Fader Gunnar är omisskännligt högkyrklig, men rötterna till hans spiritualitet är gammalkyrklighet och ungkyrkorörelse. Han är församlingsprästen men han är den läsande församlingsprästen. Teologi är hans glädje. Han är därtill ekumen och en hel del intryck får han från personliga möten - med start vid det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Det är just i Svenska kyrkan han ser det katolska arvet. Han ser kanske mer än vad som finns - men mycket av det han ser, finns här. Katolicitet är ju inte enbart en romersk specialitet. För f Gunnar hade frågan varför han inte gått till Rom ett svar som var möjligt att uttrycka. Det katolska arvet finns i Svenska kyrkan som håller sig med en uppsättning katolicitetsmarkörer (dr Fyrlunds utmärkta uttryck!).
I dagens Ölandsbladet berättas om hur bilderna av de gamla träskulpturerna i Källa gamla kyrka kommit på plats. Elof Petersson kom med idén att bilder av skulpturerna, som finns på Länsmuseets lager och kunnat beskådas av personalen där, skulle fotograferas och i naturlig storlek kunna visas. Så är det nu. Hanna Wilhelmsson, kyrkvärd och med anställning på Länsmuseet, höll i det hela. Oscar Sjöfors fond gav bidrag. Och jag säger: här uttrycks det anspråk Svenska kyrkan enligt sin bekännelse har. Katoliciteten som ett sammanhang tar plats och kan ses. Så är det i församlingens andra kyrkor också.
Svenskkyrklighet som katolicitet är en hållning jag gärna står för. Det är att värna andliga erfarenheter med dem som gått före oss. Det är en mothållning mot en annan spiritualitet, den reformerta. Få har brytt sig om att i kärlek till Sanningen försöka förstå vad den reformerta teologin skiljer sig men i religionssamtalen i Marburg stod skillnaden mellan evangelisk och reformert teologi fram. När saken gällde "några missbruk som smugit sig in" i diskussionen med Rom, handlade uppgörelsen med de reformerat om att de hade "en annan ande än vi". Men denna annorlunda teologi, ledd av en annan ande, släpps obekymrat in i Svenska kyrkan. Magnus Olsson har i ett antal bloggkommentarer gjort oss tjänsten att peka på vad reformert teologi för med sig. Vi borde i vart fall inte vara omedvetna om saken.
Jag försvarar gärna Svenska kyrkan och de begåvade inser att jag gör det med bibehållen kritisk distans till vad som kyrkopolitiskt iscensätts och som i djupaste mening är främmande för vad Svenska kyrkan egentligen är. Jag menar att vi måste ha en nationell nivå för att kunna göra många viktiga saker (och ser att många viktiga saker just inte utförs där). Stiften borde vara vitala gemenskaper kring biskopen - även om apostolicitet måste kunna uttryckas lite mer mångfacetterat. Jag är övertygad om att Kyrkan växer nerifrån och att levande församlingar är trons bärare och skickliggör det gudstjänstfirande folket att göra Guds tjänst i världen.
Varför bloggkommenterandet blev tjurigt fattar jag inte riktigt. Det måste väl vara möjligt att tala för att Svenska kyrkan är något mer än 13 stiftskyrkor? Jag måste väl kunna påpeka att Svenska kyrkan är en kyrka i ett land som motsvarar Greater London - utan att säga något annat än att Londonbiskoparnas satsningar på Guds mission i det området skulle kunna ge en vink om vad Svenska kyrkan också borde göra. Tanken var inte så konstig, tycker jag. Och när det handlar om bloggkommentarer kan man kommentera vad jag skriver eller vad som skrivs i kommentarerna utan att styra på person. Vi har fel men vi är inte fel ens när vi är fel ute, kan man inte tänka saken så? Feltänket är tillgångar som hjälper oss att röja undan i argumentationens snårskog.
Min egen roll? Jag skriver mina käcka, muntra och pigga små inlägg. Fast rollen att döma eller skifta mellan kommentatorer, tror jag att jag undviker. Lk 12:14.
"Några missbruk som smugit sig in" är en taktiskt defensiv position i ett läge där man från utmanarnas sida var osäker på hur en öppen kraftmätning med kejsarmakten och kurian i Rom skulle utfalla och därför såg ett värde i att åtminstone låtsas som om man var fortfarande var reformkatoliker medan man i verkligheten redan gått vidare. Erasmus & co. hade ju lämnat båten med kompromisslösa ord från Luther på ryggen.
