Mer inför julen

Utanför bygdegården i Källa finns ett julgransarrangemang, dvs lampor kring ett tomrum - för granen finns inte med. Jag tycker det är rätt välvalt. Livsträdet var det som skulle fram i gammal tid. Livsträdet pryddes. Nu finns inte livsträdet kvar. Bara prydnaden. Det stämmer bra med min tes om yta men inte innehåll.

Hemma i HSB läste jag på nätet. Riksredaktören Linda Svenske tycker att upptrappningen inför jul är det bästa. Varför? "För julaftonen är liksom bara en dag. Och den dagen går ju så fort. Och sedan är julen slut." Arma människa! Hon har inte, och avslöjar detta offentligen, fattat att julen går in när det blir julafton och sedan raskas ut på tjugonde dagen. Men varför kan man vara så spritt språngande galen att man då förbereder och förbereder det som försvinner likt en fjärt i rymden? Vi andra kan både förbereda och fira och fira igen och igen och igen. Det har verkligen sina fördelar att vara kyrkokristen. Det är liksom ingen ände på det myckna firandet i väntan på Guds framtid, den som nu är oss närmare än när vi kom till tro.

Ölandsjournalen har ett julnummer. Artikeln Välkommen Juletid lockar mig till läsning. Artikeln inleds med den sedvanliga lamentationerna om alla förberedelser som måste till. Artikelförfattaren meddelar att romarna redan på 300-talet firade jul med kristna förtecken men då hade kejsar Aurelius redan för några årtionden bestämt att "alla romarna skulle fira den obesegrade solens återkomst den 25 december." Kanske var det inte just kejsar Aurelius, tänker jag - men mot 200-talets slut införs en hednisk fest just den 25 dec. Varför? Tänker man efter det ringaste handlar det om ett politiskt drag. Folk har mött kristna som firar jul och lockats av den kristna julen. Nu måste det romerska imperiet svara med något annat, något folkligt och festligt. Då är det nu läge att tydligt ifrågasätta påståpendet att de kristna tog över en hednisk fest. Det var, kan man med politisk insikt om hur makt agerar, lika väl ha varit så att den romerska makten behövde möta ett hot. 312 blev den kristna tron tillåten religion i imperiet. Dessförinnan måste det ha funnits så många kristna att det fanns rimliga skäl att tillåta dem. Vi talar alltså politik. Vi kanske också ska tala om att det den romerska makten konstruerade inte hade något innehåll. Alltså gick maktens alternativa firningsämne förlorat.

Jag läser vidare i artikeln: "Vi får inte glömma bort att njuta av denna tid. Den försvinner ju så fiort förbi. Vi får inte, i stressen, glömma bort att värna om våra nära och kära, de som finns hos oss och de som inte längre gör det." Det är ett intressant program för julefriden. Hur värnar man om dem som inte längre finns hos oss? Är det inte programmet för gravsmyckning, ett hedniskt program för julen, eller?

I morgon ska rektorerna ge besked om de ska ha julavslutning i kyrkorna. De fastnar på frågan om välsignelsen - och struntar i att det kommer att förekomma religiös förkunnelse. Det får det antagligen inte göra, när allt kommer till allt. Men det är inte jag som hamnar i fängelse utan rektorn. "Om jag varit rektor hade jag inte vågat ha julavslutning med Dag Sandahl", sa komministern i Borgholm. Det tror jag är ett klokt konstaterande. Tror verkligen någon att jag står som tyst staffage i min egen kyrka? I kväll får jag kolla vad Skolverket skriver på sin hemsida! Det förbjudna har en säregen lockelse, som alla vet.