Kyrkan finns till för att världen ska leva. När Kyrkan inte tar sig själv på allvar, blir det allvarligt för världen för då riskeras inte mycket utan allt. Det blir liv utan liv. Kyrkans hållning måste vara att helga sig för att världen ska leva, inget annat, inget mindre.
De som gör Kyrkan närvarande är lekfolket. Vi har tjatat det till utmattning, men det är det gudstjänstfirande folket som gestaltar Kyrkan i mötet med människor. På jobbet, i skolan, hemma, i föreningar och i alla möten. På den tiden det fanns en kyrklig gymnasiströrelse hette det att Kristus går elevingången. Kyrkan kom inte till skolan när en präst kom på besök utan var där med eleverna (vi sa inte så ofta men ibland att Jesus kunde gå läraringången också...) Hållningen är ingen annan än den kyrkofadern Tertullianus uttrycker: "Vi är överallt." Och så räknar han upp närvaron också på oväntade platser som armélägren, där man inte i förstone skulle trott att de kristna varit. Men det var de, och när det kom till kejsarkulten är det uppenbart, att kristna soldater kunde särbehandlas för att slippa dyrka kejsaren som gud. Man gjorde, som det heter, skillnad på människor. Hedniska romerska befäl kunde visa sig klokare mot dissiderande kristna än det nuvarande kyrkosystemet är. Jag säger bara kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.
I de lokala bladen såg jag rubriken "Kaffe utan krav hos kyrkan på köpstaden". Jag funderade om det var kaffe som inte var kravmärkt och läste artikeln. Det var egentligen Kyrkan som finns på Ölands köpstad och erbjuder kaffe och en pratstund utan krav. Präst och diakon = kyrkan. "Det här är en av de bästa grejerna vi gör", hette det. Och man behöver inte vara troende för att slå sig ner. Det var det "utan krav" betyder. Varje torsdag mellan 13 och 15. Det påminner också om gymnasistarbetet i KGF, som hade vett att hålla sig med "drällande präst", en präst med uppgift att inte ha några uppgifter, bara tid över. Det är viktigt. Vanligtvis skickar präster ut signalen att de har så mycket att göra. Det blir förödande. Men självfallet är det inte Kyrkan som är på plats eftersom Kyrkan redan var på plats genom kunder och personal på Ölands köpcentrum. "Medmänniska i centrum" kallas kaffesatsningen. Men två äldre damer, som möts när de är ute och handlar och då avhandlar sina livssituationer, är just detta! Två äldre damer kanske då och där illustrerar begreppet "brödragemenskap". Eller så har bara den ena av dem varit i kyrkan och lämnar, sig själv ovetande, lite helighet vidare.
Det är de vanliga kristna som är de viktiga, inte biskopar och präster.
Jag funderar över detta när jag ser bilder från prästvigning. Nog har prästvigningen växlats upp, om man så säger. Uppklätt och färggrant. Entusiasm och gratulationer. Jag tror dessvärre att detta är konsekvent. Vad ska vi göra när det inte kan talas om vad synnerligast en präst är, dvs inte tala sakramentalt om prästvigningen. Ställ frågan vad det är en präst får i prästvigningenoch varför, så blir svaren rätt oprecisa. Vi ser något som skulle kunna uppfattas som högkyrklighetens seger, strålande liturgier, men det är egentligen högkyrklighetens tragedi. Högkyrkligheten kom till för innehållets skull, inte för ytan.
Det är väl Mogrens fel, han som körde med minibiskopar. Nu har skicket spridit sig. Få Facebook fanns just en, men bara en, minibiskop som fotograferades med Modéus II och biskop fd Johansson. Vad signaleras med detta? Att den lilla gruppen har roligt på sina möten eller att Kyrkan med biskopsämbete och allt finns till för att världen ska leva?
Jag låter förstås som den surmulne typ jag är, men kristen tro är något mer än en djupdykning i utklädningslådan. Ikläd er fastmer Kristus, hette det på sin tid. Något är fel i det kyrkosystem som nu framträder. Men det är på sitt sätt konsekvent fel.
Följden? Alienation. Den drabbar oss som är med, men den drabbar som en insikt också dem som bara är med och betalar. De drar sig för att betala - och drar.
måndag 6 februari 2017
söndag 5 februari 2017
Sofia Lilly är snäll och omtänksam
När Sofia Lilly Jönsson gått i kloster och får be tideböner samt fundera och skriva över Svenska kyrkan, blir hon vad hon är: snäll och omtänksam. Hon målas ut som kritisk och vrång. Det är att uppfatta henne fel. Men så hanteras kritiker, dvs de som djärves ha synpunkter å den fulländade kyrklighet, som tagit gestalt i den kontemporära Svenska kyrkan.
https://www.svd.se/kyrkans-rekordtapp-ett-tecken-pa-engagemang/om/kultur
Nu är det söndag med alla de restriktioner som enligt Strukturutskottet gäller för söndagar. Jag hoppas att min enkla kommentar till Sofia Lillys artikel i Svenska Dagbladet inte ska kunna uppfattas som något annat än snäll. Jag tror dock att hon är alltför snäll och omtänksam.
Det är visst av engagemang folk lämnar Svenska kyrkan - men dessa engagerade kommer aldrig tillbaka. De går till andra kyrkor. De andra lämnar Svenska kyrkan på grund av brist på engagemang. De är inte dumma. De vill helt enkelt inte betala längre. Och då kan jag meddela att jag läst Johan Sundeens bok 68-kyrkan, där jag spelar en mycket underordnad roll, faktiskt främst som vetenskapsman! Det beror på att Sundeen tar sin utgångspunkt i KRISS, den ekumeniska kristna studentrörelsen. Där satt somliga av dem. Och då borde ni förfäras för det var just dessa som gjorde karriär genom att destruera själva rörelsen. Studentförbundet med lokaler på Tomegapsgatan 8 var en sak. KRISS något annat. KRISS fick på grund av sin oförmåga att samla människor av olika slag sälja fastigheten till en tandläkare och kunde dra in några miljoner. De ansvariga förödde rörelsen och dess idé SAMT gjorde karriär uppåt. Kan jag trots den iråkade söndagen nämna Martin Lind och Eva Brunne men det fanns och finns flera av denna sort. De sitter på kanslier och i olika styrorgan. De fortsätter samma förödande projekt men nu i full skala. De kan inte bygga. De kan bara bygga luftslott på ruinerna av det som var.
Nu ska jag inte uppfattas vara ovänlig mot Martin eller Eva m fl. Vi läkarbarn har lärt oss att se på själva sjukdomen utan anseende till personen. Den kliniska analysen utförd resulterar i insikter om begränsad byggnadsskicklighet. Här är personer som låtit sig lyftas genom avgränsningen mot andra ("medkristna") som metod. Eftersom deras syfte är gott, är en viss hänsynslöshet motiverad mot de annorlundatänkande. Hur eller hur vet de att göra skillnad på människor. Jag skriver inte mer. Det är söndagen och strukturutskottet, ja ni vet.
Vi ser folk konvertera men eftersom de aldrig varit med i den kyrkan kan de näppeligen just konvertera, de averterar. Deras hem har varit Svenska kyrkan. Det är en sak. Rom står berett med varma handdukar. Men vi ser också folk invertera. De säger att "vi bryr oss inte längre".Och så slutar de ta ansvar. Båda gruppernas val kan bekymra de svenskkyrkliga. Sofia Lilly tänker sig att avträdet visar på engagemang. Hon har rätt när det gäller dem som går till andra kyrkor (som alltså aldrig kommer tillbaka) men inte när det gäller invertiterna. De har gett upp. Eftersom de gett upp, blir det allt svårare för de fåtaliga som är kvar. Sönderfallet fortgår.
Kan inget få de inverterande på bättre tankar? Bara en rörelse som håller upp motbilder. Då handlar det om idérörelser och om kyrkopolitiska grupperingar. Jag skulle gärna se att Frimodig kyrka kunde distribuera just frimodighet till folk. Det händer att den uppgivenhet jag möter på många håll får mig att tveka. Har Gud helt enkelt flyttat lampstället? Eller är det vi som tvekar inför arbetsuppgifter?
Så läser jag på i Den Heliga Skrift och uppmuntras till mothållning. Men ska detta kyrkoval ånyo blir politikernas ser jag inga rimliga skäl att tro på att Svenska kyrkan ska överleva. Då kan Modéus II köra sin framtidsbilder tills någon kommer på att köra upp dem i, nej visst, det är SÖNDAG! Den tid vi har på oss är kort. Vi kan vara på väg mot den punkt där Jesus blir förvånad över att inte finna tro i Svenska kyrkan och i Sverige. Tidsanden verkar oberoende av samfundsgränser, konstaterade min vän pastorn och docenten B. Och det var också en romersk-katolik som såg till att bereda vägen för kvinnliga präster i Svenska kyrkan.
Ja, det är där det smäller. Är 1958 gällde saken egentligen vilken auktoritet som styr Svenska kyrkan, staten och den statliga religionen eller Uppenbarelsen, dvs Bibel och bekännelse. Det var en strid på liv och död om kyrkoidentiteten. Vi vet vilken sida som förlorade. De flesta har ingen aning om vad som då gick förlorat.
Jag skulle önska att Sofia Lilly, denna snälla och omtänksamma kulturmänniska, hade rätt. Jag tror det inte. Herre, hjälp min otro!
Kl 18 firar jag Kyndelsmäss i Pjätteryd. Brinner ljusen upp eller ner?
https://www.svd.se/kyrkans-rekordtapp-ett-tecken-pa-engagemang/om/kultur
Nu är det söndag med alla de restriktioner som enligt Strukturutskottet gäller för söndagar. Jag hoppas att min enkla kommentar till Sofia Lillys artikel i Svenska Dagbladet inte ska kunna uppfattas som något annat än snäll. Jag tror dock att hon är alltför snäll och omtänksam.
Det är visst av engagemang folk lämnar Svenska kyrkan - men dessa engagerade kommer aldrig tillbaka. De går till andra kyrkor. De andra lämnar Svenska kyrkan på grund av brist på engagemang. De är inte dumma. De vill helt enkelt inte betala längre. Och då kan jag meddela att jag läst Johan Sundeens bok 68-kyrkan, där jag spelar en mycket underordnad roll, faktiskt främst som vetenskapsman! Det beror på att Sundeen tar sin utgångspunkt i KRISS, den ekumeniska kristna studentrörelsen. Där satt somliga av dem. Och då borde ni förfäras för det var just dessa som gjorde karriär genom att destruera själva rörelsen. Studentförbundet med lokaler på Tomegapsgatan 8 var en sak. KRISS något annat. KRISS fick på grund av sin oförmåga att samla människor av olika slag sälja fastigheten till en tandläkare och kunde dra in några miljoner. De ansvariga förödde rörelsen och dess idé SAMT gjorde karriär uppåt. Kan jag trots den iråkade söndagen nämna Martin Lind och Eva Brunne men det fanns och finns flera av denna sort. De sitter på kanslier och i olika styrorgan. De fortsätter samma förödande projekt men nu i full skala. De kan inte bygga. De kan bara bygga luftslott på ruinerna av det som var.
Nu ska jag inte uppfattas vara ovänlig mot Martin eller Eva m fl. Vi läkarbarn har lärt oss att se på själva sjukdomen utan anseende till personen. Den kliniska analysen utförd resulterar i insikter om begränsad byggnadsskicklighet. Här är personer som låtit sig lyftas genom avgränsningen mot andra ("medkristna") som metod. Eftersom deras syfte är gott, är en viss hänsynslöshet motiverad mot de annorlundatänkande. Hur eller hur vet de att göra skillnad på människor. Jag skriver inte mer. Det är söndagen och strukturutskottet, ja ni vet.
Vi ser folk konvertera men eftersom de aldrig varit med i den kyrkan kan de näppeligen just konvertera, de averterar. Deras hem har varit Svenska kyrkan. Det är en sak. Rom står berett med varma handdukar. Men vi ser också folk invertera. De säger att "vi bryr oss inte längre".Och så slutar de ta ansvar. Båda gruppernas val kan bekymra de svenskkyrkliga. Sofia Lilly tänker sig att avträdet visar på engagemang. Hon har rätt när det gäller dem som går till andra kyrkor (som alltså aldrig kommer tillbaka) men inte när det gäller invertiterna. De har gett upp. Eftersom de gett upp, blir det allt svårare för de fåtaliga som är kvar. Sönderfallet fortgår.
Kan inget få de inverterande på bättre tankar? Bara en rörelse som håller upp motbilder. Då handlar det om idérörelser och om kyrkopolitiska grupperingar. Jag skulle gärna se att Frimodig kyrka kunde distribuera just frimodighet till folk. Det händer att den uppgivenhet jag möter på många håll får mig att tveka. Har Gud helt enkelt flyttat lampstället? Eller är det vi som tvekar inför arbetsuppgifter?
Så läser jag på i Den Heliga Skrift och uppmuntras till mothållning. Men ska detta kyrkoval ånyo blir politikernas ser jag inga rimliga skäl att tro på att Svenska kyrkan ska överleva. Då kan Modéus II köra sin framtidsbilder tills någon kommer på att köra upp dem i, nej visst, det är SÖNDAG! Den tid vi har på oss är kort. Vi kan vara på väg mot den punkt där Jesus blir förvånad över att inte finna tro i Svenska kyrkan och i Sverige. Tidsanden verkar oberoende av samfundsgränser, konstaterade min vän pastorn och docenten B. Och det var också en romersk-katolik som såg till att bereda vägen för kvinnliga präster i Svenska kyrkan.
Ja, det är där det smäller. Är 1958 gällde saken egentligen vilken auktoritet som styr Svenska kyrkan, staten och den statliga religionen eller Uppenbarelsen, dvs Bibel och bekännelse. Det var en strid på liv och död om kyrkoidentiteten. Vi vet vilken sida som förlorade. De flesta har ingen aning om vad som då gick förlorat.
Jag skulle önska att Sofia Lilly, denna snälla och omtänksamma kulturmänniska, hade rätt. Jag tror det inte. Herre, hjälp min otro!
Kl 18 firar jag Kyndelsmäss i Pjätteryd. Brinner ljusen upp eller ner?
lördag 4 februari 2017
Tjäna folket!
Ordförandens kloka maning från Kulturrevolutionen kan man trots allt behålla: Tjäna folket! Nu vill jag inte ha en debatt om den kinesiska kulturrevolutionen eller om Jonas Jonsons avhandling för det enda jag diskuterar är parollen och så ger jag en referens till den som formulerade ärendet.
Blir det en kyrklig kulturrevolution om vi skulle driva parollen "Tjäna folket!" och mena det? Det kunde med några preciseringar tänkas.
Tjäna gudsfolket!
Det finns ett folk som kallas att vara jordens salt och världens ljus, inte en uppsättning biskopar och präster. Detta gudsfolk med salt och ljus-funktion ska betjänas av de vigda. Det är tydligt när prästen predikar och förvaltar sakramenten, det är andra som ska kunna ta emot Kyrkans skatter. Perspektivet är inte prästens behov av att synas (därför kläs prästen över med Jesus-kläderna) utan människors behov av det prästen vigts för att hantera. Det kan enkelt sammanfattas med orden "förlåtelse, liv och välsignelse".
Nu blir detta likväl en kritisk fråga om hur mycket i den kyrkliga vardagen som kan hänföras till tjänst av detta slag. Förr i världen läste präster teologi, mödade sig med de bibliska språken och fördjupade sig inte bara i hembygdshistorien (men det också) utan i dogmatik. Prästen måste veta vad tron går ut på. I vardagen fanns det tid för själavårdande samtal och/eller själasörjarbrev. Prästen kunde också förväntas sköta sitt eget böneliv och detta som en tjänst åt andra. Prästen bad för sin församling - och församlingen återfanns inte bara i kyrkbänkarna utan i kyrkböckerna. Alla var inte i kyrkan, men av socknens inbyggare kanske 27% var där. Det hette att 40% hade möjlighet. Andra var sjuka, gamla, orkeslösa, barn eller unga som vårdade barn. Vi har aldrig vid ett och samma tillfälle haft socknen samtliga invånare i kyrkan. Men prästen visste att sockenborna var döpta och skulle behandlas därefter. När det var husförhör blev det generalmönstring i rotarna. Skulle någon till att dö, visste klokt folk att kalla på prästen, som kom med sakramentet. Så tjänade präster gudsfolket.
Tjäna folket!
I det kyrkliga har det till skillnad från sektens livsform alltid varit kulturöppet. När folket inte utan vidare definieras som ett gudsfolk ställer det nygamla krav, dvs krav på en förmåga att förstå vad det var som vände allt upp och ner. Den kyrka som tidigare levererat martyrer, levererade nu den politiska ledningen och genomförde en kyrklig organisation på ruinerna av det romerska riket. Det kristnades storståtligt, men det fanns också människor med andra trosuppfattningar och livshållningar. Kunde de kristna förstå sin uppgift att helga sig för världens skull? Kunde de förstå vad ett lekmannaapostolat är? Antagligen, svarar jag. Min motivering är enkel: Den Helige Ande visste vad som skulle göras dåförtiden också och använde som vanligt människor.
Det är gudsfolkets stora uppgift att tjäna folket. Vittnesbörd på ett klokt sätt, förbön för denna arma värld och så den egna helgelsen söndag förmiddag (och lite därtill).
Men vart tar då kyrkokulturrevolutionen vägen?
Den hanterar den kritiska frågan vad det är som tjänar gudsfolket och folket. IT-plattformar, kanske? Trädplaner för kyrkogårdar? Fler sammanträden för de anställda? Präster som bor på långt avstånd från sina församlingar och är nöjda med att få komma bort från jobbet? Präster som jobbar på söndagen - vad de nu jobbar med? Vad är det som tjänar gudsfolket och folket?
Den lilla frågan skulle kunna visa sig vara mer revolutionär än man i förstone tänkt.
Den kan leda till en kyrkovisa på temat om en kyrka "där lättingen ej råda får". En sådan sång skulle kunna vara minst sagt omtumlande. Tjänar kyrkoarbetarna gudsfolket och gudsfolket alldeles konkret folket?
Jag nöjer mig med ett enda exempel. Julkampanjens resultat rapporteras. Kampanjen drog in 42.6 miljoner kronor. "Mindre än i fjol, men tappet var väntat." Förra årets resultat var högre, men "vi har aldrig haft ett så högt resultat som då". Julkampanjen 2014 drog in 39.3 miljoner så 2016 års siffror är uppenbart bättre. Nu är jag matematiskt obegåvad, men kunde det inte vara av intresse att kolla vad Svenska Kyrkans Mission drog in på 1970- och 80-talen och indexuppräkna? Hur bra är jämförelsevis 42,6 miljoner. Jag vet inte. Om man ska tjäna gudsfolket, ska man inte då tala om att vi får in för lite och motivera högre givande? Nu utminuteras ändå bilden av ett tapp som en - framgång! Är inte det att göra gudsfolket en otjänst, för att inte tala om vilken tjänst det är åt de fattiga?
Nu har jag frågat kyrkokulturrevolutionärt.
Blir det en kyrklig kulturrevolution om vi skulle driva parollen "Tjäna folket!" och mena det? Det kunde med några preciseringar tänkas.
Tjäna gudsfolket!
Det finns ett folk som kallas att vara jordens salt och världens ljus, inte en uppsättning biskopar och präster. Detta gudsfolk med salt och ljus-funktion ska betjänas av de vigda. Det är tydligt när prästen predikar och förvaltar sakramenten, det är andra som ska kunna ta emot Kyrkans skatter. Perspektivet är inte prästens behov av att synas (därför kläs prästen över med Jesus-kläderna) utan människors behov av det prästen vigts för att hantera. Det kan enkelt sammanfattas med orden "förlåtelse, liv och välsignelse".
Nu blir detta likväl en kritisk fråga om hur mycket i den kyrkliga vardagen som kan hänföras till tjänst av detta slag. Förr i världen läste präster teologi, mödade sig med de bibliska språken och fördjupade sig inte bara i hembygdshistorien (men det också) utan i dogmatik. Prästen måste veta vad tron går ut på. I vardagen fanns det tid för själavårdande samtal och/eller själasörjarbrev. Prästen kunde också förväntas sköta sitt eget böneliv och detta som en tjänst åt andra. Prästen bad för sin församling - och församlingen återfanns inte bara i kyrkbänkarna utan i kyrkböckerna. Alla var inte i kyrkan, men av socknens inbyggare kanske 27% var där. Det hette att 40% hade möjlighet. Andra var sjuka, gamla, orkeslösa, barn eller unga som vårdade barn. Vi har aldrig vid ett och samma tillfälle haft socknen samtliga invånare i kyrkan. Men prästen visste att sockenborna var döpta och skulle behandlas därefter. När det var husförhör blev det generalmönstring i rotarna. Skulle någon till att dö, visste klokt folk att kalla på prästen, som kom med sakramentet. Så tjänade präster gudsfolket.
Tjäna folket!
I det kyrkliga har det till skillnad från sektens livsform alltid varit kulturöppet. När folket inte utan vidare definieras som ett gudsfolk ställer det nygamla krav, dvs krav på en förmåga att förstå vad det var som vände allt upp och ner. Den kyrka som tidigare levererat martyrer, levererade nu den politiska ledningen och genomförde en kyrklig organisation på ruinerna av det romerska riket. Det kristnades storståtligt, men det fanns också människor med andra trosuppfattningar och livshållningar. Kunde de kristna förstå sin uppgift att helga sig för världens skull? Kunde de förstå vad ett lekmannaapostolat är? Antagligen, svarar jag. Min motivering är enkel: Den Helige Ande visste vad som skulle göras dåförtiden också och använde som vanligt människor.
Det är gudsfolkets stora uppgift att tjäna folket. Vittnesbörd på ett klokt sätt, förbön för denna arma värld och så den egna helgelsen söndag förmiddag (och lite därtill).
Men vart tar då kyrkokulturrevolutionen vägen?
Den hanterar den kritiska frågan vad det är som tjänar gudsfolket och folket. IT-plattformar, kanske? Trädplaner för kyrkogårdar? Fler sammanträden för de anställda? Präster som bor på långt avstånd från sina församlingar och är nöjda med att få komma bort från jobbet? Präster som jobbar på söndagen - vad de nu jobbar med? Vad är det som tjänar gudsfolket och folket?
Den lilla frågan skulle kunna visa sig vara mer revolutionär än man i förstone tänkt.
Den kan leda till en kyrkovisa på temat om en kyrka "där lättingen ej råda får". En sådan sång skulle kunna vara minst sagt omtumlande. Tjänar kyrkoarbetarna gudsfolket och gudsfolket alldeles konkret folket?
Jag nöjer mig med ett enda exempel. Julkampanjens resultat rapporteras. Kampanjen drog in 42.6 miljoner kronor. "Mindre än i fjol, men tappet var väntat." Förra årets resultat var högre, men "vi har aldrig haft ett så högt resultat som då". Julkampanjen 2014 drog in 39.3 miljoner så 2016 års siffror är uppenbart bättre. Nu är jag matematiskt obegåvad, men kunde det inte vara av intresse att kolla vad Svenska Kyrkans Mission drog in på 1970- och 80-talen och indexuppräkna? Hur bra är jämförelsevis 42,6 miljoner. Jag vet inte. Om man ska tjäna gudsfolket, ska man inte då tala om att vi får in för lite och motivera högre givande? Nu utminuteras ändå bilden av ett tapp som en - framgång! Är inte det att göra gudsfolket en otjänst, för att inte tala om vilken tjänst det är åt de fattiga?
