Min vän Rolf T går in på Svenska kyrkjans bloggportal. Han förledde mig att göra detsamma. Det var en egenartad upplevelse.
Kyrkoherden i Grythyttan redovisar en enda gudstjänstdeltagare på annandagen. Det är i det folkkyrkliga Västerås stift.50 i midnattsmässan på julnatten dock och kyrkoherden förstår detta som ett behov av upplevelse. Han är dock inte riktigt klar över sammanhangen, vilket kanske indikerar att han inte läst Den stora berättelsen. Sockenbiblioteket i Hällefors kan nog ordna fram den för läsning i tjänsten.
Domprosten Hermansson publicerar en skitsnacksbön, illa tänkt och suddigt formulerad. Hade jag varit Gud hade jag uppfattat en sådan bön som en förolämåpning och ett sätt att ta upp min dyrbara gudomliga tid.Domprosten skiljer till exempel mellan "mänsklighetens frågor" och oss - på ett intressant sätt. Domprosten - eller något slags "vi" - är alltså inte mänsklighet? Och vad är det som är "kyrkan" i domporostens idévärkld? Domprosten ska vara tacksam att jag inte är Gud. Gud tål lksom mera.
Kenneth Landelius skriver vänligt om Två Systrars i Kalmar och manar oss att vända trenderna så att folk, som inte längre kommer, ska komma.Men den vänlige pastor Landelius kanske svär i kyrkan? Det ska väl ändå inte riktigt ens antydas att det finns pastorala modeller för att bygga levande, folkliga församlingar? I vart fall inte i Kalmar och definitivt inte i Två Systrars? :-)
Jag återvänder till det folkkyrkliga Västerås stift. Där finns drop-in-dop. inte bara i Västerås och just denna dopform uttrycker den villkorslösa nåden, inser jag efter att ha läst dr Mogren i Svensk Kyrkotidning. Nu skämtade jag grovt. Arne Söderbäck är kyrkoherde i Lima-Transtrrand och ser drop-in-dopet som ett sätt att ge människor bättrre kontakt med kyrkans erbjudande.. Husguden heter Erik Wallgren, Einar Billings svärson och föreståndare för Billingmuseet. Wallgren var skeptisk mot dopsamtal. "No questions asked-baptism" är tydligen den folkkyrkliga modellen. Förresten är domkapitlet i Västerås positivt till drive-in-dop. Men det är allt en besynnerlig kyrka som är folkkyrka utan folk i gudstjänsten och med stadigt minskande siffror i folket.
Tillbaka till doktor Mogren i SKT. Han citerar Einar Billing tal om den vanskötta folkkyrkoförsamlingen. Lat som jag är, går jag inte in i prästgårdens biblioteksrum för systematisk teologi och tar fram Billing. Jag nöjer mig med att citera doktor Mogren: "I en vanskött folkkyrkoförsamling ställs krav för att få del av Guds nåd." Det kan man kanske tycka. Men var inte Billings poäng att prästen vanskötte sin folkkyrkoförsamling genom att lättjefullt luta sig mot nåden och inte själv arbeta? Ska man inte förstå Billing och Bonhoeffer så att båda markerar mot "den billiga nåden" just därför att nåden är dyrbar - och för prästen värd att slita för för sin församlings skull?
Nu är jag till sist materialist och genomskådar det ideologiska bländverket. Saken är så enkel att med fallande medlemstal, fallande tal för dop och konfirmation mm mm så blir Svenska kyrkans resurser allt mindre och förmåner och status för det kyrkliga därefter. Nu gäller att värna kundkretsens köptrohet. Det gäller inte Livet så mycket som pengarna. Utan drive-in-vigslar och drop-in-dop tappar vi medlemmar. Präster som på något sätt markerar trons annorlundaskap och utmaningen till lärjungaliv är direkta hot - för deras agerande kan få folk att fatta beslut att inte vara med. Saken handlar inte bara om att slipa ner trösklarna, som det heter när domkapitlet i Västerås uttalar sig. Saken handlar om att såpa kyrkans entré också så att folk - willingly-nillingly - ska rutscha in i den goda kyrkliga gemenskapen.
Alternativet? Skilj mellan präster som bygger församling och präster som får sin kick av att människor vid särskilda tillfällen behöver deras service. Skulle jag anställa en präst är det grundfrågan - vem formulerar sig så att det ska byggas församling och vem uttalar de banala fraser som avslöjar ett stort ego i en utstryrsel kring egot, inte som Jesuskläder för att dölja det?
Här är ett tema jag kommer att åpte5rvända till, känns det som. Skillnaden mellan präster och präster och frågan om intresset. Intresset ljuger aldrig - eller alltid. Jag er präster som är rädda - rädda för folket mer än rädda om folket. Det kallas som vanligt folkkyka. Bygger de levande, folkliga församlingar? Nä, det är det de inte gör, inte gjort. Församlingsrörelsen flöt in i högkyrkligheten, som marginaliserades för att elimineras. Det går att förstå. Prästerna kan helt enkelt inte det de skulle ha kunnat för att vända trenderna. Så blir det som det blir.Slagorden ersätter analysen och misslyckandet hangteras med det gamla recpetet: "Mer av samma!" Kampanjen miot högkyrkligheten av gammalt gott märke var det dyummaste man kunde företa sig. Man företog sig det.
Gott slut!
lördag 31 december 2011
fredag 30 december 2011
Barn och datorförbud
Tre barnbarn var på besök och deras mor hade som medskick proklamerat datorförbud. Nu skulle barnbarnen få uppmärksamheten. Jag var rätt följsam men barnen klarade sig väl utan att jag skulle vara över dem, insåg jag. Tv-spel och annat i den stilen underlättar. Men det fördes begåvade samtal om Sparta och ASten (med äldsta barnbarnet) samt togs ut en lös framtand (det yngsta närvarande). Privilegiet att få ta loss den rätt lösa tanden var mitt. Annars tramsade vi som vanligt och åt tacos och fondue om kvällarna, mat som det tar lite tid att pilla i sig och ger chans att umgås under tiden. Lite vardagslycka, alltså. Värnlösa Barns dag var det som alla onsdagar kvällsmässa.
En påminnelse om barns villkor skulle förstås kunna trigga igång oss att tala om barnen i vårt samhälle. Det gör bi kanske, i allmänna ordalag. Numera är ingen så ofin att abortfrågan kommer upp. Mer än en miljon aborter sedan 1970-talets början gör frågan till en icke-fråga, för så många blir personligt berörda om man skulle säga att denna politik är ett socialt misslyckande och beror på en bristande värderingsdebatt. KD har taggat ner. Frågan ger absolut inga röster att tala om.
Men frågan om människans värde och värdighet kanske är den som Kyrkan skulle föra fram? Vad är en människa - kan hon någonsin hanteras som ett medel och inte ett mål? Hur skulle det svenska samhälle se ut där drygt 30 000 aborter inte genomförs varje år? Är det sant att barnmorskan vid första besöket under en graviditet frågar om kvinnan vill behålla barnet?
Det finns en underliggande lögn att ta itu med. På 1960-talet argumenterades för fri aborträtt eftersom så många kvinnor for till Polen för att få aborten utförd där. Självfallet for inte 30 000 kvinnor till Polen varje år. Den lagstiftning som avsågs ta itu med ett missförhållande skapade ett förhållande med många fler aborter.
Abortfrågan handlar inte bara om kvantiteter, förstås. Tänker man att varje människa är menad av Gud gör vi oss konsekvent av med gåvor som skulle komma oss till godo. Och kan somliga försvarslösa undvaras - varför gäller det inte oss andra när vi blir gamla och ligger alla till last? Värderingsdebatten borde sannerligen stå högt på den politiska dagordningen. Men jag kolliderar förstås med Humanisterna för jag har en kristen bas för att min politiska samtidskritik - och just det får man inte ha. Men följden av ett förbud för värderingar som bottnar i något som stämplas "religiöst" blir ett samhälle utan möjlighet att i en stor gemenskap ställa frågan om människans värde och värdighet. Alltså kan saklöst den stora västerländska kulturtraditionen ses som en ointressant samtalspartneer och 30 000 aborter genomföras i vårt land.
Detta sagt när jag umgåtts med tre barn som jag fick för mig är viktiga - i sig själva och inte bara i relation till mig. Men jag är en enkel lanpastor. Fråga biskoparna vad de anser om svensk abortpolitik!
En påminnelse om barns villkor skulle förstås kunna trigga igång oss att tala om barnen i vårt samhälle. Det gör bi kanske, i allmänna ordalag. Numera är ingen så ofin att abortfrågan kommer upp. Mer än en miljon aborter sedan 1970-talets början gör frågan till en icke-fråga, för så många blir personligt berörda om man skulle säga att denna politik är ett socialt misslyckande och beror på en bristande värderingsdebatt. KD har taggat ner. Frågan ger absolut inga röster att tala om.
Men frågan om människans värde och värdighet kanske är den som Kyrkan skulle föra fram? Vad är en människa - kan hon någonsin hanteras som ett medel och inte ett mål? Hur skulle det svenska samhälle se ut där drygt 30 000 aborter inte genomförs varje år? Är det sant att barnmorskan vid första besöket under en graviditet frågar om kvinnan vill behålla barnet?
Det finns en underliggande lögn att ta itu med. På 1960-talet argumenterades för fri aborträtt eftersom så många kvinnor for till Polen för att få aborten utförd där. Självfallet for inte 30 000 kvinnor till Polen varje år. Den lagstiftning som avsågs ta itu med ett missförhållande skapade ett förhållande med många fler aborter.
Abortfrågan handlar inte bara om kvantiteter, förstås. Tänker man att varje människa är menad av Gud gör vi oss konsekvent av med gåvor som skulle komma oss till godo. Och kan somliga försvarslösa undvaras - varför gäller det inte oss andra när vi blir gamla och ligger alla till last? Värderingsdebatten borde sannerligen stå högt på den politiska dagordningen. Men jag kolliderar förstås med Humanisterna för jag har en kristen bas för att min politiska samtidskritik - och just det får man inte ha. Men följden av ett förbud för värderingar som bottnar i något som stämplas "religiöst" blir ett samhälle utan möjlighet att i en stor gemenskap ställa frågan om människans värde och värdighet. Alltså kan saklöst den stora västerländska kulturtraditionen ses som en ointressant samtalspartneer och 30 000 aborter genomföras i vårt land.
Detta sagt när jag umgåtts med tre barn som jag fick för mig är viktiga - i sig själva och inte bara i relation till mig. Men jag är en enkel lanpastor. Fråga biskoparna vad de anser om svensk abortpolitik!
tisdag 27 december 2011
Det danska gemytet
Gemytet är en myt. Det vet alla som varit i Danmark och än mer de som varit på resa och sett danskar armbåga sig fram. Danskar tar för sig medan svenskar är väluppfostrat artiga och står i kö. Eller har varit - har det inte kommit lite av "danskt gemyt" till Sverige också?
Detta sagt är dock Danmark av intresse. Jag tänker inte främst på den kvinnliga präst som slutat sin tjänst på de små öarna. Hon var lesbisk och på Youtube kunde man se henne i en instruktionsfilm om lesbisk sadomasochism - men filmen var 20 år gammal och hon påklädd. Det var kanske inte detta som ledde till att hon slutade utan det faktum att hon inte kunde passa tiden. En gång fick sista kvällsbåten vänta på henne nästan en timme. De som var ombord blev "stiktosset". Hon påstods också ha getter i prästgårdens källare men det var en anka. Tidningsanka.
Mer tänker jag på den präst som skulle vilja höra "vad pokker vi bruger de kristne traditioner til". Nu är han själv ingen flitig kyrkogångare, han går fem gånger om året, men han lyssnar på radiogudstjänsterna. Dom är tydligen inte så bra. Om det som försiggår i folkkyrkan bara är meningslöst "lirumlarum" så har den inget existensberättigande, menar han. Folk får själva lokalt fundera över vad de ska ha kyrkan till, blir slutsatsen. Vill man ha gudstjänst en gång i månaden spelar det ingen roll om nämligen den gudstjänsten är värd att ta sig till - och då kan en präst sköta åtta församlingar. Det kan man också kalla folkkyrka, förstås. I vart fall i Danmark.
Radiogudstjänsterna var inte bra i Danmark - men hur är det då med "morgenandagten"? När morgonandakten flyttades i Danmarks Radio tappade den 81% av lyssnarna. Programmet Människor och tro tappade mellan 30 och 40%. Marginaliseringen fortsätter. Efter plan - eller utan?
Kyrkoministern ska delta när det första "homoseksuelle kirkebryllup" äger rum. Beslut är inte fattat. Biskoparna är väl inte överens - men i Danmark finns en statskyrka och vad gäller den minoritet som finns på den kyrkliga högerflygeln (som det konstigt nog heter) är rådet enkelt. Luthersk Missionsforening och delar av Indre Mission borde enligt en Karsten Aaen överväga att lämna den danska kyrkan som bekänner en luthersk tro och i stället hitta en tro som är mer på linje med vad de tror, förslagsvis den katolska. För de lutherskt troende är homoseksuelle kirkebryllup en självklarhet. Att ingen berättade det för Luther?
Tycker man att det är vemodigt i Svenska kyrkan kanske man ska ta en tur till Köpenhamn? Inget är så dåligt att det inte kan bli sämre, som bekant.
Dåligt och dåligt. Om dåliga chefer hade min bror en klok sak att säga. Jag återger gärna resonemanget i sammandrag: Med dåliga chefer är det som med fortkörare. Tar man en, finns det hur många som helst kvar. Det kommer nya och det kommer alltid att finnas dåliga chefer. Har man ett fungerande arbetslag med goda medarbetare så ska man se varje medarbetare som en miljonvinst. Man får nölja sig med det.
Jag tror det min lillebror sa är värt att tänka på.
.
Detta sagt är dock Danmark av intresse. Jag tänker inte främst på den kvinnliga präst som slutat sin tjänst på de små öarna. Hon var lesbisk och på Youtube kunde man se henne i en instruktionsfilm om lesbisk sadomasochism - men filmen var 20 år gammal och hon påklädd. Det var kanske inte detta som ledde till att hon slutade utan det faktum att hon inte kunde passa tiden. En gång fick sista kvällsbåten vänta på henne nästan en timme. De som var ombord blev "stiktosset". Hon påstods också ha getter i prästgårdens källare men det var en anka. Tidningsanka.
Mer tänker jag på den präst som skulle vilja höra "vad pokker vi bruger de kristne traditioner til". Nu är han själv ingen flitig kyrkogångare, han går fem gånger om året, men han lyssnar på radiogudstjänsterna. Dom är tydligen inte så bra. Om det som försiggår i folkkyrkan bara är meningslöst "lirumlarum" så har den inget existensberättigande, menar han. Folk får själva lokalt fundera över vad de ska ha kyrkan till, blir slutsatsen. Vill man ha gudstjänst en gång i månaden spelar det ingen roll om nämligen den gudstjänsten är värd att ta sig till - och då kan en präst sköta åtta församlingar. Det kan man också kalla folkkyrka, förstås. I vart fall i Danmark.
Radiogudstjänsterna var inte bra i Danmark - men hur är det då med "morgenandagten"? När morgonandakten flyttades i Danmarks Radio tappade den 81% av lyssnarna. Programmet Människor och tro tappade mellan 30 och 40%. Marginaliseringen fortsätter. Efter plan - eller utan?
Kyrkoministern ska delta när det första "homoseksuelle kirkebryllup" äger rum. Beslut är inte fattat. Biskoparna är väl inte överens - men i Danmark finns en statskyrka och vad gäller den minoritet som finns på den kyrkliga högerflygeln (som det konstigt nog heter) är rådet enkelt. Luthersk Missionsforening och delar av Indre Mission borde enligt en Karsten Aaen överväga att lämna den danska kyrkan som bekänner en luthersk tro och i stället hitta en tro som är mer på linje med vad de tror, förslagsvis den katolska. För de lutherskt troende är homoseksuelle kirkebryllup en självklarhet. Att ingen berättade det för Luther?
Tycker man att det är vemodigt i Svenska kyrkan kanske man ska ta en tur till Köpenhamn? Inget är så dåligt att det inte kan bli sämre, som bekant.
Dåligt och dåligt. Om dåliga chefer hade min bror en klok sak att säga. Jag återger gärna resonemanget i sammandrag: Med dåliga chefer är det som med fortkörare. Tar man en, finns det hur många som helst kvar. Det kommer nya och det kommer alltid att finnas dåliga chefer. Har man ett fungerande arbetslag med goda medarbetare så ska man se varje medarbetare som en miljonvinst. Man får nölja sig med det.
Jag tror det min lillebror sa är värt att tänka på.
.
måndag 26 december 2011
Hundens och högtidens mysterier
Först måste hundmysteriet lösas. Juldagsbloggens fromma bild med den lilla hunden visar en släthårig foxterrier vid namn Grynet. Hon blir snart sju år. Jack Russelliknande kan man kanske tycka att hon är - men kommer att leva längre än en sådan, kan jag tänka. "Skånsk råttehong" är inte så dumt - för Grynet är fena på att jaga upp möss, som gömmer sig vid den gamla drängstugan. Hade hon inte varit i koppel, hade hon klippt dem, för hon är blixtsnabb. Som julklapp fick hon bland annat ett platt kreatur med nitton pipande mojänger i, som hon antas ska tugga sönder en efter en.
Högtidens mysteriumm är svårare. En uppsättning gudstjänster - julbön, midnattsmässa, julotta och juldagens högnässa drar varierande mängder men sammantaget blir det inte få. Juldagens efrermiddag är nog en tämligen stillsam företeelse för kantorer, vaktmästare och präst. Sedan blir det Annandag Jul och det viktiga martyrtemat. Denna dag samlade ungefär 44% av vad en vanlig söndag skulle dra ihop. I pastoratet var det bara högmässa i Persnäs. På Öland högmässa i Mörbylånga också samt "mässa" i Sandby med dop.
En broder i ämbetet ringde om saken. I massor av församlingar är det musik men martyrtemat är avskrivet. Han fann det intressant med tanke på präster som fälls för att de inte följt handboken. Nu blir denna musik huvudgudstjänst med ett slags konsekvent handboksbrott som följd, menade han. Det finns ingen huvudgudstjänst så utformad som det som erbjuda Annandag jul.
Kyrkoordningen stadgar att det ska firas huvudgudstjänst alla sön- och kyrkliga helgdgar, KO 17 kap 3§. Grundprincipen är klar: man kan inte i längden tala om en församling, om där inte finns. ett fungerande gudstjänstliv som tar sig uttryck i minst en gemensam gudstjänst varje vecka. Har man en gemensam gudstjänst för två församlingar var stadgandet att då skulle den kyrka där det inte varit gudstjänst på söndagen likväl ha en under veckan! Kom ihåg detta - snart är allt detta historia.
Huvudgudstjänst efter handboken - hur kan man då ha "julens psalmer och sånger"? Därför att man kallar denna musikbegivenhet för temagudstjänst. Och i somliga (alla?) stift finns det reglerat att en temagudstjänst per månad får man ha. Om man i Växjö stift annmäler en uppsättning församlingar för handboksbrott, kan de alla klara sig undan. Den det vill kan kolla vad som är stadgat i det egna stiftet. Antagligen något liknande. Annars är det läge att granska utbudet för Annandag Jul och anmäla något dussin församlingar för handboksbrott. Det är nämligen inte för bara somliga att vara handbokstrogna och utsättas för domkapitlets åtgärder. Saken gäller alla.
Saken är förstås inte löst därmed. På det här viset avskaffas annandag jul som martyrdag och det i denna tid när medkristna i Nigeria bombas så som kyrkor bombats vid juletid förra året i Nigeria och i Egypten. Allvaret angående priset för efterföljelse (the cost of discipleship) blir ersatt av den populära julmusiken. Vad beror det på?
