Ketman är det tysta förbehållets konst. Man håller käft och är i någon mening med, fast man inte är med. Låt oss införliva det användbara ordet i vår vokabulär: ketman. "Dogse" var det andra användbara ordet, kapabel till. Låt oss vara dogse att säga ketman.
Det finns olika slag av ketman. I Polen det nationella. Man gick omkring med ryska tidningar under armen och försäkrade i tid och otid att man var imponerad av alla ryska framgångar, man gnolade ryska visor och beundrade ryska konstnärliga utövare men hyste egentligen ett bottenlöst förakt för det barbariska Ryssland.
Ett religiöst ketman kunde också praktiseras. Det utövades av kyrptokatoliker som dragit slutsatsen att Polens öde var ett Guds straff och det fanns en Försynens plan att genom lidande rensa människorna.
Ett hegelianskt ketman hörde samman med insikten om att ett historiskt skeende både är nödvändigt och övergående.
Exemplen kommer från Polen och jag har hämtat dem från Svante Nordins bok Filosoferna (s 499f). Hur ser ett svenskkyrkligt ketman ut? Det är en fråga jag för ögonblicket överlåter till de värderade kommentatorerna. Nog finns det -`men hur motiveras det?
I går var en både lyckad och misslyckad dag, vi behöver inte ta detaljerna. I dag ska det förberedas, konfirmandundervisas och sammanträdas med kyrkorådet. I morgon ska jag till Jonstorp och tala om Jesus. Helsingborgs Dagblad ringde den arme kyrkoherden och sporde hur man kommit på tanken att bjuda in Dag Sandahl. Rätt svar kunde möjligtvis ha varit: "Därför att han skrev boken en studiegrupp här har läst". Det totalitära förmår fortfarande fascinera mig - och detta att de journalister som lånar sig till detta, alls inte kan begripa vad de sysslar med och vilket samhällsskick de främjar genom den här sortens idiotiska frågor och ifrågasättande. Jag är en fri medborgare i ett på papperet fritt land och det betyder att jag kan tala fritt.
Undrar om de lyckas gräva fram någon som protesterar mot tilltaget att bjuda in mig i morgondagens HD. Som det heter: Den siste idioten är inte född ännu.
tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
Biskop skriver brev, formulär A
Om ni vill bli biskopar måste ni kunna skriva brev, formulär A. Eftersom biskopar är i branschen "professionella optimister" måste det bli ett positivt brev, som uttrycker först er stora glädje och därefter några små tankar i anledning av den stora glädjen. Jag kan ge några små tips till hugade biskopskandidater så att ni lär er uttrycka rätt saker på rätt sätt. Brev, formulär A, sålunda.
Ett dilemma är förstås att prästerskapet så tydligt blivit ett A- och ett B-lag. Kyrkoherdarna vid sina skrivbord är ett A-lag, de träffar biskopen i kyrkoherdekollegiet och dessa kyrkoherdar ska sedan föra information vidare till sina B-präster, komministrarna. Det blir inte mycket KASAM av det hela, kan man fatta. KASAM betyder "känsla av sammanhang". Men försök köra ett varv med identitetsfrågorna, kanske kan någon nappa. Trots allt. Om inte någon annan nappar, har kyrkoherdarna något att säga varandra när de far på sammankomst trots idoga sysslor vid skrivbord och sammanträdesbord. Ambitiöst kan några formuleringar om identitet läggas ut på nätet. Då kan alla känna att något viktigt gjorts i alla fall.
Skriv också att det är nya tider. Det är det visserligen alltid - men meningen låter bra. Människor kommer till Svenska kyrkan - inte minst vid kyrkliga handlingar. Vi ser också nya tecken på vad det är att vara kyrka och vi ser ett gudstjänstliv som lever. Kanske kan du få till en vinnande formulering som denna, om jag nu får drista mig komma med ett förslag: "Vi behöver alltså inte vara nedslagna över om skaran som firar gudstjänst är liten, så länge vi gör det på ett sätt som ger oss glädje och livsmod." Naturligtvis måste du skriva en snutt om ungdomarna ocklså. En biskop ser självklart en ungdomsrörelse som har en potential att bli en urkraft i kyrkan. Helst måste det till en vinnande formulering om de förtroendevalda också.
Så långt i skrivandet kan du nöjd se till att brevet också går till de förtroendevalda och om du inte riktigt litar på utskickslistorna kan du hitta några som vidarebefordrar ditt brev till andra - det verkar visserligen inte så personligt men får duga.
Förhoppningsvis finns det tillräckligt många tacksamma i stiftet som trycker ut sina gillanden till dig. Om inte, finns det risk att någon komministers reaktion kommer till ytan och då blir omdömet svårare. En sådan komminister talar, om han är klok, om biskopens "meningslösa och verklighetsfrämmande nonsens-brev" med den djupt kända frågan: "Vad f-n sysslar de med?"
Just nu är det inte jag som är komministern i sammanhanget. Jag är i stället den som undervisar dem i läsekretsen som vill bli biskopar och skriva brev hur det ska gå till. Väl bekomme! Men medge att det är besvärligt med komministrar, särskilt de eviga, de som aldrig blev något annat fast årtiondena gått. De har en obehaglig vana att ställa existentiella frågor, kan man förstå. Eller inte.
Ett dilemma är förstås att prästerskapet så tydligt blivit ett A- och ett B-lag. Kyrkoherdarna vid sina skrivbord är ett A-lag, de träffar biskopen i kyrkoherdekollegiet och dessa kyrkoherdar ska sedan föra information vidare till sina B-präster, komministrarna. Det blir inte mycket KASAM av det hela, kan man fatta. KASAM betyder "känsla av sammanhang". Men försök köra ett varv med identitetsfrågorna, kanske kan någon nappa. Trots allt. Om inte någon annan nappar, har kyrkoherdarna något att säga varandra när de far på sammankomst trots idoga sysslor vid skrivbord och sammanträdesbord. Ambitiöst kan några formuleringar om identitet läggas ut på nätet. Då kan alla känna att något viktigt gjorts i alla fall.
Skriv också att det är nya tider. Det är det visserligen alltid - men meningen låter bra. Människor kommer till Svenska kyrkan - inte minst vid kyrkliga handlingar. Vi ser också nya tecken på vad det är att vara kyrka och vi ser ett gudstjänstliv som lever. Kanske kan du få till en vinnande formulering som denna, om jag nu får drista mig komma med ett förslag: "Vi behöver alltså inte vara nedslagna över om skaran som firar gudstjänst är liten, så länge vi gör det på ett sätt som ger oss glädje och livsmod." Naturligtvis måste du skriva en snutt om ungdomarna ocklså. En biskop ser självklart en ungdomsrörelse som har en potential att bli en urkraft i kyrkan. Helst måste det till en vinnande formulering om de förtroendevalda också.
Så långt i skrivandet kan du nöjd se till att brevet också går till de förtroendevalda och om du inte riktigt litar på utskickslistorna kan du hitta några som vidarebefordrar ditt brev till andra - det verkar visserligen inte så personligt men får duga.
Förhoppningsvis finns det tillräckligt många tacksamma i stiftet som trycker ut sina gillanden till dig. Om inte, finns det risk att någon komministers reaktion kommer till ytan och då blir omdömet svårare. En sådan komminister talar, om han är klok, om biskopens "meningslösa och verklighetsfrämmande nonsens-brev" med den djupt kända frågan: "Vad f-n sysslar de med?"
Just nu är det inte jag som är komministern i sammanhanget. Jag är i stället den som undervisar dem i läsekretsen som vill bli biskopar och skriva brev hur det ska gå till. Väl bekomme! Men medge att det är besvärligt med komministrar, särskilt de eviga, de som aldrig blev något annat fast årtiondena gått. De har en obehaglig vana att ställa existentiella frågor, kan man förstå. Eller inte.
söndag 29 januari 2012
Renhållningsarbetare Jan G Andersson
Östrans ledare den 28 januari kan läsas ett par gånger om. Janne G håller rent genom att hålla fram moraliska frågor. Carin Jämtins kommentar efter VU-sammanträdet granskas. Hon sa till de församlade journalisterna att "vi har uttalat att vi har fullt fortsatt förtroende för honom". Hon fortsatte: "Vi ar landat i den slutsatsen att vi ville jobba vidare med Håkan Juholt som partiordförande" och att Håkan Juholt "kommer att vila sig och jobba vidare som partiordförande." Janne G konstaterar att detta var lögn och förbannad dikt. Lögnen kan inte godtas som politiskt vapen. Rätt har han i det. Men han har också rätt i sin bistra slutsats, som inte bara handlar om negativ kampanjjournalistik mot Juholt utan också om att medierna låtit sig utnyttjas av olika särintressen inom socialdemokratin, de som velat skada eller ha bort Juholt. "Sedan kan chefredaktörerna stå och hyckla om sina granskningsuppgifter när tidningarna blivit råare kommersiella i sin upplagejakt och bara intresserade av det spektakulära."
Så talar en garvad, erfaren s-chefredaktör som förmår vara cynisk men där cynismen inte fått äta på hans hjärta. Janne G:s svåra fråga är nämligen denna: "Vad ljugs det om nästa gång?" Det är en välmotiverad fråga liksom frågan hur det ljugs. Språkgranskar man Jämtin kan man se något intressant. Hon talar inte sanning - men ljuger hon?
Fullt förtroende för honom - kan det på nyspråk betyda att man sagt: "Håkan, vi gillar dig, har fullt förtroende för dig som person - men partledare kan du inte vara" - ? Då har man ju uttalat sitt fulla förtroende för honom och kan offentliggöra detta. "Vi ville jobba vidare med Håkan Juholt som partiordförande" - visst. Det ville dom - men vill inte längre.Vad dom ville, kan man säga och lura i folk - fast ändå inte. Det där med att Håkan kommer att vila sig och jobba vidare som partiordförande kanske också var sant - nämligen vila sig den stundande natten och jobba under förmiddagen, när han som partiordförande skulle formulera sitt tal där han förklarar att han avgår?
Det Jämtin sa var förstås inte sant. Kanske var det inte ren lögn heller. I så fall är detta det mest bekymmersamma - att ett stort partis företrädare talar nyspråk med medborgarna via medierna. Hur som helst. Janne G har rätt. Politikens anseende sjunker. Det kanske är logiskt när politik blir ett näringsfång, ett yrke, och inte ett förtroendeuppdrag?
Så talar en garvad, erfaren s-chefredaktör som förmår vara cynisk men där cynismen inte fått äta på hans hjärta. Janne G:s svåra fråga är nämligen denna: "Vad ljugs det om nästa gång?" Det är en välmotiverad fråga liksom frågan hur det ljugs. Språkgranskar man Jämtin kan man se något intressant. Hon talar inte sanning - men ljuger hon?
Fullt förtroende för honom - kan det på nyspråk betyda att man sagt: "Håkan, vi gillar dig, har fullt förtroende för dig som person - men partledare kan du inte vara" - ? Då har man ju uttalat sitt fulla förtroende för honom och kan offentliggöra detta. "Vi ville jobba vidare med Håkan Juholt som partiordförande" - visst. Det ville dom - men vill inte längre.Vad dom ville, kan man säga och lura i folk - fast ändå inte. Det där med att Håkan kommer att vila sig och jobba vidare som partiordförande kanske också var sant - nämligen vila sig den stundande natten och jobba under förmiddagen, när han som partiordförande skulle formulera sitt tal där han förklarar att han avgår?
Det Jämtin sa var förstås inte sant. Kanske var det inte ren lögn heller. I så fall är detta det mest bekymmersamma - att ett stort partis företrädare talar nyspråk med medborgarna via medierna. Hur som helst. Janne G har rätt. Politikens anseende sjunker. Det kanske är logiskt när politik blir ett näringsfång, ett yrke, och inte ett förtroendeuppdrag?
lördag 28 januari 2012
Alla vet tydligen
I ett tänkt normalfall skulle det vara busenkelt att anställa präster. De kandidater som finns, förmår göra det gryundläggande en präst gör, det som en 9-åring klarar, nämligen läsa innantill eller utantill och hålla händerna rätt. Det betyder att församlingens viktiga gudstjänstliv fungerar. Därtill kan prästen predika evangeliet och detta både på en 9-årings nivå och en erfaren kyrkokristens, det borde vara självklart. Frågan är mest om prästen i sin personliga profil ägnar sig åt undervisning, diakoni eller mission eller förmår skapa en mix av de tre områdena. Det kan man fråga om och sedan glatt anställa en präst som kan stå i, med och mot sin församling. Allt skulle fungera.
Det tänkta normalfallet finns inte. Det vet tydligen alla. I Svenska kyrkan kan man inte enkelt plocka en präst, vigd för något eller några år sedan, och veta att man får en fungerande präst. Detta trots att vi sägs ha en nogsam process innan vigning. Själva receptionsprocessen, processen att anställa en ny präst av senare modell, visar att prästrekryteringen och prästutbildningen lider av svåra brister. Det bekymrar mig - men än mer bekymrar det mig att alla tycks veta detta. Nog borde sådana präster utbildas och vigas som församlingarna kan ha. Havliga präster, alltså. Jag mötte en biskop som tycktes nervöd vid tanken på att en församling skulle anställa en präst där anställningen rätt raskt skulle leda till utköp. Men vad kunde biskopen göra?
Jag kan naturliugtvis skratta. Prästen i det lettiska kyrkan som vägrats vigning i Sverige är just en havlig präst. Han spelar i en helt annan division med integritet, kunnande och pastoral kompetens. I Svenska kyrkan, där han var prästkandidat, vägrades han vigning på en fråga som, när beslutet fattades, alls inte skulle få sådana konsekvenser. Han vägrades vigning på ett löftesbrott, ett kvalificerat löftesbrott.
Jag ska inte harva vad som hände för länge sedan när handledare för prästkandidater sorterades bort. De tänkte fel i ämbetsfrågan och då var de inte längre användbara. Men det ter sig i perspektiv uppenbart, att därmed försvann viktig pastoral kompetens som behövts i prästutbildningen.
Jag säger inte att allt var bra förr. Vid en kyrkoherdeinstallation läste en av assistenterna fel, vid nästa snubblade en av assistenterna. Biskop Bo Giertz önskade därefter assistenter som var riktiga i båda ändar. Men jag struntar i det som inte var bra förr - för det nya skulle ju göra det bra nu. Är det så? Alla vet tydligen att det inte är det. Sanslösa historier berättas och sanslösa interiörer blottas.
Min vän läkarhustrun ringde. Hon är kvalificerat läskunnig och reflekterande. "Såg du uppgiften", sporde hon, "om de tre kategorier som i yrkeslivet toppar när det gäller psykiska diagnoser?" Det hade jag inte sett, men gissade på psykologer (vad ska man ha fördomar till om de inte ska luftas?) Rätt svar var:
1. Kvinnliga präster. 2. Psykologer. 3. Socionomer. "Och", la hon till, "märk nu att det handlar om diagnoser." Har vi problem eller har vi problem?
Jag tror att svaret på den frågan är uppenbart.
Det tänkta normalfallet finns inte. Det vet tydligen alla. I Svenska kyrkan kan man inte enkelt plocka en präst, vigd för något eller några år sedan, och veta att man får en fungerande präst. Detta trots att vi sägs ha en nogsam process innan vigning. Själva receptionsprocessen, processen att anställa en ny präst av senare modell, visar att prästrekryteringen och prästutbildningen lider av svåra brister. Det bekymrar mig - men än mer bekymrar det mig att alla tycks veta detta. Nog borde sådana präster utbildas och vigas som församlingarna kan ha. Havliga präster, alltså. Jag mötte en biskop som tycktes nervöd vid tanken på att en församling skulle anställa en präst där anställningen rätt raskt skulle leda till utköp. Men vad kunde biskopen göra?
Jag kan naturliugtvis skratta. Prästen i det lettiska kyrkan som vägrats vigning i Sverige är just en havlig präst. Han spelar i en helt annan division med integritet, kunnande och pastoral kompetens. I Svenska kyrkan, där han var prästkandidat, vägrades han vigning på en fråga som, när beslutet fattades, alls inte skulle få sådana konsekvenser. Han vägrades vigning på ett löftesbrott, ett kvalificerat löftesbrott.
Jag ska inte harva vad som hände för länge sedan när handledare för prästkandidater sorterades bort. De tänkte fel i ämbetsfrågan och då var de inte längre användbara. Men det ter sig i perspektiv uppenbart, att därmed försvann viktig pastoral kompetens som behövts i prästutbildningen.
Jag säger inte att allt var bra förr. Vid en kyrkoherdeinstallation läste en av assistenterna fel, vid nästa snubblade en av assistenterna. Biskop Bo Giertz önskade därefter assistenter som var riktiga i båda ändar. Men jag struntar i det som inte var bra förr - för det nya skulle ju göra det bra nu. Är det så? Alla vet tydligen att det inte är det. Sanslösa historier berättas och sanslösa interiörer blottas.
Min vän läkarhustrun ringde. Hon är kvalificerat läskunnig och reflekterande. "Såg du uppgiften", sporde hon, "om de tre kategorier som i yrkeslivet toppar när det gäller psykiska diagnoser?" Det hade jag inte sett, men gissade på psykologer (vad ska man ha fördomar till om de inte ska luftas?) Rätt svar var:
1. Kvinnliga präster. 2. Psykologer. 3. Socionomer. "Och", la hon till, "märk nu att det handlar om diagnoser." Har vi problem eller har vi problem?
Jag tror att svaret på den frågan är uppenbart.
fredag 27 januari 2012
Plats
Torsdagsdepressionens ledare följer mig. Prästen som inte sa sig tro på Gud blir ett Youtube-.klipp och avhånas. Brita Häll tolkar situationen. Den unge prästen har en uppriktig tro men hittade inte de rätta orden. Nja, han sa som KG Hammar, som den minnesgode vet. Pedagogiken fungerar inte riktigt för någon av dem och i grund och botten beror det på den kunskapsbrist som gör tron otrolig. Själva tilltaget att fråga en ung präst, som just avlagt sina löften och läst trosbekännelsen, om han tror på Gud, är otroligt! Lika otroligt som nej-svaret. Ulla Karlsson-fallet blir ett annat exempel på ovilja att förstå, förstår man av ledaren, och när det gäller omskärelse konstateras att ett återkommande tema varit "misstron mot meningsmotståndarens motiv och drivkrafter".
Jaså, är det så i Svenska kyrkan? Och om det verkligen är så - är förhållandet nytt? Brita Häll stiger fram som en med ansvar för att leken ska vara hederlig och jag häpnar. Det vi nu ser i några nya konstellationer är ju den gamla vanliga ohederlighet som många av oss utsatts för under decennier. På den tid som högkyrklighet var ett väl definierat begrepp, utsattes just de högkyrkliga för detta. Skillanden var att de var tillåtet byte. När samma mekansimer slår till mot andra - och när tre kvinnliga präster hamnar i en omskärelsedebatt - blir det annorlunda. I grund består dock rollfördelningen.
Kyrkans Tidning påminde väl inte om åttonde budet när Markus Hagberg nio veckor efter en föreläösning, släpades runt misstänklliggjord för något han alls inte talat om? Kyrkans Tidning kunde inte alls förstå vad saken gällde och vilka intrigörerna var. När samma tidning hade frågesport i sitt julnummer fanns en fråga om kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl med. Han påstods ha förlovat sig - inte dom! - med en präst i samma församling. I nr 3 beklagade Kyrkans Tidning. Församling skulle vara pastorat. Men tidningen tycker att ett tillmäle är en korrekt titel och inget att beklaga. Jag är - person! - kvinnopräöstmotståndare. Jag har inte väl motiverade frågor och invändningar i sak därför att jag är påläst om en konflikt. Person styr vi på! Stämplar etikett gör vi! Och vi framstår som Kyrkans -!- Tidning. Det är lärorikt men undergräver kanske tidningens ledarsidas ställningstaganden när det där talas vackert? Om inte slutsatsen är given: Det är i Svenska kyrkan skillnad på skit och pannkaka.
Jag ska helt kort upprepa mina insikter: Ohederlighet är en grundkategori i Svenska kyrkan. Man kan leva med den, utsatt för den. Men man ska veta att den är verklig. Jag har beskrivit den i årtionden. Det nya är att andra grupper utsätts för normalbeteendet i Svenska kyrkan.