Nu har jag frågat kyrkokulturrevolutionärt.
fredag 3 februari 2017
Kampanj mot kansliet
Nu är det kampanj mot kansliet, Kyrkans Hus. För många anställda. Det är sådant som går hem hos folk. Nivån över är det alltid fel på. Stiftskanslierna och Kyrkans Hus i Uppsala lika, pastoratet med expedition i våra mindre sammanhang, för där görs alltid helt galna bedömningar. Vid detta kan alla som är anställda på kanslier trygga sig. Och i Växjö stift föreslog S-kvinnan och POSK-mannen att det skulle bygas nytt stiftskanslihus. Det blev inte så. Ännu. Fortfarande ryms de anställda i de skilda husen på Östrabo/Östraboliden. Det finns dock ansenliga kanslier och därmed ansenligt utrymme för protester från den s k gräsrotsnivån.
Jag ska upprepa mig: Inget nytt i detta. Förtroendevalda och handläggare vet att det här är en visa som sjungs. Fenomenet noteras och så fortgår allt som vanligt med nyanställningar och omorganisationer. Detta ligger nämligen också i sakens natur.
Natur var ordet. Saker och ting växer. Men ska det bli något av det hela, dvs bära frukt, måste någon regelbundet beskära. Egentligen vill jag på nationell nivå inte ha fler än 180. Det sägs att vad 180 personer ägnar sig åt, kan alla på arbetsplatsen veta och därmed lotsa frågande rätt och själva fatta hur delarna utgör helhet. Över 180 går detta förlorat.
Henrik Svenungsson frågade, jag har berättat det tidigare, om jag mindes när det var sex personer anställda på Stiftsbyrån i Växjö. Jag mindes. "Tycker du att vi fick mindre gjort än nu?" Det tyckte jag inte. Inte han heller. Då hörde inte skogsförvaltning och domkapitel dit, men i alla fall. Vad är det som är oundgängligen nödvändigt på de olika nivåerna och till vad?
På 1990-talet hörde jag till dem som undrade över SIDA-anslagen. När kollekter sjönk och vi hade kompetens när det handlade om Tredje världen är det väl bra att SIDA fattar det. Det fanns en tid då missionärer kunde det lokala medan SIDA-folk satt på kontor i huvudstäderna, har jag fått för mig. Men om SIDA-medlen kräver ökad bemanning i Uppsala för att göra vad? Byråkratier muntrar byråkratier och motiverar dem!
Så frågorna ska ställas. Vad är oundgängligen nödvändigt att göra på nationell nivå? Jag hör till dem som i ungkyrklig entusiasm menar att det finns behov av insatser också där, så är jag ju svenskkyrklig, så fostrad i söndagsskolan. Men kan det finnas andra arbetsformer för nya uppdrag som ges? Vi har kyrkliga idérörelser, som samlar begåvningar. aKF t ex. Kan aKF anförtros ett utredningsuppdrag och få pengar för en rapport, eller måste allt in i Kyrkans Hus och förses med skrivbord, skrivbordsstol, datorer, telefoner och kringkostnader?
Det för över till personfrågorna. Jag fattar att det är tryggast att ha likar/likadana på arbetsplatsen. Och det är en farlig likriktning. Men begriplig. Somliga sorteras bort. Så tryggas systemen men inte livet, själva kyrkolivet. Och då nämner jag just nu inte utsorteringsmekanismerna, men jag läsre i går promemorian om arbetsledare. Fler måste lägga rökelsekorn framför kejsarens bild, säger denna PM. Det är konsekvent. Konsekvent dumt. Men detta nämner jag, som sagt, inte.
Gemensam IT-plattform. Det kanske är urviktigt, men kritiken hör jag och kan alls inte värdera den. Alla tycks inte entusiastiska. Men tala om hur många som behövs för denna plattform eller hur många som ryms på den. Varför behövs denna plattform om vi ser till kärnverksamheten - Ordet och sakramenten?
Till detta personalen på samtliga kanslier. Varför är det så många som i vår avlånga kyrklighet inte tycks ha personkontakter med kanslierna? Folk känner inte varandra. På det glada 60-talet var folket i stiftet kända av alla: Henrik, Inger, Ulla-Britt, Åke och Rune. Vaktmästarna skiftade något men Jan är legendarisk. På Diakonistyrelsen satt Ingmar, Ingemar, Karl-Manfred, Bengt, Olle, CG, Ingemar igen och senare Jan, faktiskt en rätt rejäl manlig representation om man bortser från sekreterarna, som i de flesta fall inte var så kända men förträffliga i kompetens. Ni förstår poängen. Den gällde Sjömansvård (Lars m fl) och Mission, direktor Brundin sas det nog högtidligt. Säg Algot, det räcker på Lekmannaskolan, The Church of Sweden Play Boy School, som CH Martling sa till en amerikansk delegation, som alls intet begrep! Alla kände alla (på gott och ont) för alla hade delat utbildningsplatser och mötts i det kyrkliga redan när de var unga.
Har jag nu antytt den byråkratiska anonymitetens problem och en förklaring till den?
Frimodig kyrka inte bara kritiserar missförhållanden utan funderar över dem för att hitta lösningar för framtidens kyrka. Och gårdagens framtid är denna fredag redan här. Just nu.
I dag ska jag imposant framträda som kyrkoherde i Göteryd. Välkomna till expeditionen mellan 9-11.
Jag ska upprepa mig: Inget nytt i detta. Förtroendevalda och handläggare vet att det här är en visa som sjungs. Fenomenet noteras och så fortgår allt som vanligt med nyanställningar och omorganisationer. Detta ligger nämligen också i sakens natur.
Natur var ordet. Saker och ting växer. Men ska det bli något av det hela, dvs bära frukt, måste någon regelbundet beskära. Egentligen vill jag på nationell nivå inte ha fler än 180. Det sägs att vad 180 personer ägnar sig åt, kan alla på arbetsplatsen veta och därmed lotsa frågande rätt och själva fatta hur delarna utgör helhet. Över 180 går detta förlorat.
Henrik Svenungsson frågade, jag har berättat det tidigare, om jag mindes när det var sex personer anställda på Stiftsbyrån i Växjö. Jag mindes. "Tycker du att vi fick mindre gjort än nu?" Det tyckte jag inte. Inte han heller. Då hörde inte skogsförvaltning och domkapitel dit, men i alla fall. Vad är det som är oundgängligen nödvändigt på de olika nivåerna och till vad?
På 1990-talet hörde jag till dem som undrade över SIDA-anslagen. När kollekter sjönk och vi hade kompetens när det handlade om Tredje världen är det väl bra att SIDA fattar det. Det fanns en tid då missionärer kunde det lokala medan SIDA-folk satt på kontor i huvudstäderna, har jag fått för mig. Men om SIDA-medlen kräver ökad bemanning i Uppsala för att göra vad? Byråkratier muntrar byråkratier och motiverar dem!
Så frågorna ska ställas. Vad är oundgängligen nödvändigt att göra på nationell nivå? Jag hör till dem som i ungkyrklig entusiasm menar att det finns behov av insatser också där, så är jag ju svenskkyrklig, så fostrad i söndagsskolan. Men kan det finnas andra arbetsformer för nya uppdrag som ges? Vi har kyrkliga idérörelser, som samlar begåvningar. aKF t ex. Kan aKF anförtros ett utredningsuppdrag och få pengar för en rapport, eller måste allt in i Kyrkans Hus och förses med skrivbord, skrivbordsstol, datorer, telefoner och kringkostnader?
Det för över till personfrågorna. Jag fattar att det är tryggast att ha likar/likadana på arbetsplatsen. Och det är en farlig likriktning. Men begriplig. Somliga sorteras bort. Så tryggas systemen men inte livet, själva kyrkolivet. Och då nämner jag just nu inte utsorteringsmekanismerna, men jag läsre i går promemorian om arbetsledare. Fler måste lägga rökelsekorn framför kejsarens bild, säger denna PM. Det är konsekvent. Konsekvent dumt. Men detta nämner jag, som sagt, inte.
Gemensam IT-plattform. Det kanske är urviktigt, men kritiken hör jag och kan alls inte värdera den. Alla tycks inte entusiastiska. Men tala om hur många som behövs för denna plattform eller hur många som ryms på den. Varför behövs denna plattform om vi ser till kärnverksamheten - Ordet och sakramenten?
Till detta personalen på samtliga kanslier. Varför är det så många som i vår avlånga kyrklighet inte tycks ha personkontakter med kanslierna? Folk känner inte varandra. På det glada 60-talet var folket i stiftet kända av alla: Henrik, Inger, Ulla-Britt, Åke och Rune. Vaktmästarna skiftade något men Jan är legendarisk. På Diakonistyrelsen satt Ingmar, Ingemar, Karl-Manfred, Bengt, Olle, CG, Ingemar igen och senare Jan, faktiskt en rätt rejäl manlig representation om man bortser från sekreterarna, som i de flesta fall inte var så kända men förträffliga i kompetens. Ni förstår poängen. Den gällde Sjömansvård (Lars m fl) och Mission, direktor Brundin sas det nog högtidligt. Säg Algot, det räcker på Lekmannaskolan, The Church of Sweden Play Boy School, som CH Martling sa till en amerikansk delegation, som alls intet begrep! Alla kände alla (på gott och ont) för alla hade delat utbildningsplatser och mötts i det kyrkliga redan när de var unga.
Har jag nu antytt den byråkratiska anonymitetens problem och en förklaring till den?
Frimodig kyrka inte bara kritiserar missförhållanden utan funderar över dem för att hitta lösningar för framtidens kyrka. Och gårdagens framtid är denna fredag redan här. Just nu.
I dag ska jag imposant framträda som kyrkoherde i Göteryd. Välkomna till expeditionen mellan 9-11.
torsdag 2 februari 2017
Klara besked - men lögn eller bara "cover-up"?
Valpen styr mitt liv. Ändå är det inte jag som passar honom mest. Han styr likväl. Han kan lägga sig som en ängel (fast då ska jag släcka så att han får sova) och vakna som en monsterhund, pigg på att attackera allt och alla. I går kväll mediterade vi över hans kunskap att döda byte. Så fort han vaknar ska han bäras ut för ett så kallat avsides bestyr. Denna livsform ger dock vissa möjligheter till reflektioner över samtiden. Och tiden. Den 20000202 föddes äldsta barnbarnet Klara. Det var den första jämna dagen, bara jämna siffror i datumet, sedan 888 väl?
- Har jag berättat för dig om mitt barnbarn Klara?
- Nej, och jag har länge tänkt tacka dig för det.
Jag säger bara att det fascinerande är hur fort tiden går och detta är en allmänmänsklig erfarenhet för vuxna. Till denna fogar jag några kyrkliga erfarenheter.
Åke Bonnier svarade Sverigedemokraterna. De får inte vara på Flämslätt eftersom "SD är ett politiskt parti vars grundsyn i vissa principfrågor strider mot den hållning, inte minst gällande migration och definition av olika samhällsgrupper, som Svenska kyrkan står för."
Vad kan detta vara? Vi får besked: "Sammantaget med olika uttalanden talas det om en människosyn som vi som kyrka inte står bakom. Svenska kyrkans människosyn präglas av Jesu ord från Matteus evangelium: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig'."
Vi får veta att alla enskilda är välkomna till stiftsgården och att Svenska kyrkan är "en kyrka som värnar tron hoppet och kärleken".
Nog vore det av intresse att pröva om ett parti som tror på det klasslösa samhället och att vägen dit går genom proletariatets diktatur får komma? Får partier som är för rådande svensk abortpolitik ha samlingar på Flämslätt - och vilken människosyn praktiseras då? Jag övervägde att ringa stiftsgården för att boka en dag för kv*nn*pr*stm*st*n*r* som ska samlas för att vitalisera kampen mot kv*nnl*g* pr*st*r. Är de välkomna? Eller en storsamling för dem som vill opponera mot kyrkohandboksförslaget?
Till detta kommer ett allmänt bryderi om det Jesusord som anförs. Säger detta för ett oförvillat sinne något alls om människosynen? Saknas inte några tankeled?
Då går vår tanke till Juluppropet. En kommentator avslöjade hur det går till att hitta på namn till listan. Sådant kanske kan rensas, antar jag. Men räkna med dryga 70 000 underskrifter så saknas ändå 90 000 underskrifter för att komma i nivå till det tidigare uppropet från år 2005. Vad ska detta nya upprop kallas om inte ett misslyckande? Vad beror det på?
Folk har blivit trötta i handen av at skriva på upprop eller fundersamma över de krav som formulerades? Vill de inte ha det nya Sverige som avtecknar sig? Är folk trötta på en del av migrationens obestridligen negativa konsekvenser? Funderar människor över hur allt det som nu måste till ska betalas och vilka som ska betala? Visar det sig att kyrkoledningarna inte riktigt hämtat in de aktuella stämningarna i folklivet? Eller visar det sig att socialetiskt ansvar måste tas mer ansvarsfullt än genom snabba kampanjer?
Hur eller hur är juluppropet ett misslyckande, det är bara att medge. Därefter återstår att fundera över Svenska kyrkans ansvar för sociala frågor - givet att det för en stor folkkyrka finns ett särskilt sådant ansvar. Vi kan uppenbarligen inte anförtro Sveriges Kristna Råd den sortens allvarliga problemställningar utan bör förankra dem i vår egen struktur, den demokratiska om ni vill eller den som går från församlingar till stift till det nationella. Då får vi se om det inte går bättre. I vart fall borde det säkra tillgången på invändningar i tid så att en person inte kan härja fritt med sin organisation. Nu får Mogge ta emot den lilla namninsamlingen och kommunikatörerna kommunicera att den trots allt är en framgång. Wait and see.
Presskonferens om kyrkohandboksarbetet i tisdags. Esbjörn Hagberg kunde meddela att kring handboksförslaget fanns nu enighet, dvs en enig grupp stod bakom förslaget. Då återstår föga att göra. Kyrkostyrelsen kan inte ge sig in i detaljer, invändningar från biskopsmöte och läronämnd kan på sin höjd gälla någon liten detalj och gudstjänstutskottet - say no more! Men ryktet gick att det inte var total enighet. Jag visste inte vad sant var, men det sades, fama est, att Johannes Landgren till protokollet fogade att han ville se förslaget som ett tillägg till Handbok 86. När han föreslog det i gruppen, fick han till svar att det var för sent. Så utövas makt och inget annat. Detta skulle rätteligen Esbjörn Hagberg anförtrott den samlade presskåren. Nu sägs inget om Landgrens protokollsanteckning så ryktet kanske inte var sant. I denna tidiga morgons depression ser jag bara att saken diskuterats - men det vet väl alla? Vem luras?
Johannes Landgren är en snäll person som klär sig väl och uppför sig väl. Hemma fick han aldrig lära sig att när man går till drängslagsmål har man inte sina bästa kläder på. Varför fick han inte lära sig det? För att familjen Landgren veterligt aldrig gick till drängslagsmål bakom dansbanan i Horred. Gick familjen till dansbanan? Finns det ens en dansbana?
- Har jag berättat för dig om mitt barnbarn Klara?
- Nej, och jag har länge tänkt tacka dig för det.
Jag säger bara att det fascinerande är hur fort tiden går och detta är en allmänmänsklig erfarenhet för vuxna. Till denna fogar jag några kyrkliga erfarenheter.
Åke Bonnier svarade Sverigedemokraterna. De får inte vara på Flämslätt eftersom "SD är ett politiskt parti vars grundsyn i vissa principfrågor strider mot den hållning, inte minst gällande migration och definition av olika samhällsgrupper, som Svenska kyrkan står för."
Vad kan detta vara? Vi får besked: "Sammantaget med olika uttalanden talas det om en människosyn som vi som kyrka inte står bakom. Svenska kyrkans människosyn präglas av Jesu ord från Matteus evangelium: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig'."
Vi får veta att alla enskilda är välkomna till stiftsgården och att Svenska kyrkan är "en kyrka som värnar tron hoppet och kärleken".
Nog vore det av intresse att pröva om ett parti som tror på det klasslösa samhället och att vägen dit går genom proletariatets diktatur får komma? Får partier som är för rådande svensk abortpolitik ha samlingar på Flämslätt - och vilken människosyn praktiseras då? Jag övervägde att ringa stiftsgården för att boka en dag för kv*nn*pr*stm*st*n*r* som ska samlas för att vitalisera kampen mot kv*nnl*g* pr*st*r. Är de välkomna? Eller en storsamling för dem som vill opponera mot kyrkohandboksförslaget?
Till detta kommer ett allmänt bryderi om det Jesusord som anförs. Säger detta för ett oförvillat sinne något alls om människosynen? Saknas inte några tankeled?
Då går vår tanke till Juluppropet. En kommentator avslöjade hur det går till att hitta på namn till listan. Sådant kanske kan rensas, antar jag. Men räkna med dryga 70 000 underskrifter så saknas ändå 90 000 underskrifter för att komma i nivå till det tidigare uppropet från år 2005. Vad ska detta nya upprop kallas om inte ett misslyckande? Vad beror det på?
Folk har blivit trötta i handen av at skriva på upprop eller fundersamma över de krav som formulerades? Vill de inte ha det nya Sverige som avtecknar sig? Är folk trötta på en del av migrationens obestridligen negativa konsekvenser? Funderar människor över hur allt det som nu måste till ska betalas och vilka som ska betala? Visar det sig att kyrkoledningarna inte riktigt hämtat in de aktuella stämningarna i folklivet? Eller visar det sig att socialetiskt ansvar måste tas mer ansvarsfullt än genom snabba kampanjer?
Hur eller hur är juluppropet ett misslyckande, det är bara att medge. Därefter återstår att fundera över Svenska kyrkans ansvar för sociala frågor - givet att det för en stor folkkyrka finns ett särskilt sådant ansvar. Vi kan uppenbarligen inte anförtro Sveriges Kristna Råd den sortens allvarliga problemställningar utan bör förankra dem i vår egen struktur, den demokratiska om ni vill eller den som går från församlingar till stift till det nationella. Då får vi se om det inte går bättre. I vart fall borde det säkra tillgången på invändningar i tid så att en person inte kan härja fritt med sin organisation. Nu får Mogge ta emot den lilla namninsamlingen och kommunikatörerna kommunicera att den trots allt är en framgång. Wait and see.
Presskonferens om kyrkohandboksarbetet i tisdags. Esbjörn Hagberg kunde meddela att kring handboksförslaget fanns nu enighet, dvs en enig grupp stod bakom förslaget. Då återstår föga att göra. Kyrkostyrelsen kan inte ge sig in i detaljer, invändningar från biskopsmöte och läronämnd kan på sin höjd gälla någon liten detalj och gudstjänstutskottet - say no more! Men ryktet gick att det inte var total enighet. Jag visste inte vad sant var, men det sades, fama est, att Johannes Landgren till protokollet fogade att han ville se förslaget som ett tillägg till Handbok 86. När han föreslog det i gruppen, fick han till svar att det var för sent. Så utövas makt och inget annat. Detta skulle rätteligen Esbjörn Hagberg anförtrott den samlade presskåren. Nu sägs inget om Landgrens protokollsanteckning så ryktet kanske inte var sant. I denna tidiga morgons depression ser jag bara att saken diskuterats - men det vet väl alla? Vem luras?
Johannes Landgren är en snäll person som klär sig väl och uppför sig väl. Hemma fick han aldrig lära sig att när man går till drängslagsmål har man inte sina bästa kläder på. Varför fick han inte lära sig det? För att familjen Landgren veterligt aldrig gick till drängslagsmål bakom dansbanan i Horred. Gick familjen till dansbanan? Finns det ens en dansbana?
onsdag 1 februari 2017
Dalevi som krönikör
Fd Johansson och Sören Dalevi är exempel på krönikörer i högerpressen. Krönikören skriver i tiden, det är själva grejen. Endast de småsinta, de lågsinnade, skulle komma på att en vigning till ett Kyrkans ämbete handlar inte så mycket om det timliga som det eviga. Vi nöjer oss alltså med att konstatera just det krönikeartade utan djupare funderingar. Men kan den som vigts till ett ämbete inte uppfattas ha något att säga just i dag? Jo. Sub specie aeterntitatis, ur evighetens synvinkel. Perspektivet är själva grejen. Och tiden är kort, tiden är inne, det är nu evigheten gäller.
Sören Dalevi gör en kraftfull insats för att förklara att tro inte har så mycket med sanning att göra.
https://nwt.se/kultur/2017/01/28/jag-ar-inte-religios
'Han tar oss med in i hebreiskans och grekiskans värld för att visa att begreppen emuna och pistis, hebreiskans och grekiskans ord för tro, inte betyder "att hålla vissa påståenden som 'sanna'."
Tro betyder tillit. En sådan tro i betydelsen tillit har människor som det berättas om i Nya testamentet som inte vet ett skvatt om Jesus eller om kristen tro. "De kan med andra ord inte 'tro' på Jesus att de håller för sanna om honom, eftersom de ju knappt vet vem han är." Knappt? Är det knappt om de just gjort en erfarenhet av vad Jesus kan göra, göra frisk t ex? Och några av dem hade rimligtvis förstått att det fanns gudomliga löften om en som skulle komma och göra en del. Underverk t ex.
Är det sålunda min tillit som hjälpt mig, kan den som botats undra. Alternativet är väl helt enkelt att han säger något om Jesus. I gårdagens morgonbön i Göteryd broderade jag lite på temat att han som varit sjuk i 38 år får frågan om han vill bli frisk. Han vill. Men det är inte hans vilja som gör honom frisk.
Finns det tro som vet sig inte vara sann, kan jag undra. Eller är människan så funtad, att det hon tror håller hon, rätt eller fel, just för sant? Det verkar vara läge för mer än en enkel begreppsanalys av ett hebreiskt och ett grekiskt ord.
Sören Dalevi har som alla goda kristna en grupp att ta avstånd från. Denna grupp fick öknamnet "fundamentalister". De hävdade att "det fanns vissa 'fundament' som man var tvungen att tro på bokstavligt för att vara kristen." Dalevi påstår att de var närmare hundratalet och handlade om att världen skapats på sju dagar. Var det verkligen så? Försökte de inte i stället bestämma vilka grundstenar den kristna tron byggde på, definiera i sak alltså? Man måste ingenting, men allt var inte kristendom. Jag tenterade detta för väldigt många år sedan, men minns jag fel att det i Niagara år 1895 var fem "fundamentals" som fastslogs? Jag tror Sören Dalevi förenklar på ett uppseendeväckande sätt. Han definierer tydligt ett "dom" (med öknamn) och skriver in andra i ett stort och omfattande "vi".
Detta enkla grepp leder honom till en konklusion:
"Så vad är det då att vara kristen, att vara troende, om man inte vill fastna i en fundamentalistisk förståelse av ordet? Jag skulle landa i en bred religionsdefinition. Firar du jul? Firar du påsk? Kaske döper du dina barn, och vill begravas i Svenska kyrkan? Då är du en del av en kristn tradition, och sålunda kristen. Så skulle merparten av världens befolkning tolka begreppet religion. Om man så vill: de är troende, men inte religiösa."
