onsdag 8 juli 2015

Svekets språk

De kristna är väl, får man förmoda, rätt införstådda med svekets språk. Det har ett syfte men är oklart och orden finns till för att dölja, inte för att avslöja sammanhang. Det är till sin natur persuasivt, övertalande. "Inte skulle väl Gud ha sagt?" Antar man svekets språk som sitt eget, har man också antagit en uppsättning tankar som sina. De totalitära systemet fungerar så. I grunden fungerar, det vet en kristen, ondskan så. Med språket klär sig Ondskan i änglakläder.

Svenska kyrkans svek ska alltså drapera sig i ett språk. Men detta språk kan inte säga rent ut vad som avses. Först berodde det på samvetsklausulen. Den slog fast att också den som inte omfattade beslutet om kvinnor i prästämbetet utan reservationer kunde avlägga sina prästlöften, också det om Kyrkans ordning. Det var dåförtiden inga problem med att det fanns två parallella ordningar. För somliga berodde det på att den gamla ordningens folk snart nog skulle ändra sig - eller vara så gamla att de pensionerades bort. Mest var det en praktisk ordning. Hade reformen slagit igenom omedelbart, hade många stift hamnat i svår prästbrist för då hade Svenska kyrkan under några år inte fått särskilt många nya präster. När kandidaterna som skulle prästvigas kring jul 1958 frågade, fick de försäkringar.

De stod kvar en halv generation innan dessa försäkringar öppet ifrågasattes, men det skulle dröja ytterligare några år innan samvetsklausulen uppfattades som borta. Under tiden kunde biskoparna ha två prästvigningar, vilket uppfattades som en skandal och gick att göra något av i media. Biskoparna stannade år 1975 för den hållning biskop Gert Borgenstierna intagit. Allvarliga invändninghar i sakfrågan skulle ge möjlighet till s k särvigning. Några år senare fann biskoparna denna hållning omöjlig på grund av denna negativa uppmärksamhet. Det uttrycktes också som en omtanke om prästkandidater som fick starta i medial motvind. Samvetsklausulen var dock fortsatt en besvärlig faktor och genom att lagen togs bort, försvann den, Sas det. En gång till: hur kan ett Svenska kyrkans eget löfte försvinna så enkelt?

Den andra komplikationen är förstås att frågan om kvinnor i prästämbetet aldrig avgjorts som en bekännelsefråga. Den avgjordes som en ordningsfråga. Och fortsatt har Svenska kyrkan inte avgjort frågan som en bekännelsefråga. Gjordes det, skulle det stå fullt klart vad som måste gälla. Nu gäller de grundlagsfästa åsikts- och yttrandefriheterna. I ordningsfrågor kan man nämligen öppet tycka olika.

År 1993, då Kyrka Ämbete Enhet gick i graven närmat prematurt, uttalade biskoparna hur de skulle hantera prästvigningarna i fortsättningen. Det de sa belyser svekets språk. Det ska till lite fromma svassande formuleringar kring den hårda kärnan:
"Som biskopar har vi ansvar för enheten i kyrkan och för att alla skall kunna känna absolut trygghet i kyrkans själavård. Det innebär att vi kommer att prästviga endast dem som inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar i vår kyrka. Varje präst är kallad att i liv och arbete söka fördjupas och synlig enhet i bekännelse och gudstjänst."

Inte underkänna? Tja. De trodde inte ordningen. Jag förmodar att det inte fanns någon som sagt: "Jag underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar" men många levde den hållningen eftersom de inte trodde den, inte övertygats om den utan tänkte som Svenska kyrkan tänkt tidigare. Språkbruket var undflyende. I kyrkomötet 1994 blev det klarare. Då ställdes kravet att prästkandidaten skulle bejaka kvinnliga präster. Det var här biskop Jan Arvid Hellström talade om den konstitutionella krisen. Kyrkomötet tog över något som var biskoparnas ansvar. Men denna tankefigur är vad som gäller och alla vigda efter 1994 förmodas bejaka. Nu gör inte alla det. De skriver under en deklaration att de bejakar kvinnor i Kyrkans ämbete - och det är självklart så för den som håller diakonatet högt.  Svekets språk fungerar inte bara som Maktens språk, det slår igenom. Tanken att de kristna skulle tala sanning med varandra (Ef 4:25) går inte att praktisera men den var självklar på särvigningarnas tid. Då kunde en prästkandidat tala öppet med sin tilltänkte vigningsbiskop. Det går förstås inte nu. Då blir det ingen vigning.  Här finns en del att fundera över.