Jaså, är det så i Svenska kyrkan? Och om det verkligen är så - är förhållandet nytt? Brita Häll stiger fram som en med ansvar för att leken ska vara hederlig och jag häpnar. Det vi nu ser i några nya konstellationer är ju den gamla vanliga ohederlighet som många av oss utsatts för under decennier. På den tid som högkyrklighet var ett väl definierat begrepp, utsattes just de högkyrkliga för detta. Skillanden var att de var tillåtet byte. När samma mekansimer slår till mot andra - och när tre kvinnliga präster hamnar i en omskärelsedebatt - blir det annorlunda. I grund består dock rollfördelningen.
Kyrkans Tidning påminde väl inte om åttonde budet när Markus Hagberg nio veckor efter en föreläösning, släpades runt misstänklliggjord för något han alls inte talat om? Kyrkans Tidning kunde inte alls förstå vad saken gällde och vilka intrigörerna var. När samma tidning hade frågesport i sitt julnummer fanns en fråga om kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl med. Han påstods ha förlovat sig - inte dom! - med en präst i samma församling. I nr 3 beklagade Kyrkans Tidning. Församling skulle vara pastorat. Men tidningen tycker att ett tillmäle är en korrekt titel och inget att beklaga. Jag är - person! - kvinnopräöstmotståndare. Jag har inte väl motiverade frågor och invändningar i sak därför att jag är påläst om en konflikt. Person styr vi på! Stämplar etikett gör vi! Och vi framstår som Kyrkans -!- Tidning. Det är lärorikt men undergräver kanske tidningens ledarsidas ställningstaganden när det där talas vackert? Om inte slutsatsen är given: Det är i Svenska kyrkan skillnad på skit och pannkaka.
Jag ska helt kort upprepa mina insikter: Ohederlighet är en grundkategori i Svenska kyrkan. Man kan leva med den, utsatt för den. Men man ska veta att den är verklig. Jag har beskrivit den i årtionden. Det nya är att andra grupper utsätts för normalbeteendet i Svenska kyrkan.
torsdag 26 januari 2012
Fast
Det är ett vackert och användbart, lite mjukt, dialogbefrämjande ord. "Fast". Alternativet duger förstås, även om det står fram som ett hårdare, mer definitivt ord. "Men". Ska vi pröva det jag uppfattar som mjukare på några meningar av biskop - Fast?
Biskopen tog i sitt linjetal (eller vad det var) för präster och diakoner upp frågan om kvinnor i vigningstjänsten. "Vi är en kyka, ingen intresseföreningen för likatänkande", sa biskop Fast.
Fast tänker vi inte lika om att Jesus är Guds son och en hel del annat som uttrycks i de trosbekännelser vi upprepar? Jag inser att en trosgemenskap inte är en intresseförening och ändå är det väldigt vad kvickt det går att svära sig från från likatänkandet. Samtidigt genomförs ju likatänkandet i kyrkoordningen, vilket gör att yrkesförbud och befordringsstopp är vardag i Svenska kyrkan. Det säger jag, som mötte en i Svenska kyrkan avvisad prästkallelse. Han är nu präst i Lettland. Egendomligt att en annan kyrka uppfattar en prästkallelse hos någon i vår kyrka, som avvisats, här. Nu tjänar den mannen 4000 svenska kronor i månaden - efter skatt. Och det var alltså så, att en kyrka inom Borgå-gemenskapen, såg prästkallelsen biskopen här avvisade. Jag skäms över den biskopen - och den kyrkan. Fast det kanske jag är ensam om?
"Kyrkans enhet är nattvardsgemenskap", säger biskop Fast vidare.
Fast är inte Kyrkans gemenskap bekännelsegemenskap? I vart fall också? Är det därför att bekännelsegemenskapen brister - präster vet inte vad de bekänt, biskopskandidater i Växjö stift hade inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter, kom det fram, som det talas om nattvardsgemenskap? Är det inte lite farligt om Herrens Heliga Nattvard blir ett slags mumbo-jumbo som fungerar som rökelsekornen i det romerska riket, de rökelsekorn man skulle kasta framför kejsarens bild för att visa sig vara en lojal medborgare? Måste man gå till nattvarden för att manifestera enhet? Fast om man måste det - finns det inte också ett krav att biskopen säkert ska kunna visa att det är Herrens heliga nattvard som firas - och inte något annat. fromt och fint, men inte Herrens?
"Präster i en och samma kyrka måste erkänna giltigheten i varandras prästämbete och därmed varandras sakramentsförvaltning. Annars splittras kyrkan." Sa Fast.
Fast här måste väl några komplikationer till? I en mening är ju Kyrkan en, nämligen Kristi kropp. Det är den utan vad som erkänns eller inte. Den är så ontologiskt och bland annat därför söker vi den enhet Kristus bad om. Fast säger man det, måste man också minnas att Svenska kyrkans kyrkomöte hösten 1958 bekräftade ett riksdagsbeslut om kvinnor som behöriga till prästerlig tjänst - brydde sig riksdag och regering alls om just ämbetet och nattvarden? - vilket innebar att ett splittringsmoment infördes. Frågan som inte besvarades eller besvarats gäller ju om Svenska kyrkan hade Kristi fullmakt att fatta ett sådant beslut. Det måste väl fortsatt sägas vara en vettig fråga? Den är i Svenska kyrkan inte alldeles enkel att besvara sedan biskopsmötets bibelkommission konstaterat att beslutsprocessen får underkänt. "Så bör det inte gå till när en ordning ändras som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i N.T.", för att fritt ur minnet citera. Just på Gotland skulle man kunna fundera över biskop Fjärstedts konstaterande för länge sedan att det blir inte fred i kyrkan förrän man kommit till rätta med orden i 1 Kor 14. Och det är för de intresserade bara att gå in på nätet och läsa domprosten Johanssons memorabilier (http://www.kalin.nu/) och sedan vandra till sockenbiblioteket och ta fram hans studie just om 1 Kor 14. Enkelt är det inte.
Fast man kan förstås undra om alla präster erkänner giltigheten i varandras prästämbete. Är den pensionerade präst som vigdes för mer än 40 år sedan men som aldrig blivit konfirmerad verkligen präst i Svenska kyrkans ordning - och detsamma gäller dem som biskop Ström sägs ha prästvigt med ett av prästlöftena i handboken borttaget? Inte tror jag att en pastor i Missionskyrkan med ett penndrag kan bli präst i Svenska kyrkan och sådant sker nu.
Fast vad då med erkänna giltigheten - är det en vettig kyrkorättslig kategori att använda när man talar sakramentsteologi? Måste vi inte använda andra verktyg för att förstå vad som händer i en kyrka, där det dock är möjligt att med goda argument ifrågasätta vad som utskiftas från Herrens bord. En präst som inte läser instiftelseorden över brödet utan läser orden som förkunnelse vänd mot församlingen - vad är då brödet? En präst som hämtar nytt vin i en kanna när vinet i kalken tagit slut utan konsekrationsord - vad är det som egentligen ges till folket under utsägande av orden "Kristi blod för dig utgjutet" - förhåller det sig verkligen så. Det tror inte jag. Det förra såg jag i en församling nära Växjö, det senare i en mässa biskopen celebrerade och där en stiftsadjunkt distribuerade kalken.
"Fast" är ett trevligt ord. Det sätter fart på eftertänksamheten. Det kanske inte skulle behövas i mitt fall, som fått tänka ihop med Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp - men i alla fall. Idag får jag tänka ihop med stiftsstyrelsen.
Biskopen tog i sitt linjetal (eller vad det var) för präster och diakoner upp frågan om kvinnor i vigningstjänsten. "Vi är en kyka, ingen intresseföreningen för likatänkande", sa biskop Fast.
Fast tänker vi inte lika om att Jesus är Guds son och en hel del annat som uttrycks i de trosbekännelser vi upprepar? Jag inser att en trosgemenskap inte är en intresseförening och ändå är det väldigt vad kvickt det går att svära sig från från likatänkandet. Samtidigt genomförs ju likatänkandet i kyrkoordningen, vilket gör att yrkesförbud och befordringsstopp är vardag i Svenska kyrkan. Det säger jag, som mötte en i Svenska kyrkan avvisad prästkallelse. Han är nu präst i Lettland. Egendomligt att en annan kyrka uppfattar en prästkallelse hos någon i vår kyrka, som avvisats, här. Nu tjänar den mannen 4000 svenska kronor i månaden - efter skatt. Och det var alltså så, att en kyrka inom Borgå-gemenskapen, såg prästkallelsen biskopen här avvisade. Jag skäms över den biskopen - och den kyrkan. Fast det kanske jag är ensam om?
"Kyrkans enhet är nattvardsgemenskap", säger biskop Fast vidare.
Fast är inte Kyrkans gemenskap bekännelsegemenskap? I vart fall också? Är det därför att bekännelsegemenskapen brister - präster vet inte vad de bekänt, biskopskandidater i Växjö stift hade inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter, kom det fram, som det talas om nattvardsgemenskap? Är det inte lite farligt om Herrens Heliga Nattvard blir ett slags mumbo-jumbo som fungerar som rökelsekornen i det romerska riket, de rökelsekorn man skulle kasta framför kejsarens bild för att visa sig vara en lojal medborgare? Måste man gå till nattvarden för att manifestera enhet? Fast om man måste det - finns det inte också ett krav att biskopen säkert ska kunna visa att det är Herrens heliga nattvard som firas - och inte något annat. fromt och fint, men inte Herrens?
"Präster i en och samma kyrka måste erkänna giltigheten i varandras prästämbete och därmed varandras sakramentsförvaltning. Annars splittras kyrkan." Sa Fast.
Fast här måste väl några komplikationer till? I en mening är ju Kyrkan en, nämligen Kristi kropp. Det är den utan vad som erkänns eller inte. Den är så ontologiskt och bland annat därför söker vi den enhet Kristus bad om. Fast säger man det, måste man också minnas att Svenska kyrkans kyrkomöte hösten 1958 bekräftade ett riksdagsbeslut om kvinnor som behöriga till prästerlig tjänst - brydde sig riksdag och regering alls om just ämbetet och nattvarden? - vilket innebar att ett splittringsmoment infördes. Frågan som inte besvarades eller besvarats gäller ju om Svenska kyrkan hade Kristi fullmakt att fatta ett sådant beslut. Det måste väl fortsatt sägas vara en vettig fråga? Den är i Svenska kyrkan inte alldeles enkel att besvara sedan biskopsmötets bibelkommission konstaterat att beslutsprocessen får underkänt. "Så bör det inte gå till när en ordning ändras som har hävd ända från urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i N.T.", för att fritt ur minnet citera. Just på Gotland skulle man kunna fundera över biskop Fjärstedts konstaterande för länge sedan att det blir inte fred i kyrkan förrän man kommit till rätta med orden i 1 Kor 14. Och det är för de intresserade bara att gå in på nätet och läsa domprosten Johanssons memorabilier (http://www.kalin.nu/) och sedan vandra till sockenbiblioteket och ta fram hans studie just om 1 Kor 14. Enkelt är det inte.
Fast man kan förstås undra om alla präster erkänner giltigheten i varandras prästämbete. Är den pensionerade präst som vigdes för mer än 40 år sedan men som aldrig blivit konfirmerad verkligen präst i Svenska kyrkans ordning - och detsamma gäller dem som biskop Ström sägs ha prästvigt med ett av prästlöftena i handboken borttaget? Inte tror jag att en pastor i Missionskyrkan med ett penndrag kan bli präst i Svenska kyrkan och sådant sker nu.
Fast vad då med erkänna giltigheten - är det en vettig kyrkorättslig kategori att använda när man talar sakramentsteologi? Måste vi inte använda andra verktyg för att förstå vad som händer i en kyrka, där det dock är möjligt att med goda argument ifrågasätta vad som utskiftas från Herrens bord. En präst som inte läser instiftelseorden över brödet utan läser orden som förkunnelse vänd mot församlingen - vad är då brödet? En präst som hämtar nytt vin i en kanna när vinet i kalken tagit slut utan konsekrationsord - vad är det som egentligen ges till folket under utsägande av orden "Kristi blod för dig utgjutet" - förhåller det sig verkligen så. Det tror inte jag. Det förra såg jag i en församling nära Växjö, det senare i en mässa biskopen celebrerade och där en stiftsadjunkt distribuerade kalken.
"Fast" är ett trevligt ord. Det sätter fart på eftertänksamheten. Det kanske inte skulle behövas i mitt fall, som fått tänka ihop med Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp - men i alla fall. Idag får jag tänka ihop med stiftsstyrelsen.
söndag 22 januari 2012
Folkkyrkotanken
Frimodig kyrka kallar nu in mig under fanorna ett par dagar så det får bli en blogg att avnjuta för er när jag fraktas runt för att vara kreativ. Ni sover i morgon när jag sätter mig i bilen, för man hoppas, människovänlig som man är.
Folkkyrkotanken finns i olika utformningar. I biskop Einar Billings tankevärld var folket objekt för folkkyrkans ansträngningar och folkkyrkan blev lätt prästen själv, som satt vid kyrkböckerna och bad för sin församling. Biskop J.A. Eklund tänkte lite annorlunda. För honom var folket subjekt i folkkyrkan och tog ansvar för kyrkan. Om detta kan man för svenskt vidkommande läsa i en lärd doktorsavhandling som heter Folk och kyrka och som kom för 25 år och ett par månader sedan.
Nu förvaltas folkkyrkotanken i Västerås stift och folkkyrkotanken hör till stiftets självbild. Riktigt vad den går ut på, vet man nog inte. Men ett bra uttryck för folkkyrkotanken är drive-in-vigslar och drop-in-dop, kan man förstå. Så måste det bli om man inte har ett gudstjänstfirande folk - för vi ser förstås prästen fixa folkkyrkan genom att ordna vigsel och dop - eller om nu dopet kommer före vigseln ... En nyvigd präst uttryckte sin glädje över denna folkkyrkopraxis.
Han fick också frågan om han trodde på Gud. På den frågan måste han svara "nej". Den frågande hade nämligen konstiga föreställningar om Gud så det blev tydligen rättast att svara nej. Nu kan den fåkunnige tänka att en nyprästvigd just avlagt trosbekännelsen och dessförinnan lovat en hel del som skulle hållas med Guds hjälp - men det är bara de fåkunniga som inte fattar finesserna. Å andra sidan är de fåkunniga att räkna i flermiljontal.
Haken är förstås att den nyvigde inte alls kan svara på frågan om han tror på Gud. Ett jakande eller ett nekande svar rymmer exakt samma svårigheter. I detta folk ska han gestalta folkkyrkan. Det går inte i längden. Men det går nog fortfarande att bygga en levande, folklig kyrka - men till det atrbetet räcker inte enkla i ärkebiskopsgråden i Uppsala av KG Hammar uttänkta slagord, inte heller den undervisning man får på Pastis, Polisskolan ni vet. Däremot kan man läsa Niklas Adell i SPT nr 2.
Det verkar som om den där Adell tror på Gud i alla fall. Omodern präst, alltså. Eller kanske mer än modern?
Folkkyrkotanken finns i olika utformningar. I biskop Einar Billings tankevärld var folket objekt för folkkyrkans ansträngningar och folkkyrkan blev lätt prästen själv, som satt vid kyrkböckerna och bad för sin församling. Biskop J.A. Eklund tänkte lite annorlunda. För honom var folket subjekt i folkkyrkan och tog ansvar för kyrkan. Om detta kan man för svenskt vidkommande läsa i en lärd doktorsavhandling som heter Folk och kyrka och som kom för 25 år och ett par månader sedan.
Nu förvaltas folkkyrkotanken i Västerås stift och folkkyrkotanken hör till stiftets självbild. Riktigt vad den går ut på, vet man nog inte. Men ett bra uttryck för folkkyrkotanken är drive-in-vigslar och drop-in-dop, kan man förstå. Så måste det bli om man inte har ett gudstjänstfirande folk - för vi ser förstås prästen fixa folkkyrkan genom att ordna vigsel och dop - eller om nu dopet kommer före vigseln ... En nyvigd präst uttryckte sin glädje över denna folkkyrkopraxis.
Han fick också frågan om han trodde på Gud. På den frågan måste han svara "nej". Den frågande hade nämligen konstiga föreställningar om Gud så det blev tydligen rättast att svara nej. Nu kan den fåkunnige tänka att en nyprästvigd just avlagt trosbekännelsen och dessförinnan lovat en hel del som skulle hållas med Guds hjälp - men det är bara de fåkunniga som inte fattar finesserna. Å andra sidan är de fåkunniga att räkna i flermiljontal.
Haken är förstås att den nyvigde inte alls kan svara på frågan om han tror på Gud. Ett jakande eller ett nekande svar rymmer exakt samma svårigheter. I detta folk ska han gestalta folkkyrkan. Det går inte i längden. Men det går nog fortfarande att bygga en levande, folklig kyrka - men till det atrbetet räcker inte enkla i ärkebiskopsgråden i Uppsala av KG Hammar uttänkta slagord, inte heller den undervisning man får på Pastis, Polisskolan ni vet. Däremot kan man läsa Niklas Adell i SPT nr 2.
Det verkar som om den där Adell tror på Gud i alla fall. Omodern präst, alltså. Eller kanske mer än modern?
Hammarslag
Annika Borg vill ha ett förbud mot omskärelse och förordar att samhället ska vara sekulärt. För detta har hon, fiffigt nog, inte anmälts men anmälts till Stockholms domkapitel. "Brevet ska inte uppfattas som en anmälan", säger Anna-Karin Hammar till Kyrkans Tidning. Men Dr Hammar uppfattar att det "i någon mening" är "svårförenligt med att vara präst i Svenska kyrkan." Domkapitlet förväntas väl då kolla om det är så - och då ryker kragen, eller? Anmälan eller brev??
Debatten blir sedan till påhopp på Dr Borg - och till en riktig anmälan till domkapitlet i Lund mot Elisabeth Gerle, som på Facebook blivit orolig och ledsen när Annika rör sig "så nära det bruna". Har Gerle genom detta yttrande skadat det anseende en präst bör ha - och avkragas, alltså?
Annika anklagas för att bryta mot religionsfriheten med kravet på förbud mot omskärelse och likaledes när hon vill ha ett sekulärt samhälle. Hon definierar emellertid själv vad hon menar: "I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende."
Detta är frågor man kan diskutera. Det är upplysningstidens lätt igenkännliga idéer som kommer igen och det sekulära samhället har vi sett gestaltas lite här och var. I Sverige hölls vi med ett annat slag av samhälle, där t ex Olaus Petris domarregler hörde till det juridiska fundamentet. Utbildningen var Kyrkans med skolor, gymnasier och universitet. Till maktutövningen hörde kritiska frågor om Maktens räckvidd - staten kunde inte utan vidare sätta ramarna för människors liv, osv, osv. Sverige var inte ett sekulärt samhälle - men kanske ska bli det. I så fall blir religion en privatsak - men kan kristendomen vara privat?
Allt detta är frågor man kan diskutera och ställningstaganden man kan försöka förstå konsekvenserna av. Men är det verkligen en diskussion som ska avgöras av Stockholms domkapitel?
Jag ogillar själva hållningen att inte kunna svara i sak men försöka komma åt den misshagliga. Jag känner igen mönstret och gör ingen poäng av att tre kvinnliga präster dansar i anmälningskarusellen. Det hade gått att göra. Först hanterar man nämligen en grupp illa, vägrar debatt, okvädar personligen, vidtar administrativa åtgärder /gissa vilken grupp!/ - sedan fortsätter man med nästa väl definierade grupp. Det blir väl så med nödvändighet, när ovanan blivit vana. Men hammarslagen i Wittenberg var teser som skulle upp för att granskas, inte en hammare att slå i skallen på misshagliga. Sak - inte person, alltså.
Och hur är det när alla blir teologer - kan det vara så illa att då blir ingen det? Då är det fritt fram att jaga Annika Borg på Facebook och genom brev till domkapitlet. Man slipper ta en komplicerad debatt om viktiga principfrågor. Nu som alltid, tycks det mig.
