söndag 26 augusti 2012

Kyrkorna lockar

Statistiken över kyrkomedlemmar har tydligen kommit och Växjö stift leder ligan. Biskop Johansson är förtjust. Han har kommenterat i ett pressmeddelande, antar jag, och i Barometern/OT återgavs både statistik och kommentarer. Jag undrar lite över hur biskopen tänker när han analyserar, dock: "Har du många medlemmar skapar det aktivitet, det blir många förrättningar, dop, vigslar och begravningar. Och en församling som är aktiv ökar benägenheten bland medlemmarna att själva vara aktiva. Så det är mycket glädjande för stiftet att vib har så höga melemssiffror" - men borde inte aktiviteten vara stor i Stockholms eller Lunds stift då? Obestridligen finns där ju många medlemmar. Dubbelt så många som i Växjö stift.

Tidningen hetsar dock mer upp mig genom något som kallas "Fakta" för där anges mest kyrkliga och minst kyrkliga i Kalmar län. Mest och minst räknas i procent av folkmängd. Minst kyrklig är Två systrars församling i Kalmar (59.9%) och mest kyrklig Långasjö församling (90.5%). Men hur ser det ut i respektive bygd? Långasjö är utvandrarort, bokverket En Smålandssocken emigrerar beskriver. Norrliden, där Två Systrars finns, är numera en utpräglad invandrarbygd. I Långasjö bor 857 personer och 776 och är medlemmar. I Norrliden 6009 och 3597 är med i Svenska kyrkan Om kyrksamhet skulle räknas i termer som gudstjänstdeltagande är jag inte säker på att Långasjö kommer så högt.

Då återstår att avnjuta komministern Ulla Sköld-Jonsson, tidigare metodistpastor i nejden men numera komminister med särskilt ansvar för Långasjö. Hon markerar att Långasjöborna också deltar aktivit i församlingsarbetet, inte bara är medlemmar. "Verksamheten pågår hela veckorna, inte bara på söndagarna, och vi har ett flertal studie- och samtalsgrupper som träffas i veckorna", berättar hon och sammanfattar "kyrkan är förankrad överallt - en del av vardagen."

Biskopen talar om "aktiv församling" där jag skulle säga "levande" och komministern talar om vardagarna och "inte bara söndag" där jag verkligen skulle tala söndag. Kanske är ordvalet inte så avgörande men jag befruktar det värsta, som gubben sa. En kyrka kan verkligen bli aktiv med många anställda när den inte längre lever och kyrkolivets relevans kan bestå i ett utbud verksamhet i bygder där annan service saknas.

I Långasjö var Jan Redin kyrkoherde. 1954 skrev han i Rundbrev om kyrklig förnyelse hur kyrkolivet tronar på minnen från fornstora dar. I kyrkan ser prästen de tomma bänkarna. 1/3 av dem är fylld som bäst. Det betydde då 150-200 personer för kyrkan i Långasjö rymde 550. Och fader Jan såg att de fromma var gamla. I en uppgörelse med doktor Norberg, som granskat högkyrkligheten, granskar fader Jan i Rundbrevet samma år klyschor i gammalkyrklighetens kritik av högkyrkligheten och konstaterar att de kyrkliga bygderna finns inte längre. Kontraktsprosten dr Norberg påstod att man reagerar mot de rituella nyheterna genjom att utebli från gudstjänsten. Fader Jan undrar vem "man" är och så kommer det: "I dr Norbergs församling, där man inte infört några rituella nyheter, reagerar 'man' inte så. Där går 'man' alltid kyrkan. Så roligt, att det ändå alltjämt finns en sådan församling. Jag tror jag flyttar dit." (Jan Redin kan läsas i den lilla boken Kyrklig förargelse, Pro Veritate, Uppsala 1978).

Så ska en polemisk slipsten dras men dysterheten ska inte tappas bort. Lägesanalysen från 1954 berättar vad som hänt och ger relief åt det som nu sägs, när det är så aktivt och så mycken vardagsverksamhet.

Och vad om Två Systrars mera, denna söndag när församlingens pensionerade (men vikarierande) diakonissa ånyo firar födelsedag? Jag kanske ska citera biskop Wadensjö, som för många år sedan var på besök och, lite tagen av vad han såg och hörde, fällde yttrandet: "Något sånt här har vi inte i Karlstads stift." Man kan vara kyrklig utan att kunna redovisa procentuellt höga medlemssiffror. Kyrklighet är nämligen något annat, trots allt.

2 kommentarer:

  1. Ett återkommande problem är väl att det sällan finns flera tolkningsnycklar samtidigt, parallellt. Å ena sidan är ju statistik nödvändig för att se tendenser och ev framtidsförändringar, å andra sidan måste ju varje konkret situation tolkas. När jag var barn fick jag målarböcker där vissa sidor hade massa prickar med siffror intill. Drog jag streck i rätt ordning blev det en figur som sedan skulle färgläggas. I kyrkan måste man ofta bara göra en prick, några streck kan aldrig dras eller i allafll väldigt vaga. Prickarna är våra förrättningar. Ibland blir det streck från ett dop till en vigsel till högmässa, bra det! Sällan blir det en figur att färglägga och sällan en stor figur men små kan det bli, levande församlingar! Tyvärr blandas det ihop och vi får en skarp skillnad mellan det synsätt växjöbiskopen tydligen har och det Dag S framför, jag tror det är att se saken ensidigt, det som behövs är båda perspektiven samtidigt, fler streck, fler färger! / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  2. Tillbaka från förmiddagsgudstjänsten i den lilla nyrenoverade halländska risbygdsförsamlingen. Ett tjogtal äldre besökare förutom oss tillresta. Plus kyrkvärdar i kyrkvärdsbänken i det himmelsljusa koret och engagerad kyrkobetjäning och prästfru. Tänk att sådant fortfarande finns:) I förhållande till det ringa befolkningstalet enastående statistik. Utmärkt, lättmemorerad predikan av klassiskt snitt med snärtiga slängar av dagsaktuell relevans. Lag och evangelium fördelade lika. Hembakt med saft eller kaffe under orgelläktaren. Vänlig, oskruvad stämning. Kyrkbacken ack så vacker!


    -Här behöver vi inte rädas att säga ett rent och klart Guds Ord, myser kyrkoherden med sin västkustska accent.

    -Nej, jag har ju inte så länge kvar, svarar han på en diskret fråga om den kommande pensionen.

    Alla vet, att prästgården kommer att säljas efter tjänsteinnehavarens pensionering. Att nuvarande två - tre söndagliga gudstjänster snabbt blir en, för att snart bli en var fjortonde dag och senare en per månad. Vem kommer i längden till gudstjänst, när prästen blåser ut från Tylösand eller än längre för en snabbis utan lokal förankring?

    Så måste det ha känts under andra halvan av 1500-talet i obygden: Så länge den gamle prästen levde, förblev allt i tysthet vid det trygga katolska. Men för varje vecka kom den nya tiden allt närmre. Och bara någon generation senare skulle kättarbålen börja brinna för de modiga, som vågade bekänna den gamla, papistiska läran och seden.
    Magnus Nymans 'Förlorarnas historia' (Katolska bokförlaget, 2002) manar till omläsning.

    Per S

    SvaraRadera