Det beror på att de som skulle varit kyrkokristna och formats i denna sin identitet, reducerats - reducerat sig - till kunder. När kundkretsen inte kommer för att fundera över en blodig martyrakt, ändras på ett kundorienterat sätt utbudet. Jag tycker likväl att det är ett högtidens mysterium hur enkelt kyrkolivet låter sig devalveras. Kan inte prästerna helt enkelt fira vad Kyrkan burkar fira och detta utan ängsliga sidoblickar på om folk kommer? Är det som firas av äkta halt, kommer folk. I tidens längd. Det gäller bara att vara lite ihärdig och kanske lite kreativ. Det äkta har sin särskilda lockelse.
Högtidens mysteriumm är svårare. En uppsättning gudstjänster - julbön, midnattsmässa, julotta och juldagens högnässa drar varierande mängder men sammantaget blir det inte få. Juldagens efrermiddag är nog en tämligen stillsam företeelse för kantorer, vaktmästare och präst. Sedan blir det Annandag Jul och det viktiga martyrtemat. Denna dag samlade ungefär 44% av vad en vanlig söndag skulle dra ihop. I pastoratet var det bara högmässa i Persnäs. På Öland högmässa i Mörbylånga också samt "mässa" i Sandby med dop.
En broder i ämbetet ringde om saken. I massor av församlingar är det musik men martyrtemat är avskrivet. Han fann det intressant med tanke på präster som fälls för att de inte följt handboken. Nu blir denna musik huvudgudstjänst med ett slags konsekvent handboksbrott som följd, menade han. Det finns ingen huvudgudstjänst så utformad som det som erbjuda Annandag jul.
Kyrkoordningen stadgar att det ska firas huvudgudstjänst alla sön- och kyrkliga helgdgar, KO 17 kap 3§. Grundprincipen är klar: man kan inte i längden tala om en församling, om där inte finns. ett fungerande gudstjänstliv som tar sig uttryck i minst en gemensam gudstjänst varje vecka. Har man en gemensam gudstjänst för två församlingar var stadgandet att då skulle den kyrka där det inte varit gudstjänst på söndagen likväl ha en under veckan! Kom ihåg detta - snart är allt detta historia.
Huvudgudstjänst efter handboken - hur kan man då ha "julens psalmer och sånger"? Därför att man kallar denna musikbegivenhet för temagudstjänst. Och i somliga (alla?) stift finns det reglerat att en temagudstjänst per månad får man ha. Om man i Växjö stift annmäler en uppsättning församlingar för handboksbrott, kan de alla klara sig undan. Den det vill kan kolla vad som är stadgat i det egna stiftet. Antagligen något liknande. Annars är det läge att granska utbudet för Annandag Jul och anmäla något dussin församlingar för handboksbrott. Det är nämligen inte för bara somliga att vara handbokstrogna och utsättas för domkapitlets åtgärder. Saken gäller alla.
Saken är förstås inte löst därmed. På det här viset avskaffas annandag jul som martyrdag och det i denna tid när medkristna i Nigeria bombas så som kyrkor bombats vid juletid förra året i Nigeria och i Egypten. Allvaret angående priset för efterföljelse (the cost of discipleship) blir ersatt av den populära julmusiken. Vad beror det på?
Det beror på att de som skulle varit kyrkokristna och formats i denna sin identitet, reducerats - reducerat sig - till kunder. När kundkretsen inte kommer för att fundera över en blodig martyrakt, ändras på ett kundorienterat sätt utbudet. Jag tycker likväl att det är ett högtidens mysterium hur enkelt kyrkolivet låter sig devalveras. Kan inte prästerna helt enkelt fira vad Kyrkan burkar fira och detta utan ängsliga sidoblickar på om folk kommer? Är det som firas av äkta halt, kommer folk. I tidens längd. Det gäller bara att vara lite ihärdig och kanske lite kreativ. Det äkta har sin särskilda lockelse.
söndag 25 december 2011
God Jul!
Och de vakande fromma två. Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född. (Sv Ps 114:1)
lördag 24 december 2011
God Jul med barntillåtet fast olämpigt julspel
Veckan som gick var alls inte glädjelös. Jag har inte redovisat "präst40"-festen - men den var storslagen. En god kristen församling är en festförsamling. Mässa och så liten föreläsning om prästämbetet samt ostbiff med varm potatissallad och goda alhoholfria drycker samt alternativ till dessa. Två präster kunde inte komma hem utan nödgades övernatta i prästgården. Öland är långt.
Skolans julavslutning var traditionsenlig med fromma och ofromma sånger samt elever som läste julevangeliet. Det kyrkliga arbetslaget hade som vanligt ett julspel för eleverna.Gunilla Sundström, diakonen, gestaltade en sannskyldig skolbyråkrat, kappa, paraply, hatt, handväska och 60-talsmodell på glasögon - eller var det 80-tal? Julspektaklet kan återges här. Det var barntillåtet men självfallet helt olämpligt.
Julspektakel 2011
Skolbyråkraten:
- Jag är från Skolverket och ska se till att barn och ungdomar inte utsätts för något olämpligt som religion till exempel.
Prästen:
Det är på tiden att du börjar fatta något. Jag tar min trollerikappa, trollkarlshatten och mitt trollspö och flyttar dig 2000 år till ett annat land. (med svart hatt, doktorsbiretta och tomtebloss kan man åstadkomma förunderliga ting, DS)
På herdarnas äng möter skolbyråkraten herdarna
-Vad är detta? Vilka är ni?
- Vi är herdar och vaktar får.
- Men ni ska vara i skolan!
Den minste herden:
- Hon verkar farlig
En herde: - Reta henne inte, för Guds skull!
Skolbyråkraten: - Sa du Gud? Det får du inte säga!
En annan herde:- Vi måste sköta jobbet
- Men, men – kan ni läsa?
- Vi kan läsa hebreiska och tala arameiska. Vi kan tala lite grekiska också. Och vi förstår det viktigaste på latin, som när soldaterna skriker. Kan du?
- Det hör inte hit. Ni vet till exempel inte vilka Ölands kommuner eller Hallands floder är!
Men vad händer nu?
Ängeln (i predikstolen med vingar och allt): - Nu ska jag berätta något riktigt roligt för er. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad och han är Messias.
Skolbyråkraten: - Hallå, detta är religiöst. Det ska unga inte utsättas för.
Ängeln: - Nu kan du vara tyst. Jag säger som det verkligen är. Och jag är lite trött
på dom som tror att deras lilla verklighet skulle vara Verkligheten själv, måste jag säga.
- På Skolverket har vi våra lagar och bestämmelser
- Och vet du, det skiter vi änglar i.
Lille herden har fattat mod och ropar:
- Där hör du, käringskraduska.
En herde: Reta henne inte, för Guds skull!
- Sa någon Gud? Det är förbjudet!
En annan herde: - Lås in fåren. Vi måste gå och se vad som hänt.
- Jag måste inspektera jag också och se vad de små herdarna nu utsätts för. Skolverket sviker inte!
Stallet
Maria, Josef och barnet i stallet.
Herde: Det kom en ängel och sa att vi skulle hitta ett nyfött barn – och här är det ju. Han är Messias, den befriare som profeterna lovade oss.
Maria: -Det sa ängeln till mig också, när jag fick veta att Messias skulle födas.
Herde: Nu har vi sett att det verkligen är som man sa.
Sång: Ding-dong lovad vare Gud av en elevänglakör.
Herdarna på knä vid stalletr - liksom skolbyråkraten
Skolbyråkraten: Det är sant, det är verkligt. Men detta borde alla få veta. För nu har ju något alldeles nytt hänt. Vi har verkligen fått en befriare – men jag kommer inte härifrån. Hur ska jag då kunna berätta?
Prästen med sin utstyrsel: - Jag ska hjälpa skolbyråkraten tillbaka. Fram med trollspöet!
Skolbyråkraten: -Jag har sett. Det här borde någon skriva ner. Och vi skulle kunna räkna åren efter Jesu födelse och ge eleverna ledigt tre veckor kring jul så att de hinner fira och kanske ordna lite presenter för att muntra upp oss och fira allihop.
Prästen: Bra idé. Men om du tänker efter så räknar vi åren efter Jesu födelse. Lukas
kom och intervjuade dom som varit med. Han är en av antikens pålitligaste historieskrivare. Och jullov ska eleverna ha. Julklappar ordnar vi. Firar gör vi. I kyrkan och hemma.
Det gör vi därför att något verkligen hände som förändrade allt.
Det är kanske du som ska hem till Skolverket och skriva nya regler? Vi firar inte ett påhitt. Vi firar något som är verkligt.
Prästen till alla:
Och nu vet ni att jag brukar välsigna folket. Det får jag inte för Skolverket (viftar med tummen åt skolbyråkraten). Det kanske är bra. Alla kan fatta att välsignelse är det något med för den gör något med oss som Skolverket inte vill att ni ska få.
Och nu vet ni att jag brukar välsigna folket. Det får jag inte för Skolverket (viftar med tummen åt skolbyråkraten). Det kanske är bra. Alla kan fatta att välsignelse är det något med för den gör något med oss som Skolverket inte vill att ni ska få.
Kom tillbaka till någon av julens gudstjänster så ska ni få det då. Guds välsignelse. För den vill ju jag att ni ska få.
Kanske kan man få säga god jul i alla fall?
Alla i ensemblen: GOD JUL!
På väg ut fick barnen som vanligt ett pepparkakshjärta med sitt namn i kristyr. My och Bo är älskade namn, Olle går an. Försök få in Christoffer .... Men det kyrkliga arbetslaget spritsade stoiskt.
fredag 23 december 2011
Jultröttheten
Jultröttheten har inte infunnit sig ännu - men är i antågande. Jag blir nämligen trött på julfirande som är firande av att vi firar jul. Julen har ingen mening annat än sig själv! Men denna självmening blir grandios, som alla vet. Barnet i krubban kommer mig till hjälp att motstå det värsta - men inte allt.
Jill Jonssons julskiva finns på ICA. Jag köpte den inte. Jill ser inte Gud som en person utan mer "som godheten, hoppet och samtalet med vårt inre." Samtalet med vårt inre var för min del senast att det kurrade i magen när jag läste morgontidningarna för en stund sedan. Jag antar att magen ville mättas, men vet inte riktigt.
Jill igen: "När livet bär sorg och rädsla, knäpper jag gärna mina händer och ber till Gud. Finner jag svaren kommer de från mitt hjärta och min själ. Kanske lägger Gud svaren där och om det är så, är det ju en härlig tanke som jag gärna omfamnar." Varför kan mystiken inte få bottna i något mer? Frälsningen kommer utifrån - med ett barn som ligger i krubban, med det som räcks till mig i Orden och sakramenten.
Var jag läste Jill Jonssons trosbekännelse? I Mellan himmel och jord, en tidning från Svenska kyrkan i Borås. Mest blev jag lite uppgiven. Entusiasmen i tidningen las på att meddela läsekretsen att musiken och psalmerna spelar en stor roll under advent och jul samt två sidor om vad som hänt med lokalerna sedan Tandaredskyrkan lagts ner. Svenska kyrkan är på reträtt men vi ser ingen allvarlig reflektion kring det alla kan se. Lika illa i Basilika, Svenska kyrkan i Västerås. Visst är det som det heter: "Julen gör sig bäst i kyrkan. Kom och lyssna till julmusiken. Och sjung gärna med!" Men vilken är den hållning som texten avslöjar? När blev kristendomen detsamma som att lyssna på musik - och inbjudas sjunga med? Ser ni problemet eller har ni så deformerats av den innevarande tiden att ni tror just detta numera?
Nå, i Basilika ställs också frågan vem som hamnar i helvetet. Förstår jag Jerker Alsterlund rätt, är helvetet en situation här och nu. "Livet kan vara ett himmelrike eller ett helvete. Både på grund av egna handlingar och andras." Sedan då? "Jerker Alsterlund säger att han inte tror på ett helvete efter livet." Kontraktsprostens lära är vänlig: "Förhoppningen är att alla ska komma till Gud och få ro så småningom. Oavsett vad man gjort eller inte."
Jag kanske inte förvånas över den teologiska utläggningen. Men Basilika meddelar också att både söndagsskolan som arbetsform och barntimmarna lagts ner. Vi påverkas av vår omgivning men måste se till att skapa så goda mötesplatser som möjligt, heter det. Ingen låtsas om att Svenska kyrkan numera når en mycket liten del av de döpta barnen. Och de vi når, får sjunga i kör eller psyssla under ledning av någon i kadern betalda lönearbetare. Lönearbetaren har någon liten grupp varje vecka och ska förbereda som mest 90 minuters verksamhet. Ibland skulle man kunna jämföra med den arbetsinsats en lärare ska utföra ...
Men vi har det säkert trevligt. Jag bläddrar vidare och ser att Tillberga församling fått nytt telefonnummer.12 kvinnor och en man - ungdomsledaren. - kan man ringa till. Och kyrkorådets ordförande också, en kvinna det med. Men hin äör inte kopplad till den gemensamma växeln, förstår jag. En kyrka som framträder så enkönat, har ingen framtid. Den är en sekt i marginalen - vad man än ropar. Underligt nog var det annorlunda nätr karlarna satt som kyrkvärdar och kvinnorna hade en egen kyrklig arena som söndagsskollärare och syföreningsdamer samt som kaffekokare, det som numera mer könsneutralt ska heta kaffetekniker.
Jultröttheten grep mig nu. Det blir lätt så när man utsätter sig för de kristliga bladen. Under dagen ska jag samla mig för att hämta hem och sprida lite julglädje i morgon! Det finns ju ett annat, ett kyrkligt liv också...
Jill Jonssons julskiva finns på ICA. Jag köpte den inte. Jill ser inte Gud som en person utan mer "som godheten, hoppet och samtalet med vårt inre." Samtalet med vårt inre var för min del senast att det kurrade i magen när jag läste morgontidningarna för en stund sedan. Jag antar att magen ville mättas, men vet inte riktigt.
Jill igen: "När livet bär sorg och rädsla, knäpper jag gärna mina händer och ber till Gud. Finner jag svaren kommer de från mitt hjärta och min själ. Kanske lägger Gud svaren där och om det är så, är det ju en härlig tanke som jag gärna omfamnar." Varför kan mystiken inte få bottna i något mer? Frälsningen kommer utifrån - med ett barn som ligger i krubban, med det som räcks till mig i Orden och sakramenten.
Var jag läste Jill Jonssons trosbekännelse? I Mellan himmel och jord, en tidning från Svenska kyrkan i Borås. Mest blev jag lite uppgiven. Entusiasmen i tidningen las på att meddela läsekretsen att musiken och psalmerna spelar en stor roll under advent och jul samt två sidor om vad som hänt med lokalerna sedan Tandaredskyrkan lagts ner. Svenska kyrkan är på reträtt men vi ser ingen allvarlig reflektion kring det alla kan se. Lika illa i Basilika, Svenska kyrkan i Västerås. Visst är det som det heter: "Julen gör sig bäst i kyrkan. Kom och lyssna till julmusiken. Och sjung gärna med!" Men vilken är den hållning som texten avslöjar? När blev kristendomen detsamma som att lyssna på musik - och inbjudas sjunga med? Ser ni problemet eller har ni så deformerats av den innevarande tiden att ni tror just detta numera?
Nå, i Basilika ställs också frågan vem som hamnar i helvetet. Förstår jag Jerker Alsterlund rätt, är helvetet en situation här och nu. "Livet kan vara ett himmelrike eller ett helvete. Både på grund av egna handlingar och andras." Sedan då? "Jerker Alsterlund säger att han inte tror på ett helvete efter livet." Kontraktsprostens lära är vänlig: "Förhoppningen är att alla ska komma till Gud och få ro så småningom. Oavsett vad man gjort eller inte."
Jag kanske inte förvånas över den teologiska utläggningen. Men Basilika meddelar också att både söndagsskolan som arbetsform och barntimmarna lagts ner. Vi påverkas av vår omgivning men måste se till att skapa så goda mötesplatser som möjligt, heter det. Ingen låtsas om att Svenska kyrkan numera når en mycket liten del av de döpta barnen. Och de vi når, får sjunga i kör eller psyssla under ledning av någon i kadern betalda lönearbetare. Lönearbetaren har någon liten grupp varje vecka och ska förbereda som mest 90 minuters verksamhet. Ibland skulle man kunna jämföra med den arbetsinsats en lärare ska utföra ...
Men vi har det säkert trevligt. Jag bläddrar vidare och ser att Tillberga församling fått nytt telefonnummer.12 kvinnor och en man - ungdomsledaren. - kan man ringa till. Och kyrkorådets ordförande också, en kvinna det med. Men hin äör inte kopplad till den gemensamma växeln, förstår jag. En kyrka som framträder så enkönat, har ingen framtid. Den är en sekt i marginalen - vad man än ropar. Underligt nog var det annorlunda nätr karlarna satt som kyrkvärdar och kvinnorna hade en egen kyrklig arena som söndagsskollärare och syföreningsdamer samt som kaffekokare, det som numera mer könsneutralt ska heta kaffetekniker.
Jultröttheten grep mig nu. Det blir lätt så när man utsätter sig för de kristliga bladen. Under dagen ska jag samla mig för att hämta hem och sprida lite julglädje i morgon! Det finns ju ett annat, ett kyrkligt liv också...
torsdag 22 december 2011
Uselt
"Uselt", blev omdömet om Kyrkans Tidnings kunskapstest över året som gått. Rätt svar finns också - men alla alternativ var fel! Vi kan ta hela fråga 16: "Kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl förlovade sig under året. Vad arbetar hans fästmö som?"
Innan jag kommer till svarsalternativen är tre påpekanden nödvändiga. 1. Jag har förlovat mig - men hon då? Har vi inte förlovat oss? Vad är det för kvinnosyn som Kyrkans Tidning här redovisar? 2. Kvinnoprästmotståndare - vad är det för titel? I en tidning som pretenderar på att vara kyrklig? Jag är väl i alla fall komminister? 3. Måste inte Kyrkans Tidning bestämma sig i ämbetsfrågan? Det försåtliga kvinnoprästmostånd som avslöjas genom formuleringen "arbetar som präst" är värd uppmärksamhet - för tror man att 1958 års riksdagsbeslut och det som följt därefter är vad Gud vill så är väl en kvinnlig präst präst?
Nu till svarsalternativen! a) Diakon i Sandahls grannförsamling b) Präst i samma församling som fästmannen c) Jurist på kommunen. Kyrkans Tidning tror att b ska vara rätt svar. Det är det inte. Linda Muhr är arbetsledande komminister i Borgholm, pastoratets södra distrikt. Pastoratet är ungefär 90 km långt. Jag är i norra delen. Mellan oss finns numera ett mittendistrikt. Samma pastorat skulle rätt svara vara - om nu Kyrkans Tidning nu slutligast ska haka på det som andra medier hade för rätt länge sedan.
Annat uselt är förstås oblatavdelningen på Ersta, som upphör att baka oblater av vetemjöl. Försäljningen av dessa är mycket liten. Men, hallå, hur gick det här till? De glutenfria oblaterna bakas inte på vetemjöl - och Kyrkan tycks alltid ha menat att så ska det vara. Påven är tydlig i saken - för att nu tala om i vart fall en kollega till vår biskop Johansson. Har saken teologiskt avhandlats och beslut fattats - eller har vi bara av ett svagsint prästerskap, ovilligt att fundera två varv, hamnat i ett läge där någon typ av majsklister i fortsättningen bär Herren Kristus till oss? För mig framstår det mest som om Frälsaren hamnat i klistret - men det är förstås inte första gången. Ersta importerar oblater från Tyskland - i storlek mindre än Erstaoblaterna, får vi veta.
Jag har nog kunnat räknas till dem som sympatiserat med diakonianstalterna. Samaritherhemmet fick sluta utbilda och Ersta kan inte förse mig med oblater bakade på hemmaplan av det enkla skälet att omställningen mellan bakning av vetemjölsoblater och glutenfria oblater är mycket tidskrävande och kostsam. Det ekonomiska argumentet skulle roat Karl Marx. Själv finner jag beslutet poå Ersta vara uselt. Och i största allmänhet ska de glutenfria oblaterna ifrågasättas. Må vara att den som är glutenintolerant ska ha den möjligheten - men varför ska jag, som inte är intolerant, nödgas att använda sådana oblater på grund av prästerlig tankeslapphet eller lättja?