Debatten blir sedan till påhopp på Dr Borg - och till en riktig anmälan till domkapitlet i Lund mot Elisabeth Gerle, som på Facebook blivit orolig och ledsen när Annika rör sig "så nära det bruna". Har Gerle genom detta yttrande skadat det anseende en präst bör ha - och avkragas, alltså?
Annika anklagas för att bryta mot religionsfriheten med kravet på förbud mot omskärelse och likaledes när hon vill ha ett sekulärt samhälle. Hon definierar emellertid själv vad hon menar: "I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende."
Detta är frågor man kan diskutera. Det är upplysningstidens lätt igenkännliga idéer som kommer igen och det sekulära samhället har vi sett gestaltas lite här och var. I Sverige hölls vi med ett annat slag av samhälle, där t ex Olaus Petris domarregler hörde till det juridiska fundamentet. Utbildningen var Kyrkans med skolor, gymnasier och universitet. Till maktutövningen hörde kritiska frågor om Maktens räckvidd - staten kunde inte utan vidare sätta ramarna för människors liv, osv, osv. Sverige var inte ett sekulärt samhälle - men kanske ska bli det. I så fall blir religion en privatsak - men kan kristendomen vara privat?
Allt detta är frågor man kan diskutera och ställningstaganden man kan försöka förstå konsekvenserna av. Men är det verkligen en diskussion som ska avgöras av Stockholms domkapitel?
Jag ogillar själva hållningen att inte kunna svara i sak men försöka komma åt den misshagliga. Jag känner igen mönstret och gör ingen poäng av att tre kvinnliga präster dansar i anmälningskarusellen. Det hade gått att göra. Först hanterar man nämligen en grupp illa, vägrar debatt, okvädar personligen, vidtar administrativa åtgärder /gissa vilken grupp!/ - sedan fortsätter man med nästa väl definierade grupp. Det blir väl så med nödvändighet, när ovanan blivit vana. Men hammarslagen i Wittenberg var teser som skulle upp för att granskas, inte en hammare att slå i skallen på misshagliga. Sak - inte person, alltså.
Och hur är det när alla blir teologer - kan det vara så illa att då blir ingen det? Då är det fritt fram att jaga Annika Borg på Facebook och genom brev till domkapitlet. Man slipper ta en komplicerad debatt om viktiga principfrågor. Nu som alltid, tycks det mig.
lördag 21 januari 2012
Domprosten Hermanssons upprepade uppmuntran
Exegetik är en teologs syssla. Exegeteb hittar en aorist eller något annat spännade. Ibland kan exegeten göra stora fynd - hitta texter som hör ihop. Som när exegeten läser domprosten Hermansson och finner att han egentligen en gång i halvåret är med om något ovanligt!
Som lördagsnöje är exegetik svåröverträffat, inte bara för predikande präster, som ni märker.
Under den senaste veckan har jag fått vara med om något ovanligt. Jag har fått väldigt mycket uppmuntran. En kollega kallade mig enligt vår lokaltidning för ”Ett ogräs som bör rotas ut”. Hela lokaltidningens löpsedel basunerade ut detta. Även om jag är rätt övertygad om att det fanns mediala övertoner i tidningsrubrikerna så var det olustigt att läsa sånt om sig själv. Men löpsedeln sitter på väggen hemma. Utifrån detta väldigt negativ fick jag också uppleva det oväntade och positiva.
Många kände att de ville höra av sig. Min dators inkorg formligen svämmade över av positiva mail. Under veckan som gått har jag mailbombats med glada tillrop. Jag har aldrig tidigare stått i ett sånt drag av positiva omdömen av min person och min kapacitet. Lite generad blir man allt. Många skrev fint om hur mycket de tyckte om ogräs, att tistlar var vackert blåa och att maskrosor var det finaste de visste. Det var kända och okända – som tagit sig tid för att skriva mig ett uppmuntrande mail, eller ett facebook meddelande. All denna uppmuntran kändes i min kropp. Rent fysiskt!
”Uppmuntran” hette visan av Wolf Biermann som gick från man till kvinna i det vi då kallade Öststaterna. ”Nej låt dej ej förhårdna i denna hårda tid”, sjöng man. ”Du stödjer oss, vi stödjer dig, vi ger varandra liv” – och ”Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken grönska – då är den här vår tid”. Under den tysta mörka tiden uppmuntrade man varandra i hemlighet. Den uppmuntrande kraften levde också hos de ikonkyssande gamla gummorna i den rysk-ortodoxa kyrkan, i okuvliga massmässor med svarta madonnan i Polen. I små grupper, bakom järnridån förvaltade man uppmuntrans kraft och fick på så fall den förhatliga makten på fall. En dold, förbjuden uppmuntran hos människorna urholkade makten så att muren plötsligt rämnade.
Av exemplet Östeuropa kan vi lära: Uppmuntran från människa till människa är en mäktig kraft. Att ge uppmuntran till människor man har runt omkring sig i sin vardag är ett effektivt sätt att påverka tillvaron.
”Uppmuntra varandra varje dag” står det i ett av bibelns brev. Bibeln är full av livsvisdom. Är det något vi människor behöver så är det väll just varandras uppmuntran och kärlek. Bland annat så uppenbarar sig Gud i vår värd.
Stort tack alla uppmuntrare
”Uppmuntra varandra varje dag” står det i ett av bibelns brev. Bibeln är full av livsvisdom. Är det något vi människor behöver så är det väll just varandras uppmuntran och kärlek. Bland annat så uppenbarar sig Gud i vår värd.
Stort tack alla uppmuntrare
Den 22 juni 2011 skrev Mats Hermansson:
Vi som kommer från den del av landet som ibland kallas ”Gnällbältet” kan periodvis ha svårt att se livet från den ljusa sidan. Själv har jag bott i gnällbältets huvudstad Örebro större delen av mitt liv. Inför nya utmaningar och möjligheter säger örebroaren allt för ofta: ”Det går aldriiig” och har vi fint väder en dag så säger man till varandra –”Iii dag ja”. Denna bakgrund har skärpt mitt sinne för behovet av uppmuntran. Att uppmuntra varandra har vi ofta svårt för. Det är lättare och vanligare att vi hör av oss till varandra när vi vill klaga.
Under de senaste dagarna har jag varit med om något nytt. Jag har fått en massa positiva mail, sms och samtal. Allt med samma utgångspunkt; jag har i media erkänt att jag i oförstånd skrivet på ett intyg om kyrkoantikvarisk ersättning som jag inte borde ha skrivit på. Jag visste då inte bättre än att jag gjorde som jag gjorde. I slutändan betydde det att församlingen som jag är kyrkoherde i fick en väldig massa pengar över – då inget arbete hade utförts. Och när vi då skickade tillbaka dessa pengar så uppdagades en tydlig felaktighet i hur dessa medel en gång hade utbetalats. När jag har erkänt att jag gjort fel – så har positiva tillrop riktade mot mig runnit in i strida strömmar.
Många kände att de ville höra av sig och uppmuntra mig. Min dator och mobil formligen svämmade över av positiva lovord. Glada tillrop om hur bra jag är. Jag har aldrig tidigare stått i ett sånt drag av positiva omdömen av min person och min kapacitet. Det har varit läsare av denna blogg, gamla barndomsvänner som jag inte hört av på 20 år, kolleger, media folk, kända och okända – som tagit sig tid för att skriva mig ett uppmuntrande mail. ”Bra att du vågar stå för vad du gjort”, ”Du är ingen fuskare”, ”klockrent”. All denna uppmuntran kändes i min kropp. Rent fysiskt! Och visst har jag behövt dessa uppmuntrans ord efter att valsat runt i pressen några dagar, till och med morgonekot…
”Uppmuntran” hette visan av Wolf Biermann som gick från man till kvinna i det vi då kallade Öststaterna. ”Nej låt dej ej förhårdna i denna hårda tid”, sjöng man. ”Du stödjer oss, vi stödjer dig, vi ger varandra liv” – och ”Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken grönska – då är den här vår tid”. Under den tysta mörka tiden uppmuntrade man varandra i hemlighet. Den uppmuntrande kraften levde också hos de ikonkyssande gamla gummorna i den rysk-ortodoxa kyrkan, i okuvliga massmässor med svarta madonnan i Polen. I små grupper, bakom järnridån förvaltade man uppmuntrans kraft och fick på så fall makten på fall. En dold, förbjuden uppmuntran hos människorna urholkade makten så att muren plötsligt rämnade.
Av exemplet Östeuropa kan vi lära: Uppmuntran från människa till människa är en mäktig kraft. Att ge uppmuntran till människor man har runt omkring sig i sin vardag är ett effektivt sätt att påverka tillvaron. Att uppmuntran får oss att växa har jag lärt mig de senaste månaderna.
”Uppmuntra varandra varje dag” står det i ett av bibelns brev. Bibeln är full av livsvisdom. Kanske känns bibeln tung, dammig och ogenomtränglig? Ta i alla fall till dej dessa fyra ord. För är det något vi människor behöver så är det väll just varandras uppmuntran och kärlek.
När mörkret sänker sig måste vi hjälpa varandra genom att ibland säga: ”Bra sagt”, ” Så kloka ord”, ”Kul att du är med”, ”Jag gillar dej”. Eller varför inte: ”Fint att du erkänner att du gjort fel.
Stort tack alla uppmuntrare, fortsätt så!
När mörkret sänker sig måste vi hjälpa varandra genom att ibland säga: ”Bra sagt”, ” Så kloka ord”, ”Kul att du är med”, ”Jag gillar dej”. Eller varför inte: ”Fint att du erkänner att du gjort fel.
Stort tack alla uppmuntrare, fortsätt så!
Så långt domprosten.
Ett återstår, att försöka förstå. Vad har vi för alternativ?
1. Domprosten är verkligen med om något ovanligt av samma vanliga slag en gång i halvåret.
2. Domprosten driver med sin läsekrets.
3. Domprosten vet inte riktigt vad han gör, har gjort eller kan tänkas göra när han bloggar.
4. Domprosten - ja, vi lever i ett på papperet fritt land så fritt fram med förslag!
Hundeländet och rättsosäkerheten
SPT, som kom i går, hade en underledare om rättsosäkerheten i Svenska kyrkan. Denna rättsosäkerhet kan nu illustreras med de sex hundarna, som Länsstyrelsen i september fann vara vanvårdade. Hundarna ägdes av ett prästpar, en man och en kvinna (i den här klassen kan man inte vara tydlig nog!) Vanvården berodde på att mannen drabbats av utmattningsdepression och kvinnan bodde på annan ort. Mannen har tagit på sig ansvaret. Det kanske är vackert - men paret ägde tydligen hundarna tillsammans.
Den 15 december avkragades mannen. Polisutredningen las ner, åklagaren avskrev fallet - men domkapitlet förklarar att en präst som blivit sjuk ska väck - hur man nu formulerar saken är det väl detta som blir kontentan. Kvinnan tjänstgjorde i Ärkestiftet. Där vidtogs inga åtgärder. Nu är hon tillbaka i Stockholms stift - men kan domkapitket där komma åt henne, som inte stod under domkapitlets tillsyn när vanvården upptäcktes - och hur kan då domkapitlet ställa henne till svars för något som åklagaren inte går vidare med? Hade hon varit medskyldig kanske det lämpligaste varit att vänta på åklagarbeslut och eventuell rättegång och därmed ha ett sakmaterial, som gällde det par som ägde hundarna.
Vad som nu öppet demonstreras är det rådande rättsosäkra läget för präster i Svenska kyrkan men kanske också en renhållningsiver. Logiken är enkel: Folk upprörs över djur som vanvårdas. En präst (eller två) är ansvarig för vanvården. Kyrkosystemet måste markera sin avsky för det hela - inte minst som saken blivit medial. Genom avkragning visar domkapitklet att vi - de rättfärdiga, de rättrådiga, de rättsinniga - går fria från alla kritik och allt samröre med den klandervärde. Applåder!
Själv gillar jag inte det jag ser men påminner självrättfärdigt förstås om att jag skrivit motion till kyrkomötet om den systemimmanenta kyrkojustisen. Den avslogs. Icke desto mindre!
Den 15 december avkragades mannen. Polisutredningen las ner, åklagaren avskrev fallet - men domkapitlet förklarar att en präst som blivit sjuk ska väck - hur man nu formulerar saken är det väl detta som blir kontentan. Kvinnan tjänstgjorde i Ärkestiftet. Där vidtogs inga åtgärder. Nu är hon tillbaka i Stockholms stift - men kan domkapitket där komma åt henne, som inte stod under domkapitlets tillsyn när vanvården upptäcktes - och hur kan då domkapitlet ställa henne till svars för något som åklagaren inte går vidare med? Hade hon varit medskyldig kanske det lämpligaste varit att vänta på åklagarbeslut och eventuell rättegång och därmed ha ett sakmaterial, som gällde det par som ägde hundarna.
Vad som nu öppet demonstreras är det rådande rättsosäkra läget för präster i Svenska kyrkan men kanske också en renhållningsiver. Logiken är enkel: Folk upprörs över djur som vanvårdas. En präst (eller två) är ansvarig för vanvården. Kyrkosystemet måste markera sin avsky för det hela - inte minst som saken blivit medial. Genom avkragning visar domkapitklet att vi - de rättfärdiga, de rättrådiga, de rättsinniga - går fria från alla kritik och allt samröre med den klandervärde. Applåder!
Själv gillar jag inte det jag ser men påminner självrättfärdigt förstås om att jag skrivit motion till kyrkomötet om den systemimmanenta kyrkojustisen. Den avslogs. Icke desto mindre!
fredag 20 januari 2012
Gotland som Fast-land
Den arme biskop Fast skulle hålla ett slags linjetal för präster och diakoner på fortbildningsdagar. Det blev en känslomässigt melerad situation för honom. Han manade deltagarna att provtänka. Förenklingar för oss alltid fel vid bedömningen av andra människor. Nu kände biskopen också "djup sorg" - och det kan man nog förstå. Fast Fast kände sorg "över att många känt sig sårade av den senaste tidens händelser" - inte av händelserna! Det borde ha bekymrat honom mera - för de som agerat, ska i sin profession kunna hantera människor som tänker annorludna än de. Det var just detta grundläggande de inte kunde.De beryktade illa både komminister Hagberg och biskop Urwin och den som tycktes leda aktionerna var domprosten, som i vart fall blev aktionernas talesperson.
Nu var det en biskop som talade till präster och diakoner så hans tal slutade med en inbjudan att "med mig känna stolthet över vår kyrka, som kan härbärgera många olika traditioner och andliga röresler, och beträda nya vägar, som berikar tolkningen av vad det är att vara kyrka i vår tid." Det hela blev till en välsignelse av olikheter - inte så mycket av enheten, om man lyssnar eftertänksamt. Men vad ska vi då göra med prästvigningsstopp och befordringsstopp så som de formaliserats i kyrkoordningen? Har biskopen någon tanke här, en tanke som befrämjar olikheterna? Jag undrar det.
Jag undrar främst därför att biskop Fast som ett problemorråde i den senaste tidens debatt tar upp "Kvinnor i prästämbetet". Om detta sa komminister Hagberg intet, det har vi fått konstaterat, och inte heller biskop Urwin, såvitt vi förstått. Han sa bara på förfrågan att han har en syster som är präst och eftersom hon är hans syster är hon antagligen kvinnlig präst. Var det något mera i realiteten?
Biskopen deklarerade att det för honom är en glädje och en rikedom att den kyrkliga och mänskliga mångfalden återspeglas i vigningstjänsten. Så kom poängen: "Kyrkans enhet är nattvardsgemenskap. Präster i en och samma kyrka måste erkänna giltigheten i varandras prästämbete och därmed varandras sakramentsförvaltning. Annars splittras kyrkan." Kanske och kanske inte Rudolf Bultmann skuklle aldrig definiera enhet så, som vi vet, och han var professor i Marburg. Påven gör det men går ett steg längre. Men kör i vind - för måste då inte det som splittrat bli en fråga att arbeta teologiskt med?
En del av eländet i Visby stift måste bottna i att ett antal kvinnliga präster inte är trygga i sin kallelse och/eller trygga i besluten 1958, trots att de fattats av riksdagens båda kamrar. Har de arbetar igenom de sakliga frågorna så att de inte blir personliga eller neurotiska frågor? Är man trygg i sak, kan man också vara generös mot person. Annars inte. Jag, som bor granne med Gotland, får kanske masa mig dit på biskopens kallelse och hålla en dubbelföreläsning om själva sakfrågan. Värre konsultarvode än det Lennart Koskinen lyfte, ska jag inte ha.
Nu verkar jag dock inte vaar så populär på Gotland. Jag kanske ska vara tacksam att vi inte "claimar" vattnet mellan öarna som svenskt territorialvatten utan som internationellt? "Dag Sandahl är en i sammanhanget ganska ointressant persion med sin åldersdigna kyrkosyn", skrev en Lennart Lindgren. Kyrkosynen är 2000 år gammal så nog är den åldersdigen, det medges. Men ointressant av det skälet - jag undrar?
Signaturen Kristina kände sig upprörd å egna och andra kvinnors vägnar när biskop Urwin bjudits och har begärt utträde ur Svenska kyrkan. Nu kräver hon, vilket är korkat, ett officiellt uttalande av bikopen i Visby stift - men utträdd kan hon inte kräva något! Dumt utträde - men dummare likväl att hon, som presenterar sig som jämställdhetsexpert i EU-kommissionen, "utvald och utsänd av Sida" uppenbart inte kritiskt kan pröva medias uppgifter. Jag vet någon expert på jämställdhetsfrågor, mitt hjärta nära, med betydligt större sakkunskap, svårare arbetsuppgifter och rejäl kompetens att hantera komplexa frågor. Signaturen lägger nu biskop Urwin till last att han är vän till biskop Jack Iker i Fort Worth, Texas. Inte bara biskop Schofield i San Joaquin, Californien, alltså. Arme Lindsey! Och arme jag, som också umgåtts med de fördömda biskoparna i USA - och några till av samma slag! Men vad är det för folk vi skickar som nationella experter till EU-kommissionen? Styrda av fördomar och en stabil förförståelse som leder bort i tok.
Gotland framstår nu som ett formgenetiskt tillskott till Ryssland. Själva integrerandet kommer att gå som smort.
Nu var det en biskop som talade till präster och diakoner så hans tal slutade med en inbjudan att "med mig känna stolthet över vår kyrka, som kan härbärgera många olika traditioner och andliga röresler, och beträda nya vägar, som berikar tolkningen av vad det är att vara kyrka i vår tid." Det hela blev till en välsignelse av olikheter - inte så mycket av enheten, om man lyssnar eftertänksamt. Men vad ska vi då göra med prästvigningsstopp och befordringsstopp så som de formaliserats i kyrkoordningen? Har biskopen någon tanke här, en tanke som befrämjar olikheterna? Jag undrar det.
Jag undrar främst därför att biskop Fast som ett problemorråde i den senaste tidens debatt tar upp "Kvinnor i prästämbetet". Om detta sa komminister Hagberg intet, det har vi fått konstaterat, och inte heller biskop Urwin, såvitt vi förstått. Han sa bara på förfrågan att han har en syster som är präst och eftersom hon är hans syster är hon antagligen kvinnlig präst. Var det något mera i realiteten?
Biskopen deklarerade att det för honom är en glädje och en rikedom att den kyrkliga och mänskliga mångfalden återspeglas i vigningstjänsten. Så kom poängen: "Kyrkans enhet är nattvardsgemenskap. Präster i en och samma kyrka måste erkänna giltigheten i varandras prästämbete och därmed varandras sakramentsförvaltning. Annars splittras kyrkan." Kanske och kanske inte Rudolf Bultmann skuklle aldrig definiera enhet så, som vi vet, och han var professor i Marburg. Påven gör det men går ett steg längre. Men kör i vind - för måste då inte det som splittrat bli en fråga att arbeta teologiskt med?
