Kyrkotankar

När biskop Keijser i Skara nu av Magnus Olsson förs fram som den profetiska röst som på något sätt skulle få rätt och allt det andra tänkandet leda till att Svenska kyrkan blir en koncern, infinner sig en en viss känsla av yrsel. Inget ont i det. "Det är ju yrslan man är ute efter", som det heter på norra Öland apropå alkoholkonsumtion. En kombination av släkt i västra Sverige och en faiblesse för att bli gammalkyrklig på ambition - och mystiker - skapar förutsättningarna för att hitta ingångarna till det som var - fast det aldrig varit och aldrig kunnat bli något heller. Det är studentrumsdiskussionens hållning - som jag principiellt är för som just studentrumsfenomen - men somliga präster ägnar sig åt den livet igenom. Jag antar att det är deras enda sätt att hantera verkligheten genom kontrafaktisk historieskrivning. Eller insikten på vanlig svenska: "Om inte om hade varit, hade myggan varit en ko."

Ungkyrkligheten och i dess förlängning högkyrkligheten tänker Kyrkan. För de ungkyrkliga var nationalkyrkan inte ett problem. Det var en tanke som var mer svårhanterlig för somlig högkyrklighet, som i princip tänkte biskopskyrka. Ekumeniken gjorde det lite lättare att hantera nationalkyrkans begränsningar. Men Keijsers biskopskyrka var biskopen i sitt stift och ingenting mera. Han ville inte ett biskopsmöte. Tänk om hans linje vunnit. Då hade vi haft tretton små kyrkor i något som kanske inte ens kunde kallas Svenska kyrkan. Vi hade haft små stiftsblad och någon typ av stiftsböcker/hembygdskalendrar. Idealet kanske varit att ha ett prästerskap av typ Skara, Karlstad och Härnösand - med få eller inga doktorer bland det gemena prästerskapet. Och Svenska kyrkan hade stått värnlös inför det moderna samhället utifrån Jesus-ordet att den som vill bevara sitt liv ska mista det.

Kyrkotanken är något annat än koncerntanken. Den ser ett missionsområde i Sverige, satsar på församlingsbyggande (jo, idealistiskt och begränsat men i alla fall), folkbildning (folkhögskolor), lekfolksutbildning (Lekmannaskolan Ansgarsliden kom till så), gemensam tidning (Församlingsbladet, Vår Kyrka och Kyrkans Tidning - vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare,ni vet), prästfortbildning, diakonal förstärkning i det vanliga församlingsarbetet, församlingshem, förnyelse av gudstjänstlivet mm mm. Högkyrkligheten tar vid och gör i tanken allt detta bättre. Där t ex socialetikerna har en modell kommer högkyrkligheten med en annan socialetisk ansats, en som räknar med det gudstjänstfirande folket och misstror den satsning som t ex Bo Giertz i det längsta försvarar, den som ger resurser till en socialetisk delegation som finns inordnad i den rikskyrkliga Diakonistyrelsen. Svagheten då var att ingen kunde föra Svenska kyrkans talan gentemot ecklesiastikdepartementet. Alltså måste det till ett slags förbund mellan församlingarna och stiften måste få en demokratisk struktur - frivilliga stiftsting. Allt är kyrkotanke, kanske för lite och för sent och uppenbarligen när det börjar fungera intressant att ta över politiskt.

Vad har den så kallade gammalkyrkligheten att bidra med i detta sammanhang? Uppenbarligen en hel del. Bo Giertz, Ernst Staxäng och Gunnar Prawitz är aktörer. Och i Växjö stift håller sig inte det som kallas gammalkyrklighet undan från arbetet i stiftet. Den är inte självtillräcklig utan förvaltas i församlingslivet, inte sällan tillsammans med högkyrkligheten, den dogmatiskt medvetna. Svenska kyrkan valde kyrkopolitiskt en väg där detta arv, och de som bar det, betraktades som något för skräphögen. I brist på människor med kyrkotankar, kanske koncerntänkandet blir lösningen. I en koncern behövs funktionärer mer än engagerade medmänniskor och funktioner mer än Liv. Finns bara pengarna, fungerar koncernen. Riktigt så enkelt är det inte med Kyrkan!