Det var väldigt vad Jönköpingsprästerna gjort Svenska kyrkan populär med sitt ringande. När kyrkklockorna ringde i Halmstad (varje kvart dygnet runt) var det inte lika populärt, minns jag.
Faktoiden just nu handlar om att de ringde för att varna för fara, precis som 1939. Nu var klockringningen, som påpekats, en del av mobiliseringssystemet och jag tror att det systemet bestod länge. När krigsmakten och jag började vår gemensamma resa på 1960-talet lärde vi oss att så kunde inkallelsen gå till. (Krigsmakten, ja. Skillnaden mellan krigsmakt och försvarsmakt är inte så stor, kan det tyckas. Ett perspektivskifte. Tja, krigsmakten lyckas inte ställa till med krig medan försvarsmakten inte lyckas ställa till med försvar, det är väl det hela.) En vacker tanke kring ringandet visade sig alltså vara komplett fel.
Men det var väl rätt att ringa? Ringde man i två timmar?
Problemet är nog ett annat. Svenska kyrkan i Jönköping demonstrerade sin rättfärdighet tillsammans med alla andra rättfärdiga och detta mot en liten, väl definierad, grupp av orättfärdiga - nazisterna. Om de nu är nazister. Det tycks mig som om de kyrkliga inte bryr sig om att fråga vad den lilla gruppen är ute efter, hur de tänker, vad de ser för missförhållanden och vilken politisk vision de har. Såg vi något annat än en kyrklighet som alls inte lyckades i mötet med människor och definitivt inte lyckades rubba någons världsbild utan mest bekräfta de redan rättfärdigas rättfärdighet?
Frågan är inte om högergrupper mobiliserar. Det är valår i Europa, klart de mobiliserar. Det brukar kallas demokrati. Den intressanta frågan är förstås varför de mobiliserar, vilket ärende som är deras. Jag har fattat att den svenska integrationspolitiken är en framgångssaga. Vi är duktiga på att möta främlingen som kommer till vårt land, som snabbt får jobb, lär sig språket och blir svensk i tanke, ord och gärning. Jag kanske ska ha svårt att fatta att alla inte fattar hur bra det är? Men när de nu uppenbarligen inte gör det, varför ska de inte få säga vad de tänker och få sina resonemang analyserade? I dag ska det demonstreras när Sverigedemokraterna ska till Jenny Nyström-skolan i Kalmar. Är det så gymnasister ska övas i demokrati? Jag menar, det finns väl möjligheter till debatt på skolan när partierna kommer? Ta debatten. Lita på argumenten.
Tillbaka till de rättfärdiga i Jönköping. De har fått beröm och inte delat smäleken. De har visat upp sin rättfärdighet på torgen och blir nu vänligt hälsade på via Facebook och brev. De andras uselhet blir den mörka bakgrund mot vilken ljusets riddarvakt träder fram. Men sa inte Jesus något om estradmoral? Jag kan väl förstå om detta som Jesus eventuellt sagt i ämnet inte går hem i det fromma Jönköping. Men ska förhållningssättet berömmas även om det känns bra att ha alla på sin sida mot de där orättfärdiga syndarna?
I dag ser jag att Janne Josefsson på twitter kallats nazist efter Uppdrag Gransknings reportage om vänstern och våldet. Jag såg en del av reportaget men slutade när jag hörde vänstermannen tala som en enkel fotbollshuligan. Det finns mång andra frågor som nu borde ställas - om vilket samhälle vi har och hur det kunde bli så här. Är det konsekvenserna av utanförskap vi ser nu? Eller konsekvenserna av att det politiska livet blir något som distribueras till väljarna men inte längre bärs upp av dem via folkrörelser?
En uppsättning kommentarer på denna blogg ogillar jag. Jag ogillar hållningen där folk tillskrivs motiv. Varför får dessa kommentarer publiceras? För att vi ska veta hur ett offentligt samtal går till nuförtiden och kanske lära oss något.
Jag ogillar LFL:s vedervärdiga förslag att införa en andra klassens präster i Svenska kyrkan, dvs de som avviker från de politiskt fattade besluten. Det är att spotta på min prästgärning. Avskyvärt och LFL behöver inte kommentera den saken utan skulle snarare ransonera sina kommentarer här. Jag är rasande.
Min hållning är en helt annan. Den präst som inte köper 1958 års politiska beslut om Kyrkans ämbete och inte accepterar den kyrkopolitik som förts med lögnen som vapen och sveket som verktyg är värd respekt och ska inte hanteras som en andra klassens medborgare. Sådant sker i totalitära system.
Den som i all enkelhet vill ha svar på en teologisk fråga ska ställas inför frågan: Varför ska det komplicerade vara enkelt? Det är det inte.
Vill någon läsa på, fattar man snart den saken. Finns inte en traktat på Kyrklig Samlings hemsida där saken mycket enkelt tas upp?
17 år gammal anade jag att något inte riktigt var som det sas. Då blev det till att läsa på, lyssna, värdera argument, förstå sammanhang och allt det där.
Den som vill ha 50 sidor att läsa letar upp boken Vems ärende går Svenska kyrkan?
Men ska man ställa till det riktigt, så uppsöker man prästerna på majoritetssidan och ställer frågorna hur de kom fram till sin uppfattning med konkreta frågor om vilka böcker de läste och vilka svagheter de ser i sina egna resonemang. Man får väl utgå från att de är väl pålästa när de omfattar en syn som skiljer sig från det som Kyrkan lärt i alla tider och överallt.
fredag 9 maj 2014
torsdag 8 maj 2014
Margit
Att Margit Sahlin (1914-2003) skulle ha fyllt 100 år i tisdags - men av lätt insedda skäl inte gjorde det - kunde de intresserade och alla andra läsare av Svenska Dagbladet se.
Jonas Jonson skrev en understreckare. Det är en märklig artikel. Biskop Jonson skriver: "Regeringen föreslog att prästämbetet skulle öppnas för kvinnor. Som statskyrka måste Svenska kyrkan anpassa sig till grundläggande värderingar i samhället." Här har all ideologiska fernissa fallit. Det handlar om politiska nödvändigheter i ett läge där Svenska kyrkan inte är fri. Roligt att det sägs av en biskop rent ut. Men märkligt. Ska man vara nitisk med detaljerna blir inte allt rätt. Det var t ex inget "extra" kyrkomöte som kallades in 1958 utan ett nytt, alldeles ordinarie men med en uppenbar beställning att fatta ett annat beslut. Biskoparna hade inte en chans. Den ekumeniska rörelsen i Geneve kunde inte hjälpa Svenska kyrkan (för Geneve ville inte etablera sig som en överkyrka) och de fyra biskopar som skulle ta fram ett bredare underlag efter 1957 års kyrkomöte fick, med undantag av Bo Giertz, inte fram mer än några hastigt hopskrivna sidor. Bo Giertz skrev teser till biskopsmötet, teser som tryckts i tre upplagor.
Jonas Jonson beskriver också vad motståndet handlar om. "Motståndet hade teologiska, ekumeniska och historiska orsaker, men det handlade också om att hävda kyrkans frihet och självbestämmande." Detta är märkliga ord om en konflikt för att komma från en biskop eftersom de är hederliga. Det handlade inte om kvinnoförakt och allt det där. Renhållningen noteras. Denna renhållning fanns också i den text biskopsmötets bibelkommission publicerade år 1970. Så eländigt egentligen, att man ska bli glad över att möta en gnutta hederlighet i Svenska kyrkan!
Kyrkans framtoning har förändrats, menar Jonas Jonson. Det menade också Ulla Carin Holm i sin avhandling. Riktigt hur återstår att se men en uppsättning intervjuer (Anders Bäckström i Sverige och Cost of Conscience i England) ger stöd för bilden av förändring. "Själva gudsbilden blev varmare och mindre auktoritär", heter det hos Jonas Jonson med en undanglidande formulering. Blev den då en annan och blev den mer biblisk, denna gudsbild? Eller var det inte teologin som förändrades utan endast pedagogiken eller marknadsföringen? Hur ska man då utifrån en positiv värdering av reformen och dess positiva konsekvenser värdera vad Margit Sahlin sa i början av 2000-talet när hon såg Svenska kyrkan: "Detta ville jag inte."
Margit förblev kyrkokritisk. Blev hon självkritisk? Hur kom det sig att prästämbetet blev en kvinnosyssla i Svenska kyrkan - för vi håller på att komma rätt långt bort från jämställdhet. I söndags tjänstgjorde enbart kvinnor i gudstjänsterna i Nordölands pastorat. Var det första gången i historien? Inte första gången med ett enkönat prästerskap, men vad nytta är det med "same but different"?
Vad Margit Sahlin såg av Svenska kyrkan sina sista år kanske de som umgicks nära henne skulle kunna berätta nu?
I Kyrkans Tidning i dag finns en hyllningskrönika av Annika Borg med en försiktig fråga på slutet. Hyllningarna ändrar nämligen inte faktum att S:ta Katharinastiftelsen i juli lämnar sina lokaler. Där finns Margits bibliotek och hennes arkiv. Nu säger ryktet att det inte finns någon plan för hur biblioteket ska hållas samman men inte heller någon plan för hur Margits arkiv med brev och klipp ska bevaras. Kvinnohistoriskt Arkiv i Göteborg eller Svenska kyrkans arkiv i Uppsala eller Landsarkivet i Uppsala kunde vara möjliga platser. Hur det är med tillgängligheten vet jag inte. Skrev Margit att det skulle gå X antal år efter hennes död innan någon fick gå in i arkivet, gjorde hon samma misstag som många andra. Men vem tar ansvar i frågan?
När hyllningarna till Margit Sahlin nu hörs under några dagar ska kanske ännu ett drag hållas fram. Margits skitaktighet i debatter och samtal. Hon agerade ofast från en maktposition. När sakdiskussionen inte gick hennes väg tog hon till fula knep. Så minns jag ett samtal på Kastlösa där hon hetsade kvinnohorden till furiositet (och vände sig viskande till mig med orden "Dag, du får förlåta mig") och så en uppställning som ordnat i Johanneskyrkan i Kalmar där hon, när hennes eget föredrag var slut utan att ha åstadkommit särskilt mycket, tog till knepet att ropa: "Om jag var församlingsbor i Kalmar skulle jag kräva besked av kvinnoprästmotståndarna hur de tänker". Då livades andarna. En av de kvinnliga församlingsassistenterna som var av den meningen viskade till en kollega: "Det är ingen idé att svara" varpå en dam som satt bakom reste sig, pekade på de två och ropade: "Här sitter två av dem och jag hörde att de sa att det inte var någon idé att svara."
I stort var det ungefär som i Efesos - Apg 19:32. "Där ropade alla i munnen på varandra. Mötet var förvirrat, och de flesta visste inte varför de kommit dit."
Torsten Mårtensson, komminister dårförtiden, hade ordnat mötet. Jag konstaterade i efterhand att sådana mötesformer hade vi inte i Två Systrars. Där fick man gå och lyssna utan att som deltagare i ett möte behöva ställas till svars.
Lustigast den kvällen var vaktmästaren i S:t Johannes, en missionsförbundare och frimurare vars namn jag glömt. Han bar stolar i den lätt kaotiska stämningen efter mötet, ställde in dem i hissen och ropade till syster Kerstin: "Ni är fega, fega är ni!" Kerstin tog ett steg mot honom, där han stod i hissdörren och frågade försynt: "Vad säger du?" Han ropade ut sina ord igen, stängde hissdörren och försvann. Det var på sitt sätt sanslöst roligt.
Som väl var hade jag laddat upp med ett antal flaskor vin så att vi kunde ha en god kristlig eftersits och analysera aftonen. Minnesanteckningarna har jag i mitt arkiv.
Vad sa jag nu om inte: Frid över Margits minne. Men vad med hennes arkiv?
Jonas Jonson skrev en understreckare. Det är en märklig artikel. Biskop Jonson skriver: "Regeringen föreslog att prästämbetet skulle öppnas för kvinnor. Som statskyrka måste Svenska kyrkan anpassa sig till grundläggande värderingar i samhället." Här har all ideologiska fernissa fallit. Det handlar om politiska nödvändigheter i ett läge där Svenska kyrkan inte är fri. Roligt att det sägs av en biskop rent ut. Men märkligt. Ska man vara nitisk med detaljerna blir inte allt rätt. Det var t ex inget "extra" kyrkomöte som kallades in 1958 utan ett nytt, alldeles ordinarie men med en uppenbar beställning att fatta ett annat beslut. Biskoparna hade inte en chans. Den ekumeniska rörelsen i Geneve kunde inte hjälpa Svenska kyrkan (för Geneve ville inte etablera sig som en överkyrka) och de fyra biskopar som skulle ta fram ett bredare underlag efter 1957 års kyrkomöte fick, med undantag av Bo Giertz, inte fram mer än några hastigt hopskrivna sidor. Bo Giertz skrev teser till biskopsmötet, teser som tryckts i tre upplagor.
Jonas Jonson beskriver också vad motståndet handlar om. "Motståndet hade teologiska, ekumeniska och historiska orsaker, men det handlade också om att hävda kyrkans frihet och självbestämmande." Detta är märkliga ord om en konflikt för att komma från en biskop eftersom de är hederliga. Det handlade inte om kvinnoförakt och allt det där. Renhållningen noteras. Denna renhållning fanns också i den text biskopsmötets bibelkommission publicerade år 1970. Så eländigt egentligen, att man ska bli glad över att möta en gnutta hederlighet i Svenska kyrkan!
Kyrkans framtoning har förändrats, menar Jonas Jonson. Det menade också Ulla Carin Holm i sin avhandling. Riktigt hur återstår att se men en uppsättning intervjuer (Anders Bäckström i Sverige och Cost of Conscience i England) ger stöd för bilden av förändring. "Själva gudsbilden blev varmare och mindre auktoritär", heter det hos Jonas Jonson med en undanglidande formulering. Blev den då en annan och blev den mer biblisk, denna gudsbild? Eller var det inte teologin som förändrades utan endast pedagogiken eller marknadsföringen? Hur ska man då utifrån en positiv värdering av reformen och dess positiva konsekvenser värdera vad Margit Sahlin sa i början av 2000-talet när hon såg Svenska kyrkan: "Detta ville jag inte."
Margit förblev kyrkokritisk. Blev hon självkritisk? Hur kom det sig att prästämbetet blev en kvinnosyssla i Svenska kyrkan - för vi håller på att komma rätt långt bort från jämställdhet. I söndags tjänstgjorde enbart kvinnor i gudstjänsterna i Nordölands pastorat. Var det första gången i historien? Inte första gången med ett enkönat prästerskap, men vad nytta är det med "same but different"?
Vad Margit Sahlin såg av Svenska kyrkan sina sista år kanske de som umgicks nära henne skulle kunna berätta nu?
I Kyrkans Tidning i dag finns en hyllningskrönika av Annika Borg med en försiktig fråga på slutet. Hyllningarna ändrar nämligen inte faktum att S:ta Katharinastiftelsen i juli lämnar sina lokaler. Där finns Margits bibliotek och hennes arkiv. Nu säger ryktet att det inte finns någon plan för hur biblioteket ska hållas samman men inte heller någon plan för hur Margits arkiv med brev och klipp ska bevaras. Kvinnohistoriskt Arkiv i Göteborg eller Svenska kyrkans arkiv i Uppsala eller Landsarkivet i Uppsala kunde vara möjliga platser. Hur det är med tillgängligheten vet jag inte. Skrev Margit att det skulle gå X antal år efter hennes död innan någon fick gå in i arkivet, gjorde hon samma misstag som många andra. Men vem tar ansvar i frågan?
När hyllningarna till Margit Sahlin nu hörs under några dagar ska kanske ännu ett drag hållas fram. Margits skitaktighet i debatter och samtal. Hon agerade ofast från en maktposition. När sakdiskussionen inte gick hennes väg tog hon till fula knep. Så minns jag ett samtal på Kastlösa där hon hetsade kvinnohorden till furiositet (och vände sig viskande till mig med orden "Dag, du får förlåta mig") och så en uppställning som ordnat i Johanneskyrkan i Kalmar där hon, när hennes eget föredrag var slut utan att ha åstadkommit särskilt mycket, tog till knepet att ropa: "Om jag var församlingsbor i Kalmar skulle jag kräva besked av kvinnoprästmotståndarna hur de tänker". Då livades andarna. En av de kvinnliga församlingsassistenterna som var av den meningen viskade till en kollega: "Det är ingen idé att svara" varpå en dam som satt bakom reste sig, pekade på de två och ropade: "Här sitter två av dem och jag hörde att de sa att det inte var någon idé att svara."
I stort var det ungefär som i Efesos - Apg 19:32. "Där ropade alla i munnen på varandra. Mötet var förvirrat, och de flesta visste inte varför de kommit dit."
Torsten Mårtensson, komminister dårförtiden, hade ordnat mötet. Jag konstaterade i efterhand att sådana mötesformer hade vi inte i Två Systrars. Där fick man gå och lyssna utan att som deltagare i ett möte behöva ställas till svars.
Lustigast den kvällen var vaktmästaren i S:t Johannes, en missionsförbundare och frimurare vars namn jag glömt. Han bar stolar i den lätt kaotiska stämningen efter mötet, ställde in dem i hissen och ropade till syster Kerstin: "Ni är fega, fega är ni!" Kerstin tog ett steg mot honom, där han stod i hissdörren och frågade försynt: "Vad säger du?" Han ropade ut sina ord igen, stängde hissdörren och försvann. Det var på sitt sätt sanslöst roligt.
Som väl var hade jag laddat upp med ett antal flaskor vin så att vi kunde ha en god kristlig eftersits och analysera aftonen. Minnesanteckningarna har jag i mitt arkiv.
Vad sa jag nu om inte: Frid över Margits minne. Men vad med hennes arkiv?
onsdag 7 maj 2014
Prydveckan inledd i Växjö
I förrgår invigdes den vecka då landshövdingen inledningsvis stolt kunde meddela att en regnbågsflagga vajade över residenset. Residenset är en statlig byggnad, allas vår byggnad. Det skulle kunna uppfattas som okänsligt att låta någon annan flagga än den svenska vaja där då. Eller kunna uppfattas som känsligt, alltför känsligt.