Och diakonianstalterna i Svenska kyrkan? Tja. Ett kraftfullt "tja".
Innan jag kommer till svarsalternativen är tre påpekanden nödvändiga. 1. Jag har förlovat mig - men hon då? Har vi inte förlovat oss? Vad är det för kvinnosyn som Kyrkans Tidning här redovisar? 2. Kvinnoprästmotståndare - vad är det för titel? I en tidning som pretenderar på att vara kyrklig? Jag är väl i alla fall komminister? 3. Måste inte Kyrkans Tidning bestämma sig i ämbetsfrågan? Det försåtliga kvinnoprästmostånd som avslöjas genom formuleringen "arbetar som präst" är värd uppmärksamhet - för tror man att 1958 års riksdagsbeslut och det som följt därefter är vad Gud vill så är väl en kvinnlig präst präst?
Nu till svarsalternativen! a) Diakon i Sandahls grannförsamling b) Präst i samma församling som fästmannen c) Jurist på kommunen. Kyrkans Tidning tror att b ska vara rätt svar. Det är det inte. Linda Muhr är arbetsledande komminister i Borgholm, pastoratets södra distrikt. Pastoratet är ungefär 90 km långt. Jag är i norra delen. Mellan oss finns numera ett mittendistrikt. Samma pastorat skulle rätt svara vara - om nu Kyrkans Tidning nu slutligast ska haka på det som andra medier hade för rätt länge sedan.
Annat uselt är förstås oblatavdelningen på Ersta, som upphör att baka oblater av vetemjöl. Försäljningen av dessa är mycket liten. Men, hallå, hur gick det här till? De glutenfria oblaterna bakas inte på vetemjöl - och Kyrkan tycks alltid ha menat att så ska det vara. Påven är tydlig i saken - för att nu tala om i vart fall en kollega till vår biskop Johansson. Har saken teologiskt avhandlats och beslut fattats - eller har vi bara av ett svagsint prästerskap, ovilligt att fundera två varv, hamnat i ett läge där någon typ av majsklister i fortsättningen bär Herren Kristus till oss? För mig framstår det mest som om Frälsaren hamnat i klistret - men det är förstås inte första gången. Ersta importerar oblater från Tyskland - i storlek mindre än Erstaoblaterna, får vi veta.
Jag har nog kunnat räknas till dem som sympatiserat med diakonianstalterna. Samaritherhemmet fick sluta utbilda och Ersta kan inte förse mig med oblater bakade på hemmaplan av det enkla skälet att omställningen mellan bakning av vetemjölsoblater och glutenfria oblater är mycket tidskrävande och kostsam. Det ekonomiska argumentet skulle roat Karl Marx. Själv finner jag beslutet poå Ersta vara uselt. Och i största allmänhet ska de glutenfria oblaterna ifrågasättas. Må vara att den som är glutenintolerant ska ha den möjligheten - men varför ska jag, som inte är intolerant, nödgas att använda sådana oblater på grund av prästerlig tankeslapphet eller lättja?
Och diakonianstalterna i Svenska kyrkan? Tja. Ett kraftfullt "tja".
onsdag 21 december 2011
Nog är nog. Några ord om domprosten Mats Hermansson
Den 13 oktober var komministe rn, författaren och bokutgivaren mm mm Markus Hagberg och talade vid en samling för prästerna i Visby stift. Nu, den 21 december, kommer personangreppet på honom.www.helagotland.se/Print.aspx?ArticleID=7350907 Hans möjligheter att försvara sig är inte särskilt goda för folk glömmer vad som är sagt och lögnen kan framstå som sanning. Det finns en taktisk vinst med att dröja.
Markus talade om nattvarden. "Han gjorde det på ett sätt som fick flera kvinnliga präster att känna sig kränkta." Vad sa han då? "Han ville inte säga det rent ut, men vi uppfattade det som att han ansåg att den rätta nattvarden är den som celebreras av en man, säger Marianne Witting, präst i Väskinde församling." Det kan så vara - men felkällan uppfattar varje normalbegåvad omdelbart. Det man uppfattar kanske inte är det som sagts.
Hur hamnade man här? Domprosten Mats Hermansson frågade om det inte var viktigt både med nattvardselementen som skulle vara bröd och vin utan också med en manlig präst. Markus svarade att så tänkte de stora kyrkotraditionerna men i en kyrka som har kvinnliga präster är det kanske viktigare att argumentera för den reformen. Det är inte ointressant att domprosten tog upp detta sidotema - på sitt sätt logiskt men då logiskt på det sätt Markus Hagberg svarade.
Till listan över anklagelser i Gotlands Allehandas fogas också att Hagberg en gång skrivit på Kalins lista mot partnerskapsvälsignelse.Domprosten Hermansson tog initiativ till att de kvinnliag präster som känt sig kränkta fick komma till något som var att förstå som en debriefing med biskop Fast.
I förbigående meddelas också att nästa stiftsfortbildning ska handla om ungdomsarbete med pilgrimsvandringar. Biskop Lindsay Urwin ska tala men domprosten meddelar att han ska vara solidarisk med de kvinnliga präster och vill inte de komma, kommer inte domprosten heller. Vilket är problemet? Biskopen misstänks att vara mot ordningen med kvinnliga präster eftersom han inte tycker att Church of England ska införa kvinnliga biskopar. Därtill har Lindsay uttryckt stöd för biskopen i stiftet San Joaquin - en utomordentligt trevlig karl. Hans förbrytelse var att han bröt med TEC när Gene Robertson biskopsvigdes.
Vad säger domprosten mera? Det värsta: "Inget annat stift skulle komma på tanken att bjuda in honom (Markus Hagberg, DS) till en studiedag som är obligatorisk för präster. Det var direkt olämpligt." Analysera nu.
Domprosten argumenterar mot person, inte i sak. Hans frihetsideal är det i Sovjetunionen med lyydstater tillämpade. Har någon en olämplig mening i någon fråga (den domprosten själv försökte aktualisera!!), är personen nog grata och det är "direkt olämpligt" att kalla honom att tala om ett teologiskt ämne. Vilket teologiskt eller annat ämne som helst - för det är ju personen som är misshaglig.
Nu går allt svenskkyrkligt tal om politiskt ansvar för förtryckta och förföljda åt helvete om inte domprosten utsätts för näpst. Vi kan inte ha en totalitär kyrklig överhet och det gäller att hålla rent i tid, annars lär vi av hiistorien hur det går. Ogräset tar man innan det vuxit till sig. Av omsorg om Svenska kyrkan ska jag alltså anmäla domprosten till domkapitlet. Han skadar det förtroende en präst måste ha. Han står för ideal som inte ska vara ideal i vårt samhälle, ideal som somliga dragit på sig uniform och beväpnat sig för att försvara.
Jag vill också värna Svenska kyrkan mot att domprosten ska skada våra ekumeniska förbindelser med Church of England. Får han hålla på, blir biskopen från Walsingham bojkottad av en hoper kvinnliga präster och domprosten i januari - och då står vi där allihop, i samtliga stift, utskämda. Den risken vill jag inte ta. Alltså måste domprosten anmälas och näpsas. Nog är nog. Eller som det heter i det ekumeniska: Enough is enough.
Får man inte kritisera fördedragshållare eller debattera och ifrågasätta, då? Självfallet. Men i sak. Inte mot person. Så anmälan kanske också är ett sätt att hålla uppe den akademiska statusen i Visby stift? Själv hade jag funderat på att norra Öland och Visby stift kunde ordna något. Vi har ju ändå ett internationellt vatten tillsammans. Men den tanken föll just. Så mycket viktigare att domprosten Hermansson nu får torska.
Markus talade om nattvarden. "Han gjorde det på ett sätt som fick flera kvinnliga präster att känna sig kränkta." Vad sa han då? "Han ville inte säga det rent ut, men vi uppfattade det som att han ansåg att den rätta nattvarden är den som celebreras av en man, säger Marianne Witting, präst i Väskinde församling." Det kan så vara - men felkällan uppfattar varje normalbegåvad omdelbart. Det man uppfattar kanske inte är det som sagts.
Hur hamnade man här? Domprosten Mats Hermansson frågade om det inte var viktigt både med nattvardselementen som skulle vara bröd och vin utan också med en manlig präst. Markus svarade att så tänkte de stora kyrkotraditionerna men i en kyrka som har kvinnliga präster är det kanske viktigare att argumentera för den reformen. Det är inte ointressant att domprosten tog upp detta sidotema - på sitt sätt logiskt men då logiskt på det sätt Markus Hagberg svarade.
Till listan över anklagelser i Gotlands Allehandas fogas också att Hagberg en gång skrivit på Kalins lista mot partnerskapsvälsignelse.Domprosten Hermansson tog initiativ till att de kvinnliag präster som känt sig kränkta fick komma till något som var att förstå som en debriefing med biskop Fast.
I förbigående meddelas också att nästa stiftsfortbildning ska handla om ungdomsarbete med pilgrimsvandringar. Biskop Lindsay Urwin ska tala men domprosten meddelar att han ska vara solidarisk med de kvinnliga präster och vill inte de komma, kommer inte domprosten heller. Vilket är problemet? Biskopen misstänks att vara mot ordningen med kvinnliga präster eftersom han inte tycker att Church of England ska införa kvinnliga biskopar. Därtill har Lindsay uttryckt stöd för biskopen i stiftet San Joaquin - en utomordentligt trevlig karl. Hans förbrytelse var att han bröt med TEC när Gene Robertson biskopsvigdes.
Vad säger domprosten mera? Det värsta: "Inget annat stift skulle komma på tanken att bjuda in honom (Markus Hagberg, DS) till en studiedag som är obligatorisk för präster. Det var direkt olämpligt." Analysera nu.
Domprosten argumenterar mot person, inte i sak. Hans frihetsideal är det i Sovjetunionen med lyydstater tillämpade. Har någon en olämplig mening i någon fråga (den domprosten själv försökte aktualisera!!), är personen nog grata och det är "direkt olämpligt" att kalla honom att tala om ett teologiskt ämne. Vilket teologiskt eller annat ämne som helst - för det är ju personen som är misshaglig.
Nu går allt svenskkyrkligt tal om politiskt ansvar för förtryckta och förföljda åt helvete om inte domprosten utsätts för näpst. Vi kan inte ha en totalitär kyrklig överhet och det gäller att hålla rent i tid, annars lär vi av hiistorien hur det går. Ogräset tar man innan det vuxit till sig. Av omsorg om Svenska kyrkan ska jag alltså anmäla domprosten till domkapitlet. Han skadar det förtroende en präst måste ha. Han står för ideal som inte ska vara ideal i vårt samhälle, ideal som somliga dragit på sig uniform och beväpnat sig för att försvara.
Jag vill också värna Svenska kyrkan mot att domprosten ska skada våra ekumeniska förbindelser med Church of England. Får han hålla på, blir biskopen från Walsingham bojkottad av en hoper kvinnliga präster och domprosten i januari - och då står vi där allihop, i samtliga stift, utskämda. Den risken vill jag inte ta. Alltså måste domprosten anmälas och näpsas. Nog är nog. Eller som det heter i det ekumeniska: Enough is enough.
Får man inte kritisera fördedragshållare eller debattera och ifrågasätta, då? Självfallet. Men i sak. Inte mot person. Så anmälan kanske också är ett sätt att hålla uppe den akademiska statusen i Visby stift? Själv hade jag funderat på att norra Öland och Visby stift kunde ordna något. Vi har ju ändå ett internationellt vatten tillsammans. Men den tanken föll just. Så mycket viktigare att domprosten Hermansson nu får torska.
måndag 19 december 2011
40 år - hur känns det?
Det känns som en lång tid. Inte för att det är 40 år (för det begriper jag inte riktigt) utan därför att musikdirektör Karin i Kalmar tycker att det är dags för en nysatsning på carols. Då tänker jag: I Kalmar började carolssjungandet i gamla kapellet på Två Systrars väg, en källarkyrka. Det verkar vara rätt nyss. Och nu ska det nysatsas! Men jag stryker gärna under att det var hos oss det började, det som så mycket annat. Söndaglig familjehögmässa. En medveten markering av lekfolkets betydelse som Guds folk på plats fick en del konsekvenser när det gällde ansvarstagande. Vår satsning på distriktsråd togs upp och blev i tidens längd kyrkoråd i fem sammanhållna församlingar, en modell som snart körs till skroten.
Nå, detta som inledning till en bekännelse: Jag kan inte betvivla att min prästkallelse är genuin. Det var präst Gud kunde ha mig till - fast kanske något annat var möjligt också, som jag tänker i dystra stunder. Jag upprepar fortfarande att krigsmakten var justare mot mig och räknade med sådant jag kunde utan att alltid behöva skicka med någon slags reservation. I det kyrkliga hamnade jag på alla nivåer och på morgonen slog det mig att jag suttit i kyrkomöte och det vi har i stället för kyrkomöte längre tid än någon annan som nu sitter där - nämligen om man räknar antal dagar. Jag har sett mycket kyrkopolitik inifrån och det relativiserar en hel del. Men jag hamnade där i val, nerifrån. Översåtarna har inte precis gett mig mycket att tacka för.
Tillbaka till den prästkallelse som alltså inte fått förverkligas om jag varit ung nu. Ingen biskop hade prästvigt. Det borde få oss att fokusera på biskoparna. Det finns biskopar jag kan se som kunniga i de heliga mysterierna - Göran Beijer i Missionsprovinsen hör dit, Roald Flemestad i Norge, John Broadhurst på sin tid i England. Det är inget problem att anförtro sin arma själ i deras vård. De har mänskliga kvaliteter och är erfarna, pålästa. Beundrar jag någon av de svenskkyrkliga biskoparna? Med biskop Johansson har jag under livets gång varit i Israel och Jordanien - och haft nöje av det. Med Anders Wejryd var jag i Chicago och imponerades av hans kunnande om den svenska emigrationen dit. Biskop Fast uppskattar jag, biskop Eckerdal har jag i alla fall mött i studentsammanhang i Lund, biskop Hagberg sitter jag bredvid i kyrkostyrelsens stora sammanträdeslokal, biskop Stiglund mötte jag i synodsammanhang /men det var förstås innan han blev biskop!/. Men beundran - nä. Teologiska frågor finner jag knappast skäl att avhandla med dem. Inte lika illa med de emeriterade - men det är ju de som måste ta ansvar för att vi hamnade där vi är. De hade chansen att göra skillnad - men det såg de inte, vågade de inte, förmådde de inte. Jag inser det orimliga i att ha en prästkallelse som biskoparna inte kunnat hantera nu eftersom man är Kyrkans präst, inte präst som privatpräst. När jag nu trots allt är församlingspräst i full gärning, är problemet inte jag men inte heller i första hand mitt problem utan ett biskopsproblem. Biskoparna borde börja ta tag i detta. Guds verklighet är en annan än den kyrkopolitiska verklighet som konstruerats i Svenska kyrkan. Och när det förhåller sig så, sitter biskoparna - pensionerade liksom de i aktiv tjänst - illa till. De ska ju en gång svara för sin förvaltning inför en Herre som ibland kan visa sig kinkig.
Så hur känns det? Jag vet fortfarande inte. Under dagen ska en del bestyr till som handlar om det vanliga församlingslivet, jag ska till Löttorpshallen och införskaffa julmust med mera till kvällens fest, jag ska skriva en predikan till kvällens mässa och förbereda mitt 27 minuter långa prästprat om ämbetet. Kyrkorådets ordförande undrade om folk skulle få glögg till mitt prästprat - och jag undrade då om folk inte skulle lura till då men fick svaret att glöggen skulle vara alkoholfri. Då tyckte jag det var onödigt - för, som det heter på Öland - "det är ju själva yrslan man är ute efter".
Fråga mig alltså hur det känns i kväll! :-)
Nå, detta som inledning till en bekännelse: Jag kan inte betvivla att min prästkallelse är genuin. Det var präst Gud kunde ha mig till - fast kanske något annat var möjligt också, som jag tänker i dystra stunder. Jag upprepar fortfarande att krigsmakten var justare mot mig och räknade med sådant jag kunde utan att alltid behöva skicka med någon slags reservation. I det kyrkliga hamnade jag på alla nivåer och på morgonen slog det mig att jag suttit i kyrkomöte och det vi har i stället för kyrkomöte längre tid än någon annan som nu sitter där - nämligen om man räknar antal dagar. Jag har sett mycket kyrkopolitik inifrån och det relativiserar en hel del. Men jag hamnade där i val, nerifrån. Översåtarna har inte precis gett mig mycket att tacka för.
Tillbaka till den prästkallelse som alltså inte fått förverkligas om jag varit ung nu. Ingen biskop hade prästvigt. Det borde få oss att fokusera på biskoparna. Det finns biskopar jag kan se som kunniga i de heliga mysterierna - Göran Beijer i Missionsprovinsen hör dit, Roald Flemestad i Norge, John Broadhurst på sin tid i England. Det är inget problem att anförtro sin arma själ i deras vård. De har mänskliga kvaliteter och är erfarna, pålästa. Beundrar jag någon av de svenskkyrkliga biskoparna? Med biskop Johansson har jag under livets gång varit i Israel och Jordanien - och haft nöje av det. Med Anders Wejryd var jag i Chicago och imponerades av hans kunnande om den svenska emigrationen dit. Biskop Fast uppskattar jag, biskop Eckerdal har jag i alla fall mött i studentsammanhang i Lund, biskop Hagberg sitter jag bredvid i kyrkostyrelsens stora sammanträdeslokal, biskop Stiglund mötte jag i synodsammanhang /men det var förstås innan han blev biskop!/. Men beundran - nä. Teologiska frågor finner jag knappast skäl att avhandla med dem. Inte lika illa med de emeriterade - men det är ju de som måste ta ansvar för att vi hamnade där vi är. De hade chansen att göra skillnad - men det såg de inte, vågade de inte, förmådde de inte. Jag inser det orimliga i att ha en prästkallelse som biskoparna inte kunnat hantera nu eftersom man är Kyrkans präst, inte präst som privatpräst. När jag nu trots allt är församlingspräst i full gärning, är problemet inte jag men inte heller i första hand mitt problem utan ett biskopsproblem. Biskoparna borde börja ta tag i detta. Guds verklighet är en annan än den kyrkopolitiska verklighet som konstruerats i Svenska kyrkan. Och när det förhåller sig så, sitter biskoparna - pensionerade liksom de i aktiv tjänst - illa till. De ska ju en gång svara för sin förvaltning inför en Herre som ibland kan visa sig kinkig.
Så hur känns det? Jag vet fortfarande inte. Under dagen ska en del bestyr till som handlar om det vanliga församlingslivet, jag ska till Löttorpshallen och införskaffa julmust med mera till kvällens fest, jag ska skriva en predikan till kvällens mässa och förbereda mitt 27 minuter långa prästprat om ämbetet. Kyrkorådets ordförande undrade om folk skulle få glögg till mitt prästprat - och jag undrade då om folk inte skulle lura till då men fick svaret att glöggen skulle vara alkoholfri. Då tyckte jag det var onödigt - för, som det heter på Öland - "det är ju själva yrslan man är ute efter".
Fråga mig alltså hur det känns i kväll! :-)
söndag 18 december 2011
Felen är två. Minst.