Den lilla omständigheten att Dalevi ger en religionsdefinition för att fånga in denna kategori som inte är religiösa, är en finess i sammanhanget. De historissa materialisterna analyserar förstås ett orsakssamband. Dalevi vänder sig inte till präster, de som i egentlig mening döper sina barn. Han vänder sig till den ekonomiska basen för Svenska kyrkans verksamhet. Ju bredare han kan definierar, desto mer lönar det sig rent pekuniärt. För honom och för det kyrkindustriella komplexet. Har man bara julgran och julskinka, julklappar samt ägg och sill vid påsk - då är man sålunda en kristen. Jag vill ogärna fastna i en fundamentalistisk förståelse av vad det är att vara troende. Men det vore inte så dumt att få veta lite mer, dvs kul om jag får fortsätta som lärjunge ihop med Jesus utöver sill och till och med snaps (tillbehör troende kan ha till jul och påsk). Jag tycker fortfarande att jag då och då i mitt lärjungaskap som går utöver två högtider kommer på något jag inte tänkt på förut.
Inte ett ont ord om en trosmånglare som Dalevi. Vad ska han göra? Här gäller att paketera produkten så att den blir attraktiv och såld, fast priset är ansenligt.
Vi andra kan fundera över skillnaderna mellan t ex J.A. Eklund och Sören Dalevi. Båda biskopar i Karlstad. Om Eklund träffat på Dalevi hade han kreperat av ilska. Väl att han är död, så att Dalevi inte kan anklagas för vållande till annans död. Vi, drivna av vilja till djup förståelse, blir inte lika arga som Eklund kunde bli. Vi konstaterar att så här formuleras borgerlig religion är 2017. Intresset ljuger aldrig - eller alltid. Från kristet lärjungaskap är vi rätt långt borta.
Jesus sa: Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium. Mk 1:15
Har jag nu åstadkommit några hybridstycken, ber jag oförbehållsamt om ursäkt!
Sören Dalevi gör en kraftfull insats för att förklara att tro inte har så mycket med sanning att göra.
https://nwt.se/kultur/2017/01/28/jag-ar-inte-religios
'Han tar oss med in i hebreiskans och grekiskans värld för att visa att begreppen emuna och pistis, hebreiskans och grekiskans ord för tro, inte betyder "att hålla vissa påståenden som 'sanna'."
Tro betyder tillit. En sådan tro i betydelsen tillit har människor som det berättas om i Nya testamentet som inte vet ett skvatt om Jesus eller om kristen tro. "De kan med andra ord inte 'tro' på Jesus att de håller för sanna om honom, eftersom de ju knappt vet vem han är." Knappt? Är det knappt om de just gjort en erfarenhet av vad Jesus kan göra, göra frisk t ex? Och några av dem hade rimligtvis förstått att det fanns gudomliga löften om en som skulle komma och göra en del. Underverk t ex.
Är det sålunda min tillit som hjälpt mig, kan den som botats undra. Alternativet är väl helt enkelt att han säger något om Jesus. I gårdagens morgonbön i Göteryd broderade jag lite på temat att han som varit sjuk i 38 år får frågan om han vill bli frisk. Han vill. Men det är inte hans vilja som gör honom frisk.
Finns det tro som vet sig inte vara sann, kan jag undra. Eller är människan så funtad, att det hon tror håller hon, rätt eller fel, just för sant? Det verkar vara läge för mer än en enkel begreppsanalys av ett hebreiskt och ett grekiskt ord.
Sören Dalevi har som alla goda kristna en grupp att ta avstånd från. Denna grupp fick öknamnet "fundamentalister". De hävdade att "det fanns vissa 'fundament' som man var tvungen att tro på bokstavligt för att vara kristen." Dalevi påstår att de var närmare hundratalet och handlade om att världen skapats på sju dagar. Var det verkligen så? Försökte de inte i stället bestämma vilka grundstenar den kristna tron byggde på, definiera i sak alltså? Man måste ingenting, men allt var inte kristendom. Jag tenterade detta för väldigt många år sedan, men minns jag fel att det i Niagara år 1895 var fem "fundamentals" som fastslogs? Jag tror Sören Dalevi förenklar på ett uppseendeväckande sätt. Han definierer tydligt ett "dom" (med öknamn) och skriver in andra i ett stort och omfattande "vi".
Detta enkla grepp leder honom till en konklusion:
"Så vad är det då att vara kristen, att vara troende, om man inte vill fastna i en fundamentalistisk förståelse av ordet? Jag skulle landa i en bred religionsdefinition. Firar du jul? Firar du påsk? Kaske döper du dina barn, och vill begravas i Svenska kyrkan? Då är du en del av en kristn tradition, och sålunda kristen. Så skulle merparten av världens befolkning tolka begreppet religion. Om man så vill: de är troende, men inte religiösa."
Den lilla omständigheten att Dalevi ger en religionsdefinition för att fånga in denna kategori som inte är religiösa, är en finess i sammanhanget. De historissa materialisterna analyserar förstås ett orsakssamband. Dalevi vänder sig inte till präster, de som i egentlig mening döper sina barn. Han vänder sig till den ekonomiska basen för Svenska kyrkans verksamhet. Ju bredare han kan definierar, desto mer lönar det sig rent pekuniärt. För honom och för det kyrkindustriella komplexet. Har man bara julgran och julskinka, julklappar samt ägg och sill vid påsk - då är man sålunda en kristen. Jag vill ogärna fastna i en fundamentalistisk förståelse av vad det är att vara troende. Men det vore inte så dumt att få veta lite mer, dvs kul om jag får fortsätta som lärjunge ihop med Jesus utöver sill och till och med snaps (tillbehör troende kan ha till jul och påsk). Jag tycker fortfarande att jag då och då i mitt lärjungaskap som går utöver två högtider kommer på något jag inte tänkt på förut.
Inte ett ont ord om en trosmånglare som Dalevi. Vad ska han göra? Här gäller att paketera produkten så att den blir attraktiv och såld, fast priset är ansenligt.
Vi andra kan fundera över skillnaderna mellan t ex J.A. Eklund och Sören Dalevi. Båda biskopar i Karlstad. Om Eklund träffat på Dalevi hade han kreperat av ilska. Väl att han är död, så att Dalevi inte kan anklagas för vållande till annans död. Vi, drivna av vilja till djup förståelse, blir inte lika arga som Eklund kunde bli. Vi konstaterar att så här formuleras borgerlig religion är 2017. Intresset ljuger aldrig - eller alltid. Från kristet lärjungaskap är vi rätt långt borta.
Jesus sa: Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium. Mk 1:15
Har jag nu åstadkommit några hybridstycken, ber jag oförbehållsamt om ursäkt!
tisdag 31 januari 2017
Guds Ord som omöjlighet
Jag har under några dagar försökt komma på när det inte längre var möjligt att 1. i svensk debatt och 2. i svensk kyrklig debatt anföra Guds Ord som auktoritet. Jag frågar inte för att sätta dit någon, men fenomenet intresserar mig. I stormaktstidens Sverige var Guds Ords auktoritet oomstridd och något också Konungen fick böja sig (Karl XI t ex). Så är det förstås inte längre. Nu får vi i det offentliga inte argumentera med hänvisning till "religiös övertygelse", heter det. När blev det så?
Jag funderar egentligen också över frågan varför vi inte får det. Det är i grund och botten frågan: Vem har bestämt det?
Sannolikt hör det samman med att vi lever i en nihilistisk kultur. Det var denna nihilistiska kultur som gjorde revolution under 1900-talet och framträdde t ex som nazism. Nu ska det högtidlighållas minnesdagar om förintelsen utan att det på ett allvarligt sätt talas om de grundläggande tankefigurer, som gav och ger oss denna förintelse. Jag ska nu inte haka på dr Heberleins påpekanden om den svenska värdegrunden, vad nu detta begrepp innebär. Men antagligen är den inget annat och inget mera än en enkel besvärjelse.
Blir människan alltings mått är hållningen en annan än om det i kulturen tänks att människan är skapad till Guds avbild och till gudslikhet. När en sådan grundläggande hållning praktiseras, får det konsekvenser. I nihilismens tid förtingligas människan. Ting och tingestar kan man göra sig av med.
Jag tänker att vi skulle tala om nihilismens revolution och försöka förstå vad som krossades i denna revolution. Vi får ett kyrkosystem därefter. Det blir ett system där somliga av de tidigare självklarheterna revolutionerats bort.
Om Svenska kyrkan i detta läge ber jag att få återkomma - hur är Kyrkan Kyrka i nihilismens tid? En del grundvärden i det kyrkliga måste enkelt och närmast omärkligt avskaffas. Vi är nog där. För vem kan i Svenska kyrkan med framgång argumentera för att Guds Ord påbjuder eller förbjuder et eller annat och bli tagen på allvar?
"För betydande insatser för svenskt kyrkoväsende" har biskop fd Johansson tilldelats medalj av Konungen (högblått och åttan, vill jag minnas att jag läste). Jag meddelade den glada nyheten och fick då en fråga att besvara: "Vad har han gjort då?" Jag arme kunde inte svara.
Vad har Johansson gjort för synnerligt, som Konungen så uppskattar när jag inte fattat. Pinsamt. För mig! Smålandskomposten skyndar till min hjälp. Fd Johansson tar emot medaljen "tacksamt och ödmjukt" men vet inte vad kungen särskilt tänkt på. "Jag har gjort det jag gjort." Bara denna formulering är värd en medalj. Men vad kan det vara om vi ska hjälpa fd Johansson att förstå Konungens tankevärld?
Det kan vara några kraftfulla predikningar i Slottskyrkan, förstås. Det kan väl inte vara skrivbordstjänstgöringen på stiftskansliet i alla år? Men det kan kanske handla om biskopsgärningen? Han valdes för att inte ställa till med något och hans betydande insats var måhända att han fullgjorde den insatsen? Hur eller hur är vi alla stolta och glada nu. Konstruktivt kunde samtal föras vid kommande kyrkkaffen för att bringa klarhet i de betydande insatsernas innehåll. Kan bli riktigt kul.
I går fick jag av en svensklärare kritik för inkorrekta hybridstycken. Sådana måste jag sluta med. "Big no no!" hette det. Vad är ett hybridstycke? frågade jag då. "Det är när du börjar på ny rad inom ett stycke och det är inte tillåtet." Det finns ingen yrkeskår som förtar skrivglädje på det effektiva sätt som en svensklärare gör. Jag vet detta sedan gammalt. En blogg är en dagbok och hanteras därefter. Men OK. (Och nu följer nytt stycke!!)
Jag ska så gott jag förmår undvika hybridstycken. Jag fick klara besked: "Och ny mening på ny rad på ditt sätt är absolut förbjudet! Dagens svensklektion helt gratis." Klarar jag detta har jag klarat ett av kunskapskraven på nationella proven, fick jag veta. Men fatta! Denna svensklärare har jag själv avlat. Jag har till någon del fostrat henne. Hur tror ni nu detta känns?
Kooikervalpen Loke? En valp kan somna som en liten ängel och vakna som ett monster, pigg på att kasta sig över allt och alla. Jag nämner bara fenomenet i förbigående. Han prioriterade skrapad oxfilé framför valpfoder.
Jag funderar egentligen också över frågan varför vi inte får det. Det är i grund och botten frågan: Vem har bestämt det?
Sannolikt hör det samman med att vi lever i en nihilistisk kultur. Det var denna nihilistiska kultur som gjorde revolution under 1900-talet och framträdde t ex som nazism. Nu ska det högtidlighållas minnesdagar om förintelsen utan att det på ett allvarligt sätt talas om de grundläggande tankefigurer, som gav och ger oss denna förintelse. Jag ska nu inte haka på dr Heberleins påpekanden om den svenska värdegrunden, vad nu detta begrepp innebär. Men antagligen är den inget annat och inget mera än en enkel besvärjelse.
Blir människan alltings mått är hållningen en annan än om det i kulturen tänks att människan är skapad till Guds avbild och till gudslikhet. När en sådan grundläggande hållning praktiseras, får det konsekvenser. I nihilismens tid förtingligas människan. Ting och tingestar kan man göra sig av med.
Jag tänker att vi skulle tala om nihilismens revolution och försöka förstå vad som krossades i denna revolution. Vi får ett kyrkosystem därefter. Det blir ett system där somliga av de tidigare självklarheterna revolutionerats bort.
Om Svenska kyrkan i detta läge ber jag att få återkomma - hur är Kyrkan Kyrka i nihilismens tid? En del grundvärden i det kyrkliga måste enkelt och närmast omärkligt avskaffas. Vi är nog där. För vem kan i Svenska kyrkan med framgång argumentera för att Guds Ord påbjuder eller förbjuder et eller annat och bli tagen på allvar?
"För betydande insatser för svenskt kyrkoväsende" har biskop fd Johansson tilldelats medalj av Konungen (högblått och åttan, vill jag minnas att jag läste). Jag meddelade den glada nyheten och fick då en fråga att besvara: "Vad har han gjort då?" Jag arme kunde inte svara.
Vad har Johansson gjort för synnerligt, som Konungen så uppskattar när jag inte fattat. Pinsamt. För mig! Smålandskomposten skyndar till min hjälp. Fd Johansson tar emot medaljen "tacksamt och ödmjukt" men vet inte vad kungen särskilt tänkt på. "Jag har gjort det jag gjort." Bara denna formulering är värd en medalj. Men vad kan det vara om vi ska hjälpa fd Johansson att förstå Konungens tankevärld?
Det kan vara några kraftfulla predikningar i Slottskyrkan, förstås. Det kan väl inte vara skrivbordstjänstgöringen på stiftskansliet i alla år? Men det kan kanske handla om biskopsgärningen? Han valdes för att inte ställa till med något och hans betydande insats var måhända att han fullgjorde den insatsen? Hur eller hur är vi alla stolta och glada nu. Konstruktivt kunde samtal föras vid kommande kyrkkaffen för att bringa klarhet i de betydande insatsernas innehåll. Kan bli riktigt kul.
I går fick jag av en svensklärare kritik för inkorrekta hybridstycken. Sådana måste jag sluta med. "Big no no!" hette det. Vad är ett hybridstycke? frågade jag då. "Det är när du börjar på ny rad inom ett stycke och det är inte tillåtet." Det finns ingen yrkeskår som förtar skrivglädje på det effektiva sätt som en svensklärare gör. Jag vet detta sedan gammalt. En blogg är en dagbok och hanteras därefter. Men OK. (Och nu följer nytt stycke!!)
Jag ska så gott jag förmår undvika hybridstycken. Jag fick klara besked: "Och ny mening på ny rad på ditt sätt är absolut förbjudet! Dagens svensklektion helt gratis." Klarar jag detta har jag klarat ett av kunskapskraven på nationella proven, fick jag veta. Men fatta! Denna svensklärare har jag själv avlat. Jag har till någon del fostrat henne. Hur tror ni nu detta känns?
Kooikervalpen Loke? En valp kan somna som en liten ängel och vakna som ett monster, pigg på att kasta sig över allt och alla. Jag nämner bara fenomenet i förbigående. Han prioriterade skrapad oxfilé framför valpfoder.
måndag 30 januari 2017
Kyrkohandboksförväntan
Jag har skrattat åt talet om den väldiga förväntan på en ny kyrkohandbok som finns i Svenska kyrkan. Tidigt i går kom jag på att jag nog haft fel. Det finns verkligen en förväntan och detta beror på en förfärande omständighet. Förfärande för varje kyrka som har folkkyrkliga ambitioner i billingsk mening, dvs det folkomspännande draget.
Jag tror att min tanke från gryningstimmen späddes på av radiogudstjänsten.
Kyrkoherden la tonfallet så påfallande frikyrkligt. Det brukar jag ha svårt med, det kryllar sig på ryggen. I går kryllade sig tarmluddet. Evangeliet bättras på vokalmässigt och sentimentaliteten, den som gamla kärringar sägs ha sådan lust till, spelades för fullt register. Det kan förhålla sig så, att jag är orättvis och till och med så illa att denna min bedömning kostar Frimodig kyrka en röst, men sanningen ska göra er fria.
Jag vet inte mycket om kyrkoherden mer än att han är prästvigd 50 år gammal och gjort en karriär som varit mig förmenad. Denna omständighet kan förklara tarmluddskryllandet, men jag vet inte. Ska jag fråga en mag- och tarmspecialist eller en psykolog - själasörjare har väl inget att bidra med?
Radiogudstjänsten resulterade i mig i ett sakligt kosnstaterande, att detta var inget för mig. Det var ambitiös yta, ambitiös i den meningen att det hela skulle framstå som djup!
Men felet då?
Jag har inte fattat att församlingar är reducerade till kyrkliga arbetslag, som producerar något arbetslaget tänker att folk vill ha (så att folk ska komma...). Dessa arbetslag har tröttnar på det gamla vanliga. Dessa arbetslag vill ha något nytt och fräscht. Därför finns det en stor förväntan på en ny kyrkohandbok.
Förstår ni hur katastrofalt det hela är?
Det finns så få församlingar i betydelsen samlingar av gudstjänstfirare som kan relatera till Kyrkans hela historia, att nu kan vad som helst hända.
Det än mer katastrofala är att dessa arbetslag, med väl tilltagen tid att planera och överlägga om gudstjänstförnyelse vid arbetslagsmöten med kaffe och tilltugg, gladeligt kommer att förnya gudstjänstlivet på ett sätt som alienerar de flesta av oss.
Vi som varit vana kommer att tröttna.
Det blir för ytligt och de liturgiska identitetsmarkörerna försvinner. Det blir helt enkelt inte i någon mening svenskkyrkligt.
De som alls inte är vana kommer en gång men sedan inte mer. Förnyelse är aldrig vad denna grupp längtar efter. Som bäst kommer denna grupp att tänka att de som agerar verkar ha roligt. Men till skillnad från hur det varit, kommer denna grupp inte längre att vara beredd att betala för dessa de andras nöje.
Kvar är arbetslaget med de närmast sörjande. De närmast sörjande kan vara konfirmander och det fåtal som inte har vett att dra fast de inte gillar det de utsätts för. Nu kommer själva naturen att reglera detta förhållande. "Vilka kommer inte att ha lämnat Svenska kyrkan år 2030?" frågade jag. Här räcktes upp händer och jag log och sa: "Ni tänker bli långlivade." Lite elakt men väldigt roligt, som ni förstår.
I en kyrka som inte är folklig nog, kan kyrkohandboken förändras egentligen hur som helst.
Fattar ni allvaret?
Ska detta gå att säga?
Självklart inte. Den som säger så har därmed bevisat sig vara en bakåtsträvare som ingenting begripit.
Predikan?
Inkännande. Vi kunde kanske känna igen oss i hur livet kan vara ibland. Och jag minns inte riktigt vad det var vi kunde känna igen, för jag körde bil på E6 och passade på att klia en liten valp under tiden. Men jag förstod att predikanten vädjade om mitt medhåll. Vi stänger till genom dogmer och rädsla men egentligen skulle det inre och det yttre mötas och vi skulle in i vår mänsklighet och in i närvaro. "Jesus lär ha sagt" var en av formuleringarna. Jag märkte att jag var rätt långt ifrån glädjen över ett dogma, tanken på det gudomliga mer än det mänskliga och på avstånd från vad Herren har att säga mig - för nu var det Jesus som lär ha sagt. Inte sagt och lärt.
Jag insåg att det i egentlig mening är så, att i den där gudstjänsten hör jag inte hemma. Jag är helt enkelt inte from nog, kvalificerar mig inte. Men det är säkert bra för sådana som gillar sådant. Så ni kan fortfarande rösta på Frimdig kyrka utan att behöva bry er om mig eller folk som är som jag, lite allergiska mot det insmickrande och än mer allergiska mot det hällörade.
Dagens stora insikt är att det verkligen finns en förväntan på en ny kyrkohandbok.
Den än mer förskräckande insikten, att det inte är församlingarna som längtar utan de arbetslag vi fått i stället för församlingar. Religionsproducenterna, alltså. Det är dessa som biskoparna möter. Och den fina och fromma religion som förkunnades, den där jag ska in i vår mänsklighet, behöver inte bara en ny kyrkohandbok. Den behöver först och främst en annan. En som passar religionsproducerande arbetslag.
Jag tror att min tanke från gryningstimmen späddes på av radiogudstjänsten.
Kyrkoherden la tonfallet så påfallande frikyrkligt. Det brukar jag ha svårt med, det kryllar sig på ryggen. I går kryllade sig tarmluddet. Evangeliet bättras på vokalmässigt och sentimentaliteten, den som gamla kärringar sägs ha sådan lust till, spelades för fullt register. Det kan förhålla sig så, att jag är orättvis och till och med så illa att denna min bedömning kostar Frimodig kyrka en röst, men sanningen ska göra er fria.
Jag vet inte mycket om kyrkoherden mer än att han är prästvigd 50 år gammal och gjort en karriär som varit mig förmenad. Denna omständighet kan förklara tarmluddskryllandet, men jag vet inte. Ska jag fråga en mag- och tarmspecialist eller en psykolog - själasörjare har väl inget att bidra med?
Radiogudstjänsten resulterade i mig i ett sakligt kosnstaterande, att detta var inget för mig. Det var ambitiös yta, ambitiös i den meningen att det hela skulle framstå som djup!
Men felet då?
Jag har inte fattat att församlingar är reducerade till kyrkliga arbetslag, som producerar något arbetslaget tänker att folk vill ha (så att folk ska komma...). Dessa arbetslag har tröttnar på det gamla vanliga. Dessa arbetslag vill ha något nytt och fräscht. Därför finns det en stor förväntan på en ny kyrkohandbok.
Förstår ni hur katastrofalt det hela är?
Det finns så få församlingar i betydelsen samlingar av gudstjänstfirare som kan relatera till Kyrkans hela historia, att nu kan vad som helst hända.
Det än mer katastrofala är att dessa arbetslag, med väl tilltagen tid att planera och överlägga om gudstjänstförnyelse vid arbetslagsmöten med kaffe och tilltugg, gladeligt kommer att förnya gudstjänstlivet på ett sätt som alienerar de flesta av oss.
Vi som varit vana kommer att tröttna.
Det blir för ytligt och de liturgiska identitetsmarkörerna försvinner. Det blir helt enkelt inte i någon mening svenskkyrkligt.
De som alls inte är vana kommer en gång men sedan inte mer. Förnyelse är aldrig vad denna grupp längtar efter. Som bäst kommer denna grupp att tänka att de som agerar verkar ha roligt. Men till skillnad från hur det varit, kommer denna grupp inte längre att vara beredd att betala för dessa de andras nöje.
Kvar är arbetslaget med de närmast sörjande. De närmast sörjande kan vara konfirmander och det fåtal som inte har vett att dra fast de inte gillar det de utsätts för. Nu kommer själva naturen att reglera detta förhållande. "Vilka kommer inte att ha lämnat Svenska kyrkan år 2030?" frågade jag. Här räcktes upp händer och jag log och sa: "Ni tänker bli långlivade." Lite elakt men väldigt roligt, som ni förstår.
I en kyrka som inte är folklig nog, kan kyrkohandboken förändras egentligen hur som helst.
Fattar ni allvaret?
Ska detta gå att säga?
Självklart inte. Den som säger så har därmed bevisat sig vara en bakåtsträvare som ingenting begripit.
Predikan?