Vid invigningen fanns både ett statsråd närvarande och lite annat löst folk. Ca 200 hette det i Smålandsposten. En erfaren kyrkbänksräknare var på plats och sa att det var ungefär hundra. Jag tror kyrkbänksräknaren efter att ha sett foton i tidningen och markeringen "cirka" är ofta informationsbärande. Varför inte säga som det är?
På ledarsidorna i Smålandsposten och Barometern/OT uppmärksammades saken i går. I Barometern (Kalmar) filosoferas över att när Växjöpride genomförs så finns bland de bärande krafterna studieförbundet Sensus ("en del av 'gamla folkrörelsesverige'") och Svenska kyrkan. Jaha.
Sen kommer det: "Och deltagarna påminns om folkrörelsernas starka engagemang för likabehandling och ömsesidig respekt till slut kom att omfatta hbt-personer. (Q, då? DS). Och möjligen uppmärksammas att även om regnbågsflaggan påstås bland annat symbolisera 'liv,' (jo, så står det med anföringstecken och allt efter kommatecknet, DS) 'ande' och 'helande' är regnbågen också en viktig biblisk symbol."
Detta är ideologiproduktion, intet annat. Illa skrivet är det - som om skribenten för lönens skull och utan egen inre drivkraft pressat ur sig en illa hopkommen text. Beskrivs något annat än hur organisationer kan utnyttjas för de syften någon eller några har. Om det varit på annat sätt, hade tusenden stått med vid invigningen. Och utläggningen om regnbågen - vad ger ni för den! 2388:-, antar jag. Prenumerationspriset per år, alltså.
I Smålandspostens ledarkommentar får vi veta att det finns en balans på Prideveckan som märktes genom att finansmarknadsministern bjudits in. Men hur märktes det, då? Nå, inriktningen var en annan än i Göteborg, där poliser och officerare inte ansetts välkomna. "Den inriktning arrangörerna valt har också tilltalat ett stort antal sponsorer, däribland Svenska kyrkan, Sensus och Växjös energibolag, Veab."
Det är förstås roligt för Sensus och Svenska kyrkan att klappas medhårs på tidningarnas ledarsidor så investeringen kan nog ses som lönsam - även om vi inte riktigt vet hur och med hur mycket prydveckan sponsrats - med pengar, annonseringar, pålysningar och uppbackningar. Svenska kyrkans fria synod kom dock aldrig i närheten av denna uppbackning...
Jag som varit i Rom ska kanske påminna om Elisabeth Noelle-Naumann som Norberto González Gaitano förtjänstfullt uppmärksammade vid Pontifical University of the Holy Cross. Professor Noelle-Naumann /aus Deutschland!/ talar om tystnadens spiral.
Det finns åsikter och hållningar man inte kan uttrycka utan risk att isoleras och trampar du snett marginaliseras du, inte bara i en fråga, uppfattar jag, utan i en spiral. Vilka attityder som gäller, vet du som konsument av medierna och forskarna fastslår ett kunskapsgap mellan dem som är "Heavy Users" av tv mm och de som bildar sig på andra vis. De senare förstår världen på ett annat sätt än de förra. Ledarskribenterna har nog uppmärksamt tittat på tv, misstänker jag. De vet vad de ska skriva, även om det skaver lite. Det gäller att gå försiktigt bland majoritetstyranner, politiskt korrekta och självutnämnda minoriteter.
Nog ska vi vara för tolerans men uppmärksamma på den värdegrund som ligger under talet om tolerans, nämligen den att det inte finns någon Sanning. Påpekandet är inte mitt. Det är Norbertos González Gaitanos - och han brukar veta vad han talar om.
På lördag vet Smålandsposten att den stora Prideparaden går genom Växjö stad. Framsynt att redan nu veta att den blir stor - eller handlar det här om en självuppfyllande profetia?
Förra veckan gick jag The Fan Mile Eurovision Contest i Köpenhamn. Det var en promenad från Rådshuspladsen till Kgs. Nytorv. Kunde jag, som inter gillar Melodifestivalen så att jag ska räknas som ett fan, gå där? Skulle jag därigenom tyst och stillsamt räknas in i festivalens fan-club? Borde jag alltså gå andra gator? Men hur kan man ta en allmän plats och definiera den som sitt eget intresse - som i detta fall inte var mitt? Mina frågor lämnades i stort obesvarade av mitt begåvade sällskap. Ni förstår dilemmat dock.
Vid invigningen fanns både ett statsråd närvarande och lite annat löst folk. Ca 200 hette det i Smålandsposten. En erfaren kyrkbänksräknare var på plats och sa att det var ungefär hundra. Jag tror kyrkbänksräknaren efter att ha sett foton i tidningen och markeringen "cirka" är ofta informationsbärande. Varför inte säga som det är?
På ledarsidorna i Smålandsposten och Barometern/OT uppmärksammades saken i går. I Barometern (Kalmar) filosoferas över att när Växjöpride genomförs så finns bland de bärande krafterna studieförbundet Sensus ("en del av 'gamla folkrörelsesverige'") och Svenska kyrkan. Jaha.
Sen kommer det: "Och deltagarna påminns om folkrörelsernas starka engagemang för likabehandling och ömsesidig respekt till slut kom att omfatta hbt-personer. (Q, då? DS). Och möjligen uppmärksammas att även om regnbågsflaggan påstås bland annat symbolisera 'liv,' (jo, så står det med anföringstecken och allt efter kommatecknet, DS) 'ande' och 'helande' är regnbågen också en viktig biblisk symbol."
Detta är ideologiproduktion, intet annat. Illa skrivet är det - som om skribenten för lönens skull och utan egen inre drivkraft pressat ur sig en illa hopkommen text. Beskrivs något annat än hur organisationer kan utnyttjas för de syften någon eller några har. Om det varit på annat sätt, hade tusenden stått med vid invigningen. Och utläggningen om regnbågen - vad ger ni för den! 2388:-, antar jag. Prenumerationspriset per år, alltså.
I Smålandspostens ledarkommentar får vi veta att det finns en balans på Prideveckan som märktes genom att finansmarknadsministern bjudits in. Men hur märktes det, då? Nå, inriktningen var en annan än i Göteborg, där poliser och officerare inte ansetts välkomna. "Den inriktning arrangörerna valt har också tilltalat ett stort antal sponsorer, däribland Svenska kyrkan, Sensus och Växjös energibolag, Veab."
Det är förstås roligt för Sensus och Svenska kyrkan att klappas medhårs på tidningarnas ledarsidor så investeringen kan nog ses som lönsam - även om vi inte riktigt vet hur och med hur mycket prydveckan sponsrats - med pengar, annonseringar, pålysningar och uppbackningar. Svenska kyrkans fria synod kom dock aldrig i närheten av denna uppbackning...
Jag som varit i Rom ska kanske påminna om Elisabeth Noelle-Naumann som Norberto González Gaitano förtjänstfullt uppmärksammade vid Pontifical University of the Holy Cross. Professor Noelle-Naumann /aus Deutschland!/ talar om tystnadens spiral.
Det finns åsikter och hållningar man inte kan uttrycka utan risk att isoleras och trampar du snett marginaliseras du, inte bara i en fråga, uppfattar jag, utan i en spiral. Vilka attityder som gäller, vet du som konsument av medierna och forskarna fastslår ett kunskapsgap mellan dem som är "Heavy Users" av tv mm och de som bildar sig på andra vis. De senare förstår världen på ett annat sätt än de förra. Ledarskribenterna har nog uppmärksamt tittat på tv, misstänker jag. De vet vad de ska skriva, även om det skaver lite. Det gäller att gå försiktigt bland majoritetstyranner, politiskt korrekta och självutnämnda minoriteter.
Nog ska vi vara för tolerans men uppmärksamma på den värdegrund som ligger under talet om tolerans, nämligen den att det inte finns någon Sanning. Påpekandet är inte mitt. Det är Norbertos González Gaitanos - och han brukar veta vad han talar om.
På lördag vet Smålandsposten att den stora Prideparaden går genom Växjö stad. Framsynt att redan nu veta att den blir stor - eller handlar det här om en självuppfyllande profetia?
Förra veckan gick jag The Fan Mile Eurovision Contest i Köpenhamn. Det var en promenad från Rådshuspladsen till Kgs. Nytorv. Kunde jag, som inter gillar Melodifestivalen så att jag ska räknas som ett fan, gå där? Skulle jag därigenom tyst och stillsamt räknas in i festivalens fan-club? Borde jag alltså gå andra gator? Men hur kan man ta en allmän plats och definiera den som sitt eget intresse - som i detta fall inte var mitt? Mina frågor lämnades i stort obesvarade av mitt begåvade sällskap. Ni förstår dilemmat dock.
tisdag 6 maj 2014
Norra Öland
Jag drömmer om min gamla församling. Bokstavligen och förvirrat. För det är inte som det var när jag drömmer, inte husen, inte miljön - men människorna är där. Egendomligt, förstås. Men kanske konsekvent. Jag är hemma men inte längre hemma där? Det motiverar en alldeles enkel blogginlaga, som syftar till att bli rena turistreklamen.
Ni ska till Kalmar (kolla domkyrkan, rätt nyrenoverad och fatta att där gick 100 miljoner och lite drygt det!). Ölandsbron är nästa sevärdhet. Stå på och följ sedan väg 136 norrut. Vill ni ta ett varv i Borgholm, så gör det. Societetsparken, hamnen, kyrkan och torghandeln, som alltid håller hög kvalitet. Hälsa till Bomans, som håller hög klass på frukt och grönt. Glass kan man äta på Ölandsglass på väg ner mot hamnen
Nu måste ni vidare. Att vi har världens största samling av runstensfragment vet få. Ni gör det nu. Den är hyfsat nybyggd för 1800-talskyrkan var ett fuskbygge och kyrkan invigdes 1955. Då hade församlingshemmet fått vara gudstjänstlokal i många år sedan den gamla kyrkan dömts ut - och det knäckte kyrkogångsseden, tror jag. Det nyaste är ett litet kapell. Invigdes det 2008 eller 2009? Vad fort man glömmer.
Ska ni bli fulla och galna kan ni med fördel fira midsommar i Köpingsvik och i dimmorna se de gamla vikingarna segla ut och in i viken. Efter Birkas nedgång var det Köpingsvik som gällde.
136:an norrut för östra sidan kan ni ta tillbaka.
Nu har ni tagit så god tid på er att ni behöver övernatta i Löttorp eller Böda. Det finns vandrarhem, pensionat och stugor så rädes icke. Har ni lastat in en engångsgrill, måste ni se till att komma till Rosas Handel i Löttorp innan stängningsdags och bunkra korv. Har ni ingen engångsgrill men vill äta råbiff med kapris och röd lök, kan det också lätt ordnas på Rosas om ni kompletteringshandlar i Löttorpshallen eller på ICA Källa. Hälsa till alla ni möter från mig. Systemet är bara öppet sommartid så den detaljen kanske ni ordnade i Borgholm?
Vad gör man i Löttorp? Man kan åka och se solen gå ner i Alvedsjöbodar - men då få ni problem med att ni petat i er ett och annat. Är det sommar har ni kanske bokat in er på Lammet och Grisen. Men allvarligt måste man från Löttorp ta sig tillbaka till rondellen för där ligger Högby.
Kyrkan är fin (öns största) och söder/sydost om kyrkan finns det berömda luftslottet. Ut via kyrkogårdsgrinden mot söder och så följer man muren till vänster så syns slottet.
Vill man gå en naturstig i reservatet är det rätt tid nu. Gå bara rakt fram från södra kyrkogårdsgrinden.
De militärhistoriskt intresserade söker upp fältprosten Gummerus grav som ligger några meter från den lilla kyrkogårdsgrinden i öster. Gummerus kastade ut ryssen från Åland och belönades med Svärdsorden av kung Gustaf III samt Högby, som var ett regalt pastorat. Gummerus var anfader till Gustaf Aulén.
På norra Öland finns det fler kyrkor av intresse. Källa gamla kyrka förstås. Fröet grodde på 900-talet och blev sedan till timmer, som användes när kyrkan byggdes. I vapenhuset kan ni känna på timret. I Källa hamn kan man förstå kyrkans funktion som försvarsanläggning.
Persnäs är också en vacker kyrka med ett altarskåp att tycka om - även om det var livligt när det kom till.
Böda kyrka har blivit av med många av de medeltida skatterna, men det märkliga är kanske kyrkorummets mått. 18 meter långt och 16.5 meter brett. Böda församling var Ölands till ytan största och sträcker sig upp till norra udden. Byxelkrok hör till och vill man se en stenåldersby tar man sig till Skäftekärr. Badar gör man förstås sommartid - om man inte är ölänning vill säga.
Vad roar man sig annars med?
Konstnärerna skyltar upp.
Golfare och tandläkare hittar alltid några hål, tycks det.
Mat hittar man enkelt. Kroppkakor i Källa. Kan ätas på plats utomhus sommartid. Vi som är proffs tar med egen gryta bara för att platsa turisterna. Klassmärken kan vara av olika slag. I detta fall är det en hyfsat stor gryta med lock.
Vad läser man om man turistar på norra Öland.
Man läser Johan Theorin.
Tar man östra vägen söderut kan man med fördel stanna och se på Egby kyrka men också Föra kyrka med dass i tornet hör till sevärdheterna. I närheten av kyrkan i Föra kan man upptäcka Martinuskorset, rest på en plats där prästen Martinus dräptes aven riddare. Prästen kom emot riddaren som uppfattade att prästen bar svärd. Så var det inte. Bär inte besman om ni möter en riddare, råder jag.
Om ni ska organisera en bussutfärd till norra Öland får ni prioritera luftslottet och reservatet.
Var så god för denna guidade tur på norra Öland.
Södra Öland, då? Södra Öland ligger för lång bort, det är hela saken.
Även om hela Öland spirar till helgen den 11-12 maj.
Ni ska till Kalmar (kolla domkyrkan, rätt nyrenoverad och fatta att där gick 100 miljoner och lite drygt det!). Ölandsbron är nästa sevärdhet. Stå på och följ sedan väg 136 norrut. Vill ni ta ett varv i Borgholm, så gör det. Societetsparken, hamnen, kyrkan och torghandeln, som alltid håller hög kvalitet. Hälsa till Bomans, som håller hög klass på frukt och grönt. Glass kan man äta på Ölandsglass på väg ner mot hamnen
Nu måste ni vidare. Att vi har världens största samling av runstensfragment vet få. Ni gör det nu. Den är hyfsat nybyggd för 1800-talskyrkan var ett fuskbygge och kyrkan invigdes 1955. Då hade församlingshemmet fått vara gudstjänstlokal i många år sedan den gamla kyrkan dömts ut - och det knäckte kyrkogångsseden, tror jag. Det nyaste är ett litet kapell. Invigdes det 2008 eller 2009? Vad fort man glömmer.
Ska ni bli fulla och galna kan ni med fördel fira midsommar i Köpingsvik och i dimmorna se de gamla vikingarna segla ut och in i viken. Efter Birkas nedgång var det Köpingsvik som gällde.
136:an norrut för östra sidan kan ni ta tillbaka.
Nu har ni tagit så god tid på er att ni behöver övernatta i Löttorp eller Böda. Det finns vandrarhem, pensionat och stugor så rädes icke. Har ni lastat in en engångsgrill, måste ni se till att komma till Rosas Handel i Löttorp innan stängningsdags och bunkra korv. Har ni ingen engångsgrill men vill äta råbiff med kapris och röd lök, kan det också lätt ordnas på Rosas om ni kompletteringshandlar i Löttorpshallen eller på ICA Källa. Hälsa till alla ni möter från mig. Systemet är bara öppet sommartid så den detaljen kanske ni ordnade i Borgholm?
Vad gör man i Löttorp? Man kan åka och se solen gå ner i Alvedsjöbodar - men då få ni problem med att ni petat i er ett och annat. Är det sommar har ni kanske bokat in er på Lammet och Grisen. Men allvarligt måste man från Löttorp ta sig tillbaka till rondellen för där ligger Högby.
Kyrkan är fin (öns största) och söder/sydost om kyrkan finns det berömda luftslottet. Ut via kyrkogårdsgrinden mot söder och så följer man muren till vänster så syns slottet.
Vill man gå en naturstig i reservatet är det rätt tid nu. Gå bara rakt fram från södra kyrkogårdsgrinden.
De militärhistoriskt intresserade söker upp fältprosten Gummerus grav som ligger några meter från den lilla kyrkogårdsgrinden i öster. Gummerus kastade ut ryssen från Åland och belönades med Svärdsorden av kung Gustaf III samt Högby, som var ett regalt pastorat. Gummerus var anfader till Gustaf Aulén.
På norra Öland finns det fler kyrkor av intresse. Källa gamla kyrka förstås. Fröet grodde på 900-talet och blev sedan till timmer, som användes när kyrkan byggdes. I vapenhuset kan ni känna på timret. I Källa hamn kan man förstå kyrkans funktion som försvarsanläggning.
Persnäs är också en vacker kyrka med ett altarskåp att tycka om - även om det var livligt när det kom till.
Böda kyrka har blivit av med många av de medeltida skatterna, men det märkliga är kanske kyrkorummets mått. 18 meter långt och 16.5 meter brett. Böda församling var Ölands till ytan största och sträcker sig upp till norra udden. Byxelkrok hör till och vill man se en stenåldersby tar man sig till Skäftekärr. Badar gör man förstås sommartid - om man inte är ölänning vill säga.
Vad roar man sig annars med?
Konstnärerna skyltar upp.
Golfare och tandläkare hittar alltid några hål, tycks det.
Mat hittar man enkelt. Kroppkakor i Källa. Kan ätas på plats utomhus sommartid. Vi som är proffs tar med egen gryta bara för att platsa turisterna. Klassmärken kan vara av olika slag. I detta fall är det en hyfsat stor gryta med lock.
Vad läser man om man turistar på norra Öland.
Man läser Johan Theorin.
Tar man östra vägen söderut kan man med fördel stanna och se på Egby kyrka men också Föra kyrka med dass i tornet hör till sevärdheterna. I närheten av kyrkan i Föra kan man upptäcka Martinuskorset, rest på en plats där prästen Martinus dräptes aven riddare. Prästen kom emot riddaren som uppfattade att prästen bar svärd. Så var det inte. Bär inte besman om ni möter en riddare, råder jag.
Om ni ska organisera en bussutfärd till norra Öland får ni prioritera luftslottet och reservatet.