När det går så illa som i Luleå beror det på en feltänkt tanke, nämligen den att man måste skilja arbetsgivaransvar från tillsyn, vilket ledde till den på sitt sätt logiska slutsatsen att man måste skilja mellan biskopens omsorg om sina präster och den mer hårdhänta tillsynen. Detta innebär att en biskop hoppar av från sitt herdeansvar så fort det börjar lukta krut och sätter sig i domarposition. I praktiken undviker biskopen att tala med den präst som riskerar att bli ett domkapitelsärende och han gömmer sig i de buskage som omger den dömande makten. I vilken mening biskopen då är biskop för sin präst, kan man fundera länge över. Har inte biskopen i praktiken avgått från uppgiften som biskop, då? Lars Eckerdal tänkte formalistiskt fel här och trodde att han plötsligt skulle isolera sig från den som eventuellt felat och alla biskoparna följer honom. Lars var ju bevars professor och skrev så många texter till kyrkoordningen. Men omsorg och tillsyn är inte skilda storheter. Det perversa intresset för kyrkoordningstexter är inte alltid detsamma som saklig omsorg om Kyrkan. Fast det tror man lätt!
Ta en furir i den gamla ordning som några av oss befordrats i. En furir visste att sköta sin grupp, ordna för den och få gruppens förtroende men kunde också gripa in med tvångsmedel. Furir var den lägsta grad som kunde visitera en väska. Det gick så till att furiren frågade om han (det var oftast dåförtiden en han) fick titta i väskan. Blev svaret "nej" fanns det skäl att misstänka att väskan innehöll något olagligt - och då skulle väskan visiteras. Om svaret blev ja, tittade furiren också i väskan.Fanns det alkohol i väskan, tillgreps tvångsmedel. Om en furir kan sköta sitt folk men också gripa in, ska väl en biskop kunna göra detsamma. Herden bär lammen i famnen, för tackorna varsamt fram och har en stav att slå vargen med men också för att fånga in sina får /kroken där uppe på staven, alltså/. Precis så är biskopen rustad. Arbetsrätens krav hade kunnat tillgoses genom att Svenska kyrkan tydligt definierat biskopens roll och markerat att biskopen i domkapitlet blir den som har tillsyn - men också som domare en biskops tillsyn. Alltid! Det blir förödande när biskopsämbetet blir yta - med dyrbara kräklor och fina konstförfärdigade kåpor - men där biskoparna är oförmögna att ägna sig åt det biskopsämbetet är till för; att vara pastor pastor. Prästernas präst. Och därmed/därigenom församlingarnas och diakonernas!!!
Det andra felet är en variant på detta med att skilja arbetsgivaransvar från tillsyn och därmed lokalanställa prästerna. Vår vän Yngve Kalin ägnade sig i fjol att läsa om protokllet från kyrkomötet. Lyssna!
Hammar och Wejryd förklarade att de backat in i framtiden efter att ha tänkt om i frågan. 209 ledamöter röstade för, 22 nej emot coh 8 la ner sina röster. Motståndet från flertalet präster, de teologiska fakulteterna och ett särskilt yttrande i läronämnden, där fem biskopar markerat, var tydligt. Ledningsgruppen för kyrkoordningen la dock fram sitt förslag med en enda reservation. Min!
I kyrkomötesdebatten argumenterar Joakim Svensson kraftfullt emot. Till sist reserverar sig 17 ledamöter och deras glansfulla namn kan ni få:
Per Lindberg, Yngve Kalin, Sten-Åke Engdahl, Joakim Svensson, Jan-Anders Ekelund, Anders Reinholdsson, Brita Olinder, Anna-Lena Arousell Berglund, Göran Åberg, Tomas Forsner, Eva Forsell Aronsson, Fredrik Sidenvall, Per-Anders Grunnan, Sonja Grunselius, Dag Sandahl, Tomas Lång och Lars Ekblad. Påfallande många partipolitiskt obundna, varav de som är kvar i kyrkomötet nu återfinns i POSK (1 ledamot) respektive Frimodig kyrka (3 ledamöter). Så lite alla de andra förstod. Då och - nu! Strukturen är gjord för att premiera oförståndet.
Ta en furir i den gamla ordning som några av oss befordrats i. En furir visste att sköta sin grupp, ordna för den och få gruppens förtroende men kunde också gripa in med tvångsmedel. Furir var den lägsta grad som kunde visitera en väska. Det gick så till att furiren frågade om han (det var oftast dåförtiden en han) fick titta i väskan. Blev svaret "nej" fanns det skäl att misstänka att väskan innehöll något olagligt - och då skulle väskan visiteras. Om svaret blev ja, tittade furiren också i väskan.Fanns det alkohol i väskan, tillgreps tvångsmedel. Om en furir kan sköta sitt folk men också gripa in, ska väl en biskop kunna göra detsamma. Herden bär lammen i famnen, för tackorna varsamt fram och har en stav att slå vargen med men också för att fånga in sina får /kroken där uppe på staven, alltså/. Precis så är biskopen rustad. Arbetsrätens krav hade kunnat tillgoses genom att Svenska kyrkan tydligt definierat biskopens roll och markerat att biskopen i domkapitlet blir den som har tillsyn - men också som domare en biskops tillsyn. Alltid! Det blir förödande när biskopsämbetet blir yta - med dyrbara kräklor och fina konstförfärdigade kåpor - men där biskoparna är oförmögna att ägna sig åt det biskopsämbetet är till för; att vara pastor pastor. Prästernas präst. Och därmed/därigenom församlingarnas och diakonernas!!!
Det andra felet är en variant på detta med att skilja arbetsgivaransvar från tillsyn och därmed lokalanställa prästerna. Vår vän Yngve Kalin ägnade sig i fjol att läsa om protokllet från kyrkomötet. Lyssna!
Hammar och Wejryd förklarade att de backat in i framtiden efter att ha tänkt om i frågan. 209 ledamöter röstade för, 22 nej emot coh 8 la ner sina röster. Motståndet från flertalet präster, de teologiska fakulteterna och ett särskilt yttrande i läronämnden, där fem biskopar markerat, var tydligt. Ledningsgruppen för kyrkoordningen la dock fram sitt förslag med en enda reservation. Min!
I kyrkomötesdebatten argumenterar Joakim Svensson kraftfullt emot. Till sist reserverar sig 17 ledamöter och deras glansfulla namn kan ni få:
Per Lindberg, Yngve Kalin, Sten-Åke Engdahl, Joakim Svensson, Jan-Anders Ekelund, Anders Reinholdsson, Brita Olinder, Anna-Lena Arousell Berglund, Göran Åberg, Tomas Forsner, Eva Forsell Aronsson, Fredrik Sidenvall, Per-Anders Grunnan, Sonja Grunselius, Dag Sandahl, Tomas Lång och Lars Ekblad. Påfallande många partipolitiskt obundna, varav de som är kvar i kyrkomötet nu återfinns i POSK (1 ledamot) respektive Frimodig kyrka (3 ledamöter). Så lite alla de andra förstod. Då och - nu! Strukturen är gjord för att premiera oförståndet.
Domkapitlet i Luleå i tjänst åt slarvighetens futtiga och banala ondska
Jag vet inte om domkapitlet i Luleå är Svenska kyrkans värsta - men den sammanställning jag nu läst hör till det värsta jag fått mig till livs när det gäller kapitulär inkompetens. I ett öppet julbrev som sänts till Svenska kyrkans biskopar och stift (begär kopia från ert stift!), kyrkostyrelsen, Kyrkans akademikerförbund, alla församlinghar i Luleå stift, alla kyrkoherdar i Luleå stift samt en del andra verksamma i stiftet, därtill till media går Daniel Östlund igenom hur hans far prosten André Östlund hanterats. Vi talar nu om den sjukpensionerade kyrkoherden i Umeå stadsförsamling. Han är sjuk och har svåra smärtor men är intellektuellt obruten och ägnar dagarna åt språkstudier. När biskopen Stiglund önskas en god jul betyder "god" inte trevlig utan nyttig: "en jul av självreflektion och självprövning".
Prosten Östlund har de senaste 12 åren inte tjänstgjort som präst i annan mening än att han varit själasörjare i bekantskapskretsen. Arameiska, arabiska och koptiska studerar han och ibland kan han ta rollatorn och besöka sina vänner. Sedan år 1987, då han sjukpensionerades, har han haft fyra vigslar - men ingen enda efter år 2000.
Nu var det april 2010 och vid ett emeritimöte framkom att de flesta emeritiprästerna inte fått Kammarkollegiets vigselförordnande. Östlund mejlade domkapitlet om förhållandet och det stod plötsligt klart att ett antal pensionerade präster inte fanns i organisationsregistret! Östlund påpekar att kmonsekvensen kan bli den att gamla präster viger som de alltid gjort och att dessa vigslar alltså blir ogiltiga. Den byråkratiska missen kan få knepiga följder. Den det vill kan läsa Kyrkans Tidning 4 okt 2010 där det klart står att vigslar är ogiltiga eftersom stiftet missade skicka in ansökan.
I det aktuella fallet kom ett förordnande till prosten Östlund. Nu visste prosten att man på grund av sjukdom kan befrias och ansökte om sådan befrielse. Han beskrev att han inte fysiskt skulle kunna genomföra en vigselgudstjänst. Kammarkollegiet befriar prosten från vigselrätten. Då slår domkapitlet till. Domkapitelsjuristen skriver ett brev med frågor till den sjuke, som han inte besvarar. Brevet kommer på nytt i rekommenderat brev, som hans hustru inte får hämta ut. Den sängbundne får själv möda sig till postkontoret. Allt fortsätter med att domkapitlet tilldelar prosten en erinran. Han stämplas som illojal eftersom han i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.
Själva grejen, som en enkel docent på landet förmår uppfatta, är att domkapitlet misstänker att prosten Östlund inte vara är sjuk utan så intellektuellt klar att han inte uppskattar beslutet om enkönade vigslar. Prosten har nämligen inte besvarat de frågor domkapitelsjuristen ställt honom, frågor som han uppfattar vara fjärran från vad saken gäller - nämligen att han på grund av sjukdom inte ska ha vigselbehörighet.
David Östlund får den 9 september 2011 träffa biskop Stiglund för ett två timmar långt samtal. Det betyder tåg från Stockholm till Luleå, bara så ni vet. Det är rätt uppenbart att Stiglund mörkar att domkapitlet enhälligt den 5 september bekräftat sitt tidigare beslut från i mars. Till prostinnan Östlund, som vänt sig till biskopen i egenskap av pastor pastorum, svarar Stiglund "med arrogans och iskyla i egenskap av domkapitlets ordförande, och förnekar att han har möjlighet att ta något ansvar i egenskap av biskop."
Två gånger om har alltså domkapitlet konstaterat att den sjuke prosten är illojal. Detta kan den gamle prosten bara uppfatta som orättfärdighet och lögn.
Alla kan nu fundera. Kammarkollegiet befriar den sjuke prosten från vigselbehörighet eftersom prosten är klar över att han är så sjuk att han inte ska ha behörigheten. Kammarkollegiet har alltså vid sitt beslut avvisat domkapitlets remissvar, där det hävdades att Östlund borde fortsätta vara förordnad som vigselförrättare. Efter Kammarkollegiets beslut agerar domkapitlet. Familjen kan bara uppfatta detta som (upprepade) övergrepp i syfte att utsätta prosten för andras missaktning.
Vad göra? Har biskop Stiglund i avsevärd mån skadat det anseende en biskop bör ha? Tror ni att Ansvarsnämnden för biskopar griper in? Ska domkapitlets ledamöter och handläggare anmälas till åklagarkammaren för förtal? Eller ska det vara helt i sin ordning att - som julbrevskrivaren uttrycker det - "Luleå stift och dess biskop skall förmörka hela hans tillvaro på ålderns höst med en lögnens och den hänsynslösa kränkningens svarataste svärta" -? Vad är det som förmörkar" "Det är främst själva ondskan i dessa angrepp från den kyrka som han tjänat lojalt i hela sitt vuxenliv - en slarvighetens futtiga och banala ondska."
Vad kan en andligt sinnad människa dra för slutsats om ett kyrkomötesbeslut som får ondskefulla konsekvenser av detta slag? Känner ni igen tassemärkena? Det gör jag - vad nu det säger!
Prosten Östlund har de senaste 12 åren inte tjänstgjort som präst i annan mening än att han varit själasörjare i bekantskapskretsen. Arameiska, arabiska och koptiska studerar han och ibland kan han ta rollatorn och besöka sina vänner. Sedan år 1987, då han sjukpensionerades, har han haft fyra vigslar - men ingen enda efter år 2000.
Nu var det april 2010 och vid ett emeritimöte framkom att de flesta emeritiprästerna inte fått Kammarkollegiets vigselförordnande. Östlund mejlade domkapitlet om förhållandet och det stod plötsligt klart att ett antal pensionerade präster inte fanns i organisationsregistret! Östlund påpekar att kmonsekvensen kan bli den att gamla präster viger som de alltid gjort och att dessa vigslar alltså blir ogiltiga. Den byråkratiska missen kan få knepiga följder. Den det vill kan läsa Kyrkans Tidning 4 okt 2010 där det klart står att vigslar är ogiltiga eftersom stiftet missade skicka in ansökan.
I det aktuella fallet kom ett förordnande till prosten Östlund. Nu visste prosten att man på grund av sjukdom kan befrias och ansökte om sådan befrielse. Han beskrev att han inte fysiskt skulle kunna genomföra en vigselgudstjänst. Kammarkollegiet befriar prosten från vigselrätten. Då slår domkapitlet till. Domkapitelsjuristen skriver ett brev med frågor till den sjuke, som han inte besvarar. Brevet kommer på nytt i rekommenderat brev, som hans hustru inte får hämta ut. Den sängbundne får själv möda sig till postkontoret. Allt fortsätter med att domkapitlet tilldelar prosten en erinran. Han stämplas som illojal eftersom han i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.
Själva grejen, som en enkel docent på landet förmår uppfatta, är att domkapitlet misstänker att prosten Östlund inte vara är sjuk utan så intellektuellt klar att han inte uppskattar beslutet om enkönade vigslar. Prosten har nämligen inte besvarat de frågor domkapitelsjuristen ställt honom, frågor som han uppfattar vara fjärran från vad saken gäller - nämligen att han på grund av sjukdom inte ska ha vigselbehörighet.
David Östlund får den 9 september 2011 träffa biskop Stiglund för ett två timmar långt samtal. Det betyder tåg från Stockholm till Luleå, bara så ni vet. Det är rätt uppenbart att Stiglund mörkar att domkapitlet enhälligt den 5 september bekräftat sitt tidigare beslut från i mars. Till prostinnan Östlund, som vänt sig till biskopen i egenskap av pastor pastorum, svarar Stiglund "med arrogans och iskyla i egenskap av domkapitlets ordförande, och förnekar att han har möjlighet att ta något ansvar i egenskap av biskop."
Två gånger om har alltså domkapitlet konstaterat att den sjuke prosten är illojal. Detta kan den gamle prosten bara uppfatta som orättfärdighet och lögn.
Alla kan nu fundera. Kammarkollegiet befriar den sjuke prosten från vigselbehörighet eftersom prosten är klar över att han är så sjuk att han inte ska ha behörigheten. Kammarkollegiet har alltså vid sitt beslut avvisat domkapitlets remissvar, där det hävdades att Östlund borde fortsätta vara förordnad som vigselförrättare. Efter Kammarkollegiets beslut agerar domkapitlet. Familjen kan bara uppfatta detta som (upprepade) övergrepp i syfte att utsätta prosten för andras missaktning.
Vad göra? Har biskop Stiglund i avsevärd mån skadat det anseende en biskop bör ha? Tror ni att Ansvarsnämnden för biskopar griper in? Ska domkapitlets ledamöter och handläggare anmälas till åklagarkammaren för förtal? Eller ska det vara helt i sin ordning att - som julbrevskrivaren uttrycker det - "Luleå stift och dess biskop skall förmörka hela hans tillvaro på ålderns höst med en lögnens och den hänsynslösa kränkningens svarataste svärta" -? Vad är det som förmörkar" "Det är främst själva ondskan i dessa angrepp från den kyrka som han tjänat lojalt i hela sitt vuxenliv - en slarvighetens futtiga och banala ondska."
Vad kan en andligt sinnad människa dra för slutsats om ett kyrkomötesbeslut som får ondskefulla konsekvenser av detta slag? Känner ni igen tassemärkena? Det gör jag - vad nu det säger!
fredag 16 december 2011
Storslaget svårslaget
Ölandsbladet i går hade många reportage om lucior men kontraktsprosten Bengtsson varnade för att Lucia riskerar att bli ett tomt paket. Lucia kopplas loss från sin historiska verklighet. "Kärnan håller på att försvinna helt enkelt. Och det är viktigt att vi slår vakt vid innehållet." Ungefär så brukar präster tänka och inget märkligt i det. Prosten hade sett luciafirandet i Göteborgs domkyrka och fann att inte heller där fanns den kristna bakgrunden med. Ölands friskola hade däremot förlagt sitt luciafirande till Nådens kapell i Färjestaden och eliminerat tomtar och pepparkaksgubbar. Som journalisten fick till det: "Att vara riktigt traditionell är kanske det som är mest nyskapande nu för tiden vid Luciafirandet." Musikläraren var ute efter stämningen i kyrkorummet även om "det gäller att trippa lite på tå när man ska ha uppträdanden i kyrkan, så att man inte inkräktar på de regler som finns (läs: Skolverkets! DS). Men musikläraren sammanfattar: "I grund och botten är budskapet i historien att alla ska ha det bra, och det kan väl inte vara förbjudet att förmedla?" Som sammanfattning av en martyrlegend är denna sammanfattning storslaget svårslagen. Men då hade jag inte läst Kyrkans Tidning!
Helle Klein pläderar (s 2) för tolkande teologi med en sanslös definition av det evangelisk-lutherska: "Som evangeliskt-lutherskt troende kan vi dessutom lyfta fram vår reformatoriska teologi som sätter tolkningen i centrum, inte den eviga dogmen." Berätta det för dr Martin Luther! Och hurdan är man då man kan definiera sig som "evangeliskt-lutherskt troende"? Men man kanske ska be pastor Klein om några belägg för att tolkningen är det centrala i evangelisk-luthersk teologi? Det räcker med ett par, tre citat från dr Luthers skrifter, Weimarauflage eller Erlangen kan just nu kvitta lika..
Själv kollar jag dr Luthers lilla katekes, bak i psalmboken. Guds rike kommer när vi genom hans nåd håller oss till hans heliga ord, Guds vilja sker när Gud styrker och behåller oss fasta i sitt ord och i tron alla våra livsdagar och dr Luther vet att Guds namn hålls heligt när Guds ord läres rent och klart.
Helle Kleins små teologiska försök framstår som intellektullt bedrägeri. Problemet är att hennes intellektuella självbedrägeri lärs ut med den legitimation som prästvigning innebär.
Det är i dessa tider en hel del som ter sig storslaget svårslaget. Och denna min insikt är inte riktigt en tolkning!
Helle Klein pläderar (s 2) för tolkande teologi med en sanslös definition av det evangelisk-lutherska: "Som evangeliskt-lutherskt troende kan vi dessutom lyfta fram vår reformatoriska teologi som sätter tolkningen i centrum, inte den eviga dogmen." Berätta det för dr Martin Luther! Och hurdan är man då man kan definiera sig som "evangeliskt-lutherskt troende"? Men man kanske ska be pastor Klein om några belägg för att tolkningen är det centrala i evangelisk-luthersk teologi? Det räcker med ett par, tre citat från dr Luthers skrifter, Weimarauflage eller Erlangen kan just nu kvitta lika..
Själv kollar jag dr Luthers lilla katekes, bak i psalmboken. Guds rike kommer när vi genom hans nåd håller oss till hans heliga ord, Guds vilja sker när Gud styrker och behåller oss fasta i sitt ord och i tron alla våra livsdagar och dr Luther vet att Guds namn hålls heligt när Guds ord läres rent och klart.
Helle Kleins små teologiska försök framstår som intellektullt bedrägeri. Problemet är att hennes intellektuella självbedrägeri lärs ut med den legitimation som prästvigning innebär.
