Medelklassreligion

Jag såg söndagens televiserade gudstjänst. Bo Ahrén, som är läkare, fick den pinsamma uppgiften att läsa evangeliet om de inkompetenta och penningkåta läkare som inte kunnat bota kvinnan. Finns det inte en klausul för läkare att slippa den sortens kränkande uppgifter? Jag vet förstås föga om hur Bo tänkte. Han kanske inte ens uppfattade att han utsatts för ett spratt av teologer bland vilka det finns en del som med glädje ger sig på just medicinare. Det slog mig att jag knappast haft med Bo Ahrén att göra på 50 år. Han har till det yttre förändrats något sedan han var konfirmand på Kronoberg sommaren 1966. Men jag tyckte synd om honom. Själv brukade jag be läkarna i församlingen om ursäkt för Markus utskåpning. "Ta det inte personligt!" sa jag.

Kerstin Hesslefors Persson kan man lita på. Det blir finstämt och poetiskt. Hon skrev Tangomässan, som upprört en del. Nu vill jag berätta att missionshistoriskt finns det en förebild i de första kristna församlingarna i Norden, där rävträdan var viktig i högmässan.

Rävträdan var förkristen sed, men togs in i kyrkolivet därför att den, efter den första kristna tidens entusiasm över Vite Krist (den tid när allt var möjligt och insikten att Jesus är Herre och Konung dominerade allt), illustrerade det kristna livet och sättet att sköta en församling.

Ett par dansade inför församlingen.
Det kunde ske antingen så att paret tog två steg fram och ett tillbaka eller två steg till vänster och ett till höger. Då och då svängde de dansande också. Det hela var en gripande illustration, tyckte de kristliga. Det gick inte riktigt framåt längre och inte rakt fram.
Dansen försvann ur liturgin när alla insåg hur det var och den kyrkliga förvaltningen och besluten fattades efter en vänster-högerskala och ingenting riktigt gick framåt längre men ingen ville påminnas om den saken. Rävträdan har dock bibehållits i den hedniska världen, där den kallas "foxtrot".
Skulle vi utmana någon att skriva en foxtrot-mässa eller skulle illustrationen av det nuvarande bli för plågsam, som den en gång var?

Nu till den televiserade gudstjänsten.
Överlämnandet är en intressant innovation. Förr i världen stod en präst och pratade. Han var emot synden. Ibland förstod man att han visste vad han pratade om. Han manade till syndabekännelse och han expedierade förlåtelsen.Det var bra. Vi lärde oss att be vår syndabekännelse med öppna händer, för vi kom till Gud med tomma händer och tog emot förlåtelsen med tomma händer. Det gör jag fortfarande. I överlåtelsen skulle jag tydligen öppna mig för Gud. Jag subjekt och Gud objekt om vi kollar satsläran. Det tror ju inte jag. Jag tror att detta är helt fel. Och då tror jag mig upptäcka det medelklassmässiga.  den liturgi som gestaltar en tro ser jag en tro där Gud hanteras som ett hembiträde. Gör si eller gör så - och så ska Gud göra det.

Jag lyssnade på förkunnelsen. Där blev själens dunkla natt det där att det liksom skiter sig i livet och att vi ska dö. Är inte själens dunkla natt något värre än detta - nämligen Guds frånvaro? Det var nog här har uppfattade medelklassreligionen. Den använder sig av Gud som instrument för sin snällism. För det hela slutar med att jag ska gå i frid och göra en massa. I evangeliet får kvinnan (Marta, tänker jag)  som finns i hopen timens et tremens, rädd och darrande, ett besked, inte en befallning. "Du är botad från ditt onda." Detta kallas evangelium. Det sa pastorn inget om.  Sa han något om att hon var rädd för Jesus för det hon gjort? När kristen tro blir medelklassreligion försvinner en del av dramat. Tacka Fan för det.

När jag var barn - och faktiskt fram till dess min doktorsavhandling trycktes, ett märkligt sammanträffande - gällde 1942 års handbok. Kyrkans klockor kallade till det som var högmässa med eller utan nattvard och hade först kallat barnen till söndagsskola. På andra sidan Mohedaån låg Missionskyrkan. Där samlades mycket av den medelklass som röstade på Folkpartiet. I Moheda kyrka var klassbasen inte riktigt så ensartad. Tror jag. Kyrkans liturgi låg fast. Det var mot bakgrund av denna fasta liturgi de unga studenterna under ledning av de då mycket unga prästerna (idel prästbarn som blev präster vid 22 års ålder...) samt Tommy Olofsson kunde göra experimentella gudstjänster. Sven Kroon måste ha varit en av inspiratörerna genom det han förde hem från Frankrike och i sammanhangen fanns förstås också Christer Pahlmblad.

Gudstjänstexperimentens scopus var en kyrka med fast liturgi. I mischansammanhangen blev det inte riktigt så. Där kunde man göra lite som man ville bara det lät vackert eller i vart fall folk som uppträdde såg glada ut och sjöng vackert. Tror jag. Nu har vi fått detta senare. Det är ingen framgångssaga. Det är medelklassreligionen som tar sig uttryck och detta gläder endast medelklassen, den med lite radikalitet försedd och då blir Björn Afzelius, Mikael Wiehe eller Wolf Biermann lika användbara i sammanhanget.

På slutet välsignade Gud.
"Det var väl ändå det värsta", sa någon. Jag undrade varför. "Det behöver man inte ens förklara", blev svaret.
Jag fattar nog inte.
Jag hörde bara att Gud gjorde ett och annat - hörde och hörde. Jag hörde mest att Herren eliminerats.  Ibland hörs just det som inte sägs! Är en herrelös kristendom verkligen kristendom? För Herre kallar Marta honom, och Petrus och den gemenskap med apostlar och helgon  som är Kyrkan.

Denna morgon funderar jag på om den verkliga motsättningen i Svenska kyrkan går mellan kristen tro och medelklassreligion.

Det oundvikliga

I fredags begrovs, det heter så, författaren mm Kerstin Arthur-Nilsson. Hon hade uppskattat ordet "begrovs", tror jag, för hon var en ordälskare, dvs en som älskar att leka med orden och får dem att berätta. Hon var också en allvarlig person som kunde använda humorn i allvarets tjänst. Kristnas bibelglädje får inte sällan den effekten.

Kerstin och hennes man Nils kom in i församlingslivet, det i GA Helsingborg en gång så blomstrande, därför att sonen skulle konfirmeras. Inte förrän ungefär när begravningen skulle börja, slog insikten mig där jag som absent friend satt och tänkte på Kerstin:
Det är inte så få vuxna som fick chansen till insteg i församlingen när barnen gick och läste.
När konfirmationssiffrorna rasar, förloras den möjligheten. Det är en allvarlig konsekvens att fundera över.
Hur ser de alternativa instegen i församlingslivet ut? Inte vet jag. Men så har jag egentligen aldrig funderat över att lägre konfirmationssiffror handlar om de vuxna också. Bortom prognoser för kraftigt sjunkande medlemstal och den ekonomi som följer därmed när verkligheten hinner ifatt Svenska kyrkan handlar det om förlorade instegsmöjligheter.

Jag var i fredags inte i Högby heller, där begravningsgudstjänsten för sjökapten Folke var. Också den begravningen får mig att fundera. Om nu inte pistolskyttet kom i vägen, var både hustrun Ursula och Folke i kyrkan liksom Stephan, Ursulas bror. De var alla prästbarn, Folke dock från Skara stift. Vilka nya tar vid efter Stephan och Folke? Norra Öland är avfolkningsbygd och medelåldern rätt hög.
I Källa blir det begravning för ICA-handlaren Sven-Arnold. Jag har sagt det förut till folket på norra Öland men upprepar mig på äldre herrars manér gärna: "Nu får ni sluta upp med dom där dumheterna att dö." Det är ett allvarsord, för nuförtiden dör folk som inte dött tidigare.

Och då läser jag Sture Hallbjörners bok På väg mot det oundvikliga. Det är bokrelease i Ytterby just i kväll. Sture har skrivit en bok i genren ars moriendi, konsten att dö. Boken avslutas med en avdelning längre och kortare bibeltexter/bibelord att dö på - och väl leva av. Det gör att präster skaffar sig boken som en lathund, men den borde nog finnas i en kyrkokristens hem. Man vet inte så noga när den kan behövas för högläsning hos någon eller för egen förberedande läsning inför det oundvikliga. Hade jag varit församlingspräst på norra Öland, hade jag satsat, köpt och spridit boken för studier och samtal.

De övningar som erbjuds i boken höjer medvetandet. Den vänliga vårdpersonalen förstår kanske inte riktigt min tro. Då får jag öva mig att vara en ensam kristen med uppgiften att älska vårdpersonalen in i gemenskapen med Gud. "Även en döende lärjunge kan vara missionär". Inte en pratsam en utan en bedjare!

Jag tycker detta är lysande. Sture Hallbjörner bedriver själavård, den själavård som hjälper oss att skilja mellan stort och smått och ger perspektiv på oss själva.

Nu har jag varit snäll ett helt blogginlägg igenom. Strukturutskottet som jag lovat detta, måste vara ett nöjt utskott.

70 000 läsare

Kyrkans Tidning har en upplaga om 27 100 ex men 70 000 läsare, inhämtar jag i bladet.  När Vår Kyrka på sin tid närmade sig 30 000-strecket var det kris och Kyrkans Tidning kom till. Har KT varit uppe i 52 000 ex? Jag minns inte. Vår Kyrka var dock över 60 000. Gav det 150 000 läsare? Om detta samtalas föga. Det är som om pressfrågorna alltid var någon annans. Och det blev de väl när "Vår Kyrka" kallades "Deras Kyrka" eller när i vår tid KT finns i ett ex på expeditionen och bläddras igenom. Det är nog det som kallas "läses" enligt chefredaktören.

Nu rekommenderades jag av chefredaktören att läsa Åke Bonniers facebooksida.  Där fanns hans text om prästernas svar på frågan om Jesus är enda vägen. Chefredaktören hyllade biskopen för texten. Jag letade mig fram och hittade just på facebook-sidan en artikel från - Dagen!  Den hänvisningen till själva källan den klara, klarade inte Kyrkans Tidning att ge. Märkligt.

Åke intervjuades alltså.
I Dagen!
Dom är alerta, pingstvännerna.

Vad kom Åke fram till?
Att Gud kan mycket väl göra saker som vi inte tror att han kan göra.
Vilka vi? Det tycks vara ett rätt oprecist "vi" och jag tänker mig inte riktigt inräknad i denna gemenskap.
Men så blev biskopen orolig - och när biskopar är oroliga är det inte roligt utan fara på kyrktaket. Åke: "Jag kan bli lite orolig när man på något sätt säger att 'vi har hela sanningen och alla andra har fel'. Och att det bara finns en väg till frälsning och det är genom Jesus Kristus. Vi ska tala tydligt om vår väg, det är den enda väg vi kan vittna om som kristna. Sedan måste vi låta Gud vara Gud."

I all sin obegriplighet är detta likväl vackert.
Men några frågor föranleder väl den biskopliga oron.