Var så god för denna guidade tur på norra Öland.
Södra Öland, då? Södra Öland ligger för lång bort, det är hela saken.
Även om hela Öland spirar till helgen den 11-12 maj.
måndag 5 maj 2014
Kolmodin i Betlehemskyrkan
Adolf Kolmodin predikade i Betlehemskyrkan på Botdagern i mars 1925 och denna hans predikan blev skriften Skall Kristusförnekelsen vinna hemortsrätt inom Sveriges kyrka? Det finns några passager att spara för framtiden. Problemet som skulle var uppmaningen i kyrkohandboken som kunde användas: "Låtom oss nu gemensamt bekänna vår kristna tro." Nu skulle rätten till en historisk syn på trosbekännelsen värnas. Huvudförslaget till Stockholms prästerskaps första årsmöte var "Låtom oss nu höra våra fäders kristliga bekännelse och i anda och förtröstan däri förena oss med dem." Vid kyrkomötet 1925 skulle saken upp med en annan formulering (jag har inte kollat för protokollet finns å lantegendomen).
Jag tror att det vackra formulerandet är informationsbärande. Här ska ord täcka över innehåll, inte avslöja innehållet utan vackert beslöja det. När det låter vackert, ska man bli misstänksam. Fagert tal är inte alltid sant. Kolmodin visste. Jag ska återge honom - och det kursiverade betyder väl att han tog i rejält i Betlehemskyrkan. Här är något för gamla statskyrkokramare att häpna inför. Året var, som sagt, 1925.
Professor Kolmodin:
"Och dock säger jag: Arma Sveriges gamla kyrka, ty utifrån och inifrån håller fördärv på att smyga sig över dig.
En allt mer och mer avkristnad stat drager dig allt starkare in i sitt krävande famntag enligt det kända programmet, och du synes icke märka, att det är hög tid att slita dig lös ur detta kvävande famntag, om du skall ha utsikt att rädda något väsentligt av det som är ditt, ja, om du skall ha utsikt att rädda livet. Och inom dig har Kristusförnekselsens torkvindar under skyddande höljen börjat blåsa allt mer ödeläggande. Du har lärare inom dig både på högre och lägre poster, som förkunna en falsk Kristus och nu känna sig så starka, att de begära rätt därtill, och ditt kyrkfolk sover. Efter den väckelse det fick för ett par år sedan synes det ha somnat in djupare än förut eller missmodigt av brist på energisk, målmedveten ledning ha dragit sig inom sig självt.
Arma, gamla Sveriges älskade kyrka, skall du då förvandlas till ett kulturinstitut, varifrån den verklige Kristus, Nya Testamentets Kristus, nödgas draga sig tillbaka?"
Nödgas draga sig tillbaka - smaka på de 89 år gamla orden!
Jag tror att det vackra formulerandet är informationsbärande. Här ska ord täcka över innehåll, inte avslöja innehållet utan vackert beslöja det. När det låter vackert, ska man bli misstänksam. Fagert tal är inte alltid sant. Kolmodin visste. Jag ska återge honom - och det kursiverade betyder väl att han tog i rejält i Betlehemskyrkan. Här är något för gamla statskyrkokramare att häpna inför. Året var, som sagt, 1925.
Professor Kolmodin:
"Och dock säger jag: Arma Sveriges gamla kyrka, ty utifrån och inifrån håller fördärv på att smyga sig över dig.
En allt mer och mer avkristnad stat drager dig allt starkare in i sitt krävande famntag enligt det kända programmet, och du synes icke märka, att det är hög tid att slita dig lös ur detta kvävande famntag, om du skall ha utsikt att rädda något väsentligt av det som är ditt, ja, om du skall ha utsikt att rädda livet. Och inom dig har Kristusförnekselsens torkvindar under skyddande höljen börjat blåsa allt mer ödeläggande. Du har lärare inom dig både på högre och lägre poster, som förkunna en falsk Kristus och nu känna sig så starka, att de begära rätt därtill, och ditt kyrkfolk sover. Efter den väckelse det fick för ett par år sedan synes det ha somnat in djupare än förut eller missmodigt av brist på energisk, målmedveten ledning ha dragit sig inom sig självt.
Arma, gamla Sveriges älskade kyrka, skall du då förvandlas till ett kulturinstitut, varifrån den verklige Kristus, Nya Testamentets Kristus, nödgas draga sig tillbaka?"
Nödgas draga sig tillbaka - smaka på de 89 år gamla orden!
söndag 4 maj 2014
Herrens dag
Det är söndag i påsktid och påsken blir ett fysiskt faktum både i nåd och natur. Samspelet gläder den som kommit på den gudomliga koden. Och det har förstås de teologiskt välutbildade prästerna, som drivs av en lidelse att berätta hur det egentligen förhåller sig. Kristus är uppstånden, ja, han är verkligen uppstånden - och han har visat sig! Det otroliga är otroligt eftersom det omöjliga var möjligt. Detta nya liv möter nu i Kyrkan - Ordet och sakramenten - och i skapelsen, som lever på nytt.
Detta skrivet läser jag Svensk Kyrkotidning nr 4, s 117. Jag följer inte SKT nogsamt längre. Sabina Koij är präst och domkyrkoteolog i Stockholms domkyrkoförsamling skriver artikeln Uppståndelsen förytligas av bokstavstro. Hur tänker hon då?
Frågan hur vi ska tala om Jesu död och uppståndelse och vår egen så att den blir begriplig för människor är alltjämt mycket aktuell, får läsaren veta. Domkyrkoteologen upplever "att Jesu död och uppståndelse är en stötesten kyrkan har stora problem att begripliggöra och förklara på et vettigt sätt."
Det kan man väl hålla med om - om nu detta är uppgiften. Fast vad är vettigt? Vad hade apostlarna svarat på frågan om en vettig förklaring till uppståndelsen? De hade kanske svarat med att berätta om sina erfarenheter - ungefär som vi möter apostlarna i evangeliernas slutkapitel? De hade kanske ändå inte svarat att "till syvende och sist handlar det bara om att tro" - för så oprecisa eller okänsliga är inte apostlarna. De har ju själva varit med om svårigheterna, om man säger så. Men domkyrkoteologen vet vad människor hör, och det är en förkunnelse som skaver: "Vi vet att det är svårt att ta till sig berättelsen om ett övernaturligt mirakel, att det går emot all kunskap om att en död kropp inte kan få liv igen, men det är vad kristen tro till sist handlar om - att han verkligen (bokstavligen) uppstod." Varför skaver påståendet? "[D]ärför att man anar att den fantastiska berättelsen om Jesu död och uppståndelse bär med sig ett existentiellt djup som går förlorat i en bokstavlig mening." Domkyrkoteologen vet att det är så för det var så för henne och många års erfarenhet av teologiska samtal med människor vet hon att hon inte är ensam.
Så vad är det för en berättelse? "En berättelse som gestaltar det evigt mänskliga hoppet om att det går att göra gott, att vi tillsammans kan skapa en bättre värld, att det finns utrymme i de mänskliga livsvillkoren för förlåtelse, helande och försoning." Det kommer mera! "Konsten, litteraturen, musiken, religionen, ja alla mänskliga uttryckssätt försöker gestalta detta." Och tänker man så, blir Matteuspassionen i Folkoperans version där den vanliga människan och inte Jesus står i centrum.
Jag ska inte låtsas som om jag inte hört resonemangen tidigare. Leo Tolstoy, Harald Hallén, Viktor Rydberg eller Ernest Renan är tidigare exempel. En kristendom utan Kristus och blir religion, som ett av flera mänskliga uttryckssätt. Ni såg själva. Och det blir så när evangeliet blir en berättelse, kanske till och med en religiös berättelse.
Nu är evangeliet något mer, en kraft, som själv skapar. Om Sabina Koij vet jag föga. Den teologiska utbildning hon genomgått vid svenska universitet är en religionsvetarutbildning. De frågor hon ställer var sådana som gymnasister i den kristliga gymnasiströrelsen hanterade på min tid - och av goda präster fick hjälp att bena ut. Nu är domkyrkoteologen visserligen tjänstledig, ser jag, mena alltså präst. Man kan bara hoppas på att Lena Andersson inte får tag på hennes text och tar itu med den för då blir det inte roligt för domkyrkoteologen. Fast underhållande för oss andra.
Nog är det sanslöst att ställa uppståndelsens fakticitet - betygad av ögonvittnen - mot tanken på existentiellt djup. I sak är uppståndelsen själva kristendomens grundbult, den händelse som ger oss alla de andra händelserna, från krubban till under och ord. Ska man fråga vad domkyrkoteologen
tänker om jungfrun (alma) som födde en son eller om Jairi dotter, tror ni? Men det är lärorikt att se hur lite överens vi är. De små frågorna pekar alla in mot en grundläggande oenighet.
Eskil Franck är domkyrkoteologens samtalspartner. Eskil gjorde upp med den kristna tron och lämnade. Hans gammalkyrkliga bakgrund kräver omutlighet och då går han, polemisk mot KG Hammar, som han tycker slirar runt och konstruerar sig den tro KG kan tro på. I den pietistiska traditionen kan man göra så och KG är mer pietist än han själv vill medge, antar jag. Eskil kunde ha fått mer handfast intellektuell vägledning om han frågat Erik Petrén - även om jag kan undra om Erik alls kunnat fatta hur en begåvad präst inte fått med sig den kristna basfakta som egen tillhörighet utan först efter många år kom på vad han inte trodde.
Så vad är felen? Felaktigt uppställda alternativ, förstås, men i grunden ett sätt att hantera kristen tro som religion och se religionen som ett mänskligt uttryckssätt. Det blir funktionell ateism. Apostlarna tänkte annorlunda. Gud har uppväckt och då måste vi vara realister, vi måste våga tro på under.
Ni kanske har läst Adolf Kolmodins lilla skrift Skall Kristusförnekelsen vinna hemortsrätt inom Sveriges kyrka? (Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Bokförlag, Stockholm 1925). En annan Kristus är den Kristus som bekänns i trosbekännelsens ord, kan ingen i Kyrkans tjänst förkunna, menar han. Hans ämbetsed (prästlöftena, DS) och hans samvete dömer honom i så fall. Så fortsätter Kolmodin och kursiverar sin text s 26-27: "Men situationen kan bli en annan, så att han känner sig, utan att oroas av sin ämbetsed och sitt samvete, ha rätt att förkunna en annan Kristus än den apostlarna på grundval av vad Kristus själv vitnat om sig och sin uppgift förkunnat. Arma Sveriges gamla kyrka!"
Kolmodin preciserar sig lika kursiverat:
"Arma, gamla Sveriges älskade kyrka, skall du då förvandlas till ett kulturinstitut, varifrån den verklige Kristus, Nya Testamentets Kristus, nödgas draga sig tillbaka?"
Detta skrivet läser jag Svensk Kyrkotidning nr 4, s 117. Jag följer inte SKT nogsamt längre. Sabina Koij är präst och domkyrkoteolog i Stockholms domkyrkoförsamling skriver artikeln Uppståndelsen förytligas av bokstavstro. Hur tänker hon då?
Frågan hur vi ska tala om Jesu död och uppståndelse och vår egen så att den blir begriplig för människor är alltjämt mycket aktuell, får läsaren veta. Domkyrkoteologen upplever "att Jesu död och uppståndelse är en stötesten kyrkan har stora problem att begripliggöra och förklara på et vettigt sätt."
Det kan man väl hålla med om - om nu detta är uppgiften. Fast vad är vettigt? Vad hade apostlarna svarat på frågan om en vettig förklaring till uppståndelsen? De hade kanske svarat med att berätta om sina erfarenheter - ungefär som vi möter apostlarna i evangeliernas slutkapitel? De hade kanske ändå inte svarat att "till syvende och sist handlar det bara om att tro" - för så oprecisa eller okänsliga är inte apostlarna. De har ju själva varit med om svårigheterna, om man säger så. Men domkyrkoteologen vet vad människor hör, och det är en förkunnelse som skaver: "Vi vet att det är svårt att ta till sig berättelsen om ett övernaturligt mirakel, att det går emot all kunskap om att en död kropp inte kan få liv igen, men det är vad kristen tro till sist handlar om - att han verkligen (bokstavligen) uppstod." Varför skaver påståendet? "[D]ärför att man anar att den fantastiska berättelsen om Jesu död och uppståndelse bär med sig ett existentiellt djup som går förlorat i en bokstavlig mening." Domkyrkoteologen vet att det är så för det var så för henne och många års erfarenhet av teologiska samtal med människor vet hon att hon inte är ensam.
Så vad är det för en berättelse? "En berättelse som gestaltar det evigt mänskliga hoppet om att det går att göra gott, att vi tillsammans kan skapa en bättre värld, att det finns utrymme i de mänskliga livsvillkoren för förlåtelse, helande och försoning." Det kommer mera! "Konsten, litteraturen, musiken, religionen, ja alla mänskliga uttryckssätt försöker gestalta detta." Och tänker man så, blir Matteuspassionen i Folkoperans version där den vanliga människan och inte Jesus står i centrum.
Jag ska inte låtsas som om jag inte hört resonemangen tidigare. Leo Tolstoy, Harald Hallén, Viktor Rydberg eller Ernest Renan är tidigare exempel. En kristendom utan Kristus och blir religion, som ett av flera mänskliga uttryckssätt. Ni såg själva. Och det blir så när evangeliet blir en berättelse, kanske till och med en religiös berättelse.
Nu är evangeliet något mer, en kraft, som själv skapar. Om Sabina Koij vet jag föga. Den teologiska utbildning hon genomgått vid svenska universitet är en religionsvetarutbildning. De frågor hon ställer var sådana som gymnasister i den kristliga gymnasiströrelsen hanterade på min tid - och av goda präster fick hjälp att bena ut. Nu är domkyrkoteologen visserligen tjänstledig, ser jag, mena alltså präst. Man kan bara hoppas på att Lena Andersson inte får tag på hennes text och tar itu med den för då blir det inte roligt för domkyrkoteologen. Fast underhållande för oss andra.
Nog är det sanslöst att ställa uppståndelsens fakticitet - betygad av ögonvittnen - mot tanken på existentiellt djup. I sak är uppståndelsen själva kristendomens grundbult, den händelse som ger oss alla de andra händelserna, från krubban till under och ord. Ska man fråga vad domkyrkoteologen
tänker om jungfrun (alma) som födde en son eller om Jairi dotter, tror ni? Men det är lärorikt att se hur lite överens vi är. De små frågorna pekar alla in mot en grundläggande oenighet.
Eskil Franck är domkyrkoteologens samtalspartner. Eskil gjorde upp med den kristna tron och lämnade. Hans gammalkyrkliga bakgrund kräver omutlighet och då går han, polemisk mot KG Hammar, som han tycker slirar runt och konstruerar sig den tro KG kan tro på. I den pietistiska traditionen kan man göra så och KG är mer pietist än han själv vill medge, antar jag. Eskil kunde ha fått mer handfast intellektuell vägledning om han frågat Erik Petrén - även om jag kan undra om Erik alls kunnat fatta hur en begåvad präst inte fått med sig den kristna basfakta som egen tillhörighet utan först efter många år kom på vad han inte trodde.
Så vad är felen? Felaktigt uppställda alternativ, förstås, men i grunden ett sätt att hantera kristen tro som religion och se religionen som ett mänskligt uttryckssätt. Det blir funktionell ateism. Apostlarna tänkte annorlunda. Gud har uppväckt och då måste vi vara realister, vi måste våga tro på under.
Ni kanske har läst Adolf Kolmodins lilla skrift Skall Kristusförnekelsen vinna hemortsrätt inom Sveriges kyrka? (Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Bokförlag, Stockholm 1925). En annan Kristus är den Kristus som bekänns i trosbekännelsens ord, kan ingen i Kyrkans tjänst förkunna, menar han. Hans ämbetsed (prästlöftena, DS) och hans samvete dömer honom i så fall. Så fortsätter Kolmodin och kursiverar sin text s 26-27: "Men situationen kan bli en annan, så att han känner sig, utan att oroas av sin ämbetsed och sitt samvete, ha rätt att förkunna en annan Kristus än den apostlarna på grundval av vad Kristus själv vitnat om sig och sin uppgift förkunnat. Arma Sveriges gamla kyrka!"
Kolmodin preciserar sig lika kursiverat:
"Arma, gamla Sveriges älskade kyrka, skall du då förvandlas till ett kulturinstitut, varifrån den verklige Kristus, Nya Testamentets Kristus, nödgas draga sig tillbaka?"
lördag 3 maj 2014
Hur dum kan jag bli?
Nej, inte datoreländet. Jag hade rätt kod och rätt lösenord, det fanns anslaget på rummet, och kom ut en gång men sedan vägrade maskineriet att känna igen koden. Ska man i sådant se Andens ledning? Jag var i Rom med två barnbarn på bildningsresa och inte ens dessa kunde få ordning på eländet. Det är väl bevis nog på att jag i detta avseende inte är dum i alla fall?
Bildningsresa är inte heller dumt.
Vi vandrade mycket. Vi såg och bildade oss.
Jag var lite egoistisk. Jag ville lära mig se vad en 14- resp 12-åring ser i Rom. Jag tror att de ser mycket som hör det allmänmänskliga till. Påven hör dit, byggnader och detaljer. Vi firade Chatarina av Siena och fick gå in i hennes för denna dag öppna grav (29 maj kanoniserades hon och nu firade vi att det var 75 år sedan i Sta Maria Sopra Minerva.
Roliga kommentarer kunde fällas. Vi gick vid Tibern och talade om Cloaca Maxima, det stora avloppet, som man också kunde kasta lik efter de avrättade (Vecingetorix t ex) i. Om någon kvinna då tvättade i Tibern kunde hon, konstaterade Klara, på kvällen säga: " I dag blev tvätten lik-tigt ren." Sådan skämtan uppskattar jag, som ni vet. Alls inte dumt. Mötet med statssekreteraren kardinal Pietro Parolin blev kort. Jag var ju inte i Rom för långa överläggningar. Men det var inte dumt att vi möttes också om det blev kort.