Det är i dessa tider en hel del som ter sig storslaget svårslaget. Och denna min insikt är inte riktigt en tolkning!
torsdag 15 december 2011
Präster i Israel
Östran hade informationen på första sidan i dag: de arma präster som for på strategikonferens i Israel för medel från Oscar Sjöfors fond, måste betala tillbaka. Länsstyrelsen i Skåne län, som granskar verksamhet i Kronobergs län (märkligt nog med tanke på alla smålänningar som utsatts för danskars maktutövning under århundraden ...), menar att prästerna inte var i god tro och det ger återbetalning som konsekvens. Den anonyme anmälaren riktar uppmärksamheten på Södermöre pastorat men lika illa är det som bloggläsarna vet på Södra Öland. Anmälaren har också bifogat vad jag skrev på bloggen 21 oktober. Jag benämns av Länsstyrelsen "kommunister Dag Sundahl" - de har dåligt reda på sig, östdanskarna!.
Länsstyrelsen tar fasta på en passus i donationen som säger att den som reser till Orienten (Palestina) ska vara borta minst två månader. Nu gällde saken en vecka där man också bedrev annan verksamhet. Tja. Två månader var kanske inte orimligt år 1939, när testamentet kom till. Restiden var lång, man roddes kanske in från redden till små hamnar på Palestinas kust. Möjligheterna att ta sig runt i det brittiska protektoratet samt in i Jordanien för att se de bibliska platserna, var begränsade. Allt går snabbare nu. Men då hänvisas stiftsstyrelsen till att begära permutation av fonden.
Nu går snart julefriden in men i prästtjällen uppstår veklagan. Jag har inte koll på hela materialet men ser jag rätt är det kontraktsprosten Leif Bengtsson som ansökt om stipendier för alla. Då ska det väl finnas en möjlighet att alla utom Bengtsson kan hävda att de var i god tro - för de har inte personligen ansökt om medel och inte personligen undertecknat några handlingar. De har inte heller personligen sett några pengar, som skulle in på ett enda bankgiro. Så prästerna behöver i dagsläget kanske inte se så dsytra ut men prosten har uppenbarligen vidtagit åtgärder i det blå skåpet. De som fattade beslutet - jag var inte med! - behöver tänka ett varv till. Inte för att resan var kortare än 2 månader utan därför att ändamålet var en blandning av intressen och det kunde stiftsstyrelsens ledamöter veta eftersom en ansökan om några hundra tusen till samma ändamål men som strukturbidrag avslagits månaden innan.
De fiffiga pojkarna var lite för fiffiga. Som när det sas att "samtalen om framtiden (..) i första hand (leds) av biskop Jan-Olof Johansson. Det ar inte sant. Han mötte resenärerna vid tre tillfällen (det som rapporterats att biskopen var med tre dagar, vilket är sant om man med tre dagar menar en förmiddag och två kvällar) men då kanske man kan gissa sig till att biskopen lika mycket talade om Svenska Jerusalemsföreningens arbete - för det var ju det man såg i Betlehem.
Jag är ivrigt för strukturkonferenser och lika ivrigt för resor till och i de heliga länderna. Men jag är emot det fiffiga, blandandet av kategorier med mera, med mera. Nu är jag dessutom emot Länsstyrelsens i Skåne län rigorösa tolkning av bestämmelserna från 1939.
Vad stiftsstyrelsens ledamöter - fondstyrelse i det aktuella fallet - nu vidtar för åtgärder får stå klart innan nyår. Länsstyrelsen vill att styrelsen då ska ha visat att den vidtagit åtgärder för att återkräva betalningen.
Länsstyrelsen tar fasta på en passus i donationen som säger att den som reser till Orienten (Palestina) ska vara borta minst två månader. Nu gällde saken en vecka där man också bedrev annan verksamhet. Tja. Två månader var kanske inte orimligt år 1939, när testamentet kom till. Restiden var lång, man roddes kanske in från redden till små hamnar på Palestinas kust. Möjligheterna att ta sig runt i det brittiska protektoratet samt in i Jordanien för att se de bibliska platserna, var begränsade. Allt går snabbare nu. Men då hänvisas stiftsstyrelsen till att begära permutation av fonden.
Nu går snart julefriden in men i prästtjällen uppstår veklagan. Jag har inte koll på hela materialet men ser jag rätt är det kontraktsprosten Leif Bengtsson som ansökt om stipendier för alla. Då ska det väl finnas en möjlighet att alla utom Bengtsson kan hävda att de var i god tro - för de har inte personligen ansökt om medel och inte personligen undertecknat några handlingar. De har inte heller personligen sett några pengar, som skulle in på ett enda bankgiro. Så prästerna behöver i dagsläget kanske inte se så dsytra ut men prosten har uppenbarligen vidtagit åtgärder i det blå skåpet. De som fattade beslutet - jag var inte med! - behöver tänka ett varv till. Inte för att resan var kortare än 2 månader utan därför att ändamålet var en blandning av intressen och det kunde stiftsstyrelsens ledamöter veta eftersom en ansökan om några hundra tusen till samma ändamål men som strukturbidrag avslagits månaden innan.
De fiffiga pojkarna var lite för fiffiga. Som när det sas att "samtalen om framtiden (..) i första hand (leds) av biskop Jan-Olof Johansson. Det ar inte sant. Han mötte resenärerna vid tre tillfällen (det som rapporterats att biskopen var med tre dagar, vilket är sant om man med tre dagar menar en förmiddag och två kvällar) men då kanske man kan gissa sig till att biskopen lika mycket talade om Svenska Jerusalemsföreningens arbete - för det var ju det man såg i Betlehem.
Jag är ivrigt för strukturkonferenser och lika ivrigt för resor till och i de heliga länderna. Men jag är emot det fiffiga, blandandet av kategorier med mera, med mera. Nu är jag dessutom emot Länsstyrelsens i Skåne län rigorösa tolkning av bestämmelserna från 1939.
Vad stiftsstyrelsens ledamöter - fondstyrelse i det aktuella fallet - nu vidtar för åtgärder får stå klart innan nyår. Länsstyrelsen vill att styrelsen då ska ha visat att den vidtagit åtgärder för att återkräva betalningen.
tisdag 13 december 2011
Frimodig
Min vän Bitte tyckte jag verkat missmodig på bloggarna på sistone. Kanske har hon rätt. Kanske är det vårt stabila vintermörker utan uppgiggande snö och snöstormar, som orsakat dysterhet. Å andra sidan kan jag vara glad - pigga barn som lussade i Källa Bygdegård, raska diakonidamer (gröttekniker, smörgåstekniker och kaffetekniker samt bakverkstekniker som det heter i vårt jämställda Sverige) och mejl från den utomlands verksamma dottern som antagit en utmaning om kappkörning med bepansrad Mercedes-Benz, B6. 5.5 ton, som ni nog vet. Dottern vann och det var viktigt i den mansdominerade värld där hon befinner sig. Att hon slog den italienare som utmanat till tävling, såg hon uppenbarligen som ett plus. Jag ler alltså - och lite till Jag kan också muntras upp av det faktum att prästeleverna på Pastoralinstitutet i Lund lovsjöng voodoo-gudar under ledning av en sånggrupp, som fått Svenska kyrkans kulturstipendium. 50.000:-. Att rektor Ingegerd Sjölin skulle bli voodooprästinna är en muntration utan dess like, kan jag försäkra. Dessvärre eller dessbättre vet jag att hon är bättre än så.
Det för mig till tidskriften Kyrka och Folk. Där debatterar Stefan Pehrsson och Anna-Sofia Bonde ämnet "Frimodig kyrka och ämbetsfrågan", kvinnliga präster alltså. Jag hamnar i beråd. Frimodig kyrka försöker göra det som måste göras, sakligt hantera en splittring i Svenska kyrkan. Bonde hamnar i en orimlig position - den att "motkraften" mot det liberalteologiska inflytandet "delvis förlamats av just ämbetsfrågan och sin upptagenhet vid den." Detta är knappast ett hederligt sätt att beskriva själva utmotningsprocessen, den som kyrkoorganisationen använt betydande kraft för att uppnå. Sveken och löftesbrotten går inte att så glatt visslande komma förbi. "Det blir liksom inte särskilt mycket kraft kvar, när all ens hängivenhet går åt till att värna förståelsen av några enskilda bibelställen", heter det. Jag anmäler min oeinighet men vill också ställa frågan - vilka har gjort detta? Fram med en 3-4 namn så vi vet vad vi talar om!
Lite eftertänksamt funderar jag över om den här frågan måste föra in i samma uppgörelser som POSK på sin tid hamnade i - avgränsning mot dem som använder all sin hängivenhet till de enskilda bibelställena till skillnad från oss, de rättfärdiga. Det är dock ingen tvekan att jag inte är enig med Anna Sophia Bonde. Hon gör inte en krånglig konflikt rättvisa. Det tycker jag är illavarslande.
Stefan Pehrson då? Jag är inte enig med honom heller! Han ser ett totalt undervisningsförbud för kvinnor. Tack för det - Priscilla och Catharina, Birgitta och en mängd andra kvinnor, bland dem Berit Simonsson, kan slänga sig i väggen. Pehrson ser också kyrkopolitik handla om val till församlingens styrelse - det är väl att ta i och göra kyrkomötet frommare än vad det är.
Slutsatsen? Här återstår ett arbete att göra, ett som gör sammanhang just så komplicerade som de är. Jag är så gammal att jag kan vara trött på förenklingar. Men frimodig likväl. Någonstans. I morgon innan gryningen styr jag till stiftsstyrelsen i Växjö.
Det för mig till tidskriften Kyrka och Folk. Där debatterar Stefan Pehrsson och Anna-Sofia Bonde ämnet "Frimodig kyrka och ämbetsfrågan", kvinnliga präster alltså. Jag hamnar i beråd. Frimodig kyrka försöker göra det som måste göras, sakligt hantera en splittring i Svenska kyrkan. Bonde hamnar i en orimlig position - den att "motkraften" mot det liberalteologiska inflytandet "delvis förlamats av just ämbetsfrågan och sin upptagenhet vid den." Detta är knappast ett hederligt sätt att beskriva själva utmotningsprocessen, den som kyrkoorganisationen använt betydande kraft för att uppnå. Sveken och löftesbrotten går inte att så glatt visslande komma förbi. "Det blir liksom inte särskilt mycket kraft kvar, när all ens hängivenhet går åt till att värna förståelsen av några enskilda bibelställen", heter det. Jag anmäler min oeinighet men vill också ställa frågan - vilka har gjort detta? Fram med en 3-4 namn så vi vet vad vi talar om!
Lite eftertänksamt funderar jag över om den här frågan måste föra in i samma uppgörelser som POSK på sin tid hamnade i - avgränsning mot dem som använder all sin hängivenhet till de enskilda bibelställena till skillnad från oss, de rättfärdiga. Det är dock ingen tvekan att jag inte är enig med Anna Sophia Bonde. Hon gör inte en krånglig konflikt rättvisa. Det tycker jag är illavarslande.
Stefan Pehrson då? Jag är inte enig med honom heller! Han ser ett totalt undervisningsförbud för kvinnor. Tack för det - Priscilla och Catharina, Birgitta och en mängd andra kvinnor, bland dem Berit Simonsson, kan slänga sig i väggen. Pehrson ser också kyrkopolitik handla om val till församlingens styrelse - det är väl att ta i och göra kyrkomötet frommare än vad det är.
Slutsatsen? Här återstår ett arbete att göra, ett som gör sammanhang just så komplicerade som de är. Jag är så gammal att jag kan vara trött på förenklingar. Men frimodig likväl. Någonstans. I morgon innan gryningen styr jag till stiftsstyrelsen i Växjö.
måndag 12 december 2011
Tramsbyxorna i Luleå
"Tramsbyxa" är ett tjänligt ord. Det betyder en som tramsar runt, helt enkelt. I Luleå domkapitel finns tramsbyxor, för nu har utredningen om den tidigare Stasi-agenten lagts ner. Biskop Stiglund finner ett bristande underlag. Var det något fel på professor Almgrens underlag? Har biskopen läst Rosenholzakterna i tillämpliga delar och upptäckt brister i dem? Var fick han i så fall fatt på dem? I Langley, hos CIA? Eller kollade han först i Wiesbaden eller Koblenz, där jag förmodar att det finns uppsättningar av CD-skivorna? Eller fanns hela materialet - och därmed det bristande underlaget - på närmre håll, i Köpenhamn? Det material som överlämnats till Sverige har ju hemligstämplats.
Biskop Stiglunds lilla utredning var nog ein laut klingendes Nichts redan från början, ett högljutt ingenting, alltså. Det är lite löjligt att ett stiftskansli skulle tänkas ha sådana resurser att tränga igenom hemligstämplarna eller sådasna kontakterv i Europa eller USA och få fatt på ett material som vi faktiskt inte ska få se. Det borde släppas fritt främst för att de utpekade ska kunna frikännas eller i vart fall få förklara sig. I all underrättelseverksamhet smyger sig felaktiga uppgifter in. Ambitiösa underrättelseofficerare eller säkerhetspoliser fungerar så, att de samlar så mycket material de kan få fatt på. Utredningen om den svenska säkerhetstjänsten visade det. Om materialet släpps om 20-30 år kan ingen försvara sig. Det är otillständigt. Och fanns i den svenska statsförvaltningen eller i svenskt politiskt liv sådana som iunformerade Stasi, kan det gott avslöjas.
Vad med den utpekade och lätt identifierade kyrkoherden, då? Man är nog inte helt ute och cyklar om man tänker att han haft det svettigt en tid. Men han anklagas inte för att ha gett Stasi informationer från Sverige utan för att ha varit (medveten eller omedveten) informatör i DDR, när han var student. Hans professor var Stasi-medarbetare. Den intressanta och relevanta frågan är om han fortsatt som informell medarbetare vid det svenska universitet, där han var verksam. Har han gett informationer om Svenska kyrkan? Den forskningsuppgiften övergår vad tramsbyxorna i Luleå kan åstadkomma. Men den måste utföras. Släpp Rosenholzakterna fria för forskning och granskning, alltså.
Biskop Stiglund och hans medarbetare kan i anledning av den nedlagda utredningen också besinna sanningen i Ordet: En alltför liten höna skall inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten.
En observant läsare konstaterade att jag i uppräkningen av biskopar tappade bort Eva Brunne. Det gjorde jag eftersom jag blev så till mig vid insikten att den vänlige Fast inte heller skulle prästvigt mig. Detta förhållande hindrar inte att vi fortsättningsvis kan dricka en pilsner och tala vänligt med varandra, Fast och jag. Men orimligheterna illustreras. Eva Brunne hade alls inte prästvigt mig och jag hade aldrig frågat
henne. Om jag frågat, hade jag då åkt på ämbetsfrågan eller på frågan om att viga enkönat - det som kyrkomötet förklarade var en icke-faktor men som för antagning som präst i Stockholms stift är det?
Tramsbyxor finns inte bara i Luleå stift, uppenbarligen.
Biskop Stiglunds lilla utredning var nog ein laut klingendes Nichts redan från början, ett högljutt ingenting, alltså. Det är lite löjligt att ett stiftskansli skulle tänkas ha sådana resurser att tränga igenom hemligstämplarna eller sådasna kontakterv i Europa eller USA och få fatt på ett material som vi faktiskt inte ska få se. Det borde släppas fritt främst för att de utpekade ska kunna frikännas eller i vart fall få förklara sig. I all underrättelseverksamhet smyger sig felaktiga uppgifter in. Ambitiösa underrättelseofficerare eller säkerhetspoliser fungerar så, att de samlar så mycket material de kan få fatt på. Utredningen om den svenska säkerhetstjänsten visade det. Om materialet släpps om 20-30 år kan ingen försvara sig. Det är otillständigt. Och fanns i den svenska statsförvaltningen eller i svenskt politiskt liv sådana som iunformerade Stasi, kan det gott avslöjas.
Vad med den utpekade och lätt identifierade kyrkoherden, då? Man är nog inte helt ute och cyklar om man tänker att han haft det svettigt en tid. Men han anklagas inte för att ha gett Stasi informationer från Sverige utan för att ha varit (medveten eller omedveten) informatör i DDR, när han var student. Hans professor var Stasi-medarbetare. Den intressanta och relevanta frågan är om han fortsatt som informell medarbetare vid det svenska universitet, där han var verksam. Har han gett informationer om Svenska kyrkan? Den forskningsuppgiften övergår vad tramsbyxorna i Luleå kan åstadkomma. Men den måste utföras. Släpp Rosenholzakterna fria för forskning och granskning, alltså.
Biskop Stiglund och hans medarbetare kan i anledning av den nedlagda utredningen också besinna sanningen i Ordet: En alltför liten höna skall inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten.
En observant läsare konstaterade att jag i uppräkningen av biskopar tappade bort Eva Brunne. Det gjorde jag eftersom jag blev så till mig vid insikten att den vänlige Fast inte heller skulle prästvigt mig. Detta förhållande hindrar inte att vi fortsättningsvis kan dricka en pilsner och tala vänligt med varandra, Fast och jag. Men orimligheterna illustreras. Eva Brunne hade alls inte prästvigt mig och jag hade aldrig frågat
henne. Om jag frågat, hade jag då åkt på ämbetsfrågan eller på frågan om att viga enkönat - det som kyrkomötet förklarade var en icke-faktor men som för antagning som präst i Stockholms stift är det?
Tramsbyxor finns inte bara i Luleå stift, uppenbarligen.
söndag 11 december 2011
prästfest40
Det heter så: prästfest40. Församlingen firar medf mig eller jag med församlingen det faktum att jag den 19 december varit präst i 40 år och döpt i 63 samma dag. Deo volente, om Gud vill. D.v. skrevs i de gamla pålysningböckerna. När "D v" utlästes "denna vecka" fanns det skäl att ta bort förkortningen.
Välan, alla utom biskopen är välkomna. Kl 18.30 är det mässa och därefter ska jag i 27 minuter tala om prästämbetet innan festen fortsätter med käk. Kyrkorådets ordförande sa i ett svagt ögonblick att hon skulle ta hand om det hela, I dag har vi förebragt anmälningslistor men man kan också anmäla sig på tel 0485 20008. Festen kostar 40 spänn och man ska tala om in förväg om man ska ha vin eller inte. Kanske kan man mejla anna.fendin@svenskakyrkan.se.
Mern vad är det att fira? En prästs 25 respektive 40-årsdag är anledning till församlingsfest - men i mitt fall? Biskopen är inte välkommen av det enkla skälet att biskopen aldrig prästvigt mig om jag kommit dragande med min prästkallelse till honom nu och varit 23 år gammal. Vi kan vara vänliga mot varandra i allt - utom här ty med den ordning biskopen och hans gelikar står för iscensätts Lögnsystemet. Det har föga med Guds rike att göra - och jag tänker inte spela eller låtsas.
Det rådan prästvigningsstoppet är och förblir en skandalon. Jag har uppenbarligen haft och har en prästkallelse just i Svenska kyrkan. Jag har varit församlingspräst, byggt församling från nollpunkten, tagit ansvar på alla olika nivåer i kyrkolivet, som präst valts till två kyrkomöten, varit med om det man minsta ska han varit med om som päst i karriären - en vuxen man som omvänder sig till praktiserad kristen tro. Puddingen bevisas genom ätandet - och min prästvigningspudding har bevisats just så. Lik förbannat måste biskopen agera så att om jag nu kommit med denna av Gud givna kallelse, hade jag visats bort. Jag - med min stabila svenskkyrkliga bakgrund i söndagsskola, konfirmandundervsing på Kronoberg (stiftets skrytkonfirmation??), konfirmandledarskap där, aktivt deltagande i stiftets teologgrupp (också i styrelsen) frivilligarbetare i stiftets sommarkyrkoverksamhet, med i stiftsungdomsråd och kommittéer, med i en uppsjö av arbetsgrupper för kyrkodagar och annat som är mycket frivilligt, organisatör av studiearbetet i stiftets östra del med mera, med mera. Jag har inte dragit mig undan ochj jag såg hur andra glassade sig fram till positioner långt från källaren i Norrliden. Så här var det. Och nu är prästämbetet - Guds gåva med en vigning som reformatorerna kan se som ett sakrament - underställt kyrkopolitisk konjunktur med biskoparna som handhavare av konjunkturen.
