på oss som läser böcker och refererar till dem. De tror vi prålar. Vi gör alls inte det. Vi riktar uppmärksamheten bort från oss själva, vi som bara hållit liv i de färdigheter småskolefröken gav oss. Detta skrivet finns det goda skäl att skaffa sig böcker.

Jag stod hos en bouquiniste i Uppsala.
Docent H kom förbi, kollade raskt boklådornas innehåll och slog fast att "detta var ingenting att ha" samt vandrade vidare. Eftersom docenten H av mig uppfattades som rätt dum, korkad, vad ni vill i genren, omprövade jag mitt beslut att också vandra vidare. Om docent H säger så, måste det finnas något viktigt bland böckerna! Jag gjorde ett fynd. För 10:-. Jag är docent H stor tack skyldig.

Den bok jag nu ska skriva om hör till den kategori som docent H med säkerhet skulle avfärda som "ingenting att ha". Och då vet ni hur det egentligen är.

Jonathan Baker, då rektor vid Pusey House och senare Bishop of Fulham, skrev boken Consecrated Women? (2004)
På svenska blev det Kvinnor i biskopsämbetet. Ett bidrag till debatten om Kyrkans ämbete, Församlingsförlaget 2005.
David Hope, ärkebiskop i York skrev förordet och biskopen John Broadhurst skrev inledningen. Engelsmännen konstaterade, att den svenska boken utformats snyggare än den engelska.

Del II kan man nog hoppa över, tänkte jag, men är beredd att ompröva.
Blädderläs i alla fall. David Hope gör några viktiga markeringar men avsnittet styr in på hur det var i Church of England. En del av det är historia nu.
Del III behöver man kolla lite översiktligt. Där finns några intressanta bidrag som påverkat texten i del I.
Det är del I som är den som är den teologiskt principiella delen (s 27-112) och som inbjuder läsarenatt reflektera.

Saken gäller alltså Kyrkans ämbete och Baker ställer den sortens frågor som i Svenska kyrkan avfärdas som "icke-frågor". Somliga av oss blir som mest intresserade av frågor som avfärdas, jfr docenten H. Det är i det avfärdade som det intressanta döljer sig, det borde varje kristen vara medveten om. Jag säger bara Jesus!

Baker tar inte bara upp teologiska frågor om Kyrkan (ecklesiologi) utan funderar också över skapelsen och människan (antropologi). Lite kyrkohistoriska utblickar får läsaren också. Biskopsämbetet ger anledning till utblickar alldeles bortsett från prosten Edwalls ord att "Kyrkans största problem har alltid varit dess biskopar". Han var på sin tid det svenska biskopsmötets sekretarare.
En läsare skrev:
"Intressant (i boken) är att 1 Kor och 1 Tim bara nämns i förbigående men att de engelska författarna djupdyker och lyfter fram vad ämbetet är i (hela) Skriften."
Varje teologisk debatt måste förstås utifrån sitt sammanhang och de olika sammanhangen är bidrag i ett pågående ekumeniskt samtal.

Jag ska denna söndagsmorgon inte referera boken. Ni ska få ett erbjudande. Jag känner mig som en marknadsknalle, men kastar inte in en knivslipare till ett knivset och därtill en knivhållare och en fantastisk potatisskalare i paketet.
Ni får boken.
Helt enkelt.

Jag hör smålänningens klentrogna "Gratis?" och stockholmarens marknadsanpassade "Det finns inget sådant som gratis lunch". Må vara. Men boken får ni.
Det ni inte får är postage and package, det vore att ta i. Fast bokinpackaren jobbar gratis. För dig. För ditt bästa. Du vet väl om att du är värdefull?

Vad bör göras?
Jag frågar så, för att kunna göra litterära referenser av det slag som brukar hetsa upp dem som på Facebook upprörs över Bloggardag.
Vad bör göras? är en roman av Nikolaj Tjernysjevskil (1863) som Vladimir Ilitij Lenin läste på nytt när hans bror avrättats. Romane gav titeln till en pamflett med samma titel som Lenin skrev (1902). Den populära romanen var mer revolutionär än man kunde förmoda och det var det Lenin förstod att dra nytta av.
Har de lätthetsade fått sitt nu?

Vad bör alltså göras?
Maila info@kyrkligsamling.se och uppge namn och adress.
Med boken kommer ett följebrev om hur man betalar in, låt oss säga minst, för det kan ju finnas folk som vill vara generösa, 49:- till Kyrklig Samlings pg 559905-5.
Men boken är gratis.

Brev till biskop Stiglund

I går kom det viktiga beskedet från myndigheten. Jag skrev till vår vän biskop Stiglund. Eftersom jag visste att ni gärna ville ta del av det, fick det bli ett öppet brev.

