fredag 7 juni 2013

Begåvade analyser

Jag fick läsa om vad jag skrev i går, för jag mindes inte att jag börjat någon politisk valrörelse inför 2014 och kunde inte komma ihåg att jag gjort någon vänster-analys. Tvärtom, trodde jag mig minnas, hade jag pekat på att en klassanalys inte var tillämplig på det skuggsamhälle som jag skrev om. "Trasprolatariat" stämmer knappast som beteckning. Hur detta skuggsamhälle sedan är organiserat, hade jag inte tagit upp. Min poäng var ju bara att det är ett skuggsamhälle, ett samhälle utanför vårt samhälle, vad nu "vi" är. Inläsningar i stället för innantill-läsning, konstaterade jag om protesterna sedan jag usatt texten för min egen insiktsfulla genomläsning.

Jag passade också på att i blogginlägget ifrågasätta talet om de så kompetenta diakonerna, som vet mer om utanförskap och fattigdom bland barn, unga, vuxna och gamla än andra. Jag gjorde det för att samtidigt plädera för en kyrkosyn som tar gudstjänstfirarna på allvar. Detta kan i och för sig uppfattas vara en varning riktad mot de kyrkpolitiker som - politiskt - tänker att "kyrkan" är verksamhet, tjänstemän som  kallas in och säger, ja vad då? Kan man gissa att de kallas in när de förmodas säga det som beslutsfattarna vill höra? Jag tänker gudsfolket, som inte kan styras och som är det folk prästen betjänar. Det är dessa människor som, efter kyrkofaderns ord, "är överallt". Också i skuggsamhället - eller?

Andra tänker annorlunda. Som att kyrkan är ett vi "och har en inte obetydlig röstandel i det samhälle som byggs". Utsagan betyder att det är val om ett år och slutsatsen av påståendet blir: "Därför måste också kyrkan  söka efter orsakerna när förorten brinner." Varför det? Och hur då? Tillsätta en utredning, en kyrklig utredning? Är det inte rimligare att muntra människors kallelser att leva i världen och därmed försöka förstå vad som sker? Läser inte kyrkfolket också de politiska böckerna och följer inte kyrkfolket de politiska debatterna och bildar sig en uppfattning? Sänds inte detta folk från söndagens högmässa med uppdrag i världen? Och det sker utan att bli neurotiskt. En stackars skribent, missionsförbundare förstås, kom fram till att det i ett demokratiskt samhälle är ett "vi" som bär ansvaret för krigshandlingar i Afghanistan, brinnande förorter och klimatpolitiken. Det är att orimligt kollektivisera politiskt fattade beslut. Dumt, helt enkelt. Vi behöver inte nödvändigtvis vara ett vi med dom. Också den nu så upphöjde Bonhoeffer visste att det fanns ett annat Tyskland.

Det sägs att "Svenska kyrkan med sin folkkyrkokaraktär skulle kunna beskriva, berätta och analysera vanmakts-Sverige." Tror någon - bortsett från den politiska retoriken eller den vackra tanken - detta? Finns resurserna, kompetensen? Eller är detta just det snack som Charlotte Engel effektivt skar upp i sin avhandling?

Christian Björk skriver i Svenska Dagbladet denna dag en understreckare och belyser hur det som den funktionalistiska stadsplaneringen eftersträvade nu ger ett segregerat Stockholm. Så har de svenska städerna byggts rakt av. Finns det något kristet svar för att lösa uppgiften att integrera, det som Björk ser vara en omöjlig uppgift i en förortsstruktur som byggts efter motsatta principer?

Såvitt jag förstår är ansvaret att se till att kyrkolivet i den kyrka, som rimligtvis ligger i förortens centrum och inte som en del av ett bostadskluster (medelklassens) blomstrar och bygger församling, d v s blir den mötesplats som saknas. Lite konstigt är det kanske ändå att den gamla kyrkliga principen att bygga kyrka skulle fungera integrerande med rätt slags präster och diakoner, d v s de arbetsvilliga och pastoralt medvetna (den som vill kan här läsa "högkyrkliga" enligt den modell jag förespråkar). Men det kräver nog också en hängiven missionär, specialiserad på arbete bland muslimer, en sådan brinnande missionär som har ett svar på frågan hur kristna underkläder ska se ut.

Fast, tanken slår mig, i flera städer, inte minst Stockholm, tycks församlingssammanläggandet också resultera i att småkyrkorna försvinner .... Då återstår en finare kyrka lite längre bort och alls ingen integration. Men för ett sådant demokratiskt beslut är inte vi ansvariga. De som fattade beslutet är det. Och priset betalas förstås av andra - men inte säkert av oss.

7 kommentarer:

  1. Det som ligger bakom de för kyrkan ödesdigra kyrkomötesbesluten är just ett "demokratiskt det" aldrig ett bekännande vi.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett bekännande "vi" hyser inget intresse för att ta heder av andra. Det som saknas är som alltid tillit till Guds försyn och Jesu kärlek. Därför har Jesus anvisat en smal väg och en trång port till en stor kärlek. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Precis! Den helige Ande och vi (apg 15:28) är ett personligt bekännande vi såsom den apostoliska tron visar till skillnad från de politiskt och kulturellt beroende massornas breda ideer.

