Håkan Zetterquist vill jag gärna fortsätta puffa för - och SPT, Svensk Pastoraltidskrift, där också aKF:s remissvar på Strukturutredningen återfinns. Håkan är missionsvetare och la detta paradigm på händelser i Svenska kyrkan. Det var fruktbart. Nu påminner han om hur de stora pastorala problemen i Stockholm på 1940- och 50-talen löstes. Vi talar nu om prästerlig underbemanning och mammutförsamlingar i söderort. Prästerna var strängt sysselsatta med pappersarbete på pastorsexpeditioonen, som hade folkbokföringen om hand. Inflyttningar på och födslar en masse. Deh fick slita med organisationsfrågor för att få till nya kyrkor och nya församlingar. Hur var detta möjligt att hantera? "Det löstes i sina provisorier mede arbetsinsatser utan arbetstidslagstiftning och en lokal entusiasm som inte kan räknas med idag eller i den framtid strukturutredningen antas leva i."'
Här är det! Strukturutredningen måste laga efter läge ochn inser att det inte finns folk via de politiska partierna att ta ansvar för den gigantiska organisation som Svenska kyrkan nu är. Alltså måste organisationen förändras, bli mer storskalig. Några tänker sig att de kan bevara det nära - för det är bara pengar och hus och sådant som sköts storskaligt. Vi materialister inser att de materiella betingelserna skapar tankemodellerna. Återstår bara att, som romarna skulle säga, agere contra. Nu måste vi medvetet bygga nerifrån utan att förfalla till det lokala. Den enda teologi som är rustad för detta är en högkyrklig teologi, som kan se hela Kyrkan möta i det lokala och låta den lokala sockenkyrkans altare vara brännpunkten för hela det kosmiska frälsningsdramat.
Antagligen måste detta viktiga arbete ske sedan vi varit på översåtarnas samordnings- och andra möten och lagt arbetstiden där. Men då gäller det att nu och i ett sammanhang motverka den i Svenska kyrkan utbredda håglösheten bland präster. Denna håglöshet är strukturell betingad mer än personligt, tror jag. Berövar man folk ansvar, blir det så. Jag tror det är förödande att omorganisera och låta tidigare kyrkoherdar bli komministrar, underställda en kyrkoherde å fjärran ort och en arbetsledande komminister på närmare håll. Resultatet blir bara att de fd kyrkoherdarna inväntar order - för ansvaret är inte längre deras.
Detta lärde jag mig på en krigsövning där gradbeteckningar för gruppbefäl saknades. Jag gick runt i backarna och frågade efter gruppbefäl - men ingen anmälde sig. Hade furiren inte tre streck på kragspegeln var han inte furir och inte ansvarig för något. Alltså krälade majorer, kaptener, löjtnanter och sergeanter runt för att visa folk hur man sätter samman sin stridssele för det fanns inga gruppbefäl att använda som instruktörer. Två dagar senare hade gradbeteckningarna kommit på plats, jag såg surögt på en furir som jag mindes hörde till dem som inte anmält sig - men insåg också att med gradbeteckningar på plats tog han verkligen sitt ansvar. Jag tror detta är lärorikt. Se till att markera folks ansvar, så tar de det.
Så nu återståpr, som det hette på Sankt Sigfrids folkhögskola: Med personligt Ansvar. MPA. Och märk mina ord: Utöver arbetstid. Sug på den!
Härligt Dag att du fortsätter blogga. Jag har ändrat länken på min egen, där jag nu förresten också lagt ut Överklagandenämndens beslut. Men det kan vi tala om imorgon för vi träffas väl på Stiftsstyrelsens sammanträde?
SvaraRaderaFör övrigt gläder jag mig åt innehållet på denna blogg. Kanske är det dags att ta upp samtalet om hur vi bygger församling underifrån igen? Du säger att det enda sättet är det högkyrkliga. OK, jag bjuder på det, men hur gör vi då med hemmen? Och hur verkar vi för sunda delegationer, bra strukturer, resurser och återkoppling? Jag tror jag vet, men sparar det.