Dag Sandahl                                                                  fredag 18 september 2015 kl 16.17

Ett öppet brev till biskop Hans Stiglund

Min käre biskop Hans!

Nu är det bekräftat. Brevet från dig till domprosten var en maskirovka. Överste Olofsson från myndigheten ringde just. Han var lite bekymrad, mest för att ingen på myndigheten genomskådat falsariet. Jag tröstade honom med att inte ens jag hade gjort det. Jag påminde också om att du förnekat att du skrivit brevet. Han frågade då varför du inte ringde till mig när du såg brevet på Bloggardag och förklarade att brevet inte var från dig. Jag blev honom svaret skyldig. Nu i efterhand tycker jag att det faktiskt är lite konstigt.

För min del blev jag glad över att min kamrat från Svenska kyrkans Fria Synod tog bladet från munnen och inte bara la möda på sitt främjandeansvar utan knep till med tillsynsansvaret. Det förvånade mig föga, att en sådan biskop, som i decennier varit Torbjörn Lindahls vän, blir trött på det drev hans gamle vän utsätts för, när missgärningen består i en litterär granskning av det politiska språket. Gunnar Fredriksson ägnade sig åt sådant. Det var på sin tid, 1960-tal, fullt hedervärt. 

Jag blev också glad över att en biskop ställde ledarskapsansvar.

En chefs ansvar är ansvaret för personalen och ansvaret att förlora så få som möjligt. Jag hade kontraktsprosten Pehr Edwall som min förste kyrkoherde och chef. Det var ingen som behövde tveka. Utåt stod han upp för sina präster. Han täckte rygg, helt enkelt. Det är väl ditt ansvar som biskop ända fram till den dag du blir den förste som ska föras för att avrättas. Så har det varit i Kyrkans historia - lite annorlunda än när biskopar omger sig med ett hov av låtsasbiskopar som i Västerås! Jag tänkte att du tog biskopsansvaret på allvar och såg till att kvickt blåsa av den orkestrerade kampanjen mot Tobbe.

.

Nu såg jag att Domkapitlet samlat sig för att förklara Irene G jävig.

Jag antar att du tar ett snack med nomineringsgruppen S efter detta. Saken angår väl gruppen, som ansvarar för nomineringen av Irene till Domkapitlet. S brukar kunna sköta förtroendeposter bättre än vad vi nu sett. Tala med ledningen för gruppen, det är mitt vänliga råd. Och se till att den hätske frisören Evanne inte får sätta saxen i ditt hår, förstås. Hur du ska göra med de arbetsrättsliga frågorna, för sådana kommer väl i Luleå, får du nog på förhand ta med sin stiftsjurist. Politiker som misslyckas med sina kampanjer brukar bli hämndgiriga och den hämnden ska väl inte någon biskop låta drabba Torbjörn. Allra minst du.

Nästa vecka kanske du vill ansluta till det glada gänget som dricker pilsner och löser om inte världsgåtorna så i alla fall de kyrkliga genom det informationsutbyte, som endast de tarvliga skulle kalla skvaller. Jag ser fram emot att vi då får rå om varandra. Att Lakers reste sig men ändå förlorade mot Lakers kan jag beklaga och du glädja dig över. Jag tar inte Lakershalsduken under kyrkomötet men det beror på att jag är rädd att någon skulle vilja sno den. Det är inte bara hederligt folk i kyrkomötet. Och det återstår rätt många matcher innan vi vet hur det går. Är det Skellefteå som tar hem guldet tro?

En gång till: det är nu av myndigheten klarlagt att du är utsatt för en maskirovka. Huvudproblemet är, sa överste Olofsson, identitet. Internet sätter förtroende före förvissning. Och jag hade alltså förtroende för dig utan förvissning. Jag kanske mest skulle beklaga att det inte var du som skrev det fina brevet utan någon i Putins desinformationsapparat?

Allt gott tills vi ses - och därefter också!
Din

Dag

Nu är biskop Stiglund väluppfostrad och vänlig. Han skrev ett svar i går kväll. Vi ska tära en pilsner, tror jag. Och kanske tala om det kyrkliga rättssystemet som innebär att biskopen mer är ordförande i ett domkapitel än just biskop. Så uppfattades inte biskopens roll tidigare men biskop Lars Eckerdal, Eckerdal I, uppfattade domarrollen tydligare än tidigare och det har slagit igenom. Den som vill skriva en avhandling om problematiken, skulle kunna få ihop något riktigt intressant. 

Kanske skulle jag skrivit till biskopen om det ansvar en läsare har innan anmälan skickas till Domkapitlet. Man brukar tala om skrivaransvaret, men det kanske börjar bli tid att fokusera på att det finns ett läsarens ansvar att förstå text som den är skriven och inte som den utifrån stabila fördomar uppfattas. 

