Ska samvetet styra?

"I samvetet kan vi höra Gud säga oss vad som är rätt och rätt", läste jag i Stig Hellstens Konfirmandbok sommaren 1963. Det hade jag fått veta både i skola och söndagsskola dessförinnan. Att konfirmandveckorna också innebar inpluggande av 26 psalmverser hade jag glömt, men upptäckte då jag tog ut konfirmandläroboken ur bokhyllan. Avd systematisk teologi.

Går jag till Bo Giertz Grunden står det klart att samvetet kan ta miste. Jag får genom samvetet en dunkel aning om Guds vilja men Skriften hjälper mig. Samvetet upplyst av Guds Ord. Det kunde man på västkusten. Förr i världen. Och samvete är ju att veta något ihop. Med Gud, alltså. Tror någon att Gud inte ger sin vilja till känna, fine, men då står man utanför Kyrkans tro eller vår allraheligaste tro och övertygelse. Det får man göra, men kanske det är snyggast att vidgå den saken - för sig själv och för andra.

Vad händer när den basala kunskapen om kristen tro försvinner?
Det är inte någon teoretisk eller spekulativ fråga. Svaret ges i Solberga av alla ställen. Och det är en ironi att lägga märke till. Men tron är en färskvara. Folk bärs ut och grävs ner på kyrkogårdarna. Det beror på att de är döda. Får man hoppas i alla fall. Men kommer någon efter? Finns den kollektiva kunskapen om tro - och tron  själv - kvar?

Vi som läst Per Jonsson om samvetsfrihet har fått en lysande illustration till hur en annan tankevärld än trons publicerar sig i ett församlingsblad. En vänlig kommentator la ut artikeln på Bloggardag under Rätt till och Anonym29 juni 2015 07:36 men ni kan få hänvisningen till bladet. Gå till svenskakyrkan.se/solberga och kolla längst ner på sidan där kyrkobladet finns.
Frågan ställdes "ska samvetet styra?" och svaret var väl nej.

Där åker samvetsfriheten för sjukvårdspersonal - på ett intressant sätt, för tron amputeras från läkare och sjuksköterskor. De arbetar inte som religiösa individer. Den som hävdar detta har faktiskt inte fattat vad kristen tro är och hur den fungerar.

Svenska kyrkan hålls i detta kyrkoblad, ja det är lustigt bara för oss som är uppvuxna med Mad och The Addams Family, fram som ett illavarslande exempel på samvetsundantag med en lista som "kan göras lång". Men gör den lång då, berätta mer, för antagligen är  samvetsklausulerna som anges de enda som funnits eller finns. Och de kom till med statens benägna understöd på 1950 och 1970-talen.

Samvetsklausulen från 1958, vilken började gälla 1959 om man ska vara petig, upprätthölls till 1983 eller 1998 (kyrkomötet generade regeringskansliet med att formellt vilja skriva bort kvinnoprästmotståndet). Uppbrottet från klausulen kodifierades senast i Kyrkoordningen 2000. Saken gällde något vida allvarligare än att några "inte uppskattar kvinnliga kollegor". Men man ska väl inte begära det intellektuellt hedervärda som ter sig vara en omöjlighet, dvs förvänta sig att komplicerade frågor återges som komplicerade? Lika illa med pingstpastorerna. För sa de verkligen att "homosexuella som inte förnekade sig själva skulle brinna i helvetet"? Nej, de sa och skrev inte så. Är det inte ekumeniskt besvärande att ett lokalt kyrkoblad i Svenska kyrkan skamlöst ljuger om pingstpastorer?

Per Jonssons samvetsklausul är att han inte kan arbeta i en organisation som tycker annorlunda än vad han tycker. Men när det kommer till frågan om just samvetet är det ju en annan övertygelse han har än den som konfirmandböckerna redogjorde för. Om Gud har något att säga i samvetet, är det väl klokt att lyssna. Den som är samvetsstyrd har ett ansvar som går utanför det inre livet. Dr Martin Luther som exempel. Men det är i vår tid påfallande att många resonerar som det stora kyrkosystemet på 1500-talet när det kommer till invändningar. Det är lärorikt för oss så här 500 år senare.

Ska samvetet styra?
Det kristna svaret är:
Självklart. Samvetet styrt av Guds ord. Det är inte rådligt att handla mot sitt samvete.
Det är ett annat svar än vad kyrkobladet från Solberga ger.
Den kristna frågan, vilken är den?
Om inte samvetet styr, vem styr då?

I Solberga är det kanske inte så roligt. I vart fall inte för dem som avstår från att traska patrullo med apparatjikarna i pastoratet.
Kanske kan det vara till tröst om de som inser att något har hänt i kyrkolivet också försöker förstå hur logiskt allt är. Med nya ordningar kan den gamla tron inte behållas. Svenska kyrkan växlades verkligen in på främmande spår och därför är det helt i sin ordning att kyrkolivet nu blir främmande också i det lokala.

Det är också logiskt att förändringen, "reformation" kallad och detta lustiga språkbruk slår vi vakt om, kommer ovanifrån. Inte från himlaljusens Fader utan från normsändarna.  Då blir det annorlunda. För det är skillnad på den kyrkliga förnyelse som kommer nerifrån, från mötet med Den Helige i ord och sakrament och där det troende folket känner igen sig, och den förändring som kommer som svar på den desperata önskan att vara relevant. Alltså den kyrkliga ängslighetskulturens ryggmärgsreaktion.

Minns ni varför den grafiska bilden blev Svenska kyrkan med vapensköld och församlingsnamn under?
Religionssociologerna kom för 20-30 år sedan på att svenska folket hellre relaterade till begreppet "Svenska kyrkan" än till det lokala församlingslivet. Det överraskade, men det styr nu kommunikationsprincipen - och en hel del annat.
Förstår ni hur koncerntänket fungerar i den kyrkliga vardagen? Det räcker att ha kontroll där uppe. Så styrs ett kyrkosystem. Då blir kommunikatörer och administratörer viktiga.

Ni hade fattat?
Nå då så.