Först detta att han bara blir "lite" orolig. Det lugnade mig. Men sedan kom det ett klargörande som kräver ett klargörande. Har biskopen hört någon på "något sätt" säga det han uppfattar? Hur då? Stund och ställe kanske vi skulle behöva veta. Är det ett påhopp på Jesus som säger - eller är det bara ett hitte på av älsklingslärjungen Johannes - att han är vägen, sanningen och livet?
Jag lägger till en hänvisning för de kunskapstörstande:
http://kyrkligdokumentation.nu/holmbergjoh141015.pdf
Har inte Kyrkan uppfattat saken på det viset utan att förfalla till spekulationer om Guds alternativ utan pekat på Jesus och sagt: Vägen!
På så vis missionerades också i Västergötland, när det begav sig. Han är Frälsaren, inte bara en frälsare i mängden.
Är det som biskopen kallar "vår väg" särskilt intressant? Blir det inte väldigt jagfixerat om vi allihop ska tala om vår väg - och då är ingen väg sannare än någon annan eller annans?
Det där att vi ska låta Gud vara Gud är, handen på hjärtat, just nu ett mindre problem. Det större är väl alla miljoner som inte låter Gud vara Gud eftersom de i vart fall är funktionella ateister.  Kanske därtill teoretiskt begrundade ateister även om dessa är få.
Å andra sidan är det gott om kyrkomedlemmar som är just funktionella ateister.

Detta var uppenbarligen en text i chefredaktören Ewa Wiréns smak. Jag vet förstås inte vad detta säger, men något säger det.

Annars är det nog lite synd om tidningen Dagen, som klandras av Pressombudsmannen och Pressombudsnämnden (PO-PON) för prästpåhopp.
PO-PON menar att Dagen kommit med felaktiga fakta i det s k Visby-fallet, rätt omskrivet förra året. 43 personer hade slutat uppgavs det. Nu redovisas att 21 sagt upp sig under tre år och gått till annan tjänst (vilket väl betyder att de slutat men graden av missnöje med domkyrkoförsamlingen framgår inte riktigt, DS), 17 hade gått i pension, tre hade avlidit, en blivit riksdagsman och en slutat på grund av arbetsbrist. Man skulle av detta kunna förstå att det egentligen inte finns några problem i Visby. Domprosten själv har anmält. artikeln till PO. Han kan vara glad. Anklagelser som att man är "den farligaste sortens chef" och att mobbningskulturer frodas under ens chefskap är svåra att försvara sig emot. "Därför bör tidningar vara försiktiga med den här sortens svepande, nedsättande beskrivningar när de inte kläs i konkreta exempel."

Bra, PO. Så vad med kvinnoprästmotståndare som offentligen målats ut som sexualneurotiker eller kvinnohatare? Svepande och nedsättande beskrivningar som inte kläs i konkreta exempel. Ska PO göra en revision av vad tidningar under närmare sex decennier låtit undslippa sig och så bära fram ursäktskransar och lägga på de beljugnas gravar? En variant av den populära kollektiva skulden...

I Visbyfallet återstår väl för Dagen att ta nya friska tag och så kan tidningen citeras i Kyrkans Tidning, men först när någon biskop tar upp en intervju med sig i Dagen och lägger den på Facebook. Kanske jag kan få bidra med en reklamslogan?
"Dagen - tidningen Kyrkans Tidning förtiger. Voldemort, liksom."
Det kan ge prenumeranter.

Dagen har 17 200 prenumeranter och 52 000 läsare. Den kommer ut fyra dagar i veckan. Det betyder antagligen att vi för jämförelsens skull måste räkna 4x17 200, dvs 68 800, för att få fram en veckosiffra. Eller tänker jag fel nu?

Nå, Kyrkans Tidnings 70 000 läsare är mer än Dagens Seglora, ni minns den publikation som lanserades för att ta upp kampen med Kyrkans Tidning. Heja Helle! Men hur är det med anslagen? Vilka betalar till seglorianerna och för vad? Vad hette han som var publicist där och hur var det med de långa julloven och sommarloven? Någon som minns?

Tror dom på det själva?

Jag bestämde mig för att läsa vad biskopskandidaterna i Karlstad skriver om sina prioriteringar. Jag läste och läste men förstummades av skitsnacket. Jag ber självfallet om ursäkt för franskan, men jag har just återkommit från Wittenberg och smittats av Martin Luthers språkbruk. För vad annat är det? Hur orkar dom? Och hur orkar dom som ska lyssna och läsa? Det tar liksom aldrig lut och det kan bero på att det inte ens i början fanns en tanke.

Jag lyssnar på den i familjen som reser ut i världen och håller små föredragningar för diverse regeringar. Ibland är hon häpen, har hon medgett, att hon så länge kan stå och säga egentligen ingenting, men det är just det som ska sägas och just detta åhörarna traktar efter att få höra. Om jag nu rätt förstod vad hon sa, förstås. Och biskopskandidaterna? Hur många har pastoral mylla mellan fingrarna och hur många kombinerar detta med att ha visat sig kunna tänka och skriva, dvs föra dialog med en läsekrets?

Ni kan väl själva pröva hur mycket ni orkar.
https://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/biskopskandidater

Vill någon ägna sig åt en övningsuppgift, är det uppgiften att räkna efter hur många gånger Jesus nämns i kandidaternas texter samt undersöka vad de förväntar sig att han ska göra. Observera att det nu inte är berättelsen om Jesus som efterfrågas utan Han själv.

Själv har jag just läst George Weigels lilla bok The Cube and the Cathedral (Basic Books). Den boken gav mer spännande perspektiv och borde egentligen vara en inspiration för kyrkoprogrammet  "Back to Basic".

Weigel gör upp med föreställningen att demokratin kom efter upplysningstiden och inte har något med kristen tro att göra. Det är sådant som docenten Olofsson påpekar också. Pigan och kungen läste förklaringarna till tron i Lilla Katekesen (med förklaringar) och skulle kunna förklaringarna utantill. Vad visste de? De var båda skapade av Gud, de var förtappade men återlösta och de kunde inte tro utan den Helige Ande.  Skulle verkligen dessa insikter inte påverka det vanliga och vardagliga livet? Självfallet skapade det de visste en medvetenhet - en självmedvetenhet som var en medvetenhet om Gud.  Jag kompletterade nu Weigel med Olofsson för att vara tydlig, men också för att lärdomspråla med att jag läst Olofssons Credo och då anför jag gärna författaren i skilda sammanhang.

Weigel kan också fundera över synden och ser hur de kristna syndarna visste vart de skulle gå för att få tag på förlåtelsen. Om inte detta blir levande igen, kommer människor bara att bli medvetna om skuld men eftersom de inte tror på en Gud som vill förlåta - de tror inte på Gud alls, nämligen - har de ingenstans att göra av sin skuld utan tvingas släpa runt på den.
Sekulariseringen skapar inte glada människor.
Och jag läste Jonas Lockman, som är församlingspräst, och formulerade sig slagkraftigt:
"Förlåtna syndare är det bästa jag vet!"

Detta är en hållning som reser upp människor och får dem att åstadkomma något. Också politiskt.
Det är rentav en gudomlig hållning.

Det finns all anledning för en kyrkokristen att inte huka för kyrkokritiken. Vi är bättre pålästa än kritikerna och vi har mer att stå upp för. Men det är nog blott alltför uppenbart att vi behöver hålla fram motbilderna inom Svenska kyrkan, de som innehåller de klassiska svenskkyrklighetsmarkörerna, de som också är katolicitetsmarkörer.

Så långt i tanken kan jag inte låta bli biskopskandidaternas utfästelser.
Monomant kan jag uppenbart återvända till somliga texter.
Vad vill biskopskandidaterna i Karlstads stift?

En ska leda stiftskansliet, en pläderar för "relevans", för en ska Svenska kyrkan vara självklar i både ett sekulariserat och mångreligiöst samhälle (vad nu detta är, men kyrkligt är det väl inte?), en ska föreläsa, en ska ge människorna tolkningsmöjligheten och makten "över sin kyrka och sin tro" åter, en vill verka för tillförsikt och framtidstro, en vill markera delaktighet för många och en vill bygga relationer.
Jag uppfattar inte en enda av biskopskandidaterna vara en biskopskandidat i en av Kyrkans stora martyrtider, vår tid. De talar väl till valmanskåren. Det är allt. Inte fel. Men allt.

Vad kommer ut av en biskop?
Oftast lika lite som det som kom ut av företrädaren. Men det låter alltid mycket från biskopskandidater. Också de som inte skrivit en enda bok som analyserar Svenska kyrkans läge på längden och tvären eller en enda pastoral teologisk, sammanhängande framställning, har plötsligt många synpunkter.
På ett sätt är jag lika fascinerad varenda gång det är biskopsval.
Men jag utmanas och uppmuntras mer av George Weigel och Folke T Olofsson.

Blev ni glada?

Jag läste Kyrkans Tidning och frågade mig denna morgon: Blev jag glad? Det blev jag inte. Jag blev närmast uppgiven. Är jag ensam om känslan, den som kallas Torsdagsdepression? Lite roligare var det med Östra Småland, där jag recenserat Henrik Tobins bok Ett gemensamt kosmos (Artos). Rubriksättarens rättstavningsprogram rättade "kulturkunskap" till "kulturlandskap". Mitt i torsdagsdepressionen kunde jag skratta lite. Den upprättande glädjen ska inte föraktas. Jag söker förresten denna glädje hos Överklagandnämnden. Ni kan få den texten så blir det ett långt blogginlägg men kanske inte helt utan intresse. DN-scoopet har inte Kyrkans Tidning skrivit en rad om. Intressant.

Begäran om överprövning

Jag fälldes av Växjö domkapitel  och tilldelades en skriftlig erinran den 31 januari 2014 med motiveringen att ett blogginlägg indikerat ”en koppling mellan Antje Jackelén och det gamla Nazityskland”. 

Genom beslut i ÖN återförvisades ärendet till Domkapitlet i Växjö för erforderlig handläggning, ÖN 2014/11. 

Domkapitlet tog sig an ärendet ånyo och fann att Dag Sandahl ”genom sitt agerande brutit mot löften han avgett vid sin prästvigning och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha. Domkapitlet finner därför att Dag Sandahl ska tilldelas skriftlig erinran.” Domkapitlet hävdade att Dag Sandahl måste ”ha insett att hans skrivna ord kunde komma att uppfattas som om han anser att det skulle finnas en koppling mellan tillsättandet av ärkebiskopen och nazityskland.” (DK.s protokoll 2014-09-12, §152). 

ÖN avslog mitt överklagande den 26 november 2014 (ÖN 2014/33) och skrev: ”Det som Dag Sandahl har skrivit på sin blogg i samband med ärkebiskopsvalet 2013 och som exemplifierats i domkapitlets anklagelseakt framstår som klart kränkande och mycket olämpligt. Texterna saknar det mått av omdömesgillhet som kan förväntas av en präst i Svenska kyrkan.”

Jag delade inte ÖN:s bedömning, som bygger mer på eisegesis än exegesis, men har fram till februari i år betraktat saken som avgjord.

Den 5 februari publicerades Elisabeth Åsbrinks reportage Kyrkan söker försoning med samerna i DN. 

I artikeln intervjuades Antje Jackelén. Hon beskrevs ha erfarenhet av kollektiv skuld, en känsla av skuld hon och hennes generation uppfattas ”vara impregnerade i”:

”Jag har ju alltid, genom min uppväxt, funderat över rasbiologins förfärliga framfart. Jag har hört argumentet att man inte kan vara delaktig i ett brott 40 år efter att det begåtts men jag menar att man ändå är bärare av en historia som är förfärligt skuldbelastad.” 

I hennes familj var modern och hennes släkt antinazistisk. 