Vad var så dumt? Dumt var att jag svarade på en fråga i kommentarsfältet på inlägget Debattknep. Frågan ställdes om bortsorterade fackteologer till Läronämnden och i en kommentar gav jag namnen. Jag tyckte det var onödigt att ange deras fackteologiska kompetensområden, som också efterfrågats: "vad de stod för i teologisk jämförelse med dem som blev valda". Det var dumt av mig. Slutsatsen av min sakgenomgång blev: "Då dyker namn på högkyrkliga personer, som är kvinnoprästmotståndare, upp. Till och med doakörens egen dirigents. Här vilar ingen blygsamhet!"
Nu är det svårt för en korkad docent. Det frågades efter namn och namn presenterades, men då ska det tydligen vara moraliskt belastande att återge namn som kyrkomötet röstat om för det fall det egna namnet finns med. Men det gör det ju. Andra har föreslagit, så kan det verkligen vara motiverat att gå ifrån saklighetskravet av blygsamhetsskäl. Jag fattar inte. Så fick jag inte lära mig i min teologiska utbildning, men den är lite gammal, det medges.
Kommentatorn fortsätter - och då kanske sammanhanget klarnar: "Men snälla nån då, vet inte han att kyrkomötet, långt, långt tidigare har slagit fast kvinnornas rätt till prästämbetet? Är det då konstigt att personer, som inte accepterar kyrkans fastställda ordning, ej anses lämpliga att ingå i läronämnden? Det blir ju då, som någon jurist en gång sa i rättssalen i sin anklagande pläderring, att personen är en 'motkraft'."
Nu gällde frågan ingen "rätt" att bli präst utan statlig behörighet att bli, men varför vara petig? Något vill jag kommentera demokratisynen. I en demokrati ges minoriteten utrymme utan att ses vara en negativ utan en positiv och nödvändig motkraft. Jag behöver inte anföra förre statsministern Göran Perssons ord om att när ett majoritetsbeslut har fattats, måste i en demokrati minoriteten därefter särskilt värnas. I sak lärde jag mig detta av folkskollärare Nils Rubin, som exercerade skillnaden mellan majoritetsdiktatur och demokrati.
Kommentatorn förordar majoritetsdiktaturen - folkdemokratin i östlig tappning. Men i kommentatorns värld är alltså alla andra, som i ämbetsfrågan menar vad Kyrkan ser som sin för alltid av Gud fastställda ordning, självklart olämpliga. Det handlade inte, som jag min dumming trodde, om sakteologisk kunskap utan om ideologisk inpassning. Borde jag inte ha fattat det från början?
På den frågan finns två svar:
1. Du borde ha fattat. Du vet ju att (med några enda undantag) det är i krigsmakten och på universitetet du behandlats efter kompetens, inte i Svenska kyrkan. I det kyrkliga är du stämplad.
2. Det är väldigt bra att du inte fattade. Du har likväl inte blivit helt (kyrkopolitiskt) deformerad av ett långt prästliv under de betingelser som rått. Du kan fortfarande hålla fast vid vad Svenska kyrkan borde vara. Hederlig, anständig, tja, kristen helt enkelt, en Kyrka som vandrar med Gud. Din dumhet är ovedersäglig men uttrycker trons barnsliga förtröstan. Den är en gåva att vara glad över.
Men jag är fortfarande i tvivelsmål och frågan bränner: Hur dum kan jag bli? Hur kan jag inbilla mig att en sakdiskussion är möjlig? Och varför tänkte jag att vi vid vår svenska kust kunde försvara en rättsordning kontra en ockupationsmakt när ockupationsmaktens tänkesätt redan är här - och just i mitt gamla KAB 44-område?
Bildningsresa är inte heller dumt.
Vi vandrade mycket. Vi såg och bildade oss.
Jag var lite egoistisk. Jag ville lära mig se vad en 14- resp 12-åring ser i Rom. Jag tror att de ser mycket som hör det allmänmänskliga till. Påven hör dit, byggnader och detaljer. Vi firade Chatarina av Siena och fick gå in i hennes för denna dag öppna grav (29 maj kanoniserades hon och nu firade vi att det var 75 år sedan i Sta Maria Sopra Minerva.
Roliga kommentarer kunde fällas. Vi gick vid Tibern och talade om Cloaca Maxima, det stora avloppet, som man också kunde kasta lik efter de avrättade (Vecingetorix t ex) i. Om någon kvinna då tvättade i Tibern kunde hon, konstaterade Klara, på kvällen säga: " I dag blev tvätten lik-tigt ren." Sådan skämtan uppskattar jag, som ni vet. Alls inte dumt. Mötet med statssekreteraren kardinal Pietro Parolin blev kort. Jag var ju inte i Rom för långa överläggningar. Men det var inte dumt att vi möttes också om det blev kort.
Vad var så dumt? Dumt var att jag svarade på en fråga i kommentarsfältet på inlägget Debattknep. Frågan ställdes om bortsorterade fackteologer till Läronämnden och i en kommentar gav jag namnen. Jag tyckte det var onödigt att ange deras fackteologiska kompetensområden, som också efterfrågats: "vad de stod för i teologisk jämförelse med dem som blev valda". Det var dumt av mig. Slutsatsen av min sakgenomgång blev: "Då dyker namn på högkyrkliga personer, som är kvinnoprästmotståndare, upp. Till och med doakörens egen dirigents. Här vilar ingen blygsamhet!"
Nu är det svårt för en korkad docent. Det frågades efter namn och namn presenterades, men då ska det tydligen vara moraliskt belastande att återge namn som kyrkomötet röstat om för det fall det egna namnet finns med. Men det gör det ju. Andra har föreslagit, så kan det verkligen vara motiverat att gå ifrån saklighetskravet av blygsamhetsskäl. Jag fattar inte. Så fick jag inte lära mig i min teologiska utbildning, men den är lite gammal, det medges.
Kommentatorn fortsätter - och då kanske sammanhanget klarnar: "Men snälla nån då, vet inte han att kyrkomötet, långt, långt tidigare har slagit fast kvinnornas rätt till prästämbetet? Är det då konstigt att personer, som inte accepterar kyrkans fastställda ordning, ej anses lämpliga att ingå i läronämnden? Det blir ju då, som någon jurist en gång sa i rättssalen i sin anklagande pläderring, att personen är en 'motkraft'."
Nu gällde frågan ingen "rätt" att bli präst utan statlig behörighet att bli, men varför vara petig? Något vill jag kommentera demokratisynen. I en demokrati ges minoriteten utrymme utan att ses vara en negativ utan en positiv och nödvändig motkraft. Jag behöver inte anföra förre statsministern Göran Perssons ord om att när ett majoritetsbeslut har fattats, måste i en demokrati minoriteten därefter särskilt värnas. I sak lärde jag mig detta av folkskollärare Nils Rubin, som exercerade skillnaden mellan majoritetsdiktatur och demokrati.
Kommentatorn förordar majoritetsdiktaturen - folkdemokratin i östlig tappning. Men i kommentatorns värld är alltså alla andra, som i ämbetsfrågan menar vad Kyrkan ser som sin för alltid av Gud fastställda ordning, självklart olämpliga. Det handlade inte, som jag min dumming trodde, om sakteologisk kunskap utan om ideologisk inpassning. Borde jag inte ha fattat det från början?
På den frågan finns två svar:
1. Du borde ha fattat. Du vet ju att (med några enda undantag) det är i krigsmakten och på universitetet du behandlats efter kompetens, inte i Svenska kyrkan. I det kyrkliga är du stämplad.
2. Det är väldigt bra att du inte fattade. Du har likväl inte blivit helt (kyrkopolitiskt) deformerad av ett långt prästliv under de betingelser som rått. Du kan fortfarande hålla fast vid vad Svenska kyrkan borde vara. Hederlig, anständig, tja, kristen helt enkelt, en Kyrka som vandrar med Gud. Din dumhet är ovedersäglig men uttrycker trons barnsliga förtröstan. Den är en gåva att vara glad över.
Men jag är fortfarande i tvivelsmål och frågan bränner: Hur dum kan jag bli? Hur kan jag inbilla mig att en sakdiskussion är möjlig? Och varför tänkte jag att vi vid vår svenska kust kunde försvara en rättsordning kontra en ockupationsmakt när ockupationsmaktens tänkesätt redan är här - och just i mitt gamla KAB 44-område?
fredag 2 maj 2014
Det är märkligt
I dag ska jag komma hem, passerar Köpenhamn och bestämmer mig för att trots uppkoppling via min telefon inte blogga mer än att jag noterar hur intresserade av homosexualitet somliga kommentatorer är. Det kan man vara. Här i stan ska Melodifestivalen skaka loss och i ett festivalblad såg jag hur viktig denna den alternativa sexualiteten är. Här möter ingen förskrämd minoritet utan trendsättare. Det är till dessa de beslut om vad äktenskapet är som fattas i riksdag och kyrkomöte anpassas. Inte är det då konstigt om somliga vill sätta en del frågetecken, inte om person eller läggning men frågor om vad ett äktenskap är. Plus en del frågor om hur en smaksensation förstörs. Påskfirandet har inte riktigt ännu fått effekt på alla kommentatorer, ser jag. I morgon ska det bli blogginlägg igen. Vi har en del att samtala om.
tisdag 29 april 2014
Datoriserat krångel
I dag har jag levt med datoriserat krångel så risk eller möjlighet finns att det inte blir någon bloggpost i morgon. Bara så ni vet!
Kvinnoprästmoståndare välkomna i Växjö domkyrka
GA Danell var domprost i Växjö, fyllde domkyrkan, var ett samlande namn i stiftet och ovedersägligen kvinnoprästmotståndare. Ärkebiskop Brilioth tyckte illa om honom. Jag uppfattar med Rune B. Imbergs hjälp att det i hög grad berodde på at GA brast i biskopsvördnad. Har man vuxit upp i ett biskopshem, kanske det blir så. Biskopsämbetet var viktigt, biskopar mindre viktiga. Och denna principiellt skeptiska hållning är biskopar mycket känsliga för.
Nu till det intressanta. Det verkar som om kvinnoprästmotståndare är välkomna: "Till Svenska kyrkans i Växjö och all verksamhet som sker i våra kyrkor och församlingshem är du välkommen oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Vid Växjö Pride 2014 deltar Svenska kyrkan i Växjö som stolt partner."
Till all verksamhet? Pedofiler välkomna till Kyrkans barntimmar, sålunda? Jag bor inte i Växjö och har inte barn i aktuell ålder. Om jag haft, hade jag haft synpunkter på denna deklarerade öppenhet. Nu har ju de flesta av oss inhämtat att Ingmar Ström - och Tuulikki Koivunen Bylund - hänfört kvinnoprästmotstånd till en sexuell kategori; sexualneurotiker eller svag manlighet. Nå, då har kvinnoprästmotståndarna äntligen sluppit att stigmatiseras och kan, också de, komma ut ur garderoben. De är välkomna. Så har det inte varit. Nu är det så. Är de välkomna till att prästvigas och välkomna till befordran utan att missgynnas av sin läggning? Uppenbarligen, om inte det fagra talet är munspel.
Alla ställer upp på en Pridefestival i Växjö och det ska visst bli en i Karlskrona också. I Kalmar ingen och någon entreprenör ville mana Kalmar som väl inte skulle komma på efterkälken. Länsstyrelse, kommun, kyrka och en mängd förvaltningar engageras. Notan för hur det hela betalas av oss alla. Det är en del av själva finessen. Den andra delen av finessen är att folk får klart för sig vad som gäller i vår postmoderna tid, där det inte finns någon Sanning men väl sanningar och de sanningar som just nu är inne gör man bäst att förhålla sig politiskt korrekt till. Om Svenska kyrkan samma vecka som Pridefestivalen hållit en Pryd-festival, hade ni fått se på Fan. Ja, hur ska man uttrycka saken annars? Om man är kyrkokristen, alltså.
Men jag lär mig: "För en kyrka som vill hävda alla människors lika värde, att alla oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning etc är älskade av Gud blir det en självklarhet att delta i Pride." Säg det till GA Danell och Bo Giertz eller Bertil Werkström. Berätta det för Olof Sundby. Det tycks mig som om högmässan kl 11 på söndag i Växjö domkyrka är en regnbågsmässa. Inkluderande alla. Utom, detta bedrövliga "utom" de som tror vad Kyrkan alltid har trott. Man kan konsultera den katolska kyrkans katekes om man undrar vad som är Kyrkans lära. Eller kasta en blick i biskopsbrevet i en folkets livsfråga, som är det senaste Svenska kyrkans biskopar samlat sig till när det handlar om sex. Och det för 60 år sedan. Läs på och kontakta sedan biskopen om ni får problem med tron, allt efter biskop Bonniers råd. Biskoparna kan få mycket att göra.
Men hur ska jag nu göra, då jag uppenbarligen med min kvinnoprästmotståndläggning är välkommen till Svenska kyrkan och all verksamhet som sker där, när verksamheten verkar gå på tvärs mot vad Kyrkan lär? Och nöjer jag mig med att dela liv, bröd och vin i en gudstjänst när jag skulle vilja ta emot det som är mer än bröd och vin och som verkligen är Liv och övernog?
Problemen kvarstår. Eller förvärras. "Mene, mene tekel ufarsin", ska man nog säga.
Nu till det intressanta. Det verkar som om kvinnoprästmotståndare är välkomna: "Till Svenska kyrkans i Växjö och all verksamhet som sker i våra kyrkor och församlingshem är du välkommen oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Vid Växjö Pride 2014 deltar Svenska kyrkan i Växjö som stolt partner."
Till all verksamhet? Pedofiler välkomna till Kyrkans barntimmar, sålunda? Jag bor inte i Växjö och har inte barn i aktuell ålder. Om jag haft, hade jag haft synpunkter på denna deklarerade öppenhet. Nu har ju de flesta av oss inhämtat att Ingmar Ström - och Tuulikki Koivunen Bylund - hänfört kvinnoprästmotstånd till en sexuell kategori; sexualneurotiker eller svag manlighet. Nå, då har kvinnoprästmotståndarna äntligen sluppit att stigmatiseras och kan, också de, komma ut ur garderoben. De är välkomna. Så har det inte varit. Nu är det så. Är de välkomna till att prästvigas och välkomna till befordran utan att missgynnas av sin läggning? Uppenbarligen, om inte det fagra talet är munspel.
Alla ställer upp på en Pridefestival i Växjö och det ska visst bli en i Karlskrona också. I Kalmar ingen och någon entreprenör ville mana Kalmar som väl inte skulle komma på efterkälken. Länsstyrelse, kommun, kyrka och en mängd förvaltningar engageras. Notan för hur det hela betalas av oss alla. Det är en del av själva finessen. Den andra delen av finessen är att folk får klart för sig vad som gäller i vår postmoderna tid, där det inte finns någon Sanning men väl sanningar och de sanningar som just nu är inne gör man bäst att förhålla sig politiskt korrekt till. Om Svenska kyrkan samma vecka som Pridefestivalen hållit en Pryd-festival, hade ni fått se på Fan. Ja, hur ska man uttrycka saken annars? Om man är kyrkokristen, alltså.
Men jag lär mig: "För en kyrka som vill hävda alla människors lika värde, att alla oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning etc är älskade av Gud blir det en självklarhet att delta i Pride." Säg det till GA Danell och Bo Giertz eller Bertil Werkström. Berätta det för Olof Sundby. Det tycks mig som om högmässan kl 11 på söndag i Växjö domkyrka är en regnbågsmässa. Inkluderande alla. Utom, detta bedrövliga "utom" de som tror vad Kyrkan alltid har trott. Man kan konsultera den katolska kyrkans katekes om man undrar vad som är Kyrkans lära. Eller kasta en blick i biskopsbrevet i en folkets livsfråga, som är det senaste Svenska kyrkans biskopar samlat sig till när det handlar om sex. Och det för 60 år sedan. Läs på och kontakta sedan biskopen om ni får problem med tron, allt efter biskop Bonniers råd. Biskoparna kan få mycket att göra.
Men hur ska jag nu göra, då jag uppenbarligen med min kvinnoprästmotståndläggning är välkommen till Svenska kyrkan och all verksamhet som sker där, när verksamheten verkar gå på tvärs mot vad Kyrkan lär? Och nöjer jag mig med att dela liv, bröd och vin i en gudstjänst när jag skulle vilja ta emot det som är mer än bröd och vin och som verkligen är Liv och övernog?
Problemen kvarstår. Eller förvärras. "Mene, mene tekel ufarsin", ska man nog säga.
måndag 28 april 2014
Debattknep
Det finns några säkra debattknep som går i det kommunalpolitiska livet och som inte sällan letar sig in i valrörelser. Det är knepet att alltid besvara principiell kritik med frågan om alternativ och det är knepet att anklaga motoparten för att ha varit med och fattat de beslut som nu kritiseras. Vi tar det steg för steg.
Krav på formulerade alternativ
Det finns alls ingen anledning att se sig som skyldig att presentera alternativ när någon ser skäl att framföra kritik. Kritiken i sig räcker och de invändningar som kritiken utgör, får motparten se till att undanröja genom att visa hur ovederhäftig den är. Krångligare än så är det inte.
I frågan om alternativ till den nuvarande kyrkomötesordningen och till hur lärobeslut fattas, finns dock alternativ. Andra kyrkors system är sådana alternativ, i Church of England röstar man kategorivis, biskopar, präster, lekfolk, och det krävs understundom kvalificerade majoriteter i alla tre husen. Hos oss skulle en del bli annorlunda om vi har direktval till församlingsnivå och indirekta val därefter. Då hade inte Sverigedemokraterna enkelt kunnat skaffa sig en kyrklig plattform. Ett mindre kyrkomöte valt kategorivis är kanske det rimliga alternativet.
Läronämnden
Lärobeslut fattades i det gamla kyrkomötet med en säkerhetsspärr. Prästerna, valda av prästerna, kunde gå emot ett lärobeslut. Innan en justering röstades Läronämnden vid minst tre tillfällen ne4r. Nu är det svårare. Men antagligen behöver vi nu föra ett allvarligt samtal om risken eller möjligheten att läroavgöra av ideologiska skäl. Det enkönade äktenskapet är ett lysande exempel på ett sådant ideologiskt läroavgörande. Teologin skiftar därför att politiker i riksdagen fattat ett beslut som måste följas upp. Det var inte första gången och knappast sista heller.
