Haggis

Det var kurs för ungdomsledarna, som vi på norra Öland kallar "Drabanterna" under höstlovet. Temat var dels Lukas, dels mission och lärjungaskap och till det ekumenisk basorientering. Vi höll till i Edinburgh i syfte att ungdomar ska få se en del av det de förtroendevalda är förtrogna med. Egentligen upphör jag inte att förvåna mig över att vi under festliga former drar runt i en cirkus för att underteckna Borgå-avtalet men föga gör för att hålla liv i det.

I Edinburgh bodde vi på Haggis som är ett hostel på 3/5 West Register Street. Våningssängar, dusch i korridoren, handfat där och toaletter i korridor /fast bakom dörrar!/ kanske inte låter så mycket för världen - men omhändertagandet var ypperligt. Ingenting var omöjligt, allt var vänligt och påfallande serviceinriktat. Mina vänner Anne och Richard, som tyckte att jag var för gammal för hostelboende och erbjöd mig att bo hos dem nära den botaniska trädgården, var också omtänksamma - men faktiskt i onödan. Frukost i köket och stället ligger så centralt. Ska man resa med familj och hantera kostander väl, kan man bara rekommendera stället. Samt förstås när man reser med ungdomsgrupper. Trappstegen upp är många och hälsobringande.

Som vanligt tyckte jag att vi hunnit lära dem för lite - men insåg i går kväll efter att ha hört en mamma referera vad familjen fått sig berättat samt kollat Facebook-bilder, att vi hunnit en del. På Calton Hill vandrade vi och jag talade lite David Hume, den vänlige 1700-talsfilosofen. Kullen var ju filosoferns promenadplats. Upplysningstiden måste vi ha pejl på. Den präglar vår tid och dess kristendomsinvändningar ska vi kunna hantera.

Vi hann med ett dygn på Holy Island också för att tala mission, klosterfromhet och vikingahärjningar. Och förstås för att upplerva den säregna miljön. 600 bofasta och 600 000 besökare varje år! Om våra drabanter sett Kyrkan i ett lite större perspektiv än det vanliga hemmavid, är det ett plus.

Väl hemma började jag packa upp men det var ju en gudstjänstdagar så en del skulle skrivas. Natten är min, sa pigan. Jag anställde också frågesport. Frågan löd: Vilken tidning är Svenska kyrkans viktigaste kritiska röst? I tur och ordning löd svaren: Nya Väktaren, SPT, Världen Idag, Dagen, Kyrkomusikernas Tidskrift. Inget var rätt. Rätt svar är: Svensk Kyrkotidning. Hur jag kan veta det? Tidningen presenterar sig själv så - men rätt uppenbart utan förankring i verkligheten! Den identifierar sig också som en "konstruktiv och progressiv röst". Jag förstod vad jag håller på att läsa i en samtidsanalyserande bok att det handlar om ad och id - advertisment och identity. Knepigheten är att ens identitet kan formas av annonsernas budskap och då blir jag inte "jaget" utan en identitet, den för behoven anpassade och antagna.

Annars läser jag Erlanders dagböcker 1961-1962. Lika hypokondrisk som han är jag inte men kan väl ändå lamentera över att det är lite mycket. Först kyrkomöte, så helg, så ungdomskurs, så helg och därefter en konferensmåndag samt besök av självaste biskop Johansson om aftonen. Reasonably fed and drunken ska han bäddas ner i biskopsrummet, ett sådant varje prästgård med självaktning håller sig med. Men först en rejäl högmässa och därefter konfirmander. Skapelse och syndafall står på programmet.