Nacht und Nebel

På väg till Högby kyrka för konsert med Py Bäckman och körerna var det novembermörkt och dimmigt. Nacht und Nebel, tänkte jag. Natt och dimma. Men det är det på fler sätt.

En professor i Kalmar ska föreläsa om Gud på måndag. Ur hans perspektiv finns inte Gud. Jag antar att han inte hinner med en genomgång av dokument; Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter. Han har valt perspektiv, bestämt sig. Det är precis lika intressant som vad en vanlig hemmansägare av gängse snitt på sin tid kunde tänka ut, kanske till och med mindre intressant. Men jag hackar inte på professorn.

Jag undrar över varför Svenska kyrkan så konsekvent misslyckats med att göra tron trolig. Aldrig tagit de intellektuella striderna utan retirerat. GA Danell, domprost i Växjö, gjorde det med professor Hedenius. Gunnar Rosendal, F Gunnar, på studentaftnar i Lund. Biskoparna? Tja. Och aldrig har präster tränats i samtidsanalys för att apologetiskt kunna möta sin samtid. Det är nöjen vi fick läsa in oss på under fritid. Om det roade oss, vill säga.

Komminister Ulla Carlsson i Aspeboda lämnar sin tjänst. Det har varit en oerhört påfrestande tid för henne, berättar hon. Nu ska hon ta paus och tänka över situationen. Hon ville vara en kreativ präst med kärleksbudskapet i centrum. Det fanns inte utrymme för det i Falun, säger hon till Dala-Demokraten. Från prästhåll känner hon inget stöd. Däremot från församlingen i Aspeboda och från många andra människor.

Jag tror henne. Det vore värt att överlägga om den saken - för kommentarerna i DD till hennes avhopp är en provkarta på fördomar om den kärlekslösa kyrkan. Må vara att de som älskar att upprepa sina fördomar tar chansen i en tidnings kommentarfält - men varför kommer vi inte åt det som är obegåvade missuppfattningar? Varför ska det fördomsfulla när det gäller kristen tro stå oemotsagt? Lite kan jag skratta. Nu får hela systemet känna på vad det är att utsättas för det som "kvinnoprästmotståndarna" under decennier ensamma fick bära. Välkommen i klubben!

Eller skolavslutningarna. Skollagen, den från 1 juli i år nya, är klar. Religiösa inslag ska inte förekomma. Saken gäller inte bara att prästen inte får välsigna. Saken gäller religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse. Orden är klara, lagen tydlig. Avsikten är en och fullkomligt begriplig.

På Skolverket har det, tänker jag dolskt, suttit en /onaniblek/ byråkrat, en sådan som går till Verket iförd grå poplinrock (tillverkad i DDR, inköpt för länge sedan) eller en proggigare klädd men snipig, misslyckad lärare, som hade sina glansdagar mellan 1968 och 1973 men där haschdimmorna verkligen skapat Nacht und Nebel i skallen. Den sortens folk styr nu till att vi får ett kulturklimat likt det som en gång gällde just i DDR och Tjeckoslovakien. Det är för den mormalt tänkande svårfattligt att riksdagen fattat beslut om detta. Vi tackar folkpartiet och rottingmajor Björklund.

Var dock inte oroliga. Det kommer att finnas gott om präster som ställer upp på den nya skollagen och menar att det är gott och rätt och riktigt att skolavslutningarna ska förläggas till kyrkorummet. Något av det heliga sipprar ut ur väggarna. Men det är ju just detta som ska förhindras av den grå och den snipiga! Lagen har sekulariserat skolavslutniungen - och vem vill då ställa upp på tanken att själva kyrkobyggnaden inte skulle vara ett religiöst inslag? Det är ju detta som är finessen med byggnaden.

Jag undrar förrsten om vi inte skulle börja tydliuggöra att det är en anomali att sjunga Den blomstertid med den nya skollagens stadganden. Det vågar den grå och den snipiga inte föreslå. De kokar ju grodan i vattnet så långsamt att ingen ska märka. Folket, det som till större delen är med i Svenska kyrkan, ska inte fatta vad som sker. Det kanske är lika bra att vi gör tydligt vad saken gäller? Skolan är sekulariserad och ska därför sekulariseras.

Firar vi inte 1842 års allmänna skolstadga nästa år med goda repetitioner av vad vad prästerna gjorde för att svenska folket skulle lära sig läsa, räkna och skriva?  Här ges kanske ett tillfälle att tirritera, som Karlsson på Taket skulle säga.