Det är inte omedelbart klarlagt att den som inte förstår ironi har rätt, om ni förstår hur jag menar. Det är inte heller omedelbart klarlagt att just en sådan person ska tas på allvar.

Domkapitlet kanske skulle skriva det när Tobbefallet kommer upp. 3 december!

Insani sunt Romani, del II

Jag läste kyrkoherdens facebookinlägg:
"Till alla som älskar! Till dig som hatar alla som älskar."
Ordet "dig" fick mig att förstå att tilltalet var personligt.
Jag är nog den som hatar alla som älskar. Jag bestås inte ens med ett utropstecken. Det fick däremot "alla som älskar".

Kyrkoherden hade varit på regnbågsmässan i Färjestaden och framstod i sitt inlägg som kärleksfull. Hon var en av gudstjänstbesökarna som brukade bära kassar och sortera kläder för de asylsökandes behov och nu fann hon sig stärkt. Men det finns en orm i paradiset:
 "idag har inkorgen i min mailbox präglats av kontrasten mellan hat och kärlek. I Guds namn och med bibeln som vapen utdelas yxhugg av hat."
Men kyrkoherden "föredrar kärlekens väg och vägleder hellre med kärlekens ord. Till dig som hatar och dömer de som älskar, vill jag svara med evangeliet."
Och vilket löftesord från det glada budskapet får hatarna?
Lukas ev 6:37-38, det där om att inte döma. Ett stycke lag, kan man väl säga. Det enda som lovas är en dom utifrån samma måttstock. Vi som hatar alla som älskar kan knappast bli glada då.

Kyrkoherden är hoppfull:
"Jag hoppas att hatet bara finns hos några få individer."
Kyrkoherden är förstående:
"Jag förstår att det kan verka provocerande att vi är så många som står upp för kärlek och alla människors lika värde. Det väcker hat."

Till sist kommer frågan om tron upp men på det vanliga sättet, som en oväsentlighet:
"Ditt namn, din religion, vem du älskar eller varifrån du kommer, det är oväsentligt. Vi är kristna. Vi vill aldrig lämna någon ensam. Om vi sviker en medmänniska så sviker vi Kristus själv."

Lag. lag, krav, krav. Men detta är inte kristendom. Det är en beskäftig lagreligion, som har den fördelen att den sätter allt ljus på de fina aktörerna. Och detta på Facebook.  Vad säger kommentatorerna på fejjan då? Idel beröm. Underbar och fantastiskt. Idel tacksamhet."Fortsätt ditt fantastiska arbete!" Och jag som älskar att hata, tar mig för pannan.

Läser jag påföljande inlägg får jag veta:
"Mer hat och mer hot." Fast inte mot kyrkoherden personligen.
Det berör kyrkoherden djupt att individer tar sig friheten att hata.
"För ca trettio år sedan var det kvinnliga präster som fick obehagliga meddelanden för att vi är kvinnor och präster."
30 år sedan betyder 1985. Kyrkoherden är prästvigd 1989 så det där "vi-et" hon anför var väl inte heller detta så personligt. Bara för att marginalanteckna. Poängen blir att "vi är många som vill stå för mer kärlek, mer ljus, mer respekt" och just detta ger hopp. Lagreligion igen. Men fin, förstås.

Det finns fler kyrkoherdar.
En ska förklara varför han ser på sitt deltagande i Uddevalla Goes Rainbow "och min tolkning av HBT-frågan som kristen och präst". Det hade kanske varit av värde om han agerat som teolog också? Och än mer värdefullt om han förklarat varför han inte skriver HBTQ.

Nå, allt flyter, eller?
Kyrkoherden vet att som exempel på förändring peka på att "Kyrkan hävdade att jorden var platt" men fick efter större kunskap ge med sig. Var hävdades detta av Kyrkan?Något koncilium? Kyrkoherden tar fram slavfrågan men utan komplikationer. Man kan begära allt. Och synen på kvinnan har förändrats "och därmed kvinnors möjlighet att vara präster". Han gör det enkelt för sig, kyrkoherden, kan en något åldrad son till en kvinnlig provinsialläkare tycka.  Men kyrkoherden vill kämpa. "Tyvärr har kyrkan inte alltid vågat stå som Jesus på de utsattas sida." Vad nu "kyrkan" i detta sammanhang är, för det kan vara mycket.

Kyrkoherden har "ihop med olika forskare" kommit till slutsatsen att bibelord inte talar emot genuin homosexualitet utan mot situationer där sexualiteten används i förvrängda former. Det kan man kanske tycka. Men vad är genuin homosexualitet om koden är HBTQ? Hur geniun är den som är bisexuell, den som är transperson och den som är queer? Kyrkoherden får en del att förklara men han verkar ju lite insatt i sexpysslet så det kan bara bli intressant.