De, ty biskop Johansson är inte ensam - de äro legio - som skulle underkänt min av Gud givna kallelse är ärkebiskop Wejryd, biskop Persenius, biskop Modéus. biskop Aurelius,, biskop Nordin, biskop Söderström, biskop Jackelén, biskop Eckerdal, biskop Hagberg, biskop Koivunen Bylund, biskop Stiglund samt biskop Fast. Vem vav dem har byggt levande församling? Ingen, såvitt jag kan se. Flera av dem har gjort sina glansfulla karriärer bakom ett skrivbord eller som bäst vid en akademi. Några har suttit som församlingspräster några år - men har de lämnat spår efter sig? Nu är deras uppgift att rensa bort just de prästkandidater som hade kunnat göra skillnad - för problemet är inte bara att de har en ämbetssyn som är kyrkopolitiskt olämplig - de har en mängd kompetens. Denna undandras Svenska kyrkan - om man nu inte ska kliva fram och visa - inte bara påstå - att Svenska kyrkan varit en bättre kyrka om jag inte blivit präst.
Jag tror fällan slår igen om biskop Johansson et consortes. De står i Lögnsystemets tjänst. Jag kan fortfarande vara vänlig mot biskop Johansson men vi vet båda var gränsen går. Han tvingas hålla fast vid Lögnsystemet. Jag är fri att demaskera det.
Nu är det församlingsprästens söndageftermiddag. 10 var det högmässa i Högby poch 12 gudstjänst i Persnäs. Kl 18 blir det Lucia-gudstjänst /traditionellt 3 s i Advent på norra Öland/ och nu ska jag på besök i ett sorgehus. Det är meningsfullt alltihop. Men det vore inte fel att någon liten stund hälla ut sig i sängen. Man är ju inte 23 längre.
Välan, alla utom biskopen är välkomna. Kl 18.30 är det mässa och därefter ska jag i 27 minuter tala om prästämbetet innan festen fortsätter med käk. Kyrkorådets ordförande sa i ett svagt ögonblick att hon skulle ta hand om det hela, I dag har vi förebragt anmälningslistor men man kan också anmäla sig på tel 0485 20008. Festen kostar 40 spänn och man ska tala om in förväg om man ska ha vin eller inte. Kanske kan man mejla anna.fendin@svenskakyrkan.se.
Mern vad är det att fira? En prästs 25 respektive 40-årsdag är anledning till församlingsfest - men i mitt fall? Biskopen är inte välkommen av det enkla skälet att biskopen aldrig prästvigt mig om jag kommit dragande med min prästkallelse till honom nu och varit 23 år gammal. Vi kan vara vänliga mot varandra i allt - utom här ty med den ordning biskopen och hans gelikar står för iscensätts Lögnsystemet. Det har föga med Guds rike att göra - och jag tänker inte spela eller låtsas.
Det rådan prästvigningsstoppet är och förblir en skandalon. Jag har uppenbarligen haft och har en prästkallelse just i Svenska kyrkan. Jag har varit församlingspräst, byggt församling från nollpunkten, tagit ansvar på alla olika nivåer i kyrkolivet, som präst valts till två kyrkomöten, varit med om det man minsta ska han varit med om som päst i karriären - en vuxen man som omvänder sig till praktiserad kristen tro. Puddingen bevisas genom ätandet - och min prästvigningspudding har bevisats just så. Lik förbannat måste biskopen agera så att om jag nu kommit med denna av Gud givna kallelse, hade jag visats bort. Jag - med min stabila svenskkyrkliga bakgrund i söndagsskola, konfirmandundervsing på Kronoberg (stiftets skrytkonfirmation??), konfirmandledarskap där, aktivt deltagande i stiftets teologgrupp (också i styrelsen) frivilligarbetare i stiftets sommarkyrkoverksamhet, med i stiftsungdomsråd och kommittéer, med i en uppsjö av arbetsgrupper för kyrkodagar och annat som är mycket frivilligt, organisatör av studiearbetet i stiftets östra del med mera, med mera. Jag har inte dragit mig undan ochj jag såg hur andra glassade sig fram till positioner långt från källaren i Norrliden. Så här var det. Och nu är prästämbetet - Guds gåva med en vigning som reformatorerna kan se som ett sakrament - underställt kyrkopolitisk konjunktur med biskoparna som handhavare av konjunkturen.
De, ty biskop Johansson är inte ensam - de äro legio - som skulle underkänt min av Gud givna kallelse är ärkebiskop Wejryd, biskop Persenius, biskop Modéus. biskop Aurelius,, biskop Nordin, biskop Söderström, biskop Jackelén, biskop Eckerdal, biskop Hagberg, biskop Koivunen Bylund, biskop Stiglund samt biskop Fast. Vem vav dem har byggt levande församling? Ingen, såvitt jag kan se. Flera av dem har gjort sina glansfulla karriärer bakom ett skrivbord eller som bäst vid en akademi. Några har suttit som församlingspräster några år - men har de lämnat spår efter sig? Nu är deras uppgift att rensa bort just de prästkandidater som hade kunnat göra skillnad - för problemet är inte bara att de har en ämbetssyn som är kyrkopolitiskt olämplig - de har en mängd kompetens. Denna undandras Svenska kyrkan - om man nu inte ska kliva fram och visa - inte bara påstå - att Svenska kyrkan varit en bättre kyrka om jag inte blivit präst.
Jag tror fällan slår igen om biskop Johansson et consortes. De står i Lögnsystemets tjänst. Jag kan fortfarande vara vänlig mot biskop Johansson men vi vet båda var gränsen går. Han tvingas hålla fast vid Lögnsystemet. Jag är fri att demaskera det.
Nu är det församlingsprästens söndageftermiddag. 10 var det högmässa i Högby poch 12 gudstjänst i Persnäs. Kl 18 blir det Lucia-gudstjänst /traditionellt 3 s i Advent på norra Öland/ och nu ska jag på besök i ett sorgehus. Det är meningsfullt alltihop. Men det vore inte fel att någon liten stund hälla ut sig i sängen. Man är ju inte 23 längre.
lördag 10 december 2011
80%
Nu har jag hört berättelser om den senaste tidens utfrågningar av sökande till komministertjänster. Det blev fem och vid fyra av dessa fem intervjuer har frågan ställts om den sökande viger samkönat. Detta är en fråga där det uttryckligen sagts att varje präst är fri att avstå men likväl tas saken upp i 80% av intervjuerna! Man kan säga att mitt urvalt är statistiskt defekt. Min poäng är inte att från norra Öland ge en heltäckande bild av intervjuer i Svenska kyrkan utan att hålla fram något som med goda skäl kan ses som en trend.
På sitt sätt är frågan självklar. Först därför att en komminister som inte viger enkönat åstadkommer problem för organisationen. En annan präst måste städslas. Men det var å andra sidan den komplikationen alla skulle få leva med! Och hittills har inte behovet varit så stort att saken inte kunnat hanteras.
Men frågan som ställs är också självklar eftersom det finns en uppenbar risk att de som intervjuar inte riktigt vet vad de ska fråga - och något måste man väl bidra med? Jag menar, frågor om strategier för församlingsbyggande kan inte den ställa som sällan eller aldrig själv firar gudstjänst men väl fattar beslut i pastorat eller församlingskyrkoråd. Jag fick mig berättat om en kyrkofullmäktigeordförande som har synpunkter på det mesta men som aldrig återfinns i gudstjänsten. Prästen som berättade, var bedrövad. Jag blir kanske inte bedrövad men inte heller glad. Det är bara det att med sådant folk i ledningen kan det aldrig bli rätt. Vi är ju inte i grund ense om vad företaget är till för och vad det ska producera. Då blir det också rätt naturligt att fråga om de för dagen politiskt korrekta ämnena.
På tal om det politiskt korrekta - vad kan det betyda att Stockholm Pride står inför konkurshot? (DN 8 dec) Ekonomin är usel, skulderna i flermiljonklass och Stockholm Pride har kommit på kant med stora delar av hbtq-samhället. Pridefestivalens folk medger att de inte har "hela communityt" med sig. Svenska kyrkan i Stockholm, Sensus och en hel del av det officiella Sverige engagerade sig i detta konkursbo. Hur det ska redas upp vet väl ingen nu. Och vad detta konkurshot har med intervjuerna till prästtjänster att göra, kan man fundera över. Kanske bara detta att inkompetens regerar? Eller att trender kommer och går? Eller att inga träd växer upp till himlen?
På sitt sätt är frågan självklar. Först därför att en komminister som inte viger enkönat åstadkommer problem för organisationen. En annan präst måste städslas. Men det var å andra sidan den komplikationen alla skulle få leva med! Och hittills har inte behovet varit så stort att saken inte kunnat hanteras.
Men frågan som ställs är också självklar eftersom det finns en uppenbar risk att de som intervjuar inte riktigt vet vad de ska fråga - och något måste man väl bidra med? Jag menar, frågor om strategier för församlingsbyggande kan inte den ställa som sällan eller aldrig själv firar gudstjänst men väl fattar beslut i pastorat eller församlingskyrkoråd. Jag fick mig berättat om en kyrkofullmäktigeordförande som har synpunkter på det mesta men som aldrig återfinns i gudstjänsten. Prästen som berättade, var bedrövad. Jag blir kanske inte bedrövad men inte heller glad. Det är bara det att med sådant folk i ledningen kan det aldrig bli rätt. Vi är ju inte i grund ense om vad företaget är till för och vad det ska producera. Då blir det också rätt naturligt att fråga om de för dagen politiskt korrekta ämnena.
På tal om det politiskt korrekta - vad kan det betyda att Stockholm Pride står inför konkurshot? (DN 8 dec) Ekonomin är usel, skulderna i flermiljonklass och Stockholm Pride har kommit på kant med stora delar av hbtq-samhället. Pridefestivalens folk medger att de inte har "hela communityt" med sig. Svenska kyrkan i Stockholm, Sensus och en hel del av det officiella Sverige engagerade sig i detta konkursbo. Hur det ska redas upp vet väl ingen nu. Och vad detta konkurshot har med intervjuerna till prästtjänster att göra, kan man fundera över. Kanske bara detta att inkompetens regerar? Eller att trender kommer och går? Eller att inga träd växer upp till himlen?
fredag 9 december 2011
Önsketänkande
Jag ska utan omsvep och alltså offentligen bekänna att somligt i kyrkostyrelsen inte övertygar. Partipolitiseringen till exempel. Uppdrag fördelas efter partipolitisk styrka i kyrkomötet. Det kan naturligtvis förhålla sig så, att de som väljs är de kompetenta - men den avgörande faktorn är likväl medlemskap i ett politiskt parti. De s k stora nomineringsgrupper som besätter presidieposterna i kyrkomötet tar hand om det andra också. De stöttas av ambitiösa tjänstemän, som sida upp och sida ner förtecknar inte bara allt som ska göras utan också svarvar ihop passliga teologiska fraser, gudspratsfraser. Ibland blir det bara för mycket. Men skrivs ordet "värdegrund" in, blir kristdemokraterna glada oavsett vilket skitprat som återges. Det emblematiska ordet "värdegrund" räcker för att det ska vara just en värdegrund!
I går satt jag och mediterade en stund över tillvaron. Önsketänkande var det ord som rann upp i mitt sinne. När det inte riktigt håller, det vi håller på med, förfaller vi till önsketänkande. Det är mänskligt. Men jag har den 19 december under 40 år varit präst i en kyrka där analys oftast ersatts av just önsketänkande. Så har det varit på alla så kallade nivåer. Och önsketänkeriet har blivit en slags andra natur för kyrkoarbetare. Med tilltagande okunskap kan den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga och som byggt den kultur som gett oss kunskap, vetande och universitet men också välstånd och en syn på människan som något annat än arbetskraft och konsument avvisas som mumbo-jumbo. Det spelar ingen roll. Önsketänkarna är lika glada för det och önskar att det inte skulle vara som det är. In i det sista kan ju levande förkunnelse ersättas med kyrkomurar och stearinljus med samma goda resultat - eller kanske till och med bättre.
Nu kan jag inte riktigt bestämma mig för om den poretentiösa dumheten eller önsketänkandet är det som irriterar mig mest. Antagligen är det den oslagbara kombinationen. Då kommer mig Ölandsbladets samt Östrans och Barometerns julbilagor mig till hjälp. I Ölandsbladets jultidning skrev Ulf Hedman om evangelisten Lukas. Hedman hade pejl på en hel del och upprepar några dumheter som David Friedrich Strauss kom med år 1835. Att Augustus memoarer, de som tecknats på bronsportarna, kom i tryck 1843 och berättar just om skattskrivningen (den Strauss påstår aldrig ägt rum) kunde man kanske nämnt ... Men det handlar i alla jultidningarna också om Jesus, inte bara om Jenny Nyströms tomte. Det är överraskande. Önsketänkarna hämtar ur detta näring. Vi som analyserar inser att det dock är logiskt. Horror vacui - rädslan för tomrum, alltså. Julen som yta räcker inte för en tidningsbilaga. Men då återstår att ge sakargument för tron. I kunskapsbristen är kunskapsförmedling en viktig väg för kristen mission.Alltså - till skillnad från önsketänkande direkt handlande. Aktion. Det går fortfarande att göra skillnad - om man inte önsketänker utan vill något på riktigt. Tror jag.
I går satt jag och mediterade en stund över tillvaron. Önsketänkande var det ord som rann upp i mitt sinne. När det inte riktigt håller, det vi håller på med, förfaller vi till önsketänkande. Det är mänskligt. Men jag har den 19 december under 40 år varit präst i en kyrka där analys oftast ersatts av just önsketänkande. Så har det varit på alla så kallade nivåer. Och önsketänkeriet har blivit en slags andra natur för kyrkoarbetare. Med tilltagande okunskap kan den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga och som byggt den kultur som gett oss kunskap, vetande och universitet men också välstånd och en syn på människan som något annat än arbetskraft och konsument avvisas som mumbo-jumbo. Det spelar ingen roll. Önsketänkarna är lika glada för det och önskar att det inte skulle vara som det är. In i det sista kan ju levande förkunnelse ersättas med kyrkomurar och stearinljus med samma goda resultat - eller kanske till och med bättre.
Nu kan jag inte riktigt bestämma mig för om den poretentiösa dumheten eller önsketänkandet är det som irriterar mig mest. Antagligen är det den oslagbara kombinationen. Då kommer mig Ölandsbladets samt Östrans och Barometerns julbilagor mig till hjälp. I Ölandsbladets jultidning skrev Ulf Hedman om evangelisten Lukas. Hedman hade pejl på en hel del och upprepar några dumheter som David Friedrich Strauss kom med år 1835. Att Augustus memoarer, de som tecknats på bronsportarna, kom i tryck 1843 och berättar just om skattskrivningen (den Strauss påstår aldrig ägt rum) kunde man kanske nämnt ... Men det handlar i alla jultidningarna också om Jesus, inte bara om Jenny Nyströms tomte. Det är överraskande. Önsketänkarna hämtar ur detta näring. Vi som analyserar inser att det dock är logiskt. Horror vacui - rädslan för tomrum, alltså. Julen som yta räcker inte för en tidningsbilaga. Men då återstår att ge sakargument för tron. I kunskapsbristen är kunskapsförmedling en viktig väg för kristen mission.Alltså - till skillnad från önsketänkande direkt handlande. Aktion. Det går fortfarande att göra skillnad - om man inte önsketänker utan vill något på riktigt. Tror jag.
torsdag 8 december 2011
Uppsala idag
Kyrkostyrelse med en bunta papper och en gnagande förnimmelse att i allt detta uppsorteringsarbete efter kyrkomötet går de verkliga frågorna förbi. Varför känns uppställningar om måluppfyllelse så antikverade? Det kan bero på mig, förstås. Det kan också bero på att de faktiskt är antikverade. Konsulten som sålde in idéerna har gått i pension. Tror jag.
En bunt papper väckte särskilt min misstänksamhet. I nästan 500 punkter preciseras vad som ska göras nästa år. Uppräkningen lär vara MBL-förhandlad. Om det in all denna text sägs något nytt och utmanande är detta i så fall svårt att hitta bland alla trivialiteter. Mekanismen kan jag förstå. Vi vill alla visa oss dugliga och ambitiösa. Byråkratin redovisar i massiva uppställningar och åstadkommer vad då?
När Sören Ekström var generalsekreterare frågade jag hur många problem som organisationen själv åstadkom och sedan måste lägga tid på att lösa. Svaret var att allt arbete fick ägnas detta. Kanske Sören överdrev något - men i så fall hur mycket? Fundera på det - också när det gäller den egna arbetsplatsen.
Det senaste konsultpåfundet är att göra en srukturerad föredragningslista med bokstäver och siffror samt en beräkning av hur lång tid ett ärende ska ta. A är anmälningsärenden, B är beslutsärenden och D är diskussionsfrågor. I är information och därmed var nog bokstavsförrådet uttömt. Vi borde ha med ett U också - U som i uppkast. Idéproduktion är vår sämsta gren. Vi hinner inte tänka stort för det är så många småttigheter som pockar på vår uppmärksamhet. Tillfällena att förändra går förbi och därmed sker förändringarna närmast automatiskt, som självklarheter. Det är förödande i betydelser att det föröder.
Nu ska jag vandra ut i Uppsala och titta mig omkring i väntan på snöovädret som ska komma när jag väl är hemma igen. Då kör jag förbi Föra där Gösta Eriksson var präst. Gösta var helnykterist eller snarare HELNYKTERIST. På ett kalas satt han bland de öländska bönderna med sitt mjölkglas och sa: "Sånt här ska ni dricka. Det innehåller både A, B och D-vitaminer." Då höjde någon av Föra-bönderna sitt snapsglas. vände sig till prästen, talade och sade: "Och i det här glaset, pastorn, ryms hela alfabetet."
Detta apropå bokstäver på föredragningslistan - och en del annat.
En bunt papper väckte särskilt min misstänksamhet. I nästan 500 punkter preciseras vad som ska göras nästa år. Uppräkningen lär vara MBL-förhandlad. Om det in all denna text sägs något nytt och utmanande är detta i så fall svårt att hitta bland alla trivialiteter. Mekanismen kan jag förstå. Vi vill alla visa oss dugliga och ambitiösa. Byråkratin redovisar i massiva uppställningar och åstadkommer vad då?
När Sören Ekström var generalsekreterare frågade jag hur många problem som organisationen själv åstadkom och sedan måste lägga tid på att lösa. Svaret var att allt arbete fick ägnas detta. Kanske Sören överdrev något - men i så fall hur mycket? Fundera på det - också när det gäller den egna arbetsplatsen.
Det senaste konsultpåfundet är att göra en srukturerad föredragningslista med bokstäver och siffror samt en beräkning av hur lång tid ett ärende ska ta. A är anmälningsärenden, B är beslutsärenden och D är diskussionsfrågor. I är information och därmed var nog bokstavsförrådet uttömt. Vi borde ha med ett U också - U som i uppkast. Idéproduktion är vår sämsta gren. Vi hinner inte tänka stort för det är så många småttigheter som pockar på vår uppmärksamhet. Tillfällena att förändra går förbi och därmed sker förändringarna närmast automatiskt, som självklarheter. Det är förödande i betydelser att det föröder.
Nu ska jag vandra ut i Uppsala och titta mig omkring i väntan på snöovädret som ska komma när jag väl är hemma igen. Då kör jag förbi Föra där Gösta Eriksson var präst. Gösta var helnykterist eller snarare HELNYKTERIST. På ett kalas satt han bland de öländska bönderna med sitt mjölkglas och sa: "Sånt här ska ni dricka. Det innehåller både A, B och D-vitaminer." Då höjde någon av Föra-bönderna sitt snapsglas. vände sig till prästen, talade och sade: "Och i det här glaset, pastorn, ryms hela alfabetet."