Inkännande. Vi kunde kanske känna igen oss i hur livet kan vara ibland. Och jag minns inte riktigt vad det var vi kunde känna igen, för jag körde bil på E6 och passade på att klia en liten valp under tiden. Men jag förstod att predikanten vädjade om mitt medhåll. Vi stänger till genom dogmer och rädsla men egentligen skulle det inre och det yttre mötas och vi skulle in i vår mänsklighet och in i närvaro. "Jesus lär ha sagt" var en av formuleringarna. Jag märkte att jag var rätt långt ifrån glädjen över ett dogma, tanken på det gudomliga mer än det mänskliga och på avstånd från vad Herren har att säga mig - för nu var det Jesus som lär ha sagt. Inte sagt och lärt.
Jag insåg att det i egentlig mening är så, att i den där gudstjänsten hör jag inte hemma. Jag är helt enkelt inte from nog, kvalificerar mig inte. Men det är säkert bra för sådana som gillar sådant. Så ni kan fortfarande rösta på Frimdig kyrka utan att behöva bry er om mig eller folk som är som jag, lite allergiska mot det insmickrande och än mer allergiska mot det hällörade.
Dagens stora insikt är att det verkligen finns en förväntan på en ny kyrkohandbok.
Den än mer förskräckande insikten, att det inte är församlingarna som längtar utan de arbetslag vi fått i stället för församlingar. Religionsproducenterna, alltså. Det är dessa som biskoparna möter. Och den fina och fromma religion som förkunnades, den där jag ska in i vår mänsklighet, behöver inte bara en ny kyrkohandbok. Den behöver först och främst en annan. En som passar religionsproducerande arbetslag.
söndag 29 januari 2017
Kooiker
Det var, noterade jag, ingen rätt allmän begäran att få se en bild på kooikervalpen Loke, 8 veckor idag och förflyttad till sitt egentliga hem. Råbiff, förstås. Men ingen snaps. Två promenader, dels i min famn, dels på marken. Sådant tröttar.
Rastypiskt för kooikern är nog inte den dramatiska historien, den att en kooiker räddade livet på den holländske prinsen när han skulle mördas, 1500-tal, tror jag. Men som ras är kooikern pigg, glad och munter samt älskar sina människor. Sina? Ja, mördare skäller en kooiker på.
Nå, även om det inte är en allmän, dvs katolsk, begäran så kommer en bild och jag väntar nu enbart på positiva bloggkommentarer. Börjar biskoparna, de som aldrig läser denna bloggsida, men ändå råkar komma in på den? Nå, fritt fram för alla. Kennel Lovemix i Tvååker med Madde och Göran levererar, kenneln Meisjes i Visseltofta inte att förglömma.
Rastypiskt för kooikern är nog inte den dramatiska historien, den att en kooiker räddade livet på den holländske prinsen när han skulle mördas, 1500-tal, tror jag. Men som ras är kooikern pigg, glad och munter samt älskar sina människor. Sina? Ja, mördare skäller en kooiker på.
Nå, även om det inte är en allmän, dvs katolsk, begäran så kommer en bild och jag väntar nu enbart på positiva bloggkommentarer. Börjar biskoparna, de som aldrig läser denna bloggsida, men ändå råkar komma in på den? Nå, fritt fram för alla. Kennel Lovemix i Tvååker med Madde och Göran levererar, kenneln Meisjes i Visseltofta inte att förglömma.
Ingen vanlig dag!
I Rydaholm är det ingen högmässa idag. Det gör mitt liv lite enklare. På torsdag är det mässa i Mariakapellet. Då tar jag mig dit. Hade det varit högmässa, hade jag hamnat i beråd. Nåden eller naturen?
I dag blir det Halland och 09.30 ska jag stå uppställd i Tvååker. Dessförinnan ska en av hundarna lämnas på dagis några timmar. Kooikervalpen Loke, 8 veckor idag, ska hämtas. Ni som vet hur jag har det, förstår att min roll är att vara passopp. Den lilla valpen ska socialiseras. Kompostgaller och hushållspapper är vår arvedel, säger vi passopper. Heter det så i pluralis?
Loke är en pigg ordning, men inte den tuffaste killen i kullen, tror vi. Han går undan när det blir för stökigt. Men dessförinnan är han på'at, som det heter. Besiktningen var utan anmärkning.
Söndag är annars gudstjänstdag.
Men det finns gudstjänster att undvika.
När det heter att tron säkras genom att trosbekännelsen, Fader vår och välsignelsen förekommer, kan jag bara konstatera att den där professorn Martin Luther var en riktig dumming. I den kyrka han menade obetingat måste reformeras, fanns allt detta. Ändå räckte det inte. Här finns något att fundera på i varje fall detta år och i varje fall till och med den 31 oktober.
På Twitter läste jag en underlighet från något som kallar sig "Svenska kyrkan":
"På söndag kl 10.05 håller vännerna i @Pingst_molndal i TV-gudstjänsten. Kolla gärna #visespåsöndag"
Den självklara frågan är förstås om Svenska kyrkan också har ovänner i Pingst? Varför ska det annars särskilt talas om vänner? Kan det finnas någon församling där dessa ovänliga håller gudstjänst om än inte i tv? Det här är lika knepigt som det exkluderande i kyrkomötet, för där sägs "Kära vänner i kyrkomötet" av folk som jag inte är vän med. Det hälsningen är helt exkluderande, förstås. Tillsammans är vi ledamöter och somliga är vänner. I den vänkretsen ingår oftast inte jag, om jag fattat det rätt.
Det finns pingstvänner jag nog är vän med. Men knappast någon i Mölndal, ingen jag vet om i alla fall. Så finns det otrevliga pingstvänner och teologiskt opålitliga. De underkänner de dop jag utfört när barn döpts. Det tycker jag direkt illa om. Med vår bekännelse ska dessa pingstvänner fördömas som vederdöpare. Jag vet att detta nu tonas ner i de fina salongerna - men är det så klokt egentligen? Ska inte motsättningar grävas igenom på ett mer seriöst sätt när det handlar om dop, nattvard och ämbete? Jag återknyter till ett ekumeniskt grunddokument, som ni märker.
Det andra underliga är maningen "kolla gärna". Vad då gärna? Ska inte Svenska kyrkan mana sina sex miljoner medlemmar att pallra sig till sockenkyrkan för att fira högmässa, i den mån den firas? Varför ska man "gärna" sitta i tv-soffan?
Här är det illa tänkt om alls tänkt.
Eller menar det som kallar sig "Svenska kyrkan" på twitter att det är helt betydelselöst om man pallrar sig till kyrkan eller lägger sig i tv-soffan? Var har detta i så fall i demokratisk ordning beslutats och vilka konsekvenser får detta för alla präster som mödat sig med att knåpa ihop en predikan? Det demoraliserande är deras arvedel!
Nu undrar jag, innan någon börjar skrika, om ni märker hur komplicerat allt blir i det kyrkliga så fort det ställs uppföljande frågor. Det är inte säkert att detta är den frågandes fel eller ens ensak.
Ska jag illustrera med den underhållande intervjun i Smålandsposten med nya landshövdingen Ingrid Burman?
Kallar du dig socialist?
- Absolut.
- Men du har aldrig varit kommunist? (Hon gick med i VPK i mitten på 1970-talet, DS)
- Nej, nej.
Beskriv skillnaden?
- Det där är tuffa frågor som jag inte ens tänker försöka förklara.
Vad innebär det att du är socialist?
- Jag tror på solidaritet mellan människor, det är det absolut viktigaste.
1975 kom boken Jörn Svensson, ledande ideolog i VP, skrivit. Du ska ta ledningen och makten. Nog är landshövdingen Burmans avgränsning i detta, låt oss säga litterära, perspektiv märklig. I Jörns bok fanns väl Brechts poem Lärandets lov med, tror jag.
I dag blir det Halland och 09.30 ska jag stå uppställd i Tvååker. Dessförinnan ska en av hundarna lämnas på dagis några timmar. Kooikervalpen Loke, 8 veckor idag, ska hämtas. Ni som vet hur jag har det, förstår att min roll är att vara passopp. Den lilla valpen ska socialiseras. Kompostgaller och hushållspapper är vår arvedel, säger vi passopper. Heter det så i pluralis?
Loke är en pigg ordning, men inte den tuffaste killen i kullen, tror vi. Han går undan när det blir för stökigt. Men dessförinnan är han på'at, som det heter. Besiktningen var utan anmärkning.
Söndag är annars gudstjänstdag.
Men det finns gudstjänster att undvika.
När det heter att tron säkras genom att trosbekännelsen, Fader vår och välsignelsen förekommer, kan jag bara konstatera att den där professorn Martin Luther var en riktig dumming. I den kyrka han menade obetingat måste reformeras, fanns allt detta. Ändå räckte det inte. Här finns något att fundera på i varje fall detta år och i varje fall till och med den 31 oktober.
På Twitter läste jag en underlighet från något som kallar sig "Svenska kyrkan":
"På söndag kl 10.05 håller vännerna i @Pingst_molndal i TV-gudstjänsten. Kolla gärna #visespåsöndag"
Den självklara frågan är förstås om Svenska kyrkan också har ovänner i Pingst? Varför ska det annars särskilt talas om vänner? Kan det finnas någon församling där dessa ovänliga håller gudstjänst om än inte i tv? Det här är lika knepigt som det exkluderande i kyrkomötet, för där sägs "Kära vänner i kyrkomötet" av folk som jag inte är vän med. Det hälsningen är helt exkluderande, förstås. Tillsammans är vi ledamöter och somliga är vänner. I den vänkretsen ingår oftast inte jag, om jag fattat det rätt.
Det finns pingstvänner jag nog är vän med. Men knappast någon i Mölndal, ingen jag vet om i alla fall. Så finns det otrevliga pingstvänner och teologiskt opålitliga. De underkänner de dop jag utfört när barn döpts. Det tycker jag direkt illa om. Med vår bekännelse ska dessa pingstvänner fördömas som vederdöpare. Jag vet att detta nu tonas ner i de fina salongerna - men är det så klokt egentligen? Ska inte motsättningar grävas igenom på ett mer seriöst sätt när det handlar om dop, nattvard och ämbete? Jag återknyter till ett ekumeniskt grunddokument, som ni märker.
Det andra underliga är maningen "kolla gärna". Vad då gärna? Ska inte Svenska kyrkan mana sina sex miljoner medlemmar att pallra sig till sockenkyrkan för att fira högmässa, i den mån den firas? Varför ska man "gärna" sitta i tv-soffan?
Här är det illa tänkt om alls tänkt.
Eller menar det som kallar sig "Svenska kyrkan" på twitter att det är helt betydelselöst om man pallrar sig till kyrkan eller lägger sig i tv-soffan? Var har detta i så fall i demokratisk ordning beslutats och vilka konsekvenser får detta för alla präster som mödat sig med att knåpa ihop en predikan? Det demoraliserande är deras arvedel!
Nu undrar jag, innan någon börjar skrika, om ni märker hur komplicerat allt blir i det kyrkliga så fort det ställs uppföljande frågor. Det är inte säkert att detta är den frågandes fel eller ens ensak.
Ska jag illustrera med den underhållande intervjun i Smålandsposten med nya landshövdingen Ingrid Burman?
Kallar du dig socialist?
- Absolut.
- Men du har aldrig varit kommunist? (Hon gick med i VPK i mitten på 1970-talet, DS)
- Nej, nej.
Beskriv skillnaden?
- Det där är tuffa frågor som jag inte ens tänker försöka förklara.
Vad innebär det att du är socialist?
- Jag tror på solidaritet mellan människor, det är det absolut viktigaste.
1975 kom boken Jörn Svensson, ledande ideolog i VP, skrivit. Du ska ta ledningen och makten. Nog är landshövdingen Burmans avgränsning i detta, låt oss säga litterära, perspektiv märklig. I Jörns bok fanns väl Brechts poem Lärandets lov med, tror jag.
Lär dig det enklaste! Gör det nu,
ty nu är stunden här
det är aldrig försent!
Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det! Inget får hejda dig, börja nu
Allting bör du veta!
Du skall ta ledningen och makten.
Lär dig, du som är arbetslös!
Lär dig, du som är fängslad!
Lär dig, kvinna i köket!
Lär dig, sextioårige!
Du skall ta ledningen och makten.
Skynda till skolan, du som hemlös är! Öka din kunskap, du som fryser! Du som är hungrig, grip efter boken:
den är ett vapen!
Du skall ta ledningen och makten.
Var inte rädd för att fråga, kamrat
Låt ingen lura dig,
se efter själv!
Vad du inte själv vet
vet du ej!
Granska din räkning,
Du ska ju betala.
Sätt ditt finger på varje siffra,
fråga: hur kom den hit?
Du skall ta ledningen och makten.
Nu sitter Burman som Konungens befallningshavande just vid ledningen och makten, men kommunist? Nej, nej.
Väl att jag kunde stärka mig. Både Max Raabe och Kurt Tucholsky på SvT2 i går kväll. Jag drack ut julbrännvinet också! (Till er helnykterister: Det var julbrännvinet 2015, det för 2016 har jag inte öppnat, purist som jag är. Renlevnadsman rentav!)
Nu bär det av. Till Tvååker. När jag kommit hem kanske jag lägger ut ett blogginlägg med ett hundfoto...
ty nu är stunden här
det är aldrig försent!
Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det! Inget får hejda dig, börja nu
Allting bör du veta!
Du skall ta ledningen och makten.
Lär dig, du som är arbetslös!
Lär dig, du som är fängslad!
Lär dig, kvinna i köket!
Lär dig, sextioårige!
Du skall ta ledningen och makten.
Skynda till skolan, du som hemlös är! Öka din kunskap, du som fryser! Du som är hungrig, grip efter boken:
den är ett vapen!
Du skall ta ledningen och makten.
Var inte rädd för att fråga, kamrat
Låt ingen lura dig,
se efter själv!
Vad du inte själv vet
vet du ej!
Granska din räkning,
Du ska ju betala.
Sätt ditt finger på varje siffra,
fråga: hur kom den hit?
Du skall ta ledningen och makten.
Nu sitter Burman som Konungens befallningshavande just vid ledningen och makten, men kommunist? Nej, nej.
Väl att jag kunde stärka mig. Både Max Raabe och Kurt Tucholsky på SvT2 i går kväll. Jag drack ut julbrännvinet också! (Till er helnykterister: Det var julbrännvinet 2015, det för 2016 har jag inte öppnat, purist som jag är. Renlevnadsman rentav!)
Nu bär det av. Till Tvååker. När jag kommit hem kanske jag lägger ut ett blogginlägg med ett hundfoto...
fredag 27 januari 2017
Vi står upp för godhet - och möts av förakt
Ibland svajar jag i det kyrkliga.
Faktiskt inte när jag hör bikt eller umgås med det heliga - Ord och sakrament. Jag svajar mest när jag läser överhetens utgjutelser. Rubriken i Aftonbladet tyckte jag faktiskt var för mycket, too much, som det heter i det ekumeniska: "Vi står upp för godhet - och möts av förakt".
Det är uppenbarligen något fel på den självbilden, något fel i det grundläggande, något fel i det andliga som kommer till uttryck i debattartikeln och som i varje fall rubriksättaren förstår och för vidare. Ursäkta klarspråket. I sak tycks rubriken ha täckning i det gnälliga debattinlägget. Syftet är väl att puffa för Juluppropet.
Nå, nu skulle väl en kristen inte vara förvånad. Frälsaren själv råkade ut för sådant... Fast han gnällde kanske inte. Var närmast förvånad? Läs Sankt Johannes om ni vill fördjupa er i det s k läget.
Nu läser jag debattartikelns bärande meningar:
"Juluppropet har väckt hopp och förlöst handlingskraft".
Hos färre undertecknare än det antal flyktingar/migranter som kom förra året. Och 2 miljoner plus som uppropet för bevarad kristendomsundervisning, som drogs ihop på 1960-talet nådde, tycks Juluppropet inte nå. Vad säger det? Bara detta att det inte bakom Juluppropet finns några begåvade högkyrkliga? Vilken handlingskraft har Juluppropet förlöst rent konkret? Jag vill verkligen veta.
"Åsiktsklimatet hårdnar".
Så kan det vara. Eller insiktsfulla som fattat att enkla slagord inte kan eller får ersätta kritiska och konstruktiva analyser. Om åsiktsklimatet hårdnar, återstår endast att ge insikter. Vad skulle alternativet vara. Och det kyrkliga/ekumeniska socialetiska arbetet har varit noga med fakta och förankring. Det var faktiskt inte Sveriges kristna råd. Det lät sig ledas av Lasse, som skrutit med att det i all hast kommit till ett upprop. JUST DETTA är värt en misstänksam hållning.
"Vi räds inte debatten men en anständig diskussion tillskriver inte någon åsikter den inte har."
Och det skriverAntje under på, hon som hör till kyrkoledningen, den som i dcennier uppträtt just så. Nu blir jag förbannad.
Inte i den kristliga betydelsen "utan hopp och utan Gud i världen" utan profetiskt. Inte ens politiskt sålunda.
Den här metoden med tillvitelser har vi levat under i decennier och vi vet vad de motkristna är kapabla till. Det är tur att det är inte är söndag i dag, för då hade Strukturutskottet misstyckt om denna sakinformation.
Här kommer slutsatsen: En anständig diskussion är inte vad som förekommit eller förekommer i Svenska kyrkan.
Vilka sk*th*g*r de motkristna är! Men bra om de ekumeniska nu ger Antje som främsta företrädare för Svenska kyrkan en rejäl undervisning om anständighet. Vågar Arborelius det? Han vet - men säger han något eller är han en typisk romersk-katolik i Sverige? En som vet, men vet att hålla käften om den institutionaliserade svenskkyrkliga ohederligheten? Vi räds inte debatten!
"Förakt mot godhet" lyder nästa anklagelse.
Då har den egna positionen definierats. Det är väl här det svajar för mig. De goda definierar sig som - goda! Jag är väl inte speciellt anständig, men någonstans ungefär en sjömil innan denna självangivelse går min gräns. Eller i vart fall en kabellängd. Jag vill inte utmåla mig vare sig som anständig eller from. Men vad är detta? Fanns det ingen som förstod att dra i nödbromsen? "Eigenlob stinkt", som vi säger. Och nu luktar det råtta rejält. Vad ska den göra som skrivit på Juluppropet men slås av insikten att han eller hon inte vill stå samman med de goda av rent religiösa skäl?
"Förakt mot generositet och välvilja kan få katastrofala följder."
Here we go again!
Katastrofala följder för vem? Generositet och välvilja kan också få katastrofala konsekvenser. Om morden i Malmö blir hållning landet runt eller om Malmös ekonomiska situation blir villkor - då klarar vi inte situationen. Hultsfred markerade och sa att kommunen inte kunde ta emot fler inflyttande, och vad ni än säger om kommunalpolitiker i Hultsfred, vill ni påstå att de är ondsinta eller föraktfulla mot generositet och välvilja? Finns det inte en del katastrofala följer av den migrationspolitik vi haft och har? Och är inte en av följderna att folk fått klart för sig att den politiska överheten inte litar på folk? Som vanligt i utsatta lägen. Brecht har skaldat på temat.
Det blev verkligen dumt, det här de många skrev i Aftonbladet.
Var det ingen enda undertecknare som hade en liten känsla av att något gått fel? Jag tror jag ska vara bekymrad. Här är den samlade kristliga självbilden frivilligt framställd till allmänt beskådande. Var är skämskudden?
Men det vill jag ha sagt: Om denna julkampanj har Svenska kyrkan inte fattat något beslut. Beslutet har fattats av Sveriges Kristna Råd. Kritiken ska riktas mot SKR. Kyrkoledarna har talat. Inte bara Antje.
Denna arla morgonstund är det fotboll som gäller. Barnbarnet Hugo spelar i Växjö och har övernattat här. Transportkompaniet ställer upp. I morgon blir det ännu tidigare.
Faktiskt inte när jag hör bikt eller umgås med det heliga - Ord och sakrament. Jag svajar mest när jag läser överhetens utgjutelser. Rubriken i Aftonbladet tyckte jag faktiskt var för mycket, too much, som det heter i det ekumeniska: "Vi står upp för godhet - och möts av förakt".
Det är uppenbarligen något fel på den självbilden, något fel i det grundläggande, något fel i det andliga som kommer till uttryck i debattartikeln och som i varje fall rubriksättaren förstår och för vidare. Ursäkta klarspråket. I sak tycks rubriken ha täckning i det gnälliga debattinlägget. Syftet är väl att puffa för Juluppropet.
Nå, nu skulle väl en kristen inte vara förvånad. Frälsaren själv råkade ut för sådant... Fast han gnällde kanske inte. Var närmast förvånad? Läs Sankt Johannes om ni vill fördjupa er i det s k läget.
Nu läser jag debattartikelns bärande meningar:
"Juluppropet har väckt hopp och förlöst handlingskraft".
Hos färre undertecknare än det antal flyktingar/migranter som kom förra året. Och 2 miljoner plus som uppropet för bevarad kristendomsundervisning, som drogs ihop på 1960-talet nådde, tycks Juluppropet inte nå. Vad säger det? Bara detta att det inte bakom Juluppropet finns några begåvade högkyrkliga? Vilken handlingskraft har Juluppropet förlöst rent konkret? Jag vill verkligen veta.
"Åsiktsklimatet hårdnar".
Så kan det vara. Eller insiktsfulla som fattat att enkla slagord inte kan eller får ersätta kritiska och konstruktiva analyser. Om åsiktsklimatet hårdnar, återstår endast att ge insikter. Vad skulle alternativet vara. Och det kyrkliga/ekumeniska socialetiska arbetet har varit noga med fakta och förankring. Det var faktiskt inte Sveriges kristna råd. Det lät sig ledas av Lasse, som skrutit med att det i all hast kommit till ett upprop. JUST DETTA är värt en misstänksam hållning.
"Vi räds inte debatten men en anständig diskussion tillskriver inte någon åsikter den inte har."
Och det skriverAntje under på, hon som hör till kyrkoledningen, den som i dcennier uppträtt just så. Nu blir jag förbannad.
Inte i den kristliga betydelsen "utan hopp och utan Gud i världen" utan profetiskt. Inte ens politiskt sålunda.
Den här metoden med tillvitelser har vi levat under i decennier och vi vet vad de motkristna är kapabla till. Det är tur att det är inte är söndag i dag, för då hade Strukturutskottet misstyckt om denna sakinformation.
Här kommer slutsatsen: En anständig diskussion är inte vad som förekommit eller förekommer i Svenska kyrkan.
Vilka sk*th*g*r de motkristna är! Men bra om de ekumeniska nu ger Antje som främsta företrädare för Svenska kyrkan en rejäl undervisning om anständighet. Vågar Arborelius det? Han vet - men säger han något eller är han en typisk romersk-katolik i Sverige? En som vet, men vet att hålla käften om den institutionaliserade svenskkyrkliga ohederligheten? Vi räds inte debatten!
"Förakt mot godhet" lyder nästa anklagelse.
Då har den egna positionen definierats. Det är väl här det svajar för mig. De goda definierar sig som - goda! Jag är väl inte speciellt anständig, men någonstans ungefär en sjömil innan denna självangivelse går min gräns. Eller i vart fall en kabellängd. Jag vill inte utmåla mig vare sig som anständig eller from. Men vad är detta? Fanns det ingen som förstod att dra i nödbromsen? "Eigenlob stinkt", som vi säger. Och nu luktar det råtta rejält. Vad ska den göra som skrivit på Juluppropet men slås av insikten att han eller hon inte vill stå samman med de goda av rent religiösa skäl?