”På fars sida var man lojal med staten. Min farfar var posttjänsteman och man lydde överhögheten, var goda medborgare. I dag skulle man förmodligen klassa dem som medlöpare. Men det var ett totalitärt system, man skulle ha Hitlerporträtt hemma. Min far fyllde 20 år 1945 och tog från skolan direkt in i kriget. Han hade inget val.

Antje Jackelén vet inte så mycket om sin fars erfarenheter som tysk soldat i öst.”

Vad som än uttrycks i DN-intervjun, så klarlägger Antje Jackelén en koppling till nazismen och beskriver den som känsla av skuld. 

Jag kritiserades för lösryckta ord, tagna ur sitt sammanhang eller tolkade i något sammanhang. 

Antje Jackelén återger faktiska förhållanden. 

Hennes far deltog i krigets slutskede inte i öst, dvs Operation Barbarossa, men i strider i östra Tyskland mot amerikanska förband (han hamnade i vart fall i amerikansk krigsfångenskap) och i hennes fars hem fanns alltså ett porträtt av Führern på väggen. Så var det inte i alla tyska hem. 

Ingenting av detta uppseendeväckande har jag kommenterat i något av de slumpmässigt utvalda och därefter kritiserade blogginläggen. 

Huruvida Jackeléns farfar bara var medlöpare eller därtill partimedlem borde kunna klarläggas. Det var en stor andel tjänstemän bland de 7.5 miljonerna partimedlemmar. Antagligen var hennes far med i Hitlerjugend och fick ideologisk skolning där. Hela den tyska ungdomsrörelsen hade ju inkorporerats där, också t ex KFUM.

Jag hör inte heller till dem som menar att det för den som är född år 1955 i Tyskland är meningsfullt att bära på en känsla av skuld över det som hände. Kollektiv skuld kan de ha som kollektivt röstade för nazismen och naturligtvis den majoritet som i all tysthet anpassade sig.

Däremot finns det en efterkrigsgeneration som alltså hölls eller höll sig ovetande om vad fäderna gjort under kriget och vilka erfarenheter de bar med sig. Tystnadens kultur bröts i Tyskland först med barnbarnens frågor och då är vi på närmare 50 års avstånd från kriget. ”Opa war kein Nazi”-temat, alltså. Men det finns alltså också barn till soldaterna som aldrig brytt sig om att försöka ta reda på i vilket krigsförband fadern tjänstgjorde och var detta förband sattes in. Det kan tyckas vara ett passivt sätt att hantera en känsla av skuld.

Det är nu blott alltför uppenbart att det finns en av Antje Jackelén återgiven verklighet som återställer proportionerna. Det jag skrev på bloggen kan i sammanhanget inte längre uppfattas som ”klart kränkande och mycket olämpligt”. 

Det hade inte ens varit klandervärt om jag skrivit att ”Svenska kyrkan hämtat en ärkebiskop med rötterna i en familj av nazistiska medlöpare”. 

Uppseendeväckande, kanske, men inte ”klart kränkande” eftersom detta är vad Antje Jackelén själv förtäljer DN, som sedan offentliggör. 

Det finns en faktisk verklighet som blottar något som går vida utöver också vad de tolkade bloggtexterna säger.

Det finns verkligen en koppling mellan ärkebiskopen och nazismen, en koppling för vilken Antje Jackelén alltså känner skuld. 

Jag skulle önska att hon inte behövde känna det så, men det torde vara en fråga att hantera för hennes själasörjare.

Mot bakgrund av den till DN lämnade informationen begär jag 

att 

ÖN överprövar sitt beslut att inte undanröja domkapitlets beslut att tilldela mig en skriftlig varning samt undanröjer detta beslut.

Halle, onsdag

Denna strålande morgon vaknar jag i Halle alldeles för tidigt. Här föddes Händel och till helgen ska hans födelsedag firas. På affischen läste jag "Happy Birthday". Jag undrar över tanken. När man gått ur tiden, kan födelsedagar firas då?

I Halle var också Aleksander Radler professor innan verkligheten hotade hinna ifatt honom och han behövde ta sig tillbaka till tryggheten i Sverige. Trygghet och trygghet. "What goes around, comes around", som det heter på norra Öland.

 I Halle handlar det om pietismen, ett förhållande som på sitt sätt är underligt. Inte så att det inte fanns pietism i Halle men så, att den evangeliska pietismen och den katolska kvietismen är likartade fromheter och illustrerar hur det andliga livet tar sig vägar utöver eller bortom somliga gränser. Att det sedan finns en "egendomligt objektiverad pietism" (ett begrepp som Yngve Brilioth tillskrivs äran av att ha formulerat - vet någon om det stämmer?) som kallas "gammalkyrklighet" hör också till bilden. Kyrkostyrelsen, som jag reser med, får annars pietismen kopplad till demokratin.

Lärorikt?
På sitt sätt. Andelivet är ett djupfenomen, inte bara det ytskikt där de organisatoriska frågorna dväljes. Och så dyker det upp sammanhang som inte gick att se från ytan. Hur nu saker kan "dyka upp", är inte dyka att hoppa/simma neråt?

Hur hamnade jag i Halle? Det är inte första gången så jag kan säga "been there, done that, got that t-shirt" om Halle också. Men den här gången fick jag övernatta och nu är det efter år 1989. Nu var det buss från Berlin via Lutherstadt Wittenberg till Halle. I dag blir det Berlin igen och så hem. Jag har alltså ihop med Kyrkostyrelsen fått bedriva kyrkligt vänslande. Det ska inte underskattas men kanske inte överskattas heller. Stackars Antje fick inte följa med. Stjärnornas inverkan, influens, stoppade den saken. Om ni inte tror att stjärnor har en sådan inverkan, kan man undra varför ni säger att folk me också ärkebiskopar drabbats av just influensan.


Det blev ett litet sammanträde också.
Kyrkostyrelsen fattade i går beslut att ställa 25 miljoner till förfogande för församlingsarnas flyktingarbete.
15 miljoner får stiften för att hjälpa församlingen med detta arbete genom coachning. Stiftets resurser förstärks eftersom stiften förklarat att denna uppmuntringsverksamhet är viktig (någon kommer från stiftskansliet till församlingarna och inspirerar...). Men stiften har egna pengar i myckenhet. om stiften tycker saken är viktig, varför satsar stiften inte då?
15 miljoner ska till Mellanöstern möjligtvis med särskilda insatser i Irak, oklart hur och lite oklart om.

Jag  förklarade att jag inte är med. och måste skriva mig fri i morgon. 75 miljoner anslog kyrkomötet. 15 miljoner blir alltså 20% till kringkostnader av rätt ospecificerat slag. Jag menar att kyrkomötet tänkte mer operativt och tänkte på församlingarnas ansvar och kostnader.
Upprörd? Nej, men uppgiven.

Jag tror alltså inte detta var vad Kyrkomötet beslutade och tycker inte att Sverigedemokraterna ska glädjas med 15 miljoner till oklara satsningar i ett närområde, oklart vilket närområdet är och vad syftet är. Jag uppfattar att den kyrkliga byråkratin på olika nivåer ser till att gynna sina intressen. Så fördärvad är jag men inte styrelsen.
Det är samma styrelse som för ett år sedan tyckte att 5 miljoner var vad församlingarna behövde för sitt flyktingarbete.

Politiske kommissarien, pastor Carlsson

Är det orättvist mot någon att kalla projektet Seglora smedja för en ekonomisk bluff på hög niå, som endast överraskar att det hela kan få fortgå med hjälp av kyrkliga pengar. I jämförelse med utfästelserna, här skulle Kyrkans Tidning skåpas ut, blev det ju en tumme i barnstorlek eller ett ingenting. Man får alltså vara glad över missionspastorn Arne Carlsson, den intellektuella förstärkningen av det kyrkliga livet i Sverige.

Nu har pastor Carlsson läst den s k Natorutredningen. Det har jag också - och recenserat i Östra Småland. Jag uppskattade fräckheten att utifrån ett privat initiativ uppträda som en statlig utredning. Och frågan om Nato är värd seriös diskussion och en mycket bredare debatt. Det tycker pastor Carlsson och utredningen också.

Nu vet jag inte om pastor Carlssons anlete avslöjar en kronvraksfysionomi, det är svårbedömt. Lika svårt att bedöma som frågorna om alliansfrihet i fred som syftar till neutralitet i krig. Och om riksdagen i vår tar ett beslut om något som är mer än värdlandsstöd till Nato, har vi väl tagit ännu ett steg in i gemenskapen. Har vi, å andra sidan, inte alltid varit med fast inte?

Försvarsministern Gustavsson (C), som satt i en hundgård i Oslo när U-137 gick på grund, hade vid något tillfälle fällt ett yttrande om att alla visste var vi hörde hemma. Olof Palme blev upprörd, Inte för att försvarsministern ljög, för det gjorde han inte, en hedervärd gotländsk C-politiker och lantbrukare. Men han sa det som inte skulle sägas.

För egen del, äldre män upprepar sig gärna, dröjde det innan jag fick svar på de frågor jag ställt i krigsmaktens sammanhang från 60-talet. Med ökad militär skolning gick det att få svar. Vilka förberedelser som gjorts för försvarsledningen i ett krigsläge, orienterades vi om. Och militärt gällde för somliga vapenslag att hålla ut 3-4 dagar tills hjälp anlände. I efterhand vet vi att detta byggde på felaktiga informationer att Sovjetunionen skulle tveka att sätta in kärnvapen. Denna tvekan var ett önsketänkande. Sovjetunionen kunde sätta in kärnvapen Dag Ett. Hjälp hade knappast hunnit fram. Så nog var vi nära Nato och USA redan tidigare. På många olika sätt.

Men nu när Natofrågan bränner igen?
Pastor Carlsson uppträder som en reformret politisk kommissarie, menar att "kyrkan och politiska folkrörelser har en ytterst viktig roll att spela" samt manar kyrkan att med kraft verka för förslagen i den s k Natoutrendingen genom opinionsbildning och därtill verka för ett kärnvapenförbud. "Inte minst kyrkan" ska kräva en omprövning av värdlandsavtalet. Rysslands premiärminister Dimitrij Medvedev varnar för ett nytt världskrig och då är det "anmärkningsvärt" att en proposition om värdlandsstöd för Nato föreläggs riksdagen utan att saken blivit utredd. I den privata Natoutredningen satt också "en ytterst kompetent sakkunniga personer". Det brukar vara en formulering som imponerar på de auktoritetsbundna. Lite Gehäuse, alltså.

Svenska kyrkan som "av tradition varit engagerad i vapenexport och försvarsfrågor" ska alltså agera.
Nu är det väl som det vill med den saken. Pansarsbåtsinsamlingen är en sådan engagemangstradition men jag är, som bekant, aldrig småsint. Att pastor Carlsson blir politisk kommisarie stör mig inte heller så länge han håller sig på sin plats, Equmeniakyrkan. Men hans reformerta program för Svenska kyrkan stör.

Svenska kyrkan kan delta i politiska processer i vetskap om att kyrkomedlemmarna har många olika meningar om Nato. Kanske 40% vill en anslutning, en siffra som stiger. Det är inte konstigt. Var inte det moderata programmet att banta försvaret så rejält att endast Natoanslutning återstod som en möjlig hållning? Vad skrev Fredrik Reinfeldt i sitt nyliberala, moderata program? Och hur tänkte Mikael Odenberg om det? Nog finns det en del som aldrig debatterats. men Svenska kyrkan kan i den här sortens frågor inte driva särskilt mycket. Däremot kan och måste en kyrka formulera de kristiskt konstruktiva frågorna så att medborgarna kan svara. En reformert typ som pastor Carlsson vill förstås ett kristet Geneve. Det ska han få vara rätt ensam om, menar jag, som inte tror politisk kvietism men inte heller politisk aktivism som kyrklig hållning. Däremot tror jag att evangeliet driver människot att ta politiskt ansvar i gemenskap med andra. Okyrkliga också! Kanske främst okyrkliga.