Kyrkoherdens slutsats kommer så:
"Om nu ni som tycker att homosexualitet inte är från Gud så måste det i mina ögon bli att det är synd och då tycker jag att ni skall stå för det."
Kyrkoherden är glad över alla som har olika åsikter och vågar samtala.
Tro det den som vill. När kyrkoherdar säger så, finns det goda skäl att dra sig tillbaka. För det talas fritt, slår dom till. Ungefär som gamla lärare som använde betygssättningen som omdöme inte för kunskaper utan välförhållande, dvs att eleven höll med läraren på ett beundrande sätt.

Att kyrkoherden själv hör hemma på den rätta sidan står klart:
"Jag är glad att få vara en del av de i Uddevalla som vill arbeta mot olika former av diskriminering och tror att kyrkans roll i detta behöver vara mycket tydligare.
Tack Uddevalla Goes Rainbow!"

Hade jag varit församlingsbo i Uddevalla, hade jag nog fortsättningsvis undvikit kyrkoherden. Det kunde tänkas bero på att jag älskar hata. Eller på en medfödd allergi mot stupiditet, särskilt den klerikala. Varför skulle jag använda nådatiden till att höra en kyrkoherde av denna intellektuellt kassa klass? Och än mer: varför vara med och betala hans lön? 

Nu blir det fråga om moral och omoral på nivå. 

Uddevalla Goes Out of Svenska kyrkan?

http://bohuslaningen.se/asikt/debattochinsandare/1.4279247-kyrkan-maste-sta-pa-de-utsattas-sida

Kanske ska vi notera att den nya religionen är den urgamla och att just detta är problemet. Svärmandars och gnostikers spår. som biskop Nygren sa.

Kyrkoherde B läste 1 Kungaboken om Jerobeam, som byggde ett tempel för folket av goda politiska skäl; handel och propaganda. Det gick nu inte så bra för den kungliga folkreligionen. 1 Kung 12:25-13:10 för de nyfikna. Kyrkoherde B tycktes fundera på om detta verkligen bara är historia eller om det också är en dagsaktuell upplysning. Vifta inte med tassen mot gudsmännen, det säger jag. För det är skillnad på religion och tro. Då, nu och alltid.

Ska ni annars studera en kyrkoherde får ni läsa Jonas Jonassons nya roman Mördar-Anders (Pirat). Jag läste den i går kväll eller natt, hur man ser saken. Kyrkoherden där står för en annan religion och det står helt klart. Där gör författaren sina pengar just på ett känt faktum: Insani sunt Romani. Och det är roligare så, tycker jag.

Visste ni detta?

Torsdagsdepressionen kom och jag tror depressionen når nya lägsta hos mig: Likgiltighet. En tidning som ter sig likgiltig är snart - död.

Till "insani"-temat sparar jag kyrkoherdar. Det finns mer proleta präster av intresse också. Låt oss på radiovågor återvända till Malmö.

Jag var i kyrkan i söndags. IRL. "Såsom han hade för sed." När jag körde hem var det radiogudstjänst. Jag bestämde mig för att spela en CD från Walsingham i stället, men slogs av tanken att här fanns kanske i dagens radio nya insikter att hämta hem. Det fanns det. Det var en del jag inte visste tidigare, även om jag anat.

Vad fick jag veta?
Pastorn talade poetiskt med de möjligheter att slira på alla begrepp som det poetiska språket ger. "Så söker vi Guds rike", sa han, "så bygger vi Guds rike". Riktigt vad han denna söndag syftade på, gick mig förbi. Jag satt i bilen, som jag skrev.

Våra liv är provisorier, kom det sedan och så excellerade pastorn i människans främlingsskap. Det är en kär bransch som alltid går att göra mycket av på de stackars åhörarnas bekostnad.

På något viss reser de tre orden "i var människa" ett tempel, en kommunitet, menade pastorn.
Det fattade jag inte riktigt heller. Det kan bero på att jag körde bil, som sagt, eller på att jag fått för mig att templet redan är byggt i mig. Anden, ni vet.

Så är människan en relationsvarelse, hette det. Till sig själv, till tillvaron och till något större. "Det vi ibland har modet att med en viss högtidlighet ge namnet Gud"
Vi?
Säger inte Frälsaren något mer handfast?