En del av eländet i Visby stift måste bottna i att ett antal kvinnliga präster inte är trygga i sin kallelse och/eller trygga i besluten 1958, trots att de fattats av riksdagens båda kamrar. Har de arbetar igenom de sakliga frågorna så att de inte blir personliga eller neurotiska frågor? Är man trygg i sak, kan man också vara generös mot person. Annars inte. Jag, som bor granne med Gotland, får kanske masa mig dit på biskopens kallelse och hålla en dubbelföreläsning om själva sakfrågan. Värre konsultarvode än det Lennart Koskinen lyfte, ska jag inte ha.
Nu verkar jag dock inte vaar så populär på Gotland. Jag kanske ska vara tacksam att vi inte "claimar" vattnet mellan öarna som svenskt territorialvatten utan som internationellt? "Dag Sandahl är en i sammanhanget ganska ointressant persion med sin åldersdigna kyrkosyn", skrev en Lennart Lindgren. Kyrkosynen är 2000 år gammal så nog är den åldersdigen, det medges. Men ointressant av det skälet - jag undrar?
Signaturen Kristina kände sig upprörd å egna och andra kvinnors vägnar när biskop Urwin bjudits och har begärt utträde ur Svenska kyrkan. Nu kräver hon, vilket är korkat, ett officiellt uttalande av bikopen i Visby stift - men utträdd kan hon inte kräva något! Dumt utträde - men dummare likväl att hon, som presenterar sig som jämställdhetsexpert i EU-kommissionen, "utvald och utsänd av Sida" uppenbart inte kritiskt kan pröva medias uppgifter. Jag vet någon expert på jämställdhetsfrågor, mitt hjärta nära, med betydligt större sakkunskap, svårare arbetsuppgifter och rejäl kompetens att hantera komplexa frågor. Signaturen lägger nu biskop Urwin till last att han är vän till biskop Jack Iker i Fort Worth, Texas. Inte bara biskop Schofield i San Joaquin, Californien, alltså. Arme Lindsey! Och arme jag, som också umgåtts med de fördömda biskoparna i USA - och några till av samma slag! Men vad är det för folk vi skickar som nationella experter till EU-kommissionen? Styrda av fördomar och en stabil förförståelse som leder bort i tok.
Gotland framstår nu som ett formgenetiskt tillskott till Ryssland. Själva integrerandet kommer att gå som smort.
Destination Gotland
Domprosten Hermansson har fått ta emot väldigt mycket uppmuntran, meddelar han på sin blogg. Det beror tydligen på att en lokaltidnings löpsedel basunerade ut att en kollega sagt att "domprosten är ett ogräs". Domprosten har satt upp löpsedeln på väggen därhemma. Detta "väldigt negativa" gav en oväntad och positiv upplevelse. Hans person och hans kapacitet prisas i hans mailbox. Han har "mailbombats" med allt detta positiva ioch det kändes rent fysiskt i hans kropp. Domprosten blev så glad att han började tänka på Wolf Biermanns sång Ermutigung (fast han använder den svenska titeln Uppmuntran). Allt hade varit idel glädje, tänker jag, om det inte varit för två ting.
Först: Domprosgtens text slirar. Han vet uppenbarligen att ingen kollega faktiskt sagt att han är ett orgäs som bör utrotas. Alltså säkrar han sig. "enligt lokaltidningen" hade kollegan sagt detta och själv är domprosten "rätt övertygad om att det fanns mediala övertoner i tidningsrubrikerna". Helgarderat, tyckte domprosten själv- I en ny kommentar fick han markera: "Det jag försökte förmedla handlade inte om vad kollegan sagt eller inte. För det vet jag inte." Say no more! Vi ser att domprosten egentligen vet.
Därefter: Uppmuntran är en mäktig kraft och till detta manar ett brev i bibeln, konstaterar domprosten. Var detta vad komminister Hagberg och biskop Urwin utsattes för? Självfallet inte. De skulle utsättas för något de inte hade möjlighet att försvara sig emot och detta leder till sist till den uppmuntran domprosten känner i sin kropp. För folk vet vem den rättfärdige är. Om nu uppmuntran är så viktig, varför uppmuntrade domprosten inte folk att komma och höra biskopen och varför uppmuntrade domprosten inte de som framställer sig som kränkta att inte bli offer för något som komminister Hagbergs föreläsning aldrig handlade om - för den som ska möta andra människor kan inte få styras av fördomar eller föreställningar. En sådan uppmuntran hade inneburit att de senaste veckornas märkligheter aldrig ägt rum.
Nu kom jag på en tredje omständighet som borde bekymra: Jesus. Han säger så träffande: "Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna." Luk 6:26
Först: Domprosgtens text slirar. Han vet uppenbarligen att ingen kollega faktiskt sagt att han är ett orgäs som bör utrotas. Alltså säkrar han sig. "enligt lokaltidningen" hade kollegan sagt detta och själv är domprosten "rätt övertygad om att det fanns mediala övertoner i tidningsrubrikerna". Helgarderat, tyckte domprosten själv- I en ny kommentar fick han markera: "Det jag försökte förmedla handlade inte om vad kollegan sagt eller inte. För det vet jag inte." Say no more! Vi ser att domprosten egentligen vet.
Därefter: Uppmuntran är en mäktig kraft och till detta manar ett brev i bibeln, konstaterar domprosten. Var detta vad komminister Hagberg och biskop Urwin utsattes för? Självfallet inte. De skulle utsättas för något de inte hade möjlighet att försvara sig emot och detta leder till sist till den uppmuntran domprosten känner i sin kropp. För folk vet vem den rättfärdige är. Om nu uppmuntran är så viktig, varför uppmuntrade domprosten inte folk att komma och höra biskopen och varför uppmuntrade domprosten inte de som framställer sig som kränkta att inte bli offer för något som komminister Hagbergs föreläsning aldrig handlade om - för den som ska möta andra människor kan inte få styras av fördomar eller föreställningar. En sådan uppmuntran hade inneburit att de senaste veckornas märkligheter aldrig ägt rum.
Nu kom jag på en tredje omständighet som borde bekymra: Jesus. Han säger så träffande: "Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna." Luk 6:26
torsdag 19 januari 2012
Dom kan inte bättre
Visst kan man positivt säga "dom gör så gott dom kan" men jag väljer självfallet det mer korrekta: "Dom kan inte bättre". Underförstått: det är inte bra nog.
De enda som var beredda på att Svenska kyrkans nya situation efter skiljandet av kyrka och stat skulle ge andra utmaningar var de högkyrkliga - en dörrstängande elit, menade professor Gustaf Wingren. Detta var hans bekymmer. I sak, svarade vi, hade han fel. De "högkyrkliga" stängde inga dörrar och det visade sig i det konkreta församlingsarbetet. men kanske hade professor Wingren likväl rätt i sak? Dessa var de enda som var parata att ta itu med det nya läget. Just dessa marginaliserades i syfte att elimineras. Det är lika begåvat som när Stalin sköt officerare på 1930-talet, kan man tycka. Tjänsterna måste fortsättningsvis tillsättas - och det blir med nödvändighet de mindre kompetenta som ska ta itu med utmaningarna. De, som enligt professorn inte var beredda.
Det leder till ännu ett problem. Den mindre kompetenta chefen kan samla kompetenser kring sig och på så vis se till att allt fungerar. Det vanliga är emellertid det andra, den sortens chefer skaffar sig medarbetrare som är dem själva underlägsna och ser i övrigt till att de utmaningar som organisationen tar sig an är så måttliga att de blir hanterliga. De andra utmaningarna definieras raskt bort som "icke-frågor". En del problem överlämnas åt Tiden att sköta - och när Tiden tar hand om problemen löser de sig själva, som bekant, för då blir snart nog allt för sent.
Det finns kanske anledning att återkomma till händelserna på Gotland men för tillfället ska jag nöja mig med torsdagsdepressionen, där Martin Larsson skriver krönika. Han avhånar på lämpligt sätt de gotländska avisornas journalistiska insatser och kommer fram till att "nationell nivå" skulle kunna ge en första hjälp åt stift och församlingar när det blåser upp till medial storm. Man kunde förstås också tänka sig att ställa andra krav på journalister och helt andra krav på domprostar och kyrkoherdar, de som av olika skäl önskade det de fick. Det är väl själva symbiosen villiga präster och villiga journalister som blir förödande. Men Kyrkans Tidning ägnade sig ju åt precis detsamma som de gotländska tidningarna!
Man kunde tänkt sig att Kyrkans Tidning varit så kyrklig att de kloka perspektiven slagit igenomm där - och möblerat samtalsrummet. Så blev det inte. I år lika lite som många år tidigare och på sin tid var detta just det som beseglade tidninmgen Vår Kyrkas öde, tidningen som blev en partsinlaga - Deras kyrka. Antagligen är det korrekta konstaterandet i denna situation: "Dom kan inte bättre." Och de som kan bättre, har man gjort sig av med.
De enda som var beredda på att Svenska kyrkans nya situation efter skiljandet av kyrka och stat skulle ge andra utmaningar var de högkyrkliga - en dörrstängande elit, menade professor Gustaf Wingren. Detta var hans bekymmer. I sak, svarade vi, hade han fel. De "högkyrkliga" stängde inga dörrar och det visade sig i det konkreta församlingsarbetet. men kanske hade professor Wingren likväl rätt i sak? Dessa var de enda som var parata att ta itu med det nya läget. Just dessa marginaliserades i syfte att elimineras. Det är lika begåvat som när Stalin sköt officerare på 1930-talet, kan man tycka. Tjänsterna måste fortsättningsvis tillsättas - och det blir med nödvändighet de mindre kompetenta som ska ta itu med utmaningarna. De, som enligt professorn inte var beredda.
Det leder till ännu ett problem. Den mindre kompetenta chefen kan samla kompetenser kring sig och på så vis se till att allt fungerar. Det vanliga är emellertid det andra, den sortens chefer skaffar sig medarbetrare som är dem själva underlägsna och ser i övrigt till att de utmaningar som organisationen tar sig an är så måttliga att de blir hanterliga. De andra utmaningarna definieras raskt bort som "icke-frågor". En del problem överlämnas åt Tiden att sköta - och när Tiden tar hand om problemen löser de sig själva, som bekant, för då blir snart nog allt för sent.
Det finns kanske anledning att återkomma till händelserna på Gotland men för tillfället ska jag nöja mig med torsdagsdepressionen, där Martin Larsson skriver krönika. Han avhånar på lämpligt sätt de gotländska avisornas journalistiska insatser och kommer fram till att "nationell nivå" skulle kunna ge en första hjälp åt stift och församlingar när det blåser upp till medial storm. Man kunde förstås också tänka sig att ställa andra krav på journalister och helt andra krav på domprostar och kyrkoherdar, de som av olika skäl önskade det de fick. Det är väl själva symbiosen villiga präster och villiga journalister som blir förödande. Men Kyrkans Tidning ägnade sig ju åt precis detsamma som de gotländska tidningarna!
Man kunde tänkt sig att Kyrkans Tidning varit så kyrklig att de kloka perspektiven slagit igenomm där - och möblerat samtalsrummet. Så blev det inte. I år lika lite som många år tidigare och på sin tid var detta just det som beseglade tidninmgen Vår Kyrkas öde, tidningen som blev en partsinlaga - Deras kyrka. Antagligen är det korrekta konstaterandet i denna situation: "Dom kan inte bättre." Och de som kan bättre, har man gjort sig av med.
måndag 16 januari 2012
När patienterna tog makten
Solen gick denna morgon som alla upp över mentalsjukhusets område. Staten hade uppgöfrt kasernerna, som var just kaserner. Arkitekten hade ritat regementen tidigare och beväringar eller sinnessjuka - det var väl rätt lika? Skillnaden var att regementskansliet, som placerats centralt, i stället hette administrationsbyggnad på sjukhuset.
Denna morgon var ändå inte som andra morgnar om man nu bortser från det faktum att solen vanemässigt gick upp. När överläkaren kom till administrationsbyggnaden möttes hon av ett patientuppror, som krävde att få följa med in och förklara situationen för doktorn. Patienterna hade tagit makten.
Överläkaren valde att vara förstående och samlade de upproriska patienterna, som leddes av en Patientombudsman, PO, i administrationshusets samlingssal. "Nå", sa hon vänligt och förstående, "vad gäller saken." PO tog ordet och förklarade: "Vi ska tala och detta är närmast att se som debriefing." Doktorn fattade inte riktigt men förstod att patienterna varit med om något traumatiskt - men vad kunde det ha varit? "Har ni sovit oroligt?" undrade hon. Nej, men patienterna hade sett ett otäckt tv-inslag. Nu hade överläkaren inte sett just detta tv-program men kunde svårligen tänka sig att det skulle varit särskilt upphetsande eftersom det handlat om elementarpartiklar. Hon försökte moderera men fick av patienten Sven ett klart svar: "Nu talar vi känslor, inte fakta!"
Patienterna mådde dåligt eftersom de kunde tänka sig ett en av dem som framträtt i tv-programmet var otäck. Doktorn försökte på nytt få fram fakta, hade något otäckt sagts? Sven upprepade: "Nu talar vi känslor, inte fakta." Patientombudsmannen förklarade att saken närmast gällde att den medverkande i tv-programmet inte borde ha fått medverka. I andra länder hade detta varit en omöjlighet. "Men vad sa den medverkande?" ville doktorn veta. "Nu talar vi känslor, inte fakta!", upprepade Sven närmast lite hotfullt. Doktorn förstod att den medverkande nog inte sagt något men kunde antas ha menat något opassande. Dessutom hade den medverkande druckit vatten i sändningen. Det hade varit otäckt att se för tv-tittarna, menade man.
Överläkaren försökte förklara att hon dessvärre måste gå ronden och att debriefingen snart måste avslutas. PO blev upphetsad. "Då går vi till tidningen och visar att vi har makten - MAKTEN." "Jag vet hur man gör", ropade en av patienterna, "för jag är journalist. Man tar och publicerar vad du har sagt och så får folk veta det fast folk inte vet vilken fråga du svarat på. Då blir överläkaren på mentalsjukhuset i klass med patienterna, fattar du väl." PO blev glad. Så kan man göra: PO skulle hålla med journalisten och visa sig godmodig. Det kunde patientupproret bara tjäna på. "Men förstår ni inte att ni ger sjukhuset dåligt rykte, då?" frågade överläkaren bekymrat. "Det som inte dödar, härdar", sa PO, som anade en ljus framtid med synergieffekter.
"Ni måste inte se på tv i fortsättningen - det är alldeles frivilligt", sa doktorn. Då blev patienterna glada och glömde att det nog alltid varit frivilligt att se på tv. En av dem fick en ljus idé: "Kunde inte tv-apparaten förbjudas helt och hållet, ställas in helt enkelt, i en garderob eller så." Det tyckte inte alla patienterna - för det fanns inslag de ville se, inslag som inte väckte några känslor.
Överläkaren såg chansen: "Detta måste vi ha ett nytt samtal om förd et är en stor och viktig fråga. Nu får det bli kaffe och kanelbulle i cafeterian så att ni får förbereda hur patientupproret ser på tv-frågan så tar vi upp den till samtal nästa vecka." Och det tyckte patientupproret var en god tanke. Överläkaren var förtjust. Möt den ena vansinnigheten med en ny - det var hennes paroll. Så hade hon inte bara blivit överläkare. Hon trivdes väl i miljön. Det var antagligen ett överlevnadsvillkor. Dagens arbete skulle för överläkarens del bli att tänka ut en samling vansinnigheter att ha i beredskap när patienterna fick för sig att komma med nya krav. Det var riktigt roligt - och kastar man in en vansinnighet då och då så hålls patienterna sysselsatta. Så ärst mycket arbete behövde de inte och så värst mycket fick de inte gjort så också SMÅ vansinnigheter kunde man ha nytta av. Kleiner Wahnsinn hette den tyska lärobok doktorn skulle konsultera under dagen.
Solen fortsatte vanemässigt och skulle i sinom tid gå ner - eller vad solen nu gör.
Snipp, snapp snut - så var sagan slut.
Denna morgon var ändå inte som andra morgnar om man nu bortser från det faktum att solen vanemässigt gick upp. När överläkaren kom till administrationsbyggnaden möttes hon av ett patientuppror, som krävde att få följa med in och förklara situationen för doktorn. Patienterna hade tagit makten.
Överläkaren valde att vara förstående och samlade de upproriska patienterna, som leddes av en Patientombudsman, PO, i administrationshusets samlingssal. "Nå", sa hon vänligt och förstående, "vad gäller saken." PO tog ordet och förklarade: "Vi ska tala och detta är närmast att se som debriefing." Doktorn fattade inte riktigt men förstod att patienterna varit med om något traumatiskt - men vad kunde det ha varit? "Har ni sovit oroligt?" undrade hon. Nej, men patienterna hade sett ett otäckt tv-inslag. Nu hade överläkaren inte sett just detta tv-program men kunde svårligen tänka sig att det skulle varit särskilt upphetsande eftersom det handlat om elementarpartiklar. Hon försökte moderera men fick av patienten Sven ett klart svar: "Nu talar vi känslor, inte fakta!"
Patienterna mådde dåligt eftersom de kunde tänka sig ett en av dem som framträtt i tv-programmet var otäck. Doktorn försökte på nytt få fram fakta, hade något otäckt sagts? Sven upprepade: "Nu talar vi känslor, inte fakta." Patientombudsmannen förklarade att saken närmast gällde att den medverkande i tv-programmet inte borde ha fått medverka. I andra länder hade detta varit en omöjlighet. "Men vad sa den medverkande?" ville doktorn veta. "Nu talar vi känslor, inte fakta!", upprepade Sven närmast lite hotfullt. Doktorn förstod att den medverkande nog inte sagt något men kunde antas ha menat något opassande. Dessutom hade den medverkande druckit vatten i sändningen. Det hade varit otäckt att se för tv-tittarna, menade man.
Överläkaren försökte förklara att hon dessvärre måste gå ronden och att debriefingen snart måste avslutas. PO blev upphetsad. "Då går vi till tidningen och visar att vi har makten - MAKTEN." "Jag vet hur man gör", ropade en av patienterna, "för jag är journalist. Man tar och publicerar vad du har sagt och så får folk veta det fast folk inte vet vilken fråga du svarat på. Då blir överläkaren på mentalsjukhuset i klass med patienterna, fattar du väl." PO blev glad. Så kan man göra: PO skulle hålla med journalisten och visa sig godmodig. Det kunde patientupproret bara tjäna på. "Men förstår ni inte att ni ger sjukhuset dåligt rykte, då?" frågade överläkaren bekymrat. "Det som inte dödar, härdar", sa PO, som anade en ljus framtid med synergieffekter.
"Ni måste inte se på tv i fortsättningen - det är alldeles frivilligt", sa doktorn. Då blev patienterna glada och glömde att det nog alltid varit frivilligt att se på tv. En av dem fick en ljus idé: "Kunde inte tv-apparaten förbjudas helt och hållet, ställas in helt enkelt, i en garderob eller så." Det tyckte inte alla patienterna - för det fanns inslag de ville se, inslag som inte väckte några känslor.
Överläkaren såg chansen: "Detta måste vi ha ett nytt samtal om förd et är en stor och viktig fråga. Nu får det bli kaffe och kanelbulle i cafeterian så att ni får förbereda hur patientupproret ser på tv-frågan så tar vi upp den till samtal nästa vecka." Och det tyckte patientupproret var en god tanke. Överläkaren var förtjust. Möt den ena vansinnigheten med en ny - det var hennes paroll. Så hade hon inte bara blivit överläkare. Hon trivdes väl i miljön. Det var antagligen ett överlevnadsvillkor. Dagens arbete skulle för överläkarens del bli att tänka ut en samling vansinnigheter att ha i beredskap när patienterna fick för sig att komma med nya krav. Det var riktigt roligt - och kastar man in en vansinnighet då och då så hålls patienterna sysselsatta. Så ärst mycket arbete behövde de inte och så värst mycket fick de inte gjort så också SMÅ vansinnigheter kunde man ha nytta av. Kleiner Wahnsinn hette den tyska lärobok doktorn skulle konsultera under dagen.
Solen fortsatte vanemässigt och skulle i sinom tid gå ner - eller vad solen nu gör.
Snipp, snapp snut - så var sagan slut.
fredag 13 januari 2012
För sent?