När det begav sig och skulle röstas om kärnkraft kom Ingegerd med en Linje 3-affisch (nej till kärnkraft - "Vad ska väck, Barsebäck! Vad ska in, sol och vin") och undrade om hon fick sätta upp den i Två Systrars kapell. Det fick hon, bara hon skrev sitt namn på affischen så folk visste vem de kunde tala med. Så kom Ola med affischen för Linje 2  (avveckling med förnuft och en obegriplig valsedel...) Samma besked. Från Linje 1 kom ingen. Det roade mig. Men vi kunde alltså i församlingen föra det begåvade samtalet om kärnkraft därför att folk i församlingen engagerat sig. Jag  berättade att Linje 1missat för dess frontfigur Christina Odenberg. Det sa väl en del om klassbasen för Linje 1 och klassbasen i församlingen - eller vad tror ni? Men det sa också något om hur en präst agerar som inte är en reformert pastor med ambitioner att träda fram som politisk kommissarie.

Detta skrivet säger jag ett: Wittenberg. Inte Geneve. Luther. Inte Calvin.

Europeiska perspektiv

I dag blev det andra morgonrutiner och en del smått och gott att göra så jag får blogga i morgonväkten. Det går också. Jag tar det morgontema min fru avfärdar med orden "du är så dramatisk". Det blir lätt så när man läser böcker.

Jag har inte läst Norman Angells bok The Great Illusion (1910 brukar anges som år, men boken kom i någon liten upplaga året före också sägs det). Den lästes av många, snabbt översatt till andra språk, och anförs väl numera som exempel på felsyn, en stor illusion i sig själv. Författaren menade nämligen att krig numera var fullständigt omöjligt. De intellektuella världen över förstod själva omöjligheten. Bankerna skulle inte ställa upp med pengar till krigföring, industrin skulle inte hålla igång ett krig och politikerna skulle helt enkelt inte kunna kriga. De stora krigens tid var förbi.

Så blev det som det blev. Då undrar jag om bedömningen är riktig att den civilisationskris som Första världskriget innebar fortfarande efterverkar och att vi inte riktigt har kläm på det? Jag undrar förstås också om förkrigsnaiviteten 1910 och åren därefter är samtida. Vad som händer i Ukraina, upprustningarna i vårt närområde, vår egen försvarsoförmåga, det politiska livets förfall, kriget i Syrien nu eskalerat i kriget mellan Turkiet och kurderna, spänningarna i Europa ,tycks inte nämnvärt bekymra. Vi har Mello att titta på. Vem bekymrar sig då - annat än över låtarna? Glitter och glamour är fint men kan glitter och glamour vara just förkrigstidens emblem? Lite som opiater för att slippa se och inse eller hantera sina insikter?

Jag har alltså inte läst Norman Angell, men hans tilltro till att finansmarknaden skulle omöjliggöra krig har visat sig vara en felbedömning. Och med den kunskap vi har är det närmast makabert att Angell år 1913 skrev ett brev till de tyska studenterna, där han upprepade sitt budskap: Offenen Brief an die deutsche Studentenschaft. Samtidigt kom hans bok i sin fjärde upplaga på tyska med titeln Die falsche Rechnung. Just de studenter som skulle stupa i det kommande kriget kunde i juni månad diskutera de lysande framtidsutsikterna i en värld utan stora krig. 1913 var verkligen "Der Sommer des Jahhunderts" kunde studenterna tänka och nu knöck jag titeln på en bok av Florian Illies, som jag faktiskt har läst. (Fischer 2 uppl 2014)

En US-amerikansk analys av Europa påpekade att Europa "avpolitiserats" och i brist på politik drogar sig Europa med huminitarianism. Men var det inte den franske politiker och tänkaren Pierre Manent som först drev den tanken? Vi blir allmänt humanitära och det kan väl tyckas vara fint men vi har förlorat det politiska, det där med folkliga uppställningar och idéer som går att intellektuellt förstå, analysera och kritisera. Vi har tappat det politiska system där Tåbb vandrar runt med manifestet eller där de lokala organiserar sig och tar ansvar för kommuner, landsting och riksdag därför att de har medborgarnas förtroende - inte därför att de tagit sig fram.

Jag har aldrig mött Alice Bah Kunke. Hon satt i kyrkomötet för POSK ett tag innan hon skulle vidare. Jag förstod sammanhanget när jag läste en intervju med henne. Hon är en klättrare. och POSK var reducerat till en klätterstege, uppenbarligen. Om det kan man tycka vad man vill. Det är just det jag gör. Hon blev inte partimedlem MP för det skulle hindrat henne att skaffa sig de meriter hon behövde på vägen. "Jag visste att jag en dag skulle representera mitt parti. Men jag hade inte blivit generaldirektör för en statlig myndighet om jag haft en tydlig miljöpartistisk profil. Och jag behövde ha lett en myndighet. Jag hade en väldigt tydlig plan på det sättet."

Några klättrade sig upp och blev yrkespolitiker.
Vi talar inte om den saken.
Men frågan borde ställas om det inte börjar bli farligt för oss nu när politiken blir en syssla för ett skrå och vi ska ägna oss åt humanitet, en kyrklig paradgren, som passar blott alltför väl in i den tid som är, medan dessa de fina ägnar sig åt karriärplanering. Jag skriver inte att jag är "förbannad svensk" eller ens "arg skattebetalare". Men kanske varsnar jag ett problem, som kommer att drabba oss alla?

I vilken mening är detta ett europeiskt perspektiv?
Bara så att jag försökt lyfta mig ut mitt sammanhang. Bara så.

Fromhetsliv

Det är söndag med de begränsningar som efter mitt löfte till Strukturutskottet följer därav. Jag ska vara snäll. Det ska väl inte vara så svårt?

I veckan läste jag:

Dela tro, dela liv ‏@delatrodelaliv  1 timför 1 timme sedan

En ny dag, nya möjligheter. Solen skiner och grått känns långt bort, Gud känns närmre!

Schleiermacher hade varit glad.
Religion förläggs till känslans plan. Men har vi inte kommit längre än till 1800-talets början och en man som efter den franska upplysningstiden försökte rädda vad som räddas kunde? Är det så, att vi inte ens tagit på allvar, att Kyrkans liv befunnit sig under konstant attack sedan senare delen av 1700-talet och att praktiserad kristen tro - dogmatisk till sin natur - alls inte hör hemma i det moderna samhället men inte heller i det postmoderna och i det postmoderna  där det blir religion just som känsla! Gud är död. Nå, ni fattar. Någon slog ihjäl Gud och för många lyckades denne "någon". Många uppfattar att Gud verkligen är död.

Själva mordet på Gud kan roa Gud, fattar jag. Men det finns ingen gudomlig glädje i att många lurats tro att dödsfallet inträffat. Då räddas inte heller Gud till livet av vår känslosamhet. Det var inte det sentimentala S:t Lukas ville presentera utan  det handfasta. Läs Luk 1:1-4, den antike historieskrivarens forsknings- och framställningsprogram. Herodotos och Lukas är antikens två främsta historieskrivare.

Gud känns närmre!
Vilket skitprat. Helgonen vet något om Guds frånvaro och vi som kan vår Rosenius vet att dessa helgon är under just därför att de i all sin härlighet suckar. Rosenius är ingen framgångsteolog. Oavsett hur det känns, är mitt liv i Guds hand och Jesus har lovat att där två eller tre är församlade är han själv mittibland oss. Oavsett hur det känns och oftast känns det inte alls. Självfallet alldeles bortsett från solsken! Förra året gladde solskenet mig så pass att jag körde för fort och en civil polisbil smög upp bakom mig. Det solskenet kostade mig 2000 spänn.

Detta sagt, tycker jag att det småhurtiga, så som det möter i P4 t ex, är knepigt. Denna dag ligger några för döden och denna dag drabbas några av sorg. "Ha en fortsatt bra dag!", ropar den pigga programledaren. Känslosamhet utan förnuft roar inte.

Václav Havel talade om att "leva i sanningen".
Det är den hållningen som kan förändra också det som tycks omöjligt att förändra, menade han. Det var väl det han gjorde också?
För att inte tala om en liten passage i Apostlagärningarna där en seglats med fortsättning noteras, en resa som på sikt skapade om Europa. Apg 16:11-12.
Det som hände därefter var en förkunnelse som grep människor därför att de uppfattade att den var - sann. De blev övertygade - om sakförhållanden, inte om känslolägen i första hand. Och enklast håller vi fram Lydia som exempel på vad den som övertygats säger och gör. Apg 16:14-15

Det vore inte, för att säga det försiktigt och på söndagsvis, fel att gå tillbaka till den grundläggande hållningen, den som hävdar att det Kyrkan förkunnar är sant.

Annars noterar jag att bokförlaget Gaudete också rear böcker av Dag Sandahl. Kulturskymningen lättar. Gud kanske trots allt känns närmre? I så fall på grund av det är bokreatider!

I en bloggkommentar frågades om min bok Kyrkans Hus gråter inte. Den är dessvärre vare sig skriven eller utgiven. Men titeln är säljande. Och träffande.

80 000

Anders Ygemans besked att hälften av flyktingarna kommer att avvisas, kommenterades i veckan. Det var en kommentar jag bekymrad funderat över. Exemplet som gavs i en kommentar handlade om baltutlämningen, där 150 balter lastades ombord i Trelleborgs hamn och skickades till det som blivit Sovjetunionen. 533 transporter av detta slag skulle då behövas. Men då måste de som ska avvisas först placeras i interneringsläger och stora polisresurser måste till. Lagligen kan upprörda passagerare, som ska flygas iväg, inte samfällt drogas, men det går inte heller att säkert flyga ett plan fyllt av desperata människor. Och det kräver att en nation är beredd att ta emot dem som kommer. Författaren föreslog att varje flykting som avvisas ska få en halv miljon kronor. Det skulle bli billigare. Och enklare.
Slutsatsen var väl den, att det inte går att utvisa dem som får nej. Ygemans projekt kan inte genomföras.

Hur gör en kristen nu?
Vi har ett regelsystem för att pröva asylsökande. Det verkar inte fungera särskilt bra i praktiken, men teoretiskt skulle det fungera. Människor får komma till Sverige och här prövas i god ordning om de har sådana skäl att de får stanna. 22 000 personer har fått besked att de inte får det, men stannar ändå. Och till dessa kommer prognosen om de 80 000.

Den tidigare kristna hållningen har varit att hjälpa dem som fått avslag.
De har gömts och försetts med mat och kläder, som samlats ihop. Är det så de kristna ska göra nu också, i tanke att när det gått tillräckligt lång tid fattas ett beslut att också dessa människor får stanna? Akutsjukvård kan de ju få. Riktigt hur det varit med skolgång för barnen, vet jag inte. Är en praxis, sådan den varit, rimlig i det läge som kommer? Det betyder att de kristna överprövar den rättsordning vi har i vårt land. Det kan man göra. Konsekvenserna blir svåröverskådliga, när vi talar om så många människor som det nu gäller. Jag skrev inte "volymer". Men vad är det som lagas och blir bättre genom att gömma?

