Jag läste gästlistan för commemorationen som ska äga rum i Lund - det som i första hand blev Frasses besök i Lund och Malmö. Det hela ter sig faktiskt egendomligt.
Stefan Löfven ska ta emot. Vad har Löfven med Lutherska Världsförbundet att göra?
Hans Dahlgren är där. Och Margot Wallström. Alice Bah Kunke dessutom. M fl.
Så kommer hovet. Drottningen ska väl klä sig lätt muslimskt, som brukar ske när det ska bli möte med påven. På mig verkar det som om påven och muslimerna räknas till samma kategori, kategorin "sådana man tar klut på sig för".
Lundanoblessen är inbjuden.
Alla Svenska kyrkans biskopar - de som kan uppfattas vilja omfatta allmänkyrklig tro och moralsyn och de andra.
Kommunalråd. Landshövdingen, förstås. Regionrådet.
Svenska kyrkans ledning gillar att umgås med fint folk.
Det finns fler intressanta på gästlistan.
Inalles är de tydligen 353. Domkyrkan rymmer fler. De platserna tar journalister. När det var stort möte i Paris för miljöavtalet, fick journalisterna följa allt från tv-skärmar. Nu sitter de på plats och kan sjunga psalmer och be. De deltar i det de skulle bevaka... Inbäddade, heter det. Tyrberg twittrade om mycket folk i kyrkan. Jojo. Christina Odenberg dyker upp.
Ingen kommer från Mekane Yesus-kyrkan. Suck. Men fru Löfven finns där och Heinz Jackelén. Muslimer, mosaiska trosbekännare och minst en buddhist.
Vad ska de egentligen fira?
Och de inbjudna vederdöparna, vad firar de?
Den här typen av uppställningar uttrycker oftast det offentliga ljugandet, skulle August Strindberg tröstande säga. Inget att förvånas över och än mindre kommentera.
Biskop Hanss Jensons kommer från Lettland. Han var oönskad som präst i Svenska kyrkan. De svenska biskoparna säger måhända "peace" om det blir en fridshälsning, men menar väl i enlighet med kyrkoordningen "piss off".
Vad är det vi ser?
Vi ser nog en uppsättning av dem kyrkoledningen vill umgås med.
Vi ser alltså inte kyrkostyrelsen men kyrkostyrelsens chefstjänstemän och så arbetsutskottet.
Så här är det nog.
De andra, kyrkostyrelsen at large sitter i Malmö och tittar på - utom de som blev irriterade över de ovälkomna insikterna om kyrkostyrelsens egentliga betydelse och stannade hemma.
Jag tycker egentligen att det är bra att alla får se att så här är det nog.
Inte konstigt att kyrkostyrelsen på sju år (längre genomskådar jag inte vad som skett efter det jag satt i styrelsen och dess au) aldrig fört en enda diskussion om vad som egentligen händer i Svenska kyrkan.
Jag har - och det sägs till min heder - vid två tillfällen påtalat detta som jag uppfattar vara ett problem. Det ändrar ingenting. Förslagsrätt har jag inte. Och i kyrkomötet finns inga möjligheter att fråga om saken, inget interpellationsinstitut, inga enkla frågor.
Samtidigt är det mycket som faller samman och därför mycket styrelsen borde talat om.
Styrelsen har inte ens fått läsa utredningen om SKUT. Det är via media det mer detaljerade nått ledamöterna.
Styrelsen har aldrig diskuterat den svällande byråkratin eller hanterat påståendet om "en herrelös byråkrati som löper amok".
Ska det talas om behov av fortgående reformation kan kyrkostyrelsen börja med sig själv.
Det är rimligtvis som det sas, att Vatikanen och LVF inbjuder till ett möte där Svenska kyrkan är värdar - och Svenska kyrkan företräds när kyrkomötet inte är samlat av kyrkostyrelsen och kanske biskopsmötet, även om den saken inte tydligt formaliserats. Det blir både märkligt OCH begripligt att kyrkostyrelsen inte är på plats. Så här är det nog. Vi ser.
Det finns sådana som gärna skäller på den tidigare generalsekreteraren Sören Ekström. Jag hör inte till dem. Sören hade aldrig godtagit en ordning där styrelsen sätts åsido. Inte dåvarande AU heller. Alla viktiga frågor skulle med alla sina komplikationer redovisas för styrelsen. AU skulle lösa problem men principfrågorna och ansvaret skulle styrelsen ha. Det blev många problem att lösa och AU valde att delegera mycket till chefstjänstemännen. För mycket, konstaterar jag nu.
Beskedet om alla anställda, kyrkligdokumentation, nu, kommer antagligen som en överraskning för somliga styrelseledamöter. De räknade nog med att de i demokratisk ordning haft koll på läget genom den mängd handlingar de försetts med och fattade inte, att i mängden material kan mycken fiffighet döljas av ett alert kansli.
Allt är jubel och sång, ändå. För några timmar i varje fall. Sedan blir det kanske värre än vanligt, anar jag. Om inte annorlunda. Jag lyssnade på Människor och tro utan att fatta särskilt mycket mer än att vi ska vara - ja, vad då? Mindes Anders Arborelius egentligen religionssamtalen i Marburg och den gemensamma uppställningen mot de reformerta i Augsburg? Och vad vet egentligen biskop Anders om andelivet i Svenska kyrkan, ett liv han väl egentligen aldrig delat inifrån och inte haft egentlig anledning att sätta sig in i. Jag tillåter mig undra.
Den katolska tidskriften Signum distribueras efter festen, tycks det. Där finns den skarpa ledaren. Jesuiter kan. Jag vet. Benediktinmunken anförtrodde mig att jesuiter är precis sådana som det sägs i kritiken av dem.
Jag får inte återge texten. Där avslöjas i vart fall, så mycket kan jag skriva i en censurerad text, hur XXXX, vilket ska utläsas XXXXX, agerat bakom XXXX för att försöka XXXX påvens mässa och konstateras att festen med dessa preludier nog inte signalerar en ny XXXX.
XXXX i förberedelsearbetet ger besked. Vad var XXXX emot? Ledaren kommer att ge besked. XXXX nog att påven skulle ge de romerska katolikerna XXXX. Så kommer ledaren med den vanliga informationen om Svenska kyrkan - XXXXX och så där. Svenska kyrkan är som en XXXX och tappar sin XXXX som XXXXX.
Vatikanen - Kyrkans Hus 10-0, verkar det.
Allt ljus på påven och på katolikerna. Kritiken och löjet tilldelas Svenska kyrkan.
Hur kommer detta förhållande att uppfattas i Kyrkans Hus?
Med stoiskt lugn, förmodar jag. Eller med dold indignation. Men tryggt eftersom alla andra är dumma och inte fattar det fina i kråksången (sic! Åke Bonnier!).
Eva Brunne kan vara mönsterexempel. AP, Associated Press, intervjuade.
Kommer den katolska kyrkan att följa Svenska kyrkans exempel när det gäller enkönad vigsel?
Hon svarar: "Why not. It took us 50 years in the Church of Sweden. It hasn't happened from one day to the other."
"Vi går före hållningen" betyder att kritik kan avfärdas - men egentligen också ekumenik. Rom kommer efter. Tids nog.
Jag sätter mig på tåget. Det måste väl finnas några på plats som vet att Svenska kyrkan är mer än nomenklaturans och posörernas arena.
Jag har sett Svenska kyrkan som något annat. Det betyder: som något mer än yta, förställning och piruetter. Så har jag den mångåriga teologiska utbildningen med mig. Lillklassen och Sveriges Barn för att nämna begynnelsen.
Att denna utbildning skulle göra mig till främling i den Kyrka Jesus och jag har ihop, tycker vi båda är underligt.
Vad tycker Frasse om den saken?
måndag 31 oktober 2016
söndag 30 oktober 2016
Om kriget kommer
Bloggardag på söndagar är stillsamma tillställningar, men det kan väl inte betyda att det måste talas dunkelt om allvaret. Jag frågade en mig närstående hur det kändes att det nu blir sådana militära åtgärder vidtagna i vårt närområde som jag talat om i somras. Svaret blev att det inte kändes riktigt bra. Det var rätt svar.
Jag har i veckan försökt föreställa mig det som nu händer insatt under 1980-talet.
Vad hade hänt i det militära försvar vi då höll oss med om två korvetter, plattformar för låmngdistansrobotar, gått genom Bälten och så fortsatt mot Baltisjk, som (oklart hur länge) skulle vara hemmahamn? Tre korvetter till ska levereras dit.
Därtill förstärker NATO i vårt närområde, det talas om ett mer ansträngt läge, trupp förflyttas till Gotland, robotar ställs vid finska gränsen (och det är inte vi som gör det...). Iskandermissiler placeras i oblast Kaliningrad. På mig verkar det som om det med det gamla måttet mätt skulle ha kallats till militära övningar i första hand för befäl och specialister. SÖ, alltså.
Jag har svårt att föreställa mig ett bättre dramatiskt krigsspel än detta, som alltså ska tryfferas med flyktingkris och fler flyktingar som trycker på vid Europas gränser. Jag undrar vad mina militära chefer sagt på genomgångar då det rapporterats om tusentals döda detta år i Medelhavet. De hade sett allvarliga ut och börjat fundera över det klassiska scenariot med stora båtar som tagit sig till Sverige med tusentals flyktingar ombord. De hade också bekymrat sig över kommunikationer och samband samt haft särskild uppmärksamhet riktad mot ryktesspridning och desinformation. Lite understöd hade de fått av den psykologiska beredskapen. Vi har ingen sådan myndighet längre.
Under övningarna hade väl särskild vikt lagts på att kolla anläggningar, utrustningar och personalsituation. Vi hade fått in båtförare, som skulle fräscha upp gamla kunskaper. Särskild vikt hade lagts vid att skärpa uppmärksamheten mot infiltrationsförsök och därtill hade skyddsobjekten fått särskild bevakning, kan jag tro.
Alla hade fått öva med sina vapen och kuppammunition hade delats ut. Det hade särskilt sagts att kuppammunitionen var just detta. Jag hade fått två askar i min omfattande utrustning när jag kom till mitt regemente, men trodde att detta var för att jag skulle ner och skjuta på skjutbanan. Jag gjorde så och kom glatt till förrådet för att hämta ny ammunition.
"Har du skjute bott koppammunisjonen?", ropade den häpne blekingske förrådsmannen.
Jag fick ny.
För fortsatta övningar bad jag regementets främste pistolskytt om ammunition och instruktion. Hans pistol var något alldeles särskilt med kolv skuren efter hans hand. Mina två tjänstevapen var standard.
Ingenting av detta sker nu. Inte ens att kuppammunition skjuts bort.
Och jag funderar mycket över det som var och det som är.
Lever vi i en förkrigstid?
Oron är mer artikulerad ute i Europa än här hemma, tycks det mig. Förråd för 10 dagar manas tyskarna att ha. Brittiske försvarsministern talar allvarligt om läget med stora marina förband i Brittiska kanalen. Hybridkriget kan dock utan militärt våld slå ut kommunikationer, datorer, tv, tidningsproduktion och sannolikt el och därmed transporter. Bensinpumpar drivs av el, t ex. Flygplatser och tåg också. För att inte tala om bankautomater.
Vad pågår mellan Ryssland och Ukraina egentligen och vad syftar man till i Irak och Syrien? Vad sker i Jemen? Hur blir det om Europa inte håller ihop? Vad med desperata människor, som förstås inte i längden kan leva som de nu gör - på flykt och under vidriga omständigheter.
Sverige är inte ett förstahandsmål, det fattar jag. Men fattar ni att vi inte klarar oss undan och att vårt närområde förändrats till det sämre? I Litauen sprids en liten bok, 75 sidor, med råd och anvisningar till folket. Där finns det vi kallade stridsvagnskort, bilder av stridsvagnar att identifiera. Samt hotlinne för att rapportera misstänkta spioner. Say no more.
Jag ska till Rydaholm idag.
I utsatta lägen vill det till att sköta helgelsen. På plats där Jesus efter sitt löfte är. En kyrkokristen får leva ett rikt liv i finaste sällskap. I Rydaholm blir det en historisk mässa, lika historisk som den Frasse firar på tisdag. Historiska mässor är inkarnationens poäng. Gång på gång. I historien. Min, t ex.
Jag har i veckan försökt föreställa mig det som nu händer insatt under 1980-talet.
Vad hade hänt i det militära försvar vi då höll oss med om två korvetter, plattformar för låmngdistansrobotar, gått genom Bälten och så fortsatt mot Baltisjk, som (oklart hur länge) skulle vara hemmahamn? Tre korvetter till ska levereras dit.
Därtill förstärker NATO i vårt närområde, det talas om ett mer ansträngt läge, trupp förflyttas till Gotland, robotar ställs vid finska gränsen (och det är inte vi som gör det...). Iskandermissiler placeras i oblast Kaliningrad. På mig verkar det som om det med det gamla måttet mätt skulle ha kallats till militära övningar i första hand för befäl och specialister. SÖ, alltså.
Jag har svårt att föreställa mig ett bättre dramatiskt krigsspel än detta, som alltså ska tryfferas med flyktingkris och fler flyktingar som trycker på vid Europas gränser. Jag undrar vad mina militära chefer sagt på genomgångar då det rapporterats om tusentals döda detta år i Medelhavet. De hade sett allvarliga ut och börjat fundera över det klassiska scenariot med stora båtar som tagit sig till Sverige med tusentals flyktingar ombord. De hade också bekymrat sig över kommunikationer och samband samt haft särskild uppmärksamhet riktad mot ryktesspridning och desinformation. Lite understöd hade de fått av den psykologiska beredskapen. Vi har ingen sådan myndighet längre.
Under övningarna hade väl särskild vikt lagts på att kolla anläggningar, utrustningar och personalsituation. Vi hade fått in båtförare, som skulle fräscha upp gamla kunskaper. Särskild vikt hade lagts vid att skärpa uppmärksamheten mot infiltrationsförsök och därtill hade skyddsobjekten fått särskild bevakning, kan jag tro.
Alla hade fått öva med sina vapen och kuppammunition hade delats ut. Det hade särskilt sagts att kuppammunitionen var just detta. Jag hade fått två askar i min omfattande utrustning när jag kom till mitt regemente, men trodde att detta var för att jag skulle ner och skjuta på skjutbanan. Jag gjorde så och kom glatt till förrådet för att hämta ny ammunition.
"Har du skjute bott koppammunisjonen?", ropade den häpne blekingske förrådsmannen.
Jag fick ny.
För fortsatta övningar bad jag regementets främste pistolskytt om ammunition och instruktion. Hans pistol var något alldeles särskilt med kolv skuren efter hans hand. Mina två tjänstevapen var standard.
Ingenting av detta sker nu. Inte ens att kuppammunition skjuts bort.
Och jag funderar mycket över det som var och det som är.
Lever vi i en förkrigstid?
Oron är mer artikulerad ute i Europa än här hemma, tycks det mig. Förråd för 10 dagar manas tyskarna att ha. Brittiske försvarsministern talar allvarligt om läget med stora marina förband i Brittiska kanalen. Hybridkriget kan dock utan militärt våld slå ut kommunikationer, datorer, tv, tidningsproduktion och sannolikt el och därmed transporter. Bensinpumpar drivs av el, t ex. Flygplatser och tåg också. För att inte tala om bankautomater.
Vad pågår mellan Ryssland och Ukraina egentligen och vad syftar man till i Irak och Syrien? Vad sker i Jemen? Hur blir det om Europa inte håller ihop? Vad med desperata människor, som förstås inte i längden kan leva som de nu gör - på flykt och under vidriga omständigheter.
Sverige är inte ett förstahandsmål, det fattar jag. Men fattar ni att vi inte klarar oss undan och att vårt närområde förändrats till det sämre? I Litauen sprids en liten bok, 75 sidor, med råd och anvisningar till folket. Där finns det vi kallade stridsvagnskort, bilder av stridsvagnar att identifiera. Samt hotlinne för att rapportera misstänkta spioner. Say no more.
Jag ska till Rydaholm idag.
I utsatta lägen vill det till att sköta helgelsen. På plats där Jesus efter sitt löfte är. En kyrkokristen får leva ett rikt liv i finaste sällskap. I Rydaholm blir det en historisk mässa, lika historisk som den Frasse firar på tisdag. Historiska mässor är inkarnationens poäng. Gång på gång. I historien. Min, t ex.
lördag 29 oktober 2016
Kick-off med Frasse
Biskop Åke Bonnier ska åka till Lund för att vara med på en kick-off med Frasse, ser jag på Facebook. Det är - som i alla kyrkliga sammanhang - ett historiskt möte, som har sin utgångspunkt snarare i gemenskap än i konflikt. Men är inte utgångspunkten något i Wittenberg får 499 år sedan? Och det var väl en gemenskap som brast?
Åke "gläds också över Svenska kyrkans goda relation till den Romersk katolska kyrkan." Det kan vi påminna oss måndag morgon, när folk sitter och fryser och utbyter tankar om vilka som är ansvariga för att det blev en mässa utomhus i november. Goda relationer? Snarare kyliga, får man nog säga då. Påven ville inte att mässan skulle firas på samma plats som det ekumeniska firandet, heter det. Han säger så själv. Men då fanns det väl inget att reda ut. Påven ville ju ha det så här, eller? Missförstånd vill han undvika.
Därefter reflekterar Åke över fågelvärlden: "Kråkorna kraxar förgäves."
Han tänker kanske på det intensiva fågellivet i Lundagård - men det är knappast förgäves. Med stor entusiasm skiter fåglarna på förbipasserande.
Eller missar Åke och syftar på korpar - olyckskorpar?
Det kan tänka sig att de som hoppas på att påven säger några biskopar et sanningens ord om deltagande i pridefestivaler, blir besvikna. Men det handlar bara om att påven är diplomatisk. Fråga honom, Åke, så får du höra. Men Frasse gillar inte det mot bögar nedlåtande - och begreppet "kråka" är en omskrivning just för en homosexuell man. Försöker Åke säga mer än vi i förstone förstår? För olyckskorpar är inte kråkor. Det mesta bli svårbegripligt, orakelmässigt.
Huvudsaken är kanske att Åke gläder sig.
Fler är glada.
Från Växjö går en fullastad buss tisdag morgon kl 04.00. Kyrkoherden åker inte med. Han är infektionskänslig och kan inte sitta flera timmar utomhus. Det förtar kanske inte den romerska glädjen när Smålandsposten beskriver vad som ska ske: Påven ska bland andra träffa statsministern Stefan Löfven, kungafamiljen och religiösa ledare. Huvudnumret sägs vara den ekumeniska gudstjänsten. Men inte ett ord om vad som föregått. Det är påven som agerar och den infektionskänslige är glad: "Det är väl jättefint att vi får en möjlighet att träffa honom."
I Östra Småland läser jag om påvefantasterna som står redo.
Det är mina vänner Fredestads som blir oppmålta.
Ett antal poliser från närpolisområde Västervik, där Oskarshamn ingår, kommenderas till Skåne, får jag veta. Men ärendet? Det seriösa? De allvarliga frågorna om splittringen? Sammanhanget? Alls intet. Om reformationen norr om alperna tog hem spelet på 1500-talet, så tar Rom hem reformationsjubiléet.
Okunskapen är stor om vad som hände.
Är den tyska reformationen egentligen den svenska/finska? Gick det annorlunda till i Danmark och hur var det i Norge? Det är frågor som kan få ett svar.
När upphörde autentiskt kristet liv i Sverige? Jag påstår att det aldrig upphörde. Liturgin fortsatte med samma gamla mässbok. Den användes tills den var uppsliten. De gamla prästerna blev evangeliska och alla var inte gamla. Biskopar vigdes. Präster vigdes. Evangeliet förkunnades och andelivet var väl Kyrkans - eller vad säger ni? Det firades mässa och det som blev över förvarades. Jag kan ställa frågan rakt: Fanns communio sanctorum i Sverige också efter brottet med Rom?
Undantagen i kyrkolivet? Fähundarna? Finns de inte också i det romersk-katolska systemet? Ska vi diskutera fromma katoliker som gjorde tjänst i SS, kapten Guido Zimmer eller Vladas Zajanckauskas t ex eller Kunoslav Draganovic och biskop Hudal i Vatikanen, som hjälpte krigsförbrytare att ta sig till - Argentina? Men undantagen är inte det avgörande. Abusus non tollit usum.
Gällde inte under 400 år löftet från Jesus att vara med oss alla dagar till livets slut och möta oss när vi samlades - som tidigare - i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn? Svenska kyrkan har sitt katolska arv. Ansgar och Birgitta är också våra helgon. Problemet är när kyrkojurisdiktionen blir det avgörande. Det var där brottet kom. De teologiska frågorna ställdes i det katolska sammanhanget.
Men ska vi inte vara misslynta över allt som skett?
Jo, kungamakt och statsmakt ville ta över och ropet på frihet för Kyrkan har hörts. Politiska utnämningar av biskoparna kommer simonin nära. Det blir eländigt i kyrkolivet, påven i Avignon eller påven som fånge i Vatikanen. Jesuiterna illa hanterade därtill. Frasse har kännedom om detta. Det egendomliga är att de kristna inte gemensamt kan stå upp emot missgrepp i och övergrepp mot Kyrkan och skamligt hanterande av enskilda kristna. De slår sig så gärna till ro, de som bekänner Kristus.
Intervjuerna med somliga frikyrkliga inför Frasses besök läste jag förstås.
Alla är inte glada och en pingstpastor var kritisk mot den gemensamma deklarationen om rättfärdighetsläran. Den gled i definitionerna. Det är sant. Jag förstod att pingstpastorn inte hörde till ingenjörstrupperna och aldrig lagt ut en provisorisk bro över Tibern. Det finns lägen där vi måste veta var vi kan stå samman för att bygga vidare. Jesus bad ju om de kristnas enhet för att världen ska tro. Då vill det till att kunna förstå var vi är ense och vilka väsentliga oenigheter som kvarstår och kanske ömt ska vårdas för Sanningens skull. Men det ska alla ha klart för sig, att en pingstpastor som använder sig av Luther har ett svagt utgångsläge. Luther skulle definiera honom som vederdöpare och ta avstånd.
Naturligtvis kommer det mera.
Men ärendet som avhandlas i Lund?
Kattisitet, storbilds-tv, processioner mm mm. Är förbannelsen, den verkliga, att det blir yta och att vi under festliga former slarvar bort den tid då Gud sökte oss för att vi skulle söka den där enheten?
Vill vi ha den?
Kvinnor i prästämbetet, enkönad vigsel, välsignat partnerskap, politisk styrning av kyrkolivet är några av de framsteg Svenska kyrkan måste offra i en sådan enhet med påven.
Vill vi det?
Och skulle de romersk-katolska vilja lägga sina älsklingstankar om den heretiska Svenska kyrkan som i allt är ett narrspel på hyllan samt ge ett öppet erkännande att Vaticanum II bejakade några viktiga reformatoriska krav? Kan Rom för enhetens skull offra en del filosofiska älsklingstankar, som enkelt kan ifrågasättas, och fundera över bibelstödet när det handlar om Marias syndfrihet? Är hon inte full av nåd mer än tom på synd, så att säga?
Skulle motprestationen vara att vi inte påminner om att den kyrka som på 400 år inte varit i landet därigenom är en defekt katolsk kyrka i Sverige?
Är det så att ekumenik handlar om reformation? För vad hade den romersk-katolska kyrkan varit utan reformation och motreformation under 1500-talet? Och nu? Är det sakligt ifrågasättande och gemensamt sanningssökande som är uppgiften och metoden att försöka ta sig från yta till kärnfrågor?
Vi får höra på måndag.
I värsta fall kommer Frasse att leende säga att var och en får leva i enlighet med sin tro och vittna om den för andra i en anda av ekumenisk öppenhet.
Lika illa om detta kommer att uppfattas som klokt och reflekterat.
Åke "gläds också över Svenska kyrkans goda relation till den Romersk katolska kyrkan." Det kan vi påminna oss måndag morgon, när folk sitter och fryser och utbyter tankar om vilka som är ansvariga för att det blev en mässa utomhus i november. Goda relationer? Snarare kyliga, får man nog säga då. Påven ville inte att mässan skulle firas på samma plats som det ekumeniska firandet, heter det. Han säger så själv. Men då fanns det väl inget att reda ut. Påven ville ju ha det så här, eller? Missförstånd vill han undvika.