Domprosten Hermansson och pastor Klein kör samma stil - personangreppet, stämplandet. "Mörkermän" är samlingsbeteckning när pastor Klein skriver på Kyrkans Tidnings ledarsida - vad för slags text hon åstadkommer är därmed lite oklart men ändå inte. Det kan vara så att hon ska säga det som ledarsidan i övrigt inte riktigt vågar få fram. Att det hon säger är i klass med vad anonyma insändarskribenter åstadkom för 30-40 år sedan, fattar vi som varit med ett tag.
Jag har påpekat förhållandet tidigare. DÅ skrevs insändare men utan namn under.Prästerna beklagade nedbusningen av den debatt om ämbetet som med goda skäl kunde och skulle föras - men efter tidig höst 1957 var det offentliga samtalet omöjligt. De kommande årtiondena jagades enskilda präster både av redaktioner och insändarskribenter - man visste vilka de var och de stämplades. "Kvinnoprästrmotståndare" blev titel!
Många hukade. Deras familjer skulle inte utsättas för vad andra fick ta. Visserligen kunde man i ekumeniska sammanhang tala om dop, nattvard och ämbete och visserligen kunde Svenska kyrkans representanter i ekumeniska dialoger markera att frågan om kvinnor i prästämbetet var en fråga att fortsättningsvis pröva - men sådana händelser fick inget genomslag. Vid valda tillfällen kunde ämbetsfrågan användas medialt, inte sällan karriärbefordrande.
Teologiskt oklart hur - men politiskt fullständigt begripligt - blev kontroversfrågan en icke-fråga och kunde storståtligt jubileras. Jag läste nyligen boken Det lustiga året - som är en samling bloggkommentarer - och såg på nytt mönstret av förenklingar och rena lögner för att få ihop jubiléet, som till sist blev rätt måttligt om man ser till engagemang och deltagande i det mer lokala.
NU återanvänds de gamla epiteten men av präster som stiger fram. Vi ska alltså hållas med en icke-debatt i sak som kännetecknas av att den inte är saklig men väl en debatt som styr på person, Visserligen person som fabrikation - men här får man inte vara småsint. Det får konsekvenser. Tystnaden sprider sig - organiserat och oorganiserat.
Oorganiserat när människor tappar lusten att delta i ett samtal och organiserat när somliga som har något att säga inte kan/får/ska användas. Detta skapar en mentalitet där teologi knappast är något. Biskop Brunne säger att alla är teologer (de skulle de kappadociska fäderna höra!) samtidigt som teologiska böcker trycks i små upplagor och säljs i färre om de inte finansierats på förhand. Biskoparnas dopbrev lästes av få - tidsbrist på grund av arbetet med organisationsfrågor var en av förklaringarna. (Boken är på 92 sidor varav 13 är bildsidor.) Teologi är det minsta som prästerna sysslar med. Men alla är teologer - alla, precis alla. Kör i vind. Men är alla verkligen teologie studerande?
Tystnaden sprider sig organiserat också så att den som sagt något olämpligt snart nog får veta det. I en sakfråga - frågan om att söndagligen fira gudstjänst - hade en kyrkoarbetare på Facebook uttryckt sin önskan att de förtroendevalda skulle återfinnas i söndagens gudstjänst. Det stod inte på förrän kyrkoherden /efter ett samtal från kyrkonämndens ordförande?/ kallade in vederbörande och hotade med avkragning. Sak hålls inte ifrån person och personer ska veta att inte säga det oönskade för då blir det personliga repressalier. Detta är sålunda vårt samtida kyrkliga klimat. Ogräset har vuxit till sig. Grundlagsfästa fri- och rättigheter - pyttsan!
Vad vi skulle behöva? Saksamtalet - engagerat, påläst, kunnigt, analytiskt exakt - för nu ställs Svenska kyrkan inför så stora problem att det kräver kompetens. I vår ledning finns inte den kompetensen men väl i våra led - men de uppgivna i leden är inte beredda att medverka med sin kompetens. De sköter sitt men sedan får det vara.
Så onödigt så mycket har blivit.
Jag har påpekat förhållandet tidigare. DÅ skrevs insändare men utan namn under.Prästerna beklagade nedbusningen av den debatt om ämbetet som med goda skäl kunde och skulle föras - men efter tidig höst 1957 var det offentliga samtalet omöjligt. De kommande årtiondena jagades enskilda präster både av redaktioner och insändarskribenter - man visste vilka de var och de stämplades. "Kvinnoprästrmotståndare" blev titel!
Många hukade. Deras familjer skulle inte utsättas för vad andra fick ta. Visserligen kunde man i ekumeniska sammanhang tala om dop, nattvard och ämbete och visserligen kunde Svenska kyrkans representanter i ekumeniska dialoger markera att frågan om kvinnor i prästämbetet var en fråga att fortsättningsvis pröva - men sådana händelser fick inget genomslag. Vid valda tillfällen kunde ämbetsfrågan användas medialt, inte sällan karriärbefordrande.
Teologiskt oklart hur - men politiskt fullständigt begripligt - blev kontroversfrågan en icke-fråga och kunde storståtligt jubileras. Jag läste nyligen boken Det lustiga året - som är en samling bloggkommentarer - och såg på nytt mönstret av förenklingar och rena lögner för att få ihop jubiléet, som till sist blev rätt måttligt om man ser till engagemang och deltagande i det mer lokala.
NU återanvänds de gamla epiteten men av präster som stiger fram. Vi ska alltså hållas med en icke-debatt i sak som kännetecknas av att den inte är saklig men väl en debatt som styr på person, Visserligen person som fabrikation - men här får man inte vara småsint. Det får konsekvenser. Tystnaden sprider sig - organiserat och oorganiserat.
Oorganiserat när människor tappar lusten att delta i ett samtal och organiserat när somliga som har något att säga inte kan/får/ska användas. Detta skapar en mentalitet där teologi knappast är något. Biskop Brunne säger att alla är teologer (de skulle de kappadociska fäderna höra!) samtidigt som teologiska böcker trycks i små upplagor och säljs i färre om de inte finansierats på förhand. Biskoparnas dopbrev lästes av få - tidsbrist på grund av arbetet med organisationsfrågor var en av förklaringarna. (Boken är på 92 sidor varav 13 är bildsidor.) Teologi är det minsta som prästerna sysslar med. Men alla är teologer - alla, precis alla. Kör i vind. Men är alla verkligen teologie studerande?
Tystnaden sprider sig organiserat också så att den som sagt något olämpligt snart nog får veta det. I en sakfråga - frågan om att söndagligen fira gudstjänst - hade en kyrkoarbetare på Facebook uttryckt sin önskan att de förtroendevalda skulle återfinnas i söndagens gudstjänst. Det stod inte på förrän kyrkoherden /efter ett samtal från kyrkonämndens ordförande?/ kallade in vederbörande och hotade med avkragning. Sak hålls inte ifrån person och personer ska veta att inte säga det oönskade för då blir det personliga repressalier. Detta är sålunda vårt samtida kyrkliga klimat. Ogräset har vuxit till sig. Grundlagsfästa fri- och rättigheter - pyttsan!
Vad vi skulle behöva? Saksamtalet - engagerat, påläst, kunnigt, analytiskt exakt - för nu ställs Svenska kyrkan inför så stora problem att det kräver kompetens. I vår ledning finns inte den kompetensen men väl i våra led - men de uppgivna i leden är inte beredda att medverka med sin kompetens. De sköter sitt men sedan får det vara.
Så onödigt så mycket har blivit.
torsdag 12 januari 2012
Ohederlig citatkonst
helagotland.se bär syn för sägen. Där påstås jag ha kallat domprosten Hermansson, den godmodige, för ogräs. Det är inte sant. Jag alluderade på en sång av Björn Afzelius när jag fick frågan varför jag anmält. Jag svarade att ogräset ska man ta innan det hunnit växa till sig. Jag har anmält ett beteende. Dessvärre för sent, som den ser som läser pastor Klein . Ogräset har vuxit till sig.
Kyrkans jurister sägs redan ha avfärdat min amälan. Det kan i hög grad diskuteras. Om en tidning återger domprostens agerande är det väl agerandet, det som styr mot komminister Hagberg, jag anmält. Inte orden i tidningen. Juristerna har inet tänkt igenom vad saken gäller. Tryckfrihetsmål är inte ärendet. Ärendet är domprostens agerande som skandakliserar komminister Hagberg. Är det beteendet ok?
Nå, Åsa Sveds svänger ihop den artikel hon vill ha. Jag "dundrar" och går till "hårt angrepp". Egentligen anmäler jag domprosten till prövning. Vi har instanser för att kunna pröva. Man får inte säga "kn*ll* * r*v*n", till exempel. Får man gå till angrepp mot komminister Hagberg?
När ryssarna tar över Gotland kan Åsa Sveds få en viktig funktion i tjänst åt informationsministeriet. Stackars gutar!
Kyrkans jurister sägs redan ha avfärdat min amälan. Det kan i hög grad diskuteras. Om en tidning återger domprostens agerande är det väl agerandet, det som styr mot komminister Hagberg, jag anmält. Inte orden i tidningen. Juristerna har inet tänkt igenom vad saken gäller. Tryckfrihetsmål är inte ärendet. Ärendet är domprostens agerande som skandakliserar komminister Hagberg. Är det beteendet ok?
Nå, Åsa Sveds svänger ihop den artikel hon vill ha. Jag "dundrar" och går till "hårt angrepp". Egentligen anmäler jag domprosten till prövning. Vi har instanser för att kunna pröva. Man får inte säga "kn*ll* * r*v*n", till exempel. Får man gå till angrepp mot komminister Hagberg?
När ryssarna tar över Gotland kan Åsa Sveds få en viktig funktion i tjänst åt informationsministeriet. Stackars gutar!
Tolerans
Den gamla diakonissan - gammal bara i betydelsen pensionerad - ringde. Hon manade mig läsa domprosten Hernmanssons bloggkommentar, där han inte bara deklarerat sin framtidstro utan också skriver i ett svar: "Mångfald är ordet! och involvera."
Diakonissan var bekymrad. "Minns han inte från ena timmen till den andra?" undrade hon. Hon tyckte att domprosten inte slagit vakt om mångfalden, inte involverat och inte levt upp till sina krav på goda samtal. Diakonissan hade fel, förstås. Hon hade inte begripit att mångfald inte gäller alla, inte mängden. Hon har inte fattat att sådana son hon inte ingår i mångfalden. Hon hör till dem som ska exkluderas. Det är skillnad på folk och folk. När den nya tron, den där arvsyndsläran skrivs av, proklameras, då hör hon till dinosaurierna. Jag kan förstå den gamla diakonissans svårigheter att orientera om sig - men det blir till att läsa Karl Marx igen. Det har hon inte gjort de senaste 35 åren, tror jag. Alla heliga värden omprövas, vänds upp och ner.
Domprosten Hermansson blev anmäld. Det ser han ingå i en strategi. "Det är ett sätt att tysta oppositionen". Så talar en domprost. Personangreppen på komminister Hagberg låtsas han inte om. Att domprosten startat kampanj där Markus Hagberg alltmer blir en icke-person, en man talar om utan koppling till vem han är, vad han gör eller vad han sagt. Jag tycker inte någon ska behandlas så. Vi är väl något annat än de konstruerade föreställningarna om oss?
Helle Klein får till det i torsdagsdepressionen. "Oroväckande rapporter" kommer från Visby stift. Pastor Klein har "full förståelse" för att ordet "kränkt" används i sammanhanget ty "Hagberg är högkyrklig, tillhör Kyrklig förnyelse och var en av dem som skrev på den så kallade Kalinska listan som samlade motståndare till samkönade äktenskap." Visserligen gällde saken partnerskapsvälsignelse men bortsett frånn den lilla detaljen inser alla hurdan Hagberg är.
Föredraget, då? "Hagbergs föredrag andades uppfattningen att den rätta nattvarden celebrerades av en man." Hur vet Klein det? Föredraget har hon vare sig hört eller läst. Hagberg talade inte om den saken. Andades?
Nu kommer biskop Urwin - och Klein är klar över vem han är: "en ökänd kvinnoprästmotståndare och han har dessutom uttalat sitt stöd för biskopen San Joaquin i Kalifornien." Pastor Klein tror tydligen att biskopen saken gäller heter San Joaquin. Roligt. Den numera pensionerade John-David Schofield skrattar länge när han inser sin upphöjelse. Jag har vid flera tillfällen mött honom liksom jag mött hans föregångare biskop Rivera. Jag har uppenbart umgåtts i helt fel kretsar. Skäms på mig!
Tillbaka till biskop Lindsay och pastor Klein: "Vad denne man har att lära svenska evangeliskt-lutherska präster på Gotland är för mig en gåta." Enklast är väl att lyssna på honom då för att få gåtan besvarad? Men det går nog inte, eftersom pastor Klein ser det som "en direkt förolämpning" för kyrkoherde Witting och komminister Granath att lyssna på biskopen.
Biskopen Fast anses vara "en reko biskop" men har inte agerat. Han skulle "bemödat sig att se till att inte ännu en mörkerman tillåts undervisa prästerna." Pastor Klein vill att studiedagen ska ställas in. "Det måste väl ändå finnas gränser för idiotin?" utbrister hon. Det tänker jag var bra sagt, för då slipper jag skriva det själv.
Här är vi alltså. Informationsbärande är samtiden. Men vad i sak har pastor Klein i sin spalt - som anges som ledare på första sidan av Kyrkans Tidning - tillfört? I sak kanske detta, att tillvitelser och tillmälen är normaltillstånd bland samtidskristlighetens företrädare. Domprosten Hermansson har fått sällskap.
Diakonissan var bekymrad. "Minns han inte från ena timmen till den andra?" undrade hon. Hon tyckte att domprosten inte slagit vakt om mångfalden, inte involverat och inte levt upp till sina krav på goda samtal. Diakonissan hade fel, förstås. Hon hade inte begripit att mångfald inte gäller alla, inte mängden. Hon har inte fattat att sådana son hon inte ingår i mångfalden. Hon hör till dem som ska exkluderas. Det är skillnad på folk och folk. När den nya tron, den där arvsyndsläran skrivs av, proklameras, då hör hon till dinosaurierna. Jag kan förstå den gamla diakonissans svårigheter att orientera om sig - men det blir till att läsa Karl Marx igen. Det har hon inte gjort de senaste 35 åren, tror jag. Alla heliga värden omprövas, vänds upp och ner.
Domprosten Hermansson blev anmäld. Det ser han ingå i en strategi. "Det är ett sätt att tysta oppositionen". Så talar en domprost. Personangreppen på komminister Hagberg låtsas han inte om. Att domprosten startat kampanj där Markus Hagberg alltmer blir en icke-person, en man talar om utan koppling till vem han är, vad han gör eller vad han sagt. Jag tycker inte någon ska behandlas så. Vi är väl något annat än de konstruerade föreställningarna om oss?
Helle Klein får till det i torsdagsdepressionen. "Oroväckande rapporter" kommer från Visby stift. Pastor Klein har "full förståelse" för att ordet "kränkt" används i sammanhanget ty "Hagberg är högkyrklig, tillhör Kyrklig förnyelse och var en av dem som skrev på den så kallade Kalinska listan som samlade motståndare till samkönade äktenskap." Visserligen gällde saken partnerskapsvälsignelse men bortsett frånn den lilla detaljen inser alla hurdan Hagberg är.
Föredraget, då? "Hagbergs föredrag andades uppfattningen att den rätta nattvarden celebrerades av en man." Hur vet Klein det? Föredraget har hon vare sig hört eller läst. Hagberg talade inte om den saken. Andades?
Nu kommer biskop Urwin - och Klein är klar över vem han är: "en ökänd kvinnoprästmotståndare och han har dessutom uttalat sitt stöd för biskopen San Joaquin i Kalifornien." Pastor Klein tror tydligen att biskopen saken gäller heter San Joaquin. Roligt. Den numera pensionerade John-David Schofield skrattar länge när han inser sin upphöjelse. Jag har vid flera tillfällen mött honom liksom jag mött hans föregångare biskop Rivera. Jag har uppenbart umgåtts i helt fel kretsar. Skäms på mig!
Tillbaka till biskop Lindsay och pastor Klein: "Vad denne man har att lära svenska evangeliskt-lutherska präster på Gotland är för mig en gåta." Enklast är väl att lyssna på honom då för att få gåtan besvarad? Men det går nog inte, eftersom pastor Klein ser det som "en direkt förolämpning" för kyrkoherde Witting och komminister Granath att lyssna på biskopen.
Biskopen Fast anses vara "en reko biskop" men har inte agerat. Han skulle "bemödat sig att se till att inte ännu en mörkerman tillåts undervisa prästerna." Pastor Klein vill att studiedagen ska ställas in. "Det måste väl ändå finnas gränser för idiotin?" utbrister hon. Det tänker jag var bra sagt, för då slipper jag skriva det själv.
Här är vi alltså. Informationsbärande är samtiden. Men vad i sak har pastor Klein i sin spalt - som anges som ledare på första sidan av Kyrkans Tidning - tillfört? I sak kanske detta, att tillvitelser och tillmälen är normaltillstånd bland samtidskristlighetens företrädare. Domprosten Hermansson har fått sällskap.
onsdag 11 januari 2012
Församling
Det pågår ett Facebook-samtal med frågan om vi firar den gudstjänst vi vill fira. Träffsäkert satt konstaterandet att när vi firar den gudstjänst vi vill fira,så består den gudstjänstformen aldrig. Vi ersätter den med andra - av det slag som sägs eller tänks vara gudstjänster vi vill fira. Dilemmat är likt det som ibland påpekas, att högmässan inte är en missionerande gudstjänst och likväl den som flest kommer till samt slitstark dessutom.
Kanske skulle frågan i varje fall kompletteras så: Är det en församling som firar? Det blir inte en gudstjänstfirande församling som hämtar sin församlingsidentiutet ur gudstjänsten om 1. deltagarna bara kommer sporadiskt eller 2. gudstjänst kan firas var tredje vecka. En gudstjänstfirande församling har sin glädje i människor som kommer söndag efter söndag och kan då vara lycklig över dem som kommer sporadiskt och känna sitt ansvar för dem. Men hur många är de söndagliga gudstjänstfirarna, alltså de man vet kommer om inte militärtjänstgöring eller malaria förhindrar? I församlingen? I Svenska kyrkan? Talar vi om 10-, 12- eller 15000 människor i hela landet? Vi talar inte om alla anställda samt 15000 därtill. Men vi talar kanske inte heller om 10 personer i varje församling. Antalet församlingar var förra året 1461. Fundera själva. Svenska kyrkan har 6.5 miljoner medlemmar.
Frågan om församlingens identitet som gudstjänstförsamling/festförsamling är grundläggande. Det måste vara så värdefullt/roligt/intressant att komma på söndagen att det får prioritet framför icke-sysslan att tryna i bingen, till exempel. Och församlingens gudstjänstglädje är dubbel - glädjen att få stå inför Guds ansikte och göra tjänst är en del, glädjen över människor att stå samman med en annan.
Motsatsen till begreppet församling är förskringring. Antingen församlas jag eller så sysslar jag med att förskingra. Jag knyter nu an till något Jesus sagt, vill jag minnas. Men folkevangelisation kanske inte är märkvärdigare än att de som vill vara kyrkfolk också är det i praktiken - och söndagligen?
Nu skrev jag inte ett ord om Gotland men i går föreslog jag att Gotland kunde överlämnas till ryssarna eftersom den totalitära livsformen är så omhuldad på ön. Antingen kan då politikerveckan ligga kvar i Visby eller flytta till Borgholm.
Kanske skulle frågan i varje fall kompletteras så: Är det en församling som firar? Det blir inte en gudstjänstfirande församling som hämtar sin församlingsidentiutet ur gudstjänsten om 1. deltagarna bara kommer sporadiskt eller 2. gudstjänst kan firas var tredje vecka. En gudstjänstfirande församling har sin glädje i människor som kommer söndag efter söndag och kan då vara lycklig över dem som kommer sporadiskt och känna sitt ansvar för dem. Men hur många är de söndagliga gudstjänstfirarna, alltså de man vet kommer om inte militärtjänstgöring eller malaria förhindrar? I församlingen? I Svenska kyrkan? Talar vi om 10-, 12- eller 15000 människor i hela landet? Vi talar inte om alla anställda samt 15000 därtill. Men vi talar kanske inte heller om 10 personer i varje församling. Antalet församlingar var förra året 1461. Fundera själva. Svenska kyrkan har 6.5 miljoner medlemmar.
