Antingen kan man vara hård mot idéer och mjuk mot människor eller hård mot människor och mjuk mot idéer. Svenska kyrkan har blivit hård mot människor (de oönskade) men mjuk mot idéer. Allt kan rymmas inom konceptet. Någon kritisk prövning behövs inte, kan inte ens tänkas - för kunden har liksom alltid rätt. De oönskade är de som genom åtbörder och tal hotar det idémjuka, sådana som driver sanningsfrågor och inte bara lämplighetsfrågor, ställer insikter mot åsikter.
I Svenska kyrkan sorteras människor. Det är uppenbart numera en självklar hållning. Domprosten Hermansson styrde offentligen mot person när Markus Hagberg hållit föredrag och saken skulle hanteras medialt efter nio veckor men lika självklart gör Annika Borg detsamma med sitt käcka förslag att biskop Urwins syster gärna kunde bjudas till Visby stift. Jag känner inte systern mer än att hennes bror, när mina konfirmander mötte honom i somras, berättade att han hade en syster som var präst - men det är uppenbart biskopen som bedriver ungdomsmission som låter tala om sig och kan predika för ungdomar och lära ut något om detta. Den saken bortser man nu från - för vi går från sak till person. Allstå kan man gärna bjuda in systern. Endast på mentalsjukhusets slutna avdelning hade detta förslag framstått som begåvat - samt, förstås, i "den moderna Svenska kyrkan av idag". Modern av idag är uttrycket.
Det mjuka mot människor är annars det apostoliska sättet att förhålla sig. Godta varandra så som Kriustus har godtagit er, heter det. Det finns en kristen poäng med att skilja mellan sak och person men kanske också en poäng att idogt bedriva sakgranskning och idédebatt. Jag menar, också om Djävulen själv hävdar att 2+2=4 är jag benägen att hålla med honom i sak utan att därför gilla honom. Hållningen tycks mig apostolisk.
Ett klag:
SvaraRaderaSlutna(med lås och LPT-intag) psykiatriavdelningar är till för patienter som anses behöva kvalificerad dygnetruntvård och motsätter sig behandling. Att ta till paralleller med sluten vård som argumentationsknep är knappast mera lyckat än att hänvisa till hudfärg eller religionstillhörighet som symptom på suspekt obehaglighet. Lite fult. I mitt tycke lite fulare än det Borgska argumentationknepet med biskop Urwins syster. Kanske nästan lika roligt. Men bara nästan.
I övrigt kan man väl bara säga att SvK fungerar som de flesta verksamheter. Människan är sig lik. Hon ger ett tjuvnyp och gynnar sitt eget, då hon kan. Visst vore det roligt om kyrkan fungerat bättre, men det gör hon nu knappast. Men troligen inte heller sämre. Och det räcker inte...
Per S
Men det är tydligen tveksamt om 2+2 ska anses bli 4 - om det är en "högkyrklig" som sagt det.
SvaraRaderaLG
Du har träffat djupt rätt i denna sak. För just så är det. Diabolos har fått sitt utrymme så att man inte kan skilja på sak och person. Det har ju Svek visat genom att inte anta den som har en konservativ kristen uppfattning. Och framförallt, som det nu är i Lunds dumkapitel, att en klassisk teolog och präst ställs inför att antingen lämna Svek eller bli "avkragad". Tänk om man förstått Kristi ord: "Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra, som jag har älskat er." (Joh 15: 12)
SvaraRadera/leikrmannen
Det tycks mig som att vi rent generellt, i Sverige, och Svenska Kyrkan, blivit sämre på att skilja mella sak och person. Jag tror det har att göra med att Gud inte får vara med. Finns ingen nåd kan det djup inte finnas där man ser att Gud älskar syndaren, men inte synden. Alltså, allt värre mediadrev där man distanserar sig från det man avskyr, tex sin egen svaghet.
SvaraRaderaI globaliseringen blir Svenska Kyrkan alltmer provinsiell. Med bristande djup kan man inte förstå det relativa i ens egen ståndpunkt och därmed blir andra konstiga. "Vi är finast!"
Sådant här har ju alltid funnits, men som sagt, min bedömning är att detta blivit sämre i vårt land under min livstid, c:a ett halvsekel. Har jag fel?
Man ska inte vara mjuk mot villolärare om man är hård mot deras idéer. Man ska inte ta emot dem och hälsa dem välkomna (som lärare). Man kan däremot hjälpa dem på många sätt rent mänskligt och "samla glödande kol" på deras huvuden.
SvaraRaderaMen i princip gör gotlandsprästerna rätt som inte vill ta emot Lindsay Urwin och Markus H. ifall de uppfattar dem som värsta villolärarna (som typ förnekar Kristus). Västerås stift skulle inte ha tagit emot John Shelby Spong som biskop, och det handlar inte om att vara "hård mot människor". (Om Spong eller Urwin hölle på att svälta ihjäl hoppas jag att även deras tuffaste teologiska motståndare skulle kunna tänka sej att räcka dem en bit bröd).
Det Dag Sandahl m.fl. måste diskutera är naturligtvis: ska vi ha lärotukt eller inte (klart vi ska) och mot vilka ska denna rikta sej. Att tala allmänt om mångfald och att skilja på sak och person ger dålig vägledning beträffande vilka vi ska ta emot som andliga ledare i våra församlingar.
Andreas: Du definierar vad du menar med villolärare riktigt - en som leder bort från Kristus - men väljer du också åsikt åt Gotlandsprästerna, eller är du sarkastisk?
SvaraRaderaJag trodde att de som var för kvinnliga präster definierade detta som en ordningsfråga, som därmed inte kan falla under villolärarrubriken?
Om någon har en omvittnad förmåga på ett område och en politiskt inkorrekt åsikt i en annan fråga, ska väl ingen behöva överföra det förment sjuka på det friska? Ingen har ju rätt i allt. Jag tror att vi bör vara beredda att lyssna på alla som Gud vill använda - och ödmjuka för att vi också har åsikter som behöver omprövas... Man må väl ändå kunna begäran att präster skall kunna pröva det som säga mot Ordet?