Därefter reflekterar Åke över fågelvärlden: "Kråkorna kraxar förgäves."
Han tänker kanske på det intensiva fågellivet i Lundagård - men det är knappast förgäves. Med stor entusiasm skiter fåglarna på förbipasserande.
Eller missar Åke och syftar på korpar - olyckskorpar?
Det kan tänka sig att de som hoppas på att påven säger några biskopar et sanningens ord om deltagande i pridefestivaler, blir besvikna. Men det handlar bara om att påven är diplomatisk. Fråga honom, Åke, så får du höra. Men Frasse gillar inte det mot bögar nedlåtande - och begreppet "kråka" är en omskrivning just för en homosexuell man. Försöker Åke säga mer än vi i förstone förstår? För olyckskorpar är inte kråkor. Det mesta bli svårbegripligt, orakelmässigt.
Huvudsaken är kanske att Åke gläder sig.
Fler är glada.
Från Växjö går en fullastad buss tisdag morgon kl 04.00. Kyrkoherden åker inte med. Han är infektionskänslig och kan inte sitta flera timmar utomhus. Det förtar kanske inte den romerska glädjen när Smålandsposten beskriver vad som ska ske: Påven ska bland andra träffa statsministern Stefan Löfven, kungafamiljen och religiösa ledare. Huvudnumret sägs vara den ekumeniska gudstjänsten. Men inte ett ord om vad som föregått. Det är påven som agerar och den infektionskänslige är glad: "Det är väl jättefint att vi får en möjlighet att träffa honom."
I Östra Småland läser jag om påvefantasterna som står redo.
Det är mina vänner Fredestads som blir oppmålta.
Ett antal poliser från närpolisområde Västervik, där Oskarshamn ingår, kommenderas till Skåne, får jag veta. Men ärendet? Det seriösa? De allvarliga frågorna om splittringen? Sammanhanget? Alls intet. Om reformationen norr om alperna tog hem spelet på 1500-talet, så tar Rom hem reformationsjubiléet.
Okunskapen är stor om vad som hände.
Är den tyska reformationen egentligen den svenska/finska? Gick det annorlunda till i Danmark och hur var det i Norge? Det är frågor som kan få ett svar.
När upphörde autentiskt kristet liv i Sverige? Jag påstår att det aldrig upphörde. Liturgin fortsatte med samma gamla mässbok. Den användes tills den var uppsliten. De gamla prästerna blev evangeliska och alla var inte gamla. Biskopar vigdes. Präster vigdes. Evangeliet förkunnades och andelivet var väl Kyrkans - eller vad säger ni? Det firades mässa och det som blev över förvarades. Jag kan ställa frågan rakt: Fanns communio sanctorum i Sverige också efter brottet med Rom?
Undantagen i kyrkolivet? Fähundarna? Finns de inte också i det romersk-katolska systemet? Ska vi diskutera fromma katoliker som gjorde tjänst i SS, kapten Guido Zimmer eller Vladas Zajanckauskas t ex eller Kunoslav Draganovic och biskop Hudal i Vatikanen, som hjälpte krigsförbrytare att ta sig till - Argentina? Men undantagen är inte det avgörande. Abusus non tollit usum.
Gällde inte under 400 år löftet från Jesus att vara med oss alla dagar till livets slut och möta oss när vi samlades - som tidigare - i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn? Svenska kyrkan har sitt katolska arv. Ansgar och Birgitta är också våra helgon. Problemet är när kyrkojurisdiktionen blir det avgörande. Det var där brottet kom. De teologiska frågorna ställdes i det katolska sammanhanget.
Men ska vi inte vara misslynta över allt som skett?
Jo, kungamakt och statsmakt ville ta över och ropet på frihet för Kyrkan har hörts. Politiska utnämningar av biskoparna kommer simonin nära. Det blir eländigt i kyrkolivet, påven i Avignon eller påven som fånge i Vatikanen. Jesuiterna illa hanterade därtill. Frasse har kännedom om detta. Det egendomliga är att de kristna inte gemensamt kan stå upp emot missgrepp i och övergrepp mot Kyrkan och skamligt hanterande av enskilda kristna. De slår sig så gärna till ro, de som bekänner Kristus.
Intervjuerna med somliga frikyrkliga inför Frasses besök läste jag förstås.
Alla är inte glada och en pingstpastor var kritisk mot den gemensamma deklarationen om rättfärdighetsläran. Den gled i definitionerna. Det är sant. Jag förstod att pingstpastorn inte hörde till ingenjörstrupperna och aldrig lagt ut en provisorisk bro över Tibern. Det finns lägen där vi måste veta var vi kan stå samman för att bygga vidare. Jesus bad ju om de kristnas enhet för att världen ska tro. Då vill det till att kunna förstå var vi är ense och vilka väsentliga oenigheter som kvarstår och kanske ömt ska vårdas för Sanningens skull. Men det ska alla ha klart för sig, att en pingstpastor som använder sig av Luther har ett svagt utgångsläge. Luther skulle definiera honom som vederdöpare och ta avstånd.
Naturligtvis kommer det mera.
Men ärendet som avhandlas i Lund?
Kattisitet, storbilds-tv, processioner mm mm. Är förbannelsen, den verkliga, att det blir yta och att vi under festliga former slarvar bort den tid då Gud sökte oss för att vi skulle söka den där enheten?
Vill vi ha den?
Kvinnor i prästämbetet, enkönad vigsel, välsignat partnerskap, politisk styrning av kyrkolivet är några av de framsteg Svenska kyrkan måste offra i en sådan enhet med påven.
Vill vi det?
Och skulle de romersk-katolska vilja lägga sina älsklingstankar om den heretiska Svenska kyrkan som i allt är ett narrspel på hyllan samt ge ett öppet erkännande att Vaticanum II bejakade några viktiga reformatoriska krav? Kan Rom för enhetens skull offra en del filosofiska älsklingstankar, som enkelt kan ifrågasättas, och fundera över bibelstödet när det handlar om Marias syndfrihet? Är hon inte full av nåd mer än tom på synd, så att säga?
Skulle motprestationen vara att vi inte påminner om att den kyrka som på 400 år inte varit i landet därigenom är en defekt katolsk kyrka i Sverige?
Är det så att ekumenik handlar om reformation? För vad hade den romersk-katolska kyrkan varit utan reformation och motreformation under 1500-talet? Och nu? Är det sakligt ifrågasättande och gemensamt sanningssökande som är uppgiften och metoden att försöka ta sig från yta till kärnfrågor?
Vi får höra på måndag.
I värsta fall kommer Frasse att leende säga att var och en får leva i enlighet med sin tro och vittna om den för andra i en anda av ekumenisk öppenhet.
Lika illa om detta kommer att uppfattas som klokt och reflekterat.
fredag 28 oktober 2016
Thomas Andersson (1955-2016)
Thomas Andersson dog den 5 oktober har jag nu fått veta. Jag förstod då att han inte kommenterat på bloggen på ett tag. Först trodde jag att han rest utomlands, höstsemester i solen eller så. Men sedan blev jag lite undrande. Det är en dryg månad sedan han gav ett livstecken från sig.
Thomas var en vänlig man, bildad präst och teologiskt begåvad. Jag talade med min höglärde docentvän och fick frågan om Thomas var en Thomas av Aquino eller en Albertus Magnus. Han var det senare. Albertus Magnus var dominkanermunk liksom Thomas och ofta på vandring mellan Köln och Paris. I allt var han en uppmärksam iakttagare. Thomas av Aquino satt helst i tankar eller skrev. Albertus läste vad andra skrivit, tänkte över det, iakttog världen och antecknade. De som läst hans bloggkommentarer, vet hur jag tänker, men vet inte att Thomas Andersson hade ett manuskript på tusen sidor med iakttagelser. En Albertus Magnusson dyker nog upp vart 800:e år ungefär. Denna gång, märkligt nog, i Karlstads stift. Det fattade inte biskopen och inte domkapitlet.
Jag säger inget om Svenska kyrkans faiblesse för att inte ta människors kapaciteter till vara eller se till att utveckla dem i gemenskap. Jag har mer funderingar över vilka nådegåvor Svenska kyrkan konsekvent vägrar sig själv. De som bär ansvar kan inte se, orkar inte se.
Thomas och jag var på teologisk konferens i Bergen och mötte begåvade teologer från England och Norge. Det var stort för oss båda, men jag tror att det var störst för Thomas. Han var glad som en bibliotekarie på Bok & Bibliotek i Göteborg.
Hans sjukdomstid var kort. Jag är inte helt säker på att han förstod allvaret i sjukdomen, tumörer är av denna värld och för den var Thomas om inte främmande så frågande/ifrågasättande. Hans perspektiv var större än det som ryms under en livstid.
För egen del kommer jag att sakna inte bara mannen själv utan allt som han försåg oss/mig med. Tips på artiklar och böcker som borde läsas. Nu är jag så gammal att när kamraterna dör så funderar jag över framtiden. Det ska komma en tid när de som lever avundas de döda. Vi är inte riktigt där ännu. Jag kanske aldrig hamnar i det läget heller. Då får jag nöja mig med att se förlusten och vara glad för att jag fick vara Thomas vän. Men nog saknar vi hans bloggkommentarer! Thomas bloggkommentarer uttrycker en hållning värdig Albertus Magnus: samtalsglädjen.
R.I.P.
Thomas var en vänlig man, bildad präst och teologiskt begåvad. Jag talade med min höglärde docentvän och fick frågan om Thomas var en Thomas av Aquino eller en Albertus Magnus. Han var det senare. Albertus Magnus var dominkanermunk liksom Thomas och ofta på vandring mellan Köln och Paris. I allt var han en uppmärksam iakttagare. Thomas av Aquino satt helst i tankar eller skrev. Albertus läste vad andra skrivit, tänkte över det, iakttog världen och antecknade. De som läst hans bloggkommentarer, vet hur jag tänker, men vet inte att Thomas Andersson hade ett manuskript på tusen sidor med iakttagelser. En Albertus Magnusson dyker nog upp vart 800:e år ungefär. Denna gång, märkligt nog, i Karlstads stift. Det fattade inte biskopen och inte domkapitlet.
Jag säger inget om Svenska kyrkans faiblesse för att inte ta människors kapaciteter till vara eller se till att utveckla dem i gemenskap. Jag har mer funderingar över vilka nådegåvor Svenska kyrkan konsekvent vägrar sig själv. De som bär ansvar kan inte se, orkar inte se.
Thomas och jag var på teologisk konferens i Bergen och mötte begåvade teologer från England och Norge. Det var stort för oss båda, men jag tror att det var störst för Thomas. Han var glad som en bibliotekarie på Bok & Bibliotek i Göteborg.
Hans sjukdomstid var kort. Jag är inte helt säker på att han förstod allvaret i sjukdomen, tumörer är av denna värld och för den var Thomas om inte främmande så frågande/ifrågasättande. Hans perspektiv var större än det som ryms under en livstid.
För egen del kommer jag att sakna inte bara mannen själv utan allt som han försåg oss/mig med. Tips på artiklar och böcker som borde läsas. Nu är jag så gammal att när kamraterna dör så funderar jag över framtiden. Det ska komma en tid när de som lever avundas de döda. Vi är inte riktigt där ännu. Jag kanske aldrig hamnar i det läget heller. Då får jag nöja mig med att se förlusten och vara glad för att jag fick vara Thomas vän. Men nog saknar vi hans bloggkommentarer! Thomas bloggkommentarer uttrycker en hållning värdig Albertus Magnus: samtalsglädjen.
R.I.P.
Nu och framöver. Om Växjö stift
Jag tänkte att vi inte ska tala i bilder när det handlar om framtiden utan tala om verkligheten, den som är nu och den som kan komma.
Jag började fundera på detta när jag den 23 okt satt på tåget mot Stockholm. Mittemot mig satt förra kyrkoministern Marita Ulvskog. Vi vänslades inte, men jag blev förstås inspirerad att tänka på hur det kunde ha varit om inte....
Jag fick ihop en tankestruktur.
I veckan kom ett brev från Modéus II.
"Vänner i Växjö stift" inleddes det. Jag blir alltid så osäker när det sägs så - för är jag inkluderad eller exkluderad. Brevet var skickat till mig, men var det egentligen till för mig eller endast för Modei vänner? Jag säger inget annat än att det för känsliga personer kan bli lite brydsamt när det inklusiva kan uppfattas som exklusivt. Luther påpekar det svåra när de som skulle ha tröst tar kritiken till sig - och tvärtom.
I går talte Modéus II ut för Kyrkans Tidning, stiftssidan.
Bilderna var allas. Men, och det tycks vara ett viktigt men, arbetsordningen är den att biskopen som ledare tar ut kursen efter att ha lyssnat. Därefter tar kyrkoherdarna upp poängerna med de anställda, ordföranden med församlingsrådet och pedagogen med ungdomsgruppen. Uppifrån och ända ner. Ledare? Ta ut kurs?
Det är för mycket snack om ledare (tyskans Führer) och för lite tal om det allvarliga, att präster (och ev biskopar) rör sig bland människor och kommer överens i gemenskap. Tillsammanskap mer än ledarskap,. Herdar mer än Ledare. Herde är man på hjordens villkor.
Hur som helst.
Det ska ordnas kontraktssamlingar för att tala framtidsbilder. Sju stycken. De läggs upp så att Modéus II
1. möter kontraktets präster och diakoner samt representanter (sic! DS) för övriga yrkeskategorier
2. äter kvällsmat med kyrkoherdarna (de andra får gå hem...!)
3. möter kyrkoherdarna under kvällen tillsammans med representanter från kyrkofullmäktige, kyrkoråd och församlingsråd. Också ungdomar och ideella medarbetare kommer att bjudas in.
Det ska pratas mycket, förstår jag.
På kvällen är komministrarna antingen glada att de kommit ifrån övningen eller sura för att de inte fått äta kvällsmat och sedan höra fortsättningen.
Jag tror det blir fel - men jag är pensionär, så det behöver ingen bry sig om. Avsikten är att besvara frågan vad vi ska göra i praktiken "för att det vi sagt att vi längtar efter ska bli verklighet". Och det ska alla dessa människor prata om i olika konstellationer. Tjena mittbena, som pastor L brukar säga.
Denna lilla reflektion hindrar inte mitt lilla skaldeförsök, som inte är förankrat någonstans. Jag behöver inte heller låtsas att jag lyssnat när jag lägger fram mitt. Gissa hur det känns!
27 samtids- och framtidsbilder i Växjö stift
VÄXJÖ STIFTS VERKLIGHET - NU OCH FRAMÖVER
Gudstjänst för att världen ska leva
I Växjö stift ...
* ... ser vi till att fira söndaglig högmässa och till den bära världen med oss.
* ... markeras att helhjärtad kyrklighet är radikal världslighet - det som världen längtar efter
* ... finns många fler gudstjänster för bön, lovsång och undervisning.
* --- finns ett kristet självmedvetande; de kristna ska vara jordens salt och världens ljus och till världen bära ut Guds rike.
* ... hör musiken till Kyrkans sätt att leva och inte som ett konsertutbud eller publikdragande underhållning.
Lärjungaskap i gemenskap
I Växjö stift ...
* ... möts i församlingarna människor som aldrig annars skulle ha mötts och umgåtts.
* ... hör diakoni, intern lika väl som internationell, till gemenskapens sätt att vara.
* ... är öppenhet inte ett honnörsord utan något som medvetet förverkligas på platsen.
* ... sträcker sig lärjungaskapet genom alla tider så att vi övar vår nyfikenhet inför dem som gått före oss med trons tecken.
* ... möts olikheter så att kontroversfrågor hanteras sakligt och hederligt.
* ... vårdar vi de kyrkliga traditioner som hör till stiftets andliga rikedom - också genom att utmana dem.
Missio Dei - för det är ärendet
I Växjö stift ...
* ... tar stiftet fram verktyg för folkevangelisation, kosta vad det kosta vill, och använder dem.
* ... förvaltas den kristna kulturen med alla dess uttryck som ett ärende till oss.
* ... ber vi medkristna i andra länder att komma och se på oss med nödvändig men kärleksfull kritik (mission i retur).
* ... slutar vi att belöna dem som skönljuger om Svenska kyrkans faktiska läge.
* ... tolkar vi tidens tecken för den tid som är och inte bara den som var.
En kyrka som tror och vill förstå
I Växjö stift ...
* ... har fromheten en intellektuell snits.
* ... vill alla kyrkokristna vara teologie studerande - församlingen är en undervisande miljö.
* ... läggs särskild viktig vid bibelläsningen och apologetiken.
* ... anslås medel så att stiftet som fordom blir det doktorstätaste i Svenska kyrkan.
* ... vet det akademiskt utbildade prästerskapet att kunskap är en färskvara och fortbildar sig
* ... finns ett brett utbud av kurser som fördjupar insikter.
En episkopal Kyrka
I Växjö stift ...
* ... tar vi tillsammans reda på vad en biskop är och ska vara och vågar ställs frågan hur vi kan se att biskopen är en autentisk biskop.
* ... har biskopen en liten men kompetent stab.
* ... viger biskopen utan kyrkopolitiska sidoblickar dem som Gud kallar till präster och diakoner och deklarerar denna hållning öppet för värld och kyrkosystem /brott mot kyrkoordningen är i en reformatorisk kyrka något berömvärt om det kan motiveras utifrån bekännelsen/.
* ... är biskopen en fader i Gud i första hand för prästerna ("pastor pastorum").
* ... vet alla att biskopen använder kräklan för att skydda hjorden i dess helhet mot angrepp och är den som först av alla förs till martyrbålet.
Nu kan samtalet börja!
Jag började fundera på detta när jag den 23 okt satt på tåget mot Stockholm. Mittemot mig satt förra kyrkoministern Marita Ulvskog. Vi vänslades inte, men jag blev förstås inspirerad att tänka på hur det kunde ha varit om inte....
Jag fick ihop en tankestruktur.
I veckan kom ett brev från Modéus II.
"Vänner i Växjö stift" inleddes det. Jag blir alltid så osäker när det sägs så - för är jag inkluderad eller exkluderad. Brevet var skickat till mig, men var det egentligen till för mig eller endast för Modei vänner? Jag säger inget annat än att det för känsliga personer kan bli lite brydsamt när det inklusiva kan uppfattas som exklusivt. Luther påpekar det svåra när de som skulle ha tröst tar kritiken till sig - och tvärtom.
I går talte Modéus II ut för Kyrkans Tidning, stiftssidan.
Bilderna var allas. Men, och det tycks vara ett viktigt men, arbetsordningen är den att biskopen som ledare tar ut kursen efter att ha lyssnat. Därefter tar kyrkoherdarna upp poängerna med de anställda, ordföranden med församlingsrådet och pedagogen med ungdomsgruppen. Uppifrån och ända ner. Ledare? Ta ut kurs?
Det är för mycket snack om ledare (tyskans Führer) och för lite tal om det allvarliga, att präster (och ev biskopar) rör sig bland människor och kommer överens i gemenskap. Tillsammanskap mer än ledarskap,. Herdar mer än Ledare. Herde är man på hjordens villkor.
Hur som helst.
Det ska ordnas kontraktssamlingar för att tala framtidsbilder. Sju stycken. De läggs upp så att Modéus II
1. möter kontraktets präster och diakoner samt representanter (sic! DS) för övriga yrkeskategorier
2. äter kvällsmat med kyrkoherdarna (de andra får gå hem...!)
3. möter kyrkoherdarna under kvällen tillsammans med representanter från kyrkofullmäktige, kyrkoråd och församlingsråd. Också ungdomar och ideella medarbetare kommer att bjudas in.
Det ska pratas mycket, förstår jag.
På kvällen är komministrarna antingen glada att de kommit ifrån övningen eller sura för att de inte fått äta kvällsmat och sedan höra fortsättningen.
Jag tror det blir fel - men jag är pensionär, så det behöver ingen bry sig om. Avsikten är att besvara frågan vad vi ska göra i praktiken "för att det vi sagt att vi längtar efter ska bli verklighet". Och det ska alla dessa människor prata om i olika konstellationer. Tjena mittbena, som pastor L brukar säga.
Denna lilla reflektion hindrar inte mitt lilla skaldeförsök, som inte är förankrat någonstans. Jag behöver inte heller låtsas att jag lyssnat när jag lägger fram mitt. Gissa hur det känns!
27 samtids- och framtidsbilder i Växjö stift
VÄXJÖ STIFTS VERKLIGHET - NU OCH FRAMÖVER
Gudstjänst för att världen ska leva
I Växjö stift ...
* ... ser vi till att fira söndaglig högmässa och till den bära världen med oss.
* ... markeras att helhjärtad kyrklighet är radikal världslighet - det som världen längtar efter
* ... finns många fler gudstjänster för bön, lovsång och undervisning.
* --- finns ett kristet självmedvetande; de kristna ska vara jordens salt och världens ljus och till världen bära ut Guds rike.
* ... hör musiken till Kyrkans sätt att leva och inte som ett konsertutbud eller publikdragande underhållning.
Lärjungaskap i gemenskap
I Växjö stift ...
* ... möts i församlingarna människor som aldrig annars skulle ha mötts och umgåtts.
* ... hör diakoni, intern lika väl som internationell, till gemenskapens sätt att vara.
* ... är öppenhet inte ett honnörsord utan något som medvetet förverkligas på platsen.
* ... sträcker sig lärjungaskapet genom alla tider så att vi övar vår nyfikenhet inför dem som gått före oss med trons tecken.
* ... möts olikheter så att kontroversfrågor hanteras sakligt och hederligt.
* ... vårdar vi de kyrkliga traditioner som hör till stiftets andliga rikedom - också genom att utmana dem.
Missio Dei - för det är ärendet
I Växjö stift ...
* ... tar stiftet fram verktyg för folkevangelisation, kosta vad det kosta vill, och använder dem.
* ... förvaltas den kristna kulturen med alla dess uttryck som ett ärende till oss.
* ... ber vi medkristna i andra länder att komma och se på oss med nödvändig men kärleksfull kritik (mission i retur).
* ... slutar vi att belöna dem som skönljuger om Svenska kyrkans faktiska läge.
* ... tolkar vi tidens tecken för den tid som är och inte bara den som var.
En kyrka som tror och vill förstå
I Växjö stift ...
* ... har fromheten en intellektuell snits.
* ... vill alla kyrkokristna vara teologie studerande - församlingen är en undervisande miljö.
* ... läggs särskild viktig vid bibelläsningen och apologetiken.
* ... anslås medel så att stiftet som fordom blir det doktorstätaste i Svenska kyrkan.
* ... vet det akademiskt utbildade prästerskapet att kunskap är en färskvara och fortbildar sig
* ... finns ett brett utbud av kurser som fördjupar insikter.
En episkopal Kyrka
I Växjö stift ...
* ... tar vi tillsammans reda på vad en biskop är och ska vara och vågar ställs frågan hur vi kan se att biskopen är en autentisk biskop.
* ... har biskopen en liten men kompetent stab.
* ... viger biskopen utan kyrkopolitiska sidoblickar dem som Gud kallar till präster och diakoner och deklarerar denna hållning öppet för värld och kyrkosystem /brott mot kyrkoordningen är i en reformatorisk kyrka något berömvärt om det kan motiveras utifrån bekännelsen/.
* ... är biskopen en fader i Gud i första hand för prästerna ("pastor pastorum").
* ... vet alla att biskopen använder kräklan för att skydda hjorden i dess helhet mot angrepp och är den som först av alla förs till martyrbålet.
Nu kan samtalet börja!
torsdag 27 oktober 2016
Frassebesöket gör många hjärtans tankar uppenbara!
Inför Frassebesöket avslöjas mycket. Det är bara att tacksamt ta till sig vad som sker i det som synes ske. Och nu finns det 2000 platser kvar på Malmö Arena på måndag....
Sofia LillyJönsson varsnar en spänd stämning. Det handlar inte bara om Helene Egnell, som har synpunkter på vilka personer påven utnämner till helgon, helgon som lutheraner inte erkänner. Mer intressant är det som Anders Arborelius säger att "det har retts ut". Vad då? Ingen talar rent ut. Antje Jackelén säger att önskemålet var att ha "en helhet som inte konkurrerar med reformationsevenemangets syfte". Men då kanske den upprörde från Malmö som ringde har rätt?
http://www.expressen.se/kultur/spand-stamning-infor-pavens-sverigebesok/
Först talade han om vädret i Malmö.