Detta apropå bokstäver på föredragningslistan - och en del annat.
onsdag 7 december 2011
SANNINGEN!
Jag tar bara en kort paus om prästanställningsfrågor mm - för jag behöver pigga upp mig. En av de avhållna biskoparna - denne utrikes belägen - sände en viktig information, som jag inte kan undanhålla er. Det är inlägget Angela Merkel mogelijk dochter van Hitler volgens documenten unit de USSR!!!!!
Alla fattar: Det är möjligt att Angela Merkel är Hitlers dotter. Sådana uppiggande nyheter - själva SANNINGEN kan man efter en del krumbuktande förstå - måste delges många.
Det sägs att Merkel föddes den 17 juli 1954 - och då var Hitler nästan 10 år död? Nu finns i Stasidokumenten om nazidoktor Klaus Klauberg uppgifter som säger att hon i stället föddes den 20 april 1954, dvs på Adolf Hitlers födelsedag. Men bättre upp än så: Benedict XVI valdes till påve samma datum, dvs på Hitlers 116:e födelsedag. är den Snart nog efter dert att den nazityske påven valts, blev Merkel kansler, dvs fick samma position som henens far haft. Att Merkel uppskattar Wagners musik är också viktigt i sammanhanget liksom att påven Benedict är vaktar sin hjord - a German sheepdog, en schäfer, alltså. En schäfer påminner om en varg och Hitler kallades Herr Wolf och befann sig t ex i högkvarteret Wolfsschanze. Allt är väl klart så här långt?
Ett och annat måste kanske likväl nu klarläggas.
Dr Klauberg frigavs från sovjetiskt fängelse och fick tillåtelse att göra ett genetiskt experiment. Frusen sperma från Adolf Hitler befruktade Eva Brauns syster Gretl, som alltså blev surrogatmamma till det barn som var det närmaste ett barn med Adolf och Eva man kunde komma. När Angela Merkel föddes fattades ett beslut av Sovjet, USA och Vatikanen att flickebarnet skulle placeras i den evangeliska kyrkan i DDR men under den katolska kyrkans kontroll. Dr Klauberg fängslades sedan i Västtyskland och mördades av västtyskar och amerikaner efter två år i fängelset.
Nu kunde inte saken föras vidare förrän Vatikanen fått en tysk påve men då kunde Merkel väljas - f ö den 22 november, samma dag som Darwins bok Om arternas uppkomst publicerats år 1859. Nu kan Merkel som världens mäktigaste person förverkliga sin fars dröm att förena Europa under kontroll av Tyskjland och Vatikanen och när kontineten förernas börjar världens sönderfall och den yttersta tidens vedermödor och den gamle drakens förintande. Är det Angela Merkel som utsetts av Satan att leda styrkorna vid Harmageddon?
Det kanske blir för mycket information för er så här plötsligt men poängen är förstås att allt som berättas hänger ihop. Jag fascineras. Människans hjärna ser samband och ser den inte, så skapar den. Och på nätet kan vad galenskap som helst utminuteras.
Nu kan jag inte bestämma mig för om detta ska skrämma mig eller bara underhålla mig.
På en bild kan man se likheterna mellan Adolf och Angela, påpekar författaren - förutom mustaschen, förstås, lyder tillägget. Jag väljer att låta mig underhållas. Men kommer nyheten i Aftonbladet ska ni minnas var ni läste den först - och kolla Angelas utseende nästa gång hon dyker upp i tv? Är hon inte lite lik kring ögonen och i framtoningen?
Alla fattar: Det är möjligt att Angela Merkel är Hitlers dotter. Sådana uppiggande nyheter - själva SANNINGEN kan man efter en del krumbuktande förstå - måste delges många.
Det sägs att Merkel föddes den 17 juli 1954 - och då var Hitler nästan 10 år död? Nu finns i Stasidokumenten om nazidoktor Klaus Klauberg uppgifter som säger att hon i stället föddes den 20 april 1954, dvs på Adolf Hitlers födelsedag. Men bättre upp än så: Benedict XVI valdes till påve samma datum, dvs på Hitlers 116:e födelsedag. är den Snart nog efter dert att den nazityske påven valts, blev Merkel kansler, dvs fick samma position som henens far haft. Att Merkel uppskattar Wagners musik är också viktigt i sammanhanget liksom att påven Benedict är vaktar sin hjord - a German sheepdog, en schäfer, alltså. En schäfer påminner om en varg och Hitler kallades Herr Wolf och befann sig t ex i högkvarteret Wolfsschanze. Allt är väl klart så här långt?
Ett och annat måste kanske likväl nu klarläggas.
Dr Klauberg frigavs från sovjetiskt fängelse och fick tillåtelse att göra ett genetiskt experiment. Frusen sperma från Adolf Hitler befruktade Eva Brauns syster Gretl, som alltså blev surrogatmamma till det barn som var det närmaste ett barn med Adolf och Eva man kunde komma. När Angela Merkel föddes fattades ett beslut av Sovjet, USA och Vatikanen att flickebarnet skulle placeras i den evangeliska kyrkan i DDR men under den katolska kyrkans kontroll. Dr Klauberg fängslades sedan i Västtyskland och mördades av västtyskar och amerikaner efter två år i fängelset.
Nu kunde inte saken föras vidare förrän Vatikanen fått en tysk påve men då kunde Merkel väljas - f ö den 22 november, samma dag som Darwins bok Om arternas uppkomst publicerats år 1859. Nu kan Merkel som världens mäktigaste person förverkliga sin fars dröm att förena Europa under kontroll av Tyskjland och Vatikanen och när kontineten förernas börjar världens sönderfall och den yttersta tidens vedermödor och den gamle drakens förintande. Är det Angela Merkel som utsetts av Satan att leda styrkorna vid Harmageddon?
Det kanske blir för mycket information för er så här plötsligt men poängen är förstås att allt som berättas hänger ihop. Jag fascineras. Människans hjärna ser samband och ser den inte, så skapar den. Och på nätet kan vad galenskap som helst utminuteras.
Nu kan jag inte bestämma mig för om detta ska skrämma mig eller bara underhålla mig.
På en bild kan man se likheterna mellan Adolf och Angela, påpekar författaren - förutom mustaschen, förstås, lyder tillägget. Jag väljer att låta mig underhållas. Men kommer nyheten i Aftonbladet ska ni minnas var ni läste den först - och kolla Angelas utseende nästa gång hon dyker upp i tv? Är hon inte lite lik kring ögonen och i framtoningen?
tisdag 6 december 2011
Hegel
När lagar och verklighet inte stämmer överens, är det ett tecken på att samhället håller på att upplösas. Vi känner igen vår Hegel. Omdömet kan utan vidare föras över på det kyrkliga.
Tanken vid arbetet med kyrkoordningen var enkel. Svenska kyrkans identitet har inget att göra med statskyrkosystemet. Nu ska i en kyrkoordning denna identitet komma på pränt för att - som tidigare - omsättas i det dagliga livet. Justeringar fick göras, det är klart. Men i grunden stod identiteten klar. Tänktes det. Det var uppenbart fel. Betydande intressen fanns, som önskade genomföra just sina egna intressen. Det fick till konsekvens dels att kyrkoordningen hanteras som helig skrift, heligare än Skriften, dels helt nonchaleras. Man lagar efter läge. Riktigt hur mycket förstår vi efterhand.
Ingen hade för 15 år sedan kunnat föreställa sig den utköpsvåg vi ser. KG Hammar bär ansvar för att prästerna inte blev stiftsanställda. Någon reservation i ämnet såg vi inte när saken skulle avgöras. Medlemstappet visste vi något om - särskilt vi som ville nya relationer kyrka-stat år 1979 och tänkte att Svenska kyrkan trots allt stod starkare i folklivet då än senare. Antagligen hade vi rätt.
Ingen hade till för rätt nyligen kunnat förerställa sig den omvandling av kyrkoherderollen vi sett - från altare till skrivbord. Konsekvensen har blivit den vanliga: rejäla lönelyft för dem som ägnar sig åt papper och en faktisk indelning i prästerna mellan ett A-lag (kyrkoherdar) och ett B-lag (komministrar). Fortsatt har folk anställts - men har vi någonsin gjort den vanliga mätningen om produktivitet? Gör de många anställda så mycket mer än de få? Har kyrkogången ökat med någon formel? 10000 anställda gav kyrkogångsfrekvensen 25 miljoner (för att hugga några siffror) medan 25000 anställda ger siffran 62,5 miljoner kyrkobesök? Förslagsvis. Med den vässade organisation som innebär att vi på kort tid har fått tusen församlingar färre - hur många fler kommer då? Stiftskanslierna har många fler anställda än den handfull som på 1960-talet satt på de s k stiftsbyråerna. Händer fler synliga saker nu - eller bara osynliga, immateriella?
Och vad händer egentligen i och med den församling där prästen glatt meddelar att han inte tycker att besökarna på första advent minskar. "Den håller nog sin form som kyrkobesökarhelg, även om det är fler som kommer på musikgudstjänsten klockan 17 än vad som kommer på förmiddagsgudstjänsten."
Hegel hade kunnat kommentera. Otur att han är död.
Tanken vid arbetet med kyrkoordningen var enkel. Svenska kyrkans identitet har inget att göra med statskyrkosystemet. Nu ska i en kyrkoordning denna identitet komma på pränt för att - som tidigare - omsättas i det dagliga livet. Justeringar fick göras, det är klart. Men i grunden stod identiteten klar. Tänktes det. Det var uppenbart fel. Betydande intressen fanns, som önskade genomföra just sina egna intressen. Det fick till konsekvens dels att kyrkoordningen hanteras som helig skrift, heligare än Skriften, dels helt nonchaleras. Man lagar efter läge. Riktigt hur mycket förstår vi efterhand.
Ingen hade för 15 år sedan kunnat föreställa sig den utköpsvåg vi ser. KG Hammar bär ansvar för att prästerna inte blev stiftsanställda. Någon reservation i ämnet såg vi inte när saken skulle avgöras. Medlemstappet visste vi något om - särskilt vi som ville nya relationer kyrka-stat år 1979 och tänkte att Svenska kyrkan trots allt stod starkare i folklivet då än senare. Antagligen hade vi rätt.
Ingen hade till för rätt nyligen kunnat förerställa sig den omvandling av kyrkoherderollen vi sett - från altare till skrivbord. Konsekvensen har blivit den vanliga: rejäla lönelyft för dem som ägnar sig åt papper och en faktisk indelning i prästerna mellan ett A-lag (kyrkoherdar) och ett B-lag (komministrar). Fortsatt har folk anställts - men har vi någonsin gjort den vanliga mätningen om produktivitet? Gör de många anställda så mycket mer än de få? Har kyrkogången ökat med någon formel? 10000 anställda gav kyrkogångsfrekvensen 25 miljoner (för att hugga några siffror) medan 25000 anställda ger siffran 62,5 miljoner kyrkobesök? Förslagsvis. Med den vässade organisation som innebär att vi på kort tid har fått tusen församlingar färre - hur många fler kommer då? Stiftskanslierna har många fler anställda än den handfull som på 1960-talet satt på de s k stiftsbyråerna. Händer fler synliga saker nu - eller bara osynliga, immateriella?
Och vad händer egentligen i och med den församling där prästen glatt meddelar att han inte tycker att besökarna på första advent minskar. "Den håller nog sin form som kyrkobesökarhelg, även om det är fler som kommer på musikgudstjänsten klockan 17 än vad som kommer på förmiddagsgudstjänsten."
Hegel hade kunnat kommentera. Otur att han är död.
söndag 4 december 2011
Hycklarna i Örslösa
Jag hade missat informationen i tidningen Dagen och såg den först i dag. Komminister W i Örslösa har blivit uppsagd. Det var han som söp under tjänstgöring på Sicilien, där han var stabspastor för en liten svensk kontingent från det svenska flygvapnet. Försvarsmakten skickade hem honom. Särskilt allvarligt tycks det ha varit att han drack iförd uniform. Mycket kan man kanske säga - men det har jag dock aldrig gjort. Likväl handlar saken om allvarligare ting än kläderna på kroppen. Man ska ha pejl på sitt drickande. Den som inte har det, ska ha goda kamrater som både kan leda hem en och skälla ut en dagen efter. Jag har gjort bådadera.
Domkapitlet gav komminister W en erinran. Redan detta tyckte jag var att ta i. Han var rätt ordentligt skandaliserad som det var. Nu tycks han enligt tidningen vara pappaledig och skulle tillbaka i tjänst i januari. "Börja jobba igen", som det heter. Han fick ett annat besked.
Kyrkorådet har enhälligt, vilket betyder att kyrkoherden varit med om beslutet, bestämt att komminister W sägs upp på grund av bristande förtroende. Kyrkorådets ordförande säger att det inte enbart är händelserna på flygbasen (fyllan, alltså) som lett till beslutet utan en samlad bild. Man brukar säga så och undvika att tala i klartext. å kan den anklagade inte försvara sig och alla vet att det inte finns någon rök utan eld.
Det börjar bli lätt att bli av med präster - just så lätt som jag sa i arbetet med kyrkoordningen, när jag reserverade mig mot lokalanställningen. Vi skulle, menade jag, få det som frikyrkopredikanter - underställda den lokala styrelsen och vad den kan få för sig. Så har vi fått det.
KG Hammar är i hög grad ansvarig och detta ansvar skulle i betydande utsträckning fräta på hans nuvarande kultstatus som guru. Jag gillar KG men också den pensionerade ärkebiskopen måste bära ansvar för sin förvaltning. Prästfamiljer som ställs utanför, ska veta vem som styrde det hela genom oskicklighet i analyserna av faror och möjligheter - faror för präster och möjligheter för kyrkopolitiker.
Präster som super har det funnits tidigare. Jag såg när jag var i en känslig ålder en sådan präst i filmatiseringen av Hemsöborna. Men hyckleriet i kyrkorådet ter sig mer motbjudande än en full präst. Fyllan går över i - förhoppningsvis - baksmälla och ruelse. Hyckleriet kan bara tillta och bli alltmer självtillräckligt. För hyckleriet finns ingen möjlighet till frälsning. Det finns det för alla andra, de som misslyckas så att de lägger märke till det.
Catherine de Hueck Doherty berättade om det oerhörda som hände en sommar när hon och hennes mamma vid sommarhuset upptäckte en full präst i diket. Präster hölls högt i familjen. Mamman och flickan hjälpte fyllot till prästgården. Väl hemma beordrade mamman sin dotter att hämta pottan under sängen och ställa den med vatten i på det fins matsalsbordet. Själv plockade hon en massa rosor och satte i pottan. Flickan förstod inte. Mamman sa: "Catherine, pottan innehåller de vackraste rosorna - så är det också med prästen. Också om han är en potta, så bär han något fint. Glöm aldrig det." Det gjorde hon inte, och menade att hon och hennes lilla kommunitet hade ett särskilt ansvar att ta sig an präster.
Församling och fack ska tydligen förhandla i morgon. Vart det leder kan man bara gissa. I 16 månaders avgångsvederlag, kanske, mot att komministern säger upp sig på egen begäran. Men kan han det - när beslutet om avsked redan är fattat? Slutsatsen i det organisatoriska blir en. Vi måste se till att präster stiftsanställs. Samt att de håller sig så nyktra att de i varje ögonblick upprätta skulle kunna möta sin Frälsare. Ungefär så. När de misslyckas, måste församling och präst minnas det där emd pottan och rosorna. Berättelsens poäng går, fruktar jag, hycklarna i Örslösa förbi.
Domkapitlet gav komminister W en erinran. Redan detta tyckte jag var att ta i. Han var rätt ordentligt skandaliserad som det var. Nu tycks han enligt tidningen vara pappaledig och skulle tillbaka i tjänst i januari. "Börja jobba igen", som det heter. Han fick ett annat besked.
Kyrkorådet har enhälligt, vilket betyder att kyrkoherden varit med om beslutet, bestämt att komminister W sägs upp på grund av bristande förtroende. Kyrkorådets ordförande säger att det inte enbart är händelserna på flygbasen (fyllan, alltså) som lett till beslutet utan en samlad bild. Man brukar säga så och undvika att tala i klartext. å kan den anklagade inte försvara sig och alla vet att det inte finns någon rök utan eld.
Det börjar bli lätt att bli av med präster - just så lätt som jag sa i arbetet med kyrkoordningen, när jag reserverade mig mot lokalanställningen. Vi skulle, menade jag, få det som frikyrkopredikanter - underställda den lokala styrelsen och vad den kan få för sig. Så har vi fått det.
KG Hammar är i hög grad ansvarig och detta ansvar skulle i betydande utsträckning fräta på hans nuvarande kultstatus som guru. Jag gillar KG men också den pensionerade ärkebiskopen måste bära ansvar för sin förvaltning. Prästfamiljer som ställs utanför, ska veta vem som styrde det hela genom oskicklighet i analyserna av faror och möjligheter - faror för präster och möjligheter för kyrkopolitiker.
Präster som super har det funnits tidigare. Jag såg när jag var i en känslig ålder en sådan präst i filmatiseringen av Hemsöborna. Men hyckleriet i kyrkorådet ter sig mer motbjudande än en full präst. Fyllan går över i - förhoppningsvis - baksmälla och ruelse. Hyckleriet kan bara tillta och bli alltmer självtillräckligt. För hyckleriet finns ingen möjlighet till frälsning. Det finns det för alla andra, de som misslyckas så att de lägger märke till det.
Catherine de Hueck Doherty berättade om det oerhörda som hände en sommar när hon och hennes mamma vid sommarhuset upptäckte en full präst i diket. Präster hölls högt i familjen. Mamman och flickan hjälpte fyllot till prästgården. Väl hemma beordrade mamman sin dotter att hämta pottan under sängen och ställa den med vatten i på det fins matsalsbordet. Själv plockade hon en massa rosor och satte i pottan. Flickan förstod inte. Mamman sa: "Catherine, pottan innehåller de vackraste rosorna - så är det också med prästen. Också om han är en potta, så bär han något fint. Glöm aldrig det." Det gjorde hon inte, och menade att hon och hennes lilla kommunitet hade ett särskilt ansvar att ta sig an präster.
Församling och fack ska tydligen förhandla i morgon. Vart det leder kan man bara gissa. I 16 månaders avgångsvederlag, kanske, mot att komministern säger upp sig på egen begäran. Men kan han det - när beslutet om avsked redan är fattat? Slutsatsen i det organisatoriska blir en. Vi måste se till att präster stiftsanställs. Samt att de håller sig så nyktra att de i varje ögonblick upprätta skulle kunna möta sin Frälsare. Ungefär så. När de misslyckas, måste församling och präst minnas det där emd pottan och rosorna. Berättelsens poäng går, fruktar jag, hycklarna i Örslösa förbi.
Undervisning
När vi talade strukturutredning sa ordförande Lars J att krisen bestod i att folk inte längre visste vad kristen tro är. Han kanske sa det med lite andra ordf - men i sak snappade jag. Och han har rätt, förstås. Men varför slår denna vetskap inte igenom i allt vad vi gör? Vi undervisar mindre nu är för 40 åtr sedan!!! För att inte tala om hur det var när skolans undervisning kunde ses som Kyurkans dopundervisning. Dern - jag talar inte om läroplan eller kvalitet - satsningen avskaffades på 1960-talet. Det är två generationer sedan. Och Svenska kyrkan hade egentligen ingenting att sätta emot. Några ungdomssekreterare, som detr hette, skulle under - hålla eller -visa? Det var nog rätt oklart.
Någonstans där lärde sig förresten prästerna predikade oklart. Folks fördomar om kristen tro uppfattades vara så stabila att vi skulle tala på annat sätt för att svara mot den längtan folk hade. Omskrivningarna blev legio. Inte Jesus så mycket som "Han som kommer". Inte skuld så mycket som längtan. Inte rättfärdighet så mycket som rättvisa. Visst kan man öva sig att predika så också. Men glömde vi det andra? Förlorade vi förmågan att predika rakt på sak i kontinuitet med tidigare predikare? Kom nattvardsfirandet att populariseras för att det var ordlöst och därmed möjligt att tolka lite som var och en ville?