Frågan om församlingens identitet som gudstjänstförsamling/festförsamling är grundläggande. Det måste vara så värdefullt/roligt/intressant att komma på söndagen att det får prioritet framför icke-sysslan att tryna i bingen, till exempel. Och församlingens gudstjänstglädje är dubbel - glädjen att få stå inför Guds ansikte och göra tjänst är en del, glädjen över människor att stå samman med en annan.
Motsatsen till begreppet församling är förskringring. Antingen församlas jag eller så sysslar jag med att förskingra. Jag knyter nu an till något Jesus sagt, vill jag minnas. Men folkevangelisation kanske inte är märkvärdigare än att de som vill vara kyrkfolk också är det i praktiken - och söndagligen?
Nu skrev jag inte ett ord om Gotland men i går föreslog jag att Gotland kunde överlämnas till ryssarna eftersom den totalitära livsformen är så omhuldad på ön. Antingen kan då politikerveckan ligga kvar i Visby eller flytta till Borgholm.
måndag 9 januari 2012
Der Führende Bischof
Der Führende Bischof (DFB) satt på sitt slitna kontor (Büro) denna gråkalla novemberdag år 1982 i Berlin Brandenburg. Kamrat (Genosse) brevbäraren hade bringat dagens post. Inte för att det brukade komma så mycket nuförtiden och det som levererades var nog läst på vägen om det var av intresse, visste DFB. Men i alla fall. Ett brev kom från Halle, där Dr F fanns. DFB blev lite nervös. Dr F:s aktstrycken lästes alltid med intresse av dem som läste på vägen, så att säga. Och DFB ville inte ha besök av Stasi. Inte för att personalen därifrån uppträdde illa men DFB visste att i silkesvanten dolde sig en järnhand. Kunde inte Dr F tänka lite mer på det och inte författa aktstycken om framtiden? DFB kände något som hos mindre fromma män skulle kallats irritation.
DFB läste. Dr F var en begåvad karl, det visste han. Och till och med DFB kunde uppskatta att några i DDR fortfarande kunde tänka kring framtidsfrågorna. Men han såg samtidigt svagheterna. Han måste snarast varna Dr F.
Svagheterna var inte att Dr F tänkte framtid - men han hade nämnt namn och gett refereenser. Sådant tog Stasi alltid upp och därför måste det undvikas. Inga namn på några som sagt något. Det blockerar, tänkte DFB. Resonemang kan gå an, men inte kopplade till namn, allra minst till namn som kan ifrågasättas. "Fel personer som säger rätt saker gölr att rätt saker blir fel." DFB kände sig nöjd med formuleringen. Men var nu Luher fel namn? Det skulle kanske gå - för DFB kände att en politisk omsvängning var på gång inför Lutherjubiléet som nu förbereddes. DFB hade förstås MEGA, Marx-Engels Gesamtausgabe men hade lika lite som någon annan i det officiella eller halvofficiella läst banden, som kom ett efter ett. Fanns Engels text om bondeupproret med i det utgivna materialet? Fanns någon kommentar som kunde förklara? DFB skulle vilja veta - men visste någon i hans närhet? Luther kanske kunde nämnas - men inga andra namn. Allt sådant blockerar onödigtvis läsningen, skrev DFB i det svarsbrev till Dr F som nu började ta form. Särskilt lyckosamt var ordet "onödigtvis". Det fabnns förrrsten många onödiga människor i DFB:s stift, tänkte han. Han trivdes bättre med nödiga.
DFB såg att det fanns en försiktig polemik i aktstycket. Inte bra. Tystnad är bättre än polemik, tänkte DFB och skrev så till Dr F. Inte riktigt i klartext - man kan ju inte skriva "schweigen, bitte" (var snäll och håll tyst) men hur vore formuelringen "det är befriande att helt undvika polemiken". Då förstår Dr F, men ansatsen är positiv. Att kanske ingen annan förstår vad saken gäller, det är något som får anstå. Tycker man om det som sägs, kanske man kan bli tydligare med vad man inte tycker om. Men det får inte vara klart förrän det är klart, tänkte DFB och fann ännu en formulering att vara nöjd med. Hur skulle det gå om kyrkfolket fick läsa en text som säger att det just nu håller på att gå åt helvete med det kyrkliga livet i DDR. Och vad skulle Stasi säga då? Inga namn och inga blockeringar - då går det säkert bra, sammanfattde DFB sin framställning och postade sitt brev. Det skulle ta några dagar innan det, som man säger, postbehandlats och nått Halle.
Dr F satt i det gråkalla Halle och gjorde just ingenting när han hörde kamrat brevbäraren sortera post i hyreskasernens trapphus. Brev från DFB, såg Dr F när han fick det tummade kuvertet i sin hand. Klistringen släppte enkelt i vart fall. Vänligt av DFB att svara - men vad menade han med "onödigtvis"? Fanns det nödvändiga blockeringar? undrade Dr F men slogs av insikten. Det gör det ju! Berlinmuren. Och vid närmare eftertanke så dumt av honom att nämna namn och referenser. Fast hur var det Lasalle berättade om sin svärfar Karl Marx? Hade han inte gått sönder mattan mellan skrivbordet och bokhyllan just i sökandet av belägg och referenser? Och är det inte just så Kyrkan markerar sin intellektuella gemenskap? Evangelium enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes - idel referenser. Dr F kände en plötsligt förvirring.
Sju år senare släppte förvirringen. Då föll Berlinmuren.
Nu lämnar vi sagoberättandet.
I går bombhotades Skara. Jag insåg omedelbart att kampanjen mot komminister Hagberg tagit sig nya former. Var fanns domprosten Hermansson i går? Är någon olämplig är väl erfarenhetsmässigt just bomber en lämplig åtgärd?
DFB läste. Dr F var en begåvad karl, det visste han. Och till och med DFB kunde uppskatta att några i DDR fortfarande kunde tänka kring framtidsfrågorna. Men han såg samtidigt svagheterna. Han måste snarast varna Dr F.
Svagheterna var inte att Dr F tänkte framtid - men han hade nämnt namn och gett refereenser. Sådant tog Stasi alltid upp och därför måste det undvikas. Inga namn på några som sagt något. Det blockerar, tänkte DFB. Resonemang kan gå an, men inte kopplade till namn, allra minst till namn som kan ifrågasättas. "Fel personer som säger rätt saker gölr att rätt saker blir fel." DFB kände sig nöjd med formuleringen. Men var nu Luher fel namn? Det skulle kanske gå - för DFB kände att en politisk omsvängning var på gång inför Lutherjubiléet som nu förbereddes. DFB hade förstås MEGA, Marx-Engels Gesamtausgabe men hade lika lite som någon annan i det officiella eller halvofficiella läst banden, som kom ett efter ett. Fanns Engels text om bondeupproret med i det utgivna materialet? Fanns någon kommentar som kunde förklara? DFB skulle vilja veta - men visste någon i hans närhet? Luther kanske kunde nämnas - men inga andra namn. Allt sådant blockerar onödigtvis läsningen, skrev DFB i det svarsbrev till Dr F som nu började ta form. Särskilt lyckosamt var ordet "onödigtvis". Det fabnns förrrsten många onödiga människor i DFB:s stift, tänkte han. Han trivdes bättre med nödiga.
DFB såg att det fanns en försiktig polemik i aktstycket. Inte bra. Tystnad är bättre än polemik, tänkte DFB och skrev så till Dr F. Inte riktigt i klartext - man kan ju inte skriva "schweigen, bitte" (var snäll och håll tyst) men hur vore formuelringen "det är befriande att helt undvika polemiken". Då förstår Dr F, men ansatsen är positiv. Att kanske ingen annan förstår vad saken gäller, det är något som får anstå. Tycker man om det som sägs, kanske man kan bli tydligare med vad man inte tycker om. Men det får inte vara klart förrän det är klart, tänkte DFB och fann ännu en formulering att vara nöjd med. Hur skulle det gå om kyrkfolket fick läsa en text som säger att det just nu håller på att gå åt helvete med det kyrkliga livet i DDR. Och vad skulle Stasi säga då? Inga namn och inga blockeringar - då går det säkert bra, sammanfattde DFB sin framställning och postade sitt brev. Det skulle ta några dagar innan det, som man säger, postbehandlats och nått Halle.
Dr F satt i det gråkalla Halle och gjorde just ingenting när han hörde kamrat brevbäraren sortera post i hyreskasernens trapphus. Brev från DFB, såg Dr F när han fick det tummade kuvertet i sin hand. Klistringen släppte enkelt i vart fall. Vänligt av DFB att svara - men vad menade han med "onödigtvis"? Fanns det nödvändiga blockeringar? undrade Dr F men slogs av insikten. Det gör det ju! Berlinmuren. Och vid närmare eftertanke så dumt av honom att nämna namn och referenser. Fast hur var det Lasalle berättade om sin svärfar Karl Marx? Hade han inte gått sönder mattan mellan skrivbordet och bokhyllan just i sökandet av belägg och referenser? Och är det inte just så Kyrkan markerar sin intellektuella gemenskap? Evangelium enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes - idel referenser. Dr F kände en plötsligt förvirring.
Sju år senare släppte förvirringen. Då föll Berlinmuren.
Nu lämnar vi sagoberättandet.
I går bombhotades Skara. Jag insåg omedelbart att kampanjen mot komminister Hagberg tagit sig nya former. Var fanns domprosten Hermansson i går? Är någon olämplig är väl erfarenhetsmässigt just bomber en lämplig åtgärd?
söndag 8 januari 2012
Apostoliskt
Antingen kan man vara hård mot idéer och mjuk mot människor eller hård mot människor och mjuk mot idéer. Svenska kyrkan har blivit hård mot människor (de oönskade) men mjuk mot idéer. Allt kan rymmas inom konceptet. Någon kritisk prövning behövs inte, kan inte ens tänkas - för kunden har liksom alltid rätt. De oönskade är de som genom åtbörder och tal hotar det idémjuka, sådana som driver sanningsfrågor och inte bara lämplighetsfrågor, ställer insikter mot åsikter.
I Svenska kyrkan sorteras människor. Det är uppenbart numera en självklar hållning. Domprosten Hermansson styrde offentligen mot person när Markus Hagberg hållit föredrag och saken skulle hanteras medialt efter nio veckor men lika självklart gör Annika Borg detsamma med sitt käcka förslag att biskop Urwins syster gärna kunde bjudas till Visby stift. Jag känner inte systern mer än att hennes bror, när mina konfirmander mötte honom i somras, berättade att han hade en syster som var präst - men det är uppenbart biskopen som bedriver ungdomsmission som låter tala om sig och kan predika för ungdomar och lära ut något om detta. Den saken bortser man nu från - för vi går från sak till person. Allstå kan man gärna bjuda in systern. Endast på mentalsjukhusets slutna avdelning hade detta förslag framstått som begåvat - samt, förstås, i "den moderna Svenska kyrkan av idag". Modern av idag är uttrycket.
Det mjuka mot människor är annars det apostoliska sättet att förhålla sig. Godta varandra så som Kriustus har godtagit er, heter det. Det finns en kristen poäng med att skilja mellan sak och person men kanske också en poäng att idogt bedriva sakgranskning och idédebatt. Jag menar, också om Djävulen själv hävdar att 2+2=4 är jag benägen att hålla med honom i sak utan att därför gilla honom. Hållningen tycks mig apostolisk.
I Svenska kyrkan sorteras människor. Det är uppenbart numera en självklar hållning. Domprosten Hermansson styrde offentligen mot person när Markus Hagberg hållit föredrag och saken skulle hanteras medialt efter nio veckor men lika självklart gör Annika Borg detsamma med sitt käcka förslag att biskop Urwins syster gärna kunde bjudas till Visby stift. Jag känner inte systern mer än att hennes bror, när mina konfirmander mötte honom i somras, berättade att han hade en syster som var präst - men det är uppenbart biskopen som bedriver ungdomsmission som låter tala om sig och kan predika för ungdomar och lära ut något om detta. Den saken bortser man nu från - för vi går från sak till person. Allstå kan man gärna bjuda in systern. Endast på mentalsjukhusets slutna avdelning hade detta förslag framstått som begåvat - samt, förstås, i "den moderna Svenska kyrkan av idag". Modern av idag är uttrycket.
Det mjuka mot människor är annars det apostoliska sättet att förhålla sig. Godta varandra så som Kriustus har godtagit er, heter det. Det finns en kristen poäng med att skilja mellan sak och person men kanske också en poäng att idogt bedriva sakgranskning och idédebatt. Jag menar, också om Djävulen själv hävdar att 2+2=4 är jag benägen att hålla med honom i sak utan att därför gilla honom. Hållningen tycks mig apostolisk.
lördag 7 januari 2012
Bitterhet?
SPT har jag prenumererat på och läst i 46 år. De som har intresse för nöjesliv vet att det hör till livets nöjen att då och då ta fram en gammal årgång och bläddra igenom för att möta det som var av god undervisning eller intressant polemik. Omläsningen är nyttig dessutom. De som tror att SPT varit tidskriften för gnäll och gnöl (särskilt om kvinnliga präster) styrs av fördomar, inte av källstudier. SPT har väldigt ofta styrts av händelser i Svenska kyrkan och kommenterat det som faktiskt varit på gång.
Nu läser jag i SPT 1/2012 Anna Sophia Bonde, som tar upp det högrkyrkliga martyriet. Beteckningen är hennes. Hon vill varna för bitterhet. Efterföljelsens villkor innebär att Jesuslivet kanske kostar mig min tjänst, innebär att jag får välja annan utbildning, inte får befordran, att människor avskyr en. Allt detta ska kanske sägas - men det finns ett individperspektiv i det skrivna som stör mig. Jag har läst något om att splittringen går genom hushållen - det trevna familjestämningen i juletid fick sig en knäck på annandagen, om man så säger. Men utöver det personliga skulle jag vilja skriva om det bittra som faktiskt är. Det ÄR bittert att se Svenska kyrkans självförstörelse. Och en del av detta förhållande MÅSTE få vara förhållanden inuti oss. Med-lidande, om man så vill.
Självförstörelsen demonstreras på Gotland men är verklig överallt. Kompetensförstörelsen är ett faktum. När "högkyrkligheten" marginaliserades i syfte att elimineras försvann kompetens. De med mindre kompetens, ska sköta ruljangsen. Det klarar de inte. Vi hamnar på nivåer under de där vi kunde ha varit.
Jag skrev inte all all kompetens försvann. Den kompetens som återstår, förslår emellertid inte. Alla siffror och alla prognoser pekar på det. På sitt sätt är det fullständigt självklart att en kyrka som blivit en sekt - stor men i hållningen en sekt - inte kan hantera de utmaningar Kyrkan ställs inför. Biskop Nygren hade ju rätt 1958. Svenska kyrkan växlade in på främmande spår och fullbordar konsekvent sin förvandling till sekt med ett par bärande projekt som sektmarkörer: kvinnor som präster och biskopar sam enkönade vigslar. Till detta ska rädslan fogas. Händelserna på Gotland kan bara förstås som utslag av rädsla, en rädsla som domprosten sedan kan ta på entreprenad och använda för egen del. Till rädslan hör kanske också en grundläggande osäkerhet om vad som ska bli av allt det kyrkliga. Många präster inser att vi levt på övertid länge och att de flesta av Svenska kyrkans medlemmar knappast vill ha det vi ska erbjuda, om man hör på prästens vigningslöften, eller fortsatt betala för det. Det vi har, håller inte längre - eller i vart fall inte särskilt länge till. Vi påminner om de stora flygbolagen, de som efterhand gått i konkurs. Vem hade trott det om Pan-Am eller Swissair?
Svenska kyrkan, så som hon mötte mig när jag var barn och ung, var annorlunda. Det fanns möjligheter som under min prästtid sumpats. Det handlar mindre om befordran eller utebliven sådan. Det handlar till sist om Svenska kyrkan själv. Det var en skada för kyrkolivet att marginalisera "högkyrkligheten" med ämbetsfrågan som tillhygge. Det som övergått "högkyrkligheten" är det som snart nog övergår all kyrklighet.
Jag finner bitterheten välmotiverad. Men jag tänker inte leva av den!
Nu läser jag i SPT 1/2012 Anna Sophia Bonde, som tar upp det högrkyrkliga martyriet. Beteckningen är hennes. Hon vill varna för bitterhet. Efterföljelsens villkor innebär att Jesuslivet kanske kostar mig min tjänst, innebär att jag får välja annan utbildning, inte får befordran, att människor avskyr en. Allt detta ska kanske sägas - men det finns ett individperspektiv i det skrivna som stör mig. Jag har läst något om att splittringen går genom hushållen - det trevna familjestämningen i juletid fick sig en knäck på annandagen, om man så säger. Men utöver det personliga skulle jag vilja skriva om det bittra som faktiskt är. Det ÄR bittert att se Svenska kyrkans självförstörelse. Och en del av detta förhållande MÅSTE få vara förhållanden inuti oss. Med-lidande, om man så vill.
Självförstörelsen demonstreras på Gotland men är verklig överallt. Kompetensförstörelsen är ett faktum. När "högkyrkligheten" marginaliserades i syfte att elimineras försvann kompetens. De med mindre kompetens, ska sköta ruljangsen. Det klarar de inte. Vi hamnar på nivåer under de där vi kunde ha varit.
Jag skrev inte all all kompetens försvann. Den kompetens som återstår, förslår emellertid inte. Alla siffror och alla prognoser pekar på det. På sitt sätt är det fullständigt självklart att en kyrka som blivit en sekt - stor men i hållningen en sekt - inte kan hantera de utmaningar Kyrkan ställs inför. Biskop Nygren hade ju rätt 1958. Svenska kyrkan växlade in på främmande spår och fullbordar konsekvent sin förvandling till sekt med ett par bärande projekt som sektmarkörer: kvinnor som präster och biskopar sam enkönade vigslar. Till detta ska rädslan fogas. Händelserna på Gotland kan bara förstås som utslag av rädsla, en rädsla som domprosten sedan kan ta på entreprenad och använda för egen del. Till rädslan hör kanske också en grundläggande osäkerhet om vad som ska bli av allt det kyrkliga. Många präster inser att vi levt på övertid länge och att de flesta av Svenska kyrkans medlemmar knappast vill ha det vi ska erbjuda, om man hör på prästens vigningslöften, eller fortsatt betala för det. Det vi har, håller inte längre - eller i vart fall inte särskilt länge till. Vi påminner om de stora flygbolagen, de som efterhand gått i konkurs. Vem hade trott det om Pan-Am eller Swissair?
Svenska kyrkan, så som hon mötte mig när jag var barn och ung, var annorlunda. Det fanns möjligheter som under min prästtid sumpats. Det handlar mindre om befordran eller utebliven sådan. Det handlar till sist om Svenska kyrkan själv. Det var en skada för kyrkolivet att marginalisera "högkyrkligheten" med ämbetsfrågan som tillhygge. Det som övergått "högkyrkligheten" är det som snart nog övergår all kyrklighet.
Jag finner bitterheten välmotiverad. Men jag tänker inte leva av den!
fredag 6 januari 2012
Bara dumt
Tre ledarskribenter lyckliggör Gotland. En högerman, en centerpartist och en socialdemokrat. Högermannens ledare försökte ställa några frågor men utgick från en fördom. Det fann jag besvärande. Då hade jag inte läst de två andra.
S-ledaren först. Det är det vanliga problemet att "motståndare mot kvinnliga präster tillåts föreläsa". Hur ska nu arbetarrörelsen ha det med yttrandefriheten - särskilt som föreläsningen gällde något helt annat?Ledarskribenten Ericsson styr på person. Det är DDR. Han frågar: "Hur kan det komma sig att denna strid, som är avgjord sedan minst 50 år, fortfarande tillåts blossa upp på Gotland."