Det kommer folk från Norrland men de har aldrig frusit så mycket som i Malmö. Det kan blåsa och regna och kylan tränger igenom. Påven är 80 år gammal, men ska fira utomhusmässa en novembermorgon. Det är skamligt, sa han från Malmö. Varför skriver inga journalister om denna skamlighet mot en gammal man? Tänk dig att Obama skulle komma och behandlas så här? Finns det ens tak på Swedbank-anläggningen?
Jo, trodde jag. Alla sitter på läktarna för på plan får ingen sitta eftersom det spelas fotboll fortfarande.
Han från Malmö var ihärdig och undrade hur det kunnat bli så här. Han var lite glad över MFF:s guld, klart i går - men jag anar nordliga vindar över landet. Hur kallt blir det på Swedbank Stadion egentligen kl 9.30 på tisdag? Och timmarna innan, insläpp från kl 06.30.
Jag trodde mig veta att påven ursprungligen skulle flyga till gudstjänsten i Lund den 31 oktober, men sedan flyga hem igen omedelbart efter gudstjänsten. Snabbvisit för att markera vikten av commemoration.
Sedan växte det och påven skulle stanna för att fira en mässa på Alla Helgons Dag. Då kommer katoliker från alla de nordiska länderna och från norra Tyskland och det kommer en del andra också. Här slog överraskningen till.
Nu insåg Lutherska Världsförbundet att med det upplägget skulle det mesta som handlar om reformationsjubiléet hamna i bakgrunden.
Fokus skulle ligga på påven och detta mer än vad de ekumeniska framstegen nog motiverat. Frasse skulle ta över allt överallt. Inte minst medialt. Vad hade Dr Luther sagt?
Det enda som kunde göras för att skademinimera var tydligen att säga till Frasse att han inte fick vara på Malmö Arena.
Fast vem bestämmer det?
Vi lever i ett på papperet fritt land och vill de romerska katolikerna hyra in sig på Malmö Arena kan väl Lutherska Världsförbundet inte ha några synpunkter. Kyrkostyrelsen, värd på platsen (hette det), har i varje fall inte fattat några beslut i frågan. Har Antje agerat? Det går rykten, men rykten ska man väl inte sätta tilltro till. Något har hänt. Några ville försvåra för påvens mässa, få ut påven i kylan. Bokstavligen.
På vanlig malmöitiska kallas detta "hämnd", sa han från Malmö. Själv skulle jag uttrycka mig mer diplomatiskt, men då vet jag å andra sidan inte riktigt vad jag skulle säga.
De romerska katolikerna i Sverige talar upprört sinsemellan, har jag anat. De säger inget utåt och inga journalister gräver i något som annars skulle kunna kallas skandal, dvs ett skandalöst bemötande av påven. Inte heller Sofia Lilly Jönsson kan ge besked men mellan raderna kan man förstå att det är spänd stämning på annat sätt än att det ska bli spännande att Frasse kommer, ler och firar. Vore det inte bra om de romerska talade ut, fritt som vi andra lärt av Luther. Några teser att anslå den 31 oktober med kritik och så öppen debatt. Det är ju detta vi commemorerar.
Modéus I menar att vi går från "vi har rätt - ni har fel" tänket. Verkligen? Ämbetet, påveämbetet, nattvarden, vigselfrågan? Lyssnar man till nyvordna romerska katoliker är de glada för att de kommit ur sina gamla sammanhang. Det kan jag naturligtvis förstå. Mikael Mogren formulerar saken så för Västerås stift att "vi är fria att förändra", det är vad reformation 2017 ska betyda. Men vad betyder det? Alla Svenska kyrkans biskopar ska finnas på plats med påven i Lund. De flesta företräder något som Frasse inte köper. Lite märkligt ter sig uppställningen om man betänker detta. Kyrkostyrelsen är inte med. Detta faktum är informationsbärande.
Ordenssystrarna Amanda och Karla gillar jag. De säger i Katolskt Magasin att de har svårt att förstå det ekumeniska mötet i Lund men "behöver inte åka till Lund för att påminna oss om reformationen, den finns och känns och syns överallt!" Vad är det de förstår som "reformationen"? Synden?
Receptionisten Catarina Andersson noterar att många är besvikna på Svenska kyrkan och frikyrkorna. De är välkomna hem efter undervisning, mässa och samtal, säger hon. Hem? Vilken är skillnaden mellan romersk-katolsk självförståelse och hybris?
Journalisten Annika Skenberg vet tydligen mer än jag.
Hon talar om allt trassel och alla märkligheter som tyvärr förtagit mycket av hennes glädje över påvebesöket. Hon undrar hur ekumeniken ska te sig efter detta. Hon säger just så mycket att det blir för lite. Hur är det egentligen? Vad har hänt? Vem kan berätta? Borde vi inte ta påvens böneintention för oktober på allvar, "att journalister alltid drivs av respekt för sanning och etik när de utövar sitt yrke"? Och själv är hon just - journalist.
Teologen och bloggaren Mikael Karlendal slår fast att påven "om den katolska läran är sann" egentligen är ledare för hela kyrkan och för alla kristna -"fast alla erkänner det inte". Det tyckte jag också om. Jag har läst logik på universitetsnivå och förstår därför att uppskatta vad jag läser.
Medge att påvebesöket rör upp. Mycket kommer till ytan.
Det är välgörande för oss, som anar att kattisiteten blir mycket yta mer än en teologisk ansats inför år 2017. Vid inpasseringen hoppas jag att säkerhetsfolket är särskilt uppmärksamma på dominikanerna. Har de tändstickor på sig, är det fara å färde. Kättare får ju brännas. Bullan är inte återkallad. Ska vi tänka att de romerska katolikerna planerar att hålla värmen på Swedbank Stadion på så vis? Det skulle förta rätt mycket av den ekumeniska yra som blivit preludiet till det stora, dvs påvens mässa i Malmö.
Spänningen stiger.
Har den katolik i Lund rätt som menar, att "relationerna mellan katolska och Svenska kyrkan nog inte blir bättre efter det här mötet, snarare sämre"?
Vad har då hänt?
Spänningen stiger.
I Dagen ska det komma ett öppet brev till Frasse. Redan idag?
Tidningen kommer i postlådan mitt på dagen. Jag hinner få den innan jag ska ha nya vinterdäck på bilen.
Jodå!
http://www.dagen.se/debatt/vi-behover-biskopen-av-rom-1.796576
Sofia LillyJönsson varsnar en spänd stämning. Det handlar inte bara om Helene Egnell, som har synpunkter på vilka personer påven utnämner till helgon, helgon som lutheraner inte erkänner. Mer intressant är det som Anders Arborelius säger att "det har retts ut". Vad då? Ingen talar rent ut. Antje Jackelén säger att önskemålet var att ha "en helhet som inte konkurrerar med reformationsevenemangets syfte". Men då kanske den upprörde från Malmö som ringde har rätt?
http://www.expressen.se/kultur/spand-stamning-infor-pavens-sverigebesok/
Först talade han om vädret i Malmö.
Det kommer folk från Norrland men de har aldrig frusit så mycket som i Malmö. Det kan blåsa och regna och kylan tränger igenom. Påven är 80 år gammal, men ska fira utomhusmässa en novembermorgon. Det är skamligt, sa han från Malmö. Varför skriver inga journalister om denna skamlighet mot en gammal man? Tänk dig att Obama skulle komma och behandlas så här? Finns det ens tak på Swedbank-anläggningen?
Jo, trodde jag. Alla sitter på läktarna för på plan får ingen sitta eftersom det spelas fotboll fortfarande.
Han från Malmö var ihärdig och undrade hur det kunnat bli så här. Han var lite glad över MFF:s guld, klart i går - men jag anar nordliga vindar över landet. Hur kallt blir det på Swedbank Stadion egentligen kl 9.30 på tisdag? Och timmarna innan, insläpp från kl 06.30.
Jag trodde mig veta att påven ursprungligen skulle flyga till gudstjänsten i Lund den 31 oktober, men sedan flyga hem igen omedelbart efter gudstjänsten. Snabbvisit för att markera vikten av commemoration.
Sedan växte det och påven skulle stanna för att fira en mässa på Alla Helgons Dag. Då kommer katoliker från alla de nordiska länderna och från norra Tyskland och det kommer en del andra också. Här slog överraskningen till.
Nu insåg Lutherska Världsförbundet att med det upplägget skulle det mesta som handlar om reformationsjubiléet hamna i bakgrunden.
Fokus skulle ligga på påven och detta mer än vad de ekumeniska framstegen nog motiverat. Frasse skulle ta över allt överallt. Inte minst medialt. Vad hade Dr Luther sagt?
Det enda som kunde göras för att skademinimera var tydligen att säga till Frasse att han inte fick vara på Malmö Arena.
Fast vem bestämmer det?
Vi lever i ett på papperet fritt land och vill de romerska katolikerna hyra in sig på Malmö Arena kan väl Lutherska Världsförbundet inte ha några synpunkter. Kyrkostyrelsen, värd på platsen (hette det), har i varje fall inte fattat några beslut i frågan. Har Antje agerat? Det går rykten, men rykten ska man väl inte sätta tilltro till. Något har hänt. Några ville försvåra för påvens mässa, få ut påven i kylan. Bokstavligen.
På vanlig malmöitiska kallas detta "hämnd", sa han från Malmö. Själv skulle jag uttrycka mig mer diplomatiskt, men då vet jag å andra sidan inte riktigt vad jag skulle säga.
De romerska katolikerna i Sverige talar upprört sinsemellan, har jag anat. De säger inget utåt och inga journalister gräver i något som annars skulle kunna kallas skandal, dvs ett skandalöst bemötande av påven. Inte heller Sofia Lilly Jönsson kan ge besked men mellan raderna kan man förstå att det är spänd stämning på annat sätt än att det ska bli spännande att Frasse kommer, ler och firar. Vore det inte bra om de romerska talade ut, fritt som vi andra lärt av Luther. Några teser att anslå den 31 oktober med kritik och så öppen debatt. Det är ju detta vi commemorerar.
Modéus I menar att vi går från "vi har rätt - ni har fel" tänket. Verkligen? Ämbetet, påveämbetet, nattvarden, vigselfrågan? Lyssnar man till nyvordna romerska katoliker är de glada för att de kommit ur sina gamla sammanhang. Det kan jag naturligtvis förstå. Mikael Mogren formulerar saken så för Västerås stift att "vi är fria att förändra", det är vad reformation 2017 ska betyda. Men vad betyder det? Alla Svenska kyrkans biskopar ska finnas på plats med påven i Lund. De flesta företräder något som Frasse inte köper. Lite märkligt ter sig uppställningen om man betänker detta. Kyrkostyrelsen är inte med. Detta faktum är informationsbärande.
Ordenssystrarna Amanda och Karla gillar jag. De säger i Katolskt Magasin att de har svårt att förstå det ekumeniska mötet i Lund men "behöver inte åka till Lund för att påminna oss om reformationen, den finns och känns och syns överallt!" Vad är det de förstår som "reformationen"? Synden?
Receptionisten Catarina Andersson noterar att många är besvikna på Svenska kyrkan och frikyrkorna. De är välkomna hem efter undervisning, mässa och samtal, säger hon. Hem? Vilken är skillnaden mellan romersk-katolsk självförståelse och hybris?
Journalisten Annika Skenberg vet tydligen mer än jag.
Hon talar om allt trassel och alla märkligheter som tyvärr förtagit mycket av hennes glädje över påvebesöket. Hon undrar hur ekumeniken ska te sig efter detta. Hon säger just så mycket att det blir för lite. Hur är det egentligen? Vad har hänt? Vem kan berätta? Borde vi inte ta påvens böneintention för oktober på allvar, "att journalister alltid drivs av respekt för sanning och etik när de utövar sitt yrke"? Och själv är hon just - journalist.
Teologen och bloggaren Mikael Karlendal slår fast att påven "om den katolska läran är sann" egentligen är ledare för hela kyrkan och för alla kristna -"fast alla erkänner det inte". Det tyckte jag också om. Jag har läst logik på universitetsnivå och förstår därför att uppskatta vad jag läser.
Medge att påvebesöket rör upp. Mycket kommer till ytan.
Det är välgörande för oss, som anar att kattisiteten blir mycket yta mer än en teologisk ansats inför år 2017. Vid inpasseringen hoppas jag att säkerhetsfolket är särskilt uppmärksamma på dominikanerna. Har de tändstickor på sig, är det fara å färde. Kättare får ju brännas. Bullan är inte återkallad. Ska vi tänka att de romerska katolikerna planerar att hålla värmen på Swedbank Stadion på så vis? Det skulle förta rätt mycket av den ekumeniska yra som blivit preludiet till det stora, dvs påvens mässa i Malmö.
Spänningen stiger.
Har den katolik i Lund rätt som menar, att "relationerna mellan katolska och Svenska kyrkan nog inte blir bättre efter det här mötet, snarare sämre"?
Vad har då hänt?
Spänningen stiger.
I Dagen ska det komma ett öppet brev till Frasse. Redan idag?
Tidningen kommer i postlådan mitt på dagen. Jag hinner få den innan jag ska ha nya vinterdäck på bilen.
Jodå!
http://www.dagen.se/debatt/vi-behover-biskopen-av-rom-1.796576
onsdag 26 oktober 2016
Strukturerna och skandalen i Lund.
Det påstods att jag inte kommenterat utköpet av Kerstin Hesslefors Persson, domprosten i Lund, och att detta skulle kunna bero på att hon är kvinna. Nå, nu la jag ut en flashblogg om saken. Kommentarer får väl anstå tills jag kan veta lite mer, tänkte jag.
Nog beklagar jag tangoprostens avgång när Frasse kommer. Han är ju argentinare och säkert en hejare på tango. Vad hade detta inte kunnat bli Lunds domkyrka. Det hade slagit ärkebiskop Bertil Werkström, som skulle gå i procession med ärkebiskop Desmond Tutu och sa: "Nu ska jag gå och dansa med Tutu."
Välan, jag har varit i Stockholm ett dygn, lite mer om restiden ska räknas in, och dessa 30 timmar ska tas någonstans ifrån. Jag fick avnjuta gästfriheten hos Kyrklig Samling och dess samarbetsråd. Det tänktes och talades en del, och jag fann det hela uppbyggligt.
Om Lund undrade jag fortsatt. Först den 24 oktober hade Sydsvenskan lite mer att förtälja. Jag läste på tåget hem, innan byte i Nässjö.
Men jag härsknade till. Bloggardag väljer ämnen. Ställs andra krav, får det vara. Bloggardag är Bloggardagbok. Trängtar man mycket efter vad jag menar, finns det gamla bloggposter och böcker att läsa om man inte rentav går till kyrkomötesprotokollen. Vill man ha mer, kan man be Växjö domkapitel skicka över vad man har. De flesta, men inte alla, anmälningarna mot mig har jag kommenterat.
Nu hade jag dock tänkt följa upp skandalen i Lund också utan anmaningar men först när jag väl visste mer än det lilla som sas när nyheten presenterades.
Min egen rättfärdighet liksom Frimodig kyrkas ligger däri, att vi i kyrkomötet reserverade oss mot strukturförändringarna.
Vi misstrodde konceptet.
Det var vi ensamma om. Minns detta när det blir kyrkoval 2017.
Inte så att inga förändringar behövs.
En avfolkad landsbygd får konsekvenser också i det kyrkliga och bantning innebär att ny kostym anskaffas. Det behöver inte betyda att det som är centralt i kyrkolivet ställs på undantag. Men så har det blivit, och den gigantiska omgörningen av Svenska kyrkan är ett faktum. Stora områden på landsbygden ställs utan gudstjänst och pastoral närvaro. Städerna blir alltmer centralt styrda med mellanchefer, HR-personal och ett stort behov av kommunikatörer. Det blev verkligen ett "vi här uppe" och "dom där nere", översåtar och undersåtar. Översåtarna blir därtill dagligdags alltmer översåtliga, sägs det mig.
Kyrkoherden i Jönköping lämnade och blev komminister. Han förlorade uppenbarligen tron på det meningsfulla i sysslan. Självfallet fick han en efterträdare.
Signalerna från många pastorat belyser frustrationen när det blir långt till översåten. Missmodet sprider sig över vallarna.
Församlingsråden sitter och försöker fylla verksamheten med något som är meningsfullt. Det går nog inte, om man inte undantar dem som har mycket tid över och söker umgängelseformer. Det talas understundom öppet om meningslösheterna. Eftersom folk är snälla hoppar de inte av. Men ställer de upp fyra år till?
I Lund fick Kerstin Heslefors Persson sluta med omedelbar verkan eftersom hon och kyrkorådets ordförande Lennart Prytz, S, var oense om kyrkans omorganisation.
Fram till den 18 juni 2017 får hon sin månadslön, 70 700 kronor.
Därutöver får hon ett avgångsvederlag på 1.7 miljoner, två årslöner. Under uppsägningstiden ska hon ha "anpassade arbetsuppgifter".
Hon ska alltså inte arbeta i Lunds pastorat utan disponerar sin tid som hon vill.
"Det är inte jag som har propsat på att lämna direkt, jag är van vid att göra avslut", säger Kerstin. Fokus ska nog riktas mot den där Prytz, en äldre herre, van att bestämma har jag fått för mig. Jag är inte emot kvinnliga präster, jag har bara inte övertygats om själva ämbetsreformen. Däremot är jag övertygat emot gubbjäklar. Därmed inget egentligt sagt om Lennart Prytz, S. Men han är gammal lärare också...
Domprosten och kyrkorådets ordförande var inte överens om domprostens funktion och ansvar, om vad som ska delegeras och till vem. Lennart Prytz ska vara tydlig, om jag läser rätt och fattar, och det ska skapas trygghet i organisationen. Trygghet för vem, undrar den som varit med ett tag. Politikerna.
Domprosten Wilhelmsson fockades och fick andra arbetsuppgifter. Då hade Antje inget att säga. Nu får domprost nr 2 gå.
Kyrkogårdschefen köptes ut i våras. En psykosocial kartläggning av arbetsmiljön i församlingarna görs och ska vara klar till jul. Det blir lite mycket.
Jag menar, det blir kanske för mycket.
Jag menar, det blir kanske arbetsamt för alla konsulter som ska utreda vad som är problem? Man måste tänka på de arbetstyngda konsulterna när det handlar om Svenska kyrkan.
Om jag ska nödgas gissa är problemet att Strukturutredningen byggde fel.
Den utredde strukturer. Det hade behövts en funktionsutredning i stället.
Vad ska fungera och vilka strukturer behövs då? Det handlar om teologi och pastoralteologi. I Strukturutredningen påstods att det ine behövdes någon teologisk grund eftersom teologin tog sig in i samtliga resonemang. Det var vackert sagt, men det förhöll sig alls inte så. Strukturutredningen lagade efter läge och ställde inte tillräckligt (själv)-kritiska frågor.
Så togs beslut på alla nivåer.
Kyrkolivet utmanas trots de nya strukturerna och inte i ringa utsträckning på grund av dem.
Det får sina följder - från avhopp till utköp.
Det är inte bara dyrbart. Det är dumt också.
Dessvärre är det ingen som kör det gamla konceptet om hur den kvinnliga domprosten Kerstin Hesslefors Persson blir förföljd därför att hon är kvinnlig präst. Det närmaste vi kommer är antydningar att saken inte kommenteras på Bloggardag av det skälet! Vi som tror inkarnationens möjlighet förstår att också svagsinnet kan inkarneras. Annars har förklaringsmodellen om förföljelse av kvinnliga präster funkat tidigare, men tydligen inte nu i Lund. Varför inte det?
Är den inte sann nu?
Var den sann tidigare?
Eller har det ljugits i årtionden och missnöjet avletts på sk kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*?
Hur var det i verkligheten?
Vad händer om folk får för sig att de i årtionden lurats med just den förklaringsmodellen och vi andra plötsligt slås av insikten att vi framställts som något vi i all mänsklig svaghet dock icke är? Vi skulle i ett sådant läge tillsammans kunna bli på dåligt humör. Så dåligt humör att vi undrar varför detta fått fortgå ackompanjerat av de goda medkristnas tystnad.
Nu var jag inte tyst om min vän Kerstin Hesslefors Persson, lika lite nu som när jag flashbloggade. Låt oss granska strukturer och - om ni vill - gubbjäklar. Det sista styr inte på person utan på fenomen mest. Problemet för oss jämställt fostrade är att vi fått ett övat sinne att upptäcka och markera mot just gubbjäklar. Inte mitt eget fel, alltså. Morsans. Mödrar för erfarenheter och värderingar vidare också till söner. Söner för dem vidare till sina döttrar, som i sin tur för erfarenheterna till sina döttrar och söner.
Det finns således all anledning till fortsatt oro för gubbjäklar i alla länder.
Fd domprosten får meditera över att det som händer i livet antingen kan förbittra eller förbättra. Här väljer vi själva men kristna människor ber för varann och särskilt för utsatta medkristna. De ställer också frågan om strukturer när systemen visar sig inte fungera som det var tänkt. Närhet och samverkan skulle det bli. Närhet blev det inte. Samverkan uppenbarligen inte heller. Stordrift och utköp hade mer precist beskrivit situationen.
Nog beklagar jag tangoprostens avgång när Frasse kommer. Han är ju argentinare och säkert en hejare på tango. Vad hade detta inte kunnat bli Lunds domkyrka. Det hade slagit ärkebiskop Bertil Werkström, som skulle gå i procession med ärkebiskop Desmond Tutu och sa: "Nu ska jag gå och dansa med Tutu."
Välan, jag har varit i Stockholm ett dygn, lite mer om restiden ska räknas in, och dessa 30 timmar ska tas någonstans ifrån. Jag fick avnjuta gästfriheten hos Kyrklig Samling och dess samarbetsråd. Det tänktes och talades en del, och jag fann det hela uppbyggligt.
Om Lund undrade jag fortsatt. Först den 24 oktober hade Sydsvenskan lite mer att förtälja. Jag läste på tåget hem, innan byte i Nässjö.
Men jag härsknade till. Bloggardag väljer ämnen. Ställs andra krav, får det vara. Bloggardag är Bloggardagbok. Trängtar man mycket efter vad jag menar, finns det gamla bloggposter och böcker att läsa om man inte rentav går till kyrkomötesprotokollen. Vill man ha mer, kan man be Växjö domkapitel skicka över vad man har. De flesta, men inte alla, anmälningarna mot mig har jag kommenterat.
Nu hade jag dock tänkt följa upp skandalen i Lund också utan anmaningar men först när jag väl visste mer än det lilla som sas när nyheten presenterades.
Min egen rättfärdighet liksom Frimodig kyrkas ligger däri, att vi i kyrkomötet reserverade oss mot strukturförändringarna.
Vi misstrodde konceptet.
Det var vi ensamma om. Minns detta när det blir kyrkoval 2017.
Inte så att inga förändringar behövs.
En avfolkad landsbygd får konsekvenser också i det kyrkliga och bantning innebär att ny kostym anskaffas. Det behöver inte betyda att det som är centralt i kyrkolivet ställs på undantag. Men så har det blivit, och den gigantiska omgörningen av Svenska kyrkan är ett faktum. Stora områden på landsbygden ställs utan gudstjänst och pastoral närvaro. Städerna blir alltmer centralt styrda med mellanchefer, HR-personal och ett stort behov av kommunikatörer. Det blev verkligen ett "vi här uppe" och "dom där nere", översåtar och undersåtar. Översåtarna blir därtill dagligdags alltmer översåtliga, sägs det mig.
Kyrkoherden i Jönköping lämnade och blev komminister. Han förlorade uppenbarligen tron på det meningsfulla i sysslan. Självfallet fick han en efterträdare.
Signalerna från många pastorat belyser frustrationen när det blir långt till översåten. Missmodet sprider sig över vallarna.
Församlingsråden sitter och försöker fylla verksamheten med något som är meningsfullt. Det går nog inte, om man inte undantar dem som har mycket tid över och söker umgängelseformer. Det talas understundom öppet om meningslösheterna. Eftersom folk är snälla hoppar de inte av. Men ställer de upp fyra år till?
I Lund fick Kerstin Heslefors Persson sluta med omedelbar verkan eftersom hon och kyrkorådets ordförande Lennart Prytz, S, var oense om kyrkans omorganisation.