Joh 8:44 kan läsas av den som vill fördystra sin tankemöda. Svekets språk döljer mycket och avslöjar kanske därmed väldigt mycket mer?

30 kommentarer:

  1. Idag går det inte ens att tala klarspråk om traditionell äktenskapssyn, trots löftena från kyrkomötet 2009.
    Det demokratiskt valda kyrkomötet i folkkyrkan SvK har antingen inget inflytande över biskoparna eller också var det löftet 2009 ren lögn från kyrkomötets sida.
    Vilka är ålagda att följa ett sådant beslut i KM? Biskopar, domkapitel, kyrkoråd, kyrkoherdar?
    Alla som aktivt sållat bort individer med en äktenskapssyn som KM sagt ska finnas borde väl ställas till svars?
    Annars gör väl KM ingen nytta om det så blankt går att strunta i dess beslut?
    Är det tjänstemannaförakt för demokratiskt fattade beslut som genomsyrar SvK i (endast?) denna fråga?

    Inte blev det bättre av att ett domkapitel varnade en präst som skickade tillbaka vigselrätten till kammarkollegiet.

    Konformitet sa tvillingkatterna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Såväl ÄB som kyrkomöte gick långt utöver sina befogenheter 2009, men eftersom ingen klagade får orden anses ha acceptansen legitimitet. Följaktligen borde biskopar som nu inte följer 2009 års "principer" anmälas för prövning, om inte annat för att 2009 ska prövas.

      Radera
    2. Dock är det så att biskopen efter personligt beslut bestämmer vem han (eller hon) vill prästviga. Skäl behöver inte anges, om någon avvisas. Räkenskap för sitt handlande får biskop göra på den yttersta dagen.

      Men biskopen får endast prästviga den som domkapitlet, efter prästexamen, har antagit för prästtjänst i stiftet.

      Radera
  2. Den verkliga knuten 1993 satt i ifrågasättandet av vad biskoparna gjorde. Det fick man inte ifrågasätta. De som inte ville vara med på sådana vigningar kunde inte accepteras. Men i första hand handlade det då om biskoparnas tänkta okränkbarhet. Kravet var och är ännu gemensam vigning i lydnad för att biskoparna gör rätt (per definition). Vad enskilda kandidater tror anses underordnat. En mycket ytligt tänkt kyrkoordning.
    I praktiken infördes sakramentstestet. Om du inte kommunicerar när kvinnlig (måhända räcker det nu med HBTq hur nu det säkerställs?) präst celebrerat anmäls det. Den slutsatsen och praktiken är det verkliga avgrundshålet. En tyst överenskommelse som definitivt undergräver tro och samvete. Får det hålla på kommer denna tänkta gemenskap att dö ut och tas över av andra system som åtminstone räknar med personliga samveten.

    SvaraRadera
  3. Det finns personer som är biskopar nu men som bytte stift när de skulle prästvigas, för de ville inte prästvigas tillsammans med kvinnor. Om jag inte minns alldeles fel, jag är ju gammal vorden./ M

    SvaraRadera
  4. Det äger väl ett visst värde i att Dag Sandahl ständigt påminner om hur det var och hur det gick till med förändringen av Svenska kyrkans ämbete från 1957 och framåt med tillbakablickar längre tillbaks. Men nu är vi där vi är och då är en frontförkortning oundgängligen nödvändig. Vi måste räkna med de prästvigda kvinnor som i allt annat än just ämbetsfrågan står för klassisk kristen tro som allierade i kyrkokampen. Det betyder inte att byta åsikt, bara att agera utifrån dagens realiteter./Gustaf Björck

    SvaraRadera
    Svar
    1. Instämmer.