Man behöver kanske inte vara docent för att ana att striden kanske inte är så avgjord som Ericsson tänkt sig - men i sak var det domprosten som önskade ha upp frågan och drev den på fortbildningen. Föreläsaren hade inte uppe konflikten. Han talade om nattvardselementen. Ledarskribentens fråga kan - om den är annat än retorisk - visa sig vara förödande. För domprosten. Men den mannen karaktäriseras som den som i stället för biskopen "agerat starkt för den kränkta personalgruppen". Nå - men vad var det som kränkte personalgruppen? Att komminister Hagberg alls fick föreläsa. Vilket samhällsideal står Ericsson egentligen för?
Håkan Ericsson går på och undrar om gotlänningarna fortsatt vill betala kyrkoskatt och stödja en kyrka som är så ålderdomlig. Ålderdomlig? Tänkt in i Guds frälsningsplan redan i begynnelsen och md profeter och apostlar som auktoriteter. Jo, en del av ålderdomligheten är själva existensen. Sedan kommer en något halsbrytande logik: "Och som så illa behandlar sin personal, att det kan bli bojkott mot utbilningsdagar med en inbjuden engelsk biskop, som är en ökänd motståndare mot kvinnliga präster och som förvägrar homosexuella kyrkans välsignelse som par." Hur i allsindar blev Lindsay Urwin plötsligt ökänd - och vad är det för behandling av Ericsson av kyrkans personal? Lindsay får väl påpeka att han har en syster som är präst ... Finns det kyrklig partnerskapsvälsignelse i Church of England? Eller samkönade vigslar? Man vill fråga Ericsson. Och vari består den usla personalbehandlingen, noga taget?
C-skirbenten har aldrig tänkt på att lämna Svenska kyrkan - förrän nu. Hon blir lite förvånad över detta faktum: "Jag är inte mycket för hokuspokus och uråldiga ceremonier som oftast skapats av män för att upprätthålla makt och status." Man kan förmoda att hon avser Svenska kyrkans högmässa! Hon är inte heller imponerad av kyrkans och kristendomens historia i vår värld "när det kommer till att tvinga på andra sitt sätt att leva och sitt sätt att tro." Man noterar. Bofride reagerar mot kristendomens uppgörelse med seden att sätta ut barn, kanske eller den envisa kampen, tvånget, att lära folket läsa - och skriva? Ändå har kyrkan alltid varit en del av hennes liv,
"Jag har aldrig gått dit regelbundet men den har funnits där de gånger jag behövt den. Den står för något jag tycker är väldigt vackert: kärleksbudskapet och att alla ska omfattas."
Nu är situationen annorlunda sedan ledarskribenten Eva Bofride läste om hur stiftet anlitat "en välkänd kvinnoprästmotståndare" (han får vara tacksam att han inte skrevs som ökänd, den stackars föreläsaren! DS) att föreläsa. Och gränsen har passerats sedan Lindsay Urwin inbjudits. Till listan med anklagelser fogas att han "tillsammans med andra bildat ett synnerligen konservativt sällskap som vill bevara kyrkans 'gamla värden' och stå emot kyrkans anpassning till modern tid." Var får hon alltifrån? Vad heter sällskapet? Ska vi avskaffa den grundlagsfästa föreningsfriheten?
Men Biofride är generös och vill att kyrkan ska "ha plats även för dinosaurierna". Vilka det är kan man räkna ut utan Bofrides exemplifieringar men det handlar tydligen om kvinnoprästmotståndare och sådana som fördömer homosexuella. "Men de ska inte användas som föreläsar och inspiratörer". Det påminmner inte så mycket om DDR som Sydafrika, när det begav sig. Teologisk apartheid.
Det alldeles avgörande argumentet för att börja överväga att lämna Svenska kyrkan var för Bofride biskop Fasts övertygelse att fortbildningen var en intern fråga och inte något för debatt i tidningen. "Med detta säger han att jag och andra inte har med att göra vilka lärdomar man vill sprida inom kyrkan på Gotland. Eller hur man behandlar sina präster. Vad man vill stå för."
Nu har ju saken faktiskt inte - inte heller hos Bofride - handlat om nattvardselementen eller om predikan och pilgrimsteologi för ungdomar, det som lärdes och lärs ut. Debatten eller snarasre protesterna har handlat om misshagliga personer. Detta enkla faktum vill jag dock inte framhäva så pass att Bofride slutar den påbörjade tankeprocessen när det gäller medlemskap i Svenska kyrkan.
Eva Bofride till sist: "Heder år domprost Mats Hermansson som står upp för den moderna kyrka jag vill vara en del av." Så är hon väl då i Visby domkyrka och hör domprosten förkunna idag? Heder åt Hermansson. Utan honom, inte det som nu utspelar sig.
Min fråga är grundläggande: Vem älskar egentligen Svenska kyrkan?
För egen läsning: http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=7393059 samt
http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=7393070
S-ledaren först. Det är det vanliga problemet att "motståndare mot kvinnliga präster tillåts föreläsa". Hur ska nu arbetarrörelsen ha det med yttrandefriheten - särskilt som föreläsningen gällde något helt annat?Ledarskribenten Ericsson styr på person. Det är DDR. Han frågar: "Hur kan det komma sig att denna strid, som är avgjord sedan minst 50 år, fortfarande tillåts blossa upp på Gotland."
Man behöver kanske inte vara docent för att ana att striden kanske inte är så avgjord som Ericsson tänkt sig - men i sak var det domprosten som önskade ha upp frågan och drev den på fortbildningen. Föreläsaren hade inte uppe konflikten. Han talade om nattvardselementen. Ledarskribentens fråga kan - om den är annat än retorisk - visa sig vara förödande. För domprosten. Men den mannen karaktäriseras som den som i stället för biskopen "agerat starkt för den kränkta personalgruppen". Nå - men vad var det som kränkte personalgruppen? Att komminister Hagberg alls fick föreläsa. Vilket samhällsideal står Ericsson egentligen för?
Håkan Ericsson går på och undrar om gotlänningarna fortsatt vill betala kyrkoskatt och stödja en kyrka som är så ålderdomlig. Ålderdomlig? Tänkt in i Guds frälsningsplan redan i begynnelsen och md profeter och apostlar som auktoriteter. Jo, en del av ålderdomligheten är själva existensen. Sedan kommer en något halsbrytande logik: "Och som så illa behandlar sin personal, att det kan bli bojkott mot utbilningsdagar med en inbjuden engelsk biskop, som är en ökänd motståndare mot kvinnliga präster och som förvägrar homosexuella kyrkans välsignelse som par." Hur i allsindar blev Lindsay Urwin plötsligt ökänd - och vad är det för behandling av Ericsson av kyrkans personal? Lindsay får väl påpeka att han har en syster som är präst ... Finns det kyrklig partnerskapsvälsignelse i Church of England? Eller samkönade vigslar? Man vill fråga Ericsson. Och vari består den usla personalbehandlingen, noga taget?
C-skirbenten har aldrig tänkt på att lämna Svenska kyrkan - förrän nu. Hon blir lite förvånad över detta faktum: "Jag är inte mycket för hokuspokus och uråldiga ceremonier som oftast skapats av män för att upprätthålla makt och status." Man kan förmoda att hon avser Svenska kyrkans högmässa! Hon är inte heller imponerad av kyrkans och kristendomens historia i vår värld "när det kommer till att tvinga på andra sitt sätt att leva och sitt sätt att tro." Man noterar. Bofride reagerar mot kristendomens uppgörelse med seden att sätta ut barn, kanske eller den envisa kampen, tvånget, att lära folket läsa - och skriva? Ändå har kyrkan alltid varit en del av hennes liv,
"Jag har aldrig gått dit regelbundet men den har funnits där de gånger jag behövt den. Den står för något jag tycker är väldigt vackert: kärleksbudskapet och att alla ska omfattas."
Nu är situationen annorlunda sedan ledarskribenten Eva Bofride läste om hur stiftet anlitat "en välkänd kvinnoprästmotståndare" (han får vara tacksam att han inte skrevs som ökänd, den stackars föreläsaren! DS) att föreläsa. Och gränsen har passerats sedan Lindsay Urwin inbjudits. Till listan med anklagelser fogas att han "tillsammans med andra bildat ett synnerligen konservativt sällskap som vill bevara kyrkans 'gamla värden' och stå emot kyrkans anpassning till modern tid." Var får hon alltifrån? Vad heter sällskapet? Ska vi avskaffa den grundlagsfästa föreningsfriheten?
Men Biofride är generös och vill att kyrkan ska "ha plats även för dinosaurierna". Vilka det är kan man räkna ut utan Bofrides exemplifieringar men det handlar tydligen om kvinnoprästmotståndare och sådana som fördömer homosexuella. "Men de ska inte användas som föreläsar och inspiratörer". Det påminmner inte så mycket om DDR som Sydafrika, när det begav sig. Teologisk apartheid.
Det alldeles avgörande argumentet för att börja överväga att lämna Svenska kyrkan var för Bofride biskop Fasts övertygelse att fortbildningen var en intern fråga och inte något för debatt i tidningen. "Med detta säger han att jag och andra inte har med att göra vilka lärdomar man vill sprida inom kyrkan på Gotland. Eller hur man behandlar sina präster. Vad man vill stå för."
Nu har ju saken faktiskt inte - inte heller hos Bofride - handlat om nattvardselementen eller om predikan och pilgrimsteologi för ungdomar, det som lärdes och lärs ut. Debatten eller snarasre protesterna har handlat om misshagliga personer. Detta enkla faktum vill jag dock inte framhäva så pass att Bofride slutar den påbörjade tankeprocessen när det gäller medlemskap i Svenska kyrkan.
Eva Bofride till sist: "Heder år domprost Mats Hermansson som står upp för den moderna kyrka jag vill vara en del av." Så är hon väl då i Visby domkyrka och hör domprosten förkunna idag? Heder åt Hermansson. Utan honom, inte det som nu utspelar sig.
Min fråga är grundläggande: Vem älskar egentligen Svenska kyrkan?
För egen läsning: http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=7393059 samt
http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=7393070
torsdag 5 januari 2012
Jag hade fel om Visby stift!
Nu kräks dom i kapp - som efter en färjetur från Nynäshamn till Visby - på Gotland. Om de journalistiska insatser säger jag bara ett: underkänt och fördomsfullt, inte yrkeskomepetent. Att det sitter en högerman och tycker på en ledarsida må så vara. Han vill uppenbart återställa proportioner. Men sakkompetensen? Han lämnade Svenska kyrkan för 20 år sedan. Det är kanske en viktig detaljinformation - för det mesta är just dumt och fördomsfullt. Han granskar inget, allra minst det han tror sig veta om hur de kvinnliga prästerna blev mobbade. Nyhetsjournalistiken har ägnat sin möda åt formulär 1a, dvs varit förutsägbar. Säg "kvinnoprästmotståndare" och den journalistiska reptilhjärnan slår till. Nu kanske jag är skarp? Jo, men så har jag också fler böcker om journalistik i mitt bibliotrek än vad journalisterna har teologisk litteratur i sina.
Det kräks vidare. Kyrkorådet i Garda - men det ska väl vara Garde? - rapporteras ha uttalat sig. Vem är kyrkoherde där och medverkar i ett enhälligt beslut? Ordföranden Ann Larsson uppger nämligen att "vi är helt eniga" och eftersom kyrkorådet har arbetsgivaransvar för prästen bör kyrkorådet ha inflytande över fortbildningarna, menar hon. Det artar sig! Marianne Witting, kyrkoherde i Väskinde, applåderar beslutet med en minnesvärd formulering om biskop Lindsay Urwin: "Det som han kommer att tala om är underordnat det han står för." Talibanerna hade inte kunnat vara tydligare.
Men tillbaka till kyrkorådet som anser "att anlita föreläsare med den kvinnosynen är en skymf mot alla de klvinnor som är anställda inom Svenska kyrkan och inte minst alla dessa kvinnor som frivilligt lägger ner tid och arbete i en kyrka som de tror på." Här noterar jag skillnaden mot mig. Jag tror inte på denna kyrka. Jag tror den är stämplad till undergång - och det som sker på Gotland illustrerar. Frälsaren hade något ord att säga om riket som kommer i strid med sig självt.
Men jag hade dock fel. I alla år har jag röstat för att Visby stift ska bestå och tyckt att detta var värdefullt. Jag inser nu hur fel jag hade. Visby stift är så litet att miljön blir sjuk. Stiftet bör avvecklas och läggas samman med Stockholm. Utlandskyrkan måste hamna i Uppsala. Det dröjer till biskop Fasts pensionering - men då blir det. Gotlänningarna bad om detr - fast det fattade dom inte. Man tänkeer inte så klart när man kräks.
Det kräks vidare. Kyrkorådet i Garda - men det ska väl vara Garde? - rapporteras ha uttalat sig. Vem är kyrkoherde där och medverkar i ett enhälligt beslut? Ordföranden Ann Larsson uppger nämligen att "vi är helt eniga" och eftersom kyrkorådet har arbetsgivaransvar för prästen bör kyrkorådet ha inflytande över fortbildningarna, menar hon. Det artar sig! Marianne Witting, kyrkoherde i Väskinde, applåderar beslutet med en minnesvärd formulering om biskop Lindsay Urwin: "Det som han kommer att tala om är underordnat det han står för." Talibanerna hade inte kunnat vara tydligare.
Men tillbaka till kyrkorådet som anser "att anlita föreläsare med den kvinnosynen är en skymf mot alla de klvinnor som är anställda inom Svenska kyrkan och inte minst alla dessa kvinnor som frivilligt lägger ner tid och arbete i en kyrka som de tror på." Här noterar jag skillnaden mot mig. Jag tror inte på denna kyrka. Jag tror den är stämplad till undergång - och det som sker på Gotland illustrerar. Frälsaren hade något ord att säga om riket som kommer i strid med sig självt.
Men jag hade dock fel. I alla år har jag röstat för att Visby stift ska bestå och tyckt att detta var värdefullt. Jag inser nu hur fel jag hade. Visby stift är så litet att miljön blir sjuk. Stiftet bör avvecklas och läggas samman med Stockholm. Utlandskyrkan måste hamna i Uppsala. Det dröjer till biskop Fasts pensionering - men då blir det. Gotlänningarna bad om detr - fast det fattade dom inte. Man tänkeer inte så klart när man kräks.
Skamligt
Biskop Lindsay Urwin hade inte förstått att hans förestående besök på Gotkland var kontroversiellt. svtplay.se/v/2667587/kvinnliga_praester_manar_till_bojkott. Men nu har alltså Visby stift lyckats skämma ut Svenska kyrkan ekumeniskt. Jag var lite ledsen först men tänkte sen: Skit samma. Det skadar inte att kyrkor i Borgågemenskapen får inblickar i vårt kyrkoliv och mentaliteterna i Svenska kyrkan.
En del nyanser går förstås förlorade. Som att Kyrkans Tidning ändrade på webben där det först hette att domprosten Hermansson ifrågasatte "två kvinnoprästmotståndare" som sedan blev "uppfattas som". Helsjukt, säger jag.
Nu kommer det inte att stå på förrän ett par präster kliver fram och blir fina, manar till försonlighet och så. Lustigast vore om han som startat alltihop skulle ge sig till att bli försonlig. Men vi kanske ska påminna oss hur det var. Domprosten Hermansson tog vid en fortbildning upp frågan om kvinnliga präster. Han - inte föredragshållaren, som menade att kyrkor som har kvinnliga präster får svara för och försvara sin reform med goda argument. För detta blir föredragshållaren släpad runt i media nio veckor efter föreläsningen och ett debriefingsamtal för elva kvinnliga präster hålls hos biskopen, eftersom föredragshållaren kunnat uppfattas vara "kvinnoprästmotståndare". Domprosten markerar offentligt den mannens olämplighet. Jag har anmält domprosten och menat att domkapitlet bör pröva om här finns skäl misstänka förtalsmål men i sak har domprosten genom sitt agerande skadat det anseende en präst bör ha.
Vid fortbildningsdagarna medverkar flera andra, understryker biskop Fast."Självfallet kan ingen tvingas att lyssna eller ens närvara vid något av seminarierna vid fortbildningen." Det var tydligen ett välkommet besked. Men faktum kvarstår: Somliga ska stämplas som paria. De ska inte beröras, inte inbjudas och skulle de blivit inbjudna ska man inte behöva lyssna på dem. Skamlig tolkning av vad kristen tro handlar om, må jag säga.
Domprosten har fört fram ämbetsfrågan och lyckats väl i den meningen att han lyckats ställa till det för många. Han ställer glatt upp på målsättningen att ingen kvinna ska behöva känna sig ifrågasatt och åsidosatt på ett stiftsarrangemang - och gör just detta mot Markus Hagberg: ifrågasätter och åsidosätter. Inte för något han sa, nota bene! En sådan som han ska inte bjudas in, det är det hela. Jag behöver inte skriva DDR, Biermann eller Fuchs eller Haverman. Alla ser väl det totalitära?
Nu läser jag biskop Fast, korrekt återgiven också i Kyrkans Tidning: "Jag var åtta år när Svenska kyrkan öppnade prästämbetet och biskopsämbetet för kvinnor och män lika. I den kyrkan har jag funnit min medvetna kristna tro, vigts till präst och biskop. Därför har jag ingen förståelse för att den frågan över huvud taget finns på dagordningen längre."
Biskop Fast kanske kunde tänka ett par varv till och skriva: När jag döptes i Svenska kyrkan (om han nu är döpt där) hade Svenska kyrkan inte öppnat präst- och biskopsämbetet för kvinnor. Saken hade just utretts i en riggad utredning och jag minns från mina år i spjälsängen den intellektuella oredan. När jag började klass 1 i småskolan sa kyrkomötet nej till regeringens förslag om kvinnliga präster. Jag minns det så väl för det var en höstdag och just denna dag hade jag med mig ett vackert äpple till fröken. Sen blev det fart på speleverket och de kommande månaderna skedde de stora omtänkningarna. Riksdagens båda kamrar beslöt hur Svenska kyrkan skulle ha det och under tiden var biskoparna närmast rådlösa. Hösten 1958 var det klart, det hela. Den teologiska rebus Svenska kyrkan inte kunnat lösa, löstes politiskt. Visserligen togs beslutet med löften om sammanhållning och minoritetsskydd - men sådana utfästelser sveks så fort det blev politiskt nödvändigt. Var och en som är normalbegåvad kan fatta, att en fråga som hanteras så kommer att finnas kvar på dagordningen av rent moraliska skäl om inte annat. Å andra sidan är jag ekumeniskt välorienterad. Frågorna om dop, nattvard och ämbete kommer alltid att finnas på dagordningen- och det är väl, det.
Biskopar som inte har någon förståelse - borde dom inte skaffa sig den om de saknar den? Eller är de nöjda med att leva i sitt oförstånd? Det vore på sitt sätt bäst att inte fatta hur en fråga kunnat regisserats hithän - men vi fattar ju. Om biskopen fattar vem som orkestrerat det hela, kan domprosten få det lite besvärligt.
En del nyanser går förstås förlorade. Som att Kyrkans Tidning ändrade på webben där det först hette att domprosten Hermansson ifrågasatte "två kvinnoprästmotståndare" som sedan blev "uppfattas som". Helsjukt, säger jag.
Nu kommer det inte att stå på förrän ett par präster kliver fram och blir fina, manar till försonlighet och så. Lustigast vore om han som startat alltihop skulle ge sig till att bli försonlig. Men vi kanske ska påminna oss hur det var. Domprosten Hermansson tog vid en fortbildning upp frågan om kvinnliga präster. Han - inte föredragshållaren, som menade att kyrkor som har kvinnliga präster får svara för och försvara sin reform med goda argument. För detta blir föredragshållaren släpad runt i media nio veckor efter föreläsningen och ett debriefingsamtal för elva kvinnliga präster hålls hos biskopen, eftersom föredragshållaren kunnat uppfattas vara "kvinnoprästmotståndare". Domprosten markerar offentligt den mannens olämplighet. Jag har anmält domprosten och menat att domkapitlet bör pröva om här finns skäl misstänka förtalsmål men i sak har domprosten genom sitt agerande skadat det anseende en präst bör ha.