SvaraRaderaPå andra sidan hade man också riktigt uppfattat att det rörde sig om mer än "några insmugna missbruk". Om man ett ögonblick ändå spelade med i det upplägget kan det mycket förståeligt ha berott på att man ryggade tillbaka inför ett inbördeskrig där det kristna Europa skulle bli förlorare. De som kunde sin historia var ju fullt medvetna om vad det kristna inbördeskriget i det forna östromerska kejsarriket hade medfört.
Den reformerta teologin har en annan ande än Wittenberg blir vi påminda om. Vilken ande? Handlar det månne om antikrists ande? I sammanhanget ligger en sådan tolkning nära. I det wittenbergska perspektivet blir Rom sätet för Antikrist medan hans huvud ibland tycks befinna sig i Geneve.
Sedan hänger detta på något sätt samman med Magnus Olsson. Här blir jag fundersam på vad jag eventuellt kan ha missat i tidigare bloggkommentarer, men tröstar mig med att jag säkerligen kommer att få ljus i den saken.
Först något om stift och provins/rikskyrka. Stiften har – liksom församlingen – en teologisk, och därmed gudomlig, grund. Provinsen är en mänskligt grundad samarbetsordning. Det betyder inte att provinsen är mindre viktig, men man måste inse att den har en annan grund än stiftet, och därmed skall ha vissa begränsningar.
SvaraRaderaI den svenska kyrkoprovinsen har stiften haft självklara rättigheter. Inte ens i enhetssamhället lyckades kungen forma ett consistorium generale – stiften vägrade att släppa ifrån sig grundläggande självständighet. I provinsen har ärkebiskopen haft en framträdande plats, men aldrig på de andra biskoparnas bekostnad, han har varit primus inter pares.
Orsakerna till att provinsens ställning har vuxit har flera orsaker. En viktig sådan är de senaste decenniernas politisering. Det är närmast självklart att politiker inte kan skära så tunna skivor att de förstår skillnaden mellan gudomlig ordning och mänskliga samarbetsformer. Och eftersom de politiska partierna är riksorganisationer, har de ständigt tänkt i rikskategorier.
Rom har berövat stiften dess position, på sitt sätt. Där har ärkebiskopen blivit ledare för sin provins, och påven chef för alla biskoparna, i en ordning utan motsvarighet i den gamla kyrkan. Patriarken hade viss vetorätt, men styrde inte över de andra biskoparna.
I båda fallen har resultatet blivit att folket, d.v.s. det troende, mässfirande folket, har berövats sin roll. Hos oss har den övertagits av politikerna, i Rom av hierarkin. Hos oss har dessutom den personliga relationen, församlingsbornas till sin präst, det troende folkets till sin biskop, blivit underordnad när man tänker administrativt och legalt.
Dag ser provinsens/rikskyrkans betydelse ur ett missionsperspektiv, och där är den av stor betydelse. Men olika landsdelars och stifts egenart får ändå inte komma till sin rätt – det är inte oväsentliga skillnader mellan Kronoberg och Stockholm, mellan Skåne och Västerbotten. Det är klart att provinsens betydelse har vuxit i modern tid med dess kommunikationer och informationsflöde, men det kan också leda till en onaturlig samordning.
Sedan en kommentar till Jörgens inlägg. Jag menar att det är uppenbart att Luthers avsikt var att teologiskt "avskaffa några få missbruk". Att frågan om rättfärdiggörelsen växte till en åtskiljande fråga, berodde på de påvligas ovilja att diskutera den, när den uppfattades som en fråga om påvens makt. En hel del av Luthers bitterhet går att förstå som besvikelse över att han inte togs på allvar, teologiskt. Melanchthon behöll önskemålet om en reformation inom den gemensamma kyrkan längre än Luther. Men det var ju Luther som jagades av både den kyrkliga och den världsliga makten – en människa går inte oskadad, med sina ursprungliga visioner bibehållna, ur sådana upplevelser.