Är den kristna hållningen att främst hjälpa de medkristna?
Det är ingen orimlig hållning. I dopet är vi sammanfogade med dem till en kropp. Det som gör ont i dem, skulle göra ont i oss. Men om de medkristna inte har asylskäl - ska de gömmas då? Morsan var 85+ när hon ringde en mycket tidig morgon och undrade om inte hon, som hade hus med rum över, borde gömma flyktingar. Jag sa nej. Hon borde inte det. Inte ens om goda medkristna frågade henne. Hon var för gammal, helt enkelt.

Utvisning?
Om det nu ändå ska utvisas, hur ogörligt det än ter sig, finns fler frågor att ställa.

Vad gör en kristen polis?
Utvisar humant? Några av poliserna som var med när balterna skulle från Ränneslätt och var det ju var för att fraktas till Trelleborg, bar med sig detta elände livet igenom. Kan en polis banka batongen i skallen på den som inte vill utvisas på ett humant vis?

Vad gör en kristen anläggningsarbetare och en kristen byggare när interneringslägren ska byggas? Tar jobbet? Eller hoppas på att det inte byggs några läger, att ingen utvisas och att invandringen därmed i praktiken blev fri - utan att vi riktigt vet vilka som kommit och nu ska integreras? Om de vill.

Vad gör en kristen läkare eller sjuksköterska? Tar jobbet i interneringslägret för att hjälpa människor men därmed också håller systemet igång?

Vad gör en kristen busschaufför eller lokförare?
Kör bussen eller tåget?

Vad säger prästerna och vad säger de som ofta och med glädje firar gudstjänst? Vad blir det av den kristna tron i praktiken nu och när utvisningarna ska genomföras - hur det nu ska gå till - eller vi måste konstatera att många människor lever i ett utanförskapsamhälle och för sin överlevnads skull måste bedriva tjuvnad.

Vad sägs nu - när Europa försöker organisera flyktingströmmarna så att flyktingarna inte kommer hit och inte heller syns på ett besvärande sätt - för flyktingarna hamnar i Grekland som bäst och stoppas sedan vid gränserna. Bortsett från dem som smugglas in i Sverige - på lite olika sätt, men det går om man har pengar eller möter en snäll människa som ger lift över bron. I bagagerummet? I fritidsbåten?

Det är inte så lätt att vara kristen och ha en Herre. Vad säger Han? Konkret?
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Emmaboda

Det går back för de kyrkliga finanserna i Emmaboda.
Budgeten 2016 har antagits med ett minus på 820 000:- "Ekvationen går inte ihop", säger kyrkoherden Annette Geyer. Fungerar det med bara fyra präster och behövs alla fastigheter? - det är frågan.

Jag kan återge mer från de båda lokaltidningarna, bara jag får göra en utvikning först.
Barometern och Östra Småland har gemensamma sidor för det provinsiella. Nybro, Öland, Mönsterås, Emmaboda och Torsås - och mer kanske, som jag inte just nu kommer på. Lokalbevakningen har reducerats till hälften, en omständighet att fundera mycket på, för det blir färre röster som beskriver det lokala, kommunala och kyrkliga, livet. Livet i Emmaboda har alltid tyckts viktigt eftersom yngsta dottern heter Emma, efter Emma Goldman förstås. Det var hon som sa: "The most violent element in society is ignorance." Det kunde man fundera över - inte bara i Emmaboda. Men där också!

Förr i världen - för 8-10 år sedan alltså - tänkte jag att personalreduktionerna skulle börja med församlingsassistenter/pedagoger. Det är den senast tillkomna kategorin och i arbetet med barn och ungdomar handlar det oftast om små grupper. Talar man ofta om stora grupper på dagis, så talar ingen om små  barngrupper i det kyrkliga och skulle någon drista sig att göra det, blir det alltid mothugg från någon församlingspedagog som har många. Sådana finns också. Men torde inte normalfallet vara små grupper för barn i förskoleåldern om församlingen inte har ett kyrkligt dagis? I många församlingar finns inte det som förr hette miniorer, juniorer och ungdomsverksamhet. Dom kommer inte, ungarna. Och för dem som kommer blir det mest ett punktuellt nedslag som endast de skickliga kan hämta hem vid konfirmationsläsningen. Man kunde förstå om nedskärningarna kom först där. Likväl är barn och unga den kyrkliga paradgrenen. Församlingspedagogerna sitter säkrare nu än tidigare. Barnkonsekvensanalysarbetet understryker hur viktig denna icke-verksamhet är.

Så var skär man ner? Präster eller diakoner?

I Emmaboda finns ingen diakon.
Prästerna sköter diakonin. "Det är tufft när många behöver vår hjälp. Vi har aldrig haft så många som bett om bidrag före jul som 2015."
Det torde prästerna inte ha kompetens till - alldeles bortsett från mottot "never mix priests and money". Nu finns det en uppsättning diakoner som inte heller ska hantera bidrag före jul till människor de aldrig träffar annars och om vars livsituation de föga vet (bara det som berättas för dem, kanske). Det är som upplagt för att bli fel. Och det blir det. En socialsekreterare kan ge rådet att vända sig till kyrkan för där finns pengar i överflöd - och så söks bidrag från verksamhetspengar och fonder. De kyrkliga blir glada eftersom de nu är efterfrågade. Så kanske prästerna ska dela ut julblommor också, socknarna runt. Eller har den verksamheten upphört?
Diakoni på allvar är förstås inte detta. Men tufft är det. Dock inte värre än att en prästtjänst kanske kan dras in. Om man haft en diakontjänst, hade diakonen suttit säkert. Diakonin har blivit fin, nämligen. Men om folk inte ränner i kyrkan vareviga söndag och vi ser en åldrande avfolkningsbygd, ja då kanske prästtjänster kan dras in? Som i Emmaboda pastorat, ett modellpastorat för vad som kommer att övergå Svenska kyrkan?

Finns det fem prästtjänster och de blir fyra talar vi väl om 20%-iga neddragningar?
Kan det hanteras? Jag har en matrikel från 2014 men inte äldre än att jag där ser församlingarna och antalet kyrkotillhöriga:
Emmaboda 2618, Långasjö 772, Vissefjärda 2318 och Algutsboda 1215.
Det blir fyra gudstjänstplatser.
På söndag ser det ut så här:
Två gudstjänster 11 (församlingshemmet i Emmaboda och högmässa i Vissefjärda), en 14  (gudstjänst med små och stora) och en 16 (mässa).
Det skulle räcka med två präster för dessa insatser - och det är så räknenissarna tänker.  Men vart tar då den pastorala närvaron vägen om man med "pastoral närvaro" menar att det är en präst på plats, en som vi känner och kanske till och med tycker om? Hur blir det med den själavård som är en följd av predikandet? "Jag vill prata med dig om en sak du sa i söndags..." Är det verkliga problemet inte att vi har för många präster utan att vi får för lite prästerligt av de präster vi har? Gudstjänst, själavård, undervisning.

Stafettläkare vill vi visst inte ha.
Det är tryggare att komma till en läkare som träffat oss förut och har någon liten aning om oss. Nu införs ett system i Svenska kyrkan med präster som reser runt. De har inte en chans att bygga långsiktiga relationer, för det tar tid och kräver närvaro, just det de inte kan prestera! Det borde förstås vara teoretiskt möjligt att i stordriftens kyrka få rum för det småskaliga - praktiken är en annan med chefer och mellanchefer som fungerar som produktionsledare och produktionsansvariga. I ett pastorat tillsattes en tjänst som controller också.

Inte i Emmaboda, som inte har någon controller, dock.
Där kastas blickar också mot fastighetsinnehavet. Så sker på många ställen. Hus kostar. Ska vi spara pengar är det bra att göra sig av med fastigheter. På norra Öland skänktes en fastighet till den lokala byföreningen som fick 100 000:- som medskick. Det tyckte man var väl använda kyrkliga medel. Och de många kvadratmetrarna behöver vi fundera över - men lika mycket kreativt tänka över vad våra resurser egentligen skulle kunna användas till. Finns det visioner att återerövra, de visioner som en gång byggde husen?

Jag saknar nämligen något.
Jag saknar en pastoral målsättning för att skapa den framtid som vi vill leva i.
Vad vill vi egentligen i det kyrkliga? Vilka resurser har vi och vilka resurser i människor tar vi inte till vara? Om detta kan inte utredas. Det kan bara utrönas. Och sannolikt bara på ett andligt sätt. Men det är det som behövs.

Jag är lite trött på reträtternas mästare, mest trött därför att de oftast inte är skickliga nog att genomföra reträtter, den svåraste operationen av alla. Men mycket tid läggs ner på att lägga ner. Det vore värt en fundering. Vad vill ni egentligen, innerst inne? Finns det spännande Guds kallelser som det just nu inte blir något av.
I Emmaboda och annorstädes.

Ego i bokreatider

Det är två kaniner i huset nu. Hur ska det bli? Lite förvirrade morgonrutiner eftersom den nya kaninen skulle få känna att hon kommit till ett gott och kristet boende... Nu ska jag samla mig. Det borde kaninen Aslan också göra. Han sitter och kollar in nykomlingen i buren bredvid. De ser på varandra genom galler. Ska jag sjunga psalmen för att klargöra deras situation och tydliggöra att de kristna vet något om den?

Jag fick för att vidga perspektiven ett mejl från Bokus. Jag var först lite tagen av omtanken, men begrep sedan att det var mindre personligt än jag först trott. Det är snart bokrea. Bokus ville kränga böcker.

Jag tog mig fram bland utbudet så som en arab snabbt kan ta sig igenom souken.
Döm om min förvåning när boken Dagsedlar dök upp på årets bokrea.
Den boken kom som en överraskning år 1998, vilket i år blir för 18 år sedan, och behåller sin förmåga att överraska alltså. Den hade redigerats av Mikael Löwegren, som också skrev en läsvärd inledning. Bokens omslag hade ritats av Ingegerd Källström. Där återfanns i boken därtill en vacker hyllning av Ove Lundin. Allt var mycket gripande. För att sålunda inte säga överraskande. De som såg min häpnad, hade mycket roligt. Det hade jag också, när jag väl samlat mig.

Dagsedlarna var ett urval av krönikor jag skrivit i tidskriften Kyrkligt Magasin, som var Svenska kyrkans levande rikstidning (till skillnad från Kyrkans Tidning som presenterade sig som "ledande"). Nu kostar boken 49:- på rean.

Jag var tvungen att resa mig och plocka fram den ur hyllan, lätt orolig för vad som håller efter alla dessa år. Minns att det var gamla artiklar som samlats ihop. Vad skrev jag 1983 och åren därefter och hur håller det?
2016-1983 = 33.
År!
Hållbarheten får väl andra bedöma och allt kollade jag inte - men helt fel hade jag nog inte. Det borde skrämma. Det var ett återgivande av verkligheten då, som i mångt och mycket är verkligheten nu. Samtiden är onödig!

På Bokus söklista skrev jag "Dag Sandahl" för att hitta tillbaka till sidan. Det dök upp en drös böcker. Temat för vad jag skrivit kunde utan vidare vara "Die Wiedergabe der Wirklichkeit", den avhandling vid tyska institutionen som på sin tid beredde oss mycket nöje - men vill ni läsa Dag Sandahl om den kyrkliga verkligheten ska ni absolut inte läsa den! Fast till reapris fanns en del annat.