Läronämnden är politiskt sammansatt. Valberedningen ser till att hålla de olämpliga fackteologerna utanför och förser nämnden med de - faktiskt politiskt - valda biskoparna och de rätt stylade teologerna. Minns E¨va Hamberg, som lämnade Läronämnden och Svenska kyrkan.. Just nu är en plats vakantsatt av det skälet att de föreslagna inte betraktades som havliga. Just nu! Inget nytt i detta. Det är rådande ordning i Svenska kyrkan att hantera somliga medkristna som motkristna. Den öppna
folkkyrkans utsorteringsmekanismer är välsmorda. Och det finns skäl att ofta och kyrkokritiskt påminna om Eva Hamberg. Vad är det för fel på ett sammanhang som professor Hamberg inte står ut med?
Alternativet till nuvarande ordningar är förstås att stimulera till invändningar. I kyrkomötet men än mer i de vanliga kyrkliga samtalen. Många menar nog - men de är tysta och försiktiga - att det system vi nu har inte håller. Det sägs inte högt. Varför är ni rädda?
Vad har jag sagt om Läronämnden? 1. Reserverat mig principiellt i kyrkomötet 1982 mot den nya strukturen. 2. Något belyst lärofrågors behandling i min avhandling Folk och kyrka. 3. I det nya kyrkomötet argumenterat för ohavliga kandidater, någon kompletterande röst. 4. Ställt upp till Läronämnden vid val till förra kyrkomötet, men självfallet inte röstats in även om jag fick fler röster än bara Frimodig kyrkas och 5. I skiftande sammanhang debatterat samt 6. I nomineringsgruppen granskat Läronämndens insatser och stillsamt avhånat dessa.
Det är intressant att vi nu har både folk som gärna debatterar Svenska kyrkan men också beslutsfattare och tjänstemän som inte har särskilt mycket pejl på vad som hänt i kyrkomötet från 1979 och framåt. Personlig erfarenhet har de inte. Det kan vara bra - men risken är att somligt går förlorat och ersätts av föreställningar och fantasier. Kyrkomötesprotokollen ger information. I vart fall kan man se att jag inte varit tyst. Och gammal tycks vara äldst om än vi hölls med herr Låtsaspresident Larsson. I kyrkostyrelsen ser jag idel goda kamrater som alls inte var med när det begav sig och tjänstemän som kommit in långt senare.
Är problemet det urenkela och mänskliga att vi så lätt uppfattar att det som just nu är, är det sätt som saker och ting ska vara på? Normalitetens triumf? Får jag då föra realutopins talan på denna muntra, käcka och pigga blogg! Det kan jag göra utan att agera som den fromme Olof Hartman, som grep tag i Ingmar Ström, skakade honom under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem och ropade: "Det går åt helvete, fattar du väl." Hartman menade vad han sa. Bokstavligt. Fick han fel? Och redogör då för alternativen ....
Krav på formulerade alternativ
Det finns alls ingen anledning att se sig som skyldig att presentera alternativ när någon ser skäl att framföra kritik. Kritiken i sig räcker och de invändningar som kritiken utgör, får motparten se till att undanröja genom att visa hur ovederhäftig den är. Krångligare än så är det inte.
I frågan om alternativ till den nuvarande kyrkomötesordningen och till hur lärobeslut fattas, finns dock alternativ. Andra kyrkors system är sådana alternativ, i Church of England röstar man kategorivis, biskopar, präster, lekfolk, och det krävs understundom kvalificerade majoriteter i alla tre husen. Hos oss skulle en del bli annorlunda om vi har direktval till församlingsnivå och indirekta val därefter. Då hade inte Sverigedemokraterna enkelt kunnat skaffa sig en kyrklig plattform. Ett mindre kyrkomöte valt kategorivis är kanske det rimliga alternativet.
Läronämnden
Lärobeslut fattades i det gamla kyrkomötet med en säkerhetsspärr. Prästerna, valda av prästerna, kunde gå emot ett lärobeslut. Innan en justering röstades Läronämnden vid minst tre tillfällen ne4r. Nu är det svårare. Men antagligen behöver vi nu föra ett allvarligt samtal om risken eller möjligheten att läroavgöra av ideologiska skäl. Det enkönade äktenskapet är ett lysande exempel på ett sådant ideologiskt läroavgörande. Teologin skiftar därför att politiker i riksdagen fattat ett beslut som måste följas upp. Det var inte första gången och knappast sista heller.
Läronämnden är politiskt sammansatt. Valberedningen ser till att hålla de olämpliga fackteologerna utanför och förser nämnden med de - faktiskt politiskt - valda biskoparna och de rätt stylade teologerna. Minns E¨va Hamberg, som lämnade Läronämnden och Svenska kyrkan.. Just nu är en plats vakantsatt av det skälet att de föreslagna inte betraktades som havliga. Just nu! Inget nytt i detta. Det är rådande ordning i Svenska kyrkan att hantera somliga medkristna som motkristna. Den öppna
folkkyrkans utsorteringsmekanismer är välsmorda. Och det finns skäl att ofta och kyrkokritiskt påminna om Eva Hamberg. Vad är det för fel på ett sammanhang som professor Hamberg inte står ut med?
Alternativet till nuvarande ordningar är förstås att stimulera till invändningar. I kyrkomötet men än mer i de vanliga kyrkliga samtalen. Många menar nog - men de är tysta och försiktiga - att det system vi nu har inte håller. Det sägs inte högt. Varför är ni rädda?
Vad har jag sagt om Läronämnden? 1. Reserverat mig principiellt i kyrkomötet 1982 mot den nya strukturen. 2. Något belyst lärofrågors behandling i min avhandling Folk och kyrka. 3. I det nya kyrkomötet argumenterat för ohavliga kandidater, någon kompletterande röst. 4. Ställt upp till Läronämnden vid val till förra kyrkomötet, men självfallet inte röstats in även om jag fick fler röster än bara Frimodig kyrkas och 5. I skiftande sammanhang debatterat samt 6. I nomineringsgruppen granskat Läronämndens insatser och stillsamt avhånat dessa.
Det är intressant att vi nu har både folk som gärna debatterar Svenska kyrkan men också beslutsfattare och tjänstemän som inte har särskilt mycket pejl på vad som hänt i kyrkomötet från 1979 och framåt. Personlig erfarenhet har de inte. Det kan vara bra - men risken är att somligt går förlorat och ersätts av föreställningar och fantasier. Kyrkomötesprotokollen ger information. I vart fall kan man se att jag inte varit tyst. Och gammal tycks vara äldst om än vi hölls med herr Låtsaspresident Larsson. I kyrkostyrelsen ser jag idel goda kamrater som alls inte var med när det begav sig och tjänstemän som kommit in långt senare.
Är problemet det urenkela och mänskliga att vi så lätt uppfattar att det som just nu är, är det sätt som saker och ting ska vara på? Normalitetens triumf? Får jag då föra realutopins talan på denna muntra, käcka och pigga blogg! Det kan jag göra utan att agera som den fromme Olof Hartman, som grep tag i Ingmar Ström, skakade honom under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem och ropade: "Det går åt helvete, fattar du väl." Hartman menade vad han sa. Bokstavligt. Fick han fel? Och redogör då för alternativen ....
söndag 27 april 2014
Åke, Åke
När enkla fd komministrar bloggar gör det inte så mycket att de avslöjar sin okunskap eller sitt slappa tänkande. Det är som med högerpolitikern Virgin om vilken partikamraterna undrade hur mycket av det som försiggick i riksdagen som han fattat. Så skrev han sina memoarer och då fick de svart på vitt. Han hade inte fattat något. Utifrån detta Virgin-mönster kanske biskopar skulle avhålla sig från att skriva bloggar. Twittra som mest.
Åke Bonnier bloggar. Nu handlar det om Svenska kyrkans lära. Svenska kyrkan har en lära, läser jag och prästerna är tolkningsexperter, skriver Åke. På vilken grund vilar denna expertis? En religionsvetenskaplig examen vet vi som läser blogginlägget. Inte en teologisk. Hur tänkte Åke nu?
Kyrkan som trossamfund äger läran och trossamfundets högsta instans är kyrkomötet. Och jag, den enfaldige, som i kyrkomötet 1982 reserverat mig mot det synsättet. Ett "kyrkomöte" sammansatt som det nuvarande kan inte ha denna läroauktoritet. Sa och skrev vi. Åke är dock totalt obekymrad. Han ser i biskoparna och läroämnd garantier för läran. Vi tillsätter biskopar och läroämnd utifrån politiska styrkeförhållanden men låtsas läroauktoritet.
Nå, den präst eller diakon som får problem med läran och vill ha en annan, erbjuds nu tre möjligheter. 1. Vända sig till en ledamot i kyrkomötet, som kan motionera i en lärofråga, alternativt spörja en ledamot av kyrkostyrelsen (varför inte en ersättare, kan jag undra) om det kanske kommer en skrivelse i frågan till kyrkomötet.
2. Befrias från vigningstjänsten, dra alltså. Till en annan kyrka med en lära som bättre passar mig som individ och min individuellt relaterade tro. Alternativet att en tvekande eller tvivlande helt enkelt sparkas ut, går Åke inte in på. Kanske är det konstigt - han är dock biskop i en luthersk kyrka så Luther hade ju kunnat vara ett näraliggande exempel på hur kyrkosystem fungerar.
3. Bejaka lojaliteten är Åkes tredje lösning. Och det betyder att tala med biskopen eller själasörjaren, som tydligen ska vara klok och erfaren därtill. Just nu är jag ihop med SSB-are. Här finns präster som i decennier ägnat sig åt själavård. Om jag skulle ta upp ett par lärofrågor där jag visar illojalitet - ämbetet och enkönade vigslar - vad skulle de säga då? Eller med bp Johansson - vilken sakkunskap som övergår min har han demonstrerat i, säg, frågan om Kyrkans ämbete. Någon bok eller någon särskild artikel? Och hur är det med Åke, den gamle kvinnoprästmotståndaren, var finns hans arbeten i frågan att tillgodo och tillgodogöra sig? "En bok, Bonnier", som vi säger.
Vem vill, jag drar tanken en gång till, förresten vara lojal? Ordet kommer av franskans ord för lag, loi, alltså anhängare av den bestående ordningen. Jag är inte lojal och vill inte heller bli. Jag vill vara solidarisk. Det är en fri hållning, inte undersåtens. En kristen hållning, luthersk därtill. Skapad till Guds avbild och med en Frälsare försedd är detta den enda möjliga och mot alla system, kyrkosystem och andra världsliga system, hållningen. Jag prästvigdes för att solidariskt vara Herrens präst, Kyrkans präst. Den solidariteten är en principiell illojalitet.
Men minns att ett kyrkomöte av det slag som infördes 1982 inte har någon läroauktoritet. Och sakauktoritet i trons och teologins tolkningsfrågor förlänas inte med vigning. I vigningen ges, tillsammans med en del annat, uppdraget att förkunna evangeliet. Det handlar kanske till sist mindre om tolkning än vi älskar att föreställa oss och mer om ett samtal i Kyrkan så som hon samtalat seklerna igenom. Bett och begrundat.
Åke Bonnier bloggar. Nu handlar det om Svenska kyrkans lära. Svenska kyrkan har en lära, läser jag och prästerna är tolkningsexperter, skriver Åke. På vilken grund vilar denna expertis? En religionsvetenskaplig examen vet vi som läser blogginlägget. Inte en teologisk. Hur tänkte Åke nu?
Kyrkan som trossamfund äger läran och trossamfundets högsta instans är kyrkomötet. Och jag, den enfaldige, som i kyrkomötet 1982 reserverat mig mot det synsättet. Ett "kyrkomöte" sammansatt som det nuvarande kan inte ha denna läroauktoritet. Sa och skrev vi. Åke är dock totalt obekymrad. Han ser i biskoparna och läroämnd garantier för läran. Vi tillsätter biskopar och läroämnd utifrån politiska styrkeförhållanden men låtsas läroauktoritet.
Nå, den präst eller diakon som får problem med läran och vill ha en annan, erbjuds nu tre möjligheter. 1. Vända sig till en ledamot i kyrkomötet, som kan motionera i en lärofråga, alternativt spörja en ledamot av kyrkostyrelsen (varför inte en ersättare, kan jag undra) om det kanske kommer en skrivelse i frågan till kyrkomötet.
2. Befrias från vigningstjänsten, dra alltså. Till en annan kyrka med en lära som bättre passar mig som individ och min individuellt relaterade tro. Alternativet att en tvekande eller tvivlande helt enkelt sparkas ut, går Åke inte in på. Kanske är det konstigt - han är dock biskop i en luthersk kyrka så Luther hade ju kunnat vara ett näraliggande exempel på hur kyrkosystem fungerar.
3. Bejaka lojaliteten är Åkes tredje lösning. Och det betyder att tala med biskopen eller själasörjaren, som tydligen ska vara klok och erfaren därtill. Just nu är jag ihop med SSB-are. Här finns präster som i decennier ägnat sig åt själavård. Om jag skulle ta upp ett par lärofrågor där jag visar illojalitet - ämbetet och enkönade vigslar - vad skulle de säga då? Eller med bp Johansson - vilken sakkunskap som övergår min har han demonstrerat i, säg, frågan om Kyrkans ämbete. Någon bok eller någon särskild artikel? Och hur är det med Åke, den gamle kvinnoprästmotståndaren, var finns hans arbeten i frågan att tillgodo och tillgodogöra sig? "En bok, Bonnier", som vi säger.
Vem vill, jag drar tanken en gång till, förresten vara lojal? Ordet kommer av franskans ord för lag, loi, alltså anhängare av den bestående ordningen. Jag är inte lojal och vill inte heller bli. Jag vill vara solidarisk. Det är en fri hållning, inte undersåtens. En kristen hållning, luthersk därtill. Skapad till Guds avbild och med en Frälsare försedd är detta den enda möjliga och mot alla system, kyrkosystem och andra världsliga system, hållningen. Jag prästvigdes för att solidariskt vara Herrens präst, Kyrkans präst. Den solidariteten är en principiell illojalitet.
Men minns att ett kyrkomöte av det slag som infördes 1982 inte har någon läroauktoritet. Och sakauktoritet i trons och teologins tolkningsfrågor förlänas inte med vigning. I vigningen ges, tillsammans med en del annat, uppdraget att förkunna evangeliet. Det handlar kanske till sist mindre om tolkning än vi älskar att föreställa oss och mer om ett samtal i Kyrkan så som hon samtalat seklerna igenom. Bett och begrundat.
lördag 26 april 2014
Sne gloria
Seglorianerna får utstå en del, särskilt när en göteborgare läser vad de skriver. Han kallar dem "Sne gloria". Endast de lågsinnade uppskattar den sortens så kallade humor. Å andra sidan är vi lågsinnade en rätt försvarlig del av befolkningen.
Nu läste jag den fråga som ställdes på Dagen Seglora: "Skyddar dagens polis morgondagens Hitler?" Svaret på den frågan är ett enkelt: "Ja." Vad ska man annars svara i ett land med på papperet fastställda fri- och rättigheter? Politologerna skulle kunna lägga till att den politik som förs begränsar behovet av en ny Hitler, som för övrigt inte kan bli en ny eller ens nygammal för nazismen hör hemma i en historisk kontext. Ju rättfärdigare politiken är, desto mindre möjligheter för en ny Hitler. Hur den nya högersocialismen skulle kunna se ut, vet vi dock inte. Man kan läsa Håkan Arvidsson, Europas revolutioner (Carlssons Bokförlag 2014) om man vill fundera över sammanhang. Håkan kommer från Jönköping och detta ger en elegant melodiradioövergång:
Till Jönköping reser seglorianen Irving den 1 maj för att delta i en ekumenisk utomhusgudstjänst för människovärdet. Mona Sahlin ska också till Jönköping för att förstamajtala. Det kan bli något. Svenskarnas parti ska nämligen tåga genom Jönköping då. Men har den nyutnämnde hedersprosten Boeryd och hans folk gjort några beräkningar inför gudstjänstfirandet? Luk 14:8. Är utomhusgudstjänsten möjlig att uppfatta som en motdemonstration med gudstjänstförtecken? Eller är den bara en de godas uppställning - Matt 6:1? Kan man fira en utomhusgudstjänst "för människovärdet" - kommer abortfrågan upp eller bara detta att det kristna värdet också handlar om människas ovärdighet? Matt 8:8. Eller är gudstjänst - även utomhus - något som inte kan användas för demonstrationsändamål? Finns det en risk att gudstjänsten betyder inbjudan till den konfrontation som tycks vara eftersträvansvärd både långt ut till höger och långt ut till vänster? Den våldsglädjen är väl i vår tid inte mycket att säga om. Kan man slå ihjäl varandra när man ska gå på fotboll, tycks det väl vettigare att slå ihjäl varandra i det politiska - och historiskt sett vanligare. Det lilla problemet att många kristna röstade på NSDAP i 30-talets Tyskland går vi förbi liksom det faktum att de röstade nazistiskt också för att de var välinformerade om de ryska bolsjevikernas kristendomsutrotning. Den var de emot.
Jag undrar om idén med ekumenisk utomhusgudstjänst är så klok. Vad kunde man i stället ha gjort i Jönköping? Man kunde lagt tid och resurser på de stora rådslagen med frågor om europeisk samtidshistoria, visionen om det goda samhället och om de kristnas ansvar i världen. Prästerna kunde talat med de reformerta pastorerna i grannskapet om att rätt kunna skilja mellan lag och evangelium, det hade varit nyttigt för alla. Allt detta hade synts mindre i media, Irving hade inte kommit farande, men de långsiktiga effekterna av den sortens ansträngningar hade varit större.
Fast visst är det roligt att kyrkan efterfrågas. I Jönköping och i Växjö där pastoratet är stolt sponsor av Pride. Kyrkan får vara med. Då spelar det inte så stor roll om glorian sitter på sne. Den sitter där i alla fall.
