Torsdag och torsdagsdepression. Den levereras i morgonväkten tillsammans med dagstidningarna. Jag kollade Ölandsbladet först. Öland har vackrare Lucia-kandidater än Kalmar upptäcker jag vid en okulär fotobesiktning. Så har jag också två från /den gudstjänstfirande/ församlingen i samlingen! Men själva torsdagsdepressionen måste också granskas. Ledaren handlar om våra viktiga kyrkoherdar, de som ställs inför "ökade krav på jobbet", som det heter.
Kyrkoherdens situation beskrivs: "En person som gick in i yrket därför att han eller hon ville döpa och predika finner sig plötsligt i en situation där tiden äts upp av allt annat än detta." Nå, lönen är satt därefter också. Hanterandet av papper lönar sig ALLTID bättre än möten med människor. Men vilka lösningar står till buds? Antingen utbildning eller forbildning, läser jag. Varför inte demaskera eländet i stället? Varför inte ställa de korrekta frågorna? Var det "döpa och predika" dom ville - kyrkoherdarna - innan de blev kyrkoherdar. Kanske. Ville de inte bygga församling? Ville dom inte? Kunde dom inte? Är det därför de är kyrkoherdar?
Vi har en organisation som själv producerar de problem organisationen sedan (förgäves) försöker lösa. Vi har förlorat våra församlingar och ersatt den med en kundkrets, som betalar och då vill det till att hålla sig väl med kundkretsen. De präster som förut fanns i församling och efterhand vann förtroende för allvar i salighetssaken och nit i den heliga tjänsten måste köpas ut. De är inte tillräckligt snabbt tillräckligt mycket kundanpassade. Social begåvning räknas. Inte teologisk kompetens. Och om prästen är omsorgsfull i förbönen för sin församling - det är en icke-faktor.
Vad saken i grunden gäller är förstås identiteten - som Kyrka och som präst. När Kyrkan är Kyrka brinner lekfolket, prästerna, diakonerna, kyrkoarbetarna och de nödvändiga byråkraterna. När Svenska kyrkan inte längre vet vem hon är och inre relaterar till "Kyrkan" (sin egen identitet) - då bränns hea bandet ut i håglöshet och missmod. Bräbnsle på brasan är insikterna om det faktiska läget - siffror och folks förväntningar utifrån helt andra förutsättningar än trons. Skolverket beskriver när skolverket avvisar helighet men accepterar högtidlighet vid skolavslutningar. Där sitter det! Så är det!
Om vi alltså kvickt ser till att bränna ut kyrkoherdarna så att förnyelsen kan ta vid - är det lösningen?
Eller är lösningen att kyrkoherdarna högljutt och kritiskt börjar beskriva sina mångahanda arbetsuppgifter i relation till storheten "Guds rike" och då förmår uppfatta en mängd meningslösheter, dvs arbetsuppgifter som endast Djävulen själv kan ha försett dem med för att ingenting ska bli gjort?
Dett sagt ska jag gå på sammanträde. Fast vi inleder med laudes i Högby kyrka. Därefter ska jag ägna mig åt att skriva två griftetal, ringa några telefonsamtal samt förbereda mig för att prata på Hela Människan i Borgholm. Om evangelisten Lukas, tänkte jag. Kl 20 sitter jag uppspetad framför Böda Camping, TV5. Är man församlingspräst så är man. I kväll kan det vara extra sevärt, sa kyrkvärden Barkewall.
I lokalpressen ser jag denan morgon att kyrkofullmäktige i Mönsterås debatterade inköp av en bil till kyrkvaktmästarna. När man debatterat färdigt och vägrat återremiss på ärendet stod det klart att bilen redan var köpt. I andra fall ser jag andra regelbrott. Kyrkoordningen är mest en dekoration, inte ett styrande dokument, fattar jag. Vi lagar efter läge och det är alltid rätt - om ingen överklagar förstås. Alla detaljer blir tillsammans väldigt mycket information.
Tycker otroligt lite synd om kyrkoherdarna. Vill man döpa och predika kan man bli komminister igen. Eller ungdomspräst - för kallet bryr sig väl inte om sådana saker om status eller lön?
SvaraRaderaJag tror att Dag har helt rätt i analysen. Det handlar om kallelsemedvetande och identitet. Varje kyrkoherde borde ofta läsa prästvigningslöftena och orden vid mottagandet.