Fram till den 18 juni 2017 får hon sin månadslön, 70 700 kronor.
Därutöver får hon ett avgångsvederlag på 1.7 miljoner, två årslöner. Under uppsägningstiden ska hon ha "anpassade arbetsuppgifter".
Hon ska alltså inte arbeta i Lunds pastorat utan disponerar sin tid som hon vill.
"Det är inte jag som har propsat på att lämna direkt, jag är van vid att göra avslut", säger Kerstin. Fokus ska nog riktas mot den där Prytz, en äldre herre, van att bestämma har jag fått för mig. Jag är inte emot kvinnliga präster, jag har bara inte övertygats om själva ämbetsreformen. Däremot är jag övertygat emot gubbjäklar. Därmed inget egentligt sagt om Lennart Prytz, S. Men han är gammal lärare också...
Domprosten och kyrkorådets ordförande var inte överens om domprostens funktion och ansvar, om vad som ska delegeras och till vem. Lennart Prytz ska vara tydlig, om jag läser rätt och fattar, och det ska skapas trygghet i organisationen. Trygghet för vem, undrar den som varit med ett tag. Politikerna.
Domprosten Wilhelmsson fockades och fick andra arbetsuppgifter. Då hade Antje inget att säga. Nu får domprost nr 2 gå.
Kyrkogårdschefen köptes ut i våras. En psykosocial kartläggning av arbetsmiljön i församlingarna görs och ska vara klar till jul. Det blir lite mycket.
Jag menar, det blir kanske för mycket.
Jag menar, det blir kanske arbetsamt för alla konsulter som ska utreda vad som är problem? Man måste tänka på de arbetstyngda konsulterna när det handlar om Svenska kyrkan.
Om jag ska nödgas gissa är problemet att Strukturutredningen byggde fel.
Den utredde strukturer. Det hade behövts en funktionsutredning i stället.
Vad ska fungera och vilka strukturer behövs då? Det handlar om teologi och pastoralteologi. I Strukturutredningen påstods att det ine behövdes någon teologisk grund eftersom teologin tog sig in i samtliga resonemang. Det var vackert sagt, men det förhöll sig alls inte så. Strukturutredningen lagade efter läge och ställde inte tillräckligt (själv)-kritiska frågor.
Så togs beslut på alla nivåer.
Kyrkolivet utmanas trots de nya strukturerna och inte i ringa utsträckning på grund av dem.
Det får sina följder - från avhopp till utköp.
Det är inte bara dyrbart. Det är dumt också.
Dessvärre är det ingen som kör det gamla konceptet om hur den kvinnliga domprosten Kerstin Hesslefors Persson blir förföljd därför att hon är kvinnlig präst. Det närmaste vi kommer är antydningar att saken inte kommenteras på Bloggardag av det skälet! Vi som tror inkarnationens möjlighet förstår att också svagsinnet kan inkarneras. Annars har förklaringsmodellen om förföljelse av kvinnliga präster funkat tidigare, men tydligen inte nu i Lund. Varför inte det?
Är den inte sann nu?
Var den sann tidigare?
Eller har det ljugits i årtionden och missnöjet avletts på sk kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*?
Hur var det i verkligheten?
Vad händer om folk får för sig att de i årtionden lurats med just den förklaringsmodellen och vi andra plötsligt slås av insikten att vi framställts som något vi i all mänsklig svaghet dock icke är? Vi skulle i ett sådant läge tillsammans kunna bli på dåligt humör. Så dåligt humör att vi undrar varför detta fått fortgå ackompanjerat av de goda medkristnas tystnad.
Nu var jag inte tyst om min vän Kerstin Hesslefors Persson, lika lite nu som när jag flashbloggade. Låt oss granska strukturer och - om ni vill - gubbjäklar. Det sista styr inte på person utan på fenomen mest. Problemet för oss jämställt fostrade är att vi fått ett övat sinne att upptäcka och markera mot just gubbjäklar. Inte mitt eget fel, alltså. Morsans. Mödrar för erfarenheter och värderingar vidare också till söner. Söner för dem vidare till sina döttrar, som i sin tur för erfarenheterna till sina döttrar och söner.
Det finns således all anledning till fortsatt oro för gubbjäklar i alla länder.
Fd domprosten får meditera över att det som händer i livet antingen kan förbittra eller förbättra. Här väljer vi själva men kristna människor ber för varann och särskilt för utsatta medkristna. De ställer också frågan om strukturer när systemen visar sig inte fungera som det var tänkt. Närhet och samverkan skulle det bli. Närhet blev det inte. Samverkan uppenbarligen inte heller. Stordrift och utköp hade mer precist beskrivit situationen.
tisdag 25 oktober 2016
Svårt för de romerska när det ska bli så festligt
Det är faktiskt inte helt lätt för de romerska katolikerna. Påven talar väl om de evangeliska och ler.
https://www.youtube.com/watch?v=GAJOIXq2Wv4
Jag ser problemen och är tacksam för bloggkommentarerna som varit tydliga. Det finns romerska katoliker som inte gått till källorna och läst Luther eller läst 1500-talets kyrkohistoria. De vet föga om dogmatiska frågor som var skiljande, men som nu desarmerats. Må vara att påven inte kan återkalla bullan Exsurge Domine, men kan han aktualisera den och hävda att den bör kritiseras teologiskt? Knappast. Bullan över Luthers teser är dock en pinsamhet, en kyrkopolitiskt motiverad pinsamhet som mest av allt avslöjar oförmåga till (akademisk) diskussion.
Nu ska de romerska inte kritiseras över hövan. På svenska finns inte några band med Luthers skrifter i urval. Fyra sådana band kom ut i Danmark och några i Norge. Inte i Sverige, alltså. Det är faktiskt lite underligt.
Ska vi påpeka att de som bor söder om alperna inte haft så mycket med missionen i Norden att göra? Den har skötts av engelsmän, fransmän och tyskar och en del av den knappast som kyrkomission. Det romerska har varit mindre viktigt i vår kyrkohistoria än det katolska, kanske man måste säga. Vad ska man annars säga?
Om Frasses ord om fortsatt teologiskt arbete ska tas på allvar, blir det närmaste året intressant. Först kanske vi då skulle spalta upp sammanhanget för att förstå vad som faktiskt är motsättningar av kyrkojuridisk art och vilka som är motsättningar i sanningsfrågor.
De första är motsättningar som med mindre prestige kan hanteras.
De andra är allvarsfrågor.
Men hur många är de? Skulle vi kunna lista dem? Vad är vi oense om ifall sakfrågorna förs bort från kyrkojurisdiktionen och handlar om - Sanningsfrågor, detta är min fråga.
Sola Scriptura kan knappast vara en konfliktfråga om någon besvärar sig att gå bakom slagordet. Det finns kanske skäl att läsa Ingmar Öbergs lärda bok för att förstå vad bibelteologen Luther är ute efter? Jag har sett för mycket av enkel polemik från nyvordna konvertiter som alls inte fattat vad katoliken Luther är ute efter.
Rättfärdiggörelseläran har vi kommit överens om. Högtidligen. Det var på sin tid en avgörande svår fråga men begåvade samtal kunde föras och föra oss till klarhet om motsättningens natur. Frågan är avförd som kontroversfråga.
Ämbetet är vi oense om eftersom riksdagen år 1958 beslöt att kvinnor kan bli präster, något som den romersk-katolska kyrkan menar att Herren inte tillåter Kyrkan att göra. Detsamma menade faktiskt Martin Luther. Om lutheranerna upphör att vara lutherska (i rimlig mening) - vad gör det med de evangeliska som håller fast vid katolsk tro? Och detta var den tro kyrkomötet stod fast vid 1957. Det var onekligen riksdagen som tog det avgörande beslut som kyrkomötet sedan följde. Vilket kyrkomöte var fritt? Jfr De Konciliis und Kirchen, gå till Luthers egen framställning.
Ska vi ta upp de seriösa frågorna om påven Leo X, han som genom sina beslut splittrade? Var han så mycket att hålla i handen när det gäller tron på allvar, dvs den sortens frågor som Luther ställde? Ska vi fira 500-årsminnet av hans bulla Decet Romanum Pontificium den 3 januari 2021? Är det inte i så fall klokare att fira honom som mecenat för litteratörer och konstnärer? Eller ska vi minnas honom därför att han helt saknade det sedliga allvar, den nitälskan och den kraft som krävs av en Kyrkans styresman i brytningstid. Jag följde nu Nordisk Familjebok, 2 upplagan 1912.
Naturligtvis har det sitt värde när våra vänner de romerska konvertiterna slår fast att Svenska kyrkan är heretisk och dess biskopar ett ingenting. Går vi vidare och frågar dem, blir förstås sakramentsförvaltningen en förvaltning av något som alls inte har med sakrament att göra.
Lite mer komplicerad kan bilden göras. Så måste nog ske. I Rom gäller Martin Luther för att vara ett trons vittne. Nog förstår jag konvertiters behov av att uttrycka glädjen över nyupptäckten oh det blir väl närmast sett som en tarvlighet att påpeka att Stockholms katolska stift förlorar uppseendeväckande många av dem som blivit romerska katoliker men sedan vandrar ut i ett ingenting.
Jag vill inte plåga de romerska kommentatorerna på Bloggardag med ett påpekande om de liberala katoliker som vill att Rom ska anta ordningar som Svenska kyrkan antagit. Jag ska inte heller börja orera om ärkestiftet Chicago och de sexuella preferenserna där, men dyrbara blev de. Inte heller ska jag referera till insiderböcker om livet i Vatikanen och de särskilda intresseklubbar, som där förekommer. Frasse brukar göra det och bättre än jag.
I Sverige borde vi ta upp bröderna Pettersson från Örebro. Jag har misslyckats med projektet att få fram några band med reformationstidens skrifter - för och emot. Bo Ahlberg och Christer Pahlmblad kan det materialet. Ingen ville betala för sådan utgivning. Det är skada. De ungkyrkliga fick på sitt förlag ut fyra band med Olaus Petris samlade verk. För dem var klassikerkunskap en nyckel till framtiden. Så tänker de svenskkyrkliga. Bokförlaget Verbum startade så. Det är, som det heter, informationsbärande att de ledande kasten i Svenska kyrkan inte tänker så nu.
Vi har ännu en motsättning att hantera.
Den går genom Svenska kyrkan.
På Malmö Arena kommer det att sjungas och uppträdas, men ingenting ska fördunkla att i lokalen sitter människor som hanterades uschligt i sina svenskkyrkliga församlingar och när de fått nog och gått, har de inte ens fått ett beklagande sig till livs, än mindre den svenskkyrkliga ledningens bön om förlåtelse.
Svenska kyrkan har gjort många av sina trogna hemlösa. Några har skaffat sig ett hem där de kan vara sakramentalt trygga och trygga i insikten att det är kristen tro de hör utläggas
På viktiga punkter är det i dag lättare att känna igen Luthers och Chemnitz' kyrka i romersk-katolska än i lutherska kyrkor, menar professor Knut Alsvåg. Jag läste hans framställning "Det vil alltid forbli én hellig kirke", FBB:s skriftserie om teologi och kirke - nummer 3, 2014. Vi snakker Norge! Eller?
När det gäller hemlösheten har, trots allt, lekfolket det värre än prästerna, men det är understundom riktigt illa för alla. Ska vi tala allvarligt om den saken under reformationsåret, det som inelds med några timmars entusiastisk kattisitet på Malmö Arena på måndag?
Låt oss som förberedelse denna vecka ta ett varv med Dr Martin Luthers lilla katekes, romerska och evangeliska katoliker lika. Den finns i psalmboken Vad i den är inte katolskt? Och vad i 1878 års katekesutveckling (som finns att köpa) är inte katolskt?
Jag ser fram emot lärda bloggkommentarer.
https://www.youtube.com/watch?v=GAJOIXq2Wv4
Jag ser problemen och är tacksam för bloggkommentarerna som varit tydliga. Det finns romerska katoliker som inte gått till källorna och läst Luther eller läst 1500-talets kyrkohistoria. De vet föga om dogmatiska frågor som var skiljande, men som nu desarmerats. Må vara att påven inte kan återkalla bullan Exsurge Domine, men kan han aktualisera den och hävda att den bör kritiseras teologiskt? Knappast. Bullan över Luthers teser är dock en pinsamhet, en kyrkopolitiskt motiverad pinsamhet som mest av allt avslöjar oförmåga till (akademisk) diskussion.
Nu ska de romerska inte kritiseras över hövan. På svenska finns inte några band med Luthers skrifter i urval. Fyra sådana band kom ut i Danmark och några i Norge. Inte i Sverige, alltså. Det är faktiskt lite underligt.
Ska vi påpeka att de som bor söder om alperna inte haft så mycket med missionen i Norden att göra? Den har skötts av engelsmän, fransmän och tyskar och en del av den knappast som kyrkomission. Det romerska har varit mindre viktigt i vår kyrkohistoria än det katolska, kanske man måste säga. Vad ska man annars säga?
Om Frasses ord om fortsatt teologiskt arbete ska tas på allvar, blir det närmaste året intressant. Först kanske vi då skulle spalta upp sammanhanget för att förstå vad som faktiskt är motsättningar av kyrkojuridisk art och vilka som är motsättningar i sanningsfrågor.
De första är motsättningar som med mindre prestige kan hanteras.
De andra är allvarsfrågor.
Men hur många är de? Skulle vi kunna lista dem? Vad är vi oense om ifall sakfrågorna förs bort från kyrkojurisdiktionen och handlar om - Sanningsfrågor, detta är min fråga.
Sola Scriptura kan knappast vara en konfliktfråga om någon besvärar sig att gå bakom slagordet. Det finns kanske skäl att läsa Ingmar Öbergs lärda bok för att förstå vad bibelteologen Luther är ute efter? Jag har sett för mycket av enkel polemik från nyvordna konvertiter som alls inte fattat vad katoliken Luther är ute efter.
Rättfärdiggörelseläran har vi kommit överens om. Högtidligen. Det var på sin tid en avgörande svår fråga men begåvade samtal kunde föras och föra oss till klarhet om motsättningens natur. Frågan är avförd som kontroversfråga.
Ämbetet är vi oense om eftersom riksdagen år 1958 beslöt att kvinnor kan bli präster, något som den romersk-katolska kyrkan menar att Herren inte tillåter Kyrkan att göra. Detsamma menade faktiskt Martin Luther. Om lutheranerna upphör att vara lutherska (i rimlig mening) - vad gör det med de evangeliska som håller fast vid katolsk tro? Och detta var den tro kyrkomötet stod fast vid 1957. Det var onekligen riksdagen som tog det avgörande beslut som kyrkomötet sedan följde. Vilket kyrkomöte var fritt? Jfr De Konciliis und Kirchen, gå till Luthers egen framställning.
Ska vi ta upp de seriösa frågorna om påven Leo X, han som genom sina beslut splittrade? Var han så mycket att hålla i handen när det gäller tron på allvar, dvs den sortens frågor som Luther ställde? Ska vi fira 500-årsminnet av hans bulla Decet Romanum Pontificium den 3 januari 2021? Är det inte i så fall klokare att fira honom som mecenat för litteratörer och konstnärer? Eller ska vi minnas honom därför att han helt saknade det sedliga allvar, den nitälskan och den kraft som krävs av en Kyrkans styresman i brytningstid. Jag följde nu Nordisk Familjebok, 2 upplagan 1912.
Naturligtvis har det sitt värde när våra vänner de romerska konvertiterna slår fast att Svenska kyrkan är heretisk och dess biskopar ett ingenting. Går vi vidare och frågar dem, blir förstås sakramentsförvaltningen en förvaltning av något som alls inte har med sakrament att göra.
Lite mer komplicerad kan bilden göras. Så måste nog ske. I Rom gäller Martin Luther för att vara ett trons vittne. Nog förstår jag konvertiters behov av att uttrycka glädjen över nyupptäckten oh det blir väl närmast sett som en tarvlighet att påpeka att Stockholms katolska stift förlorar uppseendeväckande många av dem som blivit romerska katoliker men sedan vandrar ut i ett ingenting.
Jag vill inte plåga de romerska kommentatorerna på Bloggardag med ett påpekande om de liberala katoliker som vill att Rom ska anta ordningar som Svenska kyrkan antagit. Jag ska inte heller börja orera om ärkestiftet Chicago och de sexuella preferenserna där, men dyrbara blev de. Inte heller ska jag referera till insiderböcker om livet i Vatikanen och de särskilda intresseklubbar, som där förekommer. Frasse brukar göra det och bättre än jag.
I Sverige borde vi ta upp bröderna Pettersson från Örebro. Jag har misslyckats med projektet att få fram några band med reformationstidens skrifter - för och emot. Bo Ahlberg och Christer Pahlmblad kan det materialet. Ingen ville betala för sådan utgivning. Det är skada. De ungkyrkliga fick på sitt förlag ut fyra band med Olaus Petris samlade verk. För dem var klassikerkunskap en nyckel till framtiden. Så tänker de svenskkyrkliga. Bokförlaget Verbum startade så. Det är, som det heter, informationsbärande att de ledande kasten i Svenska kyrkan inte tänker så nu.
Vi har ännu en motsättning att hantera.
Den går genom Svenska kyrkan.
På Malmö Arena kommer det att sjungas och uppträdas, men ingenting ska fördunkla att i lokalen sitter människor som hanterades uschligt i sina svenskkyrkliga församlingar och när de fått nog och gått, har de inte ens fått ett beklagande sig till livs, än mindre den svenskkyrkliga ledningens bön om förlåtelse.
Svenska kyrkan har gjort många av sina trogna hemlösa. Några har skaffat sig ett hem där de kan vara sakramentalt trygga och trygga i insikten att det är kristen tro de hör utläggas
På viktiga punkter är det i dag lättare att känna igen Luthers och Chemnitz' kyrka i romersk-katolska än i lutherska kyrkor, menar professor Knut Alsvåg. Jag läste hans framställning "Det vil alltid forbli én hellig kirke", FBB:s skriftserie om teologi och kirke - nummer 3, 2014. Vi snakker Norge! Eller?
När det gäller hemlösheten har, trots allt, lekfolket det värre än prästerna, men det är understundom riktigt illa för alla. Ska vi tala allvarligt om den saken under reformationsåret, det som inelds med några timmars entusiastisk kattisitet på Malmö Arena på måndag?
Låt oss som förberedelse denna vecka ta ett varv med Dr Martin Luthers lilla katekes, romerska och evangeliska katoliker lika. Den finns i psalmboken Vad i den är inte katolskt? Och vad i 1878 års katekesutveckling (som finns att köpa) är inte katolskt?
Jag ser fram emot lärda bloggkommentarer.
måndag 24 oktober 2016
Handfast framtid
Nästa söndag, 23 söndagen efter Trefalidghet - en dag att minnas, får vi i läsningarna veta att vi alla vissnar som löv och att våra synder sveper oss bort.
Där har ni en framtidsbild att fundera över under hösten och kanske till och med året om.
Det perspektivet, skulle en systematisk teolog kunna säga, saknas i framtidsbilderna för Växjö stift. Där grönskar löven. Städsegröna, heter det. Som i alla målskrivningar och dokument tunnar det ut mot slutet, tenderar att bli ointressant rentav.
Hade ordet "plattityd" inte redan använts, hade det kunna komma till nytta här och nu.
Församling och stift hand i hand
I Växjö stift ...
... finns en förtroendefull stiftssammanhållning och en gemensam framtidsriktning.
Ann Heberlein utlade tillitens väsen på Ledarsidorna. Hon har läst K E Løgstrup Den etiske fordran - fast på svenska. Förtroende och tillit förtjänas och förloras. Termen är inte lämplig i visionära sammanhang av det skälet. Hur ska då detta att vi litar på varandra uttryckas? Jag vet inte. "Hand i hand" är en konstig metafor. Kanske skulle avsnittet egentligen handla om biskopen. Biskopen har hand um 'et och biskopens hand viger. Visar just biskopens hand vägen också?
Det där med "gemensam framtidsinritktning" är också problematiskt. Fungerade urkyrkan så? Var inte framtidsinriktningarna i stället differentierade. Det är inte så konstigt. Paulus skrev somligt som var svårt att förstå och evangelierna är fyra. Gemenskapen är inte ensartad. Är det tänkt astt den hålls samman av - biskopen? Jag frågar eftersom jag i går avnjöt en utmärkt teologisk genomgång av biskopsämbetet. Professor Holmberg levererade.
... möts församlingar, stiftsorganisation och andra aktörer för samråd och erfarenhetsutbyte.
Denna framtidsbild ter sig problematisk.
Vill Modéus II med stöd av stiftsstyrelse, kontraktsprostar och domkapitel uttrycka att det finns ett behov av samråd, kunde den saken formuleras mer distinkt. Församlingar möts annars i pastorat och kontrakten är väl historiskt sett den främsta umgängesformen för präster. Där hölls informativa föredrag och kontraktsprostarna hade ansvar för fortbildning.
Prästmöte hölls dåförtiden vart 6:e år med överläggningar i akademisk stil med opponenter över en prästmötesavhandling, ibland en tjock och lärd lunta. Nå, det fanns tunnare bidrag också. Då blev det knappast någon debatt. Några klassiska prästmöten i Växjö stift slutade i stor upprördhet. En gång reste den som var preses och hade skrivit avhandlingen hem och spred informationen att prästerna i Växjö stift var elaka.
Visst kan det mötas i olika konstellationer. Men ska det bli något annat än en mängd sammanträden, så många att ingen hinner arbeta? I Apostlagärningarna nämns ett enda möte för samråd och erfarenhetsutbyte, apostlamötet i Jerusalem, Apg 15.
... samarbetar vi för att kunna fullgöra den grundläggande uppgiften.
Men hallå - hur då?
Om den grundläggande uppgiften gudstjänst, undervisning, diakoni och mission utförs i församlingen, blir samarbetet med vilka en viktig angelägenhet? Stiftskansliet? Men stiftskansliet har beslutat att ägna sig åt sitt eget vårterminen 2017. Kan vi under några månader inte fullgöra den grundläggande uppgiften då? Jo, församlingslivet pågår i den vanliga utförslöpan. Där är vi, de pensionerade, några pensionerade och en handfull konfirmander. Det är vi som fullgör den grundläggande uppgiften. Jag var i högmässan i Rydaholm. Ingen från stiftet var där. Vi bad för "biskop Fredrik Modéus", som var i Rydaholm "i jons" och invigde ett kapell.
Slutsatsen?
Vi måste beskriva vad en biskop är och gör, komma åt poängen med en episkopal struktur. +Biörn m fl har rätt.
Vi måste också beskriva hur Gudsfolket tar ansvar/ ska kunna ta ansvar.
Grundstrukturen var att folket som samlats till gudstjänst därefter gick till kyrkstämman och fattade beslut och valde folk som det fanns förtroende för. Kyrkvärdar och andra. Detta är grundstrukturen innan partipolitikerna tog hand om det. Det var socialdemokraterna, som fattat inte bara hur det skulle gå till utan vad som borde göras. Det är denna omgörning vi njuter frukterna av.
Polemiken mot partipolitiseringen är sannerligen inte ny.
Temat om "Kyrkans frihet" har upprepats. Man kan läsa ärkebiskop Brilioth, biskop Cullberg och biskop Giertz. Jag har nämnt några avhandlingar också. Eller så går man tillbaka till 1920-talet eller läser Tiden från år 1909. Där finns upplägget att meditera över. Inte konstigt. I Frankrike ledde premiärminister Émile Combes sekulariseringen. Hans hat mot allt vad kyrkan representerade betecknas som "oresonligt". Combes stängde mer än 10 000 katolska skolor. Vi kan läsa Mats Krantz nyutkomna bok Den franske Tigern, Carlsons, Stockholm 2016. (s 112)
Ska vi samarbeta när det finns viktiga partipolitiska intressen att ideologiskt förändra kyrkolivet, göra kyrkoliv till civilreligion? Kollar vi europeisk historia ser vi att dominerande sändare från 1789 års franska revolution har den avsikten. Visst påverkades Sverige också. Så hur ska vi ha det i framtiden? Kristen tro eller civilreligion?
I dag ska jag ägna mig åt att lyssna till kloka föreläsare igen.
Där har ni en framtidsbild att fundera över under hösten och kanske till och med året om.