Naturligtvis är det jag skrivit högkyrkligt om man med begreppet menar att det står inställt i Kyrklig förnyelses sätt att tänka. Det skrivna är dock inte på någon punkt exakt den högkyrkliga teologi, som är fastlåst i en lika inflexibel fundamentalism hos den som skriver. Den glada högkyrklighet som skriver böcker har aldrig visat sig vara särskilt fundamentalistisk utan ifrågasättande och debattglad. Jag behöver inte hänvisa till debatten om Per Erik Perssons bok om Kristus-reprsentationen, där Biörn Fjärstedt markerade i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) år 1965. Ni minns kanske? Vad pastor Cavallin skrev uttryckte inte nödvändigtvis vad hela rörelsen menade, var Biörns markering till professor Gustaf Wingren. Pojkarna dåförtiden kunde! Också. Det har fortsatt i rörelsen. I boken kan man se att vi inte alltid är överens. Varför skulle vi vara det?

Jag varsnar dock ett problem i samtiden.
Många präster uppfattar inte att kyrkopolitik är fromhetens konsekvens. De tror att kyrkopolitik är en syssla utan fromhet, för det har de sett när de mönstrar skarorna söndag förmiddag. Då är få av kyrkofullmäktiges ledamöter och deras familjer på plats och procentuellt nog lika få från kyrkorådet. Kyrkvärden kommer den söndag det är tjänstgöring. De drar slutsatsen att de kan fortsätta med det fromma och förstår sig inte på företeelser som Frimodig kyrka. Är det ens någon idé att rösta i kyrkovalet? Jag kan förstå prästernas oförståelse, men jag sympatiserar inte med den.

Vi behöver människor som uppfattar kyrkopolitiskt ansvar som kyrklig värnplikt.
Må vara att det finns ett antal år när familjen måste få plats men någonstans mellan 47 och 67 år kanske det lättat på hemmafronten?
Ska vi inte slå vakt om unga på listorna? Jo, men kravet ställs kanske mer på dem som är i en annan fas i livet.
Pigga pensionärer, då? Egosvaret är att jag inte vet. Risken är att de som varit med länge blir kvar och blockerar det som egentligen borde ske. Samtidigt är det en risk att de som kan binda ihop skeenden under några decennier, ett gäng påminnare, kommer bort. Det kanske räcker att de påminner om artiklar och böcker de skrivit och så är det bra med det? Fast Frasse är ju något äldre? Liksom ett par presidentkandidater i USA.

Temat var egentligen att kyrkopolitik är fromhetens konsekvens.
Frimodig kyrkas årsmöte i Växjö stift äger rum kl 10.30 på lördag i Domkyrkocentrum. Man får komma förstås om man vill och är intresserad. Biskop Modéus II kommer och talar om vad han skulle vilja att Frimodig kyrka bidrar med.  Kyrkopolitik har med visioner att göra, dvs att omvandla den himmelska synen till kyrkoliv.

Bön och handling blir ett. Alla ska inte ägna sig åt sammanträden och analyser och alla behöver inte skriva ihop motioner. Men en kyrkokristen får inte lämna över kyrkopolitiken till dem som vill just den och inte det andra.
Morsan var kall i sin analys när vi satte oss i bilen efter en högmässa i Ormesberga kyrka och en handfull karlar stod vid sockenstugan, eftersom det skulle bli kyrkstämma. "Där är dom för att bestämma men gudstjänsten bryr de sig inte om." Sönerna var späda. Insikten sitter i. Den insikten styr vad jag skrev i det som blev Dagsedlar, styr det som var Dagblogg och styr BloggarDag.

Det är inte alldeles lätt för oss som i våra egna liv bär med oss erfarenheter av att Svenska kyrkan är något mer än vad hon nu framträder som. Jag ska försöka skriva någon mer bok på det temat. Jag menar, vi får tänka på framtids bokreor. Ska en sådan bok reas 18 år efter utgivningen? Ungefär 2035,  alltså. Perspektivet ter sig, som det heter på ekumeniska, lite scary. Kommer den samtiden också visa sig vara onödig? Eller är världens tid förgången då? Han ska ju komma tillbaka...

Genussmart

Nog fattar jag hur svårt detta blir.
Den som i ämbetsfrågan tänker som Kyrkan alltid tänkt, en hållning som i Sverige och för Svenska kyrkan ändrades först efter ett par riksdagsbeslut år 1958, är körd på ett annat område än det om Kyrkans ämbete - nämligen jämställdhet och genus.
Detta var själva ljuget att förvandla en fråga till en annan eller att ta en fråga som en helt annan utan att ägna sig åt besvärliga komplikationer.
Vilken är lösningen för en sådan som jag är?
Anpassning så att genusfrågor inte tas upp, då? Eller friskt vågat i tanke att de som kan skilja frågorna från varandra - trots decennier av propaganda om att frågorna skulle vara en och densamma - kanske gör bäst i att fundera om kön. Friskt vågat!

För snart sagt 50 år sedan var det klass som gällde, inte kön.
Med Röda Bönor och en del andra, Grupp 8 t ex, ändrades saken och blev mer kön än klass. De cyniska skulle säga att detta skifte avspeglar medelklassens egenintresse. Jag vet inte. Jag har sett ärkebiskopen posera på en bild med andra kvinnliga kyrkoledare och påpeka att de just är - kvinnor. Jag tänkte på Morsan, men sa inget. Hon var alltså kvinna i yrkeslivet, den tolfte kvinnliga provinsialläkaren i landet (landets historia!). Jag hörde henne aldrig påpeka att tonvikten låg på det kvinnliga. Det låg på professionen. Jag såg henne aldrig ställa upp på bild med några andra kvinnliga provinsialläkare för att manifestera vad det nu är som  manifesteras. Det är tänkvärt.

Nu är det inte så enkelt för kvinnliga biskopar eller ärkebiskopar från Sverige.
Det var väl i Estland Antje Jackelén fick sköta söndagsskolan när ny ärkebiskop skulle mottas? Det var en markering. Den skulle kunna uppfattas som kraftfull.

Lika illa nu när Eva Brunne var i Tanzania och ny Presiding Bishop skulle tas emot.
Det påpekades att Dodomadeklarationen skulle undergrävas om Brunne fick vara med vid handpåläggningen. Brunne fick vackert sitta kvar. Som episkopalt staffage, liksom. Vännerna i Tanzania rapporterade till Sverige att Brunne var mycket ilsken och som ett åskmoln under hela högtiden.

Detta har inte rapporterats i Sverige.
Nu vet ni och ni vet vem ni ska tacka för att ni vet.
Men om vi frågade i Baltikum eller i Afrika skulle nog svaret inte handla om genus utan om vad ämbetet är och hur ansvarig ekumenik kan bedrivas. Naturligtvis kan dessa utlänningar tillskrivas underliggande men dolda motiv, med risk att den som argumenterar så, kallas rasist. Jag pekar bara på svårigheten när det gäller med kristna i Afrika. Den svårigheten gäller inte här hemma, där de medkristna fritt och friskt kan beljugas.

Men lite roligt tycker jag att det är, när det inte är enkelt då Svenska kyrkan går före.

I Kalmar tycks det enkelt.
Där är det nämligen genussmart på fritidsgården. Det finns något som kallas "Kalmarmodellen". Den går ut på att killar och tjejer inte tillhör motsatta, homogena grupper och att lokalerna ska vara fräscha. Lokalerna görs om för att motverka rådande genusordningar. Personalen har utbildats för detta också.
Nu hör jag röster som säger att killar ska få vara killar, brottas och så och jag funderar över hundägare, som utan blygsel bestämmer sig för om de vill ha en tik eller en hanhund och menar att könet har betydelse. Hundägare är genussmarta på sitt sätt. Ännu har jag inte heller hört en hundinstruktör som ger kurser i hur hundar blir genussmarta och sätter sig över könsmaktsordningen. Det kanske kommer?

Marianne Dahlberg, S, är ordförande i kultur- och fritidsförvaltningen, meddelar Östra Småland, och jättestolt över fritidsledarna. Nu ska kommunens alla sju fritidsgårdar uppfylla samma standard och den är satt i syfte att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. Vad gör man då?

Dahlberg berättar:
"Vi har till exempel gjort det förbjudet att skojbråka och att säga könsord eller liknande, det tar vi väldigt strikt på och jag tror att det kan göra en skillnad."
Skojbråka är väl sådant killar gör - och så könsord! Liknande betyder kanske svordomar? Men då är det absolut inget annat än vad som gällde i småskolan och folkskolan, ja kanske också på realskolan om jag tänker efter. Anpassligheten till frökens värderingar kallas nu "genussmart". Det är det hela. Så vad nytt har hänt? Den politiska målsättningen kokar ner i ett par förbud. Borde inte en sådan politisk satsning utsättas för en konstruktiv utvärdering?

Denna utvärdering kanske också skulle innefatta vad det betyder att fritidsledarna varit duktiga? Har de suttit stilla och hållit käften under den politiska upplysningskampanjen, som letts av några för uppgiften lämpliga kommissarier? Vill vi ha den sortens fritidsledare eller vill vi ha fritidsledare av mer vildsint sort? Inte vet jag. Fråga får man.

Jag undrar också över vilken framtid de pojkar går till mötes, som inte får skojbråka? Det är nog killarna det är lite synd om. Men de kanske inte måste gå till fritidsgården utan kan hitta på egna aktiviteter, som att anlägga eld i Berga centrum, ett par stenkast bort från närmaste fritidsgård?

Och om det genussmarta i kommunal regim borde frågan ställas om det kan finnas omtanke som inte tänkt efter utan styrs enkelspårigt ideologiskt. Med följdfrågan om resultatet av ideologiskt betingad blindhet.

Förföljda kristna

Jag läste Svenska kyrkans hemsida för att förstå vad Svenska kyrkan gör för förföljda kristna. Nu var det mer vidsynt än så. Svenska kyrkan ställde upp också för andra troende. Den bekymrade prästen ringde och frågade om inte dopet betydde något i sammanhanget, för där hade ju alla kristna gjorts till en helhet och den enes lidande är den andres. Jag förmodade att det enkla svaret var att dopet i detta sammanhang ingenting betydde. Det var de religiösa som ansamlades. Jag fann det hela obibliskt men välmenande på sitt sätt. Fast inte så lite kan jag vara bekymrad över att de som alls inte har någon tro på detta sätt ställs åt sidan. Borde vi inte antingen ställa upp för de medkristna särskilt eller säga att tron har ingen betydelse och vi ställer upp för alla människor?

Nu har Frasse och Kirill sagt något annat än vad den svenska kyrkoledningen uttalat. De tar förföljelsen av de kristna på allvar. Det skapade en konstig situation. Stöd för kyrkoledningen kunde dock inhämtas från Borås Tidning, ett stöd som snabbt twittrades runt. Det fann jag lite besvärande. Eigenlob stinkt. Men tydligen uppträder Svenska kyrkan ansvarsfullt och bryr sig. Jag läste innantill /referens längst ner/ om allt vad som uträttas och så lite till:

5.  Vi verkar i det tysta

En del av vårt arbete måste vi tala tyst om av säkerhetsskäl. Idag kan vi till exempel berätta att Svenska kyrkan in på åttiotalet finansierade församlingslokaler och kyrkoreparationer i Sovjetblocket. Det höll vi tyst om då för att inte riskera de kristnas säkerhet.  