      Ja, Bättre lyss till en prästvigd kvinna som predikar Kristus, lag och evangelium, än en manlig biskop, domprost eller kyrkoherde som detta inte längre "våge".

      Ännu en från Halland

      Radera
    2. Prata /predika kan man alltid. Vad man ÄR och vad man GÖR väger tyngre. fM

      Radera
  5. BlgogarDag,

    I två långa inlägg har det som kallas kyrkans svek luftats med hänvisningar till diverse KM-beslut, utredningar och debattinlägg, särskilt de som en numera tämligen hyllad debattör av bloggaren gjorde 1993 som ung feministinspirerad kyrkoföreträdare.
    Gemensam nämnare i inläggen är kritik mot att kvinnor tilläts bli präster. Med viss leende på läpparna läste jag raderna om att det inte blev någon "folkväckelse" när kvinnorna kom med på allvar och att man skulle tagit lärdom av detta och konstruktivt diskuterat fortsättningen.

    Men vad nu då? Hade det månne blivit folkväckelse, om de INTE skulle fätt tillträda prästämbetet? Nej, det tror naturligtvis inte bloggaren själv, där dock - i båda inläggen - verklighetsanknytningen konstigt nog lyser med sin totala frånvaro. Om nu 98 - eller åtminstone 95 - procent av kyrkans folk och kanske 99 procent av svenska folket vill ha kvinnor som präster (och flera utländska kyrkor har det sedan länge) kan naturligtvis de fem procenten inte fortsätta att göra anspråk på att det inte skall vara så.

    Vad som saknas i inlägget är därför det som skulle kunna benämnas omprövningsobligatoriet, att grundligt pröva sina för länge sedan statuerade åsikter, jämföra dem med exempelvis biskoparnas och de 95-procentens uppfattning. Stanna upp inför den verklighet, som gäller sedan länge: att biskoparna och kyrkfolket har funnit det förenligt med teologin och tron att låta kvinnor bli präster. Ett konstruktivt tankearbete i stället för att oböjligt stå fast vid fyrtio- eller femtioåriga åsikter.

    Försöka bearbeta det positiva i att det andra könet från predikstolen och altaret kan verka för Guds ord! Att släppa prestige, bitterhet och fastkedjade åsikter.

    Den kloke lyssnar och tar till sig andra(s) åsikter!
    Den eftertänksamme står inte kvar på den plats, där han ställde sig på morgonen!
    Den långsiktigt tänkande fastnar inte i sin egen för länge sedan intrampade åsiktsgyttja!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu är väl jag en av de riktigt få som både omprövat - i omgångar - och redovisat. Dike har i övrigt inte fattat vad diskussionen här handlar om.

      Radera
    2. Rolf Pettersson8 juli 2015 kl. 15:39

      Tack för intressanta bloggposter om händelserna 1993 kring Kyrka-Ämbete-Enhet. Att samtalsdokumentet torpederades av biskoparna den 6 okt det året, kan det bero på att feminist-teologerna medvetet hölls utanför? Jag tro att det förhöll sig så.

      Rolf Pettersson

      Radera
    3. Hur kan BOD tala om att hålla fast vid 50-åriga åsikter? Är inte Ämbetet äldre? Jag som trodde att Jesus själv instiftade det! Följaktligen är det snart 2000 gammalt.
      Kyrkans tro handlar inte om åsikter. Den handlar om bundenheten till Guds Ord. F ö tillhör vi som håller fast vid Kyrkans tro majoriteten av världens kristenhet!
      Stig Walldin

      Radera
    4. Sällan har en större sten kastats i ett bräckligare glashus! Sagt av en präst i SvK som aldrig får svar av hr Dike och inte förväntar sig det denna gång heller - så därför nöjer jag mig med mitt inledande konstaterande.

      Radera
    5. Bengt Olof! Du anför att åtminstone 95 % av kyrkans folk och 99 % av svenska befolkningen vill ha kvinnliga präster. Var har du fått de siffrorna. Är det någon opinionsundersökning som har gått mig förbi?

      Radera
    6. Den något bistra sanningen är, att majoriteten av svenska folket vill bli av med alla präster. I väntan på detta bör så många som möjligt vara kvinnor!