Det perspektivet, skulle en systematisk teolog kunna säga, saknas i framtidsbilderna för Växjö stift. Där grönskar löven. Städsegröna, heter det. Som i alla målskrivningar och dokument tunnar det ut mot slutet, tenderar att bli ointressant rentav.
Hade ordet "plattityd" inte redan använts, hade det kunna komma till nytta här och nu.
Församling och stift hand i hand
I Växjö stift ...
... finns en förtroendefull stiftssammanhållning och en gemensam framtidsriktning.
Ann Heberlein utlade tillitens väsen på Ledarsidorna. Hon har läst K E Løgstrup Den etiske fordran - fast på svenska. Förtroende och tillit förtjänas och förloras. Termen är inte lämplig i visionära sammanhang av det skälet. Hur ska då detta att vi litar på varandra uttryckas? Jag vet inte. "Hand i hand" är en konstig metafor. Kanske skulle avsnittet egentligen handla om biskopen. Biskopen har hand um 'et och biskopens hand viger. Visar just biskopens hand vägen också?
Det där med "gemensam framtidsinritktning" är också problematiskt. Fungerade urkyrkan så? Var inte framtidsinriktningarna i stället differentierade. Det är inte så konstigt. Paulus skrev somligt som var svårt att förstå och evangelierna är fyra. Gemenskapen är inte ensartad. Är det tänkt astt den hålls samman av - biskopen? Jag frågar eftersom jag i går avnjöt en utmärkt teologisk genomgång av biskopsämbetet. Professor Holmberg levererade.
... möts församlingar, stiftsorganisation och andra aktörer för samråd och erfarenhetsutbyte.
Denna framtidsbild ter sig problematisk.
Vill Modéus II med stöd av stiftsstyrelse, kontraktsprostar och domkapitel uttrycka att det finns ett behov av samråd, kunde den saken formuleras mer distinkt. Församlingar möts annars i pastorat och kontrakten är väl historiskt sett den främsta umgängesformen för präster. Där hölls informativa föredrag och kontraktsprostarna hade ansvar för fortbildning.
Prästmöte hölls dåförtiden vart 6:e år med överläggningar i akademisk stil med opponenter över en prästmötesavhandling, ibland en tjock och lärd lunta. Nå, det fanns tunnare bidrag också. Då blev det knappast någon debatt. Några klassiska prästmöten i Växjö stift slutade i stor upprördhet. En gång reste den som var preses och hade skrivit avhandlingen hem och spred informationen att prästerna i Växjö stift var elaka.
Visst kan det mötas i olika konstellationer. Men ska det bli något annat än en mängd sammanträden, så många att ingen hinner arbeta? I Apostlagärningarna nämns ett enda möte för samråd och erfarenhetsutbyte, apostlamötet i Jerusalem, Apg 15.
... samarbetar vi för att kunna fullgöra den grundläggande uppgiften.
Men hallå - hur då?
Om den grundläggande uppgiften gudstjänst, undervisning, diakoni och mission utförs i församlingen, blir samarbetet med vilka en viktig angelägenhet? Stiftskansliet? Men stiftskansliet har beslutat att ägna sig åt sitt eget vårterminen 2017. Kan vi under några månader inte fullgöra den grundläggande uppgiften då? Jo, församlingslivet pågår i den vanliga utförslöpan. Där är vi, de pensionerade, några pensionerade och en handfull konfirmander. Det är vi som fullgör den grundläggande uppgiften. Jag var i högmässan i Rydaholm. Ingen från stiftet var där. Vi bad för "biskop Fredrik Modéus", som var i Rydaholm "i jons" och invigde ett kapell.
Slutsatsen?
Vi måste beskriva vad en biskop är och gör, komma åt poängen med en episkopal struktur. +Biörn m fl har rätt.
Vi måste också beskriva hur Gudsfolket tar ansvar/ ska kunna ta ansvar.
Grundstrukturen var att folket som samlats till gudstjänst därefter gick till kyrkstämman och fattade beslut och valde folk som det fanns förtroende för. Kyrkvärdar och andra. Detta är grundstrukturen innan partipolitikerna tog hand om det. Det var socialdemokraterna, som fattat inte bara hur det skulle gå till utan vad som borde göras. Det är denna omgörning vi njuter frukterna av.
Polemiken mot partipolitiseringen är sannerligen inte ny.
Temat om "Kyrkans frihet" har upprepats. Man kan läsa ärkebiskop Brilioth, biskop Cullberg och biskop Giertz. Jag har nämnt några avhandlingar också. Eller så går man tillbaka till 1920-talet eller läser Tiden från år 1909. Där finns upplägget att meditera över. Inte konstigt. I Frankrike ledde premiärminister Émile Combes sekulariseringen. Hans hat mot allt vad kyrkan representerade betecknas som "oresonligt". Combes stängde mer än 10 000 katolska skolor. Vi kan läsa Mats Krantz nyutkomna bok Den franske Tigern, Carlsons, Stockholm 2016. (s 112)
Ska vi samarbeta när det finns viktiga partipolitiska intressen att ideologiskt förändra kyrkolivet, göra kyrkoliv till civilreligion? Kollar vi europeisk historia ser vi att dominerande sändare från 1789 års franska revolution har den avsikten. Visst påverkades Sverige också. Så hur ska vi ha det i framtiden? Kristen tro eller civilreligion?
I dag ska jag ägna mig åt att lyssna till kloka föreläsare igen.
söndag 23 oktober 2016
En ansträngt positiv samtidsagnostiker
Bloggardag och söndag är en svår kombination, men jag förfaller till positivt tänkande genom att tänka över det amerikanska presidentvalet.
Jag kan glädja mig över barnbarnet Alma 11 år också, duglig båtförare under gårdagens höstande. "Morfar, fatta att det är jag som är kapten, så jag bestämmer", sa hon där hon satt vid båtratten.
Jag log. Lite nervös var hon dock när stora badflotten skulle bogseras in på grunt vatten. Det klarade hon galant. Sedan fick jag själv ta bogseringen av badbryggan. Kapten frös.
Men nu övergår vi till presidentvalet. Det gör ju alla andra.
"Med Hillary blir det krig och med Trump kan det bli krig", löd i somras den replik som inte lämnar mig i fred. Det var positivt och roligt hopkommet - "lämnar mig i fred" när det är tal om krig. Jag läser genomgångar från USA.
En journalist finner valet svårartat.
Hon kommer för sin kristna tros skull att rösta på Donald J Trump och sedan går hon till kyrkan och gråter.
Hon kan inte rösta på Hillary Rodham Clinton. Hon har läst det som läckts från konversationen i HRC:s stab - och finner att de föraktar den kristna tro och ska köra kristna värderingar tillbaka. Wikileaks kan man i det stycket lita på. Man får insikter. Det finns sådana som tror att Jesus är Kristus varnar för folket kring Hillary. Hennes stab består av antikatolska och antievangeliska otroende. Läckan avslöjar att de i sin e-post kallar katoliker "backwards". Rådgivarna vill ha "a catholic spring", motsvarande den arabiska våren alltså.
Den katolske ärkebiskopen i Pittsburg Charles Chaput får till det när han beskriver det omöjliga valet mellan "a vulgar, boorish lout and disrespecter of women, with a serious impulse control problem; or a scheming, robotic liar with a lifelong appetite for power and an entourage with anti-Catholic bigots."
Det är klart att HRC:s målsättning om förändring ter sig hotfull: "Deep-seeded cultural codes, religious beliefs, and structural biases have to be changed". Detta uttrycker väl emellertid inget annat än den berömda analysen i Kommunistiska Manifestet (1848): allt fast förflyktigas. Något pågår som vi tycks oförmögna att analysera. Vi förmodas väl egentligen inte uppfatta skeendet. Kulturkamp brukar det annars kallas. Miljöpartiet bedriver den i vårt eget kulturdepartement.
Men Trump?
Han kallas "a New York idiot". Han är också "a restyled Republican". Hans medarbetare vet att katolikerna är många. 25% av valmanskåren mot protestanternas 49% och siffran för "the Nones", dvs personer som inte definierar sig som religiösa, är 21% och ökar. (Den var 7% år 1984). Här är vår "kultur", den värdelösa.
Kommer vi att få se en tydligare ideologisk valkampanj i fortsättningen, tryfferad med nya läckor och rapporteringar om Bill Clintons sexliv?
För egen del har jag svårt att förstå upprördheten över att Trump inte in blanco förklarar att valfusk aldrig förekommer i det USA som har många underliga former för röstningar. Hur var det i Florida när det begav sig?
Trump ser sig stå emot ett politiskt etablissemang och har knappast anledning att tänka att hans fiender vill honom väl. Problemen med Trump är väl för vår del djupare. Han framstår som en gammaldags amerikansk isolationist. Sådana går ogärna i krig för vår skull.
Leder inte HRC stabilt i opinionsmätningarna?
Jag vet inte. Jag litar allt mindre på nyhetsrapporteringarna. Det är rätt förfärligt, men jag blir alltmer samtidsagnostiker. Lägg begreppet på minne och minns var ni först läste det. Samtidsagnostiker.
Globaliseringsmotståndarna, de som vill göra Amerika stort igen men sitter i de stora områden som en gång bar upp en gigantisk industriproduktion som lagts ner, vad ska de rösta på för att ge etablissemanget en käftsmäll?
Det är kanske inte så att de har mer tilltro till den ene än till den andra, men kan man jäklas lite med etablissemanget, så gör man. Detta är mänskligt och fullkomligt logiskt.
Om denna situation får jag läsa föga.
Jag uppfattar att svenska journalister återger bedömningarna i amerikanska "mainstreammedia" och låter dessa bli de sanningar jag förses med. Det är välvilligt, kanske rentav godsint. Men det gör mig till samtidsagnostiker. Jag vet inte vad jag ska tro och vem jag egentligen kan lita på. Jag är ju så gammal att jag vet, att det som är komplicerat så gärna förenklas för att jag ska begripa. Det är just då jag blir ställd.
Nu har jag varit ansträngt positiv hela söndagsmorgonen.
Jag tycker själv att jag inte lyckades särskilt väl. Men är det egentligen mitt fel?
Jag tror jag ska läsa listan över kyrkliga befattningar på riksplanet. Den finns på kyrkligdokumentation.nu
Om inte annat så sprider den ljus, upplysning, i höstmörkret. Det ska vi väl vara glada över.
Jag kan glädja mig över barnbarnet Alma 11 år också, duglig båtförare under gårdagens höstande. "Morfar, fatta att det är jag som är kapten, så jag bestämmer", sa hon där hon satt vid båtratten.
Jag log. Lite nervös var hon dock när stora badflotten skulle bogseras in på grunt vatten. Det klarade hon galant. Sedan fick jag själv ta bogseringen av badbryggan. Kapten frös.
Men nu övergår vi till presidentvalet. Det gör ju alla andra.
"Med Hillary blir det krig och med Trump kan det bli krig", löd i somras den replik som inte lämnar mig i fred. Det var positivt och roligt hopkommet - "lämnar mig i fred" när det är tal om krig. Jag läser genomgångar från USA.
En journalist finner valet svårartat.
Hon kommer för sin kristna tros skull att rösta på Donald J Trump och sedan går hon till kyrkan och gråter.
Hon kan inte rösta på Hillary Rodham Clinton. Hon har läst det som läckts från konversationen i HRC:s stab - och finner att de föraktar den kristna tro och ska köra kristna värderingar tillbaka. Wikileaks kan man i det stycket lita på. Man får insikter. Det finns sådana som tror att Jesus är Kristus varnar för folket kring Hillary. Hennes stab består av antikatolska och antievangeliska otroende. Läckan avslöjar att de i sin e-post kallar katoliker "backwards". Rådgivarna vill ha "a catholic spring", motsvarande den arabiska våren alltså.
Den katolske ärkebiskopen i Pittsburg Charles Chaput får till det när han beskriver det omöjliga valet mellan "a vulgar, boorish lout and disrespecter of women, with a serious impulse control problem; or a scheming, robotic liar with a lifelong appetite for power and an entourage with anti-Catholic bigots."
Det är klart att HRC:s målsättning om förändring ter sig hotfull: "Deep-seeded cultural codes, religious beliefs, and structural biases have to be changed". Detta uttrycker väl emellertid inget annat än den berömda analysen i Kommunistiska Manifestet (1848): allt fast förflyktigas. Något pågår som vi tycks oförmögna att analysera. Vi förmodas väl egentligen inte uppfatta skeendet. Kulturkamp brukar det annars kallas. Miljöpartiet bedriver den i vårt eget kulturdepartement.
Men Trump?
Han kallas "a New York idiot". Han är också "a restyled Republican". Hans medarbetare vet att katolikerna är många. 25% av valmanskåren mot protestanternas 49% och siffran för "the Nones", dvs personer som inte definierar sig som religiösa, är 21% och ökar. (Den var 7% år 1984). Här är vår "kultur", den värdelösa.
Kommer vi att få se en tydligare ideologisk valkampanj i fortsättningen, tryfferad med nya läckor och rapporteringar om Bill Clintons sexliv?
För egen del har jag svårt att förstå upprördheten över att Trump inte in blanco förklarar att valfusk aldrig förekommer i det USA som har många underliga former för röstningar. Hur var det i Florida när det begav sig?
Trump ser sig stå emot ett politiskt etablissemang och har knappast anledning att tänka att hans fiender vill honom väl. Problemen med Trump är väl för vår del djupare. Han framstår som en gammaldags amerikansk isolationist. Sådana går ogärna i krig för vår skull.
Leder inte HRC stabilt i opinionsmätningarna?
Jag vet inte. Jag litar allt mindre på nyhetsrapporteringarna. Det är rätt förfärligt, men jag blir alltmer samtidsagnostiker. Lägg begreppet på minne och minns var ni först läste det. Samtidsagnostiker.
Globaliseringsmotståndarna, de som vill göra Amerika stort igen men sitter i de stora områden som en gång bar upp en gigantisk industriproduktion som lagts ner, vad ska de rösta på för att ge etablissemanget en käftsmäll?
Det är kanske inte så att de har mer tilltro till den ene än till den andra, men kan man jäklas lite med etablissemanget, så gör man. Detta är mänskligt och fullkomligt logiskt.
Om denna situation får jag läsa föga.
Jag uppfattar att svenska journalister återger bedömningarna i amerikanska "mainstreammedia" och låter dessa bli de sanningar jag förses med. Det är välvilligt, kanske rentav godsint. Men det gör mig till samtidsagnostiker. Jag vet inte vad jag ska tro och vem jag egentligen kan lita på. Jag är ju så gammal att jag vet, att det som är komplicerat så gärna förenklas för att jag ska begripa. Det är just då jag blir ställd.
Nu har jag varit ansträngt positiv hela söndagsmorgonen.
Jag tycker själv att jag inte lyckades särskilt väl. Men är det egentligen mitt fel?
Jag tror jag ska läsa listan över kyrkliga befattningar på riksplanet. Den finns på kyrkligdokumentation.nu
Om inte annat så sprider den ljus, upplysning, i höstmörkret. Det ska vi väl vara glada över.
lördag 22 oktober 2016
Framåt!
Jag gnetar vidare med Växjö stifts framtidsbilder, antagna av stiftsstyrelse, kontraktsprostar och domkapitel. Det gör dem lödiga. Jag kan dock inte bli kvitt den oroande frågan: på vilka punkter har Modéus II fått revidera sådant han tänkte innan processen drog igång. Det vore värdefullt att få veta.
Annars kan man ju få för sig, om man är ohelgad vill säga, att han kör fram folk som säger det han vill ha sagt. Jag har nog lyssnat för mycket på Mikael Wiehe. Eller Bob Dylan?
Rustade medarbetare
I Växjö stift ...
... är det ideella medarbetarskapet en självklar del av församlingslivet.
Hur eller hur, så har det alltid varit. Margit Sahlin såg problemet med överutnyttjande av kvinnor, prästfruar av olika slag men kanske främst av söndagsskollärare och ungdomsledare. Hennes fokus var kvinnor och boken hette Man och kvinna i Kristi kyrka (SKDB, Stockholm 1950). För nästan 70 år sedan förmådde Margit ställa kritiska frågor om idealiteten. Det är ett perspektiv som saknas nu, kanske därför att en hel del idealitet har anställts bort.
Har någon egentligen analyserat processen när en hemmafru med barn började "hjälpa till" i barntimmarna för att på sikt bli församlingsanställd som barnledare och sedan församlingsassistent? Lönearbete, alltså. Vi talar 1970-tal. Är det ett problem att vi oftast inte analyserar självklarheterna?
... är församlingen den viktigaste rekryterande miljön till kyrkligt medarbetarskap.
Anas här en polemik eller kritik av något?
Att folk kunnat komma på att de trots föga kyrklig barlast likväl ska arbeta i Svenska kyrkan?
Själv är jag onekligen rekryterad så, jag hade skrivit på för en annan verksamhet men komministern Nils Norrlin frågade om min eventuella prästkallelse och stiftsadjunkten Henrik Svenungsson hakade på. Uppstår då inte ett problem om den rekryterande miljön skulle rekrytera en ung man som likt mig kan ifrågasätta? Då blir den unge mannen inte prästvigd av Modéus II. Är det en kvinna som vill bli diakon gäller detsamma. Detta gick väl för sig när jag var ung. Om detta talas inte. Har vi inte hamnat i en situation som hanteras i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, där frågan vad vi ska göra om biskoparna vägrar viga när frösamlingen är den rekryterande miljön ställs.
Det är därför Missionsprovinsen kom till - och viger präster.
Modéus II skulle ha större problem än jag här.
... utvecklas medarbetare genom fortbildning, fördjupning och själavård.
Är det inte genom gudstjänst, fördjupning, fortbildning och själavård vi utvecklas? Gudstjänsten först och främst. Fördjupning därefter. Fortbildning (men vårterminen 2017 kommer inga kurser att ges i Växjö stift för Stiftskansliet är upptaget...). Själavård ska nämnas även om allt som sker borde vara vård om människan själv, hennes själ.
Men vad betyder "medarbetare"?
Är det inte alla kyrkokristna som ska ha denna utvecklingsdos?
Det borde talas rejält om den som har mycket att stå i och inte är medarbetare i församlingen men medarbetare i Guds rike - sköter sina barn, går till jobbet, skjutsar barn, bryr sig om åldrade föräldrar, tränar ett fotbollslag, umgås med vänner mm mm men ser till att vara i söndagens högmässa och nöjer sig med det. Klokt nog. Detta räcker långt.
Församling betyder att vi samlas, inte att vi sysselsätts med diverse verksamheter, som blir obligatorier om man har ambitionen att vara en god kristen.
Skulle vi fråga om det kyrkliga tar för mycket tid från Guds rike? Vilket blir svaret?
Granskningen av framtidsbilderna kan inte ske en söndag, som ni förstår. Men Gud ger kanske ännu en vecka?
Innan gryningen denna lördag fick jag besked /flash närmast/ att kyrkosystemet/Kyrkans Hus i vidare mening har 468 tjänster. Det kommer i sinom tid (idag eller tidigt i morgon) en redovisning på kyrkligdokumentation.nu
Jag tror det krävs ett visst mått av helgelse för att ta del av denna förteckning. I händerna på dem som vill fösa folk ut ur Svenska kyrkan kan förteckningen visa sig vara användbar, det fattar jag. Men i sin helhet gäller om somliga som vill läsa förteckningen att "I kunnen icke nu bära det". Det var till och med svårt för mig!
Denna regnig och kalla lördag ska det höstas, inte inhöstas så mycket som fixas och donas å lantegendomen innan vintern.
75% av barnbarnskaran ställs upp som ett kasernbatteri framför förläggningen för att i den dunkla höstmorgonen få sina order.
Utrustning och skyddsutrustning hämtas ut. Förplägnadsdetaljen förbereder.
Själv inspekterar jag det hela med mina handskar i vänster hand.
Jag nöjer mig med att kasernbatteriet lämnas av till mig.
"God morgon, barnbarn!" ropar jag.
"God morgon, morfar", svarar de.
Någon ska utses till båtförare. Det finns nog två intressenter. Brygga och badflotte ska läggas i skydd, bojen ska upp, båten ska upp, sly ska röjas.
Ska jag på slutet ånyo ställa upp barnbarnen, deras fader eller moder lämna av och jag ha genomgång av övningen samt därefter bevilja permission?
Det är ju ändå lördag.
Annars kan man ju få för sig, om man är ohelgad vill säga, att han kör fram folk som säger det han vill ha sagt. Jag har nog lyssnat för mycket på Mikael Wiehe. Eller Bob Dylan?
Rustade medarbetare
I Växjö stift ...
... är det ideella medarbetarskapet en självklar del av församlingslivet.
Hur eller hur, så har det alltid varit. Margit Sahlin såg problemet med överutnyttjande av kvinnor, prästfruar av olika slag men kanske främst av söndagsskollärare och ungdomsledare. Hennes fokus var kvinnor och boken hette Man och kvinna i Kristi kyrka (SKDB, Stockholm 1950). För nästan 70 år sedan förmådde Margit ställa kritiska frågor om idealiteten. Det är ett perspektiv som saknas nu, kanske därför att en hel del idealitet har anställts bort.
Har någon egentligen analyserat processen när en hemmafru med barn började "hjälpa till" i barntimmarna för att på sikt bli församlingsanställd som barnledare och sedan församlingsassistent? Lönearbete, alltså. Vi talar 1970-tal. Är det ett problem att vi oftast inte analyserar självklarheterna?
... är församlingen den viktigaste rekryterande miljön till kyrkligt medarbetarskap.
Anas här en polemik eller kritik av något?
Att folk kunnat komma på att de trots föga kyrklig barlast likväl ska arbeta i Svenska kyrkan?
Själv är jag onekligen rekryterad så, jag hade skrivit på för en annan verksamhet men komministern Nils Norrlin frågade om min eventuella prästkallelse och stiftsadjunkten Henrik Svenungsson hakade på. Uppstår då inte ett problem om den rekryterande miljön skulle rekrytera en ung man som likt mig kan ifrågasätta? Då blir den unge mannen inte prästvigd av Modéus II. Är det en kvinna som vill bli diakon gäller detsamma. Detta gick väl för sig när jag var ung. Om detta talas inte. Har vi inte hamnat i en situation som hanteras i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, där frågan vad vi ska göra om biskoparna vägrar viga när frösamlingen är den rekryterande miljön ställs.
Det är därför Missionsprovinsen kom till - och viger präster.
Modéus II skulle ha större problem än jag här.
... utvecklas medarbetare genom fortbildning, fördjupning och själavård.
Är det inte genom gudstjänst, fördjupning, fortbildning och själavård vi utvecklas? Gudstjänsten först och främst. Fördjupning därefter. Fortbildning (men vårterminen 2017 kommer inga kurser att ges i Växjö stift för Stiftskansliet är upptaget...). Själavård ska nämnas även om allt som sker borde vara vård om människan själv, hennes själ.
Men vad betyder "medarbetare"?
Är det inte alla kyrkokristna som ska ha denna utvecklingsdos?
Det borde talas rejält om den som har mycket att stå i och inte är medarbetare i församlingen men medarbetare i Guds rike - sköter sina barn, går till jobbet, skjutsar barn, bryr sig om åldrade föräldrar, tränar ett fotbollslag, umgås med vänner mm mm men ser till att vara i söndagens högmässa och nöjer sig med det. Klokt nog. Detta räcker långt.
Församling betyder att vi samlas, inte att vi sysselsätts med diverse verksamheter, som blir obligatorier om man har ambitionen att vara en god kristen.
Skulle vi fråga om det kyrkliga tar för mycket tid från Guds rike? Vilket blir svaret?
Granskningen av framtidsbilderna kan inte ske en söndag, som ni förstår. Men Gud ger kanske ännu en vecka?
Innan gryningen denna lördag fick jag besked /flash närmast/ att kyrkosystemet/Kyrkans Hus i vidare mening har 468 tjänster. Det kommer i sinom tid (idag eller tidigt i morgon) en redovisning på kyrkligdokumentation.nu
Jag tror det krävs ett visst mått av helgelse för att ta del av denna förteckning. I händerna på dem som vill fösa folk ut ur Svenska kyrkan kan förteckningen visa sig vara användbar, det fattar jag. Men i sin helhet gäller om somliga som vill läsa förteckningen att "I kunnen icke nu bära det". Det var till och med svårt för mig!