      Radera
  2. Egentligen är det inte så konstigt. Präster och lekfolk som avskaffat både Kristus och djävulen blir såklart vilsna. Då måste de ut och göra sig rediga, skaffa sig ett existensberättigande, genom att söka efter orsaker när förorten brinner.

    Nej, back to basic, säger jag. Bekänn Kristus och fatta att djävulen verkligen finns så löser sig resten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Avskaffandet av djävulen är intressant! Den sk utilarismen som väl dog med andra världskriget dyker ibland upp i kyrkan med tanken att göra gott för så många som möjligt, en liberal inställning om att " rädda vad som räddas kan" men Guds Ord säger att det gäller ALLA, inte blott de flesta. Samtidigt bör Jesu farhåga " skall människosonen finna någon tro" och de allvarliga orden " det kommer en tid då kärleken skall kallna hos de flesta" besinnas. Om kyrkan då ägnar sig åt att organisera sig själv kommer hon sakta men säkert klippa av den gren hon sitter på. Det är ingen fara i o f sig för Svk har aldrig givits ett löfte om att bestå intill tidens slut. Det löftet ges den som är döpt i den Treeniges namn. Det håller mot allt fanskap. Fö är djävulen " bara" en fallen ängel, ingen motgud. Håller man ett fast grepp om det som griper en själv, är Guds försyn att lita på. Det vaccinerar mot både rädsla och dumhet, även när den är from. / Magnus Olsson

      Radera
  3. Nä Dag, "klassanalys" gjorde du sannolikt inte - men ordet som sådant är inte i mitten, definitivt inte höger, men sannolikt vänster. Vem talar idag om klasser? Vänstern! Sannolikt mera G Schyman, där jag får en nära-döden-upplevelse varje gång jag träffar på henne i snabbköpet. Och som i ungdomen förvirrad, och med medlemsskap i KFML (r) och i SKP känner jag igen tugget - och ryggar mer än lite. Det här är inte kristendom Dag, inte i DESSA partier, och det kan aldrig bli det! Ursäkta att jag är gammalmodig. Visst vet jag att fienden ofta finns i gäspande Moderater som sitter och pruttar på sina "fina" mandat i kyrkoråd etc, och där jag mer än EN gång kommit på kollisionskurs för att ha hävdat att det faktiskt är Guds Ord som gäller och inte deras parti-agenda. Och ja, jag erkänner, jag är gammalkyrklig - och därigenom värd att avkragas av någon sk biskop/biskopinna! MEN - man blir lätt hemmablind i teologiska frågor. JAG OCKSÅ! - Dock har jag märkt att så länge jag argumenterar utifrån bibeln och inte i vilken ficka min partibok just nu befinner sig ( Det lär inte spela någon roll vad vi röstar på, då allt blir samma röd-blåa soppa ändå) - blir diskussionen betydligt mer givande och betydligt lättare att följa. Och det är faktiskt, trots att jag är gammalkyrklig, bara när du vinkar röd flagg som jag ryggar! Från vänstern har det då ännu inte kommit något konstruktivt vad gäller samhälle och kyrka, snarare tvärt om. Inte för att jag har något politiskt alternativ, då vänster-höger nu går i armkrok bokstavligt talat i min kommun (för att stänga ute socialdemokratiska rasister = Svedrigedemokrater) - men kanske hyser jag tanken att vi kristna mitt i allt elände borde vara lite mera introverta, och gå tillbaka till källorna. Och det med ledare som du, som har SAKKUNSKAP - och därför bör tvinga oss till att bli mera andliga, och inte rättshaverister, varesig socialt eller kyrkligt.
    I grund och botten gillar jag dig, fastän jag är A Pain in the ass här... Dock : Högkyrkligheten gillar jag självfallet inte som gammalkyrklig, men som läget nu är får man inte vara alltför kräsen... :-) Jag vill inte sluta på en öde ö.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klassbegreppet torde idag vara nog så fruktbart ur många synvinklar. För vi bara in parametrar som bildning och finkultur och läsning av litteratur och tidskrifter med tuggmotstånd, och då gärna på andra bildningsspråk än engelska, kanske även bildningsresor, musicerande, privatmoral och klassisk religion, då avtecknar sig klasstillhörighet knivskarpt i det svenska samhället.
      Pengar är däremot knappast klasskapande längre. Man blir varken klokare eller mera bildad, eller får mera framgångsrika ungar p g a pengar. Snarast är det tvärtom. Ju mera pengar, typ rörläggare eller ICA-handlare, eller varför inte heltidspolitiker för Det Nya Arbetarepartiet Moderaterna, ju mera andligt och intellektuellt blåst?
      Att man sen inte talar om klass längre, kanske beror på mera allmän fördumning? I Tyskland, där 2,4 miljoner varje vecka läser Die Zeit, andra talrika kvalitetspublikationer ej att förglömma, talas om klass. I Sverige har vi knappast annan primär klassmarkör än pengar. Elit associeras främst med pengar. Sällan med bildning. Alltså har den mentala, men ekonomiskt framgångsrika underklassen paradoxalt närmast skaffat sig monopol på att vara svensk överklass.

      Vi borde nog börja prata lite mera om klass. Så slipper framöver stackars förvirrad, sökande ungdom kanske att göra irrfärder, som knappast kan vara speciellt hedrande, i det politiska landskapets periferi ?

      AS

      Radera