"Förakt mot generositet och välvilja kan få katastrofala följder."
Here we go again!
Katastrofala följder för vem? Generositet och välvilja kan också få katastrofala konsekvenser. Om morden i Malmö blir hållning landet runt eller om Malmös ekonomiska situation blir villkor - då klarar vi inte situationen. Hultsfred markerade och sa att kommunen inte kunde ta emot fler inflyttande, och vad ni än säger om kommunalpolitiker i Hultsfred, vill ni påstå att de är ondsinta eller föraktfulla mot generositet och välvilja? Finns det inte en del katastrofala följer av den migrationspolitik vi haft och har? Och är inte en av följderna att folk fått klart för sig att den politiska överheten inte litar på folk? Som vanligt i utsatta lägen. Brecht har skaldat på temat.
Det blev verkligen dumt, det här de många skrev i Aftonbladet.
Var det ingen enda undertecknare som hade en liten känsla av att något gått fel? Jag tror jag ska vara bekymrad. Här är den samlade kristliga självbilden frivilligt framställd till allmänt beskådande. Var är skämskudden?
Men det vill jag ha sagt: Om denna julkampanj har Svenska kyrkan inte fattat något beslut. Beslutet har fattats av Sveriges Kristna Råd. Kritiken ska riktas mot SKR. Kyrkoledarna har talat. Inte bara Antje.
Denna arla morgonstund är det fotboll som gäller. Barnbarnet Hugo spelar i Växjö och har övernattat här. Transportkompaniet ställer upp. I morgon blir det ännu tidigare.
Antjes tre foci
Antje ska skriva krönika i vår älskade rikskyrkliga publikation, den som förgyller våra torsdagar genom att insätta oss i ett särskilt mentalt tillstånd, ni vet. Hon fokuserade på tre saker som förtjänade särskild uppmärksamhet.
Den första var reformationsårets strålande start.
Frasse kom. Men var det så strålande? Jag får frågor just om det ekumeniska klimatet eftersom de romerska katolikerna prövade att få vara på Malmö Arena för mässan med påven, men det sa tydligen Svenska kyrkan nej till, liksom nej till en gemensam mässa, som annars brukar tråcklas ihop i det ekumeniska. Det skulle inte heller vara två mässor, en evangelisk och en katolsk parallellt. Därför fick vi huttra på arenan. Och så sägs det att Antje gick sin väg när det var tid för kommunion. Det uppmärksammades och nu tolkas det. Här är en betydelse som kanske ännu inte sjunkit in helt?
Jag tillfrågas om saken och kan bara svara att jag vet ingenting.
Var det en dyrbar förmån när Frasse gav så klart besked i ämbetsfrågan? För kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* förstås - annars? Men visst. Det skrattades när Frasse och Antje kramades och saken kommenterades: "Ingen av dessa två skulle prästvigt den andra!"
Detta sagt, förväntar jag mig mycket av den andra fokusfrågan - men den ska Antje återkomma till framöver! Så var frågorna i texten endast två. Då styr det över till kyrkohandboksfrågan.
Det är ett svar som både säger att vi vet och inte vet hur handboken kommer att se ut.
Det är sant. Men vi vet att professor Nelson inte fick veta och att kyrkomusikerna skriver under ett upprop. På Facebook diskuteras livligt. Och ryktet går att Antje skrivit ett argsint brev till initiativtagaren till uppropet. Jag har fått för mig att det ryktet är sant, jag har nämligen hört det av en som själv har berättat det.
Kyrkomusikerna beskylls av Antje för att ha förutfattade meningar. Tja, det kan man kanske säga. Men vad är förutfattat för en musiker som lever Kyrkans liv och ägnar sig åt kyrkomusik om inte förutfattat? Kyrkomusiker är ju utbildade för att fatta just - kyrkomusik! Och visst fattar dom. Kykomsuikernas kritik, särskilt den, har varit till nytta, markerar Antje. Och Antje frågade ju själv vid det beramade mötet med sina främsta kritiker hur det var med kyrkomusikernas åsikter. Denna hennes undran utlöste uppropet.
Antje är mot namninsamlingen eftersom den riskerar "att undergräva själva remissarbetet".
Vad är det? frågar vi med katekesförklaringen av år 1878.
"Det viktiga demokratiska verktyg som vi har för att få fram bästa resultat".
Jojo.
Men fri debatt och öppet samtal därtill?
"Sådant kan ge bilden av en kyrka som inte respekterar sig själv och sina egna beslutsprocesser, vilket i så fall slår mot oss alla."
Jag tänkte skriva att själva omständigheten skulle kunna visa kyrklig vitalitet, men blodsockerhalten är tydligen så låg denna morgon att jag faktiskt surnar till. Kan ge bilden? I så fall slår mot oss alla? Någon måtta på det översåtliga får det vara.
I Kalmar blev domkyrkoorganisten Jan H Börjesson ledsen i ögat. "Det är utomordentligt allvarligt att vår ärkebiskop betraktar 1/3 av vår yrkeskår som osaklig och oseriös", skrev han på Facebook. Kanske. Om det inte är utomordentligt informationsbärande.
Kyrkohandboksarbetet har inte kunnat sägas vara en framgångssaga precis. Hur kommer sig det? Förra omgången, jag talar 70- och 80-tal, var mer transparent. Och nu har inte bara Svenska kyrkans egen Voldemort, docenten Christer Pahlmblad, utan också andra från en allmänkyrklig tradition bemötts med tystnad. Mikael Löwegren och Mikael Isacson t ex. Och hast Du mir gesehen, för några år sedan ordnade en ersättare i Kyrkostyrelsen en sittning i handboksfrågan. Det irriterade handläggarna redan då! Ersättare ska hållas kort och inte ta några initiativ!
Hade vi haft mer fart på kyrkojournalistiken hade vi fått veta varför den tidigare handläggaren av kyrkohandboken, teol dr Anders Björnberg, lämnade sina arbetsuppgifter. Jag vet faktiskt inte. Han blev SKUT-präst. Men det var väl ett oväntat avhopp och skulle kunna motivera en undersökande journalistik. Sket det sig redan då och där? Vet Per Eckerdal något?
Har vi förresten ett parallellt fenomen när koordinatorn för reformationsjubiléet också lämnar? Vad finns då att upptäcka bakom kulisserna? Cherchez la femme!
Antje citerar Luther och påstår att teologin skänker ett lugnt och glatt hjärta. Jag fick fundera en lång stund och nådde fram till slutsatsen att det kan vara så, förutsatt att vi talar om teologi. Inte religionsvetenskap sålunda.
Och musik?
Jodå. Jag har hört de musikaliska inläggen ikyrkohandboksfrågan på Youtube och gett er tipsen. Kanske skänkte inte musiken lugn - men glädje! Det behövs, fast vi har en pigg, käck och munter Bloggardag.
Kl 08.15 ska det bli kyrkohandboksdebatt i P1 mellan kyrkomusikern och tonsättaren mm Maria Löfberg och Wanja Lundby Wedin. Om någon för bara fem år sedan sagt mig att Maria och Wanja i radio skulle debatterat detta ämne, hade jag inte trott uppgiften. Jag ska lyssna och därför kommer blogginlägget tidigare än vanligt. Man är väl på G!
Den första var reformationsårets strålande start.
Frasse kom. Men var det så strålande? Jag får frågor just om det ekumeniska klimatet eftersom de romerska katolikerna prövade att få vara på Malmö Arena för mässan med påven, men det sa tydligen Svenska kyrkan nej till, liksom nej till en gemensam mässa, som annars brukar tråcklas ihop i det ekumeniska. Det skulle inte heller vara två mässor, en evangelisk och en katolsk parallellt. Därför fick vi huttra på arenan. Och så sägs det att Antje gick sin väg när det var tid för kommunion. Det uppmärksammades och nu tolkas det. Här är en betydelse som kanske ännu inte sjunkit in helt?
Jag tillfrågas om saken och kan bara svara att jag vet ingenting.
Var det en dyrbar förmån när Frasse gav så klart besked i ämbetsfrågan? För kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* förstås - annars? Men visst. Det skrattades när Frasse och Antje kramades och saken kommenterades: "Ingen av dessa två skulle prästvigt den andra!"
Detta sagt, förväntar jag mig mycket av den andra fokusfrågan - men den ska Antje återkomma till framöver! Så var frågorna i texten endast två. Då styr det över till kyrkohandboksfrågan.
Det är ett svar som både säger att vi vet och inte vet hur handboken kommer att se ut.
Det är sant. Men vi vet att professor Nelson inte fick veta och att kyrkomusikerna skriver under ett upprop. På Facebook diskuteras livligt. Och ryktet går att Antje skrivit ett argsint brev till initiativtagaren till uppropet. Jag har fått för mig att det ryktet är sant, jag har nämligen hört det av en som själv har berättat det.
Kyrkomusikerna beskylls av Antje för att ha förutfattade meningar. Tja, det kan man kanske säga. Men vad är förutfattat för en musiker som lever Kyrkans liv och ägnar sig åt kyrkomusik om inte förutfattat? Kyrkomusiker är ju utbildade för att fatta just - kyrkomusik! Och visst fattar dom. Kykomsuikernas kritik, särskilt den, har varit till nytta, markerar Antje. Och Antje frågade ju själv vid det beramade mötet med sina främsta kritiker hur det var med kyrkomusikernas åsikter. Denna hennes undran utlöste uppropet.
Antje är mot namninsamlingen eftersom den riskerar "att undergräva själva remissarbetet".
Vad är det? frågar vi med katekesförklaringen av år 1878.
"Det viktiga demokratiska verktyg som vi har för att få fram bästa resultat".
Jojo.
Men fri debatt och öppet samtal därtill?
"Sådant kan ge bilden av en kyrka som inte respekterar sig själv och sina egna beslutsprocesser, vilket i så fall slår mot oss alla."
Jag tänkte skriva att själva omständigheten skulle kunna visa kyrklig vitalitet, men blodsockerhalten är tydligen så låg denna morgon att jag faktiskt surnar till. Kan ge bilden? I så fall slår mot oss alla? Någon måtta på det översåtliga får det vara.
I Kalmar blev domkyrkoorganisten Jan H Börjesson ledsen i ögat. "Det är utomordentligt allvarligt att vår ärkebiskop betraktar 1/3 av vår yrkeskår som osaklig och oseriös", skrev han på Facebook. Kanske. Om det inte är utomordentligt informationsbärande.
Kyrkohandboksarbetet har inte kunnat sägas vara en framgångssaga precis. Hur kommer sig det? Förra omgången, jag talar 70- och 80-tal, var mer transparent. Och nu har inte bara Svenska kyrkans egen Voldemort, docenten Christer Pahlmblad, utan också andra från en allmänkyrklig tradition bemötts med tystnad. Mikael Löwegren och Mikael Isacson t ex. Och hast Du mir gesehen, för några år sedan ordnade en ersättare i Kyrkostyrelsen en sittning i handboksfrågan. Det irriterade handläggarna redan då! Ersättare ska hållas kort och inte ta några initiativ!
Hade vi haft mer fart på kyrkojournalistiken hade vi fått veta varför den tidigare handläggaren av kyrkohandboken, teol dr Anders Björnberg, lämnade sina arbetsuppgifter. Jag vet faktiskt inte. Han blev SKUT-präst. Men det var väl ett oväntat avhopp och skulle kunna motivera en undersökande journalistik. Sket det sig redan då och där? Vet Per Eckerdal något?
Har vi förresten ett parallellt fenomen när koordinatorn för reformationsjubiléet också lämnar? Vad finns då att upptäcka bakom kulisserna? Cherchez la femme!
Antje citerar Luther och påstår att teologin skänker ett lugnt och glatt hjärta. Jag fick fundera en lång stund och nådde fram till slutsatsen att det kan vara så, förutsatt att vi talar om teologi. Inte religionsvetenskap sålunda.
Och musik?
Jodå. Jag har hört de musikaliska inläggen ikyrkohandboksfrågan på Youtube och gett er tipsen. Kanske skänkte inte musiken lugn - men glädje! Det behövs, fast vi har en pigg, käck och munter Bloggardag.
Kl 08.15 ska det bli kyrkohandboksdebatt i P1 mellan kyrkomusikern och tonsättaren mm Maria Löfberg och Wanja Lundby Wedin. Om någon för bara fem år sedan sagt mig att Maria och Wanja i radio skulle debatterat detta ämne, hade jag inte trott uppgiften. Jag ska lyssna och därför kommer blogginlägget tidigare än vanligt. Man är väl på G!
torsdag 26 januari 2017
Jag kan knappt bärga mig!
Någon gång idag får vi läsa Katarinauppropet, det som har som mål att frågan om svensk vapenexport ska bli en, håll i er, kyrkovalsfråga.
KG Hammar är med på uppropet ihop med fd pingstvännen Olle Carlsson, nu kyrkoherde i Katarina i Stockholm. POSK-are i kyrkomötet. Vem som är den kloke av dessa två hade jag tidigare inte funderat över. Men nu!
En humanare flyktingpolitik och mot svensk vapenexport. Det tar sig.
Jag frågar bara: Vilket vapen blir du helst dödad av? Ett svenskt, ett tyskt, ett franskt, ett brittiskt, ett amerikanskt eller ett ryskt? Och vilket vapen, om nu något, skulle du vilja att fienden blir dödad av? Finns det inte något grundläggande viktigt med att det svenska stålet biter och moskoviter får lägga märke till det?
Jag kan fråga på annat sätt.
Ska vi ensamma bära kostnaderna för vårt eget försvars beväpning?
Ska vi köpa från utlandet?
Eller är de egna kostnaderna bara möjliga att bära om vi efter reglering kan sälja utomlands?
Om vi inte säljer, vem tjänar på det, dvs vilka andra länder exporterar?
Är inte den rimliga hållningen att reglera vapenhandeln - så gott det nu går.
Frågorna om vapenexport är komplicerad och utredda i omgångar.
I Sverige har vi försökt väga intressen mot varandra, fredens, våra egna och andras. Vi har haft som målsättning att rusta för krig för att undvika det. Vi har en försvarsminister, ett försvarsutskott och har genom värnpliktssystemet haft en betydande demokratisk insyn i hela det militära systemet. Samtidigt är annat hemligt, nämligen vapensystemen som utvecklas av försvarsindustrin, Kockums, SAAB, Svenska Philips, Bofors, Hägglunds, Scania, Volvo ... Annat inte lika hemligt. Hiabs kranar, fast de stämplades som krigsmateriel när det begav sig.
Så vad har frågan om vapenexport i det svenska kyrkovalet att göra?
Den frågan ska alltså tränga undan andra frågor.
Jag vet inte om Frimodig kyrka har något svar att ge. Vi har aldrig röstat om saken. Jag återkommer strax till varför.
Nu tror jag det är något lurt med alltihop. KG och Olle utnyttjar kyrkovalet i eget, dvs i högre, intresse.
Man kan lura all någon tid, några all tid men inte alla alltid.
Några fattar att frågor som är viktiga för Svenska kyrkan försummas när de viktiga frågorna om vapen export och flyktingar ska ta intresset. Egentligen tycker jag detta är helsjukt.
Det kan vara ett bönesvar också, jag undviker alltid att vara tvärsäker.
Den lärde docenten O ber nämligen: "Gode Gud, låt dom inte hindra sig utan gå för långt!" Är det detta som händer och folk fattar? Då tycker jag synd om KG. Igen.
Om KG Hammar läser jag i Johan Sundeens bok om 68-kyrkan. Hans namn finns med - men egentligen ingenting om hur vänster han var och är. Det beror på att KG satt på Finngatan och skrev avhandling och sedan gick han hem och skötte barnen. Fint, men vad som är vänster, socialistiskt eller bolsjevikiskt läste han? Frasradikalismen triumferar och passar väl i de kyrkliga salongerna.
Så noterar Ottestig att Hammar är relativt osynlig i 1960- och 70-talens tidsningsmaterial (Dagen 4 mars 2015). Jojo.
Sundeen själv noterar att Hammar förekommer anmärkningsvärt lite i den bok han nu skrivt, 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989, Bladh By Bladh 2017. Den som vill jämför not 335 s 412. Har Hammar och Lind i egentlig mening mött marxismen? Har de läst band 1 av Kapitalet, Bohmans översättning när de kom ut? Sandlers översättning har de nog inte läst. Kanske Marxismens politiska ekonomi? Nä, det är nog att ta i. Tidsignal - på den tiden när de lösa klamrarna från Aftonbladet förmodades skola användas för Tidsignal, som alls inga klamrar hade, inte ens lösa? Läste FiB/K från första numret och framåt? Zenit? Pro Orthodoxia? Betalade de och deras familjer något till SDS bötesfond? Jobbade på Bokcaféet på S:t Petri Kyrkogata i Lund?
Nu hoppas jag att Frimodig kyrka orkar stå emot och kan säga att frågan om vapenexport hör till det politiska liv där vi måste kräva ansvar av de politiska partierna och menar att just i det politiska arbetet har politiska partier mycket att göra. Gör det då, politiker! I rätt forum. Minns att abusus non tollit usum. Och bekämpa den klerikala patetiken, för Guds skull! Det finns inget ställföreträdande kristet förnuft i det politiska. Där står vi ihop med goda hedningar och de mer indifferenta för att föra besinningsfulla och komplicerade/komplicerande samtal.
Humanare flyktingpolitik?
Nu ska de överträffa varandra. Så konstigt att de inte skrev motionerna om medel för Svenska kyrkans flyktingarbete. Det gjorde Frimodig kyrka! Snacka går ju, som vi frimodiga säger. Det innebär att vi menar att man inte bara ska säga tulipanaros utan göra också. Det gör vi. Då återstår bland slagorden att göra de kritiska men konstruktiva analyserna, de som tar in också ovälkommen information och styrs av förnuft, inte fördomar. Inte ens kristliga sådana.
Nästa gång jag ser KG går han väl omkring med skitig tygkasse på bokmässan i Göteborg. Han tror att radikaler ska se sådana ut. Jörn Svensson var rätt tydlig med att radikaler inte ska se sådana ut.
POSK-are tänker jag över. Bengt Olof Dike och Olle Carlsson.
Så det kan gå.
Nu kan jag knappt bärga mig innan jag får läsa hela uppropet och inte bara få det refererat för mig.
Jag fortsätter läsa Sundeens bok. Den ska presenteras i Borås den 31 januari, har jag fått höra. Stalltips: jag återkommer i ärendet för att ge några indiskretioner på vägen. Till båtnad för vad? Det återstår att se.
I morgon får jag väl reflektera över kyrkohandboksarbetet, det Antje bestått en krönika i det organ som påverkar torsdagars sinnesstämning. Jag ska läsa med stor noggrannhet.
KG Hammar är med på uppropet ihop med fd pingstvännen Olle Carlsson, nu kyrkoherde i Katarina i Stockholm. POSK-are i kyrkomötet. Vem som är den kloke av dessa två hade jag tidigare inte funderat över. Men nu!
En humanare flyktingpolitik och mot svensk vapenexport. Det tar sig.
Jag frågar bara: Vilket vapen blir du helst dödad av? Ett svenskt, ett tyskt, ett franskt, ett brittiskt, ett amerikanskt eller ett ryskt? Och vilket vapen, om nu något, skulle du vilja att fienden blir dödad av? Finns det inte något grundläggande viktigt med att det svenska stålet biter och moskoviter får lägga märke till det?
Jag kan fråga på annat sätt.
Ska vi ensamma bära kostnaderna för vårt eget försvars beväpning?
Ska vi köpa från utlandet?
Eller är de egna kostnaderna bara möjliga att bära om vi efter reglering kan sälja utomlands?
Om vi inte säljer, vem tjänar på det, dvs vilka andra länder exporterar?
Är inte den rimliga hållningen att reglera vapenhandeln - så gott det nu går.
Frågorna om vapenexport är komplicerad och utredda i omgångar.
I Sverige har vi försökt väga intressen mot varandra, fredens, våra egna och andras. Vi har haft som målsättning att rusta för krig för att undvika det. Vi har en försvarsminister, ett försvarsutskott och har genom värnpliktssystemet haft en betydande demokratisk insyn i hela det militära systemet. Samtidigt är annat hemligt, nämligen vapensystemen som utvecklas av försvarsindustrin, Kockums, SAAB, Svenska Philips, Bofors, Hägglunds, Scania, Volvo ... Annat inte lika hemligt. Hiabs kranar, fast de stämplades som krigsmateriel när det begav sig.
Så vad har frågan om vapenexport i det svenska kyrkovalet att göra?
Den frågan ska alltså tränga undan andra frågor.
Jag vet inte om Frimodig kyrka har något svar att ge. Vi har aldrig röstat om saken. Jag återkommer strax till varför.
Nu tror jag det är något lurt med alltihop. KG och Olle utnyttjar kyrkovalet i eget, dvs i högre, intresse.
Man kan lura all någon tid, några all tid men inte alla alltid.
Några fattar att frågor som är viktiga för Svenska kyrkan försummas när de viktiga frågorna om vapen export och flyktingar ska ta intresset. Egentligen tycker jag detta är helsjukt.
Det kan vara ett bönesvar också, jag undviker alltid att vara tvärsäker.
Den lärde docenten O ber nämligen: "Gode Gud, låt dom inte hindra sig utan gå för långt!" Är det detta som händer och folk fattar? Då tycker jag synd om KG. Igen.
Om KG Hammar läser jag i Johan Sundeens bok om 68-kyrkan. Hans namn finns med - men egentligen ingenting om hur vänster han var och är. Det beror på att KG satt på Finngatan och skrev avhandling och sedan gick han hem och skötte barnen. Fint, men vad som är vänster, socialistiskt eller bolsjevikiskt läste han? Frasradikalismen triumferar och passar väl i de kyrkliga salongerna.
Så noterar Ottestig att Hammar är relativt osynlig i 1960- och 70-talens tidsningsmaterial (Dagen 4 mars 2015). Jojo.
Sundeen själv noterar att Hammar förekommer anmärkningsvärt lite i den bok han nu skrivt, 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989, Bladh By Bladh 2017. Den som vill jämför not 335 s 412. Har Hammar och Lind i egentlig mening mött marxismen? Har de läst band 1 av Kapitalet, Bohmans översättning när de kom ut? Sandlers översättning har de nog inte läst. Kanske Marxismens politiska ekonomi? Nä, det är nog att ta i. Tidsignal - på den tiden när de lösa klamrarna från Aftonbladet förmodades skola användas för Tidsignal, som alls inga klamrar hade, inte ens lösa? Läste FiB/K från första numret och framåt? Zenit? Pro Orthodoxia? Betalade de och deras familjer något till SDS bötesfond? Jobbade på Bokcaféet på S:t Petri Kyrkogata i Lund?
Nu hoppas jag att Frimodig kyrka orkar stå emot och kan säga att frågan om vapenexport hör till det politiska liv där vi måste kräva ansvar av de politiska partierna och menar att just i det politiska arbetet har politiska partier mycket att göra. Gör det då, politiker! I rätt forum. Minns att abusus non tollit usum. Och bekämpa den klerikala patetiken, för Guds skull! Det finns inget ställföreträdande kristet förnuft i det politiska. Där står vi ihop med goda hedningar och de mer indifferenta för att föra besinningsfulla och komplicerade/komplicerande samtal.
Humanare flyktingpolitik?