      GG

      Radera
    7. GG!

      Det påminner om inställningen till monarkin.

      Spectator

      Radera
    8. @Rolf Pettersson8 juli 2015 15:39
      Insiktsfull eftertanke?! Talet om "hedervärda" uppfattningar förutsätter i någon menming andra inte hedervärda. Det kan tänkas att det som då definierades som "feminist-teologerna" var en sådan part. Det fanns säkerligen andra sådana kategorier på andra sidan bordet. Kanske samtalet kan föras längre om dess mindre hedervärda får vara med?! Kan det tänkas så blåögt som att de inte i första hand gick till "förhandling" utan till samtal för att försöka göra reda i/för sin/a övertygelser. (Hammars samtalsrunda präglades väl (?) av samma problemformulering.)
      AB:s tal om minst två hedervärda uppfattningar är säkert en nyckel för att förstå bättre. Kyrka-Ämbete-Enhet - triaden tål att vändas på. Kan man utgå från tanken om enhet före kyrka och ämbete? Problemet nu är ju att kraven för legitimitet från domkapitlens sida har höjts till homovigande. Domkapitlen som minsta gemensamma nämnare tror jag tyvärr inte håller. Dagbloggen är en sådan minsta gemensam nämnare. Även om vi vomerar framför och bakom varandra så inbillar jag mig att alla som bjuder på vad de kan i ett samtal på denna blogg skulle kunna trivas någonstans i Sverige. Det kanske inte blir en mässa men kanske en Herrens bön?!

      Radera
  6. Det finns en berättelse av Kierkegaard som Ratzinger påminner om i "Einfuhrung..." och den handlar om en cirkus som slagit läger utanför staden. Det börjar brinna i lägret och man skickar clowner till staden för att hämta hjälp. Ingen bryr sig vad clownerna säger utan de blir utskrattade. Är det så man behandlar de som varnar för att inte allt står väl till i svenska kyrkan?

    SvaraRadera
  7. Gustaf Björk

    Vet inte om jag är ense med Dig re allianser. Att begrunda situationen och verka utifrån den är en sak men om det de facto innebär ett erkännande av något man inte tror på har man bara skapat framtida problem. I krig och framförallt inbördes krig ser vi ofta tragiska-mycket tragiska resultat av att grupperingar inbördes med oförenliga åsikter visserligen samsas de "hyggligt" så länge den gemensamma fienden har makten men sedan börjar (ofta) det verkliga kaoset där den ursprungliga striden var som en mild västanfläkt. (Nej, det är en farlig väg att gå)

    //HH

    SvaraRadera
  8. Apropå "Ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas" så är det få förunnat att få tillgång till båda dessa storheter under samma gudstjänst eller samma kyrka.
    Om det inte går i den geografiska närheten och man dessutom vill att resten av familjen ska trivas så får man välja en församling som har åtminstone det ena.
    Det finns många kyrkor där sakramenten någorlunda rätt förvaltas.
    Det finns även många där Ordet någorlunda rätt förkunnas.
    Jag valde Ordets förkunnelse och får acceptera sakramentsförvaltningen.

    SvaraRadera
  9. Gustaf Björk,

    Jag skulle vilja tillägga lite och kanske förtydliga annat re mitt tidigare svar 8 juli 2015 28:40.

    Jag använde ju krigiska termer mest med anledning av att Du talade om frontförkortning. För att under dessa omständigheter fortsätta med analogin så vill jag hellre anknyta till en annan präst som citerar-nu har jag inte den ordagranna texten tillgänglig men andemeningen minns jag väl. Och den var att den som ger upp ett enda av frontavsnitten har gett upp det hela- detta då med tanke på att det inte när det gäller kristen tro och lära lämnas plats för kompromisser. Det är allt eller intet. NB vad gäller Guds ord och vilja.

    Detta är också en anledning till att det är svårt att ens tänka sig kvinnliga ämbetsbärare som "allierade" då de redan iom sitt "ämbete" diskvalificerat sig.