Nu läste jag den fråga som ställdes på Dagen Seglora: "Skyddar dagens polis morgondagens Hitler?" Svaret på den frågan är ett enkelt: "Ja." Vad ska man annars svara i ett land med på papperet fastställda fri- och rättigheter? Politologerna skulle kunna lägga till att den politik som förs begränsar behovet av en ny Hitler, som för övrigt inte kan bli en ny eller ens nygammal för nazismen hör hemma i en historisk kontext. Ju rättfärdigare politiken är, desto mindre möjligheter för en ny Hitler. Hur den nya högersocialismen skulle kunna se ut, vet vi dock inte. Man kan läsa Håkan Arvidsson, Europas revolutioner (Carlssons Bokförlag 2014) om man vill fundera över sammanhang. Håkan kommer från Jönköping och detta ger en elegant melodiradioövergång:
Till Jönköping reser seglorianen Irving den 1 maj för att delta i en ekumenisk utomhusgudstjänst för människovärdet. Mona Sahlin ska också till Jönköping för att förstamajtala. Det kan bli något. Svenskarnas parti ska nämligen tåga genom Jönköping då. Men har den nyutnämnde hedersprosten Boeryd och hans folk gjort några beräkningar inför gudstjänstfirandet? Luk 14:8. Är utomhusgudstjänsten möjlig att uppfatta som en motdemonstration med gudstjänstförtecken? Eller är den bara en de godas uppställning - Matt 6:1? Kan man fira en utomhusgudstjänst "för människovärdet" - kommer abortfrågan upp eller bara detta att det kristna värdet också handlar om människas ovärdighet? Matt 8:8. Eller är gudstjänst - även utomhus - något som inte kan användas för demonstrationsändamål? Finns det en risk att gudstjänsten betyder inbjudan till den konfrontation som tycks vara eftersträvansvärd både långt ut till höger och långt ut till vänster? Den våldsglädjen är väl i vår tid inte mycket att säga om. Kan man slå ihjäl varandra när man ska gå på fotboll, tycks det väl vettigare att slå ihjäl varandra i det politiska - och historiskt sett vanligare. Det lilla problemet att många kristna röstade på NSDAP i 30-talets Tyskland går vi förbi liksom det faktum att de röstade nazistiskt också för att de var välinformerade om de ryska bolsjevikernas kristendomsutrotning. Den var de emot.
Jag undrar om idén med ekumenisk utomhusgudstjänst är så klok. Vad kunde man i stället ha gjort i Jönköping? Man kunde lagt tid och resurser på de stora rådslagen med frågor om europeisk samtidshistoria, visionen om det goda samhället och om de kristnas ansvar i världen. Prästerna kunde talat med de reformerta pastorerna i grannskapet om att rätt kunna skilja mellan lag och evangelium, det hade varit nyttigt för alla. Allt detta hade synts mindre i media, Irving hade inte kommit farande, men de långsiktiga effekterna av den sortens ansträngningar hade varit större.
Fast visst är det roligt att kyrkan efterfrågas. I Jönköping och i Växjö där pastoratet är stolt sponsor av Pride. Kyrkan får vara med. Då spelar det inte så stor roll om glorian sitter på sne. Den sitter där i alla fall.
fredag 25 april 2014
Illegalt
Den 5 juni 1967 drog jag på mig uniformen och hämtade ut utrustningen, jag som så många andra. Sexdagarskrigets första dag. Kompanichefen höll de följande dagarna lägesgenomgångar och satte upp de stora militära kartorna över Israel, Egypten, Syrien och Jordanien. Han hade nämligen tidigare tjänstgjort i Gaza och var väl uppdaterad. Vi befälselever försökte så gott det gick följa med i pansartaktikernas labyrinter. Det sommaren fick jag lära mig allt om det nya svenska brigadsystemet, man och utrustning - från år 1966 och fick skrivning på det! Skillnaden mellan oss som ryckte in den 5 juni var nämligen den, att jag ryckte in på ett svenskt regemente. Visserligen beläget på ett tidigare danskt område - så var jag ockupationssoldat? Eller hade freden i Roskilde gjort skillnad så att Skåne och Blekinge (Lunds stift) liksom en del andra län verkligen är svenska? Legalt ockuperade, liksom?
Jag har funderat sedan jag läste Antje Jackeléns artikel i Expressen, som hävdar att Israel illegalt ockuperat land. Påståendet tog mig så pass att jag fick gå och lägga mig. Med böcker och läsa, alltså.
Sexdagarskriget av Randolph. S Churchill och Winston S. Churchill (Bonniers 1967) talar konsekvent om israeler och araber, inte palestinier. Så tedde sig saken från engelsk horisont då. Och det som ockuperades var egyptiska, syriska och jordanska områden; Sinai, Golanhöjderna och Västbanken. I Sinai var det viktigt att ta kontroll över kustartilleribatteriet vid Sharm-El-Sheik för att säkra sjöfarten till Eilat. Golan handlade om att skydda befolkningen i norra Galileen mot kontinuerlig beskjutning och Västbanken var i första hand Jerusalem. General Moshe Dayan tänkte aldrig lämna Jerusalem och sa det öppet. Från tiden efter 1948 års krig hade också den israeliska generalstaben planerat för säkrare gränser, har mina vänner överstarna Olofsson och Salander sagt. Men är det som skedde 1967 illegal ockupation? Sinai är återlämnat. Finns det något fredsavtal med Jordanien eller är det så att Jordanien inte har anspråk på sitt tidigare västra område och i vilken mening är då det område som erövrats av Jordanien ockuperat?
Jag frågar principiellt. Fortfarande är jag emot den folkfördrivning som bildandet av staten Israel resulterade i och upprörd över hur flyktingläger blivit permanenta. Jag har fattat att sexdagarskriget för det palestinensiska ledarskapet var en upprepning av 1948 års krig. Jag avvisar påståendet från generalen och guvenören Herzog om att dessa läger skulle ses som mer eller mindre normala arabiska byar. Jag menar att bosättarpolitiken är förfärande och läser om övergrepp mot befolkningen. Jag har fattat hur man i administrativ ordning gör livet svårt för palestinierna, svårt eller hart när omöjligt. Tanken att dottern, som läser på universitet i Europa, USA eller Kanada aldrig får komma hem igen, finner jag omskakande. Jag undrar om inte de palestinensiska flyktingarna lurats av FN att tro att de ska kunna komma hem igen. Och mycket därtill. Men den statsrättsliga frågan återstår. Illegal ockupation? Hur tänker Antje?
Hur det är med bosättningarna vet jag inte. Nog verkar det övermakt och brott mot lagar som värnar befolkningen att hugga ner olivlundar, förstöra hus och hem och expropriera mark på ockuperat område. Vem i det internationella samfundet är för detta? Men i princip kan det knappast vara fel att folk från Israel flyttar österut - till Västbanken. Förutsatt att allt går hederligt till och folk får betalt för den mark man då säljer till bosättare. Märk mina ord. I princip. Praktiken är en annan. Men jag försöker göra reda i mina tankar och ägnar mig åt det ofärdiga tänkande som är bloggens styrka.
Far och son Churchill, Winstons son och sonson, tänkte år 1967 att det viktiga var att stormakterna höll sig undan så att folket i Mellanöstern själva kunde fatta besluten om sin framtid. Nu styr detta över till Svenska kyrkans agerande. Kan någon genomskåda vad Svenska kyrkan just nu sysslar med - och kan någon berätta vilka "Svenska kyrkan" (aktörerna) är? Jag fattar inte. Och Ilan Pappe A History of Modern Palestine (Cambridge University Press 2004) ger mig många tankar, men löser inte den fråga som nu ställs. Illegal ockupation? Vilken särskild kunskap i ämnet sitter Antje Jackelén inne med?
Jag har funderat sedan jag läste Antje Jackeléns artikel i Expressen, som hävdar att Israel illegalt ockuperat land. Påståendet tog mig så pass att jag fick gå och lägga mig. Med böcker och läsa, alltså.
Sexdagarskriget av Randolph. S Churchill och Winston S. Churchill (Bonniers 1967) talar konsekvent om israeler och araber, inte palestinier. Så tedde sig saken från engelsk horisont då. Och det som ockuperades var egyptiska, syriska och jordanska områden; Sinai, Golanhöjderna och Västbanken. I Sinai var det viktigt att ta kontroll över kustartilleribatteriet vid Sharm-El-Sheik för att säkra sjöfarten till Eilat. Golan handlade om att skydda befolkningen i norra Galileen mot kontinuerlig beskjutning och Västbanken var i första hand Jerusalem. General Moshe Dayan tänkte aldrig lämna Jerusalem och sa det öppet. Från tiden efter 1948 års krig hade också den israeliska generalstaben planerat för säkrare gränser, har mina vänner överstarna Olofsson och Salander sagt. Men är det som skedde 1967 illegal ockupation? Sinai är återlämnat. Finns det något fredsavtal med Jordanien eller är det så att Jordanien inte har anspråk på sitt tidigare västra område och i vilken mening är då det område som erövrats av Jordanien ockuperat?
Jag frågar principiellt. Fortfarande är jag emot den folkfördrivning som bildandet av staten Israel resulterade i och upprörd över hur flyktingläger blivit permanenta. Jag har fattat att sexdagarskriget för det palestinensiska ledarskapet var en upprepning av 1948 års krig. Jag avvisar påståendet från generalen och guvenören Herzog om att dessa läger skulle ses som mer eller mindre normala arabiska byar. Jag menar att bosättarpolitiken är förfärande och läser om övergrepp mot befolkningen. Jag har fattat hur man i administrativ ordning gör livet svårt för palestinierna, svårt eller hart när omöjligt. Tanken att dottern, som läser på universitet i Europa, USA eller Kanada aldrig får komma hem igen, finner jag omskakande. Jag undrar om inte de palestinensiska flyktingarna lurats av FN att tro att de ska kunna komma hem igen. Och mycket därtill. Men den statsrättsliga frågan återstår. Illegal ockupation? Hur tänker Antje?
Hur det är med bosättningarna vet jag inte. Nog verkar det övermakt och brott mot lagar som värnar befolkningen att hugga ner olivlundar, förstöra hus och hem och expropriera mark på ockuperat område. Vem i det internationella samfundet är för detta? Men i princip kan det knappast vara fel att folk från Israel flyttar österut - till Västbanken. Förutsatt att allt går hederligt till och folk får betalt för den mark man då säljer till bosättare. Märk mina ord. I princip. Praktiken är en annan. Men jag försöker göra reda i mina tankar och ägnar mig åt det ofärdiga tänkande som är bloggens styrka.
Far och son Churchill, Winstons son och sonson, tänkte år 1967 att det viktiga var att stormakterna höll sig undan så att folket i Mellanöstern själva kunde fatta besluten om sin framtid. Nu styr detta över till Svenska kyrkans agerande. Kan någon genomskåda vad Svenska kyrkan just nu sysslar med - och kan någon berätta vilka "Svenska kyrkan" (aktörerna) är? Jag fattar inte. Och Ilan Pappe A History of Modern Palestine (Cambridge University Press 2004) ger mig många tankar, men löser inte den fråga som nu ställs. Illegal ockupation? Vilken särskild kunskap i ämnet sitter Antje Jackelén inne med?
torsdag 24 april 2014
Bergs kyrka
Låt oss tala om Bergs kyrka i Kronobergs län, en gång församling tillsammans med Ormesberga för prästen var en och densamme. Berg (och Ormesberga) är prosten Ekedahls gamla församlingar - och han var morbror till Elin Wägner. Hennes Lilla Björka i Berg kan de kulturellt intresserade besöka. Från Berg kommer också förutvarande talmannen Thage G. Petersson, så platsen är betydande.
Jag blir omständlig för att lägga en solid kunskapsbas.
Nu fortsätter kampen om Bergs kyrka, läste jag i Smålandsposten. Den har varit stängd sedan 2009 på grund av mögelproblem. Tio föreningar i Berg vill att den ska öppnas igen. Det kostar 9 miljoner till att börja med och i socknen finns kanske 300 kyrkotillhöriga eller så. Kyrkolivet har haft sockenstugan som tillhåll, förstår jag - men inte söndagligen. En gång i månaden, tror jag mig förstå. Hur hanteras nu denna folkliga opinion? Säger höga vederbörande att "det fattar ni ju själva att vi inte kan slänga 9 miljoner på en kyrka som är möglig" eller vad säger man?
I Smålandsposten besvarade biskop Johansson det öppna brevet från talespersonerna i Berg. Han var glad. Glad över engagemanget för Bergs kyrka och beredvillig att bistå med råd och stöd samt ekonomiskt stöd i form av kyrkobyggnadsbidrag men kanske också en kyrkoantikvarisk ersättning. "Stiftets vision är att kyrkorna ska vara öppna så långt som möjligt. men i vilken form måste de lokala förhållandena avgöra." Då frågar vän av ordning om öppenheten verkligen kan ha en form - är den inte öppen eller alls inte, helt enkelt?
Så slutar biskopen sitt svar med att först konstatera att kyrkan är mer än dess kyrkobyggnader: "Jag önskar er varmt lycka till i ert engagemang för kyrkan och Guds välsignelse!" Det var ord och inga visor - fast vad betyder orden rent konkret? Hur mycket pengar tycker biskopen att det ska få kosta att öppna kyrkan igen och var går smärtgränsen? Rent teoretiskt, naturligtvis, för makten ligger inte riktigt hos honom när det gäller mögliga kyrkor.
Nu kan man, med en kommentator, undra över mögel i kyrkor. I England kan man kliva in i kyrkorum som helt klart är fuktiga och doftar mögel - men de används. Och mögelost har jag hört talas om ...
Växjö pastorat svarar också och deklarerar: "Vi verkar för en återöppning av Bergs kyrka." Det sagt, är det nödvändigt att hålla kyrkan stängd i väntan på en bra lösning. Men det är tydligen också, skriver domprosten Petersson och kyrkorådsordförande Eriksson, att vi samtidigt måste se över fastighetsbeståndet i pastoratet (Växjö kommun). Där finns inalles 39 kyrkor och ett aktivt arbete pågår med att se över samtliga kyrkor och deras behov. Dessutom är det "ibland" en fördel att låta saker ta sin tid, för att resultatet helt enkelt blir bättre. Det var besked till folket i Berg. Men sedan kommen utfästelsen: "Bergs kyrka kommer inte att öppnas i morgon. Vi kan inte ens säga säkert vilket år den kommer att öppnas. Men det kan vi säga att vi arbetar aktivt för att hitta goda lösningar för att kyrkan ska kunna återöppnas så snart som möjligt."
Lät inte detta fint? Fast vad betyder utfästelsen? Den är konstruerad så som politiker lärt sig tala på kurs. Tryck in ordet "säkert" eller "exakt" så kan du säga vad som helst. Ingen har begärt ett "säkert" besked men genom orddribblandet kan frågan om när kyrkan ungefärligen kan tänkas stå öppen igen besvaras genom att inte besvaras "säkert". 2015, 2016 eller 2017 - eller senare. Och den har varit stängd sedan 2009.
Att den ska återöppnas så snart som möjligt låter fint - men tänk om det inte är möjligt? Tänk om pengarna inte räcker, tänk om det inte ska firas gudstjänst alla sön- och helgdagar i den lilla socknen (så som det läget är t ex i grannförsamlingarna Ör eller Aneboda) och stora utgifter inte kan motiveras. Tänk om folk gör som Thage G. och flyttar till Nacka?
Jag tror inte att det är politiskt möjligt att svara annorlunda än vad som gjorts, men jag funderar över hur vi ska kunna föra ett allvarligt samtal om den tid som är svunnen. Gammalkyrklighetens Berg är bort, folket har en efter en burits ut på kyrkogården. Hur länge ska vi trona på minnen från fornstora dar och lägga resurserna där? Och hur talar vi allvarligt om de människor som vill komma till högmässan (och det är den som är grejen) och de människor som vill komma till kyrkan? Det äör inte säkert att de två storheterna sammanfaller.
Det är en fråga om vad som är viktigt, förstås. Och ska jag sluta med den skrämmande berättelsen från en föreläsare på Teleskolan i Kalmar. En stund in i föreläsningen smög sig en man försiktigt in, 10 minuter sen eller så. Föreläsaren avbröt sig och sa myndigt: "Varför kommer du för sent?". Mannen började anföra några ursäkter men avbröts bryskt: "Din djävel, jag ska säga dig som det är. Du tyckte inte att det jag har att säga är viktigt nog för att komma i tid. Hade jag gett dig en jordenruntresa med allt betalt på villkor att du kulle vara på Kastrup kl 8 på morgonen, då hade du ta mig fan tagit dig till Kastrup dan innan! Så angelägen hade du varit." Mannen försökte samla sig till ett svar men avbröts igen: "Var tyst och gå och sätt dig."
I fortsättningen kom alla i tid på den kursen
Detta sagt för att illustrera frågan om vad som är verkligt viktigt.
Och när ni nu tycker att föreläsaren var elak och inte bara ful i mun, så håller jag med. Fast på sitt sätt träffsäker. Brutalsjälavården kan ibland vara det. Om det nu var själavård och inte bara kursbrutalitet.
Vi kanske skulle komma i tid för att tala om samtidens och framtidens frågor?
Jag blir omständlig för att lägga en solid kunskapsbas.
Nu fortsätter kampen om Bergs kyrka, läste jag i Smålandsposten. Den har varit stängd sedan 2009 på grund av mögelproblem. Tio föreningar i Berg vill att den ska öppnas igen. Det kostar 9 miljoner till att börja med och i socknen finns kanske 300 kyrkotillhöriga eller så. Kyrkolivet har haft sockenstugan som tillhåll, förstår jag - men inte söndagligen. En gång i månaden, tror jag mig förstå. Hur hanteras nu denna folkliga opinion? Säger höga vederbörande att "det fattar ni ju själva att vi inte kan slänga 9 miljoner på en kyrka som är möglig" eller vad säger man?
I Smålandsposten besvarade biskop Johansson det öppna brevet från talespersonerna i Berg. Han var glad. Glad över engagemanget för Bergs kyrka och beredvillig att bistå med råd och stöd samt ekonomiskt stöd i form av kyrkobyggnadsbidrag men kanske också en kyrkoantikvarisk ersättning. "Stiftets vision är att kyrkorna ska vara öppna så långt som möjligt. men i vilken form måste de lokala förhållandena avgöra." Då frågar vän av ordning om öppenheten verkligen kan ha en form - är den inte öppen eller alls inte, helt enkelt?
Så slutar biskopen sitt svar med att först konstatera att kyrkan är mer än dess kyrkobyggnader: "Jag önskar er varmt lycka till i ert engagemang för kyrkan och Guds välsignelse!" Det var ord och inga visor - fast vad betyder orden rent konkret? Hur mycket pengar tycker biskopen att det ska få kosta att öppna kyrkan igen och var går smärtgränsen? Rent teoretiskt, naturligtvis, för makten ligger inte riktigt hos honom när det gäller mögliga kyrkor.