Jag har varit med i styrandet av Svenska kyrkan. Jag satt som ersättare i den dåvarande kyrkosttrelsen 1986-1989 och som ordinarie och i arbetsutskottet 1989-1998, var det väl. Därefter satt jag i styrelsen för Kyrkofonden, först på den statliga tiden som ersättare och från 2000 som ordinarie och i AU. Jag slutade väl 2004 - eller när det var styrelsen upphörde? Jag kan lugnt säga att jag inte förrän nu nåtts av beskedet att Svenska kyrkan finansierat församlingslokaler och kyrkoreparationer i Sovjetblocket. Något sådant stöttades i Tallinn efter 1989 men det var den svenska församlingens kyrka. Men innan? Kan det vara så förfärande, att Svenska kyrkans kommunikationsavdelning nu tar åt sig äran för vad fria organisationer som Kristna bakom järnridån eller vad de hette kan ha gjort? Men nu ser jag, först nu, glidningen. Inte Sovjetunionen utan sovjetblocket (som ska stavas med liten begynnelsebokstav!)
Kollekterna till Demmin från Växjö stift kan alltså räknas in. Men de togs upp alldeles öppet? Vad är det Svenska kyrkans kommunikatörer försöker göra nu? Och med vilken avsikt? För att hantera tystnaden kring det samtida utrotandet av kristna i Mellanöstern?

Det här vill jag veta mer om, för det verkar underligt.

Hade det hela alls med Sovjetunionen att göra eller hur kom någon på att kalla centraleuropeiska stater för "Sovjetblocket"?
Fördes pengar in i CCCP? Hur i så fall? Kurirer? Hur kom det sig att KGB inget visste? Var våra agenter så skickliga i cover-up operations?
Eller är det operationen Till Bröders hjälp som pastor Svantesson var inblandad i och som ställde till det rejält för Svenska Kyrkans Diakonistyrelse när det blev svårigheter att redovisa medel och rykten om vapensmuggling genom organisationen florerade som kommer till användning? Men då var det första delen av 1950-talet.

I den aktuella frågan om förföljelsen av kristna i våra dagar, verkar det på mig som om ledande kamrater i Svenska kyrkan trampat rejält snett och jag kommer inte ifrån tanken att kommunikatörerna vill dölja något genom att sätta fokus på något annat, något vi har föga kunskap om och att just detta faktum är poängen.

För egen del menar jag att det finns en förpliktelse för kristna att tala för de förfölja och plågade medkristna av ett basalt skäl. Deras plåga är vår. Den ska kännas in på bara skinnet. Givet, förstås, givet att vi är en apostolisk kyrka som tar apostelns undervisning på allvar. Är vi det, kanske det inte blir så speciellt med troende av annan religiös tillhörighet utan mer särskilt med de människor vi har nära inpå oss - våra nästor - som inte tror eller inte vet vad de riktigt ska tro. Majoriteten av medlemmar i Svenska kyrkan, alltså.

Vill ni läsa hur Svenska kyrkan officiellt ser på de förfölja så kollar ni själva.
https://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/forfoljda-kristna-och-utsatta-troende
Är det verkligen dumt att nu ställa en fråga om trovärdighet?

Kollektiv skuld

Kyrkan söker försoning med samerna och vitboken är på väg.
Innan jag läst den, tänker jag förstås inte så sofistikerat som efter läsningen.
På mitt grovhuggna sätt menar jag nämligen att i valet mellan renskötsel eller gruvnäring och vattenkraft är de senare verksamheterna att föredra. De ger oss välstånd långt utöver vad renskötseln skulle ha gett den svenska nationen.

Är det inte lite sorgligt att den samiska kulturen då riskerar att gå under, när de flesta från Sapmi bor i Stockholm. Jo, på samma sätt som vi sörjer de indelta knektarna, bakstugusittarna, torparna och hemmansägarna, de med en till tre kor, en häst, hushållsgris och små tegar i Småland. Tant Ragnhilds hemystade ost och hennes sanslöst goda bröd, bakat i stenugn, hör också till det förlorade. Livet är till sist en samling förluster och till sist förlorar jag mig själv och allt jag håller kärt. Livet har blivit långt för den som lever 70 eller 80 år och det är möjligt att jag inte hinner bli jubeldoktor. Men välståndet har trots allt ökat. Eller just därför.

Bär jag då på en kollektiv skuld för politiska beslut fattade innan jag ens var påtänkt eller fattade innan jag hade rösträtt? Beror denna skuld i så fall på att jag är född i detta land. Om jag varit dansk hade jag inte haft någon kollektiv skuld till samer i Sverige. Fast vid närmare eftertanke är det väl skuld till inuiter det ska gälla i Köpenhamn...

Jag tror inte på talet om kollektiv skuld.
Jag tänker att skulden är personlig. Det är illa nog. Jag kan inse personlig skuld och se den som en del i något kollektivt. Främst synden att vi hållit oss oinformerade eller tigit när vi skulle ha talat. Men då är skulden fortfarande personlig om än insatt i ett (politiskt) sammanhang.

Jag kanske är nonchalant, men det bör väl en kyrkokristen vara?
Jag har avlagt min syndabekännelse och tagit emot förlåtelse många gånger. Funkar inte förlåtelsen?
Det tror ju jag.
Lite skit finns alltid kvar på ytan och så själva stengrunden men det finns en poäng med att ha en Frälsare och han är ju så lidelsefullt intresserad av att förlåta mig. Han vill nog inte ha dött i onödan för min skull, tänker jag.

Funderingen om den kollektiva skulden har jag burit med mig sedan jag läste intervjun i DN den 5 februari med Antje Jackelén.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/kyrkan-soker-forsoning-med-samerna/
Ja, jag läste inte förrän några dagar senare men i alla fall.
Saken gäller alltså samerna och Svenska kyrkans förbrytelser. Jag vill verkligen läsa vitboken för jag undrar om mycket. Det är väl ett problem att prästerna uppträder som statens representanter? Så var skolväsendet organiserat. Säger detta så mycket om Svenska kyrkan? I mars kommer boken.

Antje Jackelén berättar att hon har erfarenhet av kollektiv skuld.
Hon är född 1955 och hon och hennes generation är impregnerade med den känslan. Hon ser sig som bärare av en historia som är förfärligt skuldbelastad.
Nu skulle jag vilja trösta Antje med att den nationella högersocialismen på många sätt blir historiskt begriplig - både utifrån tysk 1800-talshistoria, kriget 1914 och åren därefter samt Versaillefreden. Ont föder ont och saken gäller sannerligen inte bara Tyskland. Men Antje berättar inte bara om kritiken mot nazismen som fanns i hennes familj (på mors sida) utan också om familjens deltagande i nazismens diktatur. Farfar och far karaktäriserar hon som medlöpare, för att använda dagens språkbruk. Man skulle ha Hitlerporträtt hemma för systemet var totalitärt - och så var det tydligen i familjen. Hennes far togs från skolan in i kriget, blev soldat i den nazistiska krigsmaskinen men Antje vet inte så mycket om hans krigserfarenheter. När hon sagt det, påpekar hon: "Jag tycker vi har kommit långt från vitboken nu".

Det hade de kanske. Men intressant är det, för inte kan Antje på något sätt hållas ansvarig för sådant som hände 10 eller 20 år innan hon föddes! Ansvar kan hon möjligen ha för att hon inte tagit reda på mer om sin familjs historia. Vad var hennes far med om, vilket förband tillhörde han, var sattes det in i striderna, var satt han i krigsfångenskap? Och var Opa nazist och partimedlem eller bara medlöpare? Kan man kolla upp om han som posttjänsteman var en av de 7.5 miljonerna nazisterna - och just tjänstemän utgjorde väl en dryg tredjedel av medlemskåren. Mycket finns kvar i arkiven och är relativt enkelt att hitta. Det kan till och med vara så att det i familjens gömmor finns intressanta album och tidningsurklipp. Vill man veta, kan man veta. På sin höjd skulle det kunna vara en skyldighet att ta reda på allt detta och en skuld om någon medvetet underlåter saken. Tystnaden efter kriget och livet ut kanske är lika intressant som tystnaden under naziregimen?

Morsan hade tjänstevapen och blev kapten under kriget för att sedan ta ytterligare ett steg i karriären med livvakt och chaufför. Det imponerade på sönerna. Hon gjorde antagligen en del nytta som läkare, inte minst när Beredskapssjukhuset tog emot fångar från koncentrationslägren. Jag tänker inte att de plusvärden hon skapade skulle ge mig några personliga pluspoäng men kanske inte heller ge det kollektivt. Lika lite som skulden - fast tvärtom, alltså.

MPA gäller. Med Personligt Ansvar. Det sa farbror Sven när vi konfirmationsläste. Skulle farbror Sven ha narrats? Då går jag fri och då ser jag egen skuld. Bådadera. Det räcker bra så.

Vad håller vi på med?

Mer specifikt: Vad håller vi på med när vi firar gudstjänst och försöker leva Kyrkans år? Jag har en svag aning, för jag är utbildad genom söndagsskola och konfirmandundervisning men i min höga ålder skadar inte repetition, ty den är all kunskaps moder.

Vi börjar med fastan - jag läste en tweet från Svenska kyrkan.
Vad en tweet är hade mina söndagsskollärare och min konfirmationspräst inte en susning om - men låt gå trots det.
"Fastan är en chans att stanna upp mitt i livet och ge sig själv tid till bön och reflektion."
Det låter något men är det inte Någon som saknas i själva tankegången? Gud, liksom. Är ett kristet andaktsliv inget annat än andlig onani? Ge sig själv tid? Eller ge sig tid att... Jag ser skillnaden.

Nu är det söndag och jag har lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar, så det är jag. Men ni vet vad jag menar. Hur vore det med en svenskkyrklig tweet som sätter fokus på Gud och syftar till att få oss ut ur våra tröga vanor? Det vore om inte annat ovant.

Med sällspord entusiasm söker jag så svaret på frågan varför vi firar gudstjänst.
Svenska kyrkan Malmö har ett svar.

"Gudstjänsten gestaltar berättelsen om Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse. Den ger uttryck för hur Jesus såg den människa som behövde få mod och hopp tillbaka."
Jag märker att i de fina formuleringarna så glider det. Det är berättelsen saken gäller - inte den uppståndne och levande Herren.
Här varsnar jag den faktiska motsättningen i Svenska kyrkan, den som ligger under alla andra motsättningar.
Jag trodde att kyrkklockorna kallade på mig eftersom Jesus kommer till kyrkan och konkret vill möta mig där. Där finns mina medkristna. Några behöver få mod och hopp tillbaka och andra är bra på att dela med sig av livsmod och hoppfullhet. De olika kroppsdelarna inser att de behövs tillsammans och allra mest behöver Jesus. Kul att han kunde komma, Jesus, och bra att kyrkvaktmästaren larmade om den saken. Han larmade alla, inte bara de intresserade, noterar jag.

Gudstjänsten gestaltar också , får jag veta, hur Jesus "öppnade Guds rike för alla, så att de kunde leva i sin vardag."
Hur tänkte ni nu? Lärjungarna, de 12, slutade samtliga att leva i sin vardag, t ex. Och för egen del undrar jag om inte Guds rike syftar till något mer än alla mina dagar, som inte blir så många hur många de än blir.

"Redan tidigt i den kristna historien tog sig berättelsen om Jesus uttryck i att man åt tillsammans. Det var den handling då man mindes lärjungarnas sista måltid tillsammans med Jesus. Men det blev också ett heligt skeende och inte bara en minnesmåltid. Man försökte tolka betydelsen av att Jesus hade dött och uppstått."
Vad detta än är så evangelisk eller romersk-katolsk lära om nattvarden är det inte. De reformerta kan tro så här.
Det är söndag så jag skrev inte "tramsa så här". Men söndag eller inte, nog är det märkligt att man om Herrens Heliga Nattvard skriver om mycket men inte om Herren själv.