Givetvis spelade politiken in. Man hade att förhålla sig till kejsaren – att vissa furstar kom att kallas 'protestanter' efter riksdagen i Speyer, berodde ju på deras politiska protest mot kejsaren, inte på någon teologisk protest mot påven. Reformationens förlopp är långt mer präglat av den politiska situationen, än vad bekännelsetrogna, evangeliska som romerska, inser (eller vill inse). Att det blev en mer än tidigare självständig svensk kyrkoprovins vid reformationen, hade i mycket att göra med att den svenska nationalstaten bildades, med avgränsningar mot den makt danske kungen hade tagit inom Kalmarunionen.
Tack, biskop Göran! När man, som jag gjorde, i några få rader komprimerar några decenniers kyrkohistoria kan förtydliganden behöva göras. Jag är också helt övertygad om att Luther inledningsvis ingen annan avsikt hade än att avlägsna några få missbruk. Frågan blir då hur lång vi ska tänka oss denna inledning vara. Formuleringen "några få missbruk" erinrade jag mig från Augsburgska bekännelsens avsnitt(Josefsons utgåva) om "Artiklar, i vilka uppräknas, missbruk som avskaffas." Vid det laget 1530 var situationen mer komplicerad än så för de evangeliska och Luther.
SvaraRaderaVi är helt överens om politikens betydelse. Det politiska stöd Luther ansåg sig behöva för att säkra och slutföra sitt teologiska reformationsverk kom inte utan ett pris och inte utan konsekvenser för hans ursprungliga visioner. Rimligen plågade den kohandeln Luther allt mer.
Överhuvudtaget är teologi, politik och kyrkopolitik så tätt sammanvävda från ca 300 i vår europeiska historia att det kan vara svårt att alltid se var det ena slutar och det andra börjar.
Man kan också notera att de stora kyrkosplittringarna följer politiska och kulturella gränser. De non-kalcedonensiska kyrkorna (koptiska, syrianska m.fl.) befann sig i semitisk kultur, bortom det (öst)romerska rikets gränser. Gränsen mellan ortodoxt och katolskt följer gränsen mellan östromerska riket, med hellenistisk kultur, och västromerska, med latinsk. På 1500-talet ser vi en motsättning mellan romanskt och germanskt. (Den kyrkokritik som kom med Ignatius av Loyola kunde Rom hantera, men inte den som Luther kom med!) 1800-talets väckelserörelser präglades av amerikanskt frihetstänkande i motsats till de nordeuropeiska enhetssamhällena.
RaderaI samtliga fall rörde det som om verkliga teologiska motsättningar, men det är påfallande hur de sammanföll med kulturella och maktpolitiska gränser!
Hur katolskt är det att bryta med påven?
RaderaEn fd högkyrklig elev på CredoAkademin...
Gränsen mellan hellenistisk och semitisk kultur sammanföll knappast med det bysantinska(östromerska) kejsarrikets gräns före år 600. När hellenistisk präglade trostolkningar kördes ner i halsen på de österländskt kristna med järnkäpp av kejsarmakten i Konstantinopel skapades en sådan motvilja mot kejsardömet att de arabiska arméerna närmast hälsades som befriare av många kristna i kejsardömets utkanter som Egypten, Palestina och Syrien. Den omständigheten förklarar till en del att detta mäktiga kejsardöme inte lyckades organisera något sammanhållet, effektivt, motstånd mot något som åtminstone i början närmast liknade löst organiserade rövarband. Nordafrika och MÖ, till stora delar kristna områden, kristendomens födelsehemort, föll under islams politiska herravälde och militära ockupation. En tragedi både för de som blev ockuperade och snart nog upptäckte järnhanden under silkesvanten och för den kristenhet som avsnördes från sina djupaste rötter. De finns i Jerusalem och det andra templets judendom och inte i Rom eller Konstantinopel eller ens i semitisk kultur i största allmänhet. Luther förstod på sitt sätt den saken och upprättade hebreiskans ställning i det kristna teologiska samtalet. Den del av kyrkan som tog arv efter honom höll fast vid hebreiskan fram till nutid som en nödvändig del av prästutbildningen. När det språket nu kan väljas bort är det ett tecken bland andra på att vi är tillbaka i den förlutherska västkyrkliga situationen.