Denna regnig och kalla lördag ska det höstas, inte inhöstas så mycket som fixas och donas å lantegendomen innan vintern.
75% av barnbarnskaran ställs upp som ett kasernbatteri framför förläggningen för att i den dunkla höstmorgonen få sina order.
Utrustning och skyddsutrustning hämtas ut. Förplägnadsdetaljen förbereder.
Själv inspekterar jag det hela med mina handskar i vänster hand.
Jag nöjer mig med att kasernbatteriet lämnas av till mig.
"God morgon, barnbarn!" ropar jag.
"God morgon, morfar", svarar de.
Någon ska utses till båtförare. Det finns nog två intressenter. Brygga och badflotte ska läggas i skydd, bojen ska upp, båten ska upp, sly ska röjas.
Ska jag på slutet ånyo ställa upp barnbarnen, deras fader eller moder lämna av och jag ha genomgång av övningen samt därefter bevilja permission?
Det är ju ändå lördag.
fredag 21 oktober 2016
Framtiden tillhör vem?
Framtidsfrågor ger mig ingen ro. Jag fortsätter min sakgranskning av stiftets18 framtidsbilder.Under våren 2017 är tanken att det ordnas sju samlingar där frågan vad framtidsbilderna betyder i den egna församlingen ska tas upp. Är det inte ett framtidsperspektiv som saknas genomgående? Jh 16:1-4.
Tänk att få berätta vidare
I Växjö stift ...
... finns mötesplatser där vi upptäcker och växer i kristen tro.
Det är väl bra. Men vad betyder det?
Rubriken är ju att vi ska tänka på att få berätta vidare. Något skaver. Ska församlingarna vara mötesplatser eller bedriva gatuevangelisation? Är det mötesplatser eller möten människor emellan som blir det viktiga?
Jag funderar över Lydia - var det platsen eller Lydias nyfikenhet och envishet som var det viktiga? (Apg 16:13-15) Om platserna är viktiga, vad gör vi då med insikten att vi har allt färre gudstjänster och därmed allt färre kyrkkaffen. Och vad händer i församlingshemmen? De är mötesplatser, men Herre, ack huru!
... stärks vi att dela tro och liv i vardagen.
Detta är också bra, även om jag inte riktigt förstår den fina parollens praktiska gestaltning. Vem stärker? Sannolikt är det den Helige Ande. Kan man skriva in Anden i ett program som antas av stiftsstyrelse, kontraktsprostar och domkapitel?
Är avsikten ett rejält apologetiskt program, dvs konkret undervisning hur tron - inte Gud! - försvaras? Det vore bra. Och då bränner väl frågan om Sanningen till. Träder tron fram med anspråket att uttrycka vad sant är eller handlar det om något mer modest, som att jag söker sanningen?
... är församlingen en naturlig del av samhälls- och kulturlivet.
Boken heter That was the Church that was (Andrew Brown and Linda Woodhead, Bloomsbury 2016) och är tydligen inte läst. Kanske är den tid förbi när Svenska kyrkan var den kyrka folk inte relaterade till och just därför hade någon relation till.
Nu har vi fått den a-religiösa människan, den som alls inte kan förstå vad tron handlar om. Jag är inte uppdaterad på World Value Survey men nog finns det en sista fas i sekulariseringen, den som gör människor helt renons inte bara på kristen tro utan främmande för sättet att fråga. Hur ordna konserter för tondöva, liksom.
Måste vi inte ge upp tanken att församlingen skulle vara en naturlig del av samhälls- och kulturlivet och i stället säga att i samhälls- och kulturlivet finns medvetna kristna? Jordens salt. Världens ljus.
Jag förstår traktan hos dem som medverkat till framtidsbilderna. De vill så väl. Men de vände kikaren åt fel håll och tittade på forntiden. Det vi här ser är en farlig felanalys. När utvecklingen blir en annan, blir de kristna med nödvändighet missmodiga. Om inte, tanken slår mig, församlingen som en naturlig del kommer att ägna sig åt sådant som ger samhällelig uppskattning och gläder den naturliga människan. Så kanske ska vi fråga om det är en betingelse för att få vara en naturlig del att nåden inte besvärar. Vi börjar tala om människans värde och påstår att detta var vad Jesus stod upp för. Så uppfattade Tage Erlander att arbetarrörelsens kristna tänkte. Dagböcker 1969 s 61.
På sitt sätt ska församlingen både vara en naturlig och en onaturlig del av samhälls- och kulturlivet, menar jag. Annars blir det absolut ingenting av något. Onatur är ett annat ord för "nåd".
... är det kyrkliga kulturarvet levande.
Bra, förstås. Men sätter vi ett "inte" i meningen, ser vi att den knappast uttrycker något. Det som inte är uttryck för något, kallas på vanlig svenska "plattityd".
Hur hålls det kyrkliga kulturarvet levande när gudstjänster inte längre firas i sockenkyrkan? Ormesberga igen! Risken blir att kyrkosystemet göder medelklassens kulturella glädje över gamla pryttlar att beglutta. Att de en gång kom till för att vittna om Kristus, som krucifixet i Pjätteryd från år 1200, tappas bort. Kyrkligt kulturarv lever bara där kyrkolivet lever, dvs gudstjänst firas och eskatologin därmed realiseras. Där fick ni något att bita i.
Nå, det finns mer att skriva om framtidsbilderna, men vi ska inte gå för fort fram.
Jag talade med en präst, father B. Han hade sett ett BBC-program och undrade om jag kunde se BBC i Sverige. Det kunde jag. Glad blev jag inte. Blir ni?
https://www.youtube.com/watch?v=Ia74gDtUmHo
Här har ni en framtid som rapporteras som samtid i Sverige. Kartan ritas om. Det nämns föga om den saken i de aderton punkterna.
Tänk att få berätta vidare
I Växjö stift ...
... finns mötesplatser där vi upptäcker och växer i kristen tro.
Det är väl bra. Men vad betyder det?
Rubriken är ju att vi ska tänka på att få berätta vidare. Något skaver. Ska församlingarna vara mötesplatser eller bedriva gatuevangelisation? Är det mötesplatser eller möten människor emellan som blir det viktiga?
Jag funderar över Lydia - var det platsen eller Lydias nyfikenhet och envishet som var det viktiga? (Apg 16:13-15) Om platserna är viktiga, vad gör vi då med insikten att vi har allt färre gudstjänster och därmed allt färre kyrkkaffen. Och vad händer i församlingshemmen? De är mötesplatser, men Herre, ack huru!
... stärks vi att dela tro och liv i vardagen.
Detta är också bra, även om jag inte riktigt förstår den fina parollens praktiska gestaltning. Vem stärker? Sannolikt är det den Helige Ande. Kan man skriva in Anden i ett program som antas av stiftsstyrelse, kontraktsprostar och domkapitel?
Är avsikten ett rejält apologetiskt program, dvs konkret undervisning hur tron - inte Gud! - försvaras? Det vore bra. Och då bränner väl frågan om Sanningen till. Träder tron fram med anspråket att uttrycka vad sant är eller handlar det om något mer modest, som att jag söker sanningen?
... är församlingen en naturlig del av samhälls- och kulturlivet.
Boken heter That was the Church that was (Andrew Brown and Linda Woodhead, Bloomsbury 2016) och är tydligen inte läst. Kanske är den tid förbi när Svenska kyrkan var den kyrka folk inte relaterade till och just därför hade någon relation till.
Nu har vi fått den a-religiösa människan, den som alls inte kan förstå vad tron handlar om. Jag är inte uppdaterad på World Value Survey men nog finns det en sista fas i sekulariseringen, den som gör människor helt renons inte bara på kristen tro utan främmande för sättet att fråga. Hur ordna konserter för tondöva, liksom.
Måste vi inte ge upp tanken att församlingen skulle vara en naturlig del av samhälls- och kulturlivet och i stället säga att i samhälls- och kulturlivet finns medvetna kristna? Jordens salt. Världens ljus.
Jag förstår traktan hos dem som medverkat till framtidsbilderna. De vill så väl. Men de vände kikaren åt fel håll och tittade på forntiden. Det vi här ser är en farlig felanalys. När utvecklingen blir en annan, blir de kristna med nödvändighet missmodiga. Om inte, tanken slår mig, församlingen som en naturlig del kommer att ägna sig åt sådant som ger samhällelig uppskattning och gläder den naturliga människan. Så kanske ska vi fråga om det är en betingelse för att få vara en naturlig del att nåden inte besvärar. Vi börjar tala om människans värde och påstår att detta var vad Jesus stod upp för. Så uppfattade Tage Erlander att arbetarrörelsens kristna tänkte. Dagböcker 1969 s 61.
På sitt sätt ska församlingen både vara en naturlig och en onaturlig del av samhälls- och kulturlivet, menar jag. Annars blir det absolut ingenting av något. Onatur är ett annat ord för "nåd".
... är det kyrkliga kulturarvet levande.
Bra, förstås. Men sätter vi ett "inte" i meningen, ser vi att den knappast uttrycker något. Det som inte är uttryck för något, kallas på vanlig svenska "plattityd".
Hur hålls det kyrkliga kulturarvet levande när gudstjänster inte längre firas i sockenkyrkan? Ormesberga igen! Risken blir att kyrkosystemet göder medelklassens kulturella glädje över gamla pryttlar att beglutta. Att de en gång kom till för att vittna om Kristus, som krucifixet i Pjätteryd från år 1200, tappas bort. Kyrkligt kulturarv lever bara där kyrkolivet lever, dvs gudstjänst firas och eskatologin därmed realiseras. Där fick ni något att bita i.
Nå, det finns mer att skriva om framtidsbilderna, men vi ska inte gå för fort fram.
Jag talade med en präst, father B. Han hade sett ett BBC-program och undrade om jag kunde se BBC i Sverige. Det kunde jag. Glad blev jag inte. Blir ni?
https://www.youtube.com/watch?v=Ia74gDtUmHo
Här har ni en framtid som rapporteras som samtid i Sverige. Kartan ritas om. Det nämns föga om den saken i de aderton punkterna.
torsdag 20 oktober 2016
Tillbaka till framtiden
Det är bara att fortsätta det trägna arbetet att fundera över framtidsbilderna i Växjö stift. Jag hakar på gårdagens Bloggardag om någon inte har sammanhanget klart för sig. Mina små kommentarar är kursiverade. Referensen är
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/mala-framtidsbilder
Gudstjänst att längta till
I Växjö stift ...
... firar vi gudstjänster som berör, engagerar och utmanar.
Är gudstjänst högmässa eller något annat?
Jag läser om nattvarden. Vi samlas för att minnas den sista måltiden och det är en högtid och vi kallar den för nattvard, inhämtar jag på Svenska kyrkans hemsida.
Denna reformerta nattvardssyn framställs som Svenska kyrkans. "I nattvarden tror vi att vi blir indragna i Jesu död och uppståndelse" Jesus jämförde brödet och vinet med sig själv. Gud är närvarande. "Alla döpta är välkomna att delta i nattvarden. Om du inte är döpt, är du välkommen ändå. Men fundera gärna över om du vill bli döpt."
Jag vill för egen del inte fira gudstjänst ihop med dem som kommer fram för att ta emot bröd och vin. Mässan är mer än så. Det engagemang jag får från Svenska kyrkans hemsida utmanar mig att inte vara med. Det är alls inte svenskkyrkligt, inte evangeliskt och på intet sätt katolskt. Konfirmationsprästen lärde annat!
Nu är problemet kanske inte så stort att gudstjänsten inte engagerar. Hur många kyrkor i Växjö stift har inte längre söndaglig gudstjänst? Ormesberga t ex. Så vad med gudstjänstfirande som berör, engagerar och utmanar dem som är utelåsta? Saker Herrens Heliga Nattvard, alltså.
... finns gudstjänstgemenskaper där alla känner sig välkomna.
Alla välkomna? Pensionerade präster, och inte bara de, funderar mycket över var de kan få komma till en anständig svenskkyrklig högmässa och prognosticerar att om några år, går det inte längre. Då kan de inte köra bil.
Den nya insikten om kyrkfrämlingskap också hos de vigda är ett problem att hantera.
Men vad är en gudstjänstgemenskap där alla känner sig välkomna - rent konkret? Är det en där gudstjänst firas som i den nuvarande kyrkohandboken?
Det väl inte heller hjälpas att vi måste fråga hur stiftet ska göra för att kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. ska känna sig hemma.
Blir prästkandidater av det slaget prästvigda i fortsättningen så att de som har denna goda övertygelse får präster av sitt slag?
Hur tänker Modéus II? Omprövar han nu?
... stärks vårt kristna liv av bön och bibelläsning, förkunnelse och mässa, tystnad och musik.
Det låter något, men nog är det fel att vårt kristna liv stärks av tystnaden. Kväkare är vi inte. Det stärks i tystnaden, men det är något annat. Nu stärks tron också av gemenskapen. Kristet liv är gemenskapsliv. Här hade några viktiga komplikationer tarvats.
Det där med bönen funderar jag över.
I Östra Småland i går skrev Modéus I en insändare "Klockorna ringer för fred åt Syriens folk". Det handlade om biskopens förtvivlan och upgivenhet, delad med många, och nådde fram till slutsatsen att "när vanmakten är som störst är det viktigt att samlas i bön." Bäst blev när vi skulle stanna upp "i eftertanke, hopp eller bön - allt efter ditt eget perspektiv. Oavsett religiositet, ideologi eller inriktning behöver vi samlas för världens och framtidens skull." Så löd biskopsorden. Bön eller eftertanke eller ett oprecist hopp framstår som utbytbara storheter. Kanske är det så...
Jag är trots allt så mycket kyrkokristen att jag kände alienationen gripa tag i mig. Är inte bönen mer progressiv och grundläggande än så? Ber inte en kristen alltid och inte särskilt när vanmakten är som störst utan minst då - och blir i sin vanmakt beroende av Kyrkans gemensamma bön, den som bär mig när jag inte orkar. Det fromsinta och nattomhöljda från Jönköping är inte riktigt min melodi. Jag är döpt i Bymarkskyrkan (dåförtiden kapell), men kom sedan bort från Jönköping i tid. Så markerar jag distansen till Rydberg.
... står tro och liv i centrum vid dop, konfirmation, vigsel och begravning.
Detta finner jag egendomligt.
Prognoserna talar om ett markerat minskande antal människor som begär de kyrkliga tjänsterna. Vi ser det i dopstatistiken, konfirmationsstatistiken, statistiken för kyrklig vigsel och att det ska vara kyrklig begravning är inte riktigt självklart. "That was the Church that was", som vi pålästa säger. Det kan betyda att de färre kyrkliga handlingar vi får vara med om, blir tydligare när det handlar om kristen tro och liv. Men det sägs inte i målsättningen. Kanske blir alla handlingar helt enkelt lite mer religiösa och detta i största allmänhet. Den komplikationen hanteras inte heller.
I skiftet mellan det som vuxit fram och det som utvecklar sig finns ett vägval: Mer Jesus eller mindre. Valet är på sitt sätt inte självklart för en folkkyrka.
Som i går gäller att vi negerar satserna för att se vad de tar spjärn emot. Vad finner vi då? Hur hanterar vi våra nyvunna insikter? Detta kanske är så klokt att vi baxnar - men om inte?
En av döttrarna skickade ett tänkvärt ord.
"When you are dead, you do not know that you are dead. All of the pain is felt by others.
The same thing happens when you are stupid."
Varför skickade hon det citatet till mig och varför skrev äldsta barnbarnet "So very true"?
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/mala-framtidsbilder
Gudstjänst att längta till
I Växjö stift ...
... firar vi gudstjänster som berör, engagerar och utmanar.
Är gudstjänst högmässa eller något annat?
Jag läser om nattvarden. Vi samlas för att minnas den sista måltiden och det är en högtid och vi kallar den för nattvard, inhämtar jag på Svenska kyrkans hemsida.
Denna reformerta nattvardssyn framställs som Svenska kyrkans. "I nattvarden tror vi att vi blir indragna i Jesu död och uppståndelse" Jesus jämförde brödet och vinet med sig själv. Gud är närvarande. "Alla döpta är välkomna att delta i nattvarden. Om du inte är döpt, är du välkommen ändå. Men fundera gärna över om du vill bli döpt."
Jag vill för egen del inte fira gudstjänst ihop med dem som kommer fram för att ta emot bröd och vin. Mässan är mer än så. Det engagemang jag får från Svenska kyrkans hemsida utmanar mig att inte vara med. Det är alls inte svenskkyrkligt, inte evangeliskt och på intet sätt katolskt. Konfirmationsprästen lärde annat!
Nu är problemet kanske inte så stort att gudstjänsten inte engagerar. Hur många kyrkor i Växjö stift har inte längre söndaglig gudstjänst? Ormesberga t ex. Så vad med gudstjänstfirande som berör, engagerar och utmanar dem som är utelåsta? Saker Herrens Heliga Nattvard, alltså.
... finns gudstjänstgemenskaper där alla känner sig välkomna.
Alla välkomna? Pensionerade präster, och inte bara de, funderar mycket över var de kan få komma till en anständig svenskkyrklig högmässa och prognosticerar att om några år, går det inte längre. Då kan de inte köra bil.
Den nya insikten om kyrkfrämlingskap också hos de vigda är ett problem att hantera.
Men vad är en gudstjänstgemenskap där alla känner sig välkomna - rent konkret? Är det en där gudstjänst firas som i den nuvarande kyrkohandboken?
Det väl inte heller hjälpas att vi måste fråga hur stiftet ska göra för att kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. ska känna sig hemma.
Blir prästkandidater av det slaget prästvigda i fortsättningen så att de som har denna goda övertygelse får präster av sitt slag?
Hur tänker Modéus II? Omprövar han nu?
... stärks vårt kristna liv av bön och bibelläsning, förkunnelse och mässa, tystnad och musik.
Det låter något, men nog är det fel att vårt kristna liv stärks av tystnaden. Kväkare är vi inte. Det stärks i tystnaden, men det är något annat. Nu stärks tron också av gemenskapen. Kristet liv är gemenskapsliv. Här hade några viktiga komplikationer tarvats.
Det där med bönen funderar jag över.
I Östra Småland i går skrev Modéus I en insändare "Klockorna ringer för fred åt Syriens folk". Det handlade om biskopens förtvivlan och upgivenhet, delad med många, och nådde fram till slutsatsen att "när vanmakten är som störst är det viktigt att samlas i bön." Bäst blev när vi skulle stanna upp "i eftertanke, hopp eller bön - allt efter ditt eget perspektiv. Oavsett religiositet, ideologi eller inriktning behöver vi samlas för världens och framtidens skull." Så löd biskopsorden. Bön eller eftertanke eller ett oprecist hopp framstår som utbytbara storheter. Kanske är det så...
Jag är trots allt så mycket kyrkokristen att jag kände alienationen gripa tag i mig. Är inte bönen mer progressiv och grundläggande än så? Ber inte en kristen alltid och inte särskilt när vanmakten är som störst utan minst då - och blir i sin vanmakt beroende av Kyrkans gemensamma bön, den som bär mig när jag inte orkar. Det fromsinta och nattomhöljda från Jönköping är inte riktigt min melodi. Jag är döpt i Bymarkskyrkan (dåförtiden kapell), men kom sedan bort från Jönköping i tid. Så markerar jag distansen till Rydberg.
... står tro och liv i centrum vid dop, konfirmation, vigsel och begravning.
Detta finner jag egendomligt.
Prognoserna talar om ett markerat minskande antal människor som begär de kyrkliga tjänsterna. Vi ser det i dopstatistiken, konfirmationsstatistiken, statistiken för kyrklig vigsel och att det ska vara kyrklig begravning är inte riktigt självklart. "That was the Church that was", som vi pålästa säger. Det kan betyda att de färre kyrkliga handlingar vi får vara med om, blir tydligare när det handlar om kristen tro och liv. Men det sägs inte i målsättningen. Kanske blir alla handlingar helt enkelt lite mer religiösa och detta i största allmänhet. Den komplikationen hanteras inte heller.
I skiftet mellan det som vuxit fram och det som utvecklar sig finns ett vägval: Mer Jesus eller mindre. Valet är på sitt sätt inte självklart för en folkkyrka.
Som i går gäller att vi negerar satserna för att se vad de tar spjärn emot. Vad finner vi då? Hur hanterar vi våra nyvunna insikter? Detta kanske är så klokt att vi baxnar - men om inte?
En av döttrarna skickade ett tänkvärt ord.
"When you are dead, you do not know that you are dead. All of the pain is felt by others.
The same thing happens when you are stupid."
Varför skickade hon det citatet till mig och varför skrev äldsta barnbarnet "So very true"?
onsdag 19 oktober 2016
Ajöss
John skrev en kommentar som försvann. Jag fattar inte hur. Nyheten han ville förmedla var denna:
http://www.sydsvenskan.se/2016-10-19/domprosten-avgar-med-omedelbar-verkan
Jag förmodar att POSK-arna kommer att ge sitt stöd till min motion att vi borde ta reda på vad de har att säga som lämnat/lämnar.
Här kan man fundera över vad det som kallas förändringsarbete är symtom på och vad det kostar. Men vad är det för kommentar att tala om "vägs ände" när Jesus själv sagt att han är Vägen?
Det finns mycket att säga ajöss till, känns det som.
Men det kanske är som vanligt. Kv*nn*pr*stm*st'nd*rn* har varit stygga och förföljt.
Eller?
Om det inte var så nu, kan vi veta att det varit så tidigare?
http://www.sydsvenskan.se/2016-10-19/domprosten-avgar-med-omedelbar-verkan
Jag förmodar att POSK-arna kommer att ge sitt stöd till min motion att vi borde ta reda på vad de har att säga som lämnat/lämnar.
Här kan man fundera över vad det som kallas förändringsarbete är symtom på och vad det kostar. Men vad är det för kommentar att tala om "vägs ände" när Jesus själv sagt att han är Vägen?
Det finns mycket att säga ajöss till, känns det som.
Men det kanske är som vanligt. Kv*nn*pr*stm*st'nd*rn* har varit stygga och förföljt.
Eller?
Om det inte var så nu, kan vi veta att det varit så tidigare?
Framtidsbilder
18 framtidsbilder har formulerats för Svenska kyrkan i Växjö stift . Dessa framtidsbilder har antagits ac samtliga lednings- och styrningsfunktioner i stiftet. Det betyder att stiftsstyrelsen, domkapitlet, kontraktsprosten och biskopen ställt sig bakom framtidsbilderna.
I livesändning trädde Modéus II i går fram på Facebook och talade om saken. Via stiftets hemsida hittar man bilder och livesändning. Det stora rbetet att få fram dessa bilder har pågått i ett och ett halvt år och arbetet i stiftet "kommer under flera år framöver att relatera till framtidsbilderna". Stiftskansliet kommer att bilda verksamhetsgrupper utifrån de fem olika utvecklingsområdena.
Det finns förstås något svar på frågan varför stiftsfullmäktige då inte fått ställa sig bakom framtidsbilderna. Det är trots allt där de övergripande besluten ska fattas....
Likväl gäller nu att "framtidsbilderna ägs av alla oss i stiftet tillsammans"
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/mala-framtidsbilder
Det enkla sättet att för sig själv undersöka om det som sägs är klokt är att negera satserna. Kan man stoppa in ett "inte" i en mening och den fortfarande framstår som klok och insiktsfull, finns det skäl att tro att den är så och utgör ett vägval. Blir det hela dumt då, finns det skäl att tro att satsen/meningen inte riktigt bär.
Jag kanske framstår som kritisk. I så fall beror det på att jag i går - efter Ge-kås i Ullared - läste sista och nyutkomna bandet av Tage Erlanders Dagböcker, nu för år 1969 (Gidlunds förlag, Hedemora 2016). Gunnar Helén blir fp-ledare och Erlander förnimmer "en del lustiga formuleringar ... inte förmår lysa upp den töckniga föreställningsvärld där han nu rör sej". (aa s 72) Tage rädes när "preciseringar undvikes" (aa s 65) Så har jag alltså under femton års tid följt Erlanders dagböcker för att utveckla mitt kritiska tänkande. Inte blir det hela bättre av att jag då och då spelat Mikael Wiehes Trollkarlen med slutsatsen att "de trodde att han trollade, det är det som är hans trick".
