Jag ifrågasätter talet om mångkultur. Det finns många kulturella yttringar - mer eller mindre i marginalen - i Svrige men det finns en enda dominerande kultur. Den är sekulariserad, funktionellt ateistisk, dominerad av betydande normsändare utan djupare värderingar, den omprövar i den rådande ekonomiska strukturen alla heliga värden och kapitaliserar allt.
Upplysningstidens tänkande är en tydlig yttring och styr. Alltså kommer jag från skolavslutningtar till Astrid LIndgren. Jag fick mig Mio, min Mio aktualiserad i helgen och tog i går kväll fram boken. Jag fick den julen 1954, samma år som den kom. Den har sin uppföljare i Bröderna Lejonhjärta.
Astrid Lindgren skrev fler existentiella böcker. De har många bottnar och flinka präster kan ansluta och göra kristliga tolkningar. Det har kommit ett par böcker på temat. En återkallades för Astrid Lindgren eller det bolag som agerar för hennes och arvingarnas intressen gick inte med på tolkningarna. Naturligtvis kan man känna igen bibelhändelser i böckerna för Astrid Lindgren, prästgårdsarrendatorns dotter, kommer från den kulturkretsen. Men det riktigt intressanta är kanske något annat. Inte att kyrkan spelar en undanskymd roll eller att Emil på husförhöret möter prosten - på samma sätt som han kan möta andra forntidsföreteelser som Kommandoran och fattighjonen. Astrid Lindgren uttrycker en för svenska folket passlig civilreligion. Det är intressant.
Att Emil kan uppfattas vara modellerad på Rousseaus Emile på samma sätt som Pippi Långstrump kan förstås så, vet väl alla. Upplysningstidens tankemönster blev allmängods i vårt upplysningsorienterade land. Och då behövs - samme Rousseau - en religion som består av "gud, dygd, odödlighet" samt insikten att det - för att formulera sig enkelt - ska vara "lagom". Rätt svenskt.
Så ska prästerna hantera saken men utan att komma vid det faktum att kristen tro nu ska möta svensk civilreligion. Alltså lägger de uttolkningen av den kristna tron så, att civilreligionen inte störs. Kolla vad vi får ihop när det kommer til advent och jul, bara! Mycket ljus och Lucia som någon helt annan än den hon var. Jesus blir Barnet osv osv. Det går att ha präster på skolavslutningar bara de inte ber eller uttrtycker tron eller välsignar. En hälsning går bra. Oxh blir det begravning? Dör en älskad morfar, en ung person eller ett barn möts man i Nangijala. Den konstruerade tillvaron duger lika gott som den uppenbarade.
Mitt problem är enkelt deller kanske väldigt svårt: Nöjer sig svenska folket med fiktionen, vad ska då Kyrkan göra med sina fakta? Kan man förkunna evangeliet för dem som redan ätit sig mätta och kan leva gott på det som Astrid Lindgren lagat till - som ett lysande uttryck för upplysningstidens religion? Jag ställer frågan om salighetssaken.
Amen! Som barn lärde jag mig nog så mycket i kyrkan om Skorpan som om Elia. Problemet är väl att djävulen alltid lägger lögnen väldigt nära sanningen - så nära att den inte upptäcks av den ovaksamma fårahjorden. De som upptäcker den avfärdas och mönstras ut som överkänsliga och överspända i sin religiositet istället för att få efterföljare. Visst kan man använda Astrid Lindgrens fiktion som utgångspunkt för existensiella samtal, men då måste man vara tydlig med vad Bibeln lär. Det är religionsdialog det handlar om trots allt! Eftersom man måste vara kritisk mot fiktionen som folk gillar så tror jag att det är en mer positiv utgångspunkt för mission att hålla sig till att beskriva vad kyrkan tror. Om någon vill jämföra med Nangijala så får man ta tag i frågan när den kommer upp istället!
SvaraRaderaMio min Mio kom ut 1953, samma år som Tolkiens Sagan om Ringen. Likheterna i grundberättelsen är slående!
SvaraRaderaDags att ta nästa studieresa till Stockholms södra förorter? För att se på den växande "sekulariseringens?" företrädare, iklädda huvuddukar och slöjor!
SvaraRaderaNej, jag hör inte till SD, men jag undrar ändå vad som händer här med ett allmänt minskande intresse för kristendomen och med de muslimska friskolorna. Det problemet löser man inte genom kristna skolavslutningar! Det är mycket, mycket allvarligare, för det är totalt kulturövergripande.
Varje tid har sina gissel. I det Gamla Förbundet plågades och frestades man av den kanaaneiska religionen med dess fruktbarhetskult. I det Nya Förbundet och den tidiga Kyrkan utgjorde gnosticismen det stora hotet. Vi plågas nu av allt på en gång när vi frestas att bli civilreligiösa. Kyrkan måste stå fast vid den en gång för alla givna Tron "Verbum caro factum est".
SvaraRaderaThomas Andersson
@Thorsten Schütte
SvaraRaderaSkillnaden är dock att Tolkien liksom hans gode vän C S Lewis var uttalat kristen vilket också märks mycket tydligt i deras författarskap om man skrapar lite på ytan.
Ta bara en sådan sak att den avslutande delen av "Lord of the Rings" heter "The Return of the King". :-)
Hur bra är det i Nangajala? Där finns ju både Tengil och Katla!