Nu ska de överträffa varandra. Så konstigt att de inte skrev motionerna om medel för Svenska kyrkans flyktingarbete. Det gjorde Frimodig kyrka! Snacka går ju, som vi frimodiga säger. Det innebär att vi menar att man inte bara ska säga tulipanaros utan göra också. Det gör vi. Då återstår bland slagorden att göra de kritiska men konstruktiva analyserna, de som tar in också ovälkommen information och styrs av förnuft, inte fördomar. Inte ens kristliga sådana.
Nästa gång jag ser KG går han väl omkring med skitig tygkasse på bokmässan i Göteborg. Han tror att radikaler ska se sådana ut. Jörn Svensson var rätt tydlig med att radikaler inte ska se sådana ut.
POSK-are tänker jag över. Bengt Olof Dike och Olle Carlsson.
Så det kan gå.
Nu kan jag knappt bärga mig innan jag får läsa hela uppropet och inte bara få det refererat för mig.
Jag fortsätter läsa Sundeens bok. Den ska presenteras i Borås den 31 januari, har jag fått höra. Stalltips: jag återkommer i ärendet för att ge några indiskretioner på vägen. Till båtnad för vad? Det återstår att se.
I morgon får jag väl reflektera över kyrkohandboksarbetet, det Antje bestått en krönika i det organ som påverkar torsdagars sinnesstämning. Jag ska läsa med stor noggrannhet.
onsdag 25 januari 2017
Julian Felsenburgh m fl
Jag läste Mgr Robert Hugh Bensons bok The Lord of the World, som utkom år 1907, på hemresan. Benson var präst i anglikanska kyrkan och hans pappa ärkebiskop av Canterbury, men han averterade till Rom är 1903 och det väckte inte så lite uppståndelse. Han skrev flera böcker, som tydligen räknas till den dystopiska litteraturen. Fast oss emellan, kan en kristen räkna en bok som räknar med Kristi återkomst som en dystopi?
Jag ska inte dra hela handlingen.
I boken finns de förvirrade. Kristendomen är avskaffad. Det finns kristna kvar, men de kloka bekänner sig tillsammans med den väldiga majoriteten till humanismen. Gud, en transcendent Gud tror inte människorna på. Finns det en Gud är människan Gud!
Eutanasiprogrammet är också konsekvent genomfört. Världsfreden likaså. På olika ställen i världen visar sig den mystiske Julian Felsenburgh, som inte grundat något parti men som alla inser är den som ska leda världen. Han är en stor talare, Felsenburgh.
Världen försonas, tack vare Felsenburgh, med sig själv och detta manifesteras vid en stor gudstjänst. Dess liturgi har skrivits av fd präster, som kan dra en liturgisk slipsten.
De fyra delarna i gudstjänsten kan enklast presenteras som en gudstjänst till Livet under fyra aspekter:
"Maternity correspondens to Christmas and the Christian fable; it is the feast of home, love, faithfulness.
Life itself is approached in spring, teeming, young, passionate.
Sustenance in midsummer, abundance, comfort, plenty, and the resp correspondung somewhat to the Catholic Corpus Christi;
and Paternity, the protective, generative, masterful idea, as winter draws on.. I understand it was a German thought."
Hur går det? Några står emot och de förgörs. Rom förvandlas efter en attack till en grushög. Tre kardinaler överlever och kan insätta fler så att de blir ett dussin. I London har ärkebiskopen, elva präster och två biskopar hängts vid Westminster. Det är fasa överallt. Den unge prästen från London, som vi mött tidigare i boken, blir påve och det som gör att han överlever är hans vana at meditera över de heliga skrifterna. Så drar det ihop sig till strid men de utsatta kristna har ingen som strider för dem. None. "None that fought for them but God."
Minns jag rätt att det var sr Inger som först satte mig på spåret att läsa denna bok. Den påminner om några grundläggande basfakta: Kristus är där, framför oss. I historien! Och den där Felsenburgh som är överallt och ingenstans och lägger orden så vackert men vars röst blir iskall när Felsenburgh möter ifrågasättande, kunde jag enkelt identifiera. Han är, trots alt, körd.
Jag tror vi ska vara för dystopiska kristliga böcker. På Wikipedia såg jag en omfattande genomgång av boken förresten, men den har jag egentligen inte läst, bara skummat. Själva boken beställde jag på Amazon och fick ett print-on-demand-tryck (utan sidhänvisning och konstigt sidbrytning...).
Problemet med att vara bortrest är att nyheter ska läsas in i efterhand. "Dä går la", som pojken sa, men det blir annorlunda. Det upphetsande blir kanske mindre upphetsande. Som socialdemokraten Roland Petersson. Han undrade på Facebook över Trump och frågade: "Kan ingen d-l skjuta honom?" Stor oreda under himmelen och Petersson fick avgå från alla uppdrag. Och detta var hans första fb-inlägg! Den lokala partiledningen i Kalmar tog raskt avstånd och då blev det som det blev.
Nu undrar jag, är det inte rätt bra om politiker rätt oförblommerat skriver vad de faktiskt menar? Han tänkte så och han skrev det. Nu gäller kritken att han skrev det. Han har säkert tänkt dolska tankar om andra i t ex kommunfullmäktige, tankar som närt hoppet att politiska fiender skulle åka dit och utsättas för andras missaktning. Det går till så. Lika bra att vi får se det.
Vad hade Julian Felsenburgh tyckt om det inträffade?
Han hade velat att orden skulle läggas så, att folk tyckte allt var vackert.
Borde inte den insikten bekymra mer än att någon som slår vakt om klimatet finner det välbehagligt om någon av Felsenburghs anhängare eliminerar Trump?
Nå, man kan fundera vidare över Roland Peterssons ställningstagande. Han hör till ett parti där Palme och Lind var med. Ändå lutar han åt mord som politisk metod... Men är det inte lika bra att den saken blir allmänt känd? Det var det jag undrade när jag satt böjd över tidningshögen och just läst boken om Felsenburgh, som alltid dolde vad han tänkte och planerade och i allt framstod som klok och modererad.
Jag ska inte dra hela handlingen.
I boken finns de förvirrade. Kristendomen är avskaffad. Det finns kristna kvar, men de kloka bekänner sig tillsammans med den väldiga majoriteten till humanismen. Gud, en transcendent Gud tror inte människorna på. Finns det en Gud är människan Gud!
Eutanasiprogrammet är också konsekvent genomfört. Världsfreden likaså. På olika ställen i världen visar sig den mystiske Julian Felsenburgh, som inte grundat något parti men som alla inser är den som ska leda världen. Han är en stor talare, Felsenburgh.
Världen försonas, tack vare Felsenburgh, med sig själv och detta manifesteras vid en stor gudstjänst. Dess liturgi har skrivits av fd präster, som kan dra en liturgisk slipsten.
De fyra delarna i gudstjänsten kan enklast presenteras som en gudstjänst till Livet under fyra aspekter:
"Maternity correspondens to Christmas and the Christian fable; it is the feast of home, love, faithfulness.
Life itself is approached in spring, teeming, young, passionate.
Sustenance in midsummer, abundance, comfort, plenty, and the resp correspondung somewhat to the Catholic Corpus Christi;
and Paternity, the protective, generative, masterful idea, as winter draws on.. I understand it was a German thought."
Hur går det? Några står emot och de förgörs. Rom förvandlas efter en attack till en grushög. Tre kardinaler överlever och kan insätta fler så att de blir ett dussin. I London har ärkebiskopen, elva präster och två biskopar hängts vid Westminster. Det är fasa överallt. Den unge prästen från London, som vi mött tidigare i boken, blir påve och det som gör att han överlever är hans vana at meditera över de heliga skrifterna. Så drar det ihop sig till strid men de utsatta kristna har ingen som strider för dem. None. "None that fought for them but God."
Minns jag rätt att det var sr Inger som först satte mig på spåret att läsa denna bok. Den påminner om några grundläggande basfakta: Kristus är där, framför oss. I historien! Och den där Felsenburgh som är överallt och ingenstans och lägger orden så vackert men vars röst blir iskall när Felsenburgh möter ifrågasättande, kunde jag enkelt identifiera. Han är, trots alt, körd.
Jag tror vi ska vara för dystopiska kristliga böcker. På Wikipedia såg jag en omfattande genomgång av boken förresten, men den har jag egentligen inte läst, bara skummat. Själva boken beställde jag på Amazon och fick ett print-on-demand-tryck (utan sidhänvisning och konstigt sidbrytning...).
Problemet med att vara bortrest är att nyheter ska läsas in i efterhand. "Dä går la", som pojken sa, men det blir annorlunda. Det upphetsande blir kanske mindre upphetsande. Som socialdemokraten Roland Petersson. Han undrade på Facebook över Trump och frågade: "Kan ingen d-l skjuta honom?" Stor oreda under himmelen och Petersson fick avgå från alla uppdrag. Och detta var hans första fb-inlägg! Den lokala partiledningen i Kalmar tog raskt avstånd och då blev det som det blev.
Nu undrar jag, är det inte rätt bra om politiker rätt oförblommerat skriver vad de faktiskt menar? Han tänkte så och han skrev det. Nu gäller kritken att han skrev det. Han har säkert tänkt dolska tankar om andra i t ex kommunfullmäktige, tankar som närt hoppet att politiska fiender skulle åka dit och utsättas för andras missaktning. Det går till så. Lika bra att vi får se det.
Vad hade Julian Felsenburgh tyckt om det inträffade?
Han hade velat att orden skulle läggas så, att folk tyckte allt var vackert.
Borde inte den insikten bekymra mer än att någon som slår vakt om klimatet finner det välbehagligt om någon av Felsenburghs anhängare eliminerar Trump?
Nå, man kan fundera vidare över Roland Peterssons ställningstagande. Han hör till ett parti där Palme och Lind var med. Ändå lutar han åt mord som politisk metod... Men är det inte lika bra att den saken blir allmänt känd? Det var det jag undrade när jag satt böjd över tidningshögen och just läst boken om Felsenburgh, som alltid dolde vad han tänkte och planerade och i allt framstod som klok och modererad.
tisdag 24 januari 2017
La parola di Dio
Förseningar i går. Från Rom satt en trevlig kinesisk familj bredvid mig. Vi samtalade lite vänligt oh jag läste slut på min leopard. Väl hemma packade jag upp tyst och smög sedan in i sovrummet. Fruar behöver sova om de ska jobba. Det dröjde dock inte förrän jag kände hennes heta andedräkt mot mitt öra och hennes tunga på halsen. Det pockades på kel och smek, förstod jag. Ja, så är det att ha kooikerhund. Foxterriern bestämde sig för at det redan var tid att krypa ner i min säng och sova där.
Skönt att vara hemma men roligt att ha fått vara ute och röra sig också. Jag såg och insåg, tror jag.
Ärkebiskopens adjunkt celebrerade och predikade i en av de många mässorna i katedralen i Palermo i söndags. Återkommande talade han "La parola di Dio", Guds Ord. Här var den självklara utgångspunkten, referenspunkten och punkten at återvända till. Jag uppfattade inte att prästen körde det där med att någon av evangelisten hittat på att lägga något i Jesu mun. Kring läsningen av evangeliet sjöng församlingen sitt "halleluja". Det var inte bara en punkt som skulle aktivera församlingen utan en bekännelse, som uttryckte en förväntan: Nu får vi höra något viktigt och glädjande.
Jag medger att jag kanske inte är helt vittnesgill. Jag ska predika ett antal söndagar i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd och laddar upp inför söndagarna. Kyndelsmäss och Sexagesima är höjdardagar. Kolla evangelieboken så fattar ni vad jag menar. Därmed inget ont sagt om Septuagesima. Men det finns ett kristet gudstjänstliv där det troende folket förenas i uppriktig glädje.
Folket, ja.
Det är ett gudsfolk som samlas till gudstjänst och det är denna samling som gett oss församlingar i Sverige. Utan denna egentliga samling och allra minst på sikt finns några församlingar. Kristendom är inget privat. Personligt, ja. Men personligt i gemenskap.
Några upprörs över min policy att släppa fram gräl på Bloggardag. Men vad är det som gör att somliga inte förmår uppskatta grälandet som livsform. Nå, Prinsen i boken The Leopard vet att hålla igen, men det beror endast på hans goda uppfostran. Annars uppskattar han mest när det blir oväntat och livfullt. Skulle min hållning vara en annan än den sicilianske ädlingens? Men uppgiften blir självfallet att vaska fram information ur de grälsjuka replikerna. Ibland håller ädlingen inte igen. Då går han fram som en vild elefant...
Har vi fattat det rätt att för POSK är det där med gudstjänstfirande mest en privatsak? I Mörrum i vart fall. POSK försvarar också partipolitiseringen och det noteras tacksamt. Jag menar, det är bra att få veta. Då kan vi också sluta oss till var skiljelinjerna går. Jag menar att söndaglig kyrkogång är det normala. I en bra församling finns det också en veckomässa och kanske något annat gudstjänsttillfälle. Veckomässan/mässorna är viktiga eftersom vi lever i en tid då många är på resande fot. Också på söndagar.
Här blir det problem för somliga av oss, som levt ett rikt gudstjänstliv på nära håll, men nu måste ta bilen och fara iväg. Jag ska till en högmässa som är sakramentalt säker. Då blir det inte så mycket att välja på. Min osäkerhet har jag öppet deklarerat i decennier. Ingen, säger INGEN, har bekymrat sig över den saken och tagit mig ur min osäkerhet med goda teologiska argument, dvs med hänvisning till la parola di Dio. I stället har de använt kyrkopolitiska metoder och falska beskyllningar och tänkt att detta skulle fungera. Det har det inte.
Nu tror jag inte att någon egentligen trott på metoden, men de har uppfattat att den skulle fungera om den tryfferades med lite lockande anbud - intressanta tjänster, utvecklingsmöjligheter, högre lön och större anseende t ex. Poängen är att detta är en metod utan tro. Det borde i ett kristet sammanhang vara en omöjlig hållning. Men förhållandet är, det finns inget annat ord, förhållandet är informationsbärande.
Vad behövs för en mässa?
I normalfallet människor som samlas, en församling.
Därtill behövs det bröd och vin. Något som är bröd och vin och inte bara kallas det. Byter man från en ordning till en annan ordning, en oordning, får det argumenteras för förändringen och inte bara smygas eller låtsas!
Därtill behövs det en präst, en sådan Kristus sänt oss, vigd så att det utan vidare kan uppfattas vara en präst så som Kyrkan uppfattar en präst tiderna igenom. Det räcker inte att fuska sig undan utmaningarna, hänga liturgisk utrustning på och säga att detta är en som vigts i apostolisk ordning när det just är apostolisk ordning det inte är.
Läs vigningsordningarna och fatta.
När folk tar i för mycket i uttrycken och säger sådant som uppenbarligen är osant och gör detta just i en högtidlig gudstjänst, ska man dra örona åt sig.
Då gäller det att vända sig till la parola di Dio och ställa grundfrågorna om hur Kyrkans Herre vill ha det i sin Kyrka.
Den som kommer på vad som är Kyrkans hållning, kommer därefter att få problem. Hållningen är reformatorernas. Dr Luthers t ex. Kyrkosystemen vill alltid ha lugn och ro. Men lugn och ro blir det först på kyrkogården om Kyrkan själv är levande och livskraftig. Och när sakramental osäkerhet redovisas - vad gör biskopar, domprostar, kontraktsprostar, kyrkoherdar och annat fint folk då? Talar om något annat, är stalltipset.
Nu har jag reservationslöst redovisat ett problem. Bengt Olof Dike hade valt läsa fler reservationer av mig. Nu har jag ingen reservationsrätt i Kyrkostyrelsen men jag tror mig kunna säga, att jag sagt ett och annat samt i övrigt fascinerad följt hur kyrkosystemet drivs av de partipolitiskt invalda kamraterna.
Skönt att vara hemma men roligt att ha fått vara ute och röra sig också. Jag såg och insåg, tror jag.
Ärkebiskopens adjunkt celebrerade och predikade i en av de många mässorna i katedralen i Palermo i söndags. Återkommande talade han "La parola di Dio", Guds Ord. Här var den självklara utgångspunkten, referenspunkten och punkten at återvända till. Jag uppfattade inte att prästen körde det där med att någon av evangelisten hittat på att lägga något i Jesu mun. Kring läsningen av evangeliet sjöng församlingen sitt "halleluja". Det var inte bara en punkt som skulle aktivera församlingen utan en bekännelse, som uttryckte en förväntan: Nu får vi höra något viktigt och glädjande.
Jag medger att jag kanske inte är helt vittnesgill. Jag ska predika ett antal söndagar i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd och laddar upp inför söndagarna. Kyndelsmäss och Sexagesima är höjdardagar. Kolla evangelieboken så fattar ni vad jag menar. Därmed inget ont sagt om Septuagesima. Men det finns ett kristet gudstjänstliv där det troende folket förenas i uppriktig glädje.
Folket, ja.
Det är ett gudsfolk som samlas till gudstjänst och det är denna samling som gett oss församlingar i Sverige. Utan denna egentliga samling och allra minst på sikt finns några församlingar. Kristendom är inget privat. Personligt, ja. Men personligt i gemenskap.
Några upprörs över min policy att släppa fram gräl på Bloggardag. Men vad är det som gör att somliga inte förmår uppskatta grälandet som livsform. Nå, Prinsen i boken The Leopard vet att hålla igen, men det beror endast på hans goda uppfostran. Annars uppskattar han mest när det blir oväntat och livfullt. Skulle min hållning vara en annan än den sicilianske ädlingens? Men uppgiften blir självfallet att vaska fram information ur de grälsjuka replikerna. Ibland håller ädlingen inte igen. Då går han fram som en vild elefant...
Har vi fattat det rätt att för POSK är det där med gudstjänstfirande mest en privatsak? I Mörrum i vart fall. POSK försvarar också partipolitiseringen och det noteras tacksamt. Jag menar, det är bra att få veta. Då kan vi också sluta oss till var skiljelinjerna går. Jag menar att söndaglig kyrkogång är det normala. I en bra församling finns det också en veckomässa och kanske något annat gudstjänsttillfälle. Veckomässan/mässorna är viktiga eftersom vi lever i en tid då många är på resande fot. Också på söndagar.
Här blir det problem för somliga av oss, som levt ett rikt gudstjänstliv på nära håll, men nu måste ta bilen och fara iväg. Jag ska till en högmässa som är sakramentalt säker. Då blir det inte så mycket att välja på. Min osäkerhet har jag öppet deklarerat i decennier. Ingen, säger INGEN, har bekymrat sig över den saken och tagit mig ur min osäkerhet med goda teologiska argument, dvs med hänvisning till la parola di Dio. I stället har de använt kyrkopolitiska metoder och falska beskyllningar och tänkt att detta skulle fungera. Det har det inte.
Nu tror jag inte att någon egentligen trott på metoden, men de har uppfattat att den skulle fungera om den tryfferades med lite lockande anbud - intressanta tjänster, utvecklingsmöjligheter, högre lön och större anseende t ex. Poängen är att detta är en metod utan tro. Det borde i ett kristet sammanhang vara en omöjlig hållning. Men förhållandet är, det finns inget annat ord, förhållandet är informationsbärande.
Vad behövs för en mässa?
I normalfallet människor som samlas, en församling.
Därtill behövs det bröd och vin. Något som är bröd och vin och inte bara kallas det. Byter man från en ordning till en annan ordning, en oordning, får det argumenteras för förändringen och inte bara smygas eller låtsas!
Därtill behövs det en präst, en sådan Kristus sänt oss, vigd så att det utan vidare kan uppfattas vara en präst så som Kyrkan uppfattar en präst tiderna igenom. Det räcker inte att fuska sig undan utmaningarna, hänga liturgisk utrustning på och säga att detta är en som vigts i apostolisk ordning när det just är apostolisk ordning det inte är.
Läs vigningsordningarna och fatta.
När folk tar i för mycket i uttrycken och säger sådant som uppenbarligen är osant och gör detta just i en högtidlig gudstjänst, ska man dra örona åt sig.
Då gäller det att vända sig till la parola di Dio och ställa grundfrågorna om hur Kyrkans Herre vill ha det i sin Kyrka.
Den som kommer på vad som är Kyrkans hållning, kommer därefter att få problem. Hållningen är reformatorernas. Dr Luthers t ex. Kyrkosystemen vill alltid ha lugn och ro. Men lugn och ro blir det först på kyrkogården om Kyrkan själv är levande och livskraftig. Och när sakramental osäkerhet redovisas - vad gör biskopar, domprostar, kontraktsprostar, kyrkoherdar och annat fint folk då? Talar om något annat, är stalltipset.
Nu har jag reservationslöst redovisat ett problem. Bengt Olof Dike hade valt läsa fler reservationer av mig. Nu har jag ingen reservationsrätt i Kyrkostyrelsen men jag tror mig kunna säga, att jag sagt ett och annat samt i övrigt fascinerad följt hur kyrkosystemet drivs av de partipolitiskt invalda kamraterna.
måndag 23 januari 2017
Palermo, måndag
Nu har jag flängt mellan Palermo och Monreale i dagarna fyra och umgåtts med ärkebiskopar och biskopar samt en generalabbott för att inte skrävla om munkar och nunnor i största allmänhet. Ärkebiskopen i Palermo räknas som papabile. Det dröjer ett tag, Corrado Lorefice är ung. Men lägg namnet på minne och kom ihåg var ni först mötte namnet. Han är en begåvad och ömsint kyrkoledare och rolig, dvs med förmåga till distans till sitt ego. Jag läste i boken jag fick, Primi discorsi e omilie. Den bar syn för sägen. Det gjorde hans sätt att klä sig också och bära ett träkors i stället för guldkors. Han framstår som herde.
Ärkebiskopen i Monreale likadan fast äldre. En sympatisk man. Han kom för att lyssna på min lärda föreläsning Le prospettive di un possibile ritorno di cattolici e lutherani alla piena comunione.
Inte för att jag vill skryta, men jag säger som det är.
Jag är numera Academico Ordinario vid Academia Teutonico di Sicilia "Enrico VI di Hohenstaufen". Tyska Orden, alltså. Förmånerna räknas upp: "Con i driti, titoli, trattamento, prerogative e privilegi connessi a tale condizione."
Jag drev i föreläsningen att par teser och tryfferade med John Zizioulas ord, som på italienska lyder "carattere demoniaco della divisione". Det jag drev var väl det tvåfaldiga:
1. Analizzare i fattori non teologici che causano di Reforma
2. Comprendere i fattori teologici in sé.
Jag antar att det svenskkyrkliga etablissemanget gläds över att det ekumeniska arbetet fortgår. Inte för att det var Kyrkostyrelsen som sände iväg mig, några sådana uppdrag har jag aldrig fått av Svenska kyrkan, men styrelsen kan väl glädjas ändå. Var det roligt i Lund ska det väl vara roligt i Palermo och Monreale!
Bilder från evenemangen ska komma. Italienare har av ålder en lidelse för bilder. De målar och fotograferar.
Jag antar att ni är dåligt pålästa om Sicilien.
Jag har på biskoplig anmodan läst lite om maffian, förstås, och håller utan anmodan på med Giuseppe Tomasi di Lampedusas bok Il Gattopardo fast på engelska. The Leopard. Jag känner mig som en posör i mitt läsande, så jag smyger med boken på planet och i annan offentlighet. Därtill lyssnar jag på andras än lärdare föreläsningar. Det kan sluta med att jag blir riktigt bildad.