    Jag har ofta i de mest skilda sammanhang förutspått -samtidigt som jag visligen påpekat att jag inte är någon profet- att det kommer en dag när tom kvinnorna tycker att liberaliseringen / sekulariseringen gått för långt och protesterar mot- kommer att protestera mot SVeK´s egentliga makthavare, dvs tidsandan och de -främst politrukerna men även prelaterna som intagit alla högre positioner , med politrukernas hjälp och ofta i direkt konfrontation mot det ännu trogna kyrkfolket. Prelater utan att vara ens i närheten av apologeter eller Sions väktare.

    Denna deras protest kommer då att enkelt avvisas med den sarkastiska frågan? Varför är det nu så viktigt med Guds ord? Det var det ju inte när det gällde ämbetet , inte den apostoliska läran, inte i frågan om homosex,,Inte i frågan om äktenskapet mm,mm !
    Dvs som "allierade " kommer de endast att ses som belastning och skulle "vi andra" söka deras stöd för kortsiktiga vinster skulle vi bara sälja ut oss själva.

    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min hållning i mötet med kristna med annan bekännelse eller kyrkoordning är: Största möjliga gemenskap, utan att skyla över vad vi är oense om. Med den hållningen finner jag inga problem att i specifika frågor stå samman med andra, de må vara kvinnliga präster, makthavare i Svenska kyrkan, pingstvänner eller romerska katoliker, även om jag samtidigt är kritisk till annat hos dem.

      Radera
  10. BloggarDag, Stig Walldin, Allan Willny och +Göran,

    -Den förstnämnde säger sig ha omprövat saker och ting. Dock inte kvinnoprästfrågan. Den andre tycks ha svårt för att förstå verkligheten och att vår kyrka skulle förvandlas till en nullitet, om kvinnor förbjöds verka som präster. Vill han verkligen se en sådan kyrka?

    Den tredje påstår att jag ej besvarat frågor. Vilka då, om jag får be?
    Och den fjärde undrar om mina siffror rörande kyrkans och folkets inställning i kvinnoprästfrågan kommer från någon undersökning eller dyl.

    Nej, jag har gjort personliga antaganden baserade på KM:s sammansättning och FK:s ställning där samt uppskattat folkflertalets procentuella sympatier. Visst kan det skilja en eller annan procent, men proportionerna mellan dem som vill ha kvinnopräster och de som inte vill det är nog de angivna.
    Och skulle jag ha fel, kvarstår faktum, bäste Göran: det finns inte tillstymmelse bland folkdjupet till en kyrka med enbart manliga präster!
    Det måste väl också Du känna till, eller?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns inte tillstymmelse i folkdjupet för en bokstavlig tolkning av trosbekännelsen heller.
      Ska SvK därför ge upp den bokstavliga tolkningen av trosbekännelsen?

      Ett svar kan antingen vara Ja eller Nej, utan förening eller sammanblandning för att anspela på Chalcedon 451.

      Radera
    2. Anders Stenström9 juli 2015 kl. 18:57

      Det görs undersökningar om svenskars religiösa uppfattningar och det är lätt att vederlägga din gissning att folket till 99% vill ha kvinnliga präster. Den undersökning jag raskt hittade är från 2011 och säger att hälften, 50%, säger sig inte tro på Gud. Om man alltså inte tror att det finns eller ens kan finnas något prästämbete så kan man uppenbarligen inte mena att någon alls kan vara legitim i det.Det är därmed omöjligt med de 99% du talar om.