SvaraRaderaNja, att göra vår största författare alla kategorier Astrid Lindgren till en enkel upplysningsföreträdare är att grovt underskatta detta geni.
SvaraRaderaI hennes verk uppmärksammas barn(och gamla)
på livets grundförutsättningar, på den ständigt pågående kampen mellan Gud och Djävulen(om än med andra namn), och hur vi spelar med i denna.
Och där lyser de sällsamma helgongestalterna Pippi och Emil, de som var heltigenom goda. De som valt sida och blir lysande föredömen.Då får vi stå ut med att himlen kallas Nangijala. Barnen förstår i alla fall.
LG
Jag tror inte att det går att anknyta till civilreligionen. Människor är redan mätta.
SvaraRaderaMan brukar hänvisa till Pauli tal på Aeropagen, där han anknyter till altaret för "okända gudar". Visst gjorde han det, men han uppmanar också åhörarna att omvända sig från sina "okunniga tider" till levande Gud!
Brukar de präster som ställer upp för s k Luciakröningar göra det?
Kloka tankar, Gunvor Vennberg. Risken med Nangijala-prat är att man aldrig kommer vidare. Bättre då att hålla sig till den kristna tron och utifrån den leda "nangijala-troende" rätt.
SvaraRaderaSkänker för övrigt en tacksamhetens tanke till de vuxna i min omgivning som aldrig vilseledde mig med "Mio, min Mio" osv. För övrigt trodde jag, ända tills nu, att dessa böcker var av betydligt senare datum. Så "å banan" (tokigt) var de där jag växte upp.
Elisabeth
Nog betraktas kyrkans uppenbarade fakta ofta som fiktion? Av många även i den kyrkliga apparaten. Med eller utan vigning.
SvaraRaderaNär normalsvensken gör årets enda gudstjänstbesök vid jul, nog betraktar han julevangeliets utstoffering som saga? Barnet angår många. Jesusbarnet få.
Vid begravningar betraktas talet om det eviga livet i Guds närhet som fromma förhoppningar och den räddhågades flykt undan det oundvikliga. Nangijala blir nog både verkligare och mera gripbart för flertalet än Guds Rike.
Dessutom retar varken barnet eller Nangijala den svenska civilreligionen. Fasthållandet vid ett sanningsanspråk i de bibliska berättelserna gör att dessa framstår som stötande. Astrid Lindgren gör inte anspråk på att skildra en objektiv verklighet (vad denna nu skulle kunna bestå av??).
Kanske har flera generationers nedtoning och relevansskapande av det kristna budskapet förvandlat detta till mest saga. Jag har själv hört flera skolavslutningar och predikningar runt jul på temat: Barnet som förändrar. Flera av dem bra. ( Caroline Krooks mästerlig). Och i julas bestod julottans predikan av recitering av Viktor Rydbergs Tomten. Recitationen var utmärkt. Men inte bidrog dessa utläggningar av julevangeliet till att klarlägga kristen tro? Eller?
Per S
Mig veterigt hade Astrid Lindgren själv ingen ambition att göra anspråk på att förmedla det kristna budskapet i sina böcker. Därför är det också märkligt att präster m.fl. applicerar sina tolkningar som om det vore så. Det är ju att vanhedra henne som människa och författare. Hennes dotter har efter hennes död tydligt deklarerat att hon inte var bekännande kristen. Visst finns det i hennes böcker andliga dimensioner, men hennes Nagiljala kan väl lika gärna tolkas som Nirvana eller vad som helst. Det ligger förmodligen i betraktarens egen andliga och kulturella tillhörgihet hur man uppfattar det. Med andra ord, vissa människor kommer alltid att vara "Nangijala-troende" och vari ligger problemet?
SvaraRaderaDag!
SvaraRaderaÄven om jag inte håller med dig i allt, så måste jag säga du skriver väldigt skickligt.
Nej du har helt rätt, multikulturen har aldrig funnits: (tidskod:14:15) http://sverigesradio.se/laddahem/podradio/sr_p1_tendens_070320123804.mp3
Jag måste säga att jag och hela min familj är rätt trött på kyrkan, varför? Jo eftersom kyrkan är politiskt korrekt, det är lite tro och mycket blabla genus, miljöskydd och indifferentism. Höjden av dumhet är när prästen förkunnar syndernas förlåtelse, eftersom det inte finns någon synd i Svenska kyrkans teologi blir det en väldig paradox.
Idag existerar en "open market religious economy", kyrkan har inte fattat det. Lika dålig förståelse fanns i USA på 1700-1800-talet av den anglikanska kyrkan. Har du insett hur liten denna kyrka, som hade alla möjligheter att bli världens största (större än RKK), är? Det största problemet var att prästerna inte var ansvariga inför sin församling. "Dåliga" församlingar måste dö och goda församlingar måste frodas", så är det inte i SvK. En annan del som var viktig för anglikanska kyrkans fiasko, var att missionsbefallningen var obefintlig, också detta är påfallande i (S)(v)K. Spiken i kistan kommer antagligen när skatteverket slutar att samla in pengar till denna politiska rörelse. Vem vill betala flera tusen om året för att tillhöra en organisation som inte ger en något annat än lite politiska utspel. En kyrka byggs upp av tro och demoleras av tvivlare.
Mvh / Bosse
Astrid var ateist, ingen med den genialiteten kan tro på den mänskligt påhittade sagan bibeln o allt vad som den följer.
SvaraRadera