Ja, så kom förklaringen till gudstalet. Pastorn förklarar: "Gud, vem hen nu är".
Men, hallå! Är det inte detta pastorn har betalt för att förklara för mig att Gud är Fader och Son och Helig Ande?  Det är gudomligt avslöjat. Eftersom detta avslöjande behöver avslöjare, har pastorn en gång prästvigts och lovat att förkunna något som är oss givet i Den Heliga Skrift och som bekännelseskrifterna vittnar om. Nu avslöjas något annat, något som är så märkvärdigt som ett avslöjande beslöjande. Bortom det intellektuellt fattbara - lärjungaskap har med insikter att göra - ägnar sig pastorn åt mystifierande. Kanske tror han att det skulle ha något med mystik att göra. Det har det inte.

När jag funderade vidare och insåg att psalmvalet var t ex Cornelis och Peps Persson, mina gamla favoriter (Peps har jag bara sett, Cornelius hörde jag live första gången 1965 och talade med något år innan han dog...), förstod jag att ärendet inte var kyrkokristendom.

Bekännelsen? Det där med en anförtrodd tro och systematiskt vetande om outsägliga hemligheter som vi ändå försöker utsäga fattbart och utlägga samt forska kring?
Lappri!

Nu ska vi inte hetsa upp oss.
Detta är inte kristendom, låt oss bara konstatera det efter en innehållsanalys. Men det är en fin religion. Contemporary Civilian Religion in Sweden (or Northern Europe, kanske?).
Inte ett ont ord om pastorn.
Problematiken är bara den, att pastorn får lön av Svenska kyrkan.

De fåkunniga fäskallarna kunde då få för sig att det skulle levereras kristen förkunnelse för kyrkoavgiften.
Vi som vet bättre, vet att vi bevittnar ett religionsskifte, som inte har folkflertalet emot sig.
Detta folkflertal betalar nog ytterligare någon tid för att få höra den religiöse pastorn utlägga religion i statsradion. Någon tid? Ja, ökat skatteuttag befordrar utträdesbenägenheten så de där 30 miljarderna som staten ska ha in nu, blir en faktor. Men då är också religionsskiftet genomfört. Nu, alltså. Det talas om Gud, vem hen nu är, och mindre om Jesus, vem han nu är.
I det läget håller jag mig hellre till annat folk än de religiösa.
Minns mina ord: Hellre en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare.
Ska vi definiera det kyrkloiga som "hederliga rucklares gemenskap"?

Och ni som inte fattat, minns biskop Nygrens ord, som jag efter decenniers erfarenhet modifierat: Svenska kyrkan växlades in på främmande spår.
Det var mer som hände hösten 1958 än de kunde förstå - oavsett vad de röstade i kyrkomötet.
Det är läge att förstå det nu. Förhållandet är intelligibelt.
Tror jag.

"Radioandakterna är ju bra, det är utmärkta saker det där."
Man blir insiktsfull.

Insani sunt Romani, del I

"Dom är inte riktigt kloka, dom där romarna" heter det i Asterixhäftena. Insani sunt Romani, på latin. Nu är inte romare i detta avseende romare, som attribut till det katolska, utan beteckningen på den härskande klassen och den härskande klassens lydiga redskap.

Vad ser vi nu?
Det är väl enklast att ge sig in i några kyrkoherdars tankevärld. Vi börjar med den bäst betalde.
http://malmo-pastorat.smrt.se/news/282

Anders Ekhem vet att berätta att det i Ungern sätts upp taggtrådsstängsel för att stoppa människor som söker frihet och ett nytt liv. "Motiveringen är att bevara det kristna." Samma motivering anar Ekhem i Finland.

Nu är väl detta faktiskt inte riktigt sant. Det är Dublinförordningen som Ungern följer. Och den har antagits också av Sverige, om jag fattat saken rätt, och i går kväll fick jag lära mig om hur en regering kan sätta förordningen ur spel. Avsikten med förordningen var att skapa några gemensamma regler för invandring till Europa. Ungern sätter inte förordningen ur spel. Därför blir det som det blir. Men förordningen är gemensamt anstagen, av våra politiker också. De ville Festung Europa med ordnade möjligheter att ta sig in i fästningen. De kunde inte föreställa sig det som nu är.
Att Orban talar om skillnader mellan islam och kristen tro är inte särskilt förvånande. Det gör Imre Kertész också. Men det är inte detta Dublinförordningen går ut på.

Nu kan vi bortse från triviala upplysningar som dessa i sammanhanget.
Anders Ekhem avlägger sin antibekännelse:
"Är taggtråd som stänger ute den som är på flykt att vara kristen? Är selektion av människor av olika tro att värna det kristna? Då vill jag inte vara kristen. Då vill jag inte heller leva i ett land som kallar sig kristet. Då har jag inte längre en kristen tro."

Det var en bekännelse!
Är inte kristen tro något som har med Kristus att göra? Bortsett från Dublinförordningen, som ska stänga ovälkomna ute, det som alls inte var en ungersk specialitet utan en europeisk. Och vad är det som händer vid den yttersta domen om inte just en selektion av människor av olika tro? Det är väl därför de kristna talar om tron på Kristus och hur avgörande den och inte våra gärningar eller missgärningar är?