Jag uppfattar samma fel i prioriteringslistan när det heter att vi i gudstjänsten får "hjälp att tolka våra liv och möta Gud."
Är det inte genom att möta Gud i Ord och sakrament som vi kan förstå Livet, vårt och andras och Livet som mysterium? Så kommer det påhak som tycks obligatoriskt för så fort "Gud" nämnts måste något mer till:
"Men gudstjänsten är också ett tecken på och uttryck för kyrkans tro och närvaro i samhället."
Jag skulle vilja fråga: Hur tänkte ni nu?

Grundfelet?
Låt inte de fina orden förblinda för grundfelet är det gudlösa. Ni får en mening som belyser Vem som saknas. Det hela blir väldigt begränsat, alls inte något ur evighetens synvinkel:
"Att upptäcka gudstjänsten, det som sker, sägs och sjungs, är en möjlighet att se sitt eget liv i ett sammanhang."

Ska vi introducera begreppet "den själiska människan" och säga att här är ett program som passar den själiska människan perfekt. Självbespeglande, självcenterat, själviskt, själiskt!

Också om det är söndag skulle man kunna fråga sig varför vi firar gudstjänst och göra ett omtag för det är nog något annat som fått Kyrkan att fira gudstjänst i närmre 2000 år efter Herrens uppståndelse.

Under gårdagskvällens yra satt jag och tramsade med Facebook.
Jag slog upp "Svenska kyrkan", som presenteras som "Lutheransk kyrka". Kolla denna söndag för det kan ändras efter denna bloggpost. Jag slog upp under "ansvariga" och fann att de ansvariga var redaktörer på Kyrkokansliets kommunikationsavdelning. Vad håller vi på med? När avgår kommunikationschefen? Vad säger generalsekreteraren och vad säger Kyrkostyrelsen, som vårdar det s k varumärket? Eller ska jag inte vara förvånad? Det är de lutheranska som tramsar med gudstjänst och kyrkoidentitet?
Nä, jag frågar så söndag det är: Vad håller vi på med?

Från Havanna

Frasse hörde av sig för att berätta om vad han och patriarken Kirill fått ihop. Några punkter tyckte han att jag borde lägga ut på bloggen som ett uttryck för vad de stora kyrkorna menar om de förfölja kristna. Det gör jag gärna. Nu får somliga något att tänka över. Svenska kyrkan går före - men fel väg?

Innan punkterna kommer till er uppbyggelse kanske jag också ska påpeka att jag har en vän som druckit vodka med Kirill långt innan han nått sin upphöjelse. Det var inte i fastan förstås för då håller vi inte på med sådana dumheter. Men lite imponerande är det. Min vän omfattar inte riktigt det kyrkopolitiskt korrekta konceptet i Svenska kyrkan utan det andra, det mer äkta. Jag noterar detta mest för att ni ska förstå att den svenska kyrkoledningen inte på länge får dricka rysk vodka med patriarken. Den ryska kyrkan har nämligen brutit med den svenska. Vi ses som en kyrka man inte vill ha med att göra - och kanske då än mindre dricka vodka med. Min vän är glad i sitt unika, antar jag. Är hon inte, borde hon bli och vara.

Nu kan ni läsa. Hela dokumentet publiceras på annat ställe - leta i Vatikanen eller vänta på Signum, antar jag. Ni får på förekommen anledning Reader's Digest och så kan jag nu vid lunchtid komplettera med att kyrkligdokumentation.nu lagt ut dokumentet i sin helhet. Service!

8. Our gaze must firstly turn to those regions of the world where Christians are victims of persecution. In many countries of the Middle East and North Africa whole families, villages and cities of our brothers and sisters in Christ are being completely exterminated. Their churches are being barbarously ravaged and looted, their sacred objects profaned, their monuments destroyed. It is with pain that we call to mind the situation in Syria, Iraq and other countries of the Middle East, and the massive exodus of Christians from the land in which our faith was first disseminated and in which they have lived since the time of the Apostles, together with other religious communities.

9. We call upon the international community to act urgently in order to prevent the further expulsion of Christians from the Middle East. In raising our voice in defence of persecuted Christians, we wish to express our compassion for the suffering experienced by the faithful of other religious traditions who have also become victims of civil war, chaos and terrorist violence.

10. Thousands of victims have already been claimed in the violence in Syria and Iraq, which has left many other millions without a home or means of sustenance. We urge the international community to seek an end to the violence and terrorism and, at the same time, to contribute through dialogue to a swift return to civil peace. Large–scale humanitarian aid must be assured to the afflicted populations and to the many refugees seeking safety in neighbouring lands.

We call upon all those whose influence can be brought to bear upon the destiny of those kidnapped, including the Metropolitans of Aleppo, Paul and John Ibrahim, who were taken in April 2013, to make every effort to ensure their prompt liberation.

11. We lift our prayers to Christ, the Saviour of the world, asking for the return of peace in the Middle East, “the fruit of justice” (Is 32:17), so that fraternal co–existence among the various populations, Churches and religions may be strengthened, enabling refugees to return to their homes, wounds to be healed, and the souls of the slain innocent to rest in peace.

We address, in a fervent appeal, all the parts that may be involved in the conflicts to demonstrate good will and to take part in the negotiating table. At the same time, the international community must undertake every possible effort to end terrorism through common, joint and coordinated action. We call on all the countries involved in the struggle against terrorism to responsible and prudent action. We exhort all Christians and all believers of God to pray fervently to the providential Creator of the world to protect His creation from destruction and not permit a new world war. In order to ensure a solid and enduring peace, specific efforts must be undertaken to rediscover the common values uniting us, based on the Gospel of our Lord Jesus Christ.

12. We bow before the martyrdom of those who, at the cost of their own lives, have given witness to the truth of the Gospel, preferring death to the denial of Christ. We believe that these martyrs of our times, who belong to various Churches but who are united by their shared suffering, are a pledge of the unity of Christians. It is to you who suffer for Christ’s sake that the word of the Apostle is directed: “Beloved … rejoice to the extent that you share in the sufferings of Christ, so that when his glory is revealed you may also rejoice exultantly” (1 Pet 4:12–13).

Om jag vore hedning och

Om jag vore hedning och skulle försöka kristen tro för att komma in i en gemenskap, kanske jag först skulle läsa Kyrkans Tidning. Där måste jag väl får information om de kristna.
Vad ser jag när jag nu är en hedning, en utanför, en på heden, som läser en Kyrkans Tidning?

I KT nr 6 är den stora nyheten att "Herden får gå när kyrkoråden bestämmer". Vem Herden är kanske jag inte förstår av rubriken, men det står strax klart att det är kyrkoherden. Jag läser artikeln, först av allt och ser att kyrkorådet ville ha kontroll och att ordföranden är exekutiv. Han har "arbetat" nästan halvtid. Det är nog synd om honom, tänker jag, som inte är med i gemenskapen. Men lite brydd blir jag när en annan ledamot av kyrkorådet beskriver problemet som att två personer samlat all makt och tagit över ledningen och att det inte finns någon transparens.
Nu köps kyrkoherden ut med 26 månadslöner.
Jag undrar om det inte är bäst att förbli hedning om detta är vad gemenskapen kan erbjuda.

Men jag ger inte upp.
Naturvetenskap kan bidra till berättelsen om Gud, heter det i ledaren. Skulle den inte det? Hur insnöade är de kristna egentligen? Eftersom jag är en hedning med naturvetare i släkten, börjar jag undra.

En biskop emeritus som heter Söderberg vill ha stiftsanställda kyrkoherdar. Jag som är hedning trodde att emeritilönen var avskaffad efter pensionsreformen men tydligen inte i det kyrkliga. Emeriten har tydligen fattat att det är många utköp. Det har, minns jag så hedning jag är, andra påpekat för länge sedan i kyrkomötet och till och med föreslagit stiftsanställning. Och det är 18 år sedan. Ska det långsamma  i det kyrkliga vara lockande för en hedning? Det lockar inte mig.

Som hedning blir jag glad över artikeln om tron i praktiken.
Eller inte?
Den första som uttalar sig "är ingen flitig kyrkobesökare och vill inte tillstå att jag är troende". Det är inget fel i det, tycker hon. Det är bra att man får in olika aspekter i den kyrkliga miljön. Det kan jag förstå, men jag slutade läsa där. En hedning som söker en gemenskap behöver inte läsa mer för att förstå. Jag erkänner. Jag såg också att det fanns en som bad bordsbön på krogen. Jag har sett sådana. De praktiserar andlig exibitionism, tänker jag. Men så är jag hedning också.

Det kommer ett uppslag om fasta med Hildegard av Bingen. Hon ser sur ut, ter sig nästan skrämmande. Hon inspirerar inte alls. Det närmaste jag som hedning kommit henne är Rüdesheim, på andra sidan floden. Där produceras vin och Asbach Uralt.

Kanske skulle jag som hedning hellre satsa på Håkan Nesser, som gör klart att Gud inte är så förtjust i späkning? Hur ska de kristna egentligen ha det? En hedning har svårt att förstå.

Inte blir det lättare då Ivan Aguéli presenteras. Det är Säfve-stuk över det hela. Ska jag satsa på hemmasnickrad islam? I tidningens fromma betraktelse får jag veta att "vi måste inget annat i livet än dö". Det är sant och bättre skrivet av mig som hedning för i artikeln står det "att dö" och det är väl språkligt fel.

Fem sidor med lediga tjänster är inget för en hedning, som söker sig en gemenskap eftersom det i längden är lite ensamt att bo på heden. I en annons frågas "Känsla för människor?" och så finns det ett porträttgalleri, som nog hämtats från publikationen Kriminalunderrättelser. Som hedning fattar jag ingenting. Dom söker någon i Astrids ställe. Var hon skötaren?

Nu är jag en universitetsutbildad hedning så frågan "Är teologer onödiga?" uppfattar jag som redan besvarad.
De teologiska fakulteterna är väl religionsvetenskapliga och kan utbilda religionsvetare - men i vilken mening är dessa teologer? Artikeln beskriver hur farligt det är att vara präst, hur sjukskriva prästerna är och författarna kommer fram till att det är märkligt att vi har så många friska präster. Det där verkar vara en miljö jag som hedning bör hålla mig på avstånd från. Nu kan de kristna tydligen älta frågan om reinkarnation - så då kanske det är lika bra att bli hindu. Jag ser att det pläderas för "respektfull dialog". Det kan vara bra. Om man har tid över. Men som hedning sökte jag en gemenskap. någonstans att vara med och stimuleras intellektuellt också. Jag trodde att Kyrkan, som byggde universiteten, skulle vara den miljön.

På stiftssidan talas om snålblåst från Kalmarsund. Journalisten har uppenbarligen inte en aning om att just sundets luftströmmar går i nord-sydlig riktning. Det som kommer västerifrån, kommer från fastlandet och det som kommer österifrån från Ryssland och Polen. Från Kalmarsund just drar ingen snålblåst in över Öland.

Som hedning blir det schablonartade och fördomsfulla störande för mig. Så det får väl vara. Jag får vara glad hedning och besinna att jag måste inget annat än dö. Jag hade annars en tanke att i Kyrkan skulle det finnas liv, det liv som jag får gripa tag i för att överleva döden. Är det inte så, är jag hellre glad hedning än ger mig in i det kyrkliga så som det framträder i Kyrkans Tidning.
Jag ber om ursäkt, men så är det.