Den låten är också en aktualitet, inspirerad av Bob Dylan som den är. Kolla själva.
http://www.mikaelwiehe.se/komment_trollkarlen.htm
Bloggardag får väl med sedvanlig energioch styrkt av Erlander och Wiehe börja gå igenom materialet steg för steg. Bloggämnen saknas inte. Jag kursiverar mina frågor/funderingar.
En kyrka i världen
I Växjö stift ...
... är det diakonala arbetet starkt och uthålligt.
Negera satsen! Syster Ebbas, Elsas, Karins och Täpp-Gunhilds arbete i Kalmar (andra diakonissor inte att förglömma) var väl sådant? Så vad nytt för framtiden och vad betyder diakonalt arbete. Då var det sjukvårdsdiakoni. Sedan kom de andra, syster Kerstin och syster Kristina men det arbetet har väl också visat sig starkt och uthålligt? Vilket är de nya framtidsinriktade diakonala insatserna? Om detta sägs ingenting.
Handlar diakonalt arbete om att vara en kyrka i världen eller om att helt enkelt vara kyrka. Erlanders tal om den töckniga föreställningsvärlden kommer jag inte ifrån.
... tar vi ställning i samhällsfrågor lokalt och globalt.
Hur skall detta ske? frågar jag bibliskt med Herrens mor Maria. Det "vi" som uppträder i texten består av allt från vänster till sverigedemokrater. "Vi" brukar inte vara överens. Vilken mening har "vi" om flyktingsituationen och hur den ska hanteras och betalas? Vilken ställning tar "vi" när det handlar om den svenska skolan? Vad säger "vi" om försvaret? Tänker inte stiftet fel nu om vi tänker efter. Det låter bra men blir betydelselöst.
... vårdar vi samhörigheten med den världsvida kyrkan.
Det var klokt sagt. Men kan satsen negeras och fortfarande vara klok så att vägvalet varit verkligt?
Betyder detta t ex att vi ska vara noga med den kommande kyrkohandboken så att den uttrycker katolsk tro och knyter an till de djupa liturgiska rötterna. Man vill gärna veta.
Nu handlar denna sats om "världen" på ett annat sätt än att vara en kyrka i världen. Enhetsarbetet hör väl också det till att vara just Kyrka?
... möter vi människor med annan tro respektfullt.
Det gillar jag. "Charity begins at home", sa prosten Pehr Edwall. Det finns sådana som står fast vid den tro som var Svenska kyrkan den dag de döptes och nu definieras deras tro, den som var den gemensamma, som 'annan tro'. I vilken mening ska dessa nu och för framtiden mötas respektfullt? Vad betyder ordet konkret - att andras tro ska genomtänkas/genomskådas en gång till eller att den ska mötas okritiskt, utan ifrågasättande. Det går inte riktigt att förstå.
I kunnen icke bära mer nu.
Fundera över framtidsbilderna. Jag kan skriva mer om dem under veckan. Men inte på söndag. Det vill inte Strukturutskottet.
Jo en sak till, möter ni en kontraktsprost i Växjö stift kanske ni ska be om preciseringar. Kontraktsprostarna har ju ställt sig bakom framtidsbilderna. Hic robur et securitas. Man kanske till och med skulle ringa upp någon och efterhöra de djupare insikterna. Ljus över töcknig föreställningsvärld, det är det vi vilja!
På vilket sätt uttrycker de framtidsbilder som är resultetat av ett stort arbete sedan "tusentals personer delat sin längtan om morgondagens kyrka" något annat och mera än självklarheter, plattityder?
På vilket sätt innebär de en omprövning av sådant som Modéus II tänkt tidigare?
Själv spelar jag Wiehe.
http://tidido.com/a35184373698416/al55d6b8a313b521ef2273eaab/t55d6b8a513b521ef2273eab9
I livesändning trädde Modéus II i går fram på Facebook och talade om saken. Via stiftets hemsida hittar man bilder och livesändning. Det stora rbetet att få fram dessa bilder har pågått i ett och ett halvt år och arbetet i stiftet "kommer under flera år framöver att relatera till framtidsbilderna". Stiftskansliet kommer att bilda verksamhetsgrupper utifrån de fem olika utvecklingsområdena.
Det finns förstås något svar på frågan varför stiftsfullmäktige då inte fått ställa sig bakom framtidsbilderna. Det är trots allt där de övergripande besluten ska fattas....
Likväl gäller nu att "framtidsbilderna ägs av alla oss i stiftet tillsammans"
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/mala-framtidsbilder
Det enkla sättet att för sig själv undersöka om det som sägs är klokt är att negera satserna. Kan man stoppa in ett "inte" i en mening och den fortfarande framstår som klok och insiktsfull, finns det skäl att tro att den är så och utgör ett vägval. Blir det hela dumt då, finns det skäl att tro att satsen/meningen inte riktigt bär.
Jag kanske framstår som kritisk. I så fall beror det på att jag i går - efter Ge-kås i Ullared - läste sista och nyutkomna bandet av Tage Erlanders Dagböcker, nu för år 1969 (Gidlunds förlag, Hedemora 2016). Gunnar Helén blir fp-ledare och Erlander förnimmer "en del lustiga formuleringar ... inte förmår lysa upp den töckniga föreställningsvärld där han nu rör sej". (aa s 72) Tage rädes när "preciseringar undvikes" (aa s 65) Så har jag alltså under femton års tid följt Erlanders dagböcker för att utveckla mitt kritiska tänkande. Inte blir det hela bättre av att jag då och då spelat Mikael Wiehes Trollkarlen med slutsatsen att "de trodde att han trollade, det är det som är hans trick".
Den låten är också en aktualitet, inspirerad av Bob Dylan som den är. Kolla själva.
http://www.mikaelwiehe.se/komment_trollkarlen.htm
Bloggardag får väl med sedvanlig energioch styrkt av Erlander och Wiehe börja gå igenom materialet steg för steg. Bloggämnen saknas inte. Jag kursiverar mina frågor/funderingar.
En kyrka i världen
I Växjö stift ...
... är det diakonala arbetet starkt och uthålligt.
Negera satsen! Syster Ebbas, Elsas, Karins och Täpp-Gunhilds arbete i Kalmar (andra diakonissor inte att förglömma) var väl sådant? Så vad nytt för framtiden och vad betyder diakonalt arbete. Då var det sjukvårdsdiakoni. Sedan kom de andra, syster Kerstin och syster Kristina men det arbetet har väl också visat sig starkt och uthålligt? Vilket är de nya framtidsinriktade diakonala insatserna? Om detta sägs ingenting.
Handlar diakonalt arbete om att vara en kyrka i världen eller om att helt enkelt vara kyrka. Erlanders tal om den töckniga föreställningsvärlden kommer jag inte ifrån.
... tar vi ställning i samhällsfrågor lokalt och globalt.
Hur skall detta ske? frågar jag bibliskt med Herrens mor Maria. Det "vi" som uppträder i texten består av allt från vänster till sverigedemokrater. "Vi" brukar inte vara överens. Vilken mening har "vi" om flyktingsituationen och hur den ska hanteras och betalas? Vilken ställning tar "vi" när det handlar om den svenska skolan? Vad säger "vi" om försvaret? Tänker inte stiftet fel nu om vi tänker efter. Det låter bra men blir betydelselöst.
... vårdar vi samhörigheten med den världsvida kyrkan.
Det var klokt sagt. Men kan satsen negeras och fortfarande vara klok så att vägvalet varit verkligt?
Betyder detta t ex att vi ska vara noga med den kommande kyrkohandboken så att den uttrycker katolsk tro och knyter an till de djupa liturgiska rötterna. Man vill gärna veta.
Nu handlar denna sats om "världen" på ett annat sätt än att vara en kyrka i världen. Enhetsarbetet hör väl också det till att vara just Kyrka?
... möter vi människor med annan tro respektfullt.
Det gillar jag. "Charity begins at home", sa prosten Pehr Edwall. Det finns sådana som står fast vid den tro som var Svenska kyrkan den dag de döptes och nu definieras deras tro, den som var den gemensamma, som 'annan tro'. I vilken mening ska dessa nu och för framtiden mötas respektfullt? Vad betyder ordet konkret - att andras tro ska genomtänkas/genomskådas en gång till eller att den ska mötas okritiskt, utan ifrågasättande. Det går inte riktigt att förstå.
I kunnen icke bära mer nu.
Fundera över framtidsbilderna. Jag kan skriva mer om dem under veckan. Men inte på söndag. Det vill inte Strukturutskottet.
Jo en sak till, möter ni en kontraktsprost i Växjö stift kanske ni ska be om preciseringar. Kontraktsprostarna har ju ställt sig bakom framtidsbilderna. Hic robur et securitas. Man kanske till och med skulle ringa upp någon och efterhöra de djupare insikterna. Ljus över töcknig föreställningsvärld, det är det vi vilja!
På vilket sätt uttrycker de framtidsbilder som är resultetat av ett stort arbete sedan "tusentals personer delat sin längtan om morgondagens kyrka" något annat och mera än självklarheter, plattityder?
På vilket sätt innebär de en omprövning av sådant som Modéus II tänkt tidigare?
Själv spelar jag Wiehe.
http://tidido.com/a35184373698416/al55d6b8a313b521ef2273eaab/t55d6b8a513b521ef2273eab9
tisdag 18 oktober 2016
Ullared
Jag ska till GeKå:s i Ullared i dag.
Ni märker att jag klivit över till konnässörerna. Inte bara "Ullared" utan "GeKÅ:s", då är man i innegänget.
Det blir till att konkurrera med bussresorna, som kommer tisdagar. Det gör mig inget. Jag ska ju vandra runt och meditera över alla jag möter på temat: "Här är de människor som Jesus har dött för." Ibland tar jag ett annat tema: "Här är Svenska kyrkans folk. Ett tag till."
Kanske köper jag lite extra utrustning för att vara beredd på den kris som anas vara i faggorna. Jag minns repliken från i juli: "Med Hillary blir det krig och med Trump kan det bli krig."
Å andra sidan ska jag väl inte hålla mig med så stora förråd att jag ska iväg och hämta dem, för Frälsaren antyder att det vid en viktig vändpunkt i historien inte hinns med.
Jag läser Matteusevangeliets 24:e kapitel.
Jag tror inte den bibelläsning som söker poesi. Jag läser som vanligt för att jag vill veta. Jag begriper mig inte på präster som hör krigsrykten och då kommer på att de ska ringa i kyrkklockorna, men där syftet är oklart. De ska i varje fall inte predika eller samla folket till bön. Det ska ringas. Blott så. Stridslarmet från Mosul och Aleppo förstärks i det svenska lokala, eller? Har ni hört klangen när hylsorna kastas ut när en rejäl kulspruta spottar?
Det kunde kanske finnas skäl att fundera över om det som övergår världen är födslovåndorna för det som ska födas fram. Det kan finns skäl att fråga sig själv om den uppgivenhet många av oss känner inför det kyrkliga, handlar om kärleken som kallnar. Det kommer den att göra hos de flesta.
Jag ska inte påminna om hur viktigt det då är att befinns sig i minoritet.
Budskapet om riket ska förkunnas i hela världen, säger Frälsaren. Så har det blivit. Bokstavligen, inte poetiskt. Nå, Ett vittnesbörd för alla folk var betingelsen. Sedan skall slutet komma.
Jag hörde utrikesministern tala. Sedan jag belade att hon ljög om biskopsvalet i Göteborg för många år sedan (när Bengt Holmberg valdes, men det minns ni kanske inte) har hon tappat anseende hos mig. Nu hörde jag henne undvika att beskriva vad markstrider, dvs strid i bebyggelse, betyder i en stad med 1,5 miljoner människor. Allt som uttrycks i mindre kategorier än oförfalskad FASA blir skönljugeri. Det blir ett lidande. Dess like har kanske funnits tidigare, men ska vi jämföra lidande?
Jag möter väl inga präster i morgon. De sliter och släpar och hakar på trenden att ringa i kyrkklockorna hela veckan. Det betyder att de senast denna tisdag förmiddag, i går var de lediga, ger kyrkvaktmästarna besked att programmera klockringningen till kl 17 också.
Var är Jesus när klockorna ringer på det här viset? Utanför dörren. För dörren låses väl per automatik kl 16.
Jag har nog fattat fel.
Visserligen ger Modéus uttryck för sin sinnesstämning, som många andra blir han förtvivlad när han tar del av nyhetsrapporteringen, men kyrkklockorna ringer "som en bön för fred". Detta är en kristen variant av den tibetanska bönekvarnen, sålunda. Fast inte enbart. Kl 17 ringer klockorna för att vi ska stanna upp i bön för folket i Syrien.
Jag har nog fattat rättså rätt ändå.
Är det ingen som vill bruka allvar och säga att vi ska öva beredskapen i bön tillsammans? När vi minst väntar det, kommer Människosonen. Det finns tecken att tyda. Gemensamt. Och ord att fundera över. Vad med en förtvivlad biskop?
Jag hörde en replik som hör hemma i Borgågemenskapen. Det var två äldre damer som talade om en präst med omdömet: "Nice but useless." Lägg repliken på minnet, särskilt ni som är präster. Den gäller oss allihop.
Nå, jag är biblisk. Om hälften av folket i Ullared plötsligt är borta, vet jag vad som hänt. Två kvinnor är i Ullared och storhandlar, den ena tas med och den andra lämnas kvar.
Om jag varit församlingspräst och vi skulle ringa i kyrkklockorna hade jag sett till att vara i kyrkan för att be vesper. Jag hade läst och utlagt Matt 24, kapitlet räcker väl veckan ut för det ska ringas till den 24 oktober, FN-dagen. Jag hade predikat utan alarmism, bara sagt att det krävs vanlig, vardaglig uppmärksamhet och vi måste tillsammans öva oss att tyda tidens tecken. Jag kunde kanske gjort en poäng av det där med att Människosonerns tecken ska synas i skyn. Det gör det varje dag i varje fall i Två Systrars, Högby och Göteryd. Korset är tecknet. Det sitter på kyrktornet. När det blir ovanligt, är det på ett sätt förberett i det som är vanligt.
När det handlar om GeKå:s får vi också en tydlig illustration till att det verkligen finns ett "vi" och ett "dom".
Hur ser du på oss som åker till Ullared? Rannsaka dig.
De flesta som jagar runt där är de som betalar prästernas och de andra anställdas löner och andra förmåner.
De flesta har inte en aning om att vi i kyrkhuset har det de behöver också när de fyllt bilen och kört hem. I gudstjänsten finns förlåtelse, liv och välsignelse. Och än finns det tid. Men hur många präster slår ifrån sig och försäkrar att de inte vill åka till Ullared och vara ihop med, ja hur definierar de medmänniskorna?
Denna insikt om underbara medmänniskor, som Gud älskar, hindrar inte mitt nöje att - om möjligt - köra min kundvagn (med två korgar i vagnen, för så har proffsen det) så intelligent att jag 1. tar mig fram och 2. blockerar för de andra.
En gång lyckades jag blockera för tre andra på en och samma gång. Det var lycka på GeKå:s.
Jag log mot dem. De log inte tillbaka. Osportsligt, tänkte jag. Att inte le tillbaka, alltså.
Ni märker att jag klivit över till konnässörerna. Inte bara "Ullared" utan "GeKÅ:s", då är man i innegänget.
Det blir till att konkurrera med bussresorna, som kommer tisdagar. Det gör mig inget. Jag ska ju vandra runt och meditera över alla jag möter på temat: "Här är de människor som Jesus har dött för." Ibland tar jag ett annat tema: "Här är Svenska kyrkans folk. Ett tag till."
Kanske köper jag lite extra utrustning för att vara beredd på den kris som anas vara i faggorna. Jag minns repliken från i juli: "Med Hillary blir det krig och med Trump kan det bli krig."
Å andra sidan ska jag väl inte hålla mig med så stora förråd att jag ska iväg och hämta dem, för Frälsaren antyder att det vid en viktig vändpunkt i historien inte hinns med.
Jag läser Matteusevangeliets 24:e kapitel.
Jag tror inte den bibelläsning som söker poesi. Jag läser som vanligt för att jag vill veta. Jag begriper mig inte på präster som hör krigsrykten och då kommer på att de ska ringa i kyrkklockorna, men där syftet är oklart. De ska i varje fall inte predika eller samla folket till bön. Det ska ringas. Blott så. Stridslarmet från Mosul och Aleppo förstärks i det svenska lokala, eller? Har ni hört klangen när hylsorna kastas ut när en rejäl kulspruta spottar?
Det kunde kanske finnas skäl att fundera över om det som övergår världen är födslovåndorna för det som ska födas fram. Det kan finns skäl att fråga sig själv om den uppgivenhet många av oss känner inför det kyrkliga, handlar om kärleken som kallnar. Det kommer den att göra hos de flesta.
Jag ska inte påminna om hur viktigt det då är att befinns sig i minoritet.
Budskapet om riket ska förkunnas i hela världen, säger Frälsaren. Så har det blivit. Bokstavligen, inte poetiskt. Nå, Ett vittnesbörd för alla folk var betingelsen. Sedan skall slutet komma.
Jag hörde utrikesministern tala. Sedan jag belade att hon ljög om biskopsvalet i Göteborg för många år sedan (när Bengt Holmberg valdes, men det minns ni kanske inte) har hon tappat anseende hos mig. Nu hörde jag henne undvika att beskriva vad markstrider, dvs strid i bebyggelse, betyder i en stad med 1,5 miljoner människor. Allt som uttrycks i mindre kategorier än oförfalskad FASA blir skönljugeri. Det blir ett lidande. Dess like har kanske funnits tidigare, men ska vi jämföra lidande?
Jag möter väl inga präster i morgon. De sliter och släpar och hakar på trenden att ringa i kyrkklockorna hela veckan. Det betyder att de senast denna tisdag förmiddag, i går var de lediga, ger kyrkvaktmästarna besked att programmera klockringningen till kl 17 också.
Var är Jesus när klockorna ringer på det här viset? Utanför dörren. För dörren låses väl per automatik kl 16.
Jag har nog fattat fel.
Visserligen ger Modéus uttryck för sin sinnesstämning, som många andra blir han förtvivlad när han tar del av nyhetsrapporteringen, men kyrkklockorna ringer "som en bön för fred". Detta är en kristen variant av den tibetanska bönekvarnen, sålunda. Fast inte enbart. Kl 17 ringer klockorna för att vi ska stanna upp i bön för folket i Syrien.
Jag har nog fattat rättså rätt ändå.
Är det ingen som vill bruka allvar och säga att vi ska öva beredskapen i bön tillsammans? När vi minst väntar det, kommer Människosonen. Det finns tecken att tyda. Gemensamt. Och ord att fundera över. Vad med en förtvivlad biskop?
Jag hörde en replik som hör hemma i Borgågemenskapen. Det var två äldre damer som talade om en präst med omdömet: "Nice but useless." Lägg repliken på minnet, särskilt ni som är präster. Den gäller oss allihop.
Nå, jag är biblisk. Om hälften av folket i Ullared plötsligt är borta, vet jag vad som hänt. Två kvinnor är i Ullared och storhandlar, den ena tas med och den andra lämnas kvar.
Om jag varit församlingspräst och vi skulle ringa i kyrkklockorna hade jag sett till att vara i kyrkan för att be vesper. Jag hade läst och utlagt Matt 24, kapitlet räcker väl veckan ut för det ska ringas till den 24 oktober, FN-dagen. Jag hade predikat utan alarmism, bara sagt att det krävs vanlig, vardaglig uppmärksamhet och vi måste tillsammans öva oss att tyda tidens tecken. Jag kunde kanske gjort en poäng av det där med att Människosonerns tecken ska synas i skyn. Det gör det varje dag i varje fall i Två Systrars, Högby och Göteryd. Korset är tecknet. Det sitter på kyrktornet. När det blir ovanligt, är det på ett sätt förberett i det som är vanligt.
När det handlar om GeKå:s får vi också en tydlig illustration till att det verkligen finns ett "vi" och ett "dom".
Hur ser du på oss som åker till Ullared? Rannsaka dig.
De flesta som jagar runt där är de som betalar prästernas och de andra anställdas löner och andra förmåner.
De flesta har inte en aning om att vi i kyrkhuset har det de behöver också när de fyllt bilen och kört hem. I gudstjänsten finns förlåtelse, liv och välsignelse. Och än finns det tid. Men hur många präster slår ifrån sig och försäkrar att de inte vill åka till Ullared och vara ihop med, ja hur definierar de medmänniskorna?
Denna insikt om underbara medmänniskor, som Gud älskar, hindrar inte mitt nöje att - om möjligt - köra min kundvagn (med två korgar i vagnen, för så har proffsen det) så intelligent att jag 1. tar mig fram och 2. blockerar för de andra.
En gång lyckades jag blockera för tre andra på en och samma gång. Det var lycka på GeKå:s.
Jag log mot dem. De log inte tillbaka. Osportsligt, tänkte jag. Att inte le tillbaka, alltså.
måndag 17 oktober 2016
Domprosten och biskopen
Det är något särskilt med Visby.
Domprosten Hermansson är hotad till livet, hörde jag i TV4-nyheterna. Nu var det inte riktigt så, förstod jag. Han skulle bara se sig för, hade någon hotfullt sagt i telefon. "Passa sig!"
Hermansson ringde polisen, som kom hem till honom.
Ursäkta, men var hittar man domprostar av Hermanssons kaliber? Tål dom ingenting? Har han genomgått grundläggande soldatutbildning och kan hantera värre hot än så, som vi andra? Eller är det bara att ropa på farbror polisen när någon ringer och är otidig? Förstår inte Hermansson att vanliga karlar med vanlig uppsättning testosteron skrattar åt honom? Hur kunde han få för sig att ringa polisen? Blev du rädd, Hermansson? Eller ville du plocka en medial poäng?
Nu talade Hermansson vid demonstrationen mot rasism och sexism.
I tv-rapproteringen fick detta tal inget genomslag. Vad sa han? "Var snälla!"
Själva dilemmat kan vänstern inte hantera. Vi har problemet med våldtäkter på Gotland och ryktesspridningen att det handlar om flyktingbarn. Det kan/ska inte sägas. Nu finns det folk som med mobiltelefoner jagar dem som polisen släppt. När dessa erkänner att de varit på polisförhör blir det upprört. Sådant folk ville i varje fall en gute inte ha på ön. Vänstern ska nu navigera i detta upprörda hav, och väljer antirasistkortet. Det betyder att lämna fördel avgrundshögern. Folk är nämligen inte för gruppvåldtäkter. Man kanske ska beklaga det, men jag konstaterar faktum. Det finns gott om folk som tar avstånd från gruppvåldtäkter.
Så vad sa Hermansson?
Jag fick inte den saken klar för mig. Däremot samlade FI:s talesperson demonstranterna, 300 sas det, att markera att de inte ville ha några rasister på sina gator. Ingen påpekade det uppenbara, kan jag anta, att gatorna inte är deras. I det öppna samhället får rasister vara på allmän plats. Det är så det är i det öppna samhället. Komplikationen att de som kallas rasister tydligt är emot våldtäkter och för kvinnofrid, ska vi uppenbarligen inte låtsas om.
Men vad sa Hermansson? Sa han ingenting. Jag försöker få veta, men möts av medial tystnad. Blev Hermansson så skrämd att han inte sa något? Som en påannons hörde jag dock Hermansson intervjuas. Då handlade det om alla människors lika värde. Detta var något grundläggande i det kyrkliga. Sa han.
Från en domprost i Visby är inte steget långt till en biskop, fd men vem bryr sig. +Biörn och jag tänker olika. Jag tänker missiologiskt. Men så är jag också doktor i missionsvetenskap och ekumenik. Felet i vårt kyrkosystem är inte detta att vi hålls med en kyrkostyrelse utan att kyrkomötet tagit sig rätten att rösta om läran och gör detta utifrån majoritetsförhållanden som formats partipolitiskt.
Efterkrigstiden präglas för Svenska kyrkans del av ett närmast dilettantmässigt förhållningssätt inför alla utmaningar som ställs.
Men vad gick att göra?
Biskopsmötet möttes, domkapitlen sammanträde, allt väsentligt skulle skötas som en slags frivillighet och Diakonistyrelsen/Centralrådet skulle ta ansvar för det gemensamma.
När vi fick en kyrkostyrelse, beslut 1982, var vi dock långt ifrån 1500-talets kyrkopolitik med Conrad von Pyhy och Georg Normann. Det var inte ett heller ett Consistorium Regni som infördes. Kyrkostyrelsen kom till för att ersätta ecklesiastikdepartementet och allt det som kallades frivilligt och låg i Centralrådet för evangelisation och församlingsarbete. Därtill behövde SKM, Lutherhjälpen och SKUT in som vitala delar av en helhet.
Det var många problem att lösa, men principen med en kyrkostyrelse för att hålla ihop arbetet i en provins, kan inte vara fel. Inte i ett land, som kännetecknas av en rätt enhetlig mångkultur. Denna rätt enhetliga mångkultur sprids till alla hem och gör inte halt vid stiftsgräns, kontraktsgräns, pastoratsgräns eller ens församlingsgräns. Vi talar missionsområde.
I normalfallet skulle de olika synoderna och styrelserna då befolkas med för Evangeliet och Svenska kyrkan besjälade människor, inte av partier med företrädare som vill använda Svenska kyrkan för egna syften. Vad är det? Det är när Kyrkans ärende sammanfattas som budskapet om alla människors lika värde, en felöversättning av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Kyrkans ärende är mer än en felöversättning, för att säga det enkelt.
I största allmänhet imponeras jag inte av en högkyrklighet som decennium efter decennium fortsätter studentrummens diskussioner, förklarar och utlägger refererar och ger referenser, men aldrig förändrar. Då är jag likväl inte emot studentrumsdiskussioner.
Domprosten Hermansson är hotad till livet, hörde jag i TV4-nyheterna. Nu var det inte riktigt så, förstod jag. Han skulle bara se sig för, hade någon hotfullt sagt i telefon. "Passa sig!"
Hermansson ringde polisen, som kom hem till honom.
Ursäkta, men var hittar man domprostar av Hermanssons kaliber? Tål dom ingenting? Har han genomgått grundläggande soldatutbildning och kan hantera värre hot än så, som vi andra? Eller är det bara att ropa på farbror polisen när någon ringer och är otidig? Förstår inte Hermansson att vanliga karlar med vanlig uppsättning testosteron skrattar åt honom? Hur kunde han få för sig att ringa polisen? Blev du rädd, Hermansson? Eller ville du plocka en medial poäng?
Nu talade Hermansson vid demonstrationen mot rasism och sexism.
I tv-rapproteringen fick detta tal inget genomslag. Vad sa han? "Var snälla!"
Själva dilemmat kan vänstern inte hantera. Vi har problemet med våldtäkter på Gotland och ryktesspridningen att det handlar om flyktingbarn. Det kan/ska inte sägas. Nu finns det folk som med mobiltelefoner jagar dem som polisen släppt. När dessa erkänner att de varit på polisförhör blir det upprört. Sådant folk ville i varje fall en gute inte ha på ön. Vänstern ska nu navigera i detta upprörda hav, och väljer antirasistkortet. Det betyder att lämna fördel avgrundshögern. Folk är nämligen inte för gruppvåldtäkter. Man kanske ska beklaga det, men jag konstaterar faktum. Det finns gott om folk som tar avstånd från gruppvåldtäkter.
Så vad sa Hermansson?
Jag fick inte den saken klar för mig. Däremot samlade FI:s talesperson demonstranterna, 300 sas det, att markera att de inte ville ha några rasister på sina gator. Ingen påpekade det uppenbara, kan jag anta, att gatorna inte är deras. I det öppna samhället får rasister vara på allmän plats. Det är så det är i det öppna samhället. Komplikationen att de som kallas rasister tydligt är emot våldtäkter och för kvinnofrid, ska vi uppenbarligen inte låtsas om.
Men vad sa Hermansson? Sa han ingenting. Jag försöker få veta, men möts av medial tystnad. Blev Hermansson så skrämd att han inte sa något? Som en påannons hörde jag dock Hermansson intervjuas. Då handlade det om alla människors lika värde. Detta var något grundläggande i det kyrkliga. Sa han.
Från en domprost i Visby är inte steget långt till en biskop, fd men vem bryr sig. +Biörn och jag tänker olika. Jag tänker missiologiskt. Men så är jag också doktor i missionsvetenskap och ekumenik. Felet i vårt kyrkosystem är inte detta att vi hålls med en kyrkostyrelse utan att kyrkomötet tagit sig rätten att rösta om läran och gör detta utifrån majoritetsförhållanden som formats partipolitiskt.
Efterkrigstiden präglas för Svenska kyrkans del av ett närmast dilettantmässigt förhållningssätt inför alla utmaningar som ställs.
Men vad gick att göra?
Biskopsmötet möttes, domkapitlen sammanträde, allt väsentligt skulle skötas som en slags frivillighet och Diakonistyrelsen/Centralrådet skulle ta ansvar för det gemensamma.
När vi fick en kyrkostyrelse, beslut 1982, var vi dock långt ifrån 1500-talets kyrkopolitik med Conrad von Pyhy och Georg Normann. Det var inte ett heller ett Consistorium Regni som infördes. Kyrkostyrelsen kom till för att ersätta ecklesiastikdepartementet och allt det som kallades frivilligt och låg i Centralrådet för evangelisation och församlingsarbete. Därtill behövde SKM, Lutherhjälpen och SKUT in som vitala delar av en helhet.
Det var många problem att lösa, men principen med en kyrkostyrelse för att hålla ihop arbetet i en provins, kan inte vara fel. Inte i ett land, som kännetecknas av en rätt enhetlig mångkultur. Denna rätt enhetliga mångkultur sprids till alla hem och gör inte halt vid stiftsgräns, kontraktsgräns, pastoratsgräns eller ens församlingsgräns. Vi talar missionsområde.
I normalfallet skulle de olika synoderna och styrelserna då befolkas med för Evangeliet och Svenska kyrkan besjälade människor, inte av partier med företrädare som vill använda Svenska kyrkan för egna syften. Vad är det? Det är när Kyrkans ärende sammanfattas som budskapet om alla människors lika värde, en felöversättning av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Kyrkans ärende är mer än en felöversättning, för att säga det enkelt.
I största allmänhet imponeras jag inte av en högkyrklighet som decennium efter decennium fortsätter studentrummens diskussioner, förklarar och utlägger refererar och ger referenser, men aldrig förändrar. Då är jag likväl inte emot studentrumsdiskussioner.
söndag 16 oktober 2016
Kattisitet
Katolicitet är en sak, en något större kategori än den som avgränsas som "romersk". Svaret på frågan om ni är romersk katolik är rimligtvis Fredrika Bremers: "Jag är mer katolik än så."
Jag stampar av i Confessio Augustana. Vad annars ska en evangelisk katolik göra?
Katoliciteten bekänns i trosbekännelsen. Så var det helt konkret för 600 år sedan i Ecclesia Svecana, så för 500 år sedan, så för 400 år sedan, så för 300 år sedan, så för 200 år sedan, så för 100 år sedan och så nu. Offentligen sker markeringen i söndagens gudstjänstliv. Så lever Kyrkan.
Det finns ett katolskt problem för de romerska katolikerna och det är förstås att till katolicitet hör att ha varit på plats ihop med folket. Det har inte de romerska katolikerna. Här är en katolsk defekt. Det kliniska konstaterandet behövs men behöver inte uppröra. Det är bara att ogilla läget. Det var en annan kyrka som gick till dödsbäddarna. Att det blev ett romersk-katolskt exit beror till dels på politiska omständigheter och till dels på kyrkopolitiska. De senare kan diskuteras.
Bullan Exsurge Domine uttrycker påvens distansering till Luthers teser. Tycker ni att den bullan övertygar och är en bulla rätt metod att ta upp de invändningar som Luther presenterar i akademisk form? Tycker ni att bullan korrekt återger vad Luther hävdar? Det har jag inte övertygats om. Det beror inte bara på insikten om att Leo X för egen del alls inte kunde förstå bredden och djupet i teserna. Skulle inte Frasse kunna säga några ord om detta, beklaga och förklara att konflikten om kyrkojurisdiktionen är begriplig men Guds rike är en större angelägenhet och det finns en katolicitet som går utöver den romerska? Frasse kunde kanske på ett nytt sätt beskriva denna katolicitet och förklara vad som inte är katolskt, ungefär som Martin Luther drar en gräns mot de reformerta vid religionssamtalen i Marburg.
Så blir det inte. På Arenan i Malmö den 31 oktober inleds högtidsåret inte med teologiska preciseringar. Katoliciteten ersätts med Kattisitet.
Vad är det?
Vi skola ledas in i det omfattande sång- och musikprogrammet av Kattis Ahlström. Det finns ett schema för programpunkter som ska avlösa varandra.
Vilket är partytricket?
Det är att dogmatiska frågeställningar läggs åt sidan och de sociala frågorna ställs i fokus. Miljön, flyktingarna, det kyrkliga ansvaret för freden. Här enas vi.
Påven kommer att hälsas med entusiasm när han tar över tillställningarna. Statsministern hälsar på Sturup. Kungaparet i Kungshuset i Lundagård. Ni förstår själva att fokus inte kommer att ligga på det gemensamma, 500 år av reformation eller hur det nu ska kallas för att undvika att fira splittringen. Men själva den anstöt som ligger i splittringen hamnar inte heller i centrum för uppmärksamheten. Det kan ett barn på 7 år begripa.
När påven underhålls med sång- och musikprogram dyker det upp en bild i mitt inre. Detta har jag varit med om tidigare - men var?
Den blide påven sitter och trummar i takt till musiken omgiven av några kardinaler, ärkebiskopar och biskopar. Visst! Filmen Tjejen som visste för mycket. Där är det. Gäller varningen "Beware of the Dwarf" också på Malmö Arena? Vem dirigerar orkestern? Har biskopen Arborelius en hänsynslös bror och styrs denne broder av en än mer hänsynslös kvinna? Var är albinon? Är det Kattis som ska vara tjejen som vet för mycket? Har ni inte sett filmen, vet ni inte tillräckligt mycket. Har ni glömt denna viktiga film, kan ni inte heller orientera er. Se den! Förstå!
Kattisitet i stället för katolicitet kan nog bli ett minnesvärt event.
Det heter så.
Event.
Det blir väl en uppsättning biskopar som rör sig. "Vi och dom"-hållningen ska praktiseras efter protokollet.
+Biörn undrade över det där med biskopar och kyrkostyrelse. Det är på sitt sätt en underlig undran. Från församlingslivet vet vi ju att präster och lekfolk ska hålla ihop. Så har det konstruerats för stift och nationell nivå också. Här har Svenska kyrkan i princip en mer fullödig organisation, som bättre uttrycker det gemensamma ansvaret än det romerska systemet. Vi kan inte bygga på biskoparna, som bekant. Vi kan än mindre bygga på partipolitikerna. Att bygga på Kyrkan är något mer och kräver i praktiken något annat än det vi nu hålls med. Om detta kan jag inte skriva en söndag.
Jag ska med ohöljd entusiasm och envetet försöka inhämta kunskap om det kyrkliga läget och läget i nationen när jag får vara med om eventet, alltså praktisera kattisiteten.
Ni som har Tjejen som visste för mycket aktuell för er får väl läsa Från konflikt till gemenskap i stället. Det kanske förresten är den enkla definitionen av eventet och kattisiteten. Vi talar inte om konflikten, det blir gemenskap i stället.
Ju mer vi är tillsammans...
I tillegg: Påven möter lutherska ledare, heter det. Man funderar.
Jag stampar av i Confessio Augustana. Vad annars ska en evangelisk katolik göra?
Katoliciteten bekänns i trosbekännelsen. Så var det helt konkret för 600 år sedan i Ecclesia Svecana, så för 500 år sedan, så för 400 år sedan, så för 300 år sedan, så för 200 år sedan, så för 100 år sedan och så nu. Offentligen sker markeringen i söndagens gudstjänstliv. Så lever Kyrkan.
Det finns ett katolskt problem för de romerska katolikerna och det är förstås att till katolicitet hör att ha varit på plats ihop med folket. Det har inte de romerska katolikerna. Här är en katolsk defekt. Det kliniska konstaterandet behövs men behöver inte uppröra. Det är bara att ogilla läget. Det var en annan kyrka som gick till dödsbäddarna. Att det blev ett romersk-katolskt exit beror till dels på politiska omständigheter och till dels på kyrkopolitiska. De senare kan diskuteras.
Bullan Exsurge Domine uttrycker påvens distansering till Luthers teser. Tycker ni att den bullan övertygar och är en bulla rätt metod att ta upp de invändningar som Luther presenterar i akademisk form? Tycker ni att bullan korrekt återger vad Luther hävdar? Det har jag inte övertygats om. Det beror inte bara på insikten om att Leo X för egen del alls inte kunde förstå bredden och djupet i teserna. Skulle inte Frasse kunna säga några ord om detta, beklaga och förklara att konflikten om kyrkojurisdiktionen är begriplig men Guds rike är en större angelägenhet och det finns en katolicitet som går utöver den romerska? Frasse kunde kanske på ett nytt sätt beskriva denna katolicitet och förklara vad som inte är katolskt, ungefär som Martin Luther drar en gräns mot de reformerta vid religionssamtalen i Marburg.
Så blir det inte. På Arenan i Malmö den 31 oktober inleds högtidsåret inte med teologiska preciseringar. Katoliciteten ersätts med Kattisitet.
Vad är det?
Vi skola ledas in i det omfattande sång- och musikprogrammet av Kattis Ahlström. Det finns ett schema för programpunkter som ska avlösa varandra.
Vilket är partytricket?
Det är att dogmatiska frågeställningar läggs åt sidan och de sociala frågorna ställs i fokus. Miljön, flyktingarna, det kyrkliga ansvaret för freden. Här enas vi.
Påven kommer att hälsas med entusiasm när han tar över tillställningarna. Statsministern hälsar på Sturup. Kungaparet i Kungshuset i Lundagård. Ni förstår själva att fokus inte kommer att ligga på det gemensamma, 500 år av reformation eller hur det nu ska kallas för att undvika att fira splittringen. Men själva den anstöt som ligger i splittringen hamnar inte heller i centrum för uppmärksamheten. Det kan ett barn på 7 år begripa.
När påven underhålls med sång- och musikprogram dyker det upp en bild i mitt inre. Detta har jag varit med om tidigare - men var?
Den blide påven sitter och trummar i takt till musiken omgiven av några kardinaler, ärkebiskopar och biskopar. Visst! Filmen Tjejen som visste för mycket. Där är det. Gäller varningen "Beware of the Dwarf" också på Malmö Arena? Vem dirigerar orkestern? Har biskopen Arborelius en hänsynslös bror och styrs denne broder av en än mer hänsynslös kvinna? Var är albinon? Är det Kattis som ska vara tjejen som vet för mycket? Har ni inte sett filmen, vet ni inte tillräckligt mycket. Har ni glömt denna viktiga film, kan ni inte heller orientera er. Se den! Förstå!
Kattisitet i stället för katolicitet kan nog bli ett minnesvärt event.
Det heter så.
Event.
Det blir väl en uppsättning biskopar som rör sig. "Vi och dom"-hållningen ska praktiseras efter protokollet.
+Biörn undrade över det där med biskopar och kyrkostyrelse. Det är på sitt sätt en underlig undran. Från församlingslivet vet vi ju att präster och lekfolk ska hålla ihop. Så har det konstruerats för stift och nationell nivå också. Här har Svenska kyrkan i princip en mer fullödig organisation, som bättre uttrycker det gemensamma ansvaret än det romerska systemet. Vi kan inte bygga på biskoparna, som bekant. Vi kan än mindre bygga på partipolitikerna. Att bygga på Kyrkan är något mer och kräver i praktiken något annat än det vi nu hålls med. Om detta kan jag inte skriva en söndag.
Jag ska med ohöljd entusiasm och envetet försöka inhämta kunskap om det kyrkliga läget och läget i nationen när jag får vara med om eventet, alltså praktisera kattisiteten.
Ni som har Tjejen som visste för mycket aktuell för er får väl läsa Från konflikt till gemenskap i stället. Det kanske förresten är den enkla definitionen av eventet och kattisiteten. Vi talar inte om konflikten, det blir gemenskap i stället.
Ju mer vi är tillsammans...
I tillegg: Påven möter lutherska ledare, heter det. Man funderar.
lördag 15 oktober 2016
Oslo, lördag
Jag har sett Oslo soligare än denna morgon men konferenser tarvar mindre av fint väder utomhus. Brunosten såg jag redan i går. Och åt, förstås. Jag minns alltid den stora osten som det berättats om. Det var ett hotell i fjällvärlden. I osten var det en liten svart prick, som alla petade bort. Den blev större allteftersom. Till sit var det ett par driftiga svenskar, som helt sonika klöv osten för att ta reda på vad det var för fläck som blev större och större. I osten låg en råtta...
Jag blev mer orolig när det handlade om saligheten än om osten jag åt och tänker äta nu vid frukost också.
Frågan som drabbade mig var en variant på frågan om jag varit så snäll att tomten skulle komma till jul. Den frågan drabbar mig, av lätt insedda skäl, just den 15 oktober, när det ska till en ansats för att efter födelsedagspresenter också få julklappar. För att få hugnad i min själ i salighetsfrågan var jag tvungen att ta mig till Norge. Det är där biskopen emeritus Tor B. Jørgensen avlyser livets to utganger.
http://www.dagen.no/Nyheter/FORTAPELSE/Avlyser-livets-to-utganger-391638
Nu menar ni kanske att man inte ska fråga Tor om något som har med Vite Krist att göra. En sådan tarvlighet i frågeform avvisar jag. Det är väl trevligt med en biskop som kliar mig i pälsen och försäkrar att allt står väl till. Vi betalar biskopar för den funktionen. Besvärliga profeter vill vi inte ha. Jag läste Thomas O'Dea bok om religionssociologi redan sommaren 1967 så detta vet jag.
Apokatastasisläran har Kyrkan avvisat. Det görs med viss försiktighet. Kyrkan vill inte falla Gud i ämbetet för sorteringsverket är Hans. Men försoningsverket var väl nödvändigt eftersom det naturliga tillståndet för människor är att det går åt helvete. Självförvållat eller genom honom som vållade, lurendrejaren själv.
Nu ska denna kyrkliga insikt inte ropas ut från taken. Jag kan förstå det. Dålig reklam. Men kan ni - oss emellan - tänka er himlen som en plats där det är fullt med osorterade norrbaggar? Hur mycket himmel blir det? En himmel med sorterade norrbaggar kan understundom vara svårt att tänka sig också.
För att inte tala om svenskar.
Kul med biskopar.
Tanken att biskopen först ska upp på bålet i martyrtider tycks fjärran. Nu gäller det att framföra ett sådant budskap som inte oroar dem som förväntas betala kalaset. Får de höra det ovälkomna, blir de ovilliga att betala. Alltså ska betalarna hållas på gott humör.
Är det så enkelt som så?
Jesus undrar om Människosonen kommer att finna tro på jorden när han kommer tillbaka. Men varför undrar han om det egentligen inte spelar någon roll?
Jag ska fortsatt konferera i Oslo.
Pigga norrmän gör mig dock lite misstänksam. Är de dopade? Therese Johaug har väl inte pussat någon av dem, för då är det klippt. Kan de vara pigga utan att vara dopade?
De jag umgås med tar allvarligt på salighetssaken i alla fall.
Dopingen ligger vi lågt med, inte tala om rep i hängd mans hus. Vi har inte på något vis tagit upp samtalsämnet läppglans.
Dessa fromma teologer vet att det är utomordentligt sällsynt att någon ens köper avlat på rätta sättet och sällsynt att någon gör bot på rätta sättet.
Ingen är heller säker på äktheten i sin ånger.
De har läst Martin Luthers 95 teser och finner den romerska administrationens hanterande av dem pinsam. Teologerna i Rom hade inte fattat Luthers mening, poängen var ju också att en disputation om teserna skulle göra klart vad allt handlade om. Akademisk vardagssyssla, sålunda. Men så blev det inte.
De norska teologerna hör till dem som inte förlitar sig på falsk frid. De är den sortens kristna som vinnlägger sig om att genom kors, död och helvete efterfölja Kristus, deras huvud.
Nu måste jag skynda mig till dagens övningar. Det finns alltså brunost till morgonmålet. Utan någon liten svart fläck i.
Oron sitter dock i. Tänk om man hamnar i helvetet till ackompanjemang av en biskops ord att allt står väl till? Var inte talet om den falska friden en av Martin Luthers teser. Den 92:a eller så? Luther kanske fortfarande håller att läsa mot hela det kyrkliga etablissemanget, också det som framträder som lutherskt?
Jag blev mer orolig när det handlade om saligheten än om osten jag åt och tänker äta nu vid frukost också.
Frågan som drabbade mig var en variant på frågan om jag varit så snäll att tomten skulle komma till jul. Den frågan drabbar mig, av lätt insedda skäl, just den 15 oktober, när det ska till en ansats för att efter födelsedagspresenter också få julklappar. För att få hugnad i min själ i salighetsfrågan var jag tvungen att ta mig till Norge. Det är där biskopen emeritus Tor B. Jørgensen avlyser livets to utganger.
http://www.dagen.no/Nyheter/FORTAPELSE/Avlyser-livets-to-utganger-391638
Nu menar ni kanske att man inte ska fråga Tor om något som har med Vite Krist att göra. En sådan tarvlighet i frågeform avvisar jag. Det är väl trevligt med en biskop som kliar mig i pälsen och försäkrar att allt står väl till. Vi betalar biskopar för den funktionen. Besvärliga profeter vill vi inte ha. Jag läste Thomas O'Dea bok om religionssociologi redan sommaren 1967 så detta vet jag.
Apokatastasisläran har Kyrkan avvisat. Det görs med viss försiktighet. Kyrkan vill inte falla Gud i ämbetet för sorteringsverket är Hans. Men försoningsverket var väl nödvändigt eftersom det naturliga tillståndet för människor är att det går åt helvete. Självförvållat eller genom honom som vållade, lurendrejaren själv.
Nu ska denna kyrkliga insikt inte ropas ut från taken. Jag kan förstå det. Dålig reklam. Men kan ni - oss emellan - tänka er himlen som en plats där det är fullt med osorterade norrbaggar? Hur mycket himmel blir det? En himmel med sorterade norrbaggar kan understundom vara svårt att tänka sig också.
För att inte tala om svenskar.
Kul med biskopar.
Tanken att biskopen först ska upp på bålet i martyrtider tycks fjärran. Nu gäller det att framföra ett sådant budskap som inte oroar dem som förväntas betala kalaset. Får de höra det ovälkomna, blir de ovilliga att betala. Alltså ska betalarna hållas på gott humör.
Är det så enkelt som så?
Jesus undrar om Människosonen kommer att finna tro på jorden när han kommer tillbaka. Men varför undrar han om det egentligen inte spelar någon roll?
Jag ska fortsatt konferera i Oslo.
Pigga norrmän gör mig dock lite misstänksam. Är de dopade? Therese Johaug har väl inte pussat någon av dem, för då är det klippt. Kan de vara pigga utan att vara dopade?
De jag umgås med tar allvarligt på salighetssaken i alla fall.
Dopingen ligger vi lågt med, inte tala om rep i hängd mans hus. Vi har inte på något vis tagit upp samtalsämnet läppglans.
Dessa fromma teologer vet att det är utomordentligt sällsynt att någon ens köper avlat på rätta sättet och sällsynt att någon gör bot på rätta sättet.
Ingen är heller säker på äktheten i sin ånger.
De har läst Martin Luthers 95 teser och finner den romerska administrationens hanterande av dem pinsam. Teologerna i Rom hade inte fattat Luthers mening, poängen var ju också att en disputation om teserna skulle göra klart vad allt handlade om. Akademisk vardagssyssla, sålunda. Men så blev det inte.
De norska teologerna hör till dem som inte förlitar sig på falsk frid. De är den sortens kristna som vinnlägger sig om att genom kors, död och helvete efterfölja Kristus, deras huvud.
Nu måste jag skynda mig till dagens övningar. Det finns alltså brunost till morgonmålet. Utan någon liten svart fläck i.
Oron sitter dock i. Tänk om man hamnar i helvetet till ackompanjemang av en biskops ord att allt står väl till? Var inte talet om den falska friden en av Martin Luthers teser. Den 92:a eller så? Luther kanske fortfarande håller att läsa mot hela det kyrkliga etablissemanget, också det som framträder som lutherskt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)