Tusen nätter i Palermo/Monreale är inte så dumt. Den här gången var det på ett sätt fyra nätter men blev Mille e una Notte, som är en exklusiv grappa. Jag kan säga att denna grappa greppade hela vinstocken!
Det är rätt skönt att komma iväg från de små sammanhangen, där man ska definiera sin nationalkyrka som sin kyrka, och i stället röra sig i Kristi Kyrka! Någon underlägenhetskänsla inför romersk-katolska präster, biskopar och ärkebiskopar har jag inte. De uppträder inte för att lösgöra sådana känslor heller.
Jag var väl lite rolig på deras bekostnad också i min lärda föreläsning och drog historien om Den Heliga Treenigheten, som samtalade om vad de skulle göra på semestern. Fadern ville förstås till Sicilien för det är en så vacker ö, Sonen till Galiléen för det är ett så fint landskap och han har så många goda minnen därifrån och Den Helige Ande ville till Rom, för där har han aldrig varit.
I varje vits finns det ett korn av sanning, som bekant. Och jag sa något om hur högkvarter, kyrkliga som civila och militära, på olika nivåer alltid fungerar så, att de värjer sig mot alla reformer och utmaningar. Inte konstigt att kurian misslyckades med att förstå vad tyskarna hade på hjärtat. Kyrkostyrelsen borde reformationsåret 2017 modigt stå emot byråkratierna och styra vad som sker i Kyrkans hus. "En herrelös byråkrati som löper amok" var omdömet jag hörde. Så ska vi inte ha det. Arbetsmiljön anmäld, det kan inte vara riktigt roligt för kyrkostyrelsen.
Nu får det bli italiensk frukost och sedan bums till flygplatsen. Jag ska till Rom för att byta plan och så hem via Oslo och Köpenhamn. "Join the Church and see the World!" Det heter så. Det heter inte "Join the World and see the Church!"
Jag bär mitt akademiska hederstecken i band om halsen vid högtidliga tillfällen, förstås. Jag undrar bara vilka.
Ärkebiskopen i Monreale likadan fast äldre. En sympatisk man. Han kom för att lyssna på min lärda föreläsning Le prospettive di un possibile ritorno di cattolici e lutherani alla piena comunione.
Inte för att jag vill skryta, men jag säger som det är.
Jag är numera Academico Ordinario vid Academia Teutonico di Sicilia "Enrico VI di Hohenstaufen". Tyska Orden, alltså. Förmånerna räknas upp: "Con i driti, titoli, trattamento, prerogative e privilegi connessi a tale condizione."
Jag drev i föreläsningen att par teser och tryfferade med John Zizioulas ord, som på italienska lyder "carattere demoniaco della divisione". Det jag drev var väl det tvåfaldiga:
1. Analizzare i fattori non teologici che causano di Reforma
2. Comprendere i fattori teologici in sé.
Jag antar att det svenskkyrkliga etablissemanget gläds över att det ekumeniska arbetet fortgår. Inte för att det var Kyrkostyrelsen som sände iväg mig, några sådana uppdrag har jag aldrig fått av Svenska kyrkan, men styrelsen kan väl glädjas ändå. Var det roligt i Lund ska det väl vara roligt i Palermo och Monreale!
Bilder från evenemangen ska komma. Italienare har av ålder en lidelse för bilder. De målar och fotograferar.
Jag antar att ni är dåligt pålästa om Sicilien.
Jag har på biskoplig anmodan läst lite om maffian, förstås, och håller utan anmodan på med Giuseppe Tomasi di Lampedusas bok Il Gattopardo fast på engelska. The Leopard. Jag känner mig som en posör i mitt läsande, så jag smyger med boken på planet och i annan offentlighet. Därtill lyssnar jag på andras än lärdare föreläsningar. Det kan sluta med att jag blir riktigt bildad.
Tusen nätter i Palermo/Monreale är inte så dumt. Den här gången var det på ett sätt fyra nätter men blev Mille e una Notte, som är en exklusiv grappa. Jag kan säga att denna grappa greppade hela vinstocken!
Det är rätt skönt att komma iväg från de små sammanhangen, där man ska definiera sin nationalkyrka som sin kyrka, och i stället röra sig i Kristi Kyrka! Någon underlägenhetskänsla inför romersk-katolska präster, biskopar och ärkebiskopar har jag inte. De uppträder inte för att lösgöra sådana känslor heller.
Jag var väl lite rolig på deras bekostnad också i min lärda föreläsning och drog historien om Den Heliga Treenigheten, som samtalade om vad de skulle göra på semestern. Fadern ville förstås till Sicilien för det är en så vacker ö, Sonen till Galiléen för det är ett så fint landskap och han har så många goda minnen därifrån och Den Helige Ande ville till Rom, för där har han aldrig varit.
I varje vits finns det ett korn av sanning, som bekant. Och jag sa något om hur högkvarter, kyrkliga som civila och militära, på olika nivåer alltid fungerar så, att de värjer sig mot alla reformer och utmaningar. Inte konstigt att kurian misslyckades med att förstå vad tyskarna hade på hjärtat. Kyrkostyrelsen borde reformationsåret 2017 modigt stå emot byråkratierna och styra vad som sker i Kyrkans hus. "En herrelös byråkrati som löper amok" var omdömet jag hörde. Så ska vi inte ha det. Arbetsmiljön anmäld, det kan inte vara riktigt roligt för kyrkostyrelsen.
Nu får det bli italiensk frukost och sedan bums till flygplatsen. Jag ska till Rom för att byta plan och så hem via Oslo och Köpenhamn. "Join the Church and see the World!" Det heter så. Det heter inte "Join the World and see the Church!"
Jag bär mitt akademiska hederstecken i band om halsen vid högtidliga tillfällen, förstås. Jag undrar bara vilka.
söndag 22 januari 2017
Påpassligt med Pascalidou
I dag är det söndag. Då är denna pigga, käcka och muntra blogg snäll. Jag såg att Alexandra Pascalidou fått utmärkelsen "Årets europé". Nu visste jag inget om denna förnäma utmärkelse och läste inte på heller, men jag föll, trots söndagssnällismen, tillbaka på en vetenskaplig hållning, dvs misstänksamhetens hermeneutik. I Europa finns många människor. Varför just Pascalidou, vars insatser jag vet föga om? Hon kallas, såg jag, "mediepersonlighet", men det är sannerligen ingen kvalitetsstämpel att vara känd för att man är - känd. Från tv! Det var löjligt redan i tv:s barndom när musikläraren Håkan Nilsson i Alvesta tävlat i tv och därefter var känd som "TV-Håkan". Man skrev "tv" så på den tiden... Har vi fått en ansamling mediefolk/reklamfolk som prisbelönar varandra utifrån normer som inte är lätt tillgängliga rent intellektuellt?
När den grekisk-ortodoxa Pascaldou blev lutheran blev statsrådet Strandhäll förtjust. "Välkommen till min kyrka", skrev hon. På fråga deklarerade hon att kyrkan betytt mycket för henne när hon var barn och ung. Bra så. Inte ett ord av beklagande att grekisk-ortodoxa kyrkan förlorat en medlem som därtill är en mediepersonlighet. För det kan väl inte vara så, att den dubbla kyrkotillhörigheten är en rimlig hållning? Vad säger kyrkoherden i den församling som tar upp Alexandra Pascalidou och vad säger den grekisk-ortodoxa biskopen?
Antjes gillande av detta inträde kan man förstå. Det utlöste ett antal gillanden på Antjes fb-sida och bland dem som gillade återfanns - mediepersonligheter. Jag förstod att med mediepersonligheter avses en sort som gärna uppträder i flock. Känsliga personer skulle kunna komma att uppfatta detta som problematiskt, för att använda en svensk biskops favorituttryck. Vi andra noterar fenomenet.
Nu finns det tydligen problem i Kyrkans Hus, högkvarter i den kyrka Pascalidou ansluter sig till.
Koordinatorn för reformationsfirandet har sagt upp sig efter sjukskrivning och arbetsbefrielse. Märkligt nog har anmälan om kränkande särbehandling inte diarieförts, inte först, inte sedan men först nu i måndags. Sådant övertygar inte. Jag antar att Kyrkostyrelsen kastar sig över frågan och begär detaljinformation både om vad som föregått och vad som försiggått samt om hur det kan komma sig att arbetsrättsliga formalia inte iakttas. Arbetsbelastning som förhindrar att ärenden diarieförs? Måste vi förstärka med fler personer till Kyrkans Hus? Jag frågar inte mer. Det är söndag.
Ärkebiskopen ville komma på bild med mig, fick jag veta. Söndagsbild skulle det vara. Jag kan undra varför det just skulle vara en söndagsbild, men förklaringen är nog den, att jag ser mycket snällare ut på söndagar. Det är nog så med mig. Jag skrek mycket innan min dopdag, men efter dopet var jag betydligt blidare, sa Morsan. Kanske använde hon inte just uttrycket "blidare" men i sak var det nog så. Det sitter i. På söndagar. Så jag kammar mig på Karl XII-manér (fingrarna genom håret) och blir därmed photogenique. Jag vill ju inte ställa till det för ärkebiskopen utan ställer upp.
Konstigt att det trots min satsning på fromhetsliv kunde bli bloggar. "Jag vart häpen själver", som flickan sa.
Hur blev det med fromhetslivet då?
Det är lite för tidigt för att sammanfatta. Bara för att det är fromt omkring en, betyder detta inte med nödvändighet att det blir fromt inuti. Men jag har inte slutat hoppas...
När den grekisk-ortodoxa Pascaldou blev lutheran blev statsrådet Strandhäll förtjust. "Välkommen till min kyrka", skrev hon. På fråga deklarerade hon att kyrkan betytt mycket för henne när hon var barn och ung. Bra så. Inte ett ord av beklagande att grekisk-ortodoxa kyrkan förlorat en medlem som därtill är en mediepersonlighet. För det kan väl inte vara så, att den dubbla kyrkotillhörigheten är en rimlig hållning? Vad säger kyrkoherden i den församling som tar upp Alexandra Pascalidou och vad säger den grekisk-ortodoxa biskopen?
Antjes gillande av detta inträde kan man förstå. Det utlöste ett antal gillanden på Antjes fb-sida och bland dem som gillade återfanns - mediepersonligheter. Jag förstod att med mediepersonligheter avses en sort som gärna uppträder i flock. Känsliga personer skulle kunna komma att uppfatta detta som problematiskt, för att använda en svensk biskops favorituttryck. Vi andra noterar fenomenet.
Nu finns det tydligen problem i Kyrkans Hus, högkvarter i den kyrka Pascalidou ansluter sig till.
Koordinatorn för reformationsfirandet har sagt upp sig efter sjukskrivning och arbetsbefrielse. Märkligt nog har anmälan om kränkande särbehandling inte diarieförts, inte först, inte sedan men först nu i måndags. Sådant övertygar inte. Jag antar att Kyrkostyrelsen kastar sig över frågan och begär detaljinformation både om vad som föregått och vad som försiggått samt om hur det kan komma sig att arbetsrättsliga formalia inte iakttas. Arbetsbelastning som förhindrar att ärenden diarieförs? Måste vi förstärka med fler personer till Kyrkans Hus? Jag frågar inte mer. Det är söndag.
Ärkebiskopen ville komma på bild med mig, fick jag veta. Söndagsbild skulle det vara. Jag kan undra varför det just skulle vara en söndagsbild, men förklaringen är nog den, att jag ser mycket snällare ut på söndagar. Det är nog så med mig. Jag skrek mycket innan min dopdag, men efter dopet var jag betydligt blidare, sa Morsan. Kanske använde hon inte just uttrycket "blidare" men i sak var det nog så. Det sitter i. På söndagar. Så jag kammar mig på Karl XII-manér (fingrarna genom håret) och blir därmed photogenique. Jag vill ju inte ställa till det för ärkebiskopen utan ställer upp.
Konstigt att det trots min satsning på fromhetsliv kunde bli bloggar. "Jag vart häpen själver", som flickan sa.
Hur blev det med fromhetslivet då?
Det är lite för tidigt för att sammanfatta. Bara för att det är fromt omkring en, betyder detta inte med nödvändighet att det blir fromt inuti. Men jag har inte slutat hoppas...
lördag 21 januari 2017
Sverigedemokraternas människosyn
Jag misslyckades med fromhetslivet i går när jag läste nyheten, att SD inte fick komma samman på Flämslätt för ett möte och äta lunch. Förklaringen var SD:s människosyn. Men är detta verkligen sant? Har SD en annan människosyn än vi andra?
Jag tänkte först i min fromhetsruin att det kanske är så och i ty fall beror på dem som röstar SD. Så slog det mig att väljarna inte bara utgörs av Aktinforms- och Demokratisk Allians-entusiaster utan av sådana som tidigare röstat på socialdemokraterna. Så vad med människosynen då? Visar inte detta att SD är som de flesta andra när det kommer till frågan om människosyn?
Finns det, min andra fundering anmälde sig efter att ha gjort ställningssteg och hälsat, något dokument, ett partiprogram som uttrycker en människosyn hos SD? Något sådant har jag inte sett, vilket inte är ett tungt argument, men inte heller hört anföras mot SD, vilket är ett tyngre argument. I ett land där partier förväntas stå för ideologisk renhållningsarbete hos andra, borde sådana precisa formuleringar ha lyfts fram och stampats ihjäl. Jag kan inte minnas att det skett.
Nu funderar jag på några av SD:s riksdagsledamöter som också är ledamöter av Kyrkomötet. Julia Kronlid och Aron Emilsson kan knappast misstänks för en annan människosyn än t ex Stefan Löfvens. Snarast har Julias och Arons människosyn en djupare begrundning än FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Märker ni att jag inte kommer från tanken att SD alls inte ska hindras från att hyra lokaler med hänvisning till frågan om människosyn. Vad menar Skara stift om människosynen hos dem som säger ja till abort, om man frågar. Och "ja" säger en riksdagsmajoritet.
Vad ska vi då ha emot SD?
SD röstade för Svenska kyrkans miljoner till flyktingarbete och Kyrkostyrelsen har, just som SD ville, satsat rejält med pengar på arbete i fjärran belägna flyktingläger. Där kan kritiken inte sättas in. SD vill ha bort Dan Eliasson som rikspolischef, men det kan man väl få mena utan att det i varje fall är en fråga om människovärde. Att SD vill avvisa sådana som inte har asylskäl ska väl egentligen inte vara uppseendeväckande om detta är de lagar vi har, lika lite som om SD menar att Dublinförordningen, den som vi i god demokratisk ordning ställde oss bakom, ska följas.
Kan det vara så att det är det nationella i SD:s politiska program som vi ska ogilla? Jag menar det där med att just korset stod tecknat på fanan? SD håller knappast fram andra meningar i nationalitetsfrågan än vad ungkyrklighet/folkkyrklighet hållit fram. Det var sådana stämningar som byggde stiftsgårdar! Flämslätt är inget undantag.
Jag misstror det jag får höra från Skara stift.
Sanningen är nog väldigt enkel.
Vi vill inte ha SD på Flämslätt.
Vi tycker som alla andra och upprepar enkla slagord. Det är det hela. Vi förvaltar något gemensamt men bestämmer vilka som egentligen ska ingå i gemenskapen. SD gör det inte. Inte ännu. Inte innan SD får ett rejält politiskt och kyrkopolitiskt inflytande och den saken säkras inte minst genom särbehandling. Då kan SD träda fram som trons försvarare och tala för en konservativ kristendom och inte en politiskt korrekt. Det kan ge röster. Och då står Frimodig kyrka och talar om en radikal kristendom, en som är radikal i meningen rotfast och därför trofast. I de politiska uppgörelserna är det inte säkert att den utmaningen hörs. Jag ogillar att kyrkovalet blir valplats för partipolitiska uppgörelser. Så var det sagt. Finns det inga argument mot SD:s politik. Jo, men fram med dem då! Man behöver nog inte vara nationalkonservativ. Men Trump framstår som sådan... Skulle han få komma till Flämslätt?
Tillvägagångssättet att stänga ute från den öppna folkkyrkans sammanhang är inte nytt.
Synoden fick inte låna kyrkorum i Lund när det var möte för länge sedan. Lånade utgjorde i stället de romerska katolikerna. Det var pinsamt. För Svenska kyrkan. Pinsamt men politiskt korrekt. Riktigt kristligt, som min moster skulle sagt, var det inte heller.
Nu ska jag återgå till min fromhet och se hur dessa mina fromma övningar kan utfalla. Kanske går det bättre om jag inte får höra hur det går till i Skara stift. Men osvuret är bäst och i morgon är det söndag. Vi får se hur allt utfaller. Märker ni att jag är lite osäker? Och ändå läser jag just nu de mindre profeterna. Kanske just därför är osäkerheten motiverad?
Jag tänkte först i min fromhetsruin att det kanske är så och i ty fall beror på dem som röstar SD. Så slog det mig att väljarna inte bara utgörs av Aktinforms- och Demokratisk Allians-entusiaster utan av sådana som tidigare röstat på socialdemokraterna. Så vad med människosynen då? Visar inte detta att SD är som de flesta andra när det kommer till frågan om människosyn?
Finns det, min andra fundering anmälde sig efter att ha gjort ställningssteg och hälsat, något dokument, ett partiprogram som uttrycker en människosyn hos SD? Något sådant har jag inte sett, vilket inte är ett tungt argument, men inte heller hört anföras mot SD, vilket är ett tyngre argument. I ett land där partier förväntas stå för ideologisk renhållningsarbete hos andra, borde sådana precisa formuleringar ha lyfts fram och stampats ihjäl. Jag kan inte minnas att det skett.
Nu funderar jag på några av SD:s riksdagsledamöter som också är ledamöter av Kyrkomötet. Julia Kronlid och Aron Emilsson kan knappast misstänks för en annan människosyn än t ex Stefan Löfvens. Snarast har Julias och Arons människosyn en djupare begrundning än FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Märker ni att jag inte kommer från tanken att SD alls inte ska hindras från att hyra lokaler med hänvisning till frågan om människosyn. Vad menar Skara stift om människosynen hos dem som säger ja till abort, om man frågar. Och "ja" säger en riksdagsmajoritet.
Vad ska vi då ha emot SD?
SD röstade för Svenska kyrkans miljoner till flyktingarbete och Kyrkostyrelsen har, just som SD ville, satsat rejält med pengar på arbete i fjärran belägna flyktingläger. Där kan kritiken inte sättas in. SD vill ha bort Dan Eliasson som rikspolischef, men det kan man väl få mena utan att det i varje fall är en fråga om människovärde. Att SD vill avvisa sådana som inte har asylskäl ska väl egentligen inte vara uppseendeväckande om detta är de lagar vi har, lika lite som om SD menar att Dublinförordningen, den som vi i god demokratisk ordning ställde oss bakom, ska följas.
Kan det vara så att det är det nationella i SD:s politiska program som vi ska ogilla? Jag menar det där med att just korset stod tecknat på fanan? SD håller knappast fram andra meningar i nationalitetsfrågan än vad ungkyrklighet/folkkyrklighet hållit fram. Det var sådana stämningar som byggde stiftsgårdar! Flämslätt är inget undantag.
Jag misstror det jag får höra från Skara stift.
Sanningen är nog väldigt enkel.
Vi vill inte ha SD på Flämslätt.
Vi tycker som alla andra och upprepar enkla slagord. Det är det hela. Vi förvaltar något gemensamt men bestämmer vilka som egentligen ska ingå i gemenskapen. SD gör det inte. Inte ännu. Inte innan SD får ett rejält politiskt och kyrkopolitiskt inflytande och den saken säkras inte minst genom särbehandling. Då kan SD träda fram som trons försvarare och tala för en konservativ kristendom och inte en politiskt korrekt. Det kan ge röster. Och då står Frimodig kyrka och talar om en radikal kristendom, en som är radikal i meningen rotfast och därför trofast. I de politiska uppgörelserna är det inte säkert att den utmaningen hörs. Jag ogillar att kyrkovalet blir valplats för partipolitiska uppgörelser. Så var det sagt. Finns det inga argument mot SD:s politik. Jo, men fram med dem då! Man behöver nog inte vara nationalkonservativ. Men Trump framstår som sådan... Skulle han få komma till Flämslätt?
Tillvägagångssättet att stänga ute från den öppna folkkyrkans sammanhang är inte nytt.
Synoden fick inte låna kyrkorum i Lund när det var möte för länge sedan. Lånade utgjorde i stället de romerska katolikerna. Det var pinsamt. För Svenska kyrkan. Pinsamt men politiskt korrekt. Riktigt kristligt, som min moster skulle sagt, var det inte heller.
Nu ska jag återgå till min fromhet och se hur dessa mina fromma övningar kan utfalla. Kanske går det bättre om jag inte får höra hur det går till i Skara stift. Men osvuret är bäst och i morgon är det söndag. Vi får se hur allt utfaller. Märker ni att jag är lite osäker? Och ändå läser jag just nu de mindre profeterna. Kanske just därför är osäkerheten motiverad?
fredag 20 januari 2017
Utträdesvåg
Det är andra vändan som blir den mer underhållande.
I första vända kommuniceras från Kyrkans Hus och det mesta läggs till rätta. Allvarligt, men inte så allvarligt. Farligt, men inte så farligt. Och så inträder många också. Pascalidou. Det måste trumpetas ut. En liten omständighet i sammanhanget var förstås att hon redan tillhörde den grekisk-ortodoxa kyrkan och fortsatt ska göra så... Men det positiva nyhetsvärdet förtas inte av sådana små omständigheter. Antje har begynt sin nya kampanj att hälsa nya medlemmar välkomna eller, men det är sannerligen inte att tolka och tyda allt till det bästa, hälsar bara kändisar välkomna. Då får hon Eva Brunne på sig för det där med att göra skillnad på människor, ogillar Eva.
Detta var första vändan.
Den andra och mer underhållande är när denna nyhet ska göras ny igen, dvs i det lokala. Då ska kyrkoherdar ut på banan och redovisa tapp men inte tappade sugar. Det är här det underhållande kommer in.
I går hade jag en alltför tidig morgon så jag läste Östra Småland/Nyheterna innan tuppen var uppe. Uppe var däremot två hundar, som kom på att de skulle respond to the call of the nature och därför släppas ut. Därefter kunde jag ta mig an tidningsläsning.
Kyrkoherden i Kalmar kommenterade. 250 utträden har varit det normala. 2016 var det över 500. Kyrkoherden är helt säker på att det bror på de brister som rapporterades i somras. Bristerna var ju efter den dyrbara undersökningen (2.5 miljoner) inte så stora. Bonuspoäng som chefer flugit upp och (130 000 eller så) samt en granskning av London, som inte resulterade i någon kritik. Men det fick folk inte veta. Folk mfick inte heller en genomgång vad det kostat i tid (och tid är pengar) att gräva fram all denna information. Kyrkokamrerae la 4-8 eller fler timmar på lokalt grävande. Journalisterna satt och väntade på sina redaktioner. Kanske drack de kaffe under tiden. Några förtroendevalda, som inte medietränats på djupet, skulle kommentera. Det blev lika taffligt som avsett och önskat. That's all Folks!
I Kalmar betyder tappet att "vi måste anpassa vår kostym efter de resurser som vi har." Det är ett hederligare sätt att tala om situationen än att dra en snyftvals om att detta tapp drabbar de fattigaste och mest utsatta (med det underliggande argumentet att dessa prioriterar vi inte...). I Kalmar ska det funderas vad man kan skära ner på. Men kyrkoherden är inte orolig. Det kommer att ordna sig till det bästa, det är kyrkoherden säker på. Och det finns så mycket klokskap hos människor.