Jag tar Ekhem på orden. Han vill inte vara kristen. Han har inte längre en kristen tro.

Eller har han?
Ekhem skriver: "Den kristna tron berättar att det lilla barnet bär Guds väg genom liv och död."
Är det intellektuellt fattbart? Bär Guds väg? Eller ÄR vägen?
Det slirar, minst sagt, i detaljerna.

Vi fortsätter:
"I sitt djup är därför den kristna tron inte en objektiv sanning som vi säger ja eller nej till. Det är livet som drabbar oss, utmanar oss, och kallar på oss som människor."
Barnet som ropar på oss är Gud. Är barnet Jesus?
Inte självklart:
"Den människa, oavsett tro, åsikter, språk och ursprung som genom sitt liv och sin övertygelse berörs av barnet som ropar och vågar gå över gränser, är på den väg som Jesus säger leder till Gud."

Det är fint skrivet. Men det är faktiskt inte kristen tro utan ädel moralism eller, på gammalt språk, gärningsrättfärdighet.  Det är en i religion draperad gärningsrättfärdighet, ty världen är numera religiös vorden. Till och med Morgan Johansson prisar t ex Svenska kyrkans flyktingarbete och få har vett att skratta åt denna teatro ecclesiastico.

Så vad ser vi?
Grundläggande oenighet om vad kristen tro är.

För somliga av oss är den avslöjad sanning/uppenbarad sanning.
Jesus är vägen, sanningen och livet och han har sagt det själv, inte fått orden lagda i sin mun.
Tron är i denna mening objektiv och något man kan säga ja eller nej till att växa i.
Tron hämtar livskraft i söndagens eukaristi, i Ordet, i insikten om nåden som möter i förlåtelsen och i gemenskapen, de kristna sammanfogade till en gemenskap vi inte själva valt. Den gestaltas i vardagen för dit skickas vi av Kristus själv: "Gå i Herrens frid", säger prästen och skickar ut församlingen till vardagens vedermödor och strider.

Vad ser andra?
De berörs av barnet, barnet i Bodrum eller något annat barn, och vågar gå över gränser. De berörs "genom sitt liv och sin övertygelse" och det handlar inte om tro, åsikter, språk eller ursprung, är på den väg som Jesus säger leder till Gud.
Det är något annat, det. Sentimentalt kanske. Moraliskt, definitivt. Högtstående, antagligen.
Bäst är om vi alla i varje fall kunde vara överens om den saken, att vi ser två olika hållningar. Två slags rättfärdighet, om ni vill. Trons rättfärdighet contra en rättfärdighet oavsett tro.
Ekhem är med sin antibekännelse något på spåren. Ska insikterna få några konsekvenser för en kyrkoherde som bekänner att han inte är kristen? Ellr var antibekännelsen bara ett retoriskt grepp?

Vi kanske borde tala om dopet också.
Ärkebiskop Antje Jackelén talar om hur dopet binder samman alla kristna världen över. Det är så. "Men just i dopet ligger också den här förpliktelsen och kallelsen att leva i tro och kärlek och ta sig an människor i nöd, oavsett deras hudfärg, medborgarskap, tro eller kön. Man kan inte diskriminera om man vill bära Guds kärlek."

Oavsett vad detta det sista kan betyda konkret, tror jag att Antje har fel.
Förpliktelsen till medmänskligheten ligger inte i dopet. Den ligger i detta att vara människa. Det är inte för att Kain är döpt som han får frågan och besvarar den med motfrågan om att ta vara på sin broder. Dopet är en gåva. Om nu ordet "förpliktelse" alls ska in, är det med psalmformuleringen: Dopets gåva förpliktar, livet helt åt Gud" men inget tal om förpliktelser får skymma att det är en gåva vi får. Bra så.

Nu vill väl läsa på, antar jag, särskilt ni som tror att det är Antejejakt att diskutera vad hon säger och försöka förstå det.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/vagen-framat/

Det kommer en del II om Insani sunt Romani också, hade jag tänkt. Ty det gives fler kyrkoherdar i den bransch som brukar betecknas som "snällism".
Jag har alltså mer att säga, men ni kan inte bära det nu.

Barometern

Jag skrev en drapa apropå en ledare om Kalmar stift. Ni kan nog hitta den texten någonstans om ni letar. Mitt svar kom, såvitt jag kan se, inte i papperstidningen. I papperstidningen kunde jag inte ens upptäcka att det fanns en hänvisning till mitt påhak. Så vilka har hittat den begåvade texten? Antagligen läser fler denna bloggsida. Håll till godo!

