Psalmsång och sångpaus

"Klen" måste omdömet om psalmsången bli i de flesta församlingar. Förr i världen kunde folk skolans stampsalmer och därtill drillades psalmer i konfirmationsundervisningen. Vilket antal psalmer var det i småskola/folkskola? Var det 30 i konfirmationsundervisningen när det begav sig på 1950 och 60-talen? Alla verser skulle vi inte kunna utantill, men ett betydande antal. Psalmbok tillhandahölls först av skolan och sedan vid konfirmationen av gudförälder eller faddrar. Så var det. Så är det inte.

Det fanns en tid när almanackan och psalmboken var de folkliga böckerna. Så är det inte längre. "Den blomstertid" kan folk. Vad mera? Inte "Härlig är jorden" utantill. Inte "Tryggare" eller "Bred dina vida" "Du vet väl om att du är värdefull" kan uppskattas för sina terapeutiska förtjänster, men den har ju, handen på hjärtat, inte så mycket med kristendom att göra. Jag avser nu det som Jesus gjort för oss, förstås. Frälsningsverket.

Så vad göra?
Psalmövningar, jodå. Psalmkunskap? Visst. Månadens psalm? Kanske. Önskepsalm? Möjligtvis. Men enkelt är det inte. De psalmer som hade ett själavårdande läroinnehåll, sjungs inte längre. De byggde en gång i tiden upp den svenskkyrkliga identiteten eftersom  de höll både att leva och dö på. Ska kantorerna ta särskilt ansvar? Måste körarbetet inriktas mot psalmsång i kyrkan som något närmast lika häftigt som allsång på Skansen?

Nu gör jag min sista vecka som kyrkoherde i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd och nästa vecka har väl livet förlorat sin mening. Då går folket i Göteryd runt och tittar på mig och säger: "Hur har han inte fallit." (Jes 14) Jag ska alltså inte ha några idéer som andra ska genomföra. Men jag kan väl på mitt vanliga ödmjuka sätt anmäla att jag ser inte bara ett problem utan en arbetsuppgift.

Musiken måste stötta sjungandet. Är kompet för svagt, blir det ingen sång. Men hur är det med er egen psalmkunskap? Sjunger/läser ni i er egen andakt? Klaga på andra kan man ju.

I går såg jag statsministern och fick fortsatt insikt om bristande säkerhetsmedvetande å högsta ort. Alla är snälla. Ingen bråkar. Det är det som är det uppenbara problemet. Ingen vill ställa till med något. Så blir det som det blir. Jag avslöjar inga militära hemligheter, men mina erfarenheter av samverkansövningar militärt och civilt är den civila aningslösheten. Tjänstemännen kan inte tro det värsta, det som är det militära scenariot. Det är gulligt på sitt sätt men farligt. Några av oss har fått lära oss att hellre larma en gång för mycket. Det gjorde jag och skämdes lite. Men det larmet prisades storligen. En annan gång ville jag inte sätta dit en vaktpost utan rusade iväg och ropade "Är posten här?" När han inte var det, larmade jag. 10 sekunders fördröjning. Det tyckte jag att jag kunde motivera. Men sedan blev det fart på speleverket. Fienden var inne på basen. Lite beröm fick jag i efterhand. Vi kämpade ner fienden.

Löfven då? Jag har läst Tage Erlanders samtliga dagböcker. På Tages tid hade det som nu inträffat inte varit möjligt. Vad säger det? Tage hade pejl på vad som var å färde i regeringen. Jag såg Greider också. Vad ska denne patetiske diktare i en tv-studio att göra för att kommentera något han alls inte begriper? Det är närmast en personlig förolämpning mot oss tittare att frakta Greider från Falun till Stockholm. Vilken kompetens angående säkerhetsfrågor besitter han?

Jag har fått besked att jag måste vara mer rädd om mig. Jag har för mycket att stå i. OK. Då blir det några veckors blogguppehåll. Vad kan man genmäla, när någon meddelar att "vi vill ha dig bland oss ett tag till"? Jag tar paus till omkring den 17 augusti, en månad innan kyrkovalet. Gör inget i min frånvaro som ni inte kan göra i min närvaro! Varför inte sjunga lite psalmer? Det kan ni nämligen göra i min närvaro förutsatt att ni inte sjunger falskt eller för högt.

Saknar ni Dikes inlägg kan ni förresten denna morgon läsa en insändare i Östra Småland. Men den säger förstås det vanliga. Det är lika fel också när det upprepas.