fredag 27 januari 2012

Plats

Torsdagsdepressionens ledare följer mig. Prästen som inte sa sig tro på Gud blir ett Youtube-.klipp och avhånas. Brita Häll tolkar situationen. Den unge prästen har en uppriktig tro men hittade inte de rätta orden. Nja, han sa som KG Hammar, som den minnesgode vet. Pedagogiken fungerar inte riktigt för någon av dem och i grund och botten beror det på den kunskapsbrist som gör tron otrolig. Själva tilltaget att fråga en ung präst, som just avlagt sina löften och läst trosbekännelsen, om han tror på Gud, är otroligt! Lika otroligt som nej-svaret. Ulla Karlsson-fallet blir ett annat exempel på ovilja att förstå, förstår man av ledaren, och när det gäller omskärelse konstateras att ett återkommande tema varit "misstron mot meningsmotståndarens motiv och drivkrafter".

Jaså, är det så i Svenska kyrkan? Och om det verkligen är så - är förhållandet nytt? Brita Häll stiger fram som en med ansvar för att leken ska vara hederlig och jag häpnar. Det vi nu ser i några nya konstellationer är ju den gamla vanliga ohederlighet som många av oss utsatts för under decennier. På den tid som högkyrklighet var ett väl definierat begrepp, utsattes just de högkyrkliga för detta. Skillanden var att de var tillåtet byte. När samma mekansimer slår till mot andra - och när tre kvinnliga präster hamnar i en omskärelsedebatt - blir det annorlunda. I grund består dock rollfördelningen.

Kyrkans Tidning påminde väl inte om åttonde budet när Markus Hagberg nio veckor efter en föreläösning, släpades runt misstänklliggjord för något han alls inte talat om? Kyrkans Tidning kunde inte alls förstå vad saken gällde och vilka intrigörerna var. När samma tidning hade frågesport i sitt julnummer fanns en fråga om kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl med. Han påstods ha förlovat sig - inte dom! - med en präst i samma församling. I nr 3 beklagade Kyrkans Tidning. Församling skulle vara pastorat. Men tidningen tycker att ett tillmäle är en korrekt titel och inget att beklaga. Jag är - person! - kvinnopräöstmotståndare. Jag har inte väl motiverade frågor och invändningar i sak därför att jag är påläst om en konflikt. Person styr vi på! Stämplar etikett gör vi! Och vi framstår som Kyrkans -!- Tidning. Det är lärorikt men undergräver kanske tidningens ledarsidas ställningstaganden när det där talas vackert? Om inte slutsatsen är given: Det är i Svenska kyrkan skillnad på skit och pannkaka.

Jag ska helt kort upprepa mina insikter: Ohederlighet är en grundkategori i Svenska kyrkan. Man kan leva med den, utsatt för den. Men man ska veta att den är verklig. Jag har beskrivit den i årtionden. Det nya är att andra grupper utsätts för normalbeteendet i Svenska kyrkan.

6 kommentarer:

  1. Och då kanske förståelsen - mirabile dictu - ökar mellan ganska vitt skilda opponenter inom SvK? Jag noterar att även radikalliberalteologen Christer Hugo ifrågasätter dogmen om gravida män, se http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/pride_r%C3%A4ttigheter_och_liberalism fast han då per automatik utsätter sej för samma anklagalse som Göran Hägglund. stackaren, inte förmår försvara sej emot, nämligen stöd till "tvångssteriliseringar". Som ju bara är ett rätt hutlöst sätt att driva den gnostiska tesen om barnaföderskor som mentala män...

    SvaraRadera
  2. Ja, Christer Hugo är ju en intressant person. Var inte han aktiv i de mest konservativa lutherska sammanhangen för ett visst antal år sedan?

    SvaraRadera
  3. En intressant iakttagelse. Påhoppen från dem som har tagit taktpinnen i SveK har riktats mot fienden, men nu hoppar man även på varandra. Vi får nog se mer av sådant.

    SvaraRadera
  4. Var det nån som sa catfight? Grrrr... Voff!

    SvaraRadera
  5. "...den kunskapsbrist som gör tron otrolig"
    är en träffande formulering. Okunskapen anser att tro är ett uttryck för mindre vetande, ja dumhet, rentav ondska. Utan tron faller man tvärtom lättare i diverse dumheters och synders snaror. Inga garantier finns dock.

    Min fråga blir: När nu för varje generation antalet troende intellektuella tycks bli allt färre - och vi skall inte tala om antalet gudstjänstfirande intellektuella - hur skall kvarvarande, mindre välutrustade kristna kunna överleva i tron? Töntstämpeln är märkbar bland yngre kyrkliga. Tyvärr. Visst finns undantag. Men ändå. Relativt få ungdomar med högstatusprofil återfinns i kristna skolgrupper. Kanske bra i vissa avseenden. Kanske fatalt vad beträffar rekrytering till grupperna? Och hur många ungdomar besöker med lust och i konkurrens med annat en svenskkyrklig gudstjänst? Hur många får ut något av församlingen och dess gudstjänstfirande? Svaren blir rimligen föga uppbyggliga. En av sönerna sammanfattar läget:

    -Jag väljer bort de flesta gudstjänster eftersom jag inte står ut med att höra det som prästen säger. Jag kan inte längre lura mig själv, att det skulle vara kristendom. Det som blir kvar, där läran och praktiken är OK, har en medelålder på 70+. Församling innebär gemenskap. Lessen! Jag kan inte känna någon större gemenskap med pensionärsklubben. Då får det hellre bli en församling med tjockt med ungdomar. Även om dom skulle ha skumma läror. Man måste kunna känna gemenskap.

    Nä, säger jag. De heligas gemenskap lär inte bli överdrivet manifest framöver i vår del av världen. Men det räcker att resa till Indien eller Afrika söder om Sahara för att inse att kristendom och församlingsliv är företeelser på stark frammarsch. Det bör betänkas mellan jeremiader och litanior!

    Per S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Käre Per S, det beror på vem man vill samlas kring Om det är Herren man vill möta, går man dit där han kan tänkas vara. De problem som Dag och Per S skildrar är på ett sätt allmänmänskliga: så blir det när människors tankar tar över. Men det behöver inte vara så. Mina erfarenhet av ortodox kristendom är att viljan att lära sig och kärleken till gudstjänstgemenskapen med Herren och hans heliga är överraskande stark. fm

      Radera