1960-talet visade ett nytt undervisningsbehov och så har det fortsatt. Vad gjorde Svenska kyrkan? Ingenting - eller kanske bättre: Satsade på prästeriet. De som skulle varit duktiga pedagoger på nya undervisningstjänster prästvigdes och så harvade de runt i prästeriet i stället för att utveckla det de skulle. Alla blir mångsysslare och ingen kan egentligen sin kärnverksamhet. Det borde skrämma att det egentliga undervisningstillfället blir söndagens predikan - och detta för dem som är där.
Nå, vi har en del annat, det medges. Men alls inte i den utsträckning som förser människor med den kunskap som motiverar deras kyrkotillhörighet. Det kan, med andra ord, bara gå illa. Tanken på många ämbeten och tjänster var kanske den egentliga kallelsen på 19509-talet, den som avvisades med rop om prästeri. Kanske Alva Myrdal m fl samt den svenska riksdagen inte rätt förstod att tolka kallelsen till Svenska kyrkan inför den framtid som Gud visste något om men inte kyrkoledningen?
Någonstans där lärde sig förresten prästerna predikade oklart. Folks fördomar om kristen tro uppfattades vara så stabila att vi skulle tala på annat sätt för att svara mot den längtan folk hade. Omskrivningarna blev legio. Inte Jesus så mycket som "Han som kommer". Inte skuld så mycket som längtan. Inte rättfärdighet så mycket som rättvisa. Visst kan man öva sig att predika så också. Men glömde vi det andra? Förlorade vi förmågan att predika rakt på sak i kontinuitet med tidigare predikare? Kom nattvardsfirandet att populariseras för att det var ordlöst och därmed möjligt att tolka lite som var och en ville?
1960-talet visade ett nytt undervisningsbehov och så har det fortsatt. Vad gjorde Svenska kyrkan? Ingenting - eller kanske bättre: Satsade på prästeriet. De som skulle varit duktiga pedagoger på nya undervisningstjänster prästvigdes och så harvade de runt i prästeriet i stället för att utveckla det de skulle. Alla blir mångsysslare och ingen kan egentligen sin kärnverksamhet. Det borde skrämma att det egentliga undervisningstillfället blir söndagens predikan - och detta för dem som är där.
Nå, vi har en del annat, det medges. Men alls inte i den utsträckning som förser människor med den kunskap som motiverar deras kyrkotillhörighet. Det kan, med andra ord, bara gå illa. Tanken på många ämbeten och tjänster var kanske den egentliga kallelsen på 19509-talet, den som avvisades med rop om prästeri. Kanske Alva Myrdal m fl samt den svenska riksdagen inte rätt förstod att tolka kallelsen till Svenska kyrkan inför den framtid som Gud visste något om men inte kyrkoledningen?
fredag 2 december 2011
Dr Fyrlunds passande munterhet
Dr F ringde. Jag ska inte säga att han skrek av skratt eller ens att han slog sig på knäna av munterhet men hans förtjusning var av det där vanliga, passande slaget för en kyrkokristen när han/honm ställs inför kyrkolivets absurditeter. Dr F gör nämligen vad jag försummat. Han läser Kyrkans Tidnings annonser för anställningar men går därerfter in på den hänvisning till hemsidan, som kan förekomma. Och, det blev jag varse, det är där det förekommer!
Lediga tjänster, alltså. En komministertjänst innebär försasmlingsarbete, får man veta. Det må så vara. Men programmtiskt anges också: "För alla våra komministertjänster krävs förmåga att kommunicera och samarbeta med både kyrkliga medarbetare, förtroendevalda och lekfolk i församlingarna." Gäller det bara komministrar, undrar den fåkunnige. Och vad med dem som står utanför den kyrkliga gemenskapenj - ska man inte behöva kommunicera med dem? Problemet med preciseringar är, som alltid, att det precisa tappar perspektiv.
Jag bråkar emellertid inte utan läser vidare - och det var här dr F förtjusades: "Vi värdesätter goda kunskaper om Svenska kyrkans tro och tradition, vilja till varsam förnyelse och förmåga att förmedla evangeliets glädje!" Värdesätter! frustade dr F. Inte förutsätter! Finns det alltså präster som inte har goda kunskaper om Svenska kyrkans tro och tradition? Borde inte ett sådant förhållande i så fall vara en fråga för biskop och domkapitel?
Jag ska inte låtsas förvånad. En mig närstående komminister hävdar att filmerna Polisskolan (1-9 eller hur många de är) träffande beskriver pastoralinstituten och dess elever. Skaffa hem en eller ett par av filmerna och låt er upplysas om den framtid som väntar, alltså.
Dr F har lärt mig att det på nätet finns intressant kunskap bara man ids följa upp annonseringen. För egen del var jag kvar i den gamla föreställningsvärden, den där man lockade till prästtjänster med vacker natur och möjlighet till älgjakt och kräftfiske. Men jag börjar ju bli gammal. Många som prästvigdes efter mig går eller har gått i pension. Själv traskar och tröskar jag vidare. Jag tror det börjar bli anledning att bryta adventsfastan. Ibland måste man bedöva sig själv för att inte bedövad falla till golvet. Men går inte allt väldigt mycket fortare nu - som om allt accelerar i utförslöpan?
Lediga tjänster, alltså. En komministertjänst innebär försasmlingsarbete, får man veta. Det må så vara. Men programmtiskt anges också: "För alla våra komministertjänster krävs förmåga att kommunicera och samarbeta med både kyrkliga medarbetare, förtroendevalda och lekfolk i församlingarna." Gäller det bara komministrar, undrar den fåkunnige. Och vad med dem som står utanför den kyrkliga gemenskapenj - ska man inte behöva kommunicera med dem? Problemet med preciseringar är, som alltid, att det precisa tappar perspektiv.
Jag bråkar emellertid inte utan läser vidare - och det var här dr F förtjusades: "Vi värdesätter goda kunskaper om Svenska kyrkans tro och tradition, vilja till varsam förnyelse och förmåga att förmedla evangeliets glädje!" Värdesätter! frustade dr F. Inte förutsätter! Finns det alltså präster som inte har goda kunskaper om Svenska kyrkans tro och tradition? Borde inte ett sådant förhållande i så fall vara en fråga för biskop och domkapitel?
Jag ska inte låtsas förvånad. En mig närstående komminister hävdar att filmerna Polisskolan (1-9 eller hur många de är) träffande beskriver pastoralinstituten och dess elever. Skaffa hem en eller ett par av filmerna och låt er upplysas om den framtid som väntar, alltså.
Dr F har lärt mig att det på nätet finns intressant kunskap bara man ids följa upp annonseringen. För egen del var jag kvar i den gamla föreställningsvärden, den där man lockade till prästtjänster med vacker natur och möjlighet till älgjakt och kräftfiske. Men jag börjar ju bli gammal. Många som prästvigdes efter mig går eller har gått i pension. Själv traskar och tröskar jag vidare. Jag tror det börjar bli anledning att bryta adventsfastan. Ibland måste man bedöva sig själv för att inte bedövad falla till golvet. Men går inte allt väldigt mycket fortare nu - som om allt accelerar i utförslöpan?
Kyrkans Tidning
Jag fick fatt på ett sammanträdesprotokoll från en så kallad kyrkonämnd, styrelsen för ett pastorat eller kyrklig samfällighet. Beslutande var en kyrkoherde, förstås, samt sju andra personer. Av dem var två ledamöter av stiftsfullmäktige och en dessutom tjänstgörande i kyrkomötet med ett förflutet i en nämnd i det rikskyrkliga. Inte riktigt folk från stubbotan rot, alltså.
Sista paragrafen handlade om prenumerationer på Kyrkans Tidning till anställda. Beslutet blev att "arbetsgivaren" från 2012 inte betalar personliga prenumerationer av Kyrkans Tidning till anställda. Tidningen finns att tillgå på församlingsexpeditionerna. "Om särskilda skäl föreligger kan undantag göras" efter beslut av kyrkoherden.
Nog kan jag håna och häckla Kyrkans Tidning vid behov - men detta är en skrift på väggen. Den sägerr att KT inte är ett oumbärligt verktyg i arbetet. Arbetsgivaren - som alltså ger arbete fast jag trodde att arbetet köptes! - tycker inte heller att det är en poäng med att "arbetstagaren" på torsdagens morgon innan arbetstid vid sitt frukostbord inhämtar tidningens informationer. Det ska ske på arbetstid efter hänvändelse till församlingsexpeditionen.
Jag är inte chefredaktör för Kyrkans Tidning. Jag avundas honom inte situationen för händer detta på ett ställe, händer det på fler. Frågan skulle kunna besvaras: Hur ser Kyrkans Tidnings upplageframgångar ut från start till nu? Och hur är det ställt med solidariteten i Svenska kyrkan - och viljan att samtidsorientera sig? Tror någon att förtroendevalda och anställda fylkas kring det enda exemplaret av Kyrkans Tidning, det som ska finnas på församlingsexpeditionen? Är jag rätt informerad har pastoratet tre expeditioner.
Tidningen Vår Kyrka hade som bäst kring 60 000 prenumerationer.När den upplagan halverats, kom rop på en annan tidning. Vi fick Kyrkans Tidning med många kollektivprenumerationer. Nu börjar det se dystert ut. Det är uppenbart att tidningen i det aktuella pastoratet tappar väldigt många prenumerationer - procentuellt sett. 10 prenumerationer bort. Kvar blir 3, kanske 4. 70% reduktion, va? Kanske 80!! Och KT upphör att vara en snackis på jobbet torsdag morgon.
Svaret blir förstås att saken handlar om ekonomi. Må vara. Och då är det, som man säger, informationsbärande var man gör besparingarna. Snart håller vi husen igång men har inte råd med verksamheten. Mycket påminner om den svenska krigsmaktens öden och äventyr. När det begav sig sparade vi in på försvaret men fick fortfarande betala lika mycket....
Sista paragrafen handlade om prenumerationer på Kyrkans Tidning till anställda. Beslutet blev att "arbetsgivaren" från 2012 inte betalar personliga prenumerationer av Kyrkans Tidning till anställda. Tidningen finns att tillgå på församlingsexpeditionerna. "Om särskilda skäl föreligger kan undantag göras" efter beslut av kyrkoherden.
Nog kan jag håna och häckla Kyrkans Tidning vid behov - men detta är en skrift på väggen. Den sägerr att KT inte är ett oumbärligt verktyg i arbetet. Arbetsgivaren - som alltså ger arbete fast jag trodde att arbetet köptes! - tycker inte heller att det är en poäng med att "arbetstagaren" på torsdagens morgon innan arbetstid vid sitt frukostbord inhämtar tidningens informationer. Det ska ske på arbetstid efter hänvändelse till församlingsexpeditionen.
Jag är inte chefredaktör för Kyrkans Tidning. Jag avundas honom inte situationen för händer detta på ett ställe, händer det på fler. Frågan skulle kunna besvaras: Hur ser Kyrkans Tidnings upplageframgångar ut från start till nu? Och hur är det ställt med solidariteten i Svenska kyrkan - och viljan att samtidsorientera sig? Tror någon att förtroendevalda och anställda fylkas kring det enda exemplaret av Kyrkans Tidning, det som ska finnas på församlingsexpeditionen? Är jag rätt informerad har pastoratet tre expeditioner.
Tidningen Vår Kyrka hade som bäst kring 60 000 prenumerationer.När den upplagan halverats, kom rop på en annan tidning. Vi fick Kyrkans Tidning med många kollektivprenumerationer. Nu börjar det se dystert ut. Det är uppenbart att tidningen i det aktuella pastoratet tappar väldigt många prenumerationer - procentuellt sett. 10 prenumerationer bort. Kvar blir 3, kanske 4. 70% reduktion, va? Kanske 80!! Och KT upphör att vara en snackis på jobbet torsdag morgon.
Svaret blir förstås att saken handlar om ekonomi. Må vara. Och då är det, som man säger, informationsbärande var man gör besparingarna. Snart håller vi husen igång men har inte råd med verksamheten. Mycket påminner om den svenska krigsmaktens öden och äventyr. När det begav sig sparade vi in på försvaret men fick fortfarande betala lika mycket....
torsdag 1 december 2011
Råddigt
"Råddigt" är ett vackert och användbart svenskt ord i Finland. Inte så märgfullt som ordet "dogse", det vi nu måste börja använda. Det var emellertidråddigt i går, förvirrat.
Rektorerna ring devarandra för att kolla vad som går an. Jag hade sagt att vi kunde köra ett spektakel och så kunde jag markera att jag inte fick välsigna. Detta tyckte nog rektor Jan-Erik på Åkerboskolan kunde övervägas. I Borgholm fick man pejl på det och kunde tänka sig att prästen inte välsignade. Fast min poäng var ju inte att lämna ett tomrum utan att skapa det - efter en kraftfull förkunnelse i spektaklets form.
Innan mässan i går tog jag mig till Skolverkets hemsida. Saken är kristallklar. Det får inte förekomma någon förkunnelse - och förkunnelse med tillämpning är just vad våra spaktakler varit. Jag vet för jag har själv författat dem och arbetslaget har med förstärkning ibland från kör och ibland från kyrkoråd uppfört dem. Slapstick är bara förnamnet. Jag kanske ska samla mig och skriva det spektakel vi inte får ha i år som blogginlägg. Det var tänkt att blanda in Skolverket i händelserna i Betlehem ...
Skolverket talar om vetenskaplighet och om behovet av att göra studiebesök i synagoga och moské. Jag tror vi får kalla in Göran Persson igen för att stänga skiten. Hannhar gjort det förut.
Vi har ingen moské på norra Öland och, ingen skrattar, när biskop Johansson skulle få fatt på en rabbin, fick rabbinen flygas in från Stockholm. Det är inte lätt med religionsdialog alla gånger. Nå, den vetenskaplighet som är på Skolverkets tapet utbildas folk i. Den främsta utbildningen leder till att man blir docent - och detta efter en offentlig prövning. Vi är några som har den vetenskapliga kompetensen på norra Öland - men ingen inom skolväsendet, vad jag har mig bekant. Jag ska fråga min granne professor Inga vid tillfälle.
Lennart Koskinen skriver dumheter i Kyrkans Tidning. Han tror att stenarna talar och därför behöver prästen ingenting säga. "Besöket i kyrkan är ett litet steg" för att barn ska få möta evangelium. Jag trodde att den här sortens korkade gubbjäklar bara var sådsna man mötte som barn eller ung. Jag vet bättre nu. De dyker alltid upp. Någon gång när simhallen är torrlagd och folktom ska jag gå dit för att få en hum om vad simning egentligen är.
Nu ska rektor Jan-Erik ringa under förmiddagen. Han är en positiv person men med en omöjlig position. Det vi brukade ha, går inte längre att ha. Det är bara att läsa innantill i Skolverkets anvisningar. De är kristallklara. Men jag undrar: Hur kunde det bli så? Och hur ska vi fira 1842 års folkskolestadga nästa år när det är170-årsjubileum? Det var ju prästerna som slogs för att de svenska barnen skulle få lära sig läsa, skriva och räkna - men det kan man förstås inte låtsas om. Att tron vill veta och att det västerländska universitetet växer fram ur Kyrkans behov av vetenskaplighet - nej, det går inte heller. Jag påminde rektorn om att Skolverkets modell har sina närmaste förebiulder i DDR och Tjeckoslovakien - och det var ju folk därifrån som vi utbildades för att skjuta ihjäl när det begav sig. Svenska skattebetalare betalade utbildningen!.
Råddigt, var ordet.
I Kyrkans Tidning förslår biskop Biörn att vi slutar med nonsensfrågorna för att ta upp frågorna om rika och fattiga. Det känns närmast befriande. Men det blir inte så. Vi är fullt upptagna med de små problem som tillskapas och därefter kräver ohyggligt med arbete för att hanteras. Nu skulle jag dock gärna vilja veta vem den handläggare är som initierade frågorna om skolavslutning. Till sist är det ju en ahndläggare, en som driver något som han/hon violl driva. Fram med personen - det kan bli informativt. Byråkraterna ska inte få gömma sig inom verkets väggar!
Rektorerna ring devarandra för att kolla vad som går an. Jag hade sagt att vi kunde köra ett spektakel och så kunde jag markera att jag inte fick välsigna. Detta tyckte nog rektor Jan-Erik på Åkerboskolan kunde övervägas. I Borgholm fick man pejl på det och kunde tänka sig att prästen inte välsignade. Fast min poäng var ju inte att lämna ett tomrum utan att skapa det - efter en kraftfull förkunnelse i spektaklets form.
Innan mässan i går tog jag mig till Skolverkets hemsida. Saken är kristallklar. Det får inte förekomma någon förkunnelse - och förkunnelse med tillämpning är just vad våra spaktakler varit. Jag vet för jag har själv författat dem och arbetslaget har med förstärkning ibland från kör och ibland från kyrkoråd uppfört dem. Slapstick är bara förnamnet. Jag kanske ska samla mig och skriva det spektakel vi inte får ha i år som blogginlägg. Det var tänkt att blanda in Skolverket i händelserna i Betlehem ...
Skolverket talar om vetenskaplighet och om behovet av att göra studiebesök i synagoga och moské. Jag tror vi får kalla in Göran Persson igen för att stänga skiten. Hannhar gjort det förut.
Vi har ingen moské på norra Öland och, ingen skrattar, när biskop Johansson skulle få fatt på en rabbin, fick rabbinen flygas in från Stockholm. Det är inte lätt med religionsdialog alla gånger. Nå, den vetenskaplighet som är på Skolverkets tapet utbildas folk i. Den främsta utbildningen leder till att man blir docent - och detta efter en offentlig prövning. Vi är några som har den vetenskapliga kompetensen på norra Öland - men ingen inom skolväsendet, vad jag har mig bekant. Jag ska fråga min granne professor Inga vid tillfälle.
Lennart Koskinen skriver dumheter i Kyrkans Tidning. Han tror att stenarna talar och därför behöver prästen ingenting säga. "Besöket i kyrkan är ett litet steg" för att barn ska få möta evangelium. Jag trodde att den här sortens korkade gubbjäklar bara var sådsna man mötte som barn eller ung. Jag vet bättre nu. De dyker alltid upp. Någon gång när simhallen är torrlagd och folktom ska jag gå dit för att få en hum om vad simning egentligen är.
Nu ska rektor Jan-Erik ringa under förmiddagen. Han är en positiv person men med en omöjlig position. Det vi brukade ha, går inte längre att ha. Det är bara att läsa innantill i Skolverkets anvisningar. De är kristallklara. Men jag undrar: Hur kunde det bli så? Och hur ska vi fira 1842 års folkskolestadga nästa år när det är170-årsjubileum? Det var ju prästerna som slogs för att de svenska barnen skulle få lära sig läsa, skriva och räkna - men det kan man förstås inte låtsas om. Att tron vill veta och att det västerländska universitetet växer fram ur Kyrkans behov av vetenskaplighet - nej, det går inte heller. Jag påminde rektorn om att Skolverkets modell har sina närmaste förebiulder i DDR och Tjeckoslovakien - och det var ju folk därifrån som vi utbildades för att skjuta ihjäl när det begav sig. Svenska skattebetalare betalade utbildningen!.
Råddigt, var ordet.
I Kyrkans Tidning förslår biskop Biörn att vi slutar med nonsensfrågorna för att ta upp frågorna om rika och fattiga. Det känns närmast befriande. Men det blir inte så. Vi är fullt upptagna med de små problem som tillskapas och därefter kräver ohyggligt med arbete för att hanteras. Nu skulle jag dock gärna vilja veta vem den handläggare är som initierade frågorna om skolavslutning. Till sist är det ju en ahndläggare, en som driver något som han/hon violl driva. Fram med personen - det kan bli informativt. Byråkraterna ska inte få gömma sig inom verkets väggar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)