Jag ska väl snart återkomma och kommentera bloggkommenterandet men lantegendomen kräver sitt liksom fjällvandrande samt den turism som varje sommar lyckliggör Öland. 45 på 80-väg, säger vi bara.
Maria Lundvigsson har en del rä'tt och en hyel del fel, ser jag denna dag i SvD. Söndagens tidning kommer till lantegendomen på måndagen, kan man förstå. Hon uttrycker "slarvigt" (skriver hon själv och det brukar vara illavarslande) att Svenska kyrkan efter 2001 blev "av med pengarna och medlemmarna". Min vän Bosse brukade påpeka att det aldrig fanns någon post i statsbudgeten för överförande av pengar till Svenska kyrkan. Och rätt många medlemmar finns kvar. Trots allt. Men Maria har rätt. Politiseringen består,.
För den som tänker borgerligt är Svenska kyrkan en del av civilsamhället. Det ger en viss frihet åt Kyrkan. För andra tänkare handlar det om att fortsatt ha kontroll över en ideologisk statsapparat, Kyrka eller folkrörelse lika. Och här är SAP och fd Bondeförbundet lika goda kåplsupare - för att inte tala om Miljöpartister, Sverigedemokrater och hybriderna som döljer sin politik i fromhetens mantel.
Men kyrkovalet kanske pekar på något annat än ett demokratiskt underskott? Med ett röstdetltagande strax över 10% - eller under! - är det demokratiska underskottet uppenbart. Nu räcker dock antalet röstande till för att förse oss med folk till de bantade strukturerna. Att S, C eller MP inte har teologisk kompetens gör kanske inte så mycket - förrän vi kommer till nationell nivå. där läran ska fastställas. Det torde inte vara någon hemlighet att den kyrkomötesordning vi fick genom beslut 1982 riskerar att misstros just när det gäller att tolka tron. Med det valsätt vi har, kan kyrkomötet inte fungera som kyrkomöte, om nu begreppet ska ha någon rimlig innebörd. Som bäst blir det en religionskongress. Denna kongress kan förse ett politiskt parti med religiöst alibi i politiska frågor.
Det demokratiska underskottet kanske trots allt blir det mindre problemet. Det verkliga underskottet kanske är det laotiska, inte det demokratiska, underskottet. Var är det heliga folk - laos - som Kristus genom dopet skaffat sig och som gebnom tron kan utgöra de troendes allmänna prästadöme och som får näring för sin tro i söndagens gudstjänst, trogna den kallelse de fått? Om fler röstar än antalet människor som lovsjunger - är det inte där problemet kan fixeras (det heter så i den lundateologiska, "hårdkokta" skolan)?
Strukturen, den kommunala kan vi nog leva med. Kommundemokratin kommer ju ur kyrkostämman!! Men relationen bas och topp måste säkras genom direkta val till kyrkofullmäktige och sedan indirekta till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Vi hade det så tidigare. Och då kunde inte politiska partier pröva lyckan i det kyrkliga systemet för att sedan få luft under vingarna. Kommer ihåg Sverigedemokraterna! Hur eller hur - nog är det en komplikation att SD fick en plattfiorm just gebnom det kyrkovalsystem Svenska kyrkan hålls med. Det var något som socialdemokraterna i arbetet med kyrkoordniungen varnades för men vägrade tro var möjligt. Kontraktsprosten Ekblad brukar sätta upp denna varning på sin meriförteckning, vad han nu ska ha den till fortsättningsvis. Meritförteckningen, alltså.
Visst. Det behövs meer Gud i kyrkan - dte var just detta som var Marias uppenbarelse. Hennes ledare illustrerar att väldet vacklar. Det är en insikt man inte måste bli glad av men alldeles sannolikt ett faktum Svenska kyrkan rätt skyndsamt måste hantera. Och det blir inte helt enkelt.
Tentativa reflektioner kring en blogg
SvaraRaderaEftersom jag just nu har anledning att reflektera kring inlägg och bloggposter på Dagblogg i anledning av ett ev föredrag under hösten, delar jag här två reflektioner:
1 Spänning mellan dialog och konkurrerande alternativ diskurs
Det framstår från tid till tid som att bloggkommentarer tenderar att tänja på gränsen att gå i fruktbar dialog med bloggpostens huvudtext och mer eller mindre kräva att huvudtexten revideras utifrån kommentarens konkurrerande alternativa diskurs. En spänning uppstår på så sätt kring hur bloggens huvudtext skall relatera till kommentarsdelen. Bloggen är ju till sin karaktär bloggarens suveräna arena, där det genom möjlighet till kommentarer inbjuds till just kommentarer. Spänningen har ju en gång tidigare dragits till sin spets, om än rekvisiten den gången var något annorlunda, när Dagblogg beslutade sig för att byta domän. Den gången var det också krav från kommentarerna som blev mer än dialog, utan mer av krav på att en alternativ konkurrerande diskurs skulle styra huvudtexten.
2 Den utmanande kyrkosynen
Det är intressant att konstatera att den senaste turbulensen kom efter en bloggpost om kyrkotankar. Den reflektion jag gör utifrån detta är att kyrkosynsfrågan är en verkligt brännande, men oartikulerad fråga. Är det så att de senaste årens fortgående isolering och försök att skapa sig själv överlevnadsstrategier i det lokala har gjort oss allergiska mot också all god kyrkostruktur? En episkopal kyrka är väl också i någon god mening en kyrka som konkretiseras i nationella strukturer? Kyrkans Hus administrationen och dess utlöpare är väl inte den enda möjliga nationella utgestaltningen av en nationell kyrka? Det var väl inte stiftskyrkor som ingick Borgå- överenskommelser, BEM-dokument, deltagande vid Birgitta-jubileum i Rom osv.? Är inte en av samtidens viktigaste utmaningar att återerövra det episkopala i både kyrkosyn och tillsyn; bort ifrån en tillsyn som reduceras till biskoparnas överläggningar med kyrkoherdarna och rikskyrkans koncerntänkande?
Jag menar att Dagblogg, liksom alla bloggosfärer på gott och ont är bloggarens arena. En arena där kommentatorer inbjuds att gå i dialog, men inte att kräva att få vara huvudtextförfattare.
Björn Fyrlund
Den opålitliga politiseringens välde består eller vacklar?
SvaraRaderaHoppas Maria har rätt, då kan det bli vår i Sv kyrkan precis som i Narnia!!
SvaraRaderaF Pierre