Nu kan man, med en kommentator, undra över mögel i kyrkor. I England kan man kliva in i kyrkorum som helt klart är fuktiga och doftar mögel - men de används. Och mögelost har jag hört talas om ...
Växjö pastorat svarar också och deklarerar: "Vi verkar för en återöppning av Bergs kyrka." Det sagt, är det nödvändigt att hålla kyrkan stängd i väntan på en bra lösning. Men det är tydligen också, skriver domprosten Petersson och kyrkorådsordförande Eriksson, att vi samtidigt måste se över fastighetsbeståndet i pastoratet (Växjö kommun). Där finns inalles 39 kyrkor och ett aktivt arbete pågår med att se över samtliga kyrkor och deras behov. Dessutom är det "ibland" en fördel att låta saker ta sin tid, för att resultatet helt enkelt blir bättre. Det var besked till folket i Berg. Men sedan kommen utfästelsen: "Bergs kyrka kommer inte att öppnas i morgon. Vi kan inte ens säga säkert vilket år den kommer att öppnas. Men det kan vi säga att vi arbetar aktivt för att hitta goda lösningar för att kyrkan ska kunna återöppnas så snart som möjligt."
Lät inte detta fint? Fast vad betyder utfästelsen? Den är konstruerad så som politiker lärt sig tala på kurs. Tryck in ordet "säkert" eller "exakt" så kan du säga vad som helst. Ingen har begärt ett "säkert" besked men genom orddribblandet kan frågan om när kyrkan ungefärligen kan tänkas stå öppen igen besvaras genom att inte besvaras "säkert". 2015, 2016 eller 2017 - eller senare. Och den har varit stängd sedan 2009.
Att den ska återöppnas så snart som möjligt låter fint - men tänk om det inte är möjligt? Tänk om pengarna inte räcker, tänk om det inte ska firas gudstjänst alla sön- och helgdagar i den lilla socknen (så som det läget är t ex i grannförsamlingarna Ör eller Aneboda) och stora utgifter inte kan motiveras. Tänk om folk gör som Thage G. och flyttar till Nacka?
Jag tror inte att det är politiskt möjligt att svara annorlunda än vad som gjorts, men jag funderar över hur vi ska kunna föra ett allvarligt samtal om den tid som är svunnen. Gammalkyrklighetens Berg är bort, folket har en efter en burits ut på kyrkogården. Hur länge ska vi trona på minnen från fornstora dar och lägga resurserna där? Och hur talar vi allvarligt om de människor som vill komma till högmässan (och det är den som är grejen) och de människor som vill komma till kyrkan? Det äör inte säkert att de två storheterna sammanfaller.
Det är en fråga om vad som är viktigt, förstås. Och ska jag sluta med den skrämmande berättelsen från en föreläsare på Teleskolan i Kalmar. En stund in i föreläsningen smög sig en man försiktigt in, 10 minuter sen eller så. Föreläsaren avbröt sig och sa myndigt: "Varför kommer du för sent?". Mannen började anföra några ursäkter men avbröts bryskt: "Din djävel, jag ska säga dig som det är. Du tyckte inte att det jag har att säga är viktigt nog för att komma i tid. Hade jag gett dig en jordenruntresa med allt betalt på villkor att du kulle vara på Kastrup kl 8 på morgonen, då hade du ta mig fan tagit dig till Kastrup dan innan! Så angelägen hade du varit." Mannen försökte samla sig till ett svar men avbröts igen: "Var tyst och gå och sätt dig."
I fortsättningen kom alla i tid på den kursen
Detta sagt för att illustrera frågan om vad som är verkligt viktigt.
Och när ni nu tycker att föreläsaren var elak och inte bara ful i mun, så håller jag med. Fast på sitt sätt träffsäker. Brutalsjälavården kan ibland vara det. Om det nu var själavård och inte bara kursbrutalitet.
Vi kanske skulle komma i tid för att tala om samtidens och framtidens frågor?
onsdag 23 april 2014
Antjes fiender
Antjes fiender är de som tror sig vara hennes vänner och beskriver hennes omfattande kompetens och hennes fina titlar på ett sätt som väcker undran. Och den som undrar, ser att mycket av det som sägs saknar täckning. Titlar, meritering och så. Beskrivningarna av hennes omfattande kompetens på skilda områden desslikes. Det blir liksom för mycket - och skaver. Frågorna som tangerar hennes svenskkyrklighet eller vilken kyrklig tradiiton hon egentligen kommer från, får inte ställas. Allra minst får man förfara med Antje Jackelén som man får med KG Hammar - öppet granska, debattera och kritisera.
Nu nås jag av informationen om pastorn som gjort tydligt att han inte tillhör Antje Jackeléns beundrare. Pastorn har drabbats av en lidelse för Kyrkans enhet, talar gärna om den sak som Frälsaren själv bad om, enheten för att världen ska tro. När då Jackeléns evangelium kan uppfattas som ett avsteg från den breda kyrkliga mittfåran, den som tror vad den säger och säger vad den tror utan krusiduller, blir pastorn öppet kritisk. Öppet och öppet. Fackebook! Vad skriver han där? Faktiskt inte så värst mycket, förbrytelsen tycks vara en annan.
Nå, pastorn menar att Antje Jackelén är en världsmästare att slingra sig sedan han läst Mats Tunehags satir den 1 jan 2014.
Pastorn menar att han inte sett någon teologi från An tje Jackelén när fd biskopskandidaten Modéus skrivit i Kyrkans Tidning och menat att 56% talar sitt tydliga språk. Det tror inte pastorn. "De som röstade var så insmorda med tidsandans fett att processen med att välja den första kvinnliga ärkebiskopen gled igenom, utan friktion..."
Pastorn läser Anna Ekström i Expressen (27 pkt 2013)och utbrister: "Tänk att till och med Expressen uppmärksammar flummet i Svenska kyrkan och kräver en förändring."
När Lena Andersson jagar den svenskkyrkliga eliten blir pastorn tillfreds (19 okt 2013) och docenten Mats Lembkes frågebatteri i Svenska Dagbladet den 17 oktober 2013 håller pastorn med om.
Pastorn ska INTE beskyllas för att gilla valet av Antje Jackelén till ärkebiskop. Nu lever vi i ett på papperet fritt land så detta är ingen stor sak. Pastorn tillhör inte ärkebiskopens ansvarsområde i Uppsala stift heller.
Men vad händer? Styrelsen eller kyrkorådet (strunt samma vilket just nu) får ett brev angående pastorns offentliga uttalanden om Svenska kyrkans tillträdande ärkebiskop.
Anmälarna har "med bestörtning" läst pastorns korta FB-kommentarer och hade förväntat sig något slag av avståndstagande från pastorns uttalanden och tolkar nu det uteblivna avståndstagandet som att styrelsen ställer sig bakom pastorns uttalanden, något som latent innebär ett avståndstagande från Svenska kyrkan.
Katolska kyrkan (med vilket begrepp Romersk-katolska kyrkan torde avses) anförs också som auktoritet mot pastorn, ty många inom katolska kyrkan har visat uppskattning inför den nya ärkebiskopens inriktning.
Bara finlirare fäster sig vid att pastorn i sina FB-inlägg knyter an till artiklar som just då publicerats. Han finner det viktigt att fästa sina FB-vänner:s uppmärksamhet vid dem. Han kan nog gilla dem - men det betyder inte att han därmed tar avstånd från Svenska kyrkan. Han ska inte ens misstänkas för den saken. Svenska kyrkan är större än en fanclub kring ärkebiskopen, helt enkelt.
Varifrån kommer den nya sortens trospoliser, de som på allt sätt vill förhindra de kritiska inläggen, den kritiska debatten och den kritiska granskningen? Från Jackeléns vänner. Om dem gäller att Antje Jackelén får be Gud bevara henne för dem. Sina ovänner klarar hon själv. Och vi ska inte ha en kyrka där endast de havliga får framföra sina oförgripliga meningar som en hyllningskör.
Nu nås jag av informationen om pastorn som gjort tydligt att han inte tillhör Antje Jackeléns beundrare. Pastorn har drabbats av en lidelse för Kyrkans enhet, talar gärna om den sak som Frälsaren själv bad om, enheten för att världen ska tro. När då Jackeléns evangelium kan uppfattas som ett avsteg från den breda kyrkliga mittfåran, den som tror vad den säger och säger vad den tror utan krusiduller, blir pastorn öppet kritisk. Öppet och öppet. Fackebook! Vad skriver han där? Faktiskt inte så värst mycket, förbrytelsen tycks vara en annan.
Nå, pastorn menar att Antje Jackelén är en världsmästare att slingra sig sedan han läst Mats Tunehags satir den 1 jan 2014.
Pastorn menar att han inte sett någon teologi från An tje Jackelén när fd biskopskandidaten Modéus skrivit i Kyrkans Tidning och menat att 56% talar sitt tydliga språk. Det tror inte pastorn. "De som röstade var så insmorda med tidsandans fett att processen med att välja den första kvinnliga ärkebiskopen gled igenom, utan friktion..."
Pastorn läser Anna Ekström i Expressen (27 pkt 2013)och utbrister: "Tänk att till och med Expressen uppmärksammar flummet i Svenska kyrkan och kräver en förändring."
När Lena Andersson jagar den svenskkyrkliga eliten blir pastorn tillfreds (19 okt 2013) och docenten Mats Lembkes frågebatteri i Svenska Dagbladet den 17 oktober 2013 håller pastorn med om.
Pastorn ska INTE beskyllas för att gilla valet av Antje Jackelén till ärkebiskop. Nu lever vi i ett på papperet fritt land så detta är ingen stor sak. Pastorn tillhör inte ärkebiskopens ansvarsområde i Uppsala stift heller.
Men vad händer? Styrelsen eller kyrkorådet (strunt samma vilket just nu) får ett brev angående pastorns offentliga uttalanden om Svenska kyrkans tillträdande ärkebiskop.
Anmälarna har "med bestörtning" läst pastorns korta FB-kommentarer och hade förväntat sig något slag av avståndstagande från pastorns uttalanden och tolkar nu det uteblivna avståndstagandet som att styrelsen ställer sig bakom pastorns uttalanden, något som latent innebär ett avståndstagande från Svenska kyrkan.
Katolska kyrkan (med vilket begrepp Romersk-katolska kyrkan torde avses) anförs också som auktoritet mot pastorn, ty många inom katolska kyrkan har visat uppskattning inför den nya ärkebiskopens inriktning.
Bara finlirare fäster sig vid att pastorn i sina FB-inlägg knyter an till artiklar som just då publicerats. Han finner det viktigt att fästa sina FB-vänner:s uppmärksamhet vid dem. Han kan nog gilla dem - men det betyder inte att han därmed tar avstånd från Svenska kyrkan. Han ska inte ens misstänkas för den saken. Svenska kyrkan är större än en fanclub kring ärkebiskopen, helt enkelt.
Varifrån kommer den nya sortens trospoliser, de som på allt sätt vill förhindra de kritiska inläggen, den kritiska debatten och den kritiska granskningen? Från Jackeléns vänner. Om dem gäller att Antje Jackelén får be Gud bevara henne för dem. Sina ovänner klarar hon själv. Och vi ska inte ha en kyrka där endast de havliga får framföra sina oförgripliga meningar som en hyllningskör.
tisdag 22 april 2014
Inget upphetsande Tredjedag Påsk
Kommentatorerna är beskedliga, påskens glädje återverkar. Och riktigt roligt är det med försvaret av de lokala och på Långfredagen använda orglarna. Inte för att man behöver gå till de stora auktoriteter som uppenbarar en evig sanning men "förnuft" kan i somlig kyrklig tradition räknas som en inte helt oviktig komponent. Men jag läser det idoga orgelförsvaret och gläds, för det är Glad Påsk.
I Stilla veckan var det inte lika roligt. Jag letade efter något helt annat och hittade statistiken för besök vid söndagens huvudgudstjänst.
1990 - under statskyrkosystemets tid - var siffran 9 014 636
1999 - förfarande statskyrkosystem! - redovisades 6 818 222.
Det betyder ett minus på 2 196 414
Om vi fortsätter vårt räknande finner vi att 2012 blev resultatet 4 468 900.
De exakta ser omedelbart att minuset blir 2 349 322, alltså en något lägre siffra redovisar kyrkogångsförlust när statskyrkosystemet i den gamla tappningen upphört.
Hade vi inte varit så påskglada, kanske vi noterat en halvering av gudstjänstbesöken under 23 års tid eller noterat att detta förhållande egentligen inte debatteras i kyrkolivet. Men vem hade trott att vi under statskyrkosystemets tid tappat fler besök än efter 2000?
I Runsten på Öland hölls i alla fall Äggröran på påskafton. 6000 människor var på detta evenemang - marknadsliknande hette det i reportaget - där man kunde äta kroppkakor, hamburgare, grillad lammkorv och köpa med sig delikatesser hem. De kyrkliga ordnade en biblisk vandring genom händelserna i Jerusalem, från död till liv eller från mörker till ljus. Ja, ni fattar! 18 personer kom. Det ska inte föraktas. Men det markandsliknande drog 6000. Är det så enkelt att i sammanhang som dessa ska kyrkan aldrig konkurrera. Bättre att hålla sig stilla på påskafton och gestalta det annorlunda? Eller finns det former för att möta mång i just detta sammanhang - men vad ska man göra då? Ska det egentligen betyda något över huvud taget för församlingen att det kommer en massa människor för att gå på det marknadsliknande? Jag vet faktiskt inte riktigt hur man ska tänka och än mindre vad man ska göra, om man alls ska göra något. Och denna min insikt hetsar inte upp mig - men den gör mig lite eftertänksam. Finns det en chans till kristen agitprop-aktion, kanske?
I morgon får vi nog hetsa på lite igen, känns det som. Så mycket uppståndelse som möjligt!
I Stilla veckan var det inte lika roligt. Jag letade efter något helt annat och hittade statistiken för besök vid söndagens huvudgudstjänst.
1990 - under statskyrkosystemets tid - var siffran 9 014 636
1999 - förfarande statskyrkosystem! - redovisades 6 818 222.
Det betyder ett minus på 2 196 414
Om vi fortsätter vårt räknande finner vi att 2012 blev resultatet 4 468 900.
De exakta ser omedelbart att minuset blir 2 349 322, alltså en något lägre siffra redovisar kyrkogångsförlust när statskyrkosystemet i den gamla tappningen upphört.
Hade vi inte varit så påskglada, kanske vi noterat en halvering av gudstjänstbesöken under 23 års tid eller noterat att detta förhållande egentligen inte debatteras i kyrkolivet. Men vem hade trott att vi under statskyrkosystemets tid tappat fler besök än efter 2000?
I Runsten på Öland hölls i alla fall Äggröran på påskafton. 6000 människor var på detta evenemang - marknadsliknande hette det i reportaget - där man kunde äta kroppkakor, hamburgare, grillad lammkorv och köpa med sig delikatesser hem. De kyrkliga ordnade en biblisk vandring genom händelserna i Jerusalem, från död till liv eller från mörker till ljus. Ja, ni fattar! 18 personer kom. Det ska inte föraktas. Men det markandsliknande drog 6000. Är det så enkelt att i sammanhang som dessa ska kyrkan aldrig konkurrera. Bättre att hålla sig stilla på påskafton och gestalta det annorlunda? Eller finns det former för att möta mång i just detta sammanhang - men vad ska man göra då? Ska det egentligen betyda något över huvud taget för församlingen att det kommer en massa människor för att gå på det marknadsliknande? Jag vet faktiskt inte riktigt hur man ska tänka och än mindre vad man ska göra, om man alls ska göra något. Och denna min insikt hetsar inte upp mig - men den gör mig lite eftertänksam. Finns det en chans till kristen agitprop-aktion, kanske?
I morgon får vi nog hetsa på lite igen, känns det som. Så mycket uppståndelse som möjligt!
måndag 21 april 2014
Markörerna
Dr Fyrlund kom på begreppet "katolicitetsmarkörer" för att identifiera det kyrkliga i kyrkolivet. Hans begrepp flöt in i handböcker nästan omedelbart men berömmelsen ska vila över honom. Det var han som kom på begreppet. I helgen har jag dock undrat om vi inte behöver lägga till två markörer till; markör för reformkatolicitet och markör för svenskkyrklighet. Det skulle kunna hävdas att allt ryms inom det fyrlundska begreppet men erfarenheterna från de senaste dagarnas gudstjänstliv och från läsning av församlingsblad tvingar mig att reflektera.
Reformkatoliciteten möter vi i bestämda markeringar: Kristus kommer i sakramentet och kan/ska tillbedjas där. I bladet TROvärdigt (Växjö pastorat) mötte jag i senaste numret upperepat påståenden att vi minns Jesus i nattvarden. Det läsaren möte var inte en reformkatolsk (luthersk) nattvardssyn utan just den syn Martin Luther vid religionssamtalen i Marburg drog en högst påtaglig gräns emot (kritstrecket på bordet!) Men befolkningen i Växjö kommun får sig en reformert nattvardssyn till livs. Från Svenska kyrkan! Vi får in den synen med de fd frikyrkliga som städslas i Svenska kyrkan och det verkar som om ränderna inte går ur, ja värre, som om ingen fattar att ränderna skulle gå ur. Alltså behövs en praxis - en liturgisk aktion - som gör klart för alla vad vi faktiskt lär. Och denna reformkatolska hållning är dr Luthers. Lite mer plats för tillbedjan, adoratio! Konsekvent vaktslående om brödet och vinet i nattvarden.
Man kunde om man vill vara exakt - och det måste man ibland även om det är tråkigt, som f Gunnar kunde påpeka - också också leta efter det där Jesusordet som sign "Kubafararen" påstår finns i Kyrknyckeln. Och, alas, there it is! - i kyrkoherde Marklund beskrivning från Kuba. Vilket är Jesusordet som stöder resonemanget? "Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta det har ni också gjort mot mig." Detta är ord som "signalerar Guds intima relation med varje människa." Det kan man kanske säga, fast finns det inte andra och tydligare ord att andra om detta ska vara poängen? Jag bråkar inte men jag är lite skeptisk mot en tendens att ta fram bibelord som stöder resonemang. De reformkatolska startar nog i bibelordet och för resonemangen utifrån dem. Ser ni den metodiska skillnaden? Men ingen skugga över kyrkoherden, alls inte.
