Ny kontraktsindelning

Saken är inte hemlig fram till dess att stiftsstyrelsens protokoll publicerats, sa biskop Jpohansson, så ni kan få veta att det i Växjö stift ska finnas åtta kontrakt från den 1 jan 2012. När jag började som kontraktsprost var det 17. Öland hade två. Men när Öland nu har två pastorat, går det inte att ens ha ett kontrakt. Vi ska samman med Norra Möre, som är Kalmar och trakten däromkring. Kontraksprosten, som har han um'et är nöjd, sägs det. Inflytrandet från Kalmar balanseras. Det är skitsnack. Norra Möre var, upprepade jag innan jag avsatts som kontraktsprost, ett antal delar där alla vette in mot Kalmar, där folk arbetade. Ingen principiell skillnad mellan Rockneby och Ljungbyholm eller Trekanten och Norrliden, Berga och Tegelviken. Några av orterna ligger lite längre bort - men vi talar om minuter för den som kör till sitt arbete.

Nu blir det annorlunda. Då kunde präster och diakoner samlas för att slänga upp fötterna och tala med varandra. "Prostost" var det den 4 januari varje år och sommarfesten med Prosten Carlquists bål som stående ingrediens gick runt. Arbetsgrupper jobbade med teman och knepiga frågor togs upp till samtal. Så är det inte längre. Nu träffas 60 präster och diakoner och det betyder att vi sitter i samma lokal men träffas, nej knappast. Jag frågade en av prästerna om kontraktsprosten ringt och frågat om hur det var. "Aldrig", blev svaret. Men jag fick ett mejl som kontraktsprosten skickat till min kyrkoherde och kyrkoherden vidarebefordrat med besked att Hembygdskalendern på torsdag kan hämtas på Pastorsexpeditionen i Kalmar - och kyrkoherden hakade på med en fråga om hur många böcker de olika föraamlingarna beställt. Det är ibland något makabert över det kyrkliga, kände jag. Kontraktsprosten såg jag den 8 februari på ett konvent - för jag har missat ett i början av sommaren. Han har inte ringt mig och jag har inte ringt honom.

Jag tror att myten om närhet ska krossas när vi fortsatt talar strukturtredning, samverkan och närhet. Det fina kleresiet samverkar nog. Kyrkoherdar kallas in för att tala med kontraktsprosten men allt blir allt längre bort när man ser läget från det gemena kleresiets begränsade horisont. Det blir så alldeles logiskt. Överbyggnaden blir stor. Reaktionen? Likgiltighet. 50% av remissinastansterna hade svarat på det senaste förslaget. Det är rätt uppseenedeväckande för av dessa svarande finns de som pliktskyldigast svarar på remisser och så någhra som engagerar sig. Hur många?  Jag befruktar det värsta, som gubben sa.

Kontraktet kanske alls inte behövs längre. Pastoraten är så stora att de kan vara en enhet. Men då delar vi bara erfarenheter med de gamla vanliga (som vi träffar en gång i månaden eller en gång i veckan) och står kunskapsmässigt och erfarenhetsmässigt svagare, tänker jag.

Så vad skrev jag i mitt särskilda yttrande? Jag var konstruktiv och talade om kontraktet som en kollega-struktur, en där man läser tillsammans. Kollega betyder ju den man läser tillsammans med - tidebön och böcker. Men mot alla positiva som talar om hur nära ch fint det ska bli i framtiden sätter jag min insikt att den samverkan vi hade nu sker på så långt håll att nära blir det inte. Vad kan vi göra åt den saken? Ingenting - om inte på icke-arbetstid och frivilligt. Vi bygger ett i allo kontraproduktivt system. När jag är dyster undrar jag om någon egentligen tror på det du nu utför.

Ingen hurrade när beslutet om ny kontraktsindelning togs. Borde man inte ha gjort det? När Växjö kommun blir ett pastorat - kommer stiftsstyrelsen att hurra då i alla fall? Och ska jag skriva särskilt yttrande igen?