LEDARE

Fördomsfullt om Kalmar stift

Kan det bli dummare? än när Barometern skriver om Kalmar Stift frågar sig Dag Sandahl.

2220

A A Öka text-
storleken

LEDARE Igår 08.49, uppdaterad Igår 08.50

Fördomarna om Växjö stift och särskilt om Kalmardelen tycks anfäkta Barometerns ledarsida, som helt släpper varje journalistisk ambition att göra reda för fobierna. ”Högljudda kvinnoprästmotståndare har uppmärksammats och därmed skymt kyrklig förnyelse och spiritualitet”, skriver tidningen i en ledare den 12 september. Jag kanske skulle vilja fråga vilka dessa de högljudda är, men fattar att jag är en av dem. Men hur dumt kan det bli?

Jag var på min tid noga med att alltid vänligt besvara journalisters frågor. De frågade oftast om det förutsägbara. Inte om församlingsbygge utan om det lilla de fattat, att det gick att skapa rubriker på temat ”kvinnliga präster”. Nu var detta tema rätt vittomfattande.

Ett kyrkoherdeval i Kalmar liksom diskussioner om kyrka-stat eller om partipolitiseringen av Svenska kyrkan liksom frågor om orättvisa befordringsgångar kunde allt sammanfattas med begreppet ”kvinnopräststrid”. Den journalistiska frågan borde ha varit i vems intresse det blev så? Den kan inte Barometern ställa, men han vet att det i Kalmar-delen finns kyrklig förnyelse och spiritualitet.

Det gör det. Till skillnad från Växjö och trakten däromkring är det ett vitalare kyrkoliv i det gamla Kalmarstiftet. Det beror inte enbart på domprosten JA Eklund och biskop Tottie. Det beror inte heller enbart på den ungkyrklige prosten Björk, kyrkoherde Söderberg eller prosten Edwall men hos alla fanns delar som kunde samverka. Några av komministrarna blev legendariska.

Men handen på hjärtat, den pastorala skillnaden mellan Växjö och Kalmar handlar om det som hänt de senaste 40-50 åren och där har de s k ”kvinnoprästmotståndarna” gjort väsentliga insatser i församlingsbyggande. I och kring Kalmar.

Det är sant att det i Kalmar under åren fanns några styvnackade kvinnoprästmotståndare. Sedermera kyrkoherden Olle Ekman var med om att bilda kamporganet Kyrklig Samling. Sedermera kyrkoherden Torsten Mårtensson hörde till dem som bestormade det gudomliga majestätet med böner att förhindra vigningen av kvinnliga präster.

Det fanns några dissiderande (då) yngre präster också. De ägande sig åt att studera modeller för att vara Kyrka. Någon av dem envisades med att skriva böcker just om kyrkolivet, från 1973 och framåt. I Kalmar bedrevs teologisk fortbildning på nivå.

Vad jag, för att ta ett högljutt exempel i övrigt skrev, förutom analysen av ämbetsdebatten i den lunta jag blev docent på, Kyrklig Splittring, kan man se i just den boken. Jo, jag skrev i Barometern. Mest om annat än kvinnliga präster. I boken Värstingkristna i drevet gav jag förresten en inblick i den kyrkojournalistiken.

Nu kritiserar Barometern i sin ledare den nationella nivån. Kanske skulle något erkännande då ges dem som försökt bedriva oppositionell kyrkopolitik? Annars kunde han kanske ge sig till att läsa boken Inget för någon, som jag skrev förra året (Gaudete förlag), men inte sett anmäld i Barometern/OT.

Vill tidningen i övrigt veta hur det var i Kalmar från 1971 och framåt kan många berätta. Den korta sammanfattningen är folklig och enkel: Många kyrkopolitiker ville jävlas med unga präster. Varför? Inte för frågan om kvinnor i prästämbetet.

Den använde man bara. Men till skillnad från älgjakten som bedrivs tre veckor om året är jakten på präster lovlig året runt och högkyrkliga präster, som vill bygga distriktskyrka och inte tror partipolitiseringen av Svenska kyrkan, är det särskilt lockande att komma åt. Särskilt om de är begåvade.

Mera om detta i mina memoarer, tänker jag.

Ska tidningens politiska chefredaktör Martin Tunström få en framträdande plats i en fotnot i dem, som meddelar att Tunström utan omsvep nu medger att mycket ljögs ihop om ambitiösa högkyrkliga präster i Kalmar? De gjorde skillnad. Jämför med Växjö.

Dag Sandahl

docent, fd präst i Kalmar

Pratmoster

Somliga är extra underhållande.
Jag tänker på dem som deklarerar att de inte läser Bloggardag. Hur kan de då veta vad som skrivs?
De "tittar hastigast" på inläggen. Kul.

