Förlorarna

De är dock entusiastiska, förlorarna. Vad som avhandlas i utskott ska stanna i utskott (också om alla läcker till sina nomineringsgrupper) men så mycket kan man säga, att entusiasm finns det. De stora och allvarliga frågorna kommer dock inte upp. Lokalperspektivets små framgångar kan redovisas som vore detta ett framtidsmönster. De utredningar som alltmer - och ibland överaskande - talar klartext om kris, påverkar knappast. Men det finns i varje krigsmakt de som in i det sista håller igång de dagliga rutinerna och räknar kalsonger som ska till tvätt och de som kommit tillbaka från tvätteriet. Nionde armén utanför Berlin är tytpexempel.

De små frågorna tar tid. De hanteras som vore de viktiga. Jag kan verkligen vara fascinerad OCH känna att orken tryter. Sammanträde efter sammanträde men aldrig ett rejält analysarbete för att varsna farorna, förstå skeenden i deras längd och kanske, kanske pröva alternativ. Visst kan man göra meningsfulla insatser i den egna församlingen, men det är en tapperhet som borde få konsekvenser när det handlar om strategier för framtiden.

Jag har varit med ett tag. Det är mentalt ingen fördel. Jag kommer på mig själv med att upptäcka hur gamla ledamöter åldrats på ett år. Hur det är med mig själv ser jag inte, eftersom jag ser mig själv i badrumsspegeln dag efter dag och alltså missar förfallet. Men tiden far kanske inte väl fram med någon av oss - det är en möjlighet jag kan hålla öppen.

I kväll är det gruppmiddag. I morgon kväll kan man i Uppsala domkyrka fira gudstjänst till minne av att Dag Hammarskjöld begravdes för 50 år sedan. Vad ska man tycka om den sortens jubileumsbegravningsaggremanger? Ärkebiskopen ska predika. Kommer KG månntro? Ärkebiskop Eidem är förhindrad. Men hur var det med Hammarskjölds insats i Kongo? Jag har försökt läsa och förstår nog mindre och mindre av det politiska skeendet och dess fortsättning men det är klart att belgiska gruvintressen och investeringar väger tyngre än idealitet. Jag kanske borde gå på gudstjänsten? Förlorarna kommer entusiastiskt att vara där, inser jag. På sitt sätt verkar det mycket passande. Då en krasch i Ndola, nu ett sönderfall här.

Verkar jag pessimistisk? Jag läser Nyckeln 2011. Argumentet att Jesus har uppstått kan man komma dragande med och att det ska hålla missmod på avstånd. Det är sant men det är ett uselt argument när det används för att undvika allvar. Lika uselt som argumentet att Kyrkan varit illa ute tidigare. Det är sant - men då var inte vi med. Det är skillnaden. Så jag kan fråga hur det kommer sig att de entusiastiska förlorarna likväl förlorar när Jesus uppstått och den nya mänskligheten samlas i Kristi Kyrka, glad, livskraftig och förhoppningsfull. Det är något som inte riktigt går ihop. Lika lite som när pastor Klein  i den öppna folökkyrkan ska ha ut Håkan Sunnliden ur Svenska kyrkan och menar att han skulle lämna prästeriet.

Socialdemokraterna hade i dag besök av min vän Håkan Juholt. Det blev uppställning för fotografering av S-gruppen ihop med Håkan. Här backas inte från det politiska ansvaret för (S)venska kyrkan, förstod vi. Var min vän Göran Persson någonsin på träff i Uppsala med kyrkomötesgruppen? You ain't seen nothing yet, kan man förmoda.