RaderaJag håller med om bedömningen att de bysantinska kejsarnas hårda religionspolitik medverkade till att de gick så förhållandevis lätt för den framryckande islam att erövra väldets östra (huvudsakligen semitiska) gränstrakter. De första århundradena behandlade dock muslimerna de kristna med rimlig respekt. Det var egentligen först med korstågen som motsättningarna hårdnade. Men även så – ännu på 1200-talet hade syrianerna en lärd kyrkofader i Bar Hebaeus (han var bitr. patriark för de östliga områdena, med titeln 'mafran' – härlig benämning!).
RaderaJag delar också synpunkten att en välutbildad teolog bör kunna läsa hebreiska. Men att man numera kan bli präst utan att kunna hebreiska handlar nog inte bara om brist på förståelse för den jerusalemitiska bakgrunden, utan än mer på bristande respekt för bibelordet. (Jag har f.ö. lagt märke till att de som hävdar verbalinspiration vanligen citerar bibelordet i svensk översättning, sällan på hebreiska eller grekiska.)
Rimlig respekt under de första århundradena, med en situation som förändrades till det sämre först i samband med korstågen? Det var en skönmålning av situationen vill jag lova. En skönmålning som därtill ger den kristna sidan huvudansvaret för de östkristnas försämrade läge. Det är helt enkelt den muslimska versionen av händelseförloppet. De kristna på av islam ockuperat område blev ganska omgående dvs inom loppet av något århundrade degraderade till andra klassens medborgare och föremål både för straffbeskattning pålagd icke-muslimer som andra former av repression. Den negativa särbehandlingen hade givetvis till syfte att begränsa de kristna både till numerären och samhälleligt inflytande. Slutresultatet ser vi i dag. Brandskattningen av t.ex. Rom skedde dessutom långt före korstågstiden för att nu inte nämna andra rövar- och plundringståg som drabbade olika delar av den kristna världen. Det första korståget var inget annat än jihad i retur, en begriplig och ofrånkomlig reaktion på den pågående offensiven mot det kristna Europa och det tilltagande förtrycket av de kristna på ockuperat område. Det är viktigt att hålla sig till den historiska sanningen här och inte falla undan för den systematiska historieförfalskning som europeiska vänsterintellektuella satt i system sedan mitten av det förra århundradet i nära samarbete med den framväxande islamismen.
RaderaÄr det inte en brist för de protestantiska kyrkorna att de saknar ett magisterium, ett fungerande läroämbete? /Jansenisten
SvaraRaderaOkay! Jag råkade svära på den kyrkopolitiska oppositionens område genom att antyda kritik mot DS:s subtila försvar för rikskyrkan. Surt? Det var ingen kritik mot DS:s strävanden där. Det gäller den bärande principen. Litet vagt följde Fyrlund upp DS:s position, men föreslog ett grundläggande ecklesiologiskt samtal om saken. Fast det försvann visst. Båda vet precis vilken utgångspunkt, som är hållbar och användbar. Den lokala ecklesian med de döpta samlade kring eukaristin och den ena, heliga, katolska och apostoliska, enad i en bekännelse att Kristus är Kyrios, sammanhållen av den Helige Ande.
SvaraRaderaHar det inte alltid funnits mer? Jovisst, men de är parastrukturer, hjälpstrukturer. Först, när de kristna församlingarna var små och nästan oskiljbara från synagogornas gemenskap, förordnades presbyterer att svara för ordning, lära och eukaristins firande, en av dem kallad episkopos, proinstamenos eller hegoumenos. Omkring år 100, drevs från såväl Rom som Antiokia, och väl Efesos, mönstret med en biskop med ett presbyterium och ett diakonat omkring sig. Såväl vår kyrkotraditions portalgestalt, Laurentius Petri, som BEM-dokumentet hävdar att detta är av den Helige Ande givet. Dock, det håller inte hela kristenheten med om.
Kan inte KO 2000 tänkas av den Helige Ande given?. Det tror väl få, den saknar apostolisk grund, ekumenisk konsensus och fungerar dåligt. Rasrisken är uppenbar. Det är som i Morsis Egypten, under demokratins sken drivs särintressen.
Så, varför inte samla till en seriös ecklesiologisk konkress?
Ja, varför kallar Biskop Björn inte samman en? Jag kommer gärna om jag får! Vem utom du skulle annars ha fått kallelsen att göra det - du fick ju idén och viljan? Om det nu måhända formellt är någon annans ansvar - skulle det bli gjort bara för att du uppmanar till det via bloggardag? Tillåt mig tvivla...
Radera