Jag satt en gång i en hotellobby och hörde en präst checka ut. Han skulle, sa receptionisten, betala extra för att han kollat på film, ja ni fattar att jag bara antyder vilken genre han begluttat, på tv. Tre kvällar. Han bestred. Han hade just bara "tittat hastigast". Jag gömde mig bakom tidningen jag läste. Jag ville inte genera honom, dvs jag ville inte att han skulle se min mycket okristliga men helt mänskliga munterhet. Kanske alltför mänskliga?

Nya Tant Lila hör till de hastigast tittande.
Hon deklarerar att denna bloggsida på henne "är rena kräkmedlet". Det är tydligen kommentatorerna som är lika effektiva ur vomeringssynpunkt som bloggaren. De som är anställda av Svenska kyrkan "är en skam för Svenska kyrkan". Hon menar dock att Dag Sandahl inte borde fått en reprimand - vilken reprimand hon nu avser, jag har ju fått några under årens lopp. Det var väl att uppfatta som en omtänksam vänlighet, kan man tycka. Men det var en alltför hastigt påkommen lycka:

"Han borde för länge sedan ha varit avkragad, för han gör inget gott för den kyrka han varit anställd i. Fast numera blir han visst nästan aldrig anlitad för att hålla gudstjänster. Undrar vad det beror på? Det är i vilket fall som helst ett friskhetstecken för församlingarna!"

Jag har nu återgett Nya Tant Lilas tankar lördagen den 5 september kl 13.46 under rubriken När skitstövlar beklagar sig. Där fick både ni och jag.

Den psykologiska förklaringen till det Nya Tant Lila uppfattar som "hånfullhet" och vi andra kallar "pigg, käck och munter", är rädsla. Ni och jag är rädda.
Och så får vi en inblick i himlen och en inblick i tron - och minns nu att det är en tidigare rektor på en kyrklig folkhögskola som skriver: "De tror att deras synder blir förlåtna för att de dricker vin, som de inbillar sig har förvandlats till Kristi blod."
Det kan väl räcka så eller vill ni höra omdömet att ett lite odefinierat "vi" präglas av "stor brist på livsglädje och framtidstro"?
Nya Tant Lila tänkte till den 4 september kl 09.49 efter att ha slagit "en hastig blick" på denna bloggsida. Blogginlägget heter "De kanske är rädda"

 Vi kanske ska vara tacksamma för denna inblick i Nya Tant Lilas tankevärld om inte begreppet "tankevärld" hade tett sig som en klar överdrift.
Eller ska vi nöja oss med att konstatera att kräkmedlet fungerat på Nya Tant Lila?
Eller skriva än mer, som till och med kan få en laxerande effekt?
Det är svårt att veta vad som är kristligast i en situation som denna. Man vill ju gärna vara till hjälp och det är kanske inte bara hjärtan som ska öppnas?

Hur eller hur - det återstår för Nya Tant Lila att visa lite mannakraft.
Hon kan väl inte undanhålla Växjö Domkapitel sin insikt, att jag borde avkragats och det för länge sedan. Det är bara att skriva en kort anmälan.
Växjö Domkapitel
Box 527
351 06 Växjö.
Om det blir för medicinskt ansträngande att hitta några specifika citat från Bloggardag att anföra, kan väl en hänvisning till bloggsidan i dess helhet räcka.

Lite ynkar jag bloggkommentatorerna härstädes.
De har dialogerat med Nya Tant Lila och deras repliker uppfattar Nya Tant Lila nu som kräkmedel. Otack är världens lön.

Lite funderar jag också på i vilken mening det är ett friskhetstecken för församlingarna att jag nästan aldrig anlitas för att hålla gudstjänster.
Lite kryptiskt är det, för det brukar väl vara kyrkoherdarna, som skaffar in vikarier utan att församlingarna besväras med den sysslan.
Om det nu alls finns några församlingar kring de sockenkyrkor, som visst nästan aldrig används längre.
I sak är det sant att jag nästan aldrig anlitas för att hålla gudstjänster. En söndag har det blivit på två år. Fast några begravningar har jag haft. Kan begravningar räknas som gudstjänst? När det gäller begravningar är jag närmast dogmatisk och, säg, dömande. Jag begraver bara sådana som är döda.

Nå, Nya Tant Lila ska väl få ett uppmuntrande ord:
Kackla inte bara utan värp!
Hälsa Domkapitlet från mig när du ändå skriver.

Själv?
Själv är jag just nu i KAB 44:s område och har sett den plats där jag förmodligen skulle ha stupat för fosterlandet om det varit krig. Den insikten kan (eller ska?) medverka till stridslystnad just i Blekinge. Jag ser stridsställningarna. Jag inser att det vi gjorde innebar att Sverige inte hamnade i krig - eller?