SvaraRadera/Kyrkoherde
Kanske borde kyrkoherdarna rekryteras bland kristna chefer i näringslivet istället? Det torde ju vara lättare att ge dem en teologisk skolning än att göra prästerna till bra chefer med kompetens för att leda ca 50 medarbetare! Det är väl trist att de ska få öva sig på en massa församlingsanställda på fronten - öva bör man ha gjort innan! Dessutom skulle det räcka med att utbilda dem i Svenska kyrkans lära och kyrkoordningen samt varna dem för konkurrenterna: ondskans andemakter! - till skillnad från många kyrkoherdar plägar nämligen dessa vara trogna sina företags affärsidéer och se till att personer brinner för att förverkliga dem...
SvaraRaderaEtt annat förslag är ju förstås att låta församlingarna vara av den storleken att Kh bara har 4-5 anställda att vara chef för. Då kanske de hinner predika också. Mig förefaller det vara svårt att leda en församling om man aldrig utövar andligt ledarskap från predikstolen...
AV RENT HUMANITÄRA SKÄL
SvaraRaderaär det väL skönt att kyrkoherdarna blir allt färre. Vore det inte klokt, att låta chefs- och pappersvändartjänsten i de nya storförsamlingarna bli karriärtjänster för därtill lämpade kyrkväktare och barntimmeledare eller andra kallade? Kan man i skolan tillsätta strömmar av förskollärare som grundskolerektorer, så! Och är löneförmåner och fringisar bara hyfsade, lär nog Gud kalla till de feta pastoraten som aldrig förr. Och så skulle fler prästinnor/präster kunna ägna sig åt det de enl KT vill, nämligen att bygga församling?
Nä. Sanningen är nog den jag hört av många befordrade präster, även av dem som börjat i kritisk Ande:
-Jag ÄLSKAR papper!
I papperen gives kraft och glädje. Där kan man ha lite ynka framgång i en framgångslös bransch. Det är betydligt svårare med människor. De flyr kyrkans alltmer osäljbara produkt. De är av födsel och vana alienerade från bruket av denna. Definitivt ovilliga att betala. Att kyrkan desperat letar efter nya, mera kundorienterade produkter och verksamheter, och ständigt skär i kärnverksamheten, framstår mest som ynkligt. Det genomskådas av marknaden, som sänder prestigen i varumärket SvK på en hisnande downfall. Vem i fräscha ungdomsår vill längre satsa på ett yrkesliv i SvK? Tala om utraderat aktievärde! Prästeri är en andrakarriär för dem som hamnat fel i livet. Kyrkomusiker vill ingen alls bli längre. Övriga... tja, i brist på annat, kanske.
Men så har vi ju alltid befordringstjänsterna som muntrar upp de håglösa. Och som vår godmodige, runde prost med kommunalrådslön så ofta myser:
-Prost, det tycker dom (folk) är fint! Vanliga präster kanske inte är så populära längre, men som prost får man respekt och är eftersökt. Åtminstone om man är man.
Den senare slängen kan synas märklig för en som gjort karriär på sitt ständigt uttalade stöd för kvinnans naturgivna företräde till vigningsämbetena, inte minst biskopsämbetet. Men våran prost är en god kännare av folksjälen:
-Ingenting upprör mig numera. Ingenting förvånar mig. INGENTING!! Efter alla dessa år som präst har jag sett så mycket skit, att jag inte ens orkar vara cynisk längre.
Prostens godmodiga, välmående, populära och ständigt sympatiska nuna blickar förtröstansfullt ut över det kyrkliga ruinlandskapet:
-Bara jag får min pension, så...
Å andra sidan går det märkligt nog fortfarande, trots talet om motsatsen, att sälja just den hopplösa kärnverksamheten. Där unga människor samlas, där Jesus är närvarande, där inte bara lunkar gudstjänstlivet på, utan blomstrar rentav här och var. Så nog går det! Om bara den egna andliga och sociala erfarenheten funnes. Och vanan vid eget utövat kristenliv. Där ligger grundfelet.
Kyrkoorganisationen har köpt frid genom att under femtio år mobba ut sina egna barn ur organisationen. Nu dör organisationen av blodbrist. Knappast förvånande. De kvarvarande, nu de svaga i tron, drabbas av samhällets alltmer hårdföra hedendom. De ogrundade i denna tro flyr utåt från kyrkan, eller inåt i pappersarbete och kurser, som leder till intet utom social samvaro och traktamenten och reseersättningar och kompledigheter.
Per S