Sanslöst i Åkes värld

Vår vän domprosten Åke Bonnier i Stockholm bloggade under kyrkomötet (26 okt) om vigslarna. Hans slutsats blev att den som avsäger sig vigselrätten bör fråntas rätten att utöva vigningstjänsten. I sak är det  att bli arbetslös. Det kan man tycka är en märklig konsekvens - som alltså inte varit konsekvens om Sverige haft civiläktenskap för då hade vigselrätt och prästämbete alls inte hängt ihop. Och skulle man fråga reformatorerna om äktenskap, är detta ett borgerligt ting. Det kan man mena är en förenkling - men i alla fall. Bärande element för prästämbetet kan det knappast vara, teologisk sett, i en reformatorisk kyrka.

Märkligare blir dock två andra ställningstaghanden som den gode domprosten gör.

Kyrkohandboken blir i Åkes värld en del av bekännelseskrifterna. Det är den dock inte. Som bäst uttrycker den vad bekännelsen säger. Men, åter, i en reformatorisk kyrka är misstänksamheten en dygd och, som det heter, hermeneutisk tolkningsnyckel. Vad säger Skriften och vad säger Kyrkan tiderna igenom? Har man inte denna breda syn på Kyrkans Tradition, återstår ordningsargumentet - i bästa nazistiska stil. Vi har antagit en ordning och den ska tros. Detta är funktionell ateism av ett till och med primitivt märke, säger den som började i kyrkomötet 1979, och sett det mesta av hur kyrkomötesbeslut antas. Kyrkomöten kan "irra", ta fel, säger de reformatoriska, som ni minns. Det är så sant.

Att f ö biskopskandidater, när det begav sig i Växjö senast, tillstod att de inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB) är ett memento. En av dem som inte läst SKB blev biskop och vakar nu över läran ... Boken har han dock.

Det andra märkliga är synen på kallelsen till prästämbetet. Den är inre och yttre, heter det. Gott så. Den inre är en dragning till tanken att det kanske är präst jag ska bli. Den yttre är Kyrkans prövning av den inre kallelsen. I Åkes värld blir den yttre kallelsen att det prövas "om personen skulle passa till att vara präst i Svenska kyrkan". Detta kvalificeras: "Man måste helt och fullt tjänstgöra i Svenska kyrkan utifrån de ordningar som gäller" - och detta är inte konstigt. "Så är det också i t ex Romersk katolska kyrkan." Visst - men de reformatoriska, och domprosten är domprost i en evangelisk kyrka - ifrågasatte just att ordningar skulle vara sakrosankta. Det fanns och finns goda skäl till detta ifrågasättande - för utfallet av prövningen av prästkandidater blir mdd domprostens syn till sist funktionell ateism. Våra ordningar är det kriterium som sätts över Guds kallelse. Har jag nu en av Gud given prästkallelse - och det mesta talar för att det förhåller sig och förhållit sig så (jag vigdes och har genom min prästtjänst fört människor till tro och de har bevarats i tro) - hade jag nu utifrån de ordningar som riksdag och kyrkomöte antagit inte prästvigts. Då hade Gud nödgats konstatera att domkapitel och biskop infört vetorätt mot det gudomliga majestätet. Är vi säkra på att det gudomliga majestätet uppskattar sådana tilltag? Och, en mer mänskligb fråga, hur kommer det sig att jag kan utöva ett prästämbete denna novemberdag som jag aldrig detta år 2011 inte kunnat vigas till? Är det inte underligt? Lite, i alla fall? Så underligt att biskop Johansson inte är välkommen att fira mina 40 år som präst den 19 december. Han kan ju inte få fira något han själv aldrig skulel ha vigt mig till.

Det är självklart att inre och yttre kallelse ska stämma överens. Men antagligen måste vi kvickt röja i rekvisiten. Frågan är inte om jag passar till att vara präst i Svenska kyrkan så som hon nu är datumstämplad. Frågan är om Gud vill ha mig till präst och om jag är dogse till prästämbetet utifrån de klassiska kriterierna för prästkallelser. Det har fakiskt inte ett dugg med frågan om man önskar ta emot den av staten utfärdade vigselbehörigheten att göra eller inte. Och det var staten som plötsligt skulle ändra och göra vigselrätten personlig utan att den egentligen är det - eller?