Till det reformkatolska kunde höra psalmsången men jag för den till markeringen av det svenskkyrkliga. I Kyrkans gudstjänst möter ett drama. Dramat är inte ett teaterstycke utan dramatiskt liv. I Källa kyrka var det vigsel på påskafton, fick jag höra i går. Sedan skulle det vara påsknattsmässa också. Betydde det att den långfredagskala kyrkan först pryddes till vigsel och sedan togs allt bort igen - som teaterrekvisita? Eller togs dramat från påsknatten bort? Det kunde ju tänkas vara lika enkelt. 1686 års Kyrkolag förbjöd vigslar på påskafton och andra stora kyrkliga dagar. Den gällde under min tid som präst och var ett uttryck för kyrklig medvetenhet.
Psalmer då? Jag fick fira påskdagens högmässa i en kyrka där man inte sjöng Vad ljus över griften eller Upp min tunga. Vi sjöng inte ens psalmen Dina händer är fulla av blemmor. Vi sjöng däremot sv ps 130, En stjärna gick på himlen fram. Något Upplyft era hjärtan var det inte, inte heller påskens prefation. Episteln var också borta. Jag antar att den gudstjänst jag var med om lika väl kunde varit en gudstjänst i Equmeniakyrkan. Tvångsintinktion var det också, en liten flicka höll oblatfatet, kyrkoherden tog en oblat och doppade och gav. Det var som på ålderdomshemmet - men jag klarade mig och fick kommunicera under två gestalter. Hurra! Min högkyrklighet står stämplad i ansiktet, kan man förstå. Annars kan det vara så att jag såg förvirrad ut och bemöttes som en förvirrad åldring fast jag inte hade mina arbetsbyxor på mig. Det är nämligen då jag ser ut som en åldring från hemmet, sägs det. "Avdelning Violen", svarar jag då.
Katolictetsmarkörer, markör av det reformkatolska (evangeliska, lutherska om ni är persondyrkare) och markör av det svenskkyrkliga - kan det vara där vi skulle kunna medvetandegöra och förnya? Finns det förresten några svenskkyrkliga som i sitt grannskap lyckats hitta en vanlig högmässa denna Annandag?
Reformkatoliciteten möter vi i bestämda markeringar: Kristus kommer i sakramentet och kan/ska tillbedjas där. I bladet TROvärdigt (Växjö pastorat) mötte jag i senaste numret upperepat påståenden att vi minns Jesus i nattvarden. Det läsaren möte var inte en reformkatolsk (luthersk) nattvardssyn utan just den syn Martin Luther vid religionssamtalen i Marburg drog en högst påtaglig gräns emot (kritstrecket på bordet!) Men befolkningen i Växjö kommun får sig en reformert nattvardssyn till livs. Från Svenska kyrkan! Vi får in den synen med de fd frikyrkliga som städslas i Svenska kyrkan och det verkar som om ränderna inte går ur, ja värre, som om ingen fattar att ränderna skulle gå ur. Alltså behövs en praxis - en liturgisk aktion - som gör klart för alla vad vi faktiskt lär. Och denna reformkatolska hållning är dr Luthers. Lite mer plats för tillbedjan, adoratio! Konsekvent vaktslående om brödet och vinet i nattvarden.
Man kunde om man vill vara exakt - och det måste man ibland även om det är tråkigt, som f Gunnar kunde påpeka - också också leta efter det där Jesusordet som sign "Kubafararen" påstår finns i Kyrknyckeln. Och, alas, there it is! - i kyrkoherde Marklund beskrivning från Kuba. Vilket är Jesusordet som stöder resonemanget? "Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta det har ni också gjort mot mig." Detta är ord som "signalerar Guds intima relation med varje människa." Det kan man kanske säga, fast finns det inte andra och tydligare ord att andra om detta ska vara poängen? Jag bråkar inte men jag är lite skeptisk mot en tendens att ta fram bibelord som stöder resonemang. De reformkatolska startar nog i bibelordet och för resonemangen utifrån dem. Ser ni den metodiska skillnaden? Men ingen skugga över kyrkoherden, alls inte.
Till det reformkatolska kunde höra psalmsången men jag för den till markeringen av det svenskkyrkliga. I Kyrkans gudstjänst möter ett drama. Dramat är inte ett teaterstycke utan dramatiskt liv. I Källa kyrka var det vigsel på påskafton, fick jag höra i går. Sedan skulle det vara påsknattsmässa också. Betydde det att den långfredagskala kyrkan först pryddes till vigsel och sedan togs allt bort igen - som teaterrekvisita? Eller togs dramat från påsknatten bort? Det kunde ju tänkas vara lika enkelt. 1686 års Kyrkolag förbjöd vigslar på påskafton och andra stora kyrkliga dagar. Den gällde under min tid som präst och var ett uttryck för kyrklig medvetenhet.
Psalmer då? Jag fick fira påskdagens högmässa i en kyrka där man inte sjöng Vad ljus över griften eller Upp min tunga. Vi sjöng inte ens psalmen Dina händer är fulla av blemmor. Vi sjöng däremot sv ps 130, En stjärna gick på himlen fram. Något Upplyft era hjärtan var det inte, inte heller påskens prefation. Episteln var också borta. Jag antar att den gudstjänst jag var med om lika väl kunde varit en gudstjänst i Equmeniakyrkan. Tvångsintinktion var det också, en liten flicka höll oblatfatet, kyrkoherden tog en oblat och doppade och gav. Det var som på ålderdomshemmet - men jag klarade mig och fick kommunicera under två gestalter. Hurra! Min högkyrklighet står stämplad i ansiktet, kan man förstå. Annars kan det vara så att jag såg förvirrad ut och bemöttes som en förvirrad åldring fast jag inte hade mina arbetsbyxor på mig. Det är nämligen då jag ser ut som en åldring från hemmet, sägs det. "Avdelning Violen", svarar jag då.
Katolictetsmarkörer, markör av det reformkatolska (evangeliska, lutherska om ni är persondyrkare) och markör av det svenskkyrkliga - kan det vara där vi skulle kunna medvetandegöra och förnya? Finns det förresten några svenskkyrkliga som i sitt grannskap lyckats hitta en vanlig högmässa denna Annandag?
söndag 20 april 2014
Hullut Päivät och Haskala Paskala
"Hullut päivät" betyder inte kyrkodagar, som jag tänkte när jag såg Helsingfors så prytt under kyrkodagarna. Det betyder "galna dagar" - och det är väl liktydigt med dagarna från Skärtorsdag och påsktiden ut, kan jag förmoda men också en beskrivning av vad kristen tro är. Tack för era påpekanden! 1 Kor 3:18, 2 Kor 12:11 var bibelställena jag anförtroddes.
"Haskala Paskala" betyder i år som alla år GLAD PÅSK. Och jag har från säker källa klart för mig att Kristus har uppstått och att inget är hopplöst mer. Jag kan fortsätta blogga. Om det man inte kan blogga, måste man tiga, eller hur Wittgenstein skrev i Tractatus.
Riktigt glad är jag dock inte. Jag är i bryderi. Vilket är värst? Fel färg på mässhaken i högmässan på Jungfru Marie Beb eller fel anamnes, fel melodiserie och usla psalmer i Skärtorsdagens mässa? Jag märker att vår kyrkas klassiska läropsalmer, de lutherska om ni vill, får jag inte sjunga längre under fastetiden. Vilket är annars värst? Det iskalla golvdraget i den väldigt sällan använda kyrkan, som alltså inte alls hunnit bli uppvärmd till Skärtorsdagen eller orgel på Långfredagen, klockringning på Långfredagen eller bröllopsmusik inför säsongen med vigslar på Påskafton? Kanske de många aktiviteter (också i kyrkan) som kallas "Äggröran" på Påskafton skulle plats på värstinglistan också? Jag inser att jag i praktiken blir alltmer kyrklös och det beror inte på att jag är den ende norrmannen på regementet som går i takt och alla andra i otakt. Jag undrar dock över de präster som i urval uppträder högkyrkligt tänker - för högkyrkligt, kyrkligt medvetet, tänker de inte. Är det professionaliteten som brister eller vad? Mästaren röjer sig i detaljerna, i det konsekvent genomtänkta och utförda. Detta sagt så återgår vi till påskens glädje och låter påskens glädje vara en del av livsmönstret också när vi är kyrkokritiska. Själv roar jag mig med följande!
"Haskala Paskala" betyder i år som alla år GLAD PÅSK. Och jag har från säker källa klart för mig att Kristus har uppstått och att inget är hopplöst mer. Jag kan fortsätta blogga. Om det man inte kan blogga, måste man tiga, eller hur Wittgenstein skrev i Tractatus.
Riktigt glad är jag dock inte. Jag är i bryderi. Vilket är värst? Fel färg på mässhaken i högmässan på Jungfru Marie Beb eller fel anamnes, fel melodiserie och usla psalmer i Skärtorsdagens mässa? Jag märker att vår kyrkas klassiska läropsalmer, de lutherska om ni vill, får jag inte sjunga längre under fastetiden. Vilket är annars värst? Det iskalla golvdraget i den väldigt sällan använda kyrkan, som alltså inte alls hunnit bli uppvärmd till Skärtorsdagen eller orgel på Långfredagen, klockringning på Långfredagen eller bröllopsmusik inför säsongen med vigslar på Påskafton? Kanske de många aktiviteter (också i kyrkan) som kallas "Äggröran" på Påskafton skulle plats på värstinglistan också? Jag inser att jag i praktiken blir alltmer kyrklös och det beror inte på att jag är den ende norrmannen på regementet som går i takt och alla andra i otakt. Jag undrar dock över de präster som i urval uppträder högkyrkligt tänker - för högkyrkligt, kyrkligt medvetet, tänker de inte. Är det professionaliteten som brister eller vad? Mästaren röjer sig i detaljerna, i det konsekvent genomtänkta och utförda. Detta sagt så återgår vi till påskens glädje och låter påskens glädje vara en del av livsmönstret också när vi är kyrkokritiska. Själv roar jag mig med följande!
torsdag 17 april 2014
Mitt gamla stift, Stockholms stift
Manfred Björkquist var mitt livs förste biskop och jag fick - ett antal år senare - försiktigt ta honom i hand på Sigtunastiftelsen och bocka. Jag inser att de som styr och ställer i Stockholms stift i de flesta fall inte är från stiftet i egentlig mening. Det är jag.
Så glad jag blev när domprosten sände mig underlagen för presidiekonferenserna så att jag förstår vad som sker i mitt gamla hemstift. Det passar bra. Skärtorsdagen är ju en festdag när den börjar. Först sent i kväll drar det ihop sig. Och fest hör till det träliga konferensandet, som vi förstått. Innan det drar ihop sig, som det gjort och gör!
Finessen fattade jag inte förrän i går, tack vare domprosten. Församlingarna betalar för att skicka sina presider och kyrkoherdar. 2013 for man till Tallinn för 734 000:- men fick in 677 000:- från församlingarna. resten delade stiftet och arbetsgivarorganisationen på. Men, hallå! Kan arbetsgivarorganisationen ge samma favörer till alla stift? Vad säger Helén Källholm? Eller är det extra favörer för Stockholm?
I en drapa redovisas också varför det blev underskott. Specialkost och några uteblivna ställde till det.
2014 är vad som nu gäller. Summa intäkter var i budget 975 000:- men prognosen i mars sa 822 900:-. 854 866:- skulle enligt prognosen allt kosta. Lokalhyrorna för Stadshuset och Pieperska Muren gick på 138 473, förbrukningsmaterial 20 000:-, trycksaker 94 875:-, externa kostnader (summa) 54 750 och 10 000:- kostade den övriga personalen. I de 138 473:- ingick väl garderobsavgiften om 12 500:-
Käket då, hon-oxfilén från Tyskland med oxkind och allt det där? Budget 331 375:- men prognosen endast 236 500:-.
Vad blev det egentligen? Här återstår för en ambitiös kyrklig journalist lite efterforskningsarbete.
Finessen är förstås att intäkterna om 975 000:- kommer in med 250 deltagare där församlingarna betalar. Nu beräknades förresten kostnaderna för inbjudarna till 3540:- men 3 900:- skulle arrangören ha. Jag är inte säker på att jag fattar domprostens översända material men OM jag fattat rätt gick middagskalaset på 1800 spänn per deltagare. I heliga fastetider.
Några frågor återstår. Först den där om det personliga ansvar Eva Brunne nu tar - hon twittrade så glatt den 1 april om att "Idag bygger vi morgondagens kyrka. Bo Larsson vid Stockholms stift" och allt var så glatt. Det blev inte riktigt så, när bygget hamnade i det offentliga och de präster som facebookat om festen greps av eftertankens klara blekhet. Ska Eva Brunne stå där alldeles ensam? Det var ju andra som undertecknaden välkomstbrevet.
Helén Källholm har en av de högsta lönerna i Svenska kyrkan och fanns tidigare på Ersta, men fick lämna biträdandetjänsten där med omedelbar avgång, och dessförinnan var det turbulent på den ekonomiavdelning hon basade för. Finns här några frågetecken? Birgitta Ödmark är stiftsdirektor och Martin Fogelberg biträdande. Ska de gå nu? Eller ska alla sitta kvar som om inga missförhållanden avslöjats?
När det nu är som det är - vore det möjligt för församlingsbor att någonstans besvära sig över beslutet att skicka folk till presidiekonferensen? Kan man i församlingarna kräva ut ansvar av dem som for för församlingsmedel? Och vad gör Stiftsstyrelsen med de tjänstemän som planerat och genomfört konferensen? Städar och ber dem se sig om efter andra tjänster?
Min vän domprosten tackar jag för informationen. Min vän komministerns i ett annat stift fundering tuggar jag på. Han menade nämligen att detta påminner om den stora jubileumsfesten i DDR år 1989 innan allt föll samman i november samma år. Har han rätt, att det är förfallsfenomen vi bevittnar? Som på Skärtorsdagen när det börjar med fest och så rasar allt ...
Detta skrivet ska jag nu följa min Frälsare. så gott det går med den kyrkliga hjälp som erbjuds, och inte blogga förrän jag fått säkert besked att Jesus uppstått och lever. Får jag inte klart för mig att det är så, finns det ingen anledning att blogga, så då lägger jag av. Vi får se.
Så glad jag blev när domprosten sände mig underlagen för presidiekonferenserna så att jag förstår vad som sker i mitt gamla hemstift. Det passar bra. Skärtorsdagen är ju en festdag när den börjar. Först sent i kväll drar det ihop sig. Och fest hör till det träliga konferensandet, som vi förstått. Innan det drar ihop sig, som det gjort och gör!
Finessen fattade jag inte förrän i går, tack vare domprosten. Församlingarna betalar för att skicka sina presider och kyrkoherdar. 2013 for man till Tallinn för 734 000:- men fick in 677 000:- från församlingarna. resten delade stiftet och arbetsgivarorganisationen på. Men, hallå! Kan arbetsgivarorganisationen ge samma favörer till alla stift? Vad säger Helén Källholm? Eller är det extra favörer för Stockholm?
I en drapa redovisas också varför det blev underskott. Specialkost och några uteblivna ställde till det.
2014 är vad som nu gäller. Summa intäkter var i budget 975 000:- men prognosen i mars sa 822 900:-. 854 866:- skulle enligt prognosen allt kosta. Lokalhyrorna för Stadshuset och Pieperska Muren gick på 138 473, förbrukningsmaterial 20 000:-, trycksaker 94 875:-, externa kostnader (summa) 54 750 och 10 000:- kostade den övriga personalen. I de 138 473:- ingick väl garderobsavgiften om 12 500:-
Käket då, hon-oxfilén från Tyskland med oxkind och allt det där? Budget 331 375:- men prognosen endast 236 500:-.
Vad blev det egentligen? Här återstår för en ambitiös kyrklig journalist lite efterforskningsarbete.
Finessen är förstås att intäkterna om 975 000:- kommer in med 250 deltagare där församlingarna betalar. Nu beräknades förresten kostnaderna för inbjudarna till 3540:- men 3 900:- skulle arrangören ha. Jag är inte säker på att jag fattar domprostens översända material men OM jag fattat rätt gick middagskalaset på 1800 spänn per deltagare. I heliga fastetider.
Några frågor återstår. Först den där om det personliga ansvar Eva Brunne nu tar - hon twittrade så glatt den 1 april om att "Idag bygger vi morgondagens kyrka. Bo Larsson vid Stockholms stift" och allt var så glatt. Det blev inte riktigt så, när bygget hamnade i det offentliga och de präster som facebookat om festen greps av eftertankens klara blekhet. Ska Eva Brunne stå där alldeles ensam? Det var ju andra som undertecknaden välkomstbrevet.
Helén Källholm har en av de högsta lönerna i Svenska kyrkan och fanns tidigare på Ersta, men fick lämna biträdandetjänsten där med omedelbar avgång, och dessförinnan var det turbulent på den ekonomiavdelning hon basade för. Finns här några frågetecken? Birgitta Ödmark är stiftsdirektor och Martin Fogelberg biträdande. Ska de gå nu? Eller ska alla sitta kvar som om inga missförhållanden avslöjats?
När det nu är som det är - vore det möjligt för församlingsbor att någonstans besvära sig över beslutet att skicka folk till presidiekonferensen? Kan man i församlingarna kräva ut ansvar av dem som for för församlingsmedel? Och vad gör Stiftsstyrelsen med de tjänstemän som planerat och genomfört konferensen? Städar och ber dem se sig om efter andra tjänster?
Min vän domprosten tackar jag för informationen. Min vän komministerns i ett annat stift fundering tuggar jag på. Han menade nämligen att detta påminner om den stora jubileumsfesten i DDR år 1989 innan allt föll samman i november samma år. Har han rätt, att det är förfallsfenomen vi bevittnar? Som på Skärtorsdagen när det börjar med fest och så rasar allt ...
Detta skrivet ska jag nu följa min Frälsare. så gott det går med den kyrkliga hjälp som erbjuds, och inte blogga förrän jag fått säkert besked att Jesus uppstått och lever. Får jag inte klart för mig att det är så, finns det ingen anledning att blogga, så då lägger jag av. Vi får se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)