Vid fortbildningsdagarna medverkar flera andra, understryker biskop Fast."Självfallet kan ingen tvingas att lyssna eller ens närvara vid något av seminarierna vid fortbildningen." Det var tydligen ett välkommet besked. Men faktum kvarstår: Somliga ska stämplas som paria. De ska inte beröras, inte inbjudas och skulle de blivit inbjudna ska man inte behöva lyssna på dem. Skamlig tolkning av vad kristen tro handlar om, må jag säga.
Domprosten har fört fram ämbetsfrågan och lyckats väl i den meningen att han lyckats ställa till det för många. Han ställer glatt upp på målsättningen att ingen kvinna ska behöva känna sig ifrågasatt och åsidosatt på ett stiftsarrangemang - och gör just detta mot Markus Hagberg: ifrågasätter och åsidosätter. Inte för något han sa, nota bene! En sådan som han ska inte bjudas in, det är det hela. Jag behöver inte skriva DDR, Biermann eller Fuchs eller Haverman. Alla ser väl det totalitära?
Nu läser jag biskop Fast, korrekt återgiven också i Kyrkans Tidning: "Jag var åtta år när Svenska kyrkan öppnade prästämbetet och biskopsämbetet för kvinnor och män lika. I den kyrkan har jag funnit min medvetna kristna tro, vigts till präst och biskop. Därför har jag ingen förståelse för att den frågan över huvud taget finns på dagordningen längre."
Biskop Fast kanske kunde tänka ett par varv till och skriva: När jag döptes i Svenska kyrkan (om han nu är döpt där) hade Svenska kyrkan inte öppnat präst- och biskopsämbetet för kvinnor. Saken hade just utretts i en riggad utredning och jag minns från mina år i spjälsängen den intellektuella oredan. När jag började klass 1 i småskolan sa kyrkomötet nej till regeringens förslag om kvinnliga präster. Jag minns det så väl för det var en höstdag och just denna dag hade jag med mig ett vackert äpple till fröken. Sen blev det fart på speleverket och de kommande månaderna skedde de stora omtänkningarna. Riksdagens båda kamrar beslöt hur Svenska kyrkan skulle ha det och under tiden var biskoparna närmast rådlösa. Hösten 1958 var det klart, det hela. Den teologiska rebus Svenska kyrkan inte kunnat lösa, löstes politiskt. Visserligen togs beslutet med löften om sammanhållning och minoritetsskydd - men sådana utfästelser sveks så fort det blev politiskt nödvändigt. Var och en som är normalbegåvad kan fatta, att en fråga som hanteras så kommer att finnas kvar på dagordningen av rent moraliska skäl om inte annat. Å andra sidan är jag ekumeniskt välorienterad. Frågorna om dop, nattvard och ämbete kommer alltid att finnas på dagordningen- och det är väl, det.
Biskopar som inte har någon förståelse - borde dom inte skaffa sig den om de saknar den? Eller är de nöjda med att leva i sitt oförstånd? Det vore på sitt sätt bäst att inte fatta hur en fråga kunnat regisserats hithän - men vi fattar ju. Om biskopen fattar vem som orkestrerat det hela, kan domprosten få det lite besvärligt.
onsdag 4 januari 2012
Fast blev lös
Gotlands Tidningar meddelar att biskop Fast krupit till korset. Sådant är vi för. Tätt intill korset äro alla trygga, bygga på korset är på klippan bygga! Men i det här fallet betyder korskrypandet att biskopen skaffat sig avlat genom att ge avlat, Ablass. Den som inte vill gå på den obligatoriska fortbildningen slipper.
Ja, vad skulle biskopen göra annat än lösa upp en situation som närmast blivit fast - i betydelsen fastlåst. Nu vet vi vilka som kommenderar i Visby stift och det är kanske välmotiverat att en del som kallats till fortbildningen inte kommer. Såvitt jag kan se, ska de nog inte förses med kompetens att ta ungdomar på pilgrimsfärd. De skulle, bedömningen är min, hållas långt från människor i största allmänhet. De vill ju främst gestalta en sekt, samlad kring deras egna förutfattade meningar. Någon som helst kompetens att vara öppna inför andras meningar - än mindre inför människor som kan misstänkas ha andra meningar även om de talar om andra ämnen än de förgripliga - har de inte visat.
Gotlands Tidningar företer självfallet en icke-fråge-journalistik i dubbel mening. De gör en icke-fråga till nyhet och saknar därtill journalistisk kompetens att ställa de annorlunda frågorna inför det som nu demonstreras. Den verkliga frågan, av intresse för den allmänhet som ska möta dem, hade varit: Ni som är upprörda över att komminister Hagberg och biskop Urwin får tala - hur kan ni vara präster när ni inte tål människor som kan tänkas tänka annorlunda än ni? Hur öppna kan ni vara för vanliga gotlänningar och deras tänkesätt och frågor?
Biskop Koskinen är före detta men kan inte hålla tand för tunga. Hade han varit stiftschef hade biskop Urwin inte inbjudits, får vi veta. Bra att veta vad Koskinen går för. Han sorterar människor. Han tål inte andra åsikter. Så kommer han från Finland och har badat bastu med Kekkonen. Själv har jag tragglat VSB-pakten, den Finland hade med Sovjetunionen, för att bedöma när den svenska krigsmakten skulle sluta lita på att Finland var en barriär mot ryssen. Jag litade aldrig på finnarna. Då heller.
Kyrk-A:s man är en alert kyrkoherde. Om någon blir kränkt, är han emot emot det. Men hur är det möjligt för en präst att bli personligt kränkt av annat någon hyser en annan mening? Borde inte facket ha kunnat tänka två varv?
För egen del kan jag rannsaka mig. Tål jag att höra andras meningar? Svaret är ja. Ibland är det riktigt stimulerande. Dialog är grundhållning i det kyrkliga livet. Men inte på Gotland. Där hotar man med att utebli - och Fast blir lös. Så kanske GT kan sälja lösnummer också? Fast är det en nyhet att biskopar viker ner sig?
Ja, vad skulle biskopen göra annat än lösa upp en situation som närmast blivit fast - i betydelsen fastlåst. Nu vet vi vilka som kommenderar i Visby stift och det är kanske välmotiverat att en del som kallats till fortbildningen inte kommer. Såvitt jag kan se, ska de nog inte förses med kompetens att ta ungdomar på pilgrimsfärd. De skulle, bedömningen är min, hållas långt från människor i största allmänhet. De vill ju främst gestalta en sekt, samlad kring deras egna förutfattade meningar. Någon som helst kompetens att vara öppna inför andras meningar - än mindre inför människor som kan misstänkas ha andra meningar även om de talar om andra ämnen än de förgripliga - har de inte visat.
Gotlands Tidningar företer självfallet en icke-fråge-journalistik i dubbel mening. De gör en icke-fråga till nyhet och saknar därtill journalistisk kompetens att ställa de annorlunda frågorna inför det som nu demonstreras. Den verkliga frågan, av intresse för den allmänhet som ska möta dem, hade varit: Ni som är upprörda över att komminister Hagberg och biskop Urwin får tala - hur kan ni vara präster när ni inte tål människor som kan tänkas tänka annorlunda än ni? Hur öppna kan ni vara för vanliga gotlänningar och deras tänkesätt och frågor?
Biskop Koskinen är före detta men kan inte hålla tand för tunga. Hade han varit stiftschef hade biskop Urwin inte inbjudits, får vi veta. Bra att veta vad Koskinen går för. Han sorterar människor. Han tål inte andra åsikter. Så kommer han från Finland och har badat bastu med Kekkonen. Själv har jag tragglat VSB-pakten, den Finland hade med Sovjetunionen, för att bedöma när den svenska krigsmakten skulle sluta lita på att Finland var en barriär mot ryssen. Jag litade aldrig på finnarna. Då heller.
Kyrk-A:s man är en alert kyrkoherde. Om någon blir kränkt, är han emot emot det. Men hur är det möjligt för en präst att bli personligt kränkt av annat någon hyser en annan mening? Borde inte facket ha kunnat tänka två varv?
För egen del kan jag rannsaka mig. Tål jag att höra andras meningar? Svaret är ja. Ibland är det riktigt stimulerande. Dialog är grundhållning i det kyrkliga livet. Men inte på Gotland. Där hotar man med att utebli - och Fast blir lös. Så kanske GT kan sälja lösnummer också? Fast är det en nyhet att biskopar viker ner sig?
tisdag 3 januari 2012
Galna präster
Den avkragade präst som framträder med Orgelpipans blogg har offentligt förklarat hur han fifflat med pengar, inte följt gällande skattelagstiftning mm mm. Vi som betalat skatt och inte velat lura snälla tanter i församlingen vid bussutfärder, framstår som fån. Han har berättat en samling gamla s k fräckisar och försökt att själv bli person i dem. Han driver upprepat en kampanj för att få folk att lämna Svenska kyrkan. Han skriver för att kränka före detta kollegor. Han skriver i avsikt att spotta på sådant han en gång vid sin prästvigbning lovade att förkunna. Det är rätt tragiskt alltihop - men inte särskilt vettigt. Jag skrattade rätt länge när jag insåg att han lyssnat på ett satirprogram i radio, där jag och komminister Muhr i Borgholm förekom utan att han fattat att det var satir. Hur mycket fattar man då? Jag skrev om hans ekonomiska oegentligheter redan på 1980-talet i Kyrkligt Magasin. Han borde sedan länge ha förbrukat det personliga förtroendet - men folk gillar kanske när han beljuger kollegor? Älgjakten är lovlig i tre veckor. Präster får man jaga året runt.
På sistone ondgör han sig över domprostens i Växjö lön, som sägs vara 50 000 i månaden samt 100 000 extra per år i arvoden. Inte vet jag. Men det finns en kyrkoherde som har nästan 60 000 i Oskarshamn och tusenlappen sämre har den i Döderhult medan kyrkoherden i Mönsterås, en liten ort på ostkusten, har just 50 000. Kanske domprosten inte särskilt ska hängas ut?
I sak har bloggaren rätt - det finns numera många fantasilöner i Svenska kyrkan. Själv var han bland de bäst betalda i stiftet genom att dels ha en heltids prästtjänst samt därtill lärartjänst (i olika omfattning). Men i stället för att försöka styra på sak, styr bloggaren på person. Somligt blir bara vedervärdigt - som när bloggaren profeterar om den nyss tillsatte prästen, sokm säkert kommer att inleda sexuella förbindelser med ett antal kvinnor i församlingen. Han, den avkragade, kallar detta för att "få fett på sylen". Nå, han kanske speglar sig själv i det han kan - för att det skulle finnas präster som med heligt allvar vill bygga församling, tycks ha gått honom förbi.
Självfallet finns det ingen möjlighet att försvara sig mot svepande och kränkande beskyllningar. Jo, det finns. Men inga lagliga. Mannen är avkragad och ärekränkningsmål kräver ekonomiska resurser som vanliga enkla präster på landet knappast har.
Lika illa ter sig situationen på Gotland. Nu skickade två kvinnliga präster ut ett upprop. De vill inte vara med när biskop Urwin kommer på studiedag för att tala om pilgrimsfärder för unga. Var det fel på den förre föredragshållaren därför att han kunde misstänkas inte helhjärtat försvära sig till 1958 års ämbetsreform (m/58, kan vi kalla den) är det också fel på biskopen därför att han har "teologiska ståndpunkter somm innebär att en del av mänskligheten underkänns pga kön eller sexuell läggning". Nu tänks en partiell bojkott av fortbildningen mellan lunch och middag - och det innebär väl att de i vart fall äter?
Om nu ett antal präster inte kan höra någon tala i ett ämne därför att han stämplas för fel åsikter i några frågor - hur kan de ta avstånd från en föreläsare på något som uppenbart är en fabrikation? Vari består biskopens underkännande av en del av mänskligheten?
Jag frågar eftersom jag blir alltmer oroad. En sak är den avkragades verksamhet som syftar till att kränka - men själavårdsmässigt slår han sönder för människor han haft sig anförtrodda genom att spotta på det de håller heligt och slira med sådant som inte hör offentligheten till. Men de som nu träder fram på Gotland gör sig väl omöjliga som utövare av själavård i sina församlingar - för vem kan veta att dessa inte tar avstånd från syndare som kommer med sina svagheter och frågor? De kan ju inte umgås med och lyssna på alla - det är vad vi fått veta. Och signalerna är övertydliga - somliga hör inte hemma i den fina gemenskapen i Visby stift. Men om somliga inte gör det - hur ska somliga andra fatta att de gör?
Domprosten Hermansson uttalar sig i GT, som inte betyder Gin and Tonic utan Gotlands Tidningar. Han säger: "Det är mycket olyckligt att en sådan tydlig företrädare för kvinmoprästmotstånd bjuds in," Men det var ju andra saker biskopen skulle tala om - ungdomar på pilgrimsfärd! Det spelar ingen roll - lika lite som ett sådant faktum spelade roll i DDR.
Vi ser nu de totalitära vara å bane. Vem missar detta faktum? Och så, just så, framträder nu Svenska kyrkan offentligen. Som en kyrka med anseende till person. Det är förödande. Säger biskop Fast något annat än att Fan ska vara biskop i Visby stift, beror på enbart på hans fromhet.
På sistone ondgör han sig över domprostens i Växjö lön, som sägs vara 50 000 i månaden samt 100 000 extra per år i arvoden. Inte vet jag. Men det finns en kyrkoherde som har nästan 60 000 i Oskarshamn och tusenlappen sämre har den i Döderhult medan kyrkoherden i Mönsterås, en liten ort på ostkusten, har just 50 000. Kanske domprosten inte särskilt ska hängas ut?
I sak har bloggaren rätt - det finns numera många fantasilöner i Svenska kyrkan. Själv var han bland de bäst betalda i stiftet genom att dels ha en heltids prästtjänst samt därtill lärartjänst (i olika omfattning). Men i stället för att försöka styra på sak, styr bloggaren på person. Somligt blir bara vedervärdigt - som när bloggaren profeterar om den nyss tillsatte prästen, sokm säkert kommer att inleda sexuella förbindelser med ett antal kvinnor i församlingen. Han, den avkragade, kallar detta för att "få fett på sylen". Nå, han kanske speglar sig själv i det han kan - för att det skulle finnas präster som med heligt allvar vill bygga församling, tycks ha gått honom förbi.
Självfallet finns det ingen möjlighet att försvara sig mot svepande och kränkande beskyllningar. Jo, det finns. Men inga lagliga. Mannen är avkragad och ärekränkningsmål kräver ekonomiska resurser som vanliga enkla präster på landet knappast har.
Lika illa ter sig situationen på Gotland. Nu skickade två kvinnliga präster ut ett upprop. De vill inte vara med när biskop Urwin kommer på studiedag för att tala om pilgrimsfärder för unga. Var det fel på den förre föredragshållaren därför att han kunde misstänkas inte helhjärtat försvära sig till 1958 års ämbetsreform (m/58, kan vi kalla den) är det också fel på biskopen därför att han har "teologiska ståndpunkter somm innebär att en del av mänskligheten underkänns pga kön eller sexuell läggning". Nu tänks en partiell bojkott av fortbildningen mellan lunch och middag - och det innebär väl att de i vart fall äter?
Om nu ett antal präster inte kan höra någon tala i ett ämne därför att han stämplas för fel åsikter i några frågor - hur kan de ta avstånd från en föreläsare på något som uppenbart är en fabrikation? Vari består biskopens underkännande av en del av mänskligheten?
Jag frågar eftersom jag blir alltmer oroad. En sak är den avkragades verksamhet som syftar till att kränka - men själavårdsmässigt slår han sönder för människor han haft sig anförtrodda genom att spotta på det de håller heligt och slira med sådant som inte hör offentligheten till. Men de som nu träder fram på Gotland gör sig väl omöjliga som utövare av själavård i sina församlingar - för vem kan veta att dessa inte tar avstånd från syndare som kommer med sina svagheter och frågor? De kan ju inte umgås med och lyssna på alla - det är vad vi fått veta. Och signalerna är övertydliga - somliga hör inte hemma i den fina gemenskapen i Visby stift. Men om somliga inte gör det - hur ska somliga andra fatta att de gör?
Domprosten Hermansson uttalar sig i GT, som inte betyder Gin and Tonic utan Gotlands Tidningar. Han säger: "Det är mycket olyckligt att en sådan tydlig företrädare för kvinmoprästmotstånd bjuds in," Men det var ju andra saker biskopen skulle tala om - ungdomar på pilgrimsfärd! Det spelar ingen roll - lika lite som ett sådant faktum spelade roll i DDR.
Vi ser nu de totalitära vara å bane. Vem missar detta faktum? Och så, just så, framträder nu Svenska kyrkan offentligen. Som en kyrka med anseende till person. Det är förödande. Säger biskop Fast något annat än att Fan ska vara biskop i Visby stift, beror på enbart på hans fromhet.
måndag 2 januari 2012
98% och fler procentsatser
Det trovärdiga och sannfärdiga vittnet säger att 98% av kyrkoherdarna saknar kompetens för sitt jobb. Kan det vara så? Men vittnet är självt vikarierande kyrkoherde - så vem är jag att säga emot? I bästa fall kan de rika pastoraten förse den nytillsatta kyrkoherden med kompetensutbildning. Det blir rätt kostsamt. Först en rejäl lön och därefter många timmars kurs. Stiften har utbildningar också. Förberedande, tror jag.
Min undran gäller något annat. Jag undrar vad vi egentligen har kyrkoherdar till. Vad gör dom? Har vi lurats att lägga en mängd underligheter på somliga präster som därmed inte får tid att vara präster, det som de vigts att vara? Ska vi ägna resurser åt att utbilda kyrkoherdar att utföra just dessa meningslösheter, som kallas väsentligheter?
Jag läser sålunda ett exempel på tidsbudget. 30% av årsarbetstiden tänks gå till - i prioritetsordning! - personal/planeringsmöten. 30% också till gudstjänster/kyrkliga handlingar. 18% till konfirmander (hahaha - hur många konfirmander har vi?), 12% - håll i er - till sammanträden. Det är 200 timmar det. Själavård/enskilda samtal tar halva den tiden, 6%. Slutligen ägnas 4% åt övrigt. Detta exempel tycks gälla präster i allmänhet. Då saknas studiearbetet och administrationen (papper och telefon). Hur ser det ut för kyrkoherdarna? Consider your call, besinna din kallelse, hette det hos benediktinerna när de firade jubileum. Vad ägnar vi oss åt?
Till det trovärdiga och sannfärdiga vittnet skulle jag vilja ställa en annan fråga. Hur många av kyrkoherdarna
a) vet hur man bygger församling?
b) har byggt levande församlingar?
c) kan bygga levande församlingar?
Vad skulle vittnet svara om samma fråga ställs om våra biskopar?
Min undran gäller något annat. Jag undrar vad vi egentligen har kyrkoherdar till. Vad gör dom? Har vi lurats att lägga en mängd underligheter på somliga präster som därmed inte får tid att vara präster, det som de vigts att vara? Ska vi ägna resurser åt att utbilda kyrkoherdar att utföra just dessa meningslösheter, som kallas väsentligheter?
Jag läser sålunda ett exempel på tidsbudget. 30% av årsarbetstiden tänks gå till - i prioritetsordning! - personal/planeringsmöten. 30% också till gudstjänster/kyrkliga handlingar. 18% till konfirmander (hahaha - hur många konfirmander har vi?), 12% - håll i er - till sammanträden. Det är 200 timmar det. Själavård/enskilda samtal tar halva den tiden, 6%. Slutligen ägnas 4% åt övrigt. Detta exempel tycks gälla präster i allmänhet. Då saknas studiearbetet och administrationen (papper och telefon). Hur ser det ut för kyrkoherdarna? Consider your call, besinna din kallelse, hette det hos benediktinerna när de firade jubileum. Vad ägnar vi oss åt?
Till det trovärdiga och sannfärdiga vittnet skulle jag vilja ställa en annan fråga. Hur många av kyrkoherdarna
a) vet hur man bygger församling?
b) har byggt levande församlingar?
c) kan bygga levande församlingar?
Vad skulle vittnet svara om samma fråga ställs om våra biskopar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)