Det brukar vi säga och tänker alltså att Axel Oxenstierna hade fel när han kunde den latinska erfarenheten av statskonst: -Min son, om du visste med vilken ringa vishet världen styres.
Det mer underhållande är det trosvissa. Det kommer att ordna sig till det bästa. Men några av de utträdda har gått därför att de tänker som Ann Heberlein. De vill inte stötta detta kyrkosystem. Om vi ska ner till 45% på 15 år som dysterkvistarna säger att det kommer att bli.
35 000 invånare och 25 000 medlemmar nu innebär alltså att Kalmar ska tappa vid pass 10 00 medlemmar. Utslaget per år blir det 1100 per år. Så blir det kanske nästa år eller blir det bara 700 för at öka på ett sätt som kanske kallas, ja, det vet jag inte. Men det tar till i alla fall. Bryt inte samman. Det kommer att ordna sig till det bästa.
Nu händer detta i Kalmar, som har ett anständigt gudstjänstliv i varje fall här och där och då och då.
Jag undrar emellertid om dysterkvistarna.
Är detta en avveckling Gud tillåter, vad ska ni göra då?
Är detta en avveckling Gud önskar, vad ska ni göra då?
Och hur ska ni få veta hur det egentligen är?
I går hade jag, pensionären, prästskjorta och bemöttes av folk som en märkvärdighet. Folk log och sa god morgon och gav mig små förtroenden. Och jag är en typisk högkyrklig och elitistisk präst. Hur ska detta förstås? Jag var en sväng till Alvesta också. Av väckelsen såg jag dock inte så mycket. Den kan ju finnas utan att synas just vid Alvesta station.
Jag är lite osäker om det blir några bloggposter i helgen. Är förfallen till fromhetsliv. Vi får helt enkelt se hur andra styr min tillvaro.
I första vända kommuniceras från Kyrkans Hus och det mesta läggs till rätta. Allvarligt, men inte så allvarligt. Farligt, men inte så farligt. Och så inträder många också. Pascalidou. Det måste trumpetas ut. En liten omständighet i sammanhanget var förstås att hon redan tillhörde den grekisk-ortodoxa kyrkan och fortsatt ska göra så... Men det positiva nyhetsvärdet förtas inte av sådana små omständigheter. Antje har begynt sin nya kampanj att hälsa nya medlemmar välkomna eller, men det är sannerligen inte att tolka och tyda allt till det bästa, hälsar bara kändisar välkomna. Då får hon Eva Brunne på sig för det där med att göra skillnad på människor, ogillar Eva.
Detta var första vändan.
Den andra och mer underhållande är när denna nyhet ska göras ny igen, dvs i det lokala. Då ska kyrkoherdar ut på banan och redovisa tapp men inte tappade sugar. Det är här det underhållande kommer in.
I går hade jag en alltför tidig morgon så jag läste Östra Småland/Nyheterna innan tuppen var uppe. Uppe var däremot två hundar, som kom på att de skulle respond to the call of the nature och därför släppas ut. Därefter kunde jag ta mig an tidningsläsning.
Kyrkoherden i Kalmar kommenterade. 250 utträden har varit det normala. 2016 var det över 500. Kyrkoherden är helt säker på att det bror på de brister som rapporterades i somras. Bristerna var ju efter den dyrbara undersökningen (2.5 miljoner) inte så stora. Bonuspoäng som chefer flugit upp och (130 000 eller så) samt en granskning av London, som inte resulterade i någon kritik. Men det fick folk inte veta. Folk mfick inte heller en genomgång vad det kostat i tid (och tid är pengar) att gräva fram all denna information. Kyrkokamrerae la 4-8 eller fler timmar på lokalt grävande. Journalisterna satt och väntade på sina redaktioner. Kanske drack de kaffe under tiden. Några förtroendevalda, som inte medietränats på djupet, skulle kommentera. Det blev lika taffligt som avsett och önskat. That's all Folks!
I Kalmar betyder tappet att "vi måste anpassa vår kostym efter de resurser som vi har." Det är ett hederligare sätt att tala om situationen än att dra en snyftvals om att detta tapp drabbar de fattigaste och mest utsatta (med det underliggande argumentet att dessa prioriterar vi inte...). I Kalmar ska det funderas vad man kan skära ner på. Men kyrkoherden är inte orolig. Det kommer att ordna sig till det bästa, det är kyrkoherden säker på. Och det finns så mycket klokskap hos människor.
Det brukar vi säga och tänker alltså att Axel Oxenstierna hade fel när han kunde den latinska erfarenheten av statskonst: -Min son, om du visste med vilken ringa vishet världen styres.
Det mer underhållande är det trosvissa. Det kommer att ordna sig till det bästa. Men några av de utträdda har gått därför att de tänker som Ann Heberlein. De vill inte stötta detta kyrkosystem. Om vi ska ner till 45% på 15 år som dysterkvistarna säger att det kommer att bli.
35 000 invånare och 25 000 medlemmar nu innebär alltså att Kalmar ska tappa vid pass 10 00 medlemmar. Utslaget per år blir det 1100 per år. Så blir det kanske nästa år eller blir det bara 700 för at öka på ett sätt som kanske kallas, ja, det vet jag inte. Men det tar till i alla fall. Bryt inte samman. Det kommer att ordna sig till det bästa.
Nu händer detta i Kalmar, som har ett anständigt gudstjänstliv i varje fall här och där och då och då.
Jag undrar emellertid om dysterkvistarna.
Är detta en avveckling Gud tillåter, vad ska ni göra då?
Är detta en avveckling Gud önskar, vad ska ni göra då?
Och hur ska ni få veta hur det egentligen är?
I går hade jag, pensionären, prästskjorta och bemöttes av folk som en märkvärdighet. Folk log och sa god morgon och gav mig små förtroenden. Och jag är en typisk högkyrklig och elitistisk präst. Hur ska detta förstås? Jag var en sväng till Alvesta också. Av väckelsen såg jag dock inte så mycket. Den kan ju finnas utan att synas just vid Alvesta station.
Jag är lite osäker om det blir några bloggposter i helgen. Är förfallen till fromhetsliv. Vi får helt enkelt se hur andra styr min tillvaro.
torsdag 19 januari 2017
Kvinnogärning
Det får bli en tidig morgon men jag måste få redovisa att jag läste Elsa Fredell, Kvinnogärning i Sveriges kyrka, SKDB, tr. ort Uppsala 1933 i förrgår.
I den lilla skriften görs bedömningen "mannen är kanske rent av på väg att känna sig isolerad och främmande i sina fäders kyrka" till skillnad från kvinnorna, som följer Jesus. "Det är de, som fylla bänkar i kyrkor och bönhus, det är de, som lyssna till förkunnelsen och med eller mot en talandes vilja influerar honom och prägla dagens predikan, det är de, som rekrytera kretsar och föreningar med kristliga program." Om Fredell har rätt, torde det betyda katastrof och enkönat för det fall det blir en ämbetsreform. Då blir, fortfarande givet Fredell beskriver situationen korrekt, resultatet en Women Church.
Elsa Fredell målar bilden av inflytelserika kvinnor back stage.
Hon berättar om starka kvinnor, som tidigt blir änkor men fostrar sju barn och går i kyrkan varje söndag. De bärs av en stark gudstro. Men det finns andra kvinnor också, de som går till dansbanan och försummar sina barb. Jag fattar vilka kvinnor som har Fredells gillande.
I vilka bygder är kyrksamheten störst? undrar Elsa Fredell och svarar själv: Det är där hemmen går i kyrkan. "Folkkyrklighet går inte endast att bygga på individer - den kräver hem." Det betyder att det hänger på mammorna om de trofast tar med sig barnen till kyrkan på söndagen. Enstaka besök vid jul och påsk duger inte, menar Fredell i sin plädering för folkyrkan. "Gör Sveriges mödrar och hustrur till levande, ansvarskännande kyrkokristna, och framtiden är vår."
Detta är, så tror Elsa Fredell, den verkligt stora kvinnogärningen i Sveriges kyrka. "Det var en tid, när det var modernt att hånle åt syföreningar och det trägna kvinnoarbetet där. Ett tacknämligt, billigt och lättköpt nöje." Överklassen håller sig fint och förnämt borta från syföreningarna, där återfinns de breda lagren. Här har kvinnan funnit en plats för sin gärning, tänkte Elsa Fredell.
Till det kommer den kyrkliga ungdomsrörelsens 40 000 medlemmar, de flesta flickor. Då ligger gärningen beredd när de bildar hem. Under mottagliga ungdomsår har de fått andliga intryck som förs vidare till barnen. Om detta vill Elsa Fredell inte forska. "Men det må vi veta, att den dag Sveriges kyrka, folkets uråldriga moder, fostrat fram en kvinnogeneration, som än en gång i gudsfruktan, med bön och arbete i känsla av att vara Guds förvaltare, går in i sin gärning - då äro vi i Guds namn på väg uppåt."
Så slutade Elsa Fredell sin lilla skrift.
Samma år kom i vårt sydliga grannland nazisterna till makten.
Och de 40 000 i det kyrkliga ungdomsarbetet är den generation som nu bärs till graven.
Det blev kanske inte så uppåt som Elsa Fredell tänkte och trodde.
Vad är det för poäng att läsa småskrifter som mestadels gått förlorade och som egentligen ingen numera läser?
Därför att just den sortens skrifter fungerar som en fjärran spegel och i denna spegel ser vi, om än på ett dunkelt sätt, oss själva. Vad vi är och vad vi inte är.
Kanske lär vi oss mer av den tidens förklaringar än av dagens bortförklaringar som naturligtvis kommer att förklara allt som hände och inte hände i dag om någon i en framtid läser vad vi totat ihop.
onsdag 18 januari 2017
Svarte Petter i Svenska kyrkan
Vem sitter till sist med Svarte Petter i Svenska kyrkan? Förlorare alltså. Den som har det kort i hand som ingen vill ha. Kanske är det ärkebiskopen. Ingenting tycks gå kyrkosystemets väg nu. Kl 18.44 satt Antje efter en lång arbetsdag och mödade sig att hälsa någon som heter Pascalidou välkommen som medlem. Det verkar lite desperat. Är det så få som inträder numera att ärkebiskopen kan hälsa dem välkomna? Då hör jag inte till de glada.
Ann Heberlein känner jag inte.
Jag har sett henne någon gång IRL. Att hon lämnar Svenska kyrkan och annonserar avträdet i Expressen, skulle alltså inte bli personligt närgånget. Men det blev det. Hon har ju rätt i att människor lämnar Svenska kyrkan därför att de är kristna. Det har de gjort länge, men detta fenomen har viftats bort med det lösliga argumentet att det mest handlar om kv*nn*pr*st-frågan.
Djupare än så har frågorna om kyrkoidentitet och kyrkosolidaritet aldrig ställts. I Kyrkans Tidning smygs en reservation in. "Enligt henne", dvs Ann, finns det en grupp människor som lämnar Svenska kyrkan för att de är kristna. Formuleringen "enligt henne" är klurig, beundransvärd rentav.
Är det bara "enligt henne" behöver vi kanske inte heller ta upp alla dem som egentligen mentalt för länge sedan lämnat Svenska kyrkan. Präster och andra anställda. De reser pliktskyldigast till samlingar och spelar spelet, men kyrkokärleken är sedan länge död. Församlingen är som bäst deras glädje. Frågorna om vad som händer bortom den och efter dem, ställs inte.
Naturligtvis finns det folk som glada talar om korruptionen i Svenska kyrkan, den som sammanfattas med lyxiga resor, middagar och alkohol. Här är det mycket som blandats samman till ohanterlighet. Men bilden av verkligheten är manifest oavsett hur verkligheten ser ut och då är det bilden som gäller. Så är det när medlemmar alienerats från Kyrkans liv. När de inte vet, tror de vad som helst.
De frivilliga medarbetarna i Nordölands församling, som reste till exempel till Helsingfors för att studera diakonalt arbete i Johannes församling, reste utomlands men knappast lyxigt. Fast alkohol drack de väl, hoppas jag även om alkoholen var procent i vin eller öl. Ett glas mousserande vin på båten bjöds det på (eller var det rentav champagne jag langade ut?). Fast inte betald av kyrkokommunala medel. Det hade dock inte gjort något. Jag ger gärna jordbruksnäringen mitt stöd. Bönder håller jag högt. Grisbönder, skogsbönder, mjölkbönder och vinbönder lika och mjölbönder också, om den kategorin finns. Men korruption i det kyrkliga? Inte på så vis.
Naturligtvis är systemet korrupt.
När jag läste materialet från 1978/79 funderade jag över mitt liv. Vi kanske skulle lämnat då, gett Svenska kyrkan Fanen, dvs till Djävulen.
Jag tyckte inte det var en möjlighet då. Jag trodde inte då att de där inkluderande teologerna skulle ha någon framgång. De hade uppenbarligen ingen förmåga att bygga församling.
Det jag inte fattade var att folk aldrig skulle lägga märke till detta när dessa de inkluderande flyttade vidare in på kanslier och upp i positioner. Där hade de sedan den maktbas varifrån de motkristna kunde bekämpas.
Vilka av biskoparna och handläggarna har i egentlig mening gjort skillnad i de församlingar där de eventuellt tjänstgjort? Jag skulle vilja veta. Några är det väl.
Vilka blir kvar när mina medkristna går?
Ann Heberleins karaktäristik av de besvikna stämmer nog. "Växande misstro och besvikelse". Men det är hållningar som ett kyrkosystem aldrig kan hantera, för oftast är detta ett ordlöst fenomen. Ann Heberlien är annorlunda eftersom hon, men inte bara hon, uttryckt kritik. Då har denna kritik enkelt kunnat avföras. som främlingsfientlig eller misogyn. För detta är Ann Heberlein - besviken! Är hon förvånad?
Till kyrkosystemets försvar måste sägas att slagord av denna modell visat sig fungera.
I stället för intressanta och viktiga teologiska frågor om t ex ämbetet, värda att ta upp, har invändningar stämplats och diskussionen omöjliggjorts. Misogyn är ett milt ord - kvinnohatare, sexualneurotiker med en krum kvinnosyn, fundamentalister, homofober, elitkristna, dörrstängare är begrepp som visat sig användbara och - 1978 års inlägg - konsekvensen har blivit att dessa motkristna vänligen eller utan vänlighet men snarligt skulle ut ur Svenska kyrkan. Det nya är inte metoden. Det nya är att fler upptäcker den kyrkliga vardagen.
1978 uttalade sig Bertil Werkström och Martin Lönnebo, båda då i Härnösand, mot en sådan utmönstring. En som hette Jönsson var för denna utmönstring, eftersom det inte handlade om en utmönstring utan om ett enkelt yrkesetiskt krav. Denne Jönsson var expert på arbetslivet. Det var orätt att kompromissa.(SvD 20/1 1979) Lägg märke till att denne Jönsson inte prövade metoden att argumentera och visa att kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* hade fel och missförstått i sak. Han var inte ensam om att avstå från denna arbetsuppgift. Långt ifrån.
Under alla min prästår och flera år dessförinnan har jag inte kunnat tro att det som blev verklighet i Svenska kyrkan skulle vara framtidsvägen. Jag hör också minoritetens ständiga tjat om hederlig samlevnad med friska och begripliga konflikter. Så skulle vi inte ha det. Vi skulle ha tillmälenas kyrka.
Sådant slår tillbaka.
Förr eller senare.
Nu är det senare.
Ann Heberlein kommer tillbaka när den döende Svenska kyrkan uppstår igen, meddelar hon.
Hade hon frågat syster Kerstin i Kalmar, hade hon fått svaret att den som vill ha mer liv i Kyrkan utmanas att bidra med det. Den som vill ha en mer kärleksfull kyrka, får älska mer. Och så kan s Kerstin fortsätta en god stund.
Jag kan anlägga ännu ett perspektiv.
Kan det vara så att Gud flyttat lampstället (ljusstaken), att vi haft vår chans och att tron nu fortsätter på andra ställen i världen? Det finns sociologer som påstår att detta hör till normalfallet för den kristna tro, ständigt på flytt. När jag prövade det perspektivet med några präster, kom vi till Uppb 3:14-22 med maningen att visa iver och vända om. Laoikeia kan vara den uppiggande förebilden för en demokratisk folkkyrka. Fast just i Laodikeia finns ingen enda kristen just nu, bara ruiner.
Tänk om man varit ärkebiskop och riskerat att ens namn skulle förknippas med ett totalt kyrklig sönderfall. Det hade inte varit roligt. Inte riktigt rättvist heller, men så är villkoren när man kommit upp i sfärerna och måste ta ansvar för rubbet. Det är därför de kyrkliga översåtarna måste lyssna till kritik och inte irriteras av den. För vem vill till sist sitta med Svarte Petter?
Ann Heberlein känner jag inte.
Jag har sett henne någon gång IRL. Att hon lämnar Svenska kyrkan och annonserar avträdet i Expressen, skulle alltså inte bli personligt närgånget. Men det blev det. Hon har ju rätt i att människor lämnar Svenska kyrkan därför att de är kristna. Det har de gjort länge, men detta fenomen har viftats bort med det lösliga argumentet att det mest handlar om kv*nn*pr*st-frågan.
Djupare än så har frågorna om kyrkoidentitet och kyrkosolidaritet aldrig ställts. I Kyrkans Tidning smygs en reservation in. "Enligt henne", dvs Ann, finns det en grupp människor som lämnar Svenska kyrkan för att de är kristna. Formuleringen "enligt henne" är klurig, beundransvärd rentav.
Är det bara "enligt henne" behöver vi kanske inte heller ta upp alla dem som egentligen mentalt för länge sedan lämnat Svenska kyrkan. Präster och andra anställda. De reser pliktskyldigast till samlingar och spelar spelet, men kyrkokärleken är sedan länge död. Församlingen är som bäst deras glädje. Frågorna om vad som händer bortom den och efter dem, ställs inte.
Naturligtvis finns det folk som glada talar om korruptionen i Svenska kyrkan, den som sammanfattas med lyxiga resor, middagar och alkohol. Här är det mycket som blandats samman till ohanterlighet. Men bilden av verkligheten är manifest oavsett hur verkligheten ser ut och då är det bilden som gäller. Så är det när medlemmar alienerats från Kyrkans liv. När de inte vet, tror de vad som helst.
De frivilliga medarbetarna i Nordölands församling, som reste till exempel till Helsingfors för att studera diakonalt arbete i Johannes församling, reste utomlands men knappast lyxigt. Fast alkohol drack de väl, hoppas jag även om alkoholen var procent i vin eller öl. Ett glas mousserande vin på båten bjöds det på (eller var det rentav champagne jag langade ut?). Fast inte betald av kyrkokommunala medel. Det hade dock inte gjort något. Jag ger gärna jordbruksnäringen mitt stöd. Bönder håller jag högt. Grisbönder, skogsbönder, mjölkbönder och vinbönder lika och mjölbönder också, om den kategorin finns. Men korruption i det kyrkliga? Inte på så vis.
Naturligtvis är systemet korrupt.
När jag läste materialet från 1978/79 funderade jag över mitt liv. Vi kanske skulle lämnat då, gett Svenska kyrkan Fanen, dvs till Djävulen.
Jag tyckte inte det var en möjlighet då. Jag trodde inte då att de där inkluderande teologerna skulle ha någon framgång. De hade uppenbarligen ingen förmåga att bygga församling.
Det jag inte fattade var att folk aldrig skulle lägga märke till detta när dessa de inkluderande flyttade vidare in på kanslier och upp i positioner. Där hade de sedan den maktbas varifrån de motkristna kunde bekämpas.
Vilka av biskoparna och handläggarna har i egentlig mening gjort skillnad i de församlingar där de eventuellt tjänstgjort? Jag skulle vilja veta. Några är det väl.
Vilka blir kvar när mina medkristna går?
Ann Heberleins karaktäristik av de besvikna stämmer nog. "Växande misstro och besvikelse". Men det är hållningar som ett kyrkosystem aldrig kan hantera, för oftast är detta ett ordlöst fenomen. Ann Heberlien är annorlunda eftersom hon, men inte bara hon, uttryckt kritik. Då har denna kritik enkelt kunnat avföras. som främlingsfientlig eller misogyn. För detta är Ann Heberlein - besviken! Är hon förvånad?
Till kyrkosystemets försvar måste sägas att slagord av denna modell visat sig fungera.
I stället för intressanta och viktiga teologiska frågor om t ex ämbetet, värda att ta upp, har invändningar stämplats och diskussionen omöjliggjorts. Misogyn är ett milt ord - kvinnohatare, sexualneurotiker med en krum kvinnosyn, fundamentalister, homofober, elitkristna, dörrstängare är begrepp som visat sig användbara och - 1978 års inlägg - konsekvensen har blivit att dessa motkristna vänligen eller utan vänlighet men snarligt skulle ut ur Svenska kyrkan. Det nya är inte metoden. Det nya är att fler upptäcker den kyrkliga vardagen.
1978 uttalade sig Bertil Werkström och Martin Lönnebo, båda då i Härnösand, mot en sådan utmönstring. En som hette Jönsson var för denna utmönstring, eftersom det inte handlade om en utmönstring utan om ett enkelt yrkesetiskt krav. Denne Jönsson var expert på arbetslivet. Det var orätt att kompromissa.(SvD 20/1 1979) Lägg märke till att denne Jönsson inte prövade metoden att argumentera och visa att kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* hade fel och missförstått i sak. Han var inte ensam om att avstå från denna arbetsuppgift. Långt ifrån.
Under alla min prästår och flera år dessförinnan har jag inte kunnat tro att det som blev verklighet i Svenska kyrkan skulle vara framtidsvägen. Jag hör också minoritetens ständiga tjat om hederlig samlevnad med friska och begripliga konflikter. Så skulle vi inte ha det. Vi skulle ha tillmälenas kyrka.
Sådant slår tillbaka.
Förr eller senare.
Nu är det senare.
Ann Heberlein kommer tillbaka när den döende Svenska kyrkan uppstår igen, meddelar hon.
Hade hon frågat syster Kerstin i Kalmar, hade hon fått svaret att den som vill ha mer liv i Kyrkan utmanas att bidra med det. Den som vill ha en mer kärleksfull kyrka, får älska mer. Och så kan s Kerstin fortsätta en god stund.
Jag kan anlägga ännu ett perspektiv.
Kan det vara så att Gud flyttat lampstället (ljusstaken), att vi haft vår chans och att tron nu fortsätter på andra ställen i världen? Det finns sociologer som påstår att detta hör till normalfallet för den kristna tro, ständigt på flytt. När jag prövade det perspektivet med några präster, kom vi till Uppb 3:14-22 med maningen att visa iver och vända om. Laoikeia kan vara den uppiggande förebilden för en demokratisk folkkyrka. Fast just i Laodikeia finns ingen enda kristen just nu, bara ruiner.
Tänk om man varit ärkebiskop och riskerat att ens namn skulle förknippas med ett totalt kyrklig sönderfall. Det hade inte varit roligt. Inte riktigt rättvist heller, men så är villkoren när man kommit upp i sfärerna och måste ta ansvar för rubbet. Det är därför de kyrkliga översåtarna måste lyssna till kritik och inte irriteras av den. För vem vill till sist sitta med Svarte Petter?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)