      Radera
  11. Anders Stenström,

    -Din kommentar tycks enbart vara ägnad att bekräfta Din personliga uppfattning i ämbetsfrågan. Jag råder Dig att personligen fråga ett antal personer för att få besked om hur många de är som vill FÖRBJUDA kvinnor att bli präster.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  12. BOD envisas med problemformuleringen/tanken om att frågan gäller hur många som vill FÖRBJUDA kvinnor att bli präster. Det har aldrig varit en fråga. Det var utgångspunkten. Frågan/förslaget var 1957 att stryka undantaget att inte kvinnor hade rätt till kyrklig tjänst som präster. 1958 var villkoret att riksdagens lagändring skulle godkännas av kyrkomötet.
    Protesterna gällde att ett sådant undantag inte kunde strykas utan vittgående konsekvenser. Påstod somliga då. Huvuddelen/huvudargumentet var att det inte skulle innebära någon radikal förändring. Kritikerna fick 100% rätt 50 år senare. NU är frågan om vi ev skulle gå tillbaka till de löften som faktiskt gavs 1958. Det skulle kunna vara ett sätt att rädda ansiktet på dem som menade att inget skulle förändras. Det betyder inte att frågan gäller att FÖRBJUDA kvinnor att bli präster. Men formerna för det hela har egentligen aldrig prövats för genast blev det en kamp om att genomdriva reformen trots att det fanns präster och församlingar som motsatte sig den. Det anses av majoriteten att det var ett misstag av biskop Bertil fick bli just sådan. Han/en biskop av motsatt uppfattning godkänner rimligtvis inte kvinnor som kandidater. Det betyder inte att samtliga biskopar säger/gör detsamma. Kan det finnas stift i Svenska kyrkan där inte alla män och kvinnor reservationslöst har "rätt" att bli präster? Rimligtvis. Så är det nu. Nu får inte de bli präster som trodde och bekände som de gjorde som inte trodde reformen. Det är något bakvänt. EN ANLEDNING TILL ATT DET SER UT SÅ BEROR AV ATT VUXNA MÄNNISKOR SOM EN BOD VÄLJER ATT HELT BORTSE FRÅN VAD ALLA LÄSKUNNIGA KAN TILLGODOGÖRA SIG OCH SKULDBELÄGGA SÅDANA SOM !)%( PROFETERADE OM ATT DET VAR DETTA SOM SKULLE KOMMA. Det skulle vara på sin plats med en sanningskommission. Inte för att betvivla att människor har farit illa, eller vem som farit mest illa eller kommer att fara mest illa, men hur evangeliet pånytt ska kunna vara det som prioriteras i gudstjänst och församlingsliv. Somliga menar att en "rätt" förståelsen av prästämbetet är avgörande i en evangelisk-luthersk kyrka. Sådana präster borde få finnas, åtminstone kvoterade. Kravmärkta.
    Nu är det yttersta kravet att du "viger" homopar. Hur i helvete kunde det gå så fel???? Svara på det BOD. Hänvisning till parlamenterisk folkmajoritet är för simpelt. Någon har påverkat folkmajoriteten till detta val. Vilka? I vems intresse? Under långt kortare tid än någonsin ämbetsdiskussionerna. Det finns många olika nyanser vad gäller ämbetsförståelsen. I homofrågan finns inga nyanser alls. Något har blivit fel på allvar. Jag tror inte att det är de kvinnliga prästernas fel utan sådana som BOD.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan det vara så enkelt att den svenska enögdheten när det gäller homoutvecklandet beror av den föreställning som 70- och 80-talsföräldrar förmedlat - att det inte är/ska vara/får vara någon skillnad på pijkar och flockor? Svaret blir homosexualitet som grundnorm, hetero blir ett undantag. Gardell föddes i en familj där detta inte var norm, därav problemen? BOD m.fl. har själva stått för och drivit den fostran, och fortsätter utan att blinka? Kanske inte avsiktligt?!
      Varför inte lika dominerande i ett annat Europa? För att Sverige har varit och ännu i hög utsträckning är monolitisk i sin tanke på ett unikt sätt? I få stater har naturrättstanken kunnat hållas undan så länge. I Sovjetliknande diktaturer "höll det" 70 år. I Tyskland föll det snabbare men så hade man heller ingen krigsseger att luras med. Är det det vi ska/skulle få med det tredje världskriget? En krigsseger kan hålla ihop ett gäng länge, särskilt om strategerna kan hålla analytikerna borta.

      Radera
    2. Är det den trosvissa utvecklingstanken som gjort att tanken om ev felsteg/val per definition hållits för omöjliga? Inslaget spår, befäst av den suveräna majoriteten - om så bara 51 %(??!!?) - är beviset i sig självt. Är det en teologisk(?) variant av socialrealismen